Kategorier
barn & föräldraskap

Pain is a great teacher

Jag blir ofta irriterar på maken när vi är ute i skogen. Han vill gärna hålla i Ninja när vi går och när jag undrar varför så säger han att hon kan ramla. Snubbla på stenar och rötter och jag ba; Och? Vad gör det? Det gör ont, svarar maken. Varpå jag än en gång […]

Jag blir ofta irriterar på maken när vi är ute i skogen. Han vill gärna hålla i Ninja när vi går och när jag undrar varför så säger han att hon kan ramla. Snubbla på stenar och rötter och jag ba; Och? Vad gör det? Det gör ont, svarar maken. Varpå jag än en gång säger; vad gör det?

Slår hon sig så vet hon vad kroppen kan. Och inte kan. Då vet hon – sen när hon klättrar högt – att det gör ont att ramla.

Maken har bättrat sig. Han ser att min metod funkar. Min metod? Låt ungen härja. Låt ungen klättra, springa, hoppa utan en massa ”försiktig!” (som kan verka nedbrytande på självkänslan.)

Låt ungen ramla, låt henne slå sig. Det gör faktiskt inget!  Låt ungen utmana sig själv, ge henne förtroende så får hon tillit till sin kropp och sin förmåga.

Uppmuntra! Då vågar hon.

Dessutom så är det bra för grovmotoriken och balansen. Ju mer man använder kroppen desto säkrare blir man. Vi hade våra hästar i en riktigt snårig skogshage när jag växte upp. Jävlar vad de susade fram i skogen. Över stockar och stenar. Till skillnad från de där pållarna som gick i platta gräshagar. De bröt ju tamejfan benen bara det dök upp en lite större sten på grusvägen!

Hade Oskar varit hemma så hade han varit ett nervvrak. Eller så hade Ninja varit en sån där liten fegis (inget fel på fegisar) som lekte stilla lekar. Jag säger inte att jag inte är nervös för det är jag. Som fan! Men jag biter ihop. Jag tänker på vad som är bäst i längden.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

32 svar på ”Pain is a great teacher”

Jag har varit livrädd många gånger när mina ungar klättrat och cyklat fort och hoppat o haft sig. Men jag brukade tänka, och tänker kanske ännu mer nu när de är större, hur gjorde jag när jag var liten? Jag var alltid i skogen och klättrade och byggde kojor i träd, jag cyklade i "crossbanor" osv.

Hade alltid plåster på knäna och rivsår på armarna efter att ha krypit i taggbuskar.

Vi överlevede ju, klart våra barn överlever 😀

Så jävla sant så jag vet inte vad!

Mina föräldrar var likadana, mina brorsor klättrade i höga trän, bröt både armar och ben under sin uppväxt, men de LEKTE, de hade kul, de levde!

Andra föräldrar fick nippran på mina "Nu sitter D i trädet, få ner honom!" osv.

Och de brutna kroppsdelarna då? De läkte såklart. Och vi fick en riktigt lycklig och fartfylld barndom.

Jag måste bara säga att du är så bra, du sätter verkligen ord på det jag tänker. Jag diggar dig! Keep up the good work!

Din metod funkar säkert bra. Men jag reagerar på att du bara "maken har bättrat sig". Hur mycket att "säga till om" angående era barns uppfostran har din man egentligen? Vems är besluten i slutändan? Och jag menar absolut inget anklagande och drygt med mina frågor, det är bara ren nyfikenhet. Jag tycker det verkar så svårt att uppfostra barn TILLSAMMANS med någon, jag menar, man måste ju ibland ha skiljda meningar vad gäller vad som är bra för barn… hur hanterar ni det? Tack för en bra blogg!

hanna – vi är överrens om det mesta. Det är en förutsättning för att ens kunna ha barn ihop. Dock så litar min man på min kunskap och erfarenhet. Jo jag har nog sista ordet när det kommer till beslut om barnen, men å andra sidan skulle oskar aldrig gå med p nåt som skulle skada hans ungar.

Är det inte sådana barn som inte får ramla som kallas för cotton wool kids??? Vilket har blivit ett problem och skapat ganska stora debatter i främst england??

nina – men lär man sig verkligen nånting då? Om man aldrig gör illa sig när man t,ex klättrar så vet man ju inte att det kan göra ont och blir det inte så att man tar större risker och slarvar mer? Man har ju liksom inget att vara rädd för.

Jag tror det ligger nåt i det. De blir mer oförsiktiga,

Håller helt med dig! Och jag tror inte alls att barnen tar fler risker och blir slarvigare – tvärt om! Man lär ju sig att ta ansvar för sin egen kropp och vad som händer med den och kan på så sätt skapa sina egna scheman för vad man bör och inte bör undvika. Om förälderna hela tiden agerar samvete är det väl inte alls konstigt om man blir slarvig eller rådvill (och kanske ofta väljer fel, dvs. det man aldrig fick pröva) när man en gång står själv inför en situation! Jag tror dina ungar kommer bli jättebra människor tack vare ert tänk!

Jag håller med. Att skada sig (typ bryta armarna) är givetvis inte bra 😛 men att göra illa sig är ju ingen fara, alla ungar får ju blåmärken, skrubbsår, sommarknän och sån skit. Jag låter Oskar göra så länge han inte gör något där han kan skada sig, att ramla och snubbla lite har nog inte många dött av.

På tal om det där med uppfostran och vem som bestämmer, jag tror det var Hanna (?) som tog upp det. Jag har sista ordet, jag tycker att det är intressant att läsa om barnuppfostran och psykologi och sånt, min sambo tycker att det på sin höjd är nödvändigt så jag vidarebefordrar informationen och så gör vi oftast så. vill han börja läsa in sig och hitta sätt som är bättre så är han välkommen att göra så. Jag tror ofta att det blir så att den som är mest med barnen sätter tonen mer för hur det ska göras, man ser ju mer hur de olika sakerna fungerar också om man är den som träffar barnen mest.

helt rätt! Min unge har fått trilla många gånger,däremot brukar jag varna henne så hon inte utsätter sig för -verklig- fara. men så har jag aldrig daltat med henne när hon väl trillar heller,visst-märker man att hon verkligen gjort sig illa-på riktigt,typ som när hon fick en pinne in i ögat(det blödde) lr bet ett hack i tungan,då får man dalta lite,men annars har jag pussat,och sagt typ "det gick bra!sitter armen kvar,den har inte lossnat?" och då garvade hon,och så va det lixom bra:) Tror att om man kör (som tex min mormor gjort med mig och mina syskon när vi var små) "åååååh neeeej lilla lilla stackars dig sloooog du dig?? så börjar ungen såklart störtböla oavsett om det gjorde ont lr inte…

Blev ett sjukt svamligt inlägg det här men kanske att man fattar ändå:P

Känner igen så otroligt!

Jag brukar förklara vad som händer om de trillar, att de får ont och så får de ta beslutet själva om de vill riskera det 😉

Jag brukar snabbt utvärdera om jag behöver sitta på akuten en längre stund eller om det finns överhängande risk att de dör… sedan vänder jag mig om och undviker att titta på situationen 🙂

Håller med fullt ut!!

Blir väldigt irriterad på föräldrar som är så försiktiga med sina barn.Det är ofta de barnen som inte vågar något sen! Överför sin egen rädsla på barnet och förminska deras förmågor!!

Låt dem klättra! Visst kan de slå sig men det hör till.

Vår lilla son klättrar på ALLT och han har redan nästan bättre balans än stora killen som inte klättrade på nåt (inte för att vi sa nej utan för att han inte klättrade…), men utgången är ju detsamma!

Låt barnen leka!!

Jag är lite förvånad att just du tänker så.Det funkar inte så med små barn, och äldre barn förstår vad som kommer att göra ont utan att de behöver känna det.Små barn som ninja lär sig inte de kan ramla 10 ggr på en hel rak yta. Det du beskriver i skogen t.ex. jag skulle också vilja hålla mitt barn just i skogen, det finns stenar som även vuxna inte ser.

Så sant, så sant. Fast jag har svårt ofta att leva efter detta, jag är verkligen nervös. Men samtidigt försöker jag att hela tiden objektivt titta på situationen och säga till mig själv att de inte kommer att skada sig allvarligt. Även hos oss tycker jag det är så att det är maken som är mera försiktig och även curlande. 🙂

Caucasiangirl, vad vet du om det? Jag ser i alla fall på min 2-åring att han lär sig efter erfarenhet. Du underskattar små barns mentala förmågor.

Ja, en del små barns naturliga sätt är att prova samma sak flera gånger för att se om det ger samma resultat, men jag har upptäckt att för varje gång så är de mer och mer försiktiga och medvetna om situationen. Barnen VILL bemästra hindret och får de ramla några gånger så lyckas de bättre sen.

jag måste hålla med Anaiah

min unge har fantastisk motorik och är säker som attans. Hon klättrar som ett större barn. Jag har sett samma sak på jobbet hos barn som uppmuntrats att vara aktiva från tidig ålder. Det sätter sig liksom i ryggraden. Det man övar mycket på är ju det man blir bra på.

Visst är det som Anaiah påpekar; små barn provar om och om igen, men det är så de förstår hur saker funkar. Ninja förstår väldigt väl. Skulle små barn inte göra det så skulle de ju inte lära sig några färdigheter alls.

tänkvärt!

jag är själv en hispig mamma som säger försiktig alldeles för ofta. går på automatik.

var själv en lugn unge som var väldigt försiktig.

nu när jag läste det här ska jag jobba för att bättra mig och låta min lilla skitunge härja mer vilt. lita på henne.

din blogg äger!

Jag tror verkligen på att det skapar ens förutsättningar otroligt mycket i livet. Min mamma har alltid varit väldigt överbeskyddande och inte vågat eller låtit mig testa saker och ting i rädsla att jag ska skada mig, misslyckas, vad som helst och märker i vuxen ålder hur det har påverkat mig nåt otroligt! Är rädd och osäker för så mycket onödigt som hade varit skönt att slippa. Så fortsätt som du gör och intala Oskar att det skadar mer i längden att göra sitt barn försiktigt

Jag ser inte vad som skulle vara så farligt med smärta. Jag har haft turen att ha föräldrar som har låtit mig lära "den hårda vägen" (naturligtvis utan att utsätta mig för fara) och det har dels lärt mig att ha koll på mina egna förmågor men även att jorden inte går under för att det gör ont ibland. Det är liksom bara att bita ihop emellanåt, det går över. Livet gör ont emellanåt och jag är övertygad om att ju tidigare man blir medveten om det desto lättare blir det att hantera diverse smällar man åker på senare i livet, för de kommer på ett eller annat sätt.

Applåder!

Är själv dotter till sköna, avslappnade poliser och är yngst av tre syskon och jag fick minsann lära mig den icke-mjäkiga vägen och det är jag förbaskat glad för idag! Ingen i min umgängeskrets är lika realistisk, öppen och modig som mig om jag får säga det själv.

Så -självklart- ska min egen dotter även hon lära sig att hantera konsekvenser av det hon gör, jag har t.o.m låtit henne äta kattmat (alltså hon trökade och skulle prompt fram till skålen, så fine, smaka då) bara för att hon ska stilla sin nyfikenhet. Och självklart ramlar hon ett par gånger innan hon lyckas klättra upp för soffan, men aldrig i helvete att jag skulle beröva henne den glädjen och stolthet hon känner när hon väl kommit upp!

För mig handlar uppfostran om att göra mitt barn så självständigt som möjligt, att lära sig av sina misstag och att resa sig igen, inget tjafs om det liksom.

Och jämför jag – jo det gör alla föräldrar – med fisans polare så är hon lätt den mest harmoniska. Många har t.o.m misstagit henne för att vara pojke (trots klänning wtf!) enbart för att hon är driven och tuff (pojkaktiga drag?!!) och hellre leker med klossar och dinosaurier.

Många tycker också att jag är kall när hon leker och ramlar och inte ens tittar åt hennes håll, men man kan snabbt avläsa om det är allvarligt eller inte, ofta tycker jag att föräldrar uppmuntrar till gråt "Åååååh ojojoj slog du dig? Staaaackars dig!" Äh, res dig upp och ha så kul istället kan jag känna. Det går över.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *