Kategorier
barn & föräldraskap

Perfekt mamma vs. mänsklig mamma

Föräldraskap i all ära, och då speciellt den där strävan efter att vara den bästa mamman man kan, men är det en sak jag aldrig hymlar med så är det mig själv. Vem jag är. Natashja. Jag tror det är viktigt att barn växer upp med en mamma och pappa som är mänskliga. Inte perfekta […]

Föräldraskap i all ära, och då speciellt den där strävan efter att vara den bästa mamman man kan, men är det en sak jag aldrig hymlar med så är det mig själv. Vem jag är. Natashja.

Jag tror det är viktigt att barn växer upp med en mamma och pappa som är mänskliga. Inte perfekta och oåtkomliga. Jag känner flera människor som knappt känner sina föräldrar annat än i rollen som just mamma eller pappa och jag tycker det känns konstigt. Kan man få en nära relation om man distansierar sig så?

Nej, jag är jag. Och jag villl att mina barn ska känna mig.

Givetvis så anpassar jag mitt bemötande efter den lilla oerfarna person ungarna är, men jag intar inte rollen som pedagog. Jag svär, jag skämtar, jag busar, jag är mig själv fullt ut. Jag är ledsen, jag är glad, jag är arg, jag är allvarlig.

Jag visar hela spektrat av min personlighet och framförallt min egen mänsklighet och hoppas att det ska ge ungarna trygghet att vara sig själva.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

28 svar på ”Perfekt mamma vs. mänsklig mamma”

Natashja, du har ju pratat förut om att man kan välja vilka känslor man vill känna (bland annat i inlägget "Happiness is a choice 2.0). Hur ofta försöker du undvika negativa känslor och reaktioner genom den tekniken? Jag bara frågar av ren och skär nyfikenhet, eftersom du nu skrev följande mening: "Jag är ledsen, jag är glad, jag är arg, jag är allvarlig."

Jag försöker inte undvika negativa känslor, men jag försöker alltid välja hur jag tolkar saker och ting. Istället för att värdera saker som dåliga försöker jag förhålla mig positiv eller neutral, men blir jag arg så är det också ok.

:thumbup:

Du har väldigt rätt i det du skrev här! Försök att leva efter detta, så får ni en bra grund att stå på inför framtida kontroverser!

Men glöm aldrig bort att du ÄR mamma till dina barn! Du är inte suparpolare, raggkompis, etc etc. Förhållandet till barnen ändras ju äldre man blir och alla helst ju äldre barnen blir! Men längst ut är man förälder och där tror jag många gör fel när de blir "kompis" med sina barn och helt väljer att glömma bort föräldrarollen!

/M

monica – nej nej nej, jag är mamma. Ingen kompis. Sådana får hon ändå, och sånt trams gillar jag inte. Man ska vara förälder till sitt barn.

Mina barn har en rullismamma och det innebär att de får ta mer ansvar än sina jämnåriga. Så är det, och om jag skulle hålla på att värdera om det är bra eller dåligt hela tiden, så skulle jag driva dem och mig till vansinne.

Det är fint tänkt av dig tycker jag 🙂 men jag kan nog hålla med monica om att det lätt blir fel. Så himla svårt. Ska man vara perfekt och felfri inför sina barn? Jag tror att det finns en gyllene medelväg. Fy, fasiken, inget lätt ansvar alltså.

Man får inte glömma bort att man trots allt är en auktoritet inför sina barn och visar hur det ska vara och vad som är rätt och vad som är fel.

Dvs, om jag försöker vara perfekt och felfri så signalerar jag till mina barn att det är något att eftersträva. Samtidigt ska man ju inte vara omänskligt perfekt. Barnen måste få se att jag också kan bli arg och ledsen. Och att det är okej.

Kram <3

Väldigt värt att tänka på det du skrev, LD.

Jag har funderat på det ofta, hur väl man känner sina föräldrar. Framför allt hur långt tid det tagit att lära känna mina egna föräldrar. Jag är 22 och har precis börjar lära känna min mor, en kvinna i flera aspekter, inte bara som morsan som tjatade när jag var liten. Och hon uppmuntrade mig alltid att söka "kompisen" i henne om jag inte behövde "morsan".

Nu är min far väldigt sjuk och har neurologiska skador och kommer förmodligen aldrig bli sig själv och han har alltid varit en far. Distansierad, en människa jag älskar men som jag knappt känner. Skevt det där… undrar om ens egna ungar kommer tycka att de känner en, på riktigt, när de blir stora.

Jag gör också sådär, svär, är glad, arg, ledsen och allt annat. Det skulle vara oerhört svårt för mig att dölja mitt riktiga jag, men jag vet också folk som inte känner sina föräldrar, och jag tycker det låter ganska hemskt.. Hur kan man ta sådan distans från sin egen familj att de inte ens känner människor som de bott i samma hem som under många år? Lite creepy tycker jag..

Jag har inga egna barn, så i den aspekten kan jag inte uttala mig. Däremot har jag en mycket bra och nära relation till båda mina föräldrar, som (kanske utan att själva fundera över det) har betett sig precis så som du beskrev ovan – mänskligt. Så jag tror definitivt på det du skriver.

Man blir en trygg person, för man vet att man inte behöver skämmas för att man inte är perfekt – det räcker med att man är mänsklig! Det finns alldeles för många osäkra tonåringar (och kanske vuxna också) därute som lever med enorm press på sig hemifrån, som inte känner att det är okej att slappna av och bara vara mänsklig, med de fel och brister som det innebär.

Jag tror att det är oerhört viktigt att man som förälder är närvarande sina barn och visar att man är en människa. Måste det dock vara så svart eller vitt? Dina pedagogiska kunskaper är väl ändå något du har tagit till dig och blivit en del av dig? I din relation men dina barn lyser de väl ändå igenom ibland även om det kanske tom sker omedvetet?

Jag tror inte att de existerar någon "perfekt" mamma, en person som inte kan visa sina brister är lång ifrån perfekt i mina ögon.

Jag har inte några egna barn men jag är pedagog. En pedagog som också visar sin mänskliga sida. Herregud, hade jag gått omkring utan att visa känslor på mitt jobb så hade jag ju blivit knäpp. Jag är mänsklig på jobbet, busar, skämtar, är glad, arg osv. (jag svär dock inte)

Så jag blev lite nyfiken?

Vad menar du med att du inte är "pedagog" med dina barn.

Sen finns det ju gränser. Att visa sina barn att han är arg eller ledsen, ja. Men man måste ju ändå kunna hantera det, som vuxen. Barnen ska ju aldrig behöva känna att "nu är mamma arg, så nu ska jag användas som verbal slagpåse ett tag." Eller så ska barn kunna ta det och det är jag som är mesig, jag vet inte.

(sen är ju jag bara 17 och jag ser just nu bara det min mamma gör mot mig och bror, det som jag absolut INTE vill göra mot mina egna framtida barn).

fluff det där är ju en helt annan grej. Att vara arg är ok. Att behandla människor illa är inte det.

Men arg och elak är ju inte synonymt och det är jätteviktigt att barn växer upp och ser hur man är arg på ett konstruktivt sätt. Det är ju vårt jobb att lära dem hur man hanterar alla slags känslor.

MAJA – jo precis, vi är förebilder och ska visa att det är ok att vara mänsklig. Och HUR man hanterar känslor osv. Jag tycker inte man som förälder ska ha en fasad där man framställer sig själv som duktig och korrekt hela tiden. Såvida man inte är så på riktigt alltså.

Jag tror det viktigaste i föräldraskap är att vara genuin.

TACK! Äntligen någon som törs stå upp för sig själv!

Jag och min sambo har haft vida diskussioenr om just detta även om jag itne just fått orden på rätt ställe som jsut du gjorde. För mig är det viktigt att få vara mig själv. Och för mig är det enormt viktigt för mig att mina barn växer upp med föräldrar som är sig själv och framförallt föräldrar med KÄNSLOR!

Mina föräldrar har aldrig pussats, hållt handen, suttit utmed varandra i soffan och kramats. Mina föräldrar har aldrig gråtit av lycka eller sorg. Och likadant med sambons. Och jag tycker att det är tragiskt.

Min sambo syftar främst på att jag visar när jag blir arg. Och även om jag anser att jag borde kunna behärska mig bättre och få bättre tålamod. Men jag tycker itne att jag ska hålla inne med mina känslor, jag är den jag är och ska mina barn kunna bli nöjda med sig själv och trygga emd sig själva så tror jag att det är det de behöver, en mamma som är sig själv. Och inte någon stereotyp, inte en robot, inte en känslokall människa.

Fy fan vad du är bra. Ville bara säga det. Läser inte bloggar annars, men din kommer jag ständigt tillbaka till sedan ett år tillbaka. Du gör mig peppad och glad när jag läser dina inlägg! Jag hoppas att jag står på mig emot alla grobianer den vackra dagen jag blir morsa, på samma sätt som du gör.

Tack för att du finns och inspirerar!

Jag och framförallt min mor har väldigt öppet förhållande till varandra. Vi pratar om ALLT. Det är underbart. Jag har bra relation till pappa med, men han uppskattar inte riktigt skämt som "Nu ska jag tvätta musen så Christian får sig något ikväll" på samma sätt som mamma gör.. 😀

Heja! För vilken jäkla förebild är man om man inte ens visar vem man är? Om man tror att det är viktigt att framstå som om allt är toppenloppen hela tiden, och nej pappa och mamma är absolut inte arga, vi diskuterar bara, och mamma är inte ledsen för att hunden dog, mamma hackar bara lök.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att man visar barnen att känslor finns – och så här handskas man med dem. Förutsatt attt man kan handskas med dem naturligtvis.

Så många människor är livrädda för känslor. När någon är arg så sluter dessa sig, om någon är ledsen tittar de bort. Jag kan inte låta bli att tro att en del av de människorna fick som barn lära sig att man håller sådant för sig själv – för deras föräldrar höll det för sig själva.

Vi är ju noga med att visa allting annat. Så här äter vi med bestick. Så här borstar man tänderna. Inte sitter vi vid matbordet och föreläser om att man ibland känner för att använda en gaffel. På samma sätt måste man visa att det är okej att känna, känslor är inte farliga, och såhär handskas vi med dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *