Kategorier
barn & föräldraskap

Självkänsla vs. Självförtroende

Läste så kloka ord om barns självkänsla. Min uppgift som mamma är att uppfostra min dotter till en trygg lycklig människa. Det tror jag de flesta föräldrar strävar efter. Däremot är jag inte så säker på att alla vet hur man går tillväga och många gånger tror jag att föräldrars välvilja kan göra mer skada […]

Läste så kloka ord om barns självkänsla. Min uppgift som mamma är att uppfostra min dotter till en trygg lycklig människa. Det tror jag de flesta föräldrar strävar efter. Däremot är jag inte så säker på att alla vet hur man går tillväga och många gånger tror jag att föräldrars välvilja kan göra mer skada än nytta.

Många är så snabba på att ständigt poängtera för sina barn hur DUKTIGA de är. Hur fiiiiina de är. osv. Berömmet flödar tills det tappar betydelse och det ytliga bekräftelsebehovet hos barnet etableras och underhålls. Ett behov som vi inte föds med… egentligen. Den riktiga och sanna belöningen ligger ju i njutningen över det man gör. Tillfredsställelsen när man klara av något. I nöjet.

Inte i andra människors ögon och värderingar.

Till exempel så tänker jag försöka att aldrig säga till min dotter att hon är duktig eller bäst eller fin. Istället tänker jag berätta hur underbar hon är, hur kul hon ser ut att ha, hur glad jag blir av henne… osv. När hon ritar så tänker jag inte säga det obligatoriska (och fantasilösa) ”va fint!”, nej istället så säger jag; ”Vad är det för nåt? berätta mer!” När hon klättrar i träd så tänker jag inte utbrista ”vad duktig du är! vad högt du klättrar!” — nej istället tänker jag säga; ”Vad kul det ser ut! Hur känns det i magen?”  Jag tänker inte poängtera hur fiiiin hon är i sin nya tröja för att jag vill inte att hon ska tro det är viktigt.  osv.

Jag vill att hon ska växa upp utan förväntningar och krav. Jag vill inte att hon ska drabbas av fröken-duktig-syndromet, utveckla ett beroende av beröm och komplimanger. Jag vill inte att hon ska vara beroende av andra människors godkännande.

Jag vill att hon ska veta att hon är (och framförallt känna) älskad. Oavsett vad hon presterar eller gör.

(artikel i aftonbladet om just duktighetssyndromet)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

18 svar på ”Självkänsla vs. Självförtroende”

Hej

Kul att du har länkat mig!

Iblande är det svårt att låta bli att säga att de är duktiga, jag biter mig i tungan många gånger!

Detsamma gäller oss vuxna faktiskt. Har nästan börjat hata när folk säger att jag är duktig. Jag vill inte vara duktig, jag vill må och ha det bra!

Ha en jättebra lördag

Åsa

Jag förstår inte..varför inte kunna säga allt det där? Jag tror inte dom drabbas av fröken-duktig-syndromet för att man berömmer hur de ser ut eller gjort något fint, så länge man även uppmuntrar och uppskattar på andra sätt som dina förslag.

pojkar uppmuntras oftast för saker dom gjort "wow! coolt sandslott pelle!" ..meddans tjejer får kommentarer "ååååh va fin du är i din prinsessklänning!" ..jag säger iof inte att jag är mycket bättre.. men jag försöker verkligen uppmuntra 3åringen här hemma genom att berömma allt duktigt hon gör och hur fin och snäll hon är mot sin lillasyster 😀

Det ena utesluter inte det andra. Jag säger ofta att T är bäst, duktig, fin, underbar, snabb, cool, stark, intelligent osv. Det som får mig att rysa och må lite illa är tex när några tanter i vårt hus hade sagt till henne att hon var "en sån söt liten docka". Oskyldigt, kan tyckas- de är av en annan generation. Men sen när vi var i tvättstugan och T (då 2½) säger helt allvarligt "Jag är en liten docka!" gick det kalla kårar i mig.

Jag försökte finna mig, och sa: "Nej, du är ingen liten docka. Tanterna sa så för att de tyckte att du var söt som en docka. Men dockor kan inte prata, sjunga, springa, bajsa, leka, skrika, klättra (osv i all oändlighet). Det kan du!" typ.

Det är för jävligt att man inte är ensam om att påverka sina kids…

Sarah, Terry — jag vet inte jag. Jag håller nog inte med. Det kan verka som att det inte gör någon större skillnad, men det känns som att även om man ger barnet ytligt beröm väldigt sällan så kommer tanken ändå väckas hos dem; "jaha…. att andra tycker att jag är duktig betyder något?" eller "jaha…. jag är fin? Det måste vara viktigt annars skulle mamma inte säga det"typ. Svårt att förklara. Hoppas ni förstår.

Hon kommer nog få nog med komplimanger från omgivningen utan att jag deltar i dem… och för att inte nämna alla de gånger JAG kommer glömma bort mig! s

ang. docka. jo kräkas Makens farmor säger såna saker till Ninja nu. Lilla dockan. Lilla prinsessan. Det är ju det som skrämmer mest, att det inte bara är JAG som påverkar. Det är nog därför det är så viktigt för mig att vara en motpol till allt det. Skapa balans. Jag hoppas jag gör rätt.

Jag tycker att det låter lite väl hårt för min smak att aldrig ge min dotter en komplimang för att hon är söt, duktig, fin eller whatever. Jag tror inte det är farligt/skadligt/fel att bekräfta på så sätt då och då. Dock tror jag inte det är det enda sättet att göra det på. Det måste givetvis finnas balans. Som med allt annat.

kanske. jag vet inte. jag vet inte varför barn skulle ha ett behov av att få höra att de är duktiga eller fina. Jag tror (observera TROR) att det är vi som skapar det behovet genom vårt sätt att bekräfta våra barn. Det finns ju hundratals andra sätt som kanske är mer pedagogiska….?

Jag tycker ju att hon är allt det där. Det är inte bara för att häva ur sig nåt. Sen är jag väldigt noga med att poängtera att man inte måste vara duktig, fin, snäll, glad osv. Och det du skrev om "hur känns det i magen", "vad föreställer det?" är sådant jag också säger.

Att jag är queerfeminist genomsyrar hela mitt föräldraskap.

Fin och bra tanke, men det första som slog mig var "Hur ful kommer hon inte känna sig när alla andra får höra att de är fina men inte hon?" Alltså, det kanske låter lite hårt men jag känner att det är viktigt att poängtera hur fin och duktig man är ibland – skapa lite självkänsla.

Jag ser framför mig en underbar och vacker liten Ninja som är älskad av sina föräldrar (och vet det) men som inte känner sig vacker för att hon aldrig fått höra det.

Jag drar en kanske märklig koppling mellan ett barn som inte får höra att hon är älskad och ett barn som inte får höra att hon är vacker. Min sambo fick höra av sin mor att han var älskad, men aldrig från sin far (trots att han kände sig älskad) men idag tycker han att det är jobbigt att aldrig fått höra sin pappa säga de tre orden.

Jag tycker som sagt att det var en väldigt bra tanke annars och du verkar vara en underbar mor. Både klok och bra!

kram 🙂

jag förstår hur du tänker becka men jag håller inte riktigt med. 🙂

jag tror inte att man behöver yttre bekräftelse för att känna sig vacker. det kan man skapa ändå. istället för "du är så fin" kan man istället säga "vad tycker DU? känner du dig fin?" eller liknande. lära barnet att det ska komma innifrån.

jag tror dessutom att ett barn som uppfostras utan dessa ytliga bekräftelser helt enkelt inte bryr sig lika mycket som de barn som får höra att de är fina.

Det är iallafall min erfarenhet genom jobbet. de söta flickorna är oftare beroende av komplimanger, efterfrågar dem och nästan kräver dem. medans de "fulare" barnen inte hakat upp sig på samma sätt.

Självkänsla skapar man inte genom komplimanger. det är det som är poängen med hela mitt inlägg. självkänsla kommer inifrån och är oberoende av prestationer

och tänk efter.. i din närhet, de med sämst självkänsla…? min erfarenhet är att det inte oftast är de fula som lider av det.

Jag vet inte.. Min bror (ett år äldre) har väldigt dålig självkänsla, TROR jag. Jag har fått det intrycket av honom. Han fiskar aldrig komplimanger däremot, men så fort man säger att han är fin (jag säger det ofta eftersom han aldrig får höra det från någon annan och för att jag verkligen tycker att jag har en vacker bror, trots att många andra inte håller med) så pratar han bort det och tror inte alls på vad jag säger. Han tycker inte att han är snygg helt enkelt. Han känner sig ful.

Han har aldrig sagt det rakt ut men jag vet inte.. han är så liten och svag (å andra sidan skrev jag ett inlägg i bloggen för ett tag sedan om hur jag plötsligt hade börjat se alla som små bebisar som jag bara MÅSTE ta hand om, allas välmående hänger på mig liksom ha ha) i mina ögon, nästan så att det gör ont att ens tänka på. Jag vill bara krama om honom och få honom att inse hur underbar och speciell han är. Förstår du vart jag vill komma?

Fast å andra sidan kan man nog få en människa att känna sig underbar och speciell utan komplinger om hur fin man är.

Jag är allmänt luddig i skallen ikväll, trött efter mycket besök här hemma men säg till om du inte förstår vad jag menar.

Äh, kör på vad som är bäst för dig men själv har jag nog svårt för att INTE ge komplimanger. De dyker upp allt som oftast. Jag får liksom ett litet ryck inom mig så drar i mig och säger "SER DU INTE HUR SÖT HON ÄR??? SÄG DET DÅ!!" ungefär.

Jag tror att självkänsla har med personlighet att göra. Jag t.ex. har bättre självkänsla än min sambo. Han är riktigt snygg (enligt mitt tycke) men har svårt att se det själv, jag tycker inte att jag själv är så himla ful heller. Lite skavanker här och där men jag är rätt nöjd med mig själv ändå (självförtroendet har varit sämre, men blivit bättre på sistone).

Till personligheten är han en ensamvarg, tillbakadragen men trevlig och pratsam när han väl kommer igång. Jag själv är utåtgående, pratsam och beroende av att vara i centrum (OBS!! till en viss gräns!! När jag är med folk jag känner är jag gärna i centrum, men oftast inte bland nytt folk)

Det är som att säga "Jag älskar dig" – säger man det för mycket så betyder det ingenting i slutändan, men får man höra det då och då, så tror jag att man mår bra av det.

"Du är så fin" behövs inte bojkottas helt, men kanske dras ner på och försöka säga det när det verkligen behövs. SÅ kommer nog jag göra iallafall. Alltså försöka att inte utnyttja ordet men ändå använda det.

Jag tror din dotter får det bra hur ni än gör, tänkte bara dela lite tankar =)

Becka — Jag tror mycket av det vi gör och känner är något vi tränats till. Du vill säga till folk att de är fina just för att du fått lära dig att det är kul att höra. (jag är likadan, men jag försöker lära om. Det sker av bara farten ibland) Du har själv fått den sortens bekräftelse, lärt dig att tycka om det och vill därför upprepa beteendet för att glädja andra. 🙂

Det är ungefär som när jag diskuterar barn och godis med vissa av mina vänner, när jag nämner att jag inte tänker ge ninja godis så blir de förskräckta — "men vadå, det är ju taskigt! Godis är ju GOTT!" utan att alls ifrågasätta VARFÖR de tycker det.

forstätt dela med dig av dina tankar och åsikter, nya tankar är utvecklande även om man inte alltid håller med. Det får en att omvärdera sina egna, hitta nya sätt att se på saker eller bara stärkas i sin egna tro. 🙂

angående godis – Får de aldrig smaka på det så tror jag knappast att de bryr sig om att de INTE får det. Vi har aldrig gett våran dotter läsk, skulle aldrig ge – iallafall inte innan hon själv inte ber om det (vilket nog kommer dröja ett bra tag). Vi försöker att bara ge henne torkad frukt istället för godis men sen kommer nån jäkel och ger henne godis iallafall 😛 Ibland kan hon tillochmed hitta chipsbitar under soffan, efter att jag och Coffe suttit uppe en kväll tillsammans. Hehe, då känns det lite onödigt med alla regler vi har satt upp..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *