Kategorier
barn & föräldraskap

Vad gör man när barnen gör som de vill? 

Mycket konflikter med barnen nu. De är väl på väg in i förpuberteten, sju och nio bast snart och en massa behov av att hävda sin självständighet och kritiska tänkande. Man vill ju egentligen bara att de ska lyda duktigt i stunden men samtidigt vill man ju också att de ska växa upp och bli […]

Mycket konflikter med barnen nu. De är väl på väg in i förpuberteten, sju och nio bast snart och en massa behov av att hävda sin självständighet och kritiska tänkande. Man vill ju egentligen bara att de ska lyda duktigt i stunden men samtidigt vill man ju också att de ska växa upp och bli kritiskt tänkande vuxna som inte viker sig för auktoriteter eller ”lyder order”. Som har självrespekt och integritet, som säger ifrån när saker känns fel och vågar backa andra. 

Och vägen dit är ju en snårig skog av trugande och trixande och vädjanden till samarbete och kompromiss. 


Jag oroar mig allra mest för att vara mamma till tonåringar och de konflikter som kommer då. Vad gör man när ungen kallar en hora liksom? Vad gör man när de bara nej skit på dig jävla kärring jag gör som jag vill? Och så gör de som de vill! Drar ut med suspekta polare. Super. Snattar. Kommer hem sent. Skolkar. Jag vill inte hota, bråka, förbjuda. 

Okej nu kanske inte mina barn blir som jag var men blir de det så hoppas jag att jag har fler verktyg än min mamma hade. 

Ni som har tonåringar, hur har ni gjort? 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

41 svar på ”Vad gör man när barnen gör som de vill? ”

Lägger mig i sängen, drar täcket över huvudet lyssnar på poddar alt. Sätter mig på toa lyssnar på deathmetal torkar tårarna och försöker hitta styrkan att själv bete mig vuxet och behålla lugnet..inte lätt.

Mitt barn bor numera hos släktingar i en annan stad. Det blev för mycket av det roliga för hens del, polis och socialtjänst var inblandade men de hotade mer än hjälpte. Så jag fick göra det jag inte ville göra men kände mig tvungen att göra.

Idag går det bättre för barnet men jag stångas med känslor av otillräcklighet och misslyckande.

Förhoppningsvis det bästa jag gjort men helt klart det jobbigaste jag gått/går genom som förälder.

Tonåringar är ju väldigt olika, jag hoppas att dina bustroll blir självständiga men respektfulla och trevliga tonåringar. Lite jävulskap får man väl räkna med såklart.

Jag tror på att vara lyhörd och öppen för att vad som helst kan hända. Jag tror också på fritidsintressen som de måste engagera sig lite i. Då blir det inte lika lätt att härja runt med annat.

Så himla tufft! Jag har en vän som är i samma situation, men dessvärre hittar inte hennes dotter rätt. Rymmer ofta fortf, inget boende funkar etc. Så fruktansvärt jobbigt och skrämmande de ggr min kompis inte vet var hennes dotter befinner sig. Hoppas det går fortsatt bra för ditt barn och att det håller sig lugnt.

Det är fruktansvärt jobbigt och pinsamt. Måste vara hemskt att inte veta vart hon tar vägen. Jag visste nästan hela tiden vart min var men inte vad de gjorde.

Polisen ringde med jämna mellanrum och körde hem mitt barn stupfull. Det var en del hasch inblandat också.

Idag är det bättre, går i skolan och sköter sig. Vilket är väldigt skönt. Jag tog barnet ur den onda spiralen innan det gick överstyr totalt.

Hmm en viktig sak i sammanhanget är ju också att se ”tonåringen” som en människa och försöka förstå varför den har behov att bete sig så. Många känner sig missförstådda och inte lyssnade på av sina föräldrar, vilket ökar behovet att agera utåt..

Hoppas att det går bra för er och att ni kan hitta varandra i det här. Och pinsamt tycker jag inte du ska fokusera på, ditt barns och ditt välmående borde vara det som står i centrum, folk som dömer är inte värda att ta hänsyn till.

Jag tror något av det viktigaste med tonåringar är att säga typ ”Jag vill inte att ni super er redlösa. MEN om ni gör det, så ring mig istället för att åka svarttaxi” t.ex Det att man typ bevisar sin villkorslösa kärlek, att hur mycket barnen(tonåringarna) än fuckar up, så har de en ”safe haven” typ att komma till. Då tror jag man kan rädda sina ungar ur många jobbiga situationer.

Första kommentaren på offentlig blogg, stort steg! Nej, men det du skriver är helt sant och superviktigt. Mina föräldrar sa alltid så till mig när jag var ute och svinade, att VAD SOM HELST HÄNDER KAN DU ALLTID(!!!) RINGA OSS. Man kan inte hindra tonåringar från allt, men man kan ge dem verktyg att känna sig trygga, att få dem att veta att de alltid kan ringa hem trots full och kanske gjort dumheter.

Jag har funderat på vad som gjorde att jag själv inte kaosade ur som tonåring, och jag tror det berodde på att jag hade starka fritidsintressen så fanns inte behov/tid/pengar till annat 🙂 Sen är väl alla olika såklart men tror det hjälper mycket förebyggande och ger en stabil identitetsgrund för barn/unga.

Jag försöker precis som Ulrika visa att det viktigaste är deras egen säkerhet.
Ni ska inte vara ute sent och drälla omkring i dåligt sällskap, men om det händer och ni behöver hjälp så kommer jag att hjälpa utan att ni behöver frukta min reaktion. Ungefär så.

Sedan har jag alltid, från början, försökt visa dem vad empati är. Vet inte om det är pga detta, men hittills har de inte kallat mig hora eller liknande.

Och så tror jag faktiskt på att vara tydlig och välja mina strider, få men tydliga. Vissa saker måste de göra. Gå till skolan, sköta skolarbetet. Där finns det inga alternativ (självklart ska de för att göra detta må bra i skolan, annars ingriper jag mot det som är fel).

Intressant frågeställning. Varken jag eller någon av mina fem syskon har någonsin kallat vår mor för ”hora” eller liknande. Vi svor inte ens och jag tror vi var rätt snälla tonåringar. Men våra föräldrar har aldrig riktigt uppfostrat oss till att vara ”självständiga” utan snarare indoktrinerat oss i att vi människor behöver varandra och att ens familj är otrolig viktig och vi måste vårda familjegemenskapen. Mamma sa ofta att vi människor är flockdjur och vår familj var vår flock. Att lita på människorna i ens ”flock” dvs ens familj var superviktigt. De yngre syskonen skulle respektera och lyda de äldre och de äldre skulle erbjuda skydd och stöd till de yngre. Vi är fortfarande en väldigt tajt familj.

Samtidigt kan jag säga att min egen dotter (10 år) ständigt ifrågasätter mig! Argh! Vet inte om det är bristen på syskon eller om jag helt enkelt inte är lika duktig som mina föräldrar var. Tror kanske jag skämmer bort henne lite.

Svårt att ge råd för att alla ungar är ju olika lixom. Och älgvete så mkt fel jag hann göra med mina fyra ungar.
Men erfarenheten har ändå lärt mej en del. En sån sak är att välja sina strider. Att inte bråka om allt som gör en irriterad el orolig men att vara benhård med det du bestämt dej för. En sån sak hos oss var respekt. Ingen av mina barn har någonsin kallat mej ”hora” eller andra okvädingsord heller för den delen. I vår familj säger man inte svartskalle, bögjävel och liknande heller. Aldrig. Never. Och sånt kommer ju av sej själv om man pratar och diskuterar med ungarna och så att säga ger dem rätt grundvärderingar.
Jag har heller aldrig varit deras kompis. Kompisar kan de skaffa överallt. Jag är deras mamma.
När de tex gnällde om att jag inte köpte ut så har de bara fått till svars att det är mitt minsta problem att det gör dem upprörda. Jag tror faktiskt att barn vill ha tydlighet lika mkt som oss vuxna.
Kram

Jag har ju inga egna barn, men jag tänker mig, precis som några redan nämnt, att det viktigaste är att vara tydlig och ärlig med att deras (barnens) säkerhet kommer först. Liksom, ”nej, jag (förälder) kommer inte att vara glad om jag får åka och hämta dig klockan fyra på morgonen för att du är redlöst full och missade sista bussen hem, MEN jag kommer göra det ändå för jag bryr mig om dig och alternativet att jag inte hämtar dig (dvs tar skjuts av helt eller nästintill okända människor) är värre. Jag kommer inte att skälla på dig när du är full. Däremot lär vi ta ett samtal dagen efter”. Eller liknande. Är så mina föräldrar har gjort. Dock har varken jag eller mina syskon varit särskilt besvärliga som tonåringar. Min bror är iofs bara i början av tonåren ännu, men jag och min syster har aldrig intresserat oss för grejer som anses vara ”typiskt tonåringar”. Det värsta någon av oss barn har gjort mot våra föräldrar skedde när vi var små; när vi blev arga på mamma och/eller pappa och argt stampade upp för trappan och skrek ”jag hatar dig/er!” och slängde igen dörren.

Man tillåter inte sånt beteende, man lär dem respekt och gränser och vett redan nu, man fostrar ungarna, tar den långa vägen och jobbiga vägen och guidar dem, sätter gränser, uppfostrar. Du beskriver inga typiska tonåringar här, du beskriver ligister och ungar som uppenbarligen mår dåligt. Vem kallar sin morsa för hora liksom?

Inte jag eller mina vänner heller. Då hade man väl inte en kärleksfull eller bra uppfostran? Att säga så till sin mamma är så långt över gränsen så jag häpnar. Då har det hänt nåt i uppväxten annars gör man inte så mot sin familj.

Nu vet jag inte om jag kallade min mamma för just hora, men det spelar inte så stor roll. Jag och mina vänner var fruktansvärda, mot våra föräldrar, mot våra lärare (fick under min högstadietid tre olika lärare att börja gråta och springa ut ur klassrummet) och allmänt mot vår omgivning. Då kom vi ändå från innerstans övre medelklass och hade alla skyddsnät i världen till hands, förälder med både tid, kärlek och pengar till vårt förfogande, vi var vidriga ändå. LD beskriver inte alls galna ligister, så här fungerar extremt många tonåringar

Det är en beskrivning av en liten klick ”värstingar” som satt bak i klassrummet och mådde skit, varför de snattade, kastade stolar på lektionen osv. Jag skulle inte kalla det normen.

Jag bråkade mycket med mina föräldrar i tonåren, kunde ibland säga rätt hemska saker till dem. Jag var ingen ligist, men var olycklig och hade ångest för mycket och kände mig otroligt missförstådd av vuxenvärlden. Tonåringar kan vara utåtagerande av många olika anledningar, inte bara för att de typ är ouppfostrade eller bortskämda.

Fast ens barn kan få en besvärlig tonårstid ändå, fastän man har lärt dem respekt och gränser, fostrat osv. Som förälder kan man inte programmera sina barns beteende, bara visa vägen. Sen är chansen för att barnen får en bra tonårsperiod såklart större om man haft en stabil och trygg uppväxt med närvarande föräldrar, än om det varit kaos. Men nån garanti finns aldrig.

Jag gjorde det flera gånger under min argaste tonårsperiod. Trots att jag vuxit upp i en ”bra” och stabil familj med goda värderingar. Var absolut ingen ligist som du vill kalla det, skötte skolan och var inga som helst problem med hur jag var mot lärare etc där, jag var helt enkelt bara en vanlig arg tonåring med mycket hormoner och känslor som jag inte kunde hantera alltid. Min mamma blev såklart inte glad men vet nu i efterhand att hon tog det med ro, ”trygga barn bråkar hemma” är något hon sagt till mig och hon har därmed låtit mig få känsloutbrott mot henne vilket jag är tacksam för!

Är inte tonårsförälder men jag var den där bråkiga kaostonåringen. Jag tror det är viktigt att lära barnen att man kan visa ilska på andra sätt än att skrika och bråka. Jag var ett riktigt jävla monster när jag växte upp men det var för att jag bar på en ilska och sorg inom mig som jag aldrig lärde mig uttrycka på ett annat sätt än att skrika och slåss. Barn vars föräldrar visar sin ilska genom att skrika och som hör föräldrarna använda diverse skällsord mot andra har stor sannolikhet för att göra samma sak. En stor del av barns beteende lärs från föräldrarna.

Idrotten höll mig borta från att drälla runt. Jag var jämt så himla trött och hungrig att jag tränade och gick hem och sov och åt. Med det sagt så var livet ändå rikt på vänner och upplevelser, båda min klubbar var ju fulla av kompisar! Och det var klart att vi drog runt på stan en del också och provade alkohol osv. Men att alltid vara ”hög” på endorfiner gjorde att jag sov bra, åt bra och kunde koncentrera mig i skolan. Och jag fick ett annat sammanhang där skolan var en ”bisak” och för min del, mitt fotbollslag, min huvudsysselsättning. Det var ur ett kvinnoperspektiv väldigt fint att få ha de tonåren fria från killar som ju skolan inte är.

Kan bara hålla med! Idrotten hjälper många genom tonåren på ett fantastiskt sätt. Man tränar, blir naturligt trött och hungrig, har socialt utbyte av lagkamraterna och har alltid något vettigt att göra tillsammans med jämnåriga.

Jag kan varmt rekommendera att läsa om Bo Hejlskovs lågaffektiva pedagogik. Det är ett förhållningssätt som främst används bland barn/vuxna med bla npf-problematik men är ett bemötande som gynnar alla barn vare sig man är förälder eller pedagog http://www.hejlskov.se

Jag var en fullständigt exemplarisk tonåring. Jag hade högsta betyg i allt, var aldrig ute med vänner och har än idag aldrig ens provat alkohol. Jag antar att den omedvetna metoden i min familj var indoktrinering från tidig ålder i att människor som dricker och festar är dåliga och inte som oss, samt att jag var extremt speciell och intelligent och att bra betyg är en självklarhet för någon med min begåvning och det absolut enda som betyder något.

Sen kraschade jag totalt och gick på bidrag som ung vuxen, men jag missbrukade ju inte droger i alla fall.

Denna metod kan alltså fungera, men jag tvivlar på att någon vettig förälder tycker att det låter rimligt eller sunt.

Åh, härliga tonåringar! Det är såå roligt med barnen nu när de är större! Mina är 15, 13, 12 och 10, och konflikterna är mindre nu än förr, faktiskt. Det allra viktigaste är att komma ihåg den hjälplöshet och vilja man själv hade som som tonåring, och känna empati för de barn som befinner sig i den.

Annars är det ett konkret råd som har hjälpt mig så mycket: Agera alltid enligt din första känsla! Det vill säga, när barnet kommer hem sent / har kommit bort i affär / ramlar från stege / skär sig är dina känslor oro och sedan lättnad när allt går bra. Försök leva ut de känslorna, och inte ilskan / irritationen / ”uppfostran” du kanske tycker du borde använda. Jag skickade ett meddelande på insta med ett boktips om Thomas Gordons ”Aktivt föräldraskap”, jag vill gärna skicka den till dig som gåva, skriv här om du tycker det är OK eller om du helst slipper.

Självklart! Det viktigaste är att vara ärlig med sina känslor. Jag blev skitarg när mina barn gjorde något elakt med flit,, och då röt jag till ordentligt. Men det är många gånger sen jag fick detta råd som jag inte låter ilskan ta överhanden, utan hinner ”känna efter” och ge en kram när barnet spillt eller haft sönder något. Mest blir jag även då lättad över att ingen gjort sig illa.

Jag har en sjuttonåring och han skulle aldrig kalla mig något fult. Vi pratar inte så till varandra. Jag har aldrig kallat mina föräldrar något sådant heller.

Vi pratar mycket. Om sex och alkohol och terrorister och körkort. Jag kommer ihåg mycket av min egen tonår och det berättar jag; om hur arg och vilsen man kan känna sig. Att jag vet och kommer ihåg. Och det som andra skriver om: att han inte får dricka sprit men om han råkar göra det så måste han ringa om skjuts hem.

Jag är 17 år och har väl hamnat i dåligt umgänge och gjort en massa dumheter. Jag har dock alltid kommit hem, även fast klockan varit 4 på morgonen och jag varit stupfull. Det som gjort att jag känner att jag kan göra så är att mina föräldrar gett mig deras förtroende och då har gjort detsamma tillbaka. Jag har sagt till om jag ska på en fest och var jag håller hus och det har varit okej för mina föräldrar. Men vi har alltid haft regeln att jag måste svara i telefon om dom ringer och det har funkat bra. De har alltid sagt till mig att det är bättre att jag kommer hem eller ringer till någon av dom om jag råkar illa ut eller har druckit för mycket, jag får såklart inte dricka alkohol men de förstår ju själva att jag ibland gör det ändå, de har ju själva varit unga. Det som fått mig att känna mig trygg är att mina föräldrar alltid sagt att de litar på mig men att de är andra de är osäkra på. Jag får vara ute sent på kvällen och de tror inte jag skulle göra något dumt men de har sagt att man aldrig vet vad någon annan kan göra mot mig och att de är därför jag kommer bra överens med mina föräldrar, jag säger ärligt vart jag ska och vad jag ska göra och vi har byggt upp ett förtroende. Jag ringer hellre mina föräldrar klockan 4 på morgonen när jag är så full att jag inte kan stå än att sova hos en kompis, för jag vet att hur mycket jag än gör bort mig så älskar dom mig ändå och dom hjälper mig. De är väl klart att jag någon gång fått utegångsförbud och de inte varit så glada, men de visar ändå förståelse och det är skönt. Och detta har också gjort att jag nästan aldrig gör några ”dumheter” för det inte känns lika spännande längre om man kan säga så.

Min äldsta är 12 år, börjar åk 6 till hösten. Vill inte gå in på detaljer men det är lite kämpigt i skolan och det har varit mkt bråk hemma. Jag har gått en föräldra-Komet utbildning och fått ett nytt sätt att tänka. Rekommenderar den verkligen. Finns en för barn upp till 11 och en för barn från 12 år.

Jag har verkligen inte varit en perfekt mamma, kanske inte ens särskilt bra, och är inte heller. Det jag kan säga själv att jag tycker jag gjort bra är att jag har givit mina ungar tid, massor med tid. De har inte gått heltid på dagis eller fritids nån gång, vi har alltid haft mycket vardag tillsammans. Jag försöker lyssna på dem när de pratar och jag tänker att min stora uppgift är att de ska bli människor som klarar sig bra utan mig.
Nu är de 15, 13 och 12 år gamla.
Jag själv var hemsk som tonåring och därför har jag varit livrädd att de ska bli som jag var. Och kanske är det bara lugnet före stormen, men än så länge har inget hänt. Jag och äldsta dottern bråkade mycket förut, innan hon bytte skola i sjuan, men nu är allt så otroligt bra. Trots att hon haft det hemskt jobbigt med kompisar som har anorexi och som skär sig själva och trots att hon haft det svårt i skolan hela tiden så är hon världens goaste, starkaste unge. När hon gråter och är ledsen berättar hon vad som är fel och vi pratar om det jobbiga. Och hon har aldrig kallat mig varken kärring eller hora när vi varit osams.
Hon lyckas på något vis må bra i den här jobbiga tonårstiden. Och jag är tacksam för varje dag som går utan att den stora revolten kommer….
Sen förstår jag att det är otroligt olika beronde på vilken unge man fått. Man kan inte ändra sitt barns personlighet och vad som funkar för den ena funkar inte för den andra.
Vill nog mest bara säga att man kan ha tur. Tonårstiden behöver inte vara en fasa.

Baserat på f.d tonåring så tror jag det viktigaste är att barn känner sig trygga och älskade oavsett vad, för man kommer ju göra misstag och dumma saker liksom. Men sen får man väl lita på att ens barn är smarta tills de bevisar motsatsen… Det är ju också viktigt att de känner att de kan komma och prata om saker, också och det kommer man ju inte göra med någon som förbjuder och hotar liksom. Jag hade velat att min mamma hade pratat mer med mig om sin egen uppväxt och egna erfarenheter från tonåren, för då hade det varit lättare att relatera och öppna upp sig om man känner att man faktiskt gått igenom liknande saker och kan relatera 🙂

och jo just det, jag var ingen hemsk tonåring tycker jag nog inte, men när jag var arg och frustrerad och tog ut det på mina föräldrar så var det antingen för att jag inte tyckte det förstod mig, eller för att andra saker pågick på andra håll i livet, typ i skolan och kompisar osv. Jag tycker det ligger en hel del sanning i ordspråket ”älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst”, för jag tror det hade varit lättare för mig att ha en närmre relation med mina föräldrar om de fokuserat mer på allt bra jag var och gjorde, istället för att försöka tvinga ur mig varför jag var så sur och tråkig hela tiden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *