Kategorier
barn & föräldraskap

Till slut sitter det. Allt du förmedlat och allt du lärt ut.

Som jag skrev i gårdagens inlägg så försöker jag vara en förebild för ungarna genom att tänka på hur jag ser ut och hur jag för mig, inte bara när det gäller utseendebiten utan även andra områden som handlar om just grundläggande värderingar. Barn gör som du gör. Ser de att du beter dig illa […]

Som jag skrev i gårdagens inlägg så försöker jag vara en förebild för ungarna genom att tänka på hur jag ser ut och hur jag för mig, inte bara när det gäller utseendebiten utan även andra områden som handlar om just grundläggande värderingar. Barn gör som du gör. Ser de att du beter dig illa mot dina medmänniskor så kommer de upprepa det. Ser de att du nyper dig i fläsket och suckar åt din spegelbild så är det just den biten de kommer ta till sig. De ärver din självkänsla om du inte passar dig. Och de ärver definitivt ditt dåliga beteende.

Men eftersom att övriga samhället dikterar en norm och ett ideal så tror jag inte att det räcker med att bara vara ett föredöme och hoppas på det bästa. Jag tror att det är viktigt att man även är aktiv i det man förmedlar. Att man har en ständigt återkommande dialog kring det som är viktigt.

Sen så kommer omgivningen göra sitt. Tyvärr. Det kommer komma en tid då kompisars åsikter väger tyngre och det mamma förmedlar är en påse skit i ungens ögon. Då får man bita ihop, rida ut stormen och fortsätta vara ett stöd. Förhoppningsvis kommer alla ut på andra sidan med självkänslan intakt.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

19 svar på ”Till slut sitter det. Allt du förmedlat och allt du lärt ut.”

Jag har tänkt på det här och på vad jag gör för motsägelsefullt i min vardag. Ett nyårslöfte blev därmed att sluta kommentera folk man ser på tex TV, om barnen är närvarande, men helst överhuvudtaget. Det är så inrotat så man tänker knappt på det där man sitter hela familjen fram tex idol eller något annat talangprogram och påpekar klädsel och frisyrer och misstag.

VIOLA visst är det svårt?!! Det där jobbar jag stenhårt med, att aldrig kommentera folks yttre så ungarna hör. (eller alls)

Inte ens positiva kommentarer eftersom att jag inte vill att Ninja och Tamlin ska höra mig recensera.

LD: Ja jag är själv uppväxt på det sättet. Min förälder kommenterade aldrig vårt yttre. Det jag relaterade till mitt eget utseende var inget mer än ett neutralt konstaterade av att jag var brunett, lång osv. Ingen värdering i det. Jag var nog närmare femton innan jag började kolla mig i spegeln och verkligen analysera det jag såg.

Så vill jag ju gärna uppfostra mina egna barn, men nu när man är vuxen och "skadad" av omvärlden får man ju inte glömma sin egen del som sagt 🙂

Det som jag upplever som en av de mest frustrerande sakerna, är att omgivningen börjar påverka så himla tidigt. Det är så otroligt viktigt med märkeskläder på småbarn och 1,5-2-åringar snappar tidigt upp hur man för sig som "manekäng". En bekant till oss lilla flicka, som enbart bär märkeskläder och väldigt fina kläder, har börjat älska att klä på sig och byta kläder framför andra människor. Hon har fått så mycket beröm och erkännande av omgivningen, på grund av sina fina kläder att det har blivit ett beteende. Och jag kom på mig själv med att ge henne uppmärksamhet och säga hur fin hon var, när hon stod framför mig och DEMONSTRATIVT tog på sig en söt mössa och log brett och åmade sig. Hon typ framkallade det hos mig och sekunderna efteråt blev jag såååå irriterad på mig själv. Men frågan är ju vad hon hade känt om jag inte hade lett brett och påpekat hur fin hon var. Jag antar även att barnets föräldrar hade blivit en aning stötta, om jag inte bekräftat deras dotter när hon nu på ett så tydligt vis "tog kontakt med mig". Nästa gång ska jag istället fråga om hon kan hoppa och själv ta ett litet skutt, för att så att säga avleda. Föräldrarna tycker att hennes beteende är hur gulligt som helst, men jag är inte ett dugg intresserad av att främja det.

Vid samma tillfälle hade min son på sig en ny tröja från ett ganska udda märke, men ingen i vårt sällskap vände sig till honom och berättade för honom hur fin han var. De vände sig istället till mig och gav mig "komplimangen". Sekunderna innan hade de som sagt på alla sätt och vis (breda leenden, positiva utrop och ord) förklarat för den lilla flickan hur fiiiin hon var i sina kläder, jackan och mössan som hon tog av och på.

Jag mår illa när jag tänker på det.

"Då får man bita ihop, rida ut stormen och fortsätta vara ett stöd. Förhoppningsvis kommer alla ut på andra sidan med självkänslan intakt."

Ge aldrig upp hoppet om att den dagen kommer, kan ta många år men till slut så! Det var först när jag var 19-20 som jag började inse vilken självisk skit till jobbig tonåring jag varit och jag blev så oerhört tacksam för min uppfostran och jag fick en enorm ödmjukhet och beundran för det min mamma har gjort (och fortfarande gör) för mig och min syster. Min mamma har en lojal vän för livet (meaning me).

Jag är så glad att mina föräldrar aldrig någonsin värderat mig utifrån mitt utseende. Skulle min mamma eller pappa säga "Ååååh lilla prinsessan, mamma älskar dig så mycket för att du är så söt i ditt lockiga hår och din prinsessklänning" skulle jag nog dö.

Usch nä, jag har till och med lärt mig ogilla komplimanger för mitt utseende. Jag har precis flyttat till London, och som svensk snygg nanny får jag otroligt mycket uppmärksamhet när jag är ute på krogen. Säger aldrig tack, brukar mest bara hålla med eller så drar jag till med "Jag vet ju att jag är snygg, ni med, men vet ni hur jävla rolig och smart jag är också?".

Hoppas de här tjejerna kan säga samma sak i framtiden, och inte bara fnissa och hålla med alla som berömmer deras utseenden.

Eller så kan man acceptera att alla inte är lika. Det är faktiskt bara en handfull mammor och deras döttrar som är med i tv. Varför ska inte deras sätt att vara få synas? De flesta andra är inte samma sätt, så att de skulle vara exempel på någon norm kan man faktiskt ifrågasätta. Med tanke på hur många det är som irriteras på de så kan det knappast vara en norm som de representerar. Snarare tvärtom faktiskt. De kanske är normbrytande till å med.

WIBEKE kvinnorna i programmet är extrema i det att de ställer upp i TV samt pushar sina barn in i en utseendefixerad branch. Men de är på intet sätt unika i sitt föräldraskap eller förhållningssätt. Tvärtom.

Självklart påverka föräldrar sina barn. "hemmet" och skolan är de två stora socialisationsagenterna i vårt moderna

Samhälle …..

Barnen ärver sina föräldrars om man inte passar sig … Pja… Kanske … Men fungerar det då att spela självsäker? Är det inte bättre att bara var den man är…?

agnetha nej jag tycker inte att det funkar att bara vara den man är. Inte om man är överneurotisk, osäker, hetsig, eller på annat sätt har kvaliteer som kan påverka barnet och föräldraskapet negativt. Jag tror heller inte på att bara göra som man alltid gjort utan eftertanke.

Så om man bara spelar sin roll väl så påverkar man barnen i god riktning och de ärver inte den negativa självkänslan…?

det handlar inte om att spela en roll. Det handlar om att bli medveten om sina svagheter och det man förmedlar, på gott och ont. Det handlar om att ta ansvar och vara en god förebild.

Klokt. Min mamma har bantat så länge jag kan minnas och det är definitivt något som jag inte kommer föra vidare till mina eventuella barn. Jag vill inte att de ska ha en mamma som jojobantar och är fixerad vid mat.

Det är ju en sån sak som gör att jag nojjar över att sätta mitt barn på dagis, att jag totalt mister kontrollen över de influenser han får där. Jag pratade med min mamma om det, hon är förskolelärare, och hon påminde mig om att jag faktiskt har blivit mer som hon än som någon av ungarna eller dagislärarna. Det spelar stor roll vad föräldrarna gör och säger, större än man ibland tror. Även om barn utsätts för press från omgivningen så är det värdefullt att de har de nödvändiga redskapen med sig hemifrån för att kunna vara kritiska, stå emot och våga tycka annorlunda.

Agnetha:

Fast det handlar kanske inte så mycket om att försöka att "inte visa det". Dels handlar det förstås om att själv bli medveten om vad man förmedlar till barnen och jobba på sina brister. Men för egen del tror jag också på att man ibland ska "erkänna" sina brister för barnen. Säga "jag klarar inte av det här, men jag försöker lära mig" eller "ibland gör jag så här, men det är dumt, så det ska jag försöka sluta med" istället för att bara oreflekterat överföra sina egna brister på barnen. Tror inte det är en nackdel för ungarna att se att mamma och pappa är människor med svaga & starka sidor, men jag tror det alltid är dåligt att inte reflektera kring vilka värderingar & beteenden man förmedlar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *