Kategorier
barn & föräldraskap

Självkänsla bygger man inte upp av att värderas av andra

Och så det här eviga tjatet om att barn får dålig självkänsla av att aldrig få höra att de är söta eller vackra. NEJ DET FÅR DE INTE! Tror man det så fattar man inte hur det här med självkänsla funkar för den är beroende av att barnet känner att denne är bra utanför alla […]

Och så det här eviga tjatet om att barn får dålig självkänsla av att aldrig få höra att de är söta eller vackra. NEJ DET FÅR DE INTE! Tror man det så fattar man inte hur det här med självkänsla funkar för den är beroende av att barnet känner att denne är bra utanför alla prestationer och värderingar. Att bli kallad söt eller duktig kan tvärtom ha en negativ effekt på den biten eftersom att det lär barnet att söka värdering från andra.

Ninja har ALDRIG frågat mig om hon är söt eller om hennes kläder är fina. Eller om hon är duktig. Hon pratar aldrig om det. Hon tänker inte ens på det. Precis som det ska vara för barn ska fan inte gå runt och tänka på hur de ser ut.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

29 svar på ”Självkänsla bygger man inte upp av att värderas av andra”

Jag känner stort hopp inför mänskligheten när jag märker att det ännu finns folk som intresserar sig för vad en människa kan prestera innan man är förstörd. Du är en jävligt stark människa som står för att det är något fel, och det beundras du för. Hela hemmet hejar på dig ska du veta.

Min dotter frågade typ HELA tiden om hon är söt och om hennes kläder är fina. Jag svarar att kläderna ser mycket klättra-i-träd vänliga ut och att jag inte bryr mig ett skvatt huruvida hon är söt eller inte. Då blev hon skitsur och irriterad. Men nu äntligen har börjat sluta fråga lika ofta.

Vet inte riktigt vad jag ska göra med henne. Det är uppenbart att hon redan nu bryr sig offantligt mycket om sitt utseende. Det gör mig orolig 🙁 Hon är 4 år.

En stor eloge till dig som uppfostrar dina barn på det här sättet!! :thumbup: Själv är jag ett svårt fall av Duktig Flicka-syndromet, som genom hela grundskolan var bäst i klassen och ständigt fick höra "vad duktig du är!" från alla håll och kanter…

Resultatet? Mitt självförtroende är helt kasst, och jag håller på att arbeta ihjäl mig under mina massiva universitetsstudier… (nu ska man väl inte skylla allt på duktighetsuppfostran, men det har ju säkert bidragit en hel del)

Du är så djävulskt klok! Jag förstod inte först, utan tänkte precis som du skriver i inlägget att "amen får ungen aldrig höra att hen är söt, så kommer hen ju att få världens sämsta självförtroende". Men nu förstår jag. Barn behöver bli uppskattade för att dem är dem och inget annat. Det räcker gott och väl att säga "vad kul att se dig, du är så underbar, en snäll kompis, kramig, rolig, jag blir så glad av dig, jag tycker om dig, älskar dig" osv. osv.

Sånt där blir man ju fan gladare av att höra, om man tänker efter. Om jag träffar någon bekant och denne säger "Hej Amanda! Vad kul att se dig." så blir jag ju gladare, än att höra "Hej Amanda! Vilken snygg tröja du har på dig!". Faktiskt. Ändå är det så jävla svårt (om vi tänker med vuxna nu, jag är bättre på att bemöta barn som personer)

LD – nu kom jag på något som jag skulle vilja ha råd om, som har med ämnet att göra. En 7 åring i min bekantskap går nästan varje gång vi ses runt och säger "Jag är ful" eller "Jag är jätteful på den bilden" eller "Mitt hår är jättefult" osv. osv.

Jag brukar alltid svara "Men.. varför säger du så?" "Varför tycker du att du är ful?" "Tycker du att det är viktigt att vara fin?". Så långt, så väl. Men när dialogen fortsätter, så vet jag aldrig hur jag ska säga. Det har hänt ett par gånger att jag sagt "Tyst med dig, du är ju världens sötaste" och sedan bitit mig i tungan. Vad jag undrar är om du har tips på hur jag kan fortsätta dialogen på samma bana?

Han har en storasyster som är 16, så jag antar att han tråkigt nog har snappat upp utseendehetsen som hon, likt många andra i hennes ålder, sprider omkring sig. Men som sagt, vad säger jag?

Jag är väldigt delad i det där. Mina föräldrar var väldigt noga med att inte fokusera på utseendet och sa aldrig att jag var söt eller fin. Min reaktion var att tro att inte ens mina föräldrar tyckte att jag var fin och att då måste jag vara riktigt jävla ful. Skönhet är ändå något som människor uppskattar (även om det faktiskt ligger i betraktarens öga), både hos andra människor och i naturen o.s.v

Jag är i stället tvärtom, talar om för mina barn att jag tycker att de är de finaste, fantasifullaste, snällaste, smartaste och så vidare, FÖR MIG och att alla föräldrar tycker att deras barn är bäst.

Jag vill inte att mina barn någonsin ska fundera över om jag tycker att de är de mest fantastiska barnen som finns, sedan får de vara medvetna om att de inte är "nummer ett" för alla andra människor och att jorden inte cirkulerar runt varken deras skönhet eller intelligens, inte runt dem alls faktiskt.

JOJJO det var nog inte bristen på komplimanger som var felet. Barn vill blir bekräftade och älskade. Inte höra att de är söta. Ger man dem det så kommer det bli sekundärt att vara fin eller ful.

Jag vill också att mina barn aldrig ska tvivla på att de är fantastiska. Men jag behöver inte säga till dem att de är fina för att förmedla det.

Det vore helt underbart att se fler använda sig av denna metodik, tänk vad problem i tonåren vi skulle kunna avhjälpa! Precis som The Worrying Kind är jag ett fall av "duktig flicka" och jobbar arslet av mig i skolan, för att min mamma ska tycka att jag duger till något, försöker även göra en massa sysslor hemma, för att hon liksom ska säga att jag är duktig och så. Det är helt sjukt egentligen, och det sliter på psyket mer än vad folk tror.

Kan med handen på hjärtat säga att om jag fått välja, hade jag helt klart valt att vara unge hos dig eller någon annan med samma tänk! Unnar verkligen Ninja att få komma hem och känna att hon duger, precis som hon är och att hemma spelar det ingen roll hur hon ser ut. Även om killarna i skolan kanske säger taskiga saker om what ever så tror jag starkt på att hon kommer må betydligt mycket bättre än vad många andra i skolan gör. Den tryggheten borde alla barn få ha, den tryggheten kan man inte få från något annat ställe på samma sätt som om man får den från föräldrarna.

Är bara 17 år själv, och innan jag själv får egna barn kommer det dröja (är lååångt ifrån redo för ett barn!), men helt klart att jag ska anamma dessa "metoder" om man nu vill kalla det för det. Sunda tänk känns bättre!

Sant! Jag tror inte heller att man kan "ge" någon bra självkänsla. Det kommer ifrån personen själv och vill man hjälpa personen fortsätta känna så så kan man stötta, men det är i huvudsak personen själv som står för självkänslan.. tror jag.

Jag får rysningar varje gång min bonusdotter på fyra år frågar mig om hon är söt, fin, om hennes klänning är fin osv. osv. Svårt att hantera när jag har så liten påverkan på hennes uppfostran. Hade jag fått välja hade hon inte ägt en endaste klänning och absolut inte strävat efter att vara fin. Hur fan gör man som bonusförälder?

Jag är helt inne på ditt tänk! Vi använder inte heller söt, duktig osv här hemma utan istället engagerar vi oss i dotterns känsla av upplevelsen. Jag önskar många gånger att jag själv kunde bli bemött så istället för att få höra "vilken fin tröja du har" eller "vad duktig du är". Mitt största problem är dock när jag pratar med andra vuxna. Det är så lätt att falla i fällan och börja ge komplimanger för kläder eller frisyr 🙁 Börjar dock bli mer och mer uppmärksam på mitt problem och det är väl första steget mot förändring.

Mina föräldrar sa väldigt sällan till mig att jag var söt när jag var liten, dom sa heller aldrig att dom älskade mig, men jag fick ofta höra att jag var duktig.

Det var ingen tanke med det här, dom bara var så, och var jättebra föräldrar överlag. Jag saknade aldrig att höra att jag var söt eller älskad, vad jag minns.

Nu i vuxen ålder har jag bra självförtroende och stor självinsikt, så jag tror på ditt resonemang, det enda trista detta har fört med sig är att jag själv har väldigt svårt för att ge komplimanger och säga fina saker till folk, för även om man kanske inte ska behöva det, så känns det fint att få höra ibland.

Till min egen dotter säger jag dock hur fin och duktig hon är hela tiden. Det är ingen direkt tanke bakom det heller, jag kan bara inte låta bli.

Så jag både håller med och inte. Bra inlägg i vilket fall. 🙂

jempa jag tror det är jätteviktigt att få uppskattning av andra. Men att bekräfta sin omgivning kan man ju göra utan att ge komplimanger. T.ex "jag tycker om att vara med dig!" "du är en bra vän/lyssnare" "jag älskar att umgås med dig, du är så spontan/rolig/spännande/inspirerande"

:thumbup:

När min sambos systerson som är 8 år sa att han tyckte han ser så ful ut , gjorde det ont i mitt hjärta jag visste inte vad jag skulle säga mer än att han inte är det.

Fick ofta höra av min mamma att jag var söt och snygg i tonåren/förtonåren. Har insett i efterhand att hon gav mig komplimanger i kompensatoriskt syfte – dvs hon gav mig komplimanger för sådant jag eventuellt KUNDE få dåligt självförtroende från ("vad snyggt det är med så stora, välmuskulerade vader! såna ville jag alltid ha själv, som var så spetig!") Är väldigt glad över att hon gjorde det, för tack vare det har jag aldrig riktigt lyckats förmå mig själv att tycka att mina stora vader är fula, att mina breda höfter = tjockisrumpa och liknande, som jag antagligen tyckt annars eftersom resten av samhället påstått det för mig. Nåt att tänka på 🙂

Däremot har du helt rätt i att komplimanger om personlighet är viktigare. Så att man förstår att personligheten är en viktig del av en, som ska vårdas och utvecklas.

jag blir så himla inspirerad när jag läser din blogg, du är så smart..!!

det är ju just det här som är grunden för allt, vår barndom, hur vi sen kommer att se på oss själva.

sjukt bra keep up the good work! :-d

Jag önskar att mina föräldrar skulle ha uppmuntrat mig som du gör med Ninjan när jag var liten..fan vad jag känner (är) usel!..:(

Min mamma failade totalt. Hon har istället för att kallat mig söt / fin / vacker mest bara sagt att jag är ful.

Så kan man ju också göra. Och innan jag blev så pass gammal sa hon att hon hade hittat mig i skogen, hos trollen. Snacka om att jag hade kasst självförtroende som liten.

Kommer ihåg hur jag och min lillebror ständigt jämförde våra talanger och hur det verkligen kändes LIVSVIKTIGT att inte vara mycket sämre. Men det var ju aldrig utseendet utan mer att vara bra på att rita, springa, klättra, åka skridskor osv osv. Även sånt som att vara fantasifull som mamma gärna creddade oss för innebar viss prestationsångest och jämförande. Så jag har svårt att hålla med de som skriver här att det är just fin och duktig man inte bör säga till ungar att de är.

Jag menar vad är den självklara jättestora skillnaden mellan att tala om för en unge att han/ hon är vacker, duktig på att rita eller rolig? Även att kalla barn roliga är ju att ge dem komplimanger.

Jag tror du har helt rätt i att inte berömma utseende, eller jag vet att du har rätt jag har trots allt som lärare läst om just detta. Däremot tror jag inte att komplimanger om utseende nödvändigtvis är skadligt men jag förstår att du vill skapa en jämvikt mot samhällets fokus på utseende.

Jag har försökt förklara det här för min mamma, men hon säger bara att jag har fel. Hur kan man ha fel i något sådant här? Det är väl mer en ÅSIKT, eller? Jag har sagt till henne att hon själv bygger det där bekräftelsebehovet man får när hon hela tiden påpekar att man är söt med sitt nya hårband, ectect. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga för att få henne att förstå. Jag vill bara att hon ska få sig en tankeställare, men hon blir bara bitchig för hon tror att för att jag är nitton år, medan hon är tvåbarnsmamma så fattar jag inget och hon fattar allt. Hjälp?

Jo, man får säga att ens barn är sött etc.

Min mamma fick aldrig höra det som barn o hon mådde jävligt dåligt av det.

Såklart behöver man inte gå o tjata det hela dagarna, men nån gång ibland, det skadar inte. Jag lovar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *