Kategorier
barn & föräldraskap

Sluta dalta och säg till på skarpen!

Som jag skrivit om så är jag väldigt tillåtande i min barnafostran, men det betyder inte på nåt sätt att min fostran är gränslös. Inte heller är jag en curlingmorsa som smeker ungen medhårs när hon gör nåt som är oacceptabelt. Nu är Ninja inte ens två bast och man anpassar ju sin fostran och […]

Som jag skrivit om så är jag väldigt tillåtande i min barnafostran, men det betyder inte på nåt sätt att min fostran är gränslös. Inte heller är jag en curlingmorsa som smeker ungen medhårs när hon gör nåt som är oacceptabelt.

Nu är Ninja inte ens två bast och man anpassar ju sin fostran och tillrättavisning efter ålder. Det måste alltid vara individbaserat och man måste alltid vara medveten om barnets behov; Vad behöver mitt barn lära sig? Vad behöver mitt barn öva på?

Ninja får inte slåss. Det är nolltolernas. Men även här är det viktigt att vara lyhörd för varför barnet slåss. Slåss hon för att hon är arg? Slåss hon för att hon inte förstår att det gör ont? Slåss hon för skojs skull? Det är skitviktigt – verkligen skitviktigt – att man ger barnet verktyg att hantera sin frustration på.

Jag blir så jävla less på föräldrar som viftar bort sina barns ilska med ett mjäkigt; ”nääää du får inte slåss äääh” utan att ge ungen ett alternativ. Vad fan ska ungen göra då?

Jag är jättenoga med att bekräfta Ninjas känslor när hon blir arg och lappar till mig (eller den som står närmast just då) ”Nu är du arg!” med tydlig röst och ögonkontakt. ”Jag förstår att du blir arg när du inte får smoothie, men du får inte slå mig!” och ungen vrålar ”Ninna AJJJ!” – skitbra!

Nåt annat som gör mig skitirriterad är de föräldrar som väljer att inte överhuvudtaget säga till ordentligt när deras små änglar beter sig illa. När de målmedvetet sular en stor träkloss i huvudet på en annan unge och får det där mjäkiga ”nääää du får inte slåss äääh” utan någon som helst reaktion. Förutom en tyst tillåtelse att fortsätta som förut.

När Ninja kastar saker eller slår sina vänner så säger jag till på skarpen; ”Nej! Det är INTE ok att slå sina kompisar!” – Jag visar med hela mitt ansikte och kropp och framförallt min röst att nu är mamma missnöjd; ”Nu blev Kalle ledsen!” och om beteendet är återkommande så kan hon helt enkelt inte leka själv i sitt rum med Kalle och det är en ganska stor chans att jag tar undan alla hårda leksaker.

Jag tror inte på straff och jag tror inte på skäll, men jag tror inte på att ignorera och vifta bort dåligt beteende heller. Man måste vara tydligt med ungarna.

Barn behöver lära sig rätt och fel och det verkar som en viss typ av föräldrar på nåt sätt förväntar sig att sånt ska komma av sig själv. Magiskt så där.


För övrigt så postade jag mitt inlägg om den Fria uppfostran på FL och fick ett fantastiskt gensvar. Massa härliga tankar och inspiration. FL-idioterna i all ära, men stället är även fullt av supermammor (och nån enstaka superpappa) som iallafall lärt mig en hel del om hur man bör bemöta barn!

Läs mer här.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

15 svar på ”Sluta dalta och säg till på skarpen!”

Att bekräfta känslor är viktigt. Jag säger alltid till mina barn att det är helt okej att vara arg ledsen frustrerad. Men sen pratar vi om olika sätt att hantera detta. Man slåss inte. Aldrig okej. Någonsin. Man säger inte ful ord och beter sig allmänt illa. Men man får visa och säga att man känner som man gör. Man får tycka mamma är dum det är helt ok. För mamma är dum ibland när man ser det ur barnets perspektiv.

Olika barn har olika behov så individanpassat tillmötesgående är A och O i uppfostran. Har två barn själv som är 7 och 4 år. Jag bemöter dem inte helt lika. Min stora är ett diagnosbarn så där krävs speciella metoder och extremt med tålamod. Den lilla försöker vara som syrran men där går jag in med en mer direkt infallsvinkel. Det funkar bra med henne. Hon lyssnar tar in och tänker relativt mycket snabbare än stora syster. Stora tjejen får man hitta omvägar med för att nå dit man vill.

Jag tycker din inställning kring barn är underbar. Man måste inte vara slapp för att man inte leker Hitler hemma. En fast hand fylld kärlek. Alternativ istället för massa förbud. Jag tror det är mer lyckat för både barn och förälder. :thumbup:

Jag tackar dig för att du sprider kloka ord. det behövs idag, tyvärr. Mörkrädd bara av att åka t-bana när man ser hur vuxna behandlar eller möter barns funderingar.

Oooo vad bra att du tog upp det här ämnet!min 1½ åriga dotter har börjat slåss o jag vet inte hur jag ska gå till väga, hittills har jag stoppat hennes han o sagt Aj du gör illa mig, i lite sträng/hård ton, men just det där att bekfräfta varför har jag aldrig tänkt på!

Det skulle finnas ett sätt att få ut dina kloka ord till ALLA föräldrar.. Typ en bok som man måste läsa, annars får man inte lämna BB. Och man skulle få göra ett test som man skulle behöva få godkänt på.. spånar vidare

Blir så GLAD över att läsa din blogg. Min son snart 2 år slåss och beter sig illa ofta. Ibland för att få en reaktion.

Känns många gånger som att jag tjatar sönder honom och har börjat ifrågasätta om det är sunt för honom.

Men jag inser att vissa saker FÅR man lov att tjata sönder så länge man gör det konsekvent. Oliver slåss, han skäller och blir förbannad det är okej,att slåss är ALDRIG okej. ibland gör han det för reaktionens skull ibland för ilskans skull utan att jag hittar triggen till hans reaktion.

Tack vare min "tjatande" har han även lärt sig en typ av "förlåt" klappar sin kompis och slåss inte mera.

Vad använder du för verktyg mer än tillsägelse? avleder du eller anser du (beroende på situation) att tillsägelsen i sig ska räcka?tips??

Tack för BRA inlägg…

just att lära mitt barn att det heter Arg det han känner hade jag faktiskt inte tänkt på. att förstärka ordet alltså. tack! jag har precis börjat lära honom att blåsa på mig och pappa om han gör illa oss – han kopplar då till smärta eftersom det är det han vill att vi gör när han har ont. det verkar funka.

Jag har ibland svårt att säga till Zack ordentligt, speciellt om han ler mot mig när jag försöker säga åt honom. Och jag tror nog att han hör på mig att jag inte är arg på riktigt då… så då får jag ibland lyfta bort honom istället.

Men ibland är det riktigt svårt att bli arg på sin älskling, så jag förstår dom som mjäkar och inte vågar säga till ordentligt. Men då gör man sina barn en björntjänst, man måste försöka tänka långsiktigt!

Håller med dig till punkt och prickar!!!! Jag kokar när jag ser mjäkföräldrar som tror att pedagogisk betyder att ta skit och mjukt säga nej, så får man inte göra…

Fast jag vet inte om jag kallar det fri uppfostran som du gör (för att byta ämne) jag blev fritt uppfostrad och fick inte ens lära mig sociala normer, jag har haft ett helvete som vuxen att överhuvudtaget lära mig att komma ihåg att det finns tillfällen när det anses förkastligt att in ta i hand t ex…

Fri uppfostran inbegriper inte det som du tar upp i det här inlägget ens. Jag vet inte vad man ska kalla det som du (och även jag) "använder" oss av. Laidback-uppfostran brukar jag kalla det, jag riktar in mig på sociala "regler" och att hjälpas åt och ta hand om varandra… om de sedan härjar runt som idioter får de göra det, det finns öronproppar 😀

jag håller verkligen med dig i det du skriver. Jag tycker att det är otroligt viktigt att barn alltid får veta anledningen till ett nej och att få lära sig förstå/hantera sina känslor! Jag är heller inte så mycket för de som bara säger "Nej!" till ett barn utan vidare förklaring. Hur ska barnen då lära sig någonting?

Bra skrivet! Det är ju mycket p.g.a. denna mjäkiga uppfostran som ungarna sen blir helt omöjliga när de blir äldre. Ungar som tycker det är jätteskoj att kasta hårda snöbollar på pensionärer t.ex. Lärarna får inte heller säga till längre för då skvallrar ungen om att läraren är elak och så ger sig föräldrarna på den.

Hej! Vilken härlig blogg du har. Sitter här på morgonkvisten och dricker kaffe och läser. Det här ämnet är intressant då min snart tvååring börjat slåss. Hon har småsystrar som tar mkt uppmärksamhet och man märker att hon ibland blir frustrerad och känner sig åsidosatt. Ibland slåss hon. Och knuffas. Först klappar hon snällt och gulligt sen går det överstyr och hon puttar till lite. Och tittar storögt på oss och vill ha en reaktion.

Hon vet mycket väl att det inte är ok. Vi har sagt åt henne på många olika sätt (första gången blev jag så skärrad att jag skönk ner på hennes nivå och puttade tillbaka när bebisen fick en smäll – det skäms jag för).

Nu testar vi faktiskt något som jag inte tror du skulle gilla då. Men det funkade hon var yngre och vi hade problemet att hon bet oss… Jo: vi försöker att inte ge henne någon uppmärksamhet när hon puttar systrarna. Vi tar dom och går bort från henne bara. Eller fokuserar på något annat. Eller så försöker vi avleda henne innan det händer genom att ge henne positiv uppmärksamhet.

Men när det händer säger jag bara lungt: inte slåss… klappa snällt. Sen fokuserar vi på något positivt istället. Vi försöker att inte ställa till en scen. Vi har provat i några dagar nu. Vi får se om det hjälper. Första två gångerna kom hon till mig och sa: Mamma, jag slog hon! (Typ, ska du inte reagera denna gång?) Då sa jag bara: Jag vet. Det får du inte göra. Då blir lillasyster ledsen.

Vad tror du om detta Lady Dahmer? Är det ett dumt sätt? Klart att vi inte vill ignorera det faktum att hon slår. Det är inte rätt att slå. Men det har ju gått överstyr och vi förstår ju att hon gör det för att få uppmärksamhet! Och säkert att något känns galet i hennes lilla kropp… frustration för ngt tror jag. Vi försöker istället ge henne positiv uppmärksamhet när hon gör något bra… Men jo, jag känner mig riktigt mjäkig. Och osäker. Det är nog det hon känner av också… hon testar oss.

Sen har jag en idé om att jag vill att mina barn ska lära sig hantera sina konflikter utan att jag agerar domare. I nuläget är de för små för att kunna värja sig mot storasyster men senare har jag ambitionen att de ska få bråka och ha sig. För att sedan lyckas bli sams……. Jag och syrran har ju bråkat och slagit varandra blodiga i våra dar men liksom alltid blivit sams igen.

Men när hon slår mig. Då blir jag ju ledsen och arg. Det visar jag. Eller så säger jag till henne. Men jag ställer aldrig till en scen. Vet ju att hon inte tänkt igenom det. Utan det bara kommer. Hon är bara arg eller frustrerad eller trött eller hungrig……. något som vi måste lösa tillsammans så att hon känner sig bättre till mods.

Tycker du och ni andra att vi tänker helt fel? Tacksam för tips…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *