Kategorier
barn & föräldraskap

tänk om hon blir mobbad?

Ofta i olika diskussioner om barnuppfostran, adoption för homosexuella eller liknande som involverar just barn (eller när det gäller mina specifika val) stöter man på argumentet ”tänk om hon/han blir mobbad!”  Uppenbarligen kommer de från någon som saknar kunskap om gruppdynamik eller mobbning. För mobbning handlar om hierarki och status. Den svagaste individen i en grupp blir utsedd till […]

Ofta i olika diskussioner om barnuppfostran, adoption för homosexuella eller liknande som involverar just barn (eller när det gäller mina specifika val) stöter man på argumentet ”tänk om hon/han blir mobbad!” 

Uppenbarligen kommer de från någon som saknar kunskap om gruppdynamik eller mobbning.

För mobbning handlar om hierarki och status. Den svagaste individen i en grupp blir utsedd till att vara hackkyckling.

Jag kan börja med att berätta för de som faktiskt inte vet att det egentligen inte handlar om att den mobbade klär sig konstigt eller har fel åsikt eller är tjock eller ful. Det är bara ursäkter man hittat på för att rättfärdiga sitt beteende.

Den egentliga orsaken till att någon blir mobbad är att ”flocken” har valt ut just denna person till att bli det. Fula kläder/fräknar/rött hår/glasögon/konstiga åsikter är inte orsaken till själva mobbningen, utan dess symptom. Man kommer inte tillrätta med sjukdomen genom att bota symtomen, utan genom att bota sjukdomstillståndet.

För mobbning handlar om hierarki och status. Den som mobbar är överordnad, den som mobbas underordnad. Den svagaste individen i en grupp blir utsedd till att vara hackkyckling. Flockmentalitet i sitt esse. Gruppdynamik.

Man kommer inte tillrätta med sjukdomen genom att bota symtomen, utan genom att bota sjukdomstillståndet

Men det får man inte säga. Inte uttrycka. Jag känner f.d mobboffer, jag själv har mobbats (och mobbat) smått från och till och de flesta jag pratat med blir nästan förbannade när man antyder att de egentligen inte blev mobbade för sina fula byxor eller tandställning. Det blir personligt. ”Svag”? Jag?

Och så skjuter man ifrån sig det vilket i sig bidrar till att man försöker komma tillrätta med symptomen istället för själva problemet; Man klär sitt barn exakt som alla andra, man lär det att ej sticka ut, ej vara en individ. Konformera dig. Var som alla andra. ”Nej jag kan inte låta min son gå till skolan i rosa byxor för då blir han mobbad!” istället för att ge barnet en grunsjälvkänsla och verktygen att hantera problem med.


Sen tycker jag personligen att man inte ska låta rädslan för mobbning styra hur man uppfostrar sitt barn eller göra så att man kompromissar med sina värderingar. Om vi ska göra det så kan vi ju börja med att förbjuda alla som inte är vackra, rika och intelligenta skaffa barn. För om man blir mobbad för de yttre attributen så är man ju grym om man som tjock och ful väljer att skaffa barn ch föra vidare sina ful-gener. Eller om man är fattig för herregud, man måste ju köpa märkeskläder så ungen inte blir retad.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

22 svar på ”tänk om hon blir mobbad?”

Huvudet på spiken där.

Blev själv mobbad från förskoleåren ända fram till 5:e klass. Det som hände då var att då vi skulle börja i 6:e klass skulle få förändrade klasser, istället för 6 grupper skulle vi bli 3 klasser. Vi fick lämna in lappar till vår lärare där vi skrev vilken grupp (alltså vilka personer) vi ville vara i och så skulle skolan försöka fördela oss så som vi ville om möjligt.

Min klassföreståndare mig åt sidan och frågade om verkligen ville gå med de jag hade valt eller om jag ville byta till en annan grupp. Hon var väldigt bra, talade till som det småvuxna barn jag var och sa att "såklart får du gå med dem du har valt, men samtidigt kanske det vore skönt för dig att få andra vänner? Du bestämmer helt själv och ingen annan får veta något."

Jag gjorde mitt första val i livet som handlade om MIG – jag valde den nya gruppen med människor som jag inte kände och efter det vände det. Jag har inte blivit mobbad någonsin efter det och det hade ingenting med mig eller min personlighet att göra, för tro mig – jag stack folk i ögonen med att vara udda, ha åsikter och allt det andra som folk tror att mobbing beror på redan då.

Detta är verkligen ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat att alltid ta upp och diskutera, så jag är oerhört glad att du skriver om det.

Precis den meningen "tänk om barnet blir mobbad" har jag hört till leda och detta beror så klart på att jag är homosexuell.

Och det är precis detta som påpekas för mig så fort en person får reda på dels min läggning men också att jag har barn.

Jag måste alltid börja med att påpeka att barn till homosexuella blir inte mobbade i större utsträckning än andra barn och när jag sen påpekar att om de alls blir mobbade så beror det först och främst på de vuxna i omgivningen hos dem som mobbar…det sistnämnda brukar alltid väcka den mest homofoba till liv och sen är homofoben i full gång.

Så till alla som har barn så vill jag säga att så fort(helst innan) ni skaffar barn så är ni skyldiga att ta tag i era fördomar som ni har om andra människor/grupper och göra något åt dem, framförallt de fördomar som hänger samman med olikheter, de olikheter som gör att en del människor inte anses passa in i den traditionella normen.

Detta är ju något som bla. homofober helt har missat och det som förstärker dessa fördomar de öser ur sig är när också politiker som t.ex. Göran Hägglund ständigt uttalar sig negativt om alla andra familjeformer än den heterosexuella "kärnfamiljen".

Det mest tragiska är att när dessa homofober uttalar sina fördomar så är det faktiskt inte mig som vuxen som de gör mest illa, utan det är våra barn, dina och mina barn.

De gapar ut till höger o vänster att mina barn har en konstig familj, en konstig mamma, jag anses t.o.m. sjuk och att mina barn inte mår bra och att dem aldrig kommer att göra det p.g.a. att jag är den jag är. Mitt/mina barn kommer enligt dem också att få psykiska problem i resten av sina liv.

Dessa människor – homofoberna – tillägger ALLTID att de tänker på barnens bästa, vilket gör mig illamående då deras propagerande är direkt skadligt för ALLA barn…

Jag tackade i alla fall alla homofober inkl Göran Hägglund i min blogg för någon vecka sedan för att de ständigt talar om att mina barn mår dåligt och för att de är så omtänksamma om dem, för jag har ju helt missat att mina barn mår så dåligt och då är det ju tur att det finns helt okända människor som är så snälla och talar om allt detta för mig och framförallt mina barn.

Helt oberoende av inlägget, så måste jag säga att detta var en av de bästa bloggarna jag sett. Intressant, inte för persoligt, samtidigt som den är väldigt personlig, cool och känns lagom oseriös bland allt allvar – helt enkelt underhållande. Tummen upp! 🙂

Jotack, det är så rätt så. Det är inte de mobbade som det handlar om, det är mobbarna.

Jag har varit mobbare. Och jag kan tala utifrån mig själv. Jag mobbade för att jag själv mådde så jäkla dåligt, för att jag hade världens sämsta självförtroende, noll självkänsla och var rädd för allas åsikter. Jag kände att jag sjönk i hierkien och jag var tvungen att göra något åt det, jag var tvungen att till vilket pris som helst skaffa mig högre status. Och det genom att hacka på andra.

I mitt fall blev det två tjejer som var offer. De hade tack och lov varandra, men det var INTE kul för dem när jag hade fått med mig hela klassen på min sida. Usch, jag skäms så mycket, men jag skämdes då också. För innerst inne fattade jag att det jag gjorde var fel. Men det gav mig en högre status, och det var viktigast just då.

Fy fan va skolan och skolåldern är jobbig för barn, ett rent helvete.

En låttext som jag aldrig kan sluta citera: "And you’re totally fogged in your head if you were serious right now when you said, That it’s because

they will be bullied in school, cause that means you let the bullies set the rules"

🙂

Ella — tack!

Beyond eternity — du har så rätt och jag blir så förbannad å mitt barns vägnar som kommer att få växa upp med dessa jävla fördomar runt omkring sig och å ditt barns vägnar som precis som du säger får lida för idioters idioti.

Jag har haft åtskilliga diskussioner med idioter som t.o.m anser att barn som adopterats skulle haft det bättre på gatan, säljandes sex till pedofiler än adopteras av ett homosexuellt par för det var tydligen lättare att komma över än mobbing…? (jo jag vet, det är helt makalöst)

Jag blir så ARG!

Blev mobbad hela skoltiden, med nån termins undantag, oavsett var jag bodde i Sverige..

Min dotter mobbas nu mer eller mindre…. hon har mkt skinn på näsan & en jävligt rapp tunga & det är nog det som ställt till det mkt för henne.. Men de som jävlas utnyttjar gärna hennes svaga punkter.. Bryr hon sig inte om skit över hennes fylliga läppar, stora utstående öron, mig, lillebror, sin fd missbrukande HIVpappa, sin fd Strokefarmor, alkismormor, sina svårigheter i skolan etc, så hittar de på annat… De uppmanar andra att lägga ut "jag hatar bla bla, alla som hatar bla bla, lägg ut denna på din pres", de fryser ut de av deras vänner som är min dotters vänner osv… De ljuger om att hon sagt ditten & datten om den & den & dom tror på skiten… Jag har lärt henne att alltid fråga om någon påstås snackat skit om henne, om det stämmer…

Men de värsta är de vuxna… De godtar att deras barn gör så här mot min dotter & mot andra barn… & de skyddar sina barn & skyller allt på mitt.. Mitt är inte oskyldigt alla gånger, hon kan vara mkt dum hon oxå, men nån jävla måtta får det vara..

En förälder ringde både mig & dotra, låtsades vara polis inför henne… Han kastade skit på henne till mig & påstod saker som hon skulle skrivit på nätet.. De hade skärmdumpat allt.. Bad honom skicka det i mail så jag fick läsa… Det är över 1 år sen & ännu har jag inte fått nåt mail…..

När jag bad honom titta på vad som orsakat våra döttrars osämja, då tyckte han att det inte var relevant… Sånt är alltid relevant….

Sånna föräldrar har jag lust att ge en fet höger…

Men… Sån ilska är underbar när man måste dammsuga 😉

Jag var mobbad när jag var yngre, innan det så var jag glad, utåt och inte särskillt osäker eller svag, men däremot så blev jag nedbruten ganska så snabbt, och det gjorde väl mig till en ganska tacksamt offer.

Jag har tänkt på det där och jag tror att det stämmer till viss del, men sen tror jag att de barnen som har något anorlunda, glasögon, tjocka, barn till homosexuella, trasiga kläder osv är tacksammare offer än söta sophie som har exsakt likadana kläder som alla andra.

HELLE:

Hade jag varit dig så hade jag gått raka vägen till polisen och polisanmält alla mobbare inklusive föräldern som utgav sig för att vara polis och sker detta mest i skolan så anmäl skolan, vänta INTE på att skolan ska få ändan ur vagnen och sätta stopp för mobbandet, det tar alldeles för lång tid.

Samtidigt hade jag skrivit brev till alla mobbares föräldrar och talat om läget och att du nu har gjort en polisanmälan…skriv gärna att om de inte ser till att deras ungar slutar upp med mobbandet omgående så kommer du även att kontakta media!! Känner du möjligtvis någon som skulle kunna finnas med din dotter i bakgrunden då hon är i skolan? Någon som direkt kan kliva "in" så fort mobbarna sätter igång?

Gud vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig och din dotter. Hade gärna tagit tag i både mobbare och föräldrar… shit vad arg jag blir när jag hör sånt här…

VAR FAN ÄR NI VUXNA MÄNNISKOR SOM SKA SÄTTA STOPP FÖR ATT ERA BARN GÖR SÅ HÄR???

Vet du som är förälder VAD ditt barn gör under skoltid (och efter)? Det är din skyldighet att ha koll på om just ditt barn är en mobbare! Vad vet du egentligen? Tro inte bara att ditt barn aldrig skulle mobba, för det vet du aldrig till 100%.

TA REDA PÅ VAD DITT BARN GÖR!

Det är inte barnen som är annorlunda och blir mobbade (om det nu är därför de blir mobbade) som är problemet. Det är ALDRIG en homosexuells barn, en pojke med rosa byxors, en överviktig tjej med glasögons fel. Det är mobbarnas fel. Det är mobbarna man ska ta tag i. Man kan liksom inte sluta ge barn med synfel glasögon för att de kan bli mobbade. Vi kan heller inte sluta låta kärleksfulla homosexuella skaffa barn på ett eller annat sätt. Det är inte det som är problemet.

Sen tror jag absolut man kan bli mobbad för att man är annorlunda, men har man den där grundtryggheten som LD pratar om så pågår det inte så länge, för man tar inte åt sig. Dock vet jag inte jättemycket om mobbing då jag faktiskt haft turen att gå på en högstadieskola där ingen mobbades under tiden jag gick där. Det fanns folk som var lite utanför och det fanns olika grupperingar, men ingen sån där organiserad mobbing av en enskild eller så. Skönt det. Sen fick alla möjliga (jag, långbenta glasögonormen, inklusive)ta en och annan smäll, men det får man ju alltid i livet. Det är ju att ta sig igenom de smällarna som är livet, och det som vi förbereder våra barn för.

Haha just det där kan jag försöka diskutera med mina vänner, men de fattar inte vad jag menar och jag har svårt att sätta ord =D lätt jag ska hänvisa till din blogg och detta inlägg =D

tack

Skulle jag få reda på att min son mobbade (en dag) så skulle det bli hus i helvete ska jag säga. Jag blev mobbad och utstött som ung och det har präglat mycket att mitt vuxna liv.

Skulle jag få reda på att ett annat barn mobbade min son skulle jag ställa till med hus i helvete hos det barnets föräldrar, det finns inget som ursäktar sådant beteende i dagens samhälle och vi vet bättre.

På sätt & vis kan yttre faktorer vara det som utlöser mobbning, t.ex. om någon har fula kläder, luktar illa, har glasögon, alkisfarsa eller vad som helst. Eftersom dessa personer utmärker sig från resten så hamnar de ju också lättare i fokus för mobbarna. Kanske hade man "sluppit undan" om man klätt sig annorlunda/inte haft glasögon…

Men jag håller med dig, i grund & botten handlar det om att mobbarna mår dåligt själva. De måste hitta någon de kan hacka på & det är jävligt noggranna med att hitta en "anledning" till det också, tex att någon är tjock eller har fula kläder.

Däremot tror jag inte att mobbarna bara ger sig på svaga personer, de ger sig på vem som helst som är annorlunda, & personen kanske var en stark person från början men det är inte speciellt svårt att bryta ner en människas självförtroende, speciellt inte när man är barn. Man är så känslig då. Får man höra massa skitsnack & glåpord varenda dag så försvagas man snabbt.

du har så rätt så rätt. och jag blir också så sjukt trött på homoadoptionsdebatten, av samma anledningar som du. ledsen blir man, att människor viker sig för idioter så att det blir trångsynthet och missunsamhet som definierar rätt & fel.

och självklart ska man kunna sticka ut som barn utan att man ska tänka att man nog blir mobbad nu. det gäller ju bara att barnet som sticker ut, oavsett om det gäller färg, form eller andra uttryck, har självförtroende nog att göra det. har man dålig självkänsla så gör ju inte konstiga kläder eller övervikt saken bättre direkt.

så här tänker jag: är man ett homopar eller t ex ett svensk-latinopar (såsom jag var del av förut) som skaffar barn så vet man ju från början att det finns risk för att barnet blir retat & då kan man förebygga det genom att ge barnet stolthet över den den är, medan sådana uttryck som vi kan välja själva, såsom kläder (om föräldrarna har ok med pengar så att det finns valmöjligheter), ska vara självvalda av barnet. jag anser att det inte blir bra om föräldrar väljer hur barnet ska klä sig om klädstilen är sådan att den sticker ut. just det hände mig på högstadiet: mamma vägrade köpa de kläder jag ville ha (hon köpte jeffersonjeans på OBS, & stickade tröjor med applikationer), så då kände jag mig supertöntig när jag gick till plugget. när jag sedan ibland blev retad för att vara en tönt pga mina höga betyg eller vår fula bil så tog jag ju åt mig eftersom jag själv tyckte att jag var en tönt! hade jag däremot valt själv att klä mig konstigt så hade jag kunnat ta andras glåpord bättre, eftersom jag hade tyckt jag var NÅGON istället för INGEN.

så, jag tycker att man bör uppmuntra barnen att sticka ut, men vill de inte det utan väljer att klä sig som alla andra så uppmuntra det med, men förklara att man inte ska behöva vara som alla andra för att bli accepterad. och är det så att barnet sticker ut utan att kunna påverka det själv, se till att din son/dotter gör det med stolthet!

Jag blev inte mobbad när jag var liten, men jag var ganska tyst och gärna för mig själv vilket fick de vuxna att agera som om jag var ett offer.

Alltid extra mycket beröm för någon sketen teckning jag ritat eller "tänk på att Josefine är känslig". På en klassresa en gång väckte lärarna alla mitt i natten för att de skulle gå på spökjakt, men inte mig. De sa rent ut att de lät mig sova för jag "just inte hade någon att umgås med". Och en annan lärare undrade vänligt vad det var för sorts talfel jag hade och undrade om jag ville slippa muntliga redovisningar, detta sa hon inför hela klassen. Lärare kunde avsluta meningar åt mig eller avbryta mig.

Det fick en del av mobbarna att titta snett på mig, jag var lärarnas gullegris osv. Särbehandlad.

Det är svårt att förklara, men jag fick en väldigt skev bild av mig själv. En som var dumsnäll och aldrig öppnade munnen och bara gjorde fel. Och dem som ville vara kompis med mig, dem var väl lite "fel" dem också. Det var först när jag började på gymnasiet och fick nya vänner och pojkvänner som sa emot mig, att dem inte alls upplevde mig som sådan som jag började omvärdera mig själv, och det jobbar jag fortfarande på.

Det är inte alltid vuxna hjälper, jag önskar att dem hade förstått det…

josefin — det där låter illa. Men tyvärr är det vanligt.

lite lustigt förresten med klassresan… när jag var runt tio så var jag också på klassresa och under natten så väcktes alla – utom jag (minns inte varför) – för att gå på just spökjakt!

och just den natten blev jag antastad av en av barnens pappa. skrivit om det tidigare:

http://ladydahmer.blogg.se/2008/december/boys-will-be-boys.html

Hej! Jag blev mobbad under en kort tid av mitt liv och det var för att jag kom ny till en klass som var så sammansvetsade att de inte kunde ta till mig i sin grupp. Mobbledaren var en liten, svag äcklig skit som (Vad jag fattat idag) hade noll sjävkänsla. Självkänsla och självförtroende är 2 helt skilda saker. Hemma på gården där jag bodde hade jag massor med kompisar, både äldre och yngre och jag var omtyckt. Jag bodde bara där 1 år och sen flyttade vi ingen in till stan och då kom jag till skolan med rosa manchesterbyxor och en grön ful tröja. Inte blev jag mobbad…jag fick massor med nya kompisar. Så jag håller väl delvis med dig i det du skriver.

Jag arbetar i skolans värld och visst gör kläderna och utseende en hel del. Men oftast så har ju svaga barn svaga föräldrar och de tänker inte på barnets utseende (misstolka mig rätt, jag tycker inte att barn ska ha det senaste i kläder eller frisyr) utan kläder ärvs eller hygienen hålls inte efter osv… Min åsikt är den att det är föräldrarnas ansvar att stärka sitt barns självkänsla och även faktiskt se till att barnet är helt och rent. Tack för ordet! Det blev ett rörigt inlägg och jag vet inte vart jag vill komma med det heller men jag ville ha det sagt!

Jag vill bara säga att även detta inlägg är väldigt bra skrivet och att jag håller med dig i allt du skriver. När jag läste psykologi i höstas på gymnasiet fick jag lära mig att det finns fyra olika synsätt på varför folk blir mobbade. Och det biologiska som du förespråkar är enligt mig definitivt det mest troliga. Därmed inte sagt att jag totalt ignorerar de tre andra teorierna om mobbning, jag tror det kan variera från fall till fall.

Jag fascineras också över hur många av dina läsare som har blivit mobbade som barn.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *