Kategorier
barn & föräldraskap

Ska barn leva sina föräldrars dröm?

I diskussionen hos Engla så pratades det lite om de förväntningar vi har på våra barn, våra önskningar och drömmar. En av moståndarna berättade om sitt intresse för hockey och sina drömmar om att förhoppningsvis avla fram en NHL-stjärna. Jo, det fick mig att dra lite på mungiporna tills jag insåg att personen faktiskt menade […]

I diskussionen hos Engla så pratades det lite om de förväntningar vi har på våra barn, våra önskningar och drömmar. En av moståndarna berättade om sitt intresse för hockey och sina drömmar om att förhoppningsvis avla fram en NHL-stjärna.

Jo, det fick mig att dra lite på mungiporna tills jag insåg att personen faktiskt menade allvar. Det gjorde mig obehaglig till mods och jag har inte kunnat släppa den här diskussionen.

Det är ju en sak att man har lite oskyldiga drömmar om sitt barns framtid; alla vill vi ju att våra barn ska lyckas i livet (och framförallt bli lyckliga) och det är inte helt ovanligt att man gärna lever lite genom dem. (Shit, det vet jag att jag gör. Jag återupplever ju hela min barndom genom deras ögon)

Men sen kommer den där gränser för vad som faktiskt är bra och ok.

Jag kommer introducera hästar och ridning och konst och läsning för mina barn, och antagligen fler aktiviteter som intresserar mig eller sånt jag tror är bra för mina barn att lära sig. (Oskar vill ju gärna att Ninja ska intressera sig för spelutveckling, filmskapande och matlagning och gör ju sånt med henne)  

Jag hoppas på att vi kan dela intressen. Det blir ju mycket roligare då. Men gillar de inte det jag gillar eller om de vill prova sig fram så kommer jag bejaka det. Med entusiasm och stöttning hela vägen. Det är mitt jobb som förälder men också nåt som intresserar mig.

Mina barn ÄR intressanta och det de tycker om ÄR intressant. Jag kan inte tänka mig att jag skulle tycka nåt de gjorde var så tråkigt att jag fick kväljningar.  

Jag brukar ofta utgå från att de flesta föräldrar menar väl. Men nånstans kan jag tycka att föräldrar som denna har orimligt höga krav på sina barn och förvånansvärt lite på sitt eget föräldraskap. Barn måste få tillåtas vara barn. Prestera kan de göra senare. Och då bara för sin egen skull.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

79 svar på ”Ska barn leva sina föräldrars dröm?”

Här hemma är vi stenhårt överens om vad vi GÄRNA VILL att dottern ska gilla men vi är också lika överens om att hon ska få prova på precis vilka fritidsintressen hon vill, även dem någon av oss hatar. Faller hon tex för ridning (som min man har mycket emot för) så är vi rungande överens om att hon ska få göra det ändå.

Men vad jobbigt. Att alltid satsa hundra procent på vad man än gör… Kan man inte bara få göra något för att det är kul utan att nödvändigtvis bli särskilt bra på det eller "satsa"? Åtminstone när man är barn. Livet innehåller så mycket krav och prestationer ändå, mer och mer ju äldre man blir, som du säger, låt dem vara barn… Finns färre och färre tillfällen idag då barn och ungdomar bara kan vara eller ha kul, utan krav på prestation, man bör väl försöka undvika det för sina barn så de inte blir så stressade och pressade?

När jag var barn fick jag prova på allt jag ville (så länge det inte krockade med KYRKAN *kräks lite i munnen*) och jag ägnade mig åt dans, balett, hip-hop och jazzdans samt basket. Man kan ju inte bestämma vad ens barn ska bli intresserade av! Gymnastik var det enda som min mamma satte mig i utan att jag bad om det och det var innan jag gick i skolan, men jag sög apröv på att hjula och slapp fortsätta. Hon ville bara att jag skulle gå i gymnastik för att jag skulle ha chansen att röra på mig i grupp och träffa vänner, inte för att jag skulle bli proffs.

Genom livet, även när de är barn, kommer de att stöta på saker som de kanske vill testa och att då säga "Ok, men då måste du försöka bli guldmedaljör i OS annars tänker jag inte satsa på dig!" är enligt mig i det närmaste misshandel.

Jag har haft vänner som har tränat på juniorelitnivå, men de har slutat i högstadiet/gymnasiet för att träningen tagit för mycket tid om dagarna. Ska man se det som ett misslyckande med?

Och dessutom, hoppas på att ens barn ska bli hockeyspelare? Hon kan inte sitta och titta på balettövningar, men att sitta och titta på när ungen (ja det är ju ens barn även när det är vuxet) får tänderna skjutna åt helvete av en hård puck det är roligt?

Ändå står snart de vuxna där och pekar

Ut den riktning de tycker man skall ta

Alla drömmar de själva har förvägrats

Vill de förverkliga genom sina barn

Är man lydig belönas man och hyllas

Revolterar man mister man allt

Ikaros – Björn Afzelius

Skicka den texten till den där mamman du försöker ha en diskussion med.

Oj!

:-O

Precis som att sitta & glo i omklädningsrummet en gång i veckan var superkul för mig som förälder, men dottern ville gå på gympa & då fick hon det. Tyvärr fick föräldrarna inte titta på, därav 20 föräldrar i ett litet omklädningsrum under tiden.. men vad gör man inte för sina barn?! Och nej hon går inte på gympa längre, så hon behövde inte satsa 100% på det.. :rolleyes:

Min bror är väldigt traditionell (mansgris) och älskar jakt och fiske (vilket för övrigt hans fru också gör och hon är den som har mest medaljer från skyttetävlingar. Han blev överlycklig när han fick en son att kunna jaga och fiska med. Hur blev det? Jo, sonen älskar att läsa och hålla på med datorer och teknik och hatar allt som har med naturliv och skog att göra. Det var svårt för brorsan att acceptera. Hans äldsta dotter älskar dock allt sådant och först ville inte ens min bror se det, trots att hans fru är likadan, men nu har har accepterat att han får bonda över jakt och fiske med sin dotter istället för sonen.

Hej, jag tänkte bara säga att jag har länkat din blogg i mitt senaste inlägg. Hoppas det är okej 🙂 Din blogg är verkligen sjukt tankeväckande och jag kan inte få nog av dina uttalanden! Tror jag börjar bli lite beroende 🙂

Jag har sett flickor från välbärgade familjer som haft pressen på sig hemifrån att vara bäst i skolan, att prestera bäst i fritidsaktiviteterna.

Jag träffade dem på en statlig instans för flickor med drogberoende. Flickor på 14 år som var beroende av anabloa för att vara bäst i idrotten. Som var beroende av uppåttjack för att orka plugga så att deras studieresultat förbelv oklanderliga.

Jag påstår inte att alla hamnar där men hur vågar man som förälder pressa barnet och chansa?

Du är så förbannat bra och jag är impad av att du lyckats hitta rätt svar och orka fortsätta argumentera. Jag måste träna upp det för oftast blir jag så irriterad att jag inte får ur mig ngt vettigt.

Bara som en liten fånig fotnot; har den här räpan ens sett balettdansörer? De är sällan så "petite" utan uteslutande extremt vältränade och muskulösa.

Och hur jäkla bra kan man bli på hockey om man är klumpig (vilket man tydligen är per automatik om man är lång)?

Gahh.

Jag älskar min mamma för att hon låtit mig prova på det jag velat. Det var ridning i mitt fall. Detta trots att min mammas största skräck i livet är just hästar. Hon var till och med och hjälpte mig trots att hon skakade av rädsla varje gång. Det slutade isf i att pappa fick följa med och hjälpa mig, men mamma var alltid där och stöttade så länge det var ett staket mellan henne och hästen. Jag inser att jag hade det väldigt bra när jag läser Rosa/blå:s tankar om sina barn.

Tror inte man kan tvinga sina barn att älska något och eftersom man inte kan det kommer barnet inte bli en superstjärna. Jag tror inte det finns någon storstjärna som lyckas som inte älskar det de gör.

Någom som vet vad den engelska viloiniststjärnan hette som "slog igenon" runt 14-15 års ålder? Hon hade iaf en fruktansvärt drivande mamma och när hon passerat 18-20 nånstans så bröt hon helt med henne för även om hon fortfarande älskar att spela fiol så kan hon inte förstå hur en mamma kan pusha sitt barn så mycket som hennes mamma gjorde.

Man kan ju alltid försöka att få en unge som inte är intresserad att lyckas med någonting, men jag tror att det är rätt dödfött…

Hej och tack för din kommentar! Jag ville bara skriva och tacka för allt du skrev och sen även att mitt mål är att leva och börja med LCHF för jag tycker den verkar väldigt bra och sen även har jag sett resultat hoas andra människor. Massa kramar och kul att du kommenterade!

Jag blir ledsen när jag läser såna där diskussioner, och arg så klart, men frrämst ledsen. Stackars barn som inte tillåts få bestämma själva och räkna med stöd hemifrån. So what om man som förålder inte gillar aktiviteten, bit ihop!

Kan inte annat än hålla med.

Nu har jag inte några egna barn men har varit djupt involverad i 3 barns uppväxt. Det är möjligt att jag inte kan förstå hur det känns för biologiska föräldrar; men jag är av den stenhårda åsikten att barn är till låns och inget man äger.

Klart att man ska visa sina barn vad som ger mig mening i livet och även visa vad som ger mig avkoppling och glädje. Inte snack om saken! Men därifrån till att styra vilka intressen som gäller och sen försöka styra vad de ska bli som vuxna; det är dömt att misslyckas. Det kommer att gå illa vid någon tidpunkt, så enkelt är det. Risken är stor att man får sitta själv på hemmet.

I min värld ska barnen få kunskaper och färdigheter för att kunna leva ett självständigt liv. Ett liv som baseras på deras fria och välinformerade val, även om de inte är MINA förstahandsval. Skulle det gå fel på något vis, så är ju min uppgift att ge vägledning och stöd så att det går bättre.

Som vuxen får jag nog försöka leva mitt eget liv och faktiskt nöja mig med att jag har ett liv, inte flera. Det värsta är att jag i mitt arbete allt för ofta täffat folk som ligger på sitt yttersta och om de fick önska så är det en enda dag till de vill ha. Denna dag skulle då användas till att leva livet som de ville, för hitin tills har de levt någon annans liv. Hjärtslitande.

Sen verkar du faktiskt för smart för att göra dina barns barndom till din egen. Det är ju fullt normalt att du är med och styr vad som händer, och då kan ju viss kompensation ske utifrån egna upplevelser. Och? Vad gör det? Du vill ju att de ska få så bra upplevelser som möjligt. Jag vet inte vem som ska få det så bra som möjligt, av att bestämma att någon ska bli proffs i vad det nu än må vara, egentligen?

För övrigt; vettigt folk som kommenterar din blogg! 🙂

Jag har i ärlighetens namn ingen önskan om hur mina barn ska vara (vad jag kan komma på). Jag försöker verkligen tänka om jag vill något speciellt, men nej, jag kommer inte på någonting. Jag tänker väl att de kommer få för sig en massa saker de vill göra sen ändå och då får jag ta ställning till det då. Är det utförbart och inte farligt (allt är ju farligt eg såklart, olyckor kan hända överallt, men de kanske inte får sluka svärd. Ja ni fattar) så kommer de antagligen få göra precis vad de vill.

Det är så tråkigt med föräldrar som bestämmer hur deras barns framtid ska se ut till punkt och pricka. Inget gott kan ju komma ur det. Vad är väl en hockeykarriär mot ett glatt skratt?!

Vilken korkad förälder. Jag vill såklart att mitt barn ska ha ett roligt och givande intresse, me inga direkta krav vad det skulle vara. Jag är gammal ryttare så det vore ju kul om hon ville syssla med ridning så vi har något intresse tillsammans, å andra sidan sysslar hennes pappa mycket med grafiska illustrationer och musik, de ritar mycket ihop och lyckan är total när hon får scratcha på sin pappas skivspelare, det är något vi vill uppmuntra. Det finns alldeles för få kvinnor inom dj och producent-branschen.

Åh jag spyr verkligen på sådana där föräldrar…. det är de som gör att vi andra inte orkar hakvar våra barni lagsporter som vi låtit demgå med i föratt få "prova på". Alltid kmmer det nån jävla nöt som föröker leva genom sina barn genom att tvinga hela fortbollslaget med 7-åringar att hårdträna. KRÄÄÄKS

Jag vill attmina barn ska prova många sporter och andra aktiviteter, för att de ska kunna kännasig bekväma i många olika situationer och i framtiden ska ha möjlighet att välja. Människor tenderar att inte välja sådant de inte har erfarenhet av. Genom att ta med ungarna på allt från golf till teater breddar jag deras erfarenheter, men hellre lite av mycket än mycket av lite. Och att bära mina livsdrömmar på sina axlar ska de definitivt få slippa, vilken börda att lägga på sina barn.

Stackars barn! Vilken fruktansvärd uppväxt. Är det något folk är sabbade av är väl föräldrar som tvingar dom att bli och vara något de inte är!

Mina framtida barn ska få växa upp till vad dom än vill bli.

Helst får dom växa upp till lyckliga individer som är till freds med sina liv

Jag läste i den där tråden också och kan faktiskt inte annat än tycka synd om de barnen. Mycket för att jag vet vilket jobb det är med hockey. Har två kusiner som spelat hockey sen de va fyra (de är 20 nu) och de har aldrig nånsin haft ett ordentligt skollov. Alltid har hockeyn fått gå först. Och visst blev de duktiga och gillar det de gör, men de ha inte alltid haft det lätt. I deras fall har de valt det själv, deras föräldrar har stöttat, men aldrig krävt något av de. Men det har inte varit lätt. Och med föräldrar som kräver att man ska satsa helhjärtat, istället för att man ska få göra det av eget intresse, nej fy fan.

Jag tror det är bra att föräldrar uppmuntrar sina barn till intressen. En levande fritid är bra för de flesta. Men det är stor skillnad på att uppmuntra och kräva. Och alla ska ha rätt att välja själv.

Den där personen gjorde mig riktigt illa till mods. Usch.

Det är så tragikomiskt så jag vet inte riktigt vilken reaktion jag har närmast till, om jag ska bli förbannad eller om jag ska skratta.

Den stackars lilla människan tror på allvar att NHL-stjärna är ett realistiskt mål att sätta när ungen inte ens är född. Vilken planet lever hon på?

Vill man att ungarna ska bli framgångsrika ska man kanske satsa på lite bredare saker och områden som ger mer avkastning och som barnet faktiskt själv trivs med. Kolla vad ungen har fallenhet för och därefter uppmuntra dessa saker. Men en ofödd NHL-stjärna? Jag baxnar! Människan verkar ju ha noll kontakt med verkligheten.

Det mest tragiska är att hon jobbar på barn nummer två. Med en sådan sorglig syn på barn och bristen på respekt för individens fria vilja borde de ha väntat på att uppnå någon form av personlig mognad innan de började fundera på att skaffa barn. Tyvärr är hon nog inte ensam om den här attityden. Massa misslyckade människor tänker nog precis likadant.

Som dansare blir man förbannad när man läser sånt där. Åt helvete med att man ska vara liten och nätt. Man är inte GJORD för vissa saker. Det är hjärtat som bestämmer.

Killar som dansar balett är för övrigt mer vältränade än hockeyspelare. Faktiskt.

Lady Dahmer, du är bäst.

Jag kan ju alltid hoppas att mitt framtida barn kommer att syssla med någon sport som jag står ut med att titta på, tex simning eller liknande. Jag hoppas också att barnet inte kommer att intressera sig för hockey, just därför att jag avskyr att stå i en ishall och frysa och jag tycker att sporten är så ointressant att jag hellre tittar på färg som torkar. Men, vill h*n spela hockey så får h*n väl göra det. Helt utan att behöva bli proffs på någotdera!

Det där var ju bara obehagligt… Min son tycker om att spela pingis och följer med mig och rider när jag rider. Han tycker om att läsa böcker och skulle gärna vilja lära sig karate eller någon annan kampsport. Jag skulle aldrig drömma om att benhårt styra hans val. Enda gången som jag sätter gränser så är det när vår ekonomi säger stopp och inte för att han inte får på grund utav hans kön eller mina intressen. Skulle aldrig falla mig in att sätta ett barn i hårdträning bara för att jag vill det med något som jag intresserar mig för och inte barnet. Ve och fasa…

Du är så klok. Här håller jag med dig totalt. Den föräldern däremot fick mitt hjärta att frysa till is. Stackars barn, förstår inte sådana föräldrar. Inte ett dugg.

Jag tyckte det var intressant det du skrev om att Ninja inte vet vad pojkar eller flickor är, att ni inte talar om det hemma. Det har jag inte sett dig skriva om förut tror jag, kan du inte berätta lite mer om det? Varifrån kommer idén, får man bita sig i tungan ofta, säger du alltid "barn" istället eller hur funkar det i praktiken?

Herregud vad ledsen jag blir när jag läser sådant där…. att de ska sätta sådana förväntningar på barnen och inte ens kan tänka sig att barnen får göra sådant som de VILL och tycker om – innan barnet ens är fött!!!

Fy!

Har aldrig kommenterat förut men har följt din blogg ett bra tag nu. Tycker du är grym och har fått mig att tänka mer på genus. Är uppvuxen med det i skolan och dagis, men har aldrig förstått hur viktigt det är förens jag hittade din blogg! Tack 🙂

Och den där mamman gör mig mörkrädd och ledsen. Stackars barn att inte få välja själv. Försökte hon tvinga flickan till NHL-stjärna också, eller slapp hon för att hon var tjej…:thumbdown:

Jag har en vän som idag läser till läkare med pushande från sina föräldrar. Redan i högstadiet utvecklade hon en ätstörning efter all press om att vara perfekt, och än idag kommer hon med kommentarer som pekar att det hon gör är för att vara bra inför andra. Allt utifrån att föräldrarna redan i skolan pushade henne att få MVG i allt..

Blir så ledsen när jag inser att det fortfarande finns sådana föräldrar. Vi väntar vårat första barn och har redan pratat om att vårat barn ska få göra precis vad den vill och få vårat fulla stöd (utifrån att det är lagligt osv). Får vi en pojke som vill dansa balett kommer vi sitta längst fram på varje föreställning/träning och vara stolta! Jag lider med barnen som har föräldrar som dessa, undra om inte barn med föräldrar som har drogproblem har det bättre? Nej jag vet inte, men sorgligt är det iallafall!

En sak som faktiskt kan vara intressant i debatten är väl att de som är i eliten i idrotten har för det allra mesta inte varit den som varit bäst i yngre år. Utan det som blivit proffs inom något har hållit på med flera idrotter och inte förrän i tidiga tonåren börjat satsa på en specifik gren.

Det betyder i praktiken att de barn som har föräldrar som haft för höga ambitioner för sitt barn och elitsatsat sitt barn redan som ung inom en idrott har rätt liten chans att bli bra.

Såklart att talang krävs för att bli bra inom något, det är en förutsättning.

Men att toppa idrottslag med barn i för att få ungarna att vilja satsa hårdare och tvinga barnen att välja mellan att bara spela fotboll, eller att inte få komma med i a-laget är inte så jäkla smart.

Utan låta barn hålla på med det de vill, olika idrotter är superbra för den motoriska utvecklingen vilket också skapar förutsättningar för att bli duktig senare i livet.

Men för att barnen ska bli bra i nåt så måste man låta barnet bestämma själv vad de vill göra, för att förlorar man glädjen i att utöva en idrott blir man aldrig bra i den.

Föräldrar som elitsatsar sina barn för att de ska bli bra inom något särskilt är ganska kontraproduktiga kan jag tycka.

Men en annan aspekt av det hela är väl att titta bakåt. Var min pappa bonde, då blev jag också bonde vare sig jag ville eller inte. Var pappa smed, då blev jag också smed i och med att jag lärt mig hantverket som ung, men framförallt för att jag alltid vetat och accepterat att det är smed jag kommer att bli.

Då var man lycklig i det, varför skulle barn i dagsläget vara olyckliga för att det redan är bestämt vad de ska bli?

Visst är tiden vi lever i nu annorlunda, men en stor anledning till att psykiska hälsan blivit sämre är ju att ungdomar har så många val. Alla möjligheter är öppna, vilket är både positivt och negativt.

Jag är ett stoooort hockeyfan och skulle självklart tycka det var skoj om sonen valde det som intresse. Kanske to m fick speltid i NHL. Men vill han hellre dansa balett, rida, programera spel and what so ever…så kan det ju omöjligtvis (finns det ordet?) vara något annat än OK. Det är lätt för mig som förälder att sitta och drömma om mitt barns karriär nu, när han bara är runt året. När det väl kommer till kritan, så är det bara hans egna drömmar och vilja som är det väsentliga. Jag tror på att uppmuntra barn i deras egna intressen och talanger. En kille som inte vill spela i NHL, kommer aldrig att bli duktig nog att spela i NHL..så då kan det sitta två bittra päron där sen och gräma sig över att de inte ägnade tiden åt att se till sitt barns lycka och välmående istället.

Camilla

Angående det sista du skrev. I dagens läge så verkar det inte handla så mycket om att barnen ska "föra något vidare". I många fall där man sätter press på barnen, så handlar det mer om att barnen skall förverkliga föräldrarnas drömmar. Pappan som drömde om att bli basketstjärna, men som var för kort…för detta vidare på sin son istället….

Jag blev lätt illamående av att läsa vad denna förälder skrivit. Barn ska få prova på lite allt möjligt och de ska ABSOLUT få göra saker för att det är kul! Det här med hets och satsa seriöst låter som barnmisshandel i mina öron. Om barnet själv vill så är det ok, men inte för att föräldrarna vill. Man älskar väl sitt barn även om det inte blir en stjärna eller proffs?

när min lillebror föddes så sa mamma till pappa att: nu har du fått din ishockeyspelare. men det var väl egentligen ganska oskyldigt. både jag och min lillebror har fått prova på allt från gymnastik och ridning till fotboll och hockey. vi har själva gjort våra val. kommentarerna från rosa/blå är ju helt idiotiska. ett typiskt exempel på hur man inte ska bete sig om man vill att ett barn ska lyckas inom idrotten. att sätta press och skapa måsten redan i tidig ålder är ju bara idiotiskt. nu blev min kära bror hockeyproffs till sist och det tror jag knappast han hade blivit om han inte själv, aktivt hade fått välja precis vad han vill syssla med…

Men hjälp. Att det finns såna människor på riktigt. :O

Jag har skojat och sagt att mina ungar ska bli tennisproffs eller nåt, o tjäna massa pengar som jag kan få, men det är ju på skoj!

Min äldsta har provat allt möjligt, men inte direkt fastnat för nåt, jag har hängt vid utomhusrinkar, i brottningslokaler, på fotbollsplaner osv, hur tråkigt jag än tyckt det varit. jag red fram till jag fick barn, och skulle gärna ha kunnat dela det intresset med mina barn, men den ena är allergisk, så det har inte varit aktuellt.

Nu är det fotboll som gäller för den yngsta, och jag tycker det är skitkul!

Men skulle han vilja börja på dans, eller börja dreja eller fiska eller vad det nu är så skulle jag tycka det var lika roligt!

(det roliga är ju att se glädjen i barnets ögon när den får göra det han/hon tycker är roligast av allt)

Har en lillebror som är mycket yngre än oss andra. Vi drömmer alla att han ska spela i NHL, han drömmer om att spela i Brynäs. Våra drömmar finns, och i vissa fall ger oss extra kicken att gå ur sängen kl 5 på en lördagmorgon och åka till en iskall uterink. Men det är hans liv så han får bestämma!

Att föräldrar ska gå in och bestämma så i ett barns liv innan den själv har fått födas eller att själv fått testa runt och hitta sitt nöje bland allt som livet har att ge är sorgligt!

Berättar en hel del egentligen om föräldrarna!

Vad är det för människor som resonerar såhär?! Man gör inte sina barn lyckliga genom att tvinga dem att uppfylla ens egna drömmar (som man uppenbarligen misslyckats med att uppfylla själv). Ens barn är inte en förlängning av en själv, de är egna individer. Vissa borde inte få bli föräldrar…

Det där gör mig riktigt illa till mods. Att det verkligen finns människor som tänker på det sättet. Undrar om hon valde sin man utifrån hans hockeyförutsättningar? Om han är en ren avelshane.

Barn ska få vara barn. Barn ska få göra det de vill. Jag började rida när jag var liten och det slutade i att min far fick upp intresset med och började, istället för att sitta och glo på läktaren.

Jag håller helt med!

Ridning är inte bara ett bra alternativ för att ni då har ett gemensamt intresse det är dessutom en oerhört jämställd sport där alla rider/tävlar på lika villkor. Att vara med hästar skapar ledaregenskaper och gör att människor, även på andra platser än i stallet, vågar ta för sig och vågar vara den som leder en grupp och dessutom vågar tro på sig själv.

Omg! Finns det ens såna där föräldrar o.O trodde att man skulle vara lycklig oavsett vad för hobby ens barn valde oavsett om man är helt ointresserad av det eller ej.

Men att ha såna där höga grav på sina ungar är ju bara..vad sman ska säga? låter som mer hon försöker uppleva sin dröm eller hennes karl dröm eller ja nåt sånt..låter sjukt o.O hoppas att dom ändra uppfattning om det där sen när dom väl bli gravida, annars så äre synd ungen tkr jag..

Hej! Jag håller med dig, till 100 procent i att barn borde få välja det de tycker bäst om att göra 🙂

Jag tycker att det är klokt att introducera Ninja för hästar. Hon kommer att få mycket nytta av det i framtiden om hon tycker om det. Jag har ridit sedan jag var nio år (jag är sexton år) och man får en väldigt bra ansvarskänsla av att hålla på med det 🙂 bra för den mentala hälsan har jag också hört 🙂

Ni är ju inte lite roliga heller. Ni tolkar saker precis som ni vill och känner för.

Jag kommer aldrig tvinga min son till att spela hockey, däremot kommer vi att uppmuntra det till det yttersta. Gillar han inte hockey? Fine!

Men då får han glatt prova vidare tills han hittar en sport han tycker är rolig. Jag vägrar ha lata barn som hellre stirrar sig blinda på datorer och tv-spel samtidigt som de gräver med näven i chipspåsen som de har köpt utan lov. Vill sonen testa balett är det upp till honom, men ingen av oss skulle finna någon glädje i att titta på och skjutsa till och från träning. Vi skulle nog så fort sonen blev tillräckligt gammal köpa ett busskort och packa väskan åt honom. Sedan kan man ju alltid skaffa fler barn. Pojkar, som förhoppningsvis delar vårt intresse.

Jag håller fast vid min åsikt att det inte är kläderna på våra barn som ger upphov till fördomar och antaganden. Det är föräldrar till barnen som inte kan tolka signaler riktigt som man borde kunna. Därför kommer jag fortsätta att trycka på min dotter något rosa plagg mellan varven, och jag förväntar mig att omvärlden inte dömer henne för det. Om de nu gör det, ja då förtjänar de pisk och smisk för att de inte kan se längre än till en färg eller ett klädesplagg. Det var ju där diskussionen började!

Det är nog ofrånkomligt att man påverkar barnen i ens egna intresseinriktningar livsfilosofi. Jag tror att det också är önskvärt. I min mening måste dock barnen känna sånt förtroende för sina föräldrar att de vågar uttrycka sina egna önskningar och inte bara försöker uppfylla sina föräldrars förväntningar!

Man skall ge möjligheter till sina barn, inte tvinga dem i en specifik riktning!!!

Fy så tragiskt…

Var hos min mans släktingar igår och firade "dagen före trettondagsafton" som de gör varje år (att det är dagen före beror nog på att dom

vill kunna vara bakis dagen efter)

Deras barn är 9 och 12 år gamla och blev satta på skridskor på isen första gången när dom var sisådär 3-4 år. "visst halkade dom och slog sig en del, men oj vilken nytta det gjorde för framtiden"

Nu berättade deras pappa att "dom måste springa 5 km varje dag innan frukost och träna hockey minst 4 gånger i veckan, annars blir dom feta!"

Usch. Jag blev illamående. Vilket jävla bootcamp!

Precis innan vi skulle åka hem så hade ena ungen tjuvat lite godis och skulle då bli tvungen att springa en kilometer extra.

Rosa/blå: Inser du inte själv hur dum allt du skriver får dig att framstå? Skaffa fler barn för att någon ska dela erat intresse, vägra skjutsa ert barn till en träning för att det inte är något som ni är intresserade av.. Tänk dig att du själv är barn, som så mycket älskar hockey och vill så gärna spela. Men dina föräldrar tycker att hockey är det tråkigaste som finns så dom vägrar att skjutsa dig och kommer aldrig på någon match. Skulle du må bra? Och sen skaffar dom fler barn eftersom dom uppenbarligen är missnöjd med dig.

Jag är så glad att mitt kommande barn aldrig kommer behöva få den uppväxt dina barn får.

Rosa/blå>

Du säger att din son inte kommer att få ha rosa kläder på sig (i kommentarerna i Englas blogg).

Sedan säger du att barn ska respekteras oavsett de kläder de har på sig och att kläder på en person inte spelar någon roll.

Här skriver du att du "håller fast vid min åsikt att det inte är kläderna på våra barn som ger upphov till fördomar och antaganden"

Varför får din son då inte ha rosa, undrar jag?

Det känns nästan som att den där mamman, rosa/blå, mest bara vill vara anti och tvärtemot dig, LD, så att hon kanske överdriver lite, sådär som barn gör när de vill sätta sig emot något. Egentligen kanske hon inte är så hemsk som hon låter. Hon ville bara vara anti, prove her point, eller något. Jag får känslan av det i alla fall. Hoppas det är så, för hon låter ju helt overkligt osympatisk…! Huva.

Min son kommer inte att få ha rosa på sig för att jag inte tycker att det är en särskilt fin färg till att börja med. Min dotter har 2 rosa plagg. En mössa med volanger och en klänning. Det är knappast något som min son kommer att få ärva. Han kommer inte att få ärva några kläder öht. Blir nog samma tema som jag kör på dottern. Dvs mycket svart och rött och vitt.

Marie: Mina föräldrar var grymt allergiska mot hästar. De kunde inte vara i närheten av ridskolan. Så jag fick vackert cykla, åka buss eller samåka med andra barn. Det gick kanon och mitt hästintresse håller i sig än idag.

Om vi skaffar fler barn som vi hoppas blir intresserade av hockey liksom vi är beror det knappast på att sonen inte duger för att han inte delar vårat intresse. Det är riktigt idiotiskt att anta en sådan sak.

Vi åker land och rike runt för att se på hockey och vår dotter har varit med oss sedan hon född blev och våra kommande barn kommer också att åka med. Förhoppningsvis smittar vår entusiasm av sig på någon av våra pojkar.

Ska man skratta eller gråta?

:-O

Jaaa… det blir nog en tår för barnet (alla barn som lever i sådana familjer) i alla fall, och en suck av förundran mot föräldern…..

Rosa/blå:

Det är ju ändå en annan sak att vara allergisk, dom hade inget val. Hade dom inte varit allergiska utan bara hatat hästar och därför vägrat ställa upp för dig tror jag att du hade känt annorlunda. Det är iallafall vad jag tror, för jag vet att jag hade varit jätte ledsen om mina föräldrar gjorde så.

Det är väl mer principen att "vägra" ställa upp för att man själv inte har det intresset. Varför inte bita ihop bara för att låta sitt barn vara lycklig?

Dumma jävla våp som saknar en hjärnhalva eller två och envisas med att posta reklam eller spam eller annan skit kommer att bli blockerade för all framtid

Barnet kan ju vara lyckligt av att utöva det barnet tycker om. Lycka behöver inte betyda att mamma eller pappa sitter och spyr eller sover på läktaren. Skaffar vi flera barn är risken stor att aktiviteter krockar så barnen får då vackert lära sig att klara sig på egen hand. Då kanske vi skjutsar dit och sedan hämtar medan vi kollar på något annat barn. Vi får ju sätta upp ett rullande schema. Då kanske vi bara behöver bli katastrofalt uttråkade någon gång varannan vecka eller så.

rosa/blå: men hallå, får inte eran dotter som åker land o rike runt med er på hockey bli intresserad av det eller träna o tävla i det? o sen undrar jag varför inte nästa barn kan ärva dotterns kläder om du ändå tänker köra på samma tema, svart, rött, vitt? ska du slänga de gamla kläderna? gu så onödigt! o att önska sig söner för att man vill ha hockeyproffs-barn, helt sjukt låter det tycker jag!!!

Hon kommer att få prova på hockey genom hockeyskola när hon är ca 4 år och hon har redan varit med oss på isen trots att hon inte ens kan gå ännu. Är det så att det blir ett brinnande intresse kommer vi tjata sönder klubben om att hon ska få spela tillsammans med pojkarna och inte sättas i något löjligt damlag.

Vill inte att min son ska behöva klä sig i noppiga kläder som lillasyster har haft. Vi slänger alla kläder vartefter och köper nytt.

Rosa/blå:

Självklart kan det vara så att det krockar, men i grund och botten vill nog alla barn ha bekräftelse och uppmärksamhet i vad dom än gör, och som du skrivit innan har det låtit som att ert/era barn absolut inte kommer få det om hon/han väljer att göra något som inte faller er i smaken.

Jag dömer ingen jag inte känner, men utifrån det du skrivit får det dig att framstå som en känslokall människa utan intresse att göra ditt barn lycklig i första hand, utan att sätta ert intresse först.

Jag har inget större intresse att föra någon längre diskussion, så allt jag kan säga är att jag önskar er lycka till och att om nu erat barn skulle få ett intresse som inte ni har att han/hon ändå kommer få möjlighet att göra det och känna sig stöttad och sedd (det vill väl alla barn bli?)

m: Det där stämmer ju inte riktigt. Av de 10 främsta svenska NHL stjärnorna genom tiderna är majoriteten född under den senare delen av året. En i januari, en i februari, någon i april, en i juni, flera i juli, någon i november och någon i december. Lägger vi till Bäckström som nr 11 på den listan blir han nr två som är född i noveber.

När svenska spelare blir draftade undviker de spelare som är födda i slutet av året. De brukar bli draftade året efter men då kommer de i samma grupp som nästkommande årsmodell på landsmän. De yngre brukar det satsas mest på och därför får de som är födda sent på året svårt att göra sig ett namn och verkligen bli stora inom NHL.

Tildaf: Jag handlar där jag tycker att det finns fina kläder. Om det sedan är ralph lauren eller H&M's spelar ingen roll. Handlar ibland på internet om jag hittar något som faller mig i smaken.

Vi tvättar en hel del, och jag stryker kläderna. Att tvätta och stryka ofta tror jag kan påverka klädernas livslängd, men jag måste ju tvätta kläderna när de får någon prick eller om vi har varit utomhus.

jag tycker det är fördjävligt jävla egoistiskt av föräldrar som får sina barn att känna sig tvingade att ha tt vist intresse. Föräldrarna gillar bilar, barnet växer upp i det och föräldrarna nästan tvingar sina barn till samma intressen fast dom i själva verket försöker bryta sig lös och tala om att dom vill syssla med nå helt annat.. sånna föräldrar finnde gått om och det irriterar mig. Gör inte ditt barn till nått du själv ville bli, låt ditt barn bli det den vill.

naturligtvis menar jag ju intressemässig nu. Väljer h*n hockey, fotboll, cross, ballet eller bugg så vad fan har de för betydelse vad du som förälder då tycker om själva sporten om ditt barn finner en glädje i det.. är det inte barnet som är själva "grejen" i det hela?

Jag vet många av mina vänner som jag hade när jag var yngre som spelade fotboll mest för att deras pappa/mamma ville det. Dom ville inte göra sina föräldrar besvikna!

jag själv fick massor av stöd från min pappa gällande fotbollen, när de gällde instrument så hade han alltid "huvusvärk" "möte" eller något annat.. mycket lustigt!

Nej, barn ska utan tvekan få välja sina itressen och på nått sätt så tycker jag att de är föäldrarnas plikt att inte ta sina barns beslut (när de gäller intresserna vi pratar om) och jag tycker inte att en förälder alls ska orsaka att barnets beslut basseras på ett dåligt samvete genemot sina Föräldrar. DET HANDLAR OM BAAAAAARNENS FRAMTID OCH INTRESSEN INTE FÖRÄLDRARNAS!!!!! barnen kanske inte alltid delar föräldrarnas intresse, barnen behöver bekräftelse och stöd i sina intressen.

Shit vad långt de här blev!

(JAG HAR INTE LÄST HELA TRÅDEN, BARA SJÄLVASTE INLÄGGET så jag ber om ursäkt om jag hamnat lite utanför ämnet om ni hunnit långt i diskussionen före jag kom) haha,.

Nu har jag läst lite (i alla fall rosa/blå kommentarer).

ROSA/BLÅ;

Jag blir ju så arg så de kokar inom mig när du skriver ibland och jag hoppas att överdriver i det du säger? :O

"Vill sonen testa balett är det upp till honom, men ingen av oss skulle finna någon glädje i att titta på och skjutsa till och från träning. Vi skulle nog så fort sonen blev tillräckligt gammal köpa ett busskort och packa väskan åt honom. Sedan kan man ju alltid skaffa fler barn. Pojkar, som förhoppningsvis delar vårt intresse"

ALLTSÅ HALLÅ!? Allvarligt.. hör du inte hur dumt de låter? Vadå inte finna någon glädje i det? Är inte glädjen i det hela att se sitt älskade barns glädje över att den hittat det den brinner för att göra och varför blir era intressen i så fall mer viktigt än era barns?

sen låter det dessutom som att ni tänkt producera ungar efter ungar fram tills ni får en som uppfyller era "krav" om vad man ska gilla och inte. Tills ni får en som uppfyller ERAN dröm. Och vadå "pojkar som uppfyller våran dröm", kan inte en tjej spela hockey då eller?

Och en sak till; Om du verkligen är (ursäkta mig) men så korkad som det verkar så lär du inte behöva oroa dig… jag menar, dina barn lär med största sannorlikhet spela hockey för ERAN skull eftersom barnet snart upptäcker att det är DET ENDA som de kan göra för att få eran bekräftelse, erat stöd och eran uppmärksamhet i den sysselsättning barnet väljer!

Jag tycker det är rikgti egoistiskt av föräldrar att medvetet välja sina barns intressen genom att ni iprincip sagt att ni inte skulle finna er i att era barn väljer något annat än den framtid ni bestämt till dom! Du gör mig upprörd på riktigt!

Tragiskt att det finns sånna människor.

Så länge jag har lyckliga barn och dom gillar vad dom håller på med så blir jag själv lycklig.:)

Jag själv är utbildad snickare och jobbar på ett byggföretag.Och HELVETE vilket jävla liv det blev hos vissa när jag började byggprogrammet!Många föräldrar kunde inte förstå hur mina föräldrar kunde låta mig gå en sådan utblidningen eftersom jag ändå inte skulle få något jobb.

Men mina föräldrar svarade såklart att jag måste få gå det jag vill,och att det är jag som väljer vad jag vill göra.

Och det är så jävla roligt för mina föräldrar idag som träffar dessa andra föräldrar och berättar att jag haft fast jobb sedan jag gick ut -05,medans deras barn är arbetslösa.

In Your Face!Liksom!

Jag och min man är väldigt intresserade av skoter,cross och andra sånna där roliga saker.Vi kör skoter nästan varje helg på vintrarna,så det kanske inte är så konstigt att våra barn också gillar skoter.

Våran älsta son på 2½ har redan fått en 4-hjluing som han är jättedukitg att köra.(Därimot kan inte ungen cykla)

Och hade jag varit intresserad av häster eller typ dans så skulle jag nog "försöka" leda in mina barn på det.

Men jag drömmer aboslut inte om att någon av dom ska bli någon skotercross stjärna.

Bara dom är lyckliga så är jag lycklig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *