Kategorier
barn & föräldraskap

”Våld föder våld”? Ja om du slår mig så slår jag tillbaka. Hårdare!

Apropå detta att låta barnen stanna hemma från skolan när de känner att de behöver det. Apropå det så har det uppstått dilemma hemma. (Oj jag rimmade) Jag är ju välsignad med ett äldre barn som liksom är drömbarnet: håller ordning, tar ansvar, älskar skolan, slarvar aldrig, lyssnar (relativt bra, men hon är en rebell […]

Apropå detta att låta barnen stanna hemma från skolan när de känner att de behöver det. Apropå det så har det uppstått dilemma hemma. (Oj jag rimmade) Jag är ju välsignad med ett äldre barn som liksom är drömbarnet: håller ordning, tar ansvar, älskar skolan, slarvar aldrig, lyssnar (relativt bra, men hon är en rebell så att eh…) osv. men sen har vi den yngre varianten som är lite tvärtom. (Men har andra sidor som är lika välsignande)

Och denna mindre variant deklarerar varje morgon, med den där gnälliga monotoooooooona rösten som sexåringar har, att han ”inte vill gå till skolan idag”. Varje morgon. Men då får man ha lite lyhördhet helt enkelt. Jag vet att han säger så för  att han är trött och vill titta på TV istället. Så jag säger nej, du ska till skolan idag! Och så pratar vi om vad de ska göra där idag och om att det är roligt att träffa alla kompisarna och varje eftermiddag när jag hämtar dem så har de haft roligt. För det mesta iallafall. Den yngre berättar att han fått en ny kompis och den äldre har lekt som vanligt.

En orosfaktor ang. skolan förresten är att det finns en unge där, vi kallar honom E, som mobbat och slagit och trakasserat och varit elak mot andra barn sen f-is. Alltså i mer än två år. Han har främst varit på ett barn som vi känner men emellanåt är han på N. Häromdagen hade han kastat en boll i hennes huvud upprepade gånger när hon suttit utanför klassrummet och varit ledsen för en orelaterad grej.

En av pedagogerna på fritids som har samma approach som jag (dvs slå tillbaka för fan!) hade pratat med N. Sagt att ”E kommer inte be dig om ursäkt, du vet hur han är tyvärr, men jag ska säga till honom ordentligt för detta är inte ok!” (Bra tydliggörande och stöd till N) Sen hade hon gått in till E och sagt ifrån ordentligt. (Jag avskyr när man tvingar barn att säga förlåt, ofta nöjer sig den vuxne med det då och så är ändå ingenting löst. Bättre att säga till, tydliggöra att man har koll på barnet och framförallt se till att den utsatte är skyddad och trygg.) Hon lovade att möta upp N när det var dags att klä på sig och gå ut igen så hon slapp vara ensam med E.

Så vi pratade med N hemma efter detta.

Jag sa att nästa gång E kastar en boll i huvudet på dig så ska du ta upp bollen och kasta tillbaka den i hans huvud, dubbel så hårt. Och om han knuffar dig igen, knuffa tillbaka. Hårdare. Om om han slår dig så slå tillbaka. HÅRDARE.

Då svarar hon som hon alltid svarar när jag säger detta: ”Då blir fröken arg på mig också för då är jag lika dum” och jag känner att jag kokar. Detta vanliga förhållningssätt i skolor där offer för orätt alltid förväntas vara den bättre människan gör mig så jävla förbannad. Meanwhile så har vi en bully på åtta bast som trakasserat de andra barnen i två års tid utan att åtgärder tagits. Men visst, min unge får inte ge tillbaka. PFT! säger jag.

Så jag svarade tillbaka: ”Då får hon bli arg på dig N! Strunta i det för hon har fel och om hon blir arg så säger du till henne att du får försvara dig och att hon ska prata med mig om detta så ska jag säga åt henne att hon har fel”.

Nu blir säkert några av er provocerade, dels för att många är på samma linje som läraren. ”Våld föder våld” brukar man rapa fram som om våldet offret ger tillbaka är det som är det väsentlig. Ja våld föder våld, slår du mig så slår jag tillbaka. Enkelt. Men också dels för att många tycker att lärare är och ska vara auktoriteter och att man inte ska lära barn att käfta emot. Jag håller inte med om detta. Obs, käfta emot är väl inte önskvärt men mina barn ska veta att vuxna kan ha fel och att man får säga emot och detta är en av dessa gånger.

Och jag vet vad lärarna säger och vad ni kanske tänker att jo men N får ju säga till en vuxen. Men hon har ju gjort det! Det hjälper ju för fan inte!

N kramade om mig när jag sa detta. Jag tror hon behövde höra det. Och jag hoppas att hon får mod och styrka till att våga nästa gång. Jag vill så gärna att hon ska fatta vilken kraft hon har. De är åtta bast och jämbördiga än så länge. Hon är lång och stark och har muskler. Om några år har han växt ifrån henne, hur ska hon göra då? Det är liksom nu eller aldrig som hon måste sätta honom på plats och det är nu eller aldrig som skolan måste göra nåt åt detta.

Jag ska börja dokumentera hans våld mot N och mot N’s kompisar. Sen ska jag kräva åtgärd.

Aja. Nu ska jag pussa ungarna hej då. De ska till skolbussen nu. Bad och gympa på schemat!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

103 svar på ””Våld föder våld”? Ja om du slår mig så slår jag tillbaka. Hårdare!”

Så bra resonerat! Jag håller helt med. Ingen ska behöva ta skit som en inte förtjänar och självklart ska en alltid ha rätt till sitt eget försvar. Mitt barn är bebis nu men när hen är i skolåldern vill jag att hen ska förstå och veta detta. Du förklarar det så bra för ditt barn. Hoppas jag också ska kunna göra så. Tack för ett bra inlägg!

Heja dig! Bra att du är ett stöd för ditt barn. Självklart är det OK att försvara sig. Och E behöver uppenbarligen också någon som verkligen tar tag i problemet.

Håller med dig!
Har två söner i skolåldern 10-13 och en dotter på 5 år.
Pojkarna är lugnet själva och inga slagskämpar direkt, men den äldsta som är ÄNNU lugnare än den mellersta har slagits en gång i skolan. Då var det en kille som hela tiden var på och var elak mot hans lillebror, och då fick L nog, och slogs. Då försvann problemet, det som lärarna inte kunnat göra något åt. Det.Bara.Försvann.
Ja jag tyckte att L läste av situationen och gjorde det han kände var bäst för att lösa situationen. Jag skällde inte på honom för detta. Vilket jag har känt dubbla tankar inför fram tills nu.
Min dotter däremot är jäkligt tuff och henne har jag en helt annan problematik med 🙂 Sjövild och tuff och har nog inte ens en eftertanke på att inte försvara sig. Vilket i sin tur är både härligt och lite orosväckande, inte för min eller våra familj skull men alla andra påstår ”å vaaaad vild hon är” ”åååå ska hon verkligen springa runt och leka karate, så gör inte tjejer” ”åååå” ”åååå”.
Blir trött (nu kom jag av mig från ämnet lite).
Det jag vill säga till dig Natasja är att ska barnen klara sig i skolan så är det din metod som jag tror kommer att fungera (i samband med diskussioner, naturligtvis) 🙂

Så hemskt att skolan bidrar med att din lugna icke-våldsamma killar måste slåss för att försvara sig mot andras våld. Helt sjukt.

Min mamma sa alltid att det går att prata fram tills en punkt. Efter det får man ge igen med samma mynt. Så jag är med dig! Och kommer att säga samma sak till mitt barn när hen är såpass stor

Beror på barn också, vissa är så mycket starkare och har de kombinationer kan det urarta om man slår tillbaka (upplevt det själv).
Men för det mesta funkar det att slå tillbaka, var inte förrän jag själv slog tillbaka och skrek åt killen som bråkade med mig som han lämnade mig ifred.

Shit alltså jag önskar att nån hade sagt så till mig när jag var liten så hade jag kanske haft mod att säga ifrån istället för att mesigt skratta och sen gråta i smyg.

En tanke – jag har alltid sagt att om något barn är dum mot mitt barn, och skolan inte hanterar det, så skulle jag höra av mig till det barnets föräldrar. Kanske inte bara efter en boll i huvudet, men det låter ju som att detta pågått alldeles för länge. Det är ju illa både för barnen som blir drabbade, men även för den 8-åring som kommer att fastna i den här ”rollen”.
Självklart är det skolans ansvar, men det verkar ju som att få skolor verkar kunna hantera detta. Chockerande nog. Men vad tänker du om att kontakta familjen?
Hälsningar Sara

Håller helt med. Var mobbad stora delar av min skolgång. Kommer ngt barn trakassera /mobba mitt barn kommer jag säga detsamma till mitt barn. Ta aldrig skit. Ge tillbaka, HÅRDARE!

Det är så hemskt att skolan bidrar till att icke våldsamma barn måste slåss för att få vara ifred. Skolan ska ju lära barnen att följer man inte reglerna/lagarna så blir det en konsekvens. Offren ska skyddas och den skyldige ska få hjälp att klara att ingå i skolans sammanhang (nu pratar jag inte om barn som gör enstaka saker).
Jag tänker också att kanske vi föräldrar måste vara noga med att berätta för lärarna/fritidspedagogerna om våra barn berättar såna här saker hemma. En del barn är väldigt utstuderade och gör bara elaka saker när ingen vuxen ser.

Min mamma sa så till mig och det funkade. Det var väldigt sällan som de som slog först gick till en lärare och de gånger det hände fick de själva mer skäll än jag. Jag var ju ett skötsamt barn och skulle ju aldrig slå någon som inte slagit mig först. Plus att min mamma var den som alltid gjorde hus i helvete om jag behandlades illa. På mellanstadiet slog jag en kille som behandlat alla tjejer illa under en lång period med slag och hemska ord. Jag var ny och första gången han försökte förnedra mig så golvade jag honom. Han var helt knäckt och vår lärare hade samtal med oss. Lärarn sa då att jag skulle tänka på att killen var en riktigt klen mes som var van att få vara ett svin utan konsekvenser och att jag skulle ha hans klenhet i åtanke nästa gång jag pucklade på honom. Han bråkade aldrig mer med mig. Det var få elever som gav sig på mig mer än en gång. Jag var inte stor eller särskilt stark men jag var en av de få som alltid slog tillbaka.

Så jag tycker att du gör helt rätt, det finns ingen anledning att lära barn (tyvärr oftast flickor) att ta skit från barnsben.

Ja! Jag försöker lära ungarna att först skrika som satan och om det inte hjälper, dvs. plågaren slutar inte eller ingen annan (vuxen som barn) backar upp då får en slå tillbaka. Sen, apropå rebeller, fostrar jag mina till att inte per automatik följa vuxnas anvisningar bara för att de är vuxna (till farmors förtret).

ja alltså jag håller med dig i sak. ett problem är väl att barn kan ibland ha svårt att skilja på med flit och av misstag. det här va ju ganska tydligt men i bland händer det ju grejer i leken som barnen tolkar fel att det var med flit. i det ena barnets ögon ger en bara igen medans i den andres ögon startar.
sen finns det ju en till dimension, det kan va farligt att ge igen. E kastar en boll, N kastar tillbaka, E sparkar N i huvudet. Den rädslan vet jag att mitt barn har ”men hen är starkare en mig, slår jag tillbaka så får jag stryk”. det kanske inte är så bra i längden att vika ner sig men hur lätt är det att våga slå tillbaka på nån man är livrädd för?

Åh, jag håller verkligen med – men för vissa barn. Min ena är en riktig tuffing och skulle aldrig få för sig att inte ge igen, ungefär hundra gånger så mycket. En ett barn råkar kasta sand på henne häller hon hela hinken över hen osv. Där får vi istället öva och peppa på att PRATA först och försöka lösa bråk/missförstånd utan våld.

De yngre däremot har behövt få höra att de får försvara sig och ge igen, och gör så.

Men sen finns det ju också barn som inte ALLS har det i sig att försvara sig/slåss osv, där risken finns att de liksom får ansvaret för det som händer pga inte ger tillbaka. Farlig balans. Man har RÄTT att försvara sig – men man har ingen SKYLDIGHET till det, det är ALLTID den andras fel liksom.
Men de flesta känner förhoppningsvis sina kids såpas att man vet vilken typ de tillhör och kan stötta i just det de behöver…

Jag tänker precis likadant. Jag var själv mobbad och kunde/vågade inte slåss. (fanns inte på min karta liksom)
Så jag fick bara ta emot, för jag försvarade mig ju inte ens. Ingen lärare som punktmarkerade skitungjävlarna. Inga föräldrar som fick komma in och få ett snack om deras skitungjävlar till barn. Bara min mamma som kom och försökte prata med alla. Det slutade alltid med att jag fick be om ursäkt till dom och de till mig. Rättvist ska det ju va….

Jag tänker att det är bättre om du som förälder tar ett snack med lärarna om situationen och även inkludera pojkens föräldrar, om detta har pågått i två år utan åtgärd så är det ju ett allvarligt problem som barnen inte ska behöva lösa själva. Jag tänker även att om du okejar att N slår tillbaka så okejar du samtidigt pojkens beteende, att det är okej att slåss, risken är att det eskalerar.

Tycker du resonerar bra! Ja, ”våld föder våld”, men ibland måste man bekämpa eld med eld. Tyvärr förstår inte vissa om man inte tar det på deras ”språk”. I övrigt tycker jag absolut inte att man ska slå tillbaka det första man gör. Man ska prata och resonera och hålla sig lugn, men om inte det funkar så är det ok att ta i. Hade min unge hamnat i skit efter att ha stått upp för sig själv hade jag tagit hand om det efteråt och meddelat att jag inte tänker straffa ungen för att hen löser problemet själv när inget annat funkar.

Ingen annan person har rätt att trakassera och skada en. Blir arg så jag kokar.

Att dokumentera och kräva åtgärd är jättebra. Då har man fakta och något konkret att visa och inte bara ”klagomål”. Jag är pedagog och jag uppskattar när föräldrar gör så för då blir det extra tydligt för även vår rektor att något måste göras och att det inte bara är vi pedagoger som upplever det som en svår situation.. Lycka till, hoppas det löser sig!

Jag förstår inte alls varför pedagoger anser att barn inte ska ha rätt att försvara sig. Inte fan ligger dom själv å tar emot om någon ger sig på dom tänker jag?

Och så en undran, varför kan jag varken GILLA eller KOMMENTERA dina inlägg på facebook? :/ bara dela.

//Miaa

Helt inne på din linje! Och vad är det för jävla lärare som menar att N (eller vilken annan unge som helst för den delen) INTE ska försvara sig när hon blir utsatt för våld?!
Hoppas verkligen att E ger fan i att tracka fler barn och om han gör det, att han får igen tredubbelt så han börjar grina… Fast så får man säkert inte skriva. Men det skiter jag i.

Jag fick nog en dag, någon gång i nian. Hade mobbats och trakasserats sedan slutet på femman p.g.a. boknörd, bra atlet, och helt omöjlig att rubba. Jag var duktig, jag höll mig undan, skvallrade inte (ingen idé i alla fall då lärarnas favoriter var de elaka). En dag stod en stor kille framför mig, blockerade vägen. Vi slutade 15, mitt tåg hem gick 15:26, det tog 20min att gå till stationen. Och de hindrade mig från att åka hem, dit jag kunde fly. Så jag slog till, hårt. Två ben i handen sprack – slå aldrig på magmuskler! Jag var 163 på 52kg, han var 175 på 70kg – självfallet fick jag inte slå folk oavsett anledning, stackars stora kille som fick spö av en tjej! Jag skrek tillbaka till rektorn, bildligt. Anklagade vissa lärare för att bidra till mobbningen, lärare som sett men ej gjort något. Förstår inte nu i efterhand hur jag stod ut… Men ja, N, slå tillbaka. Hårt som fan. Få en kille att gråta för att du slog honom!

Är det inte just i magen man ska slå? Eller? Har gjort det bara en gång och då vek sig killen och jag ba VA det funkade. Men ja iofs jag fick också nåt fel med handen och senorna över knogarna har hamnat lite snett..

Jag slog alltid tillbaka. Blev utskälld av mamma och lärare. Det hade väl mycket att göra med att det var på 80-talet och jag var tjej. Minns en gång i sexan då en kille gick fram till mig och sa ”få se om du har fått något” och tog mig på brösten. Jag sparkade honom på smalbenet. Hans mamma ringde hem till min mamma och jag blev utskälld och bestraffad. Förstod aldrig varför mina kompisar inte gjorde mer motstånd när dom blev fasthållna av killar. När jag frågade min bästis varför sa hon att ”då blir dom arga på mig”. Dom skulle få hålla fast tjejer och ta på dom men tjejen skulle inte göra så mycket motstånd att dom hindrades. Bara så mycket att dom kunde känna sig starka och tuffa. Redan då var våra kroppar mäns egendom.

Jag blir så arg och berörd av att läsa det du skriver. Vilken annan människa har rätten att använda min kropp som de behagar utan mitt godkännande utan att någon annan ska bli arg för att jag säger ifrån. Kroppen är MIN!
Helvete!

Håller också med om att man alltid får försvara sig. Försöker lära min lilla översnälla tjej att självförsvar är viktigt att kunna och om det inte hjälper att säga till en vuxen ska hon knuffa/slå hårt tillbaka och dessutom skrika. Men hon tycker det är så viktigt att vara snäll. Ska fortsätta peppa henne för tycker det är extra viktigt att lära ut självförsvar när det gäller ”snälla flickor”!

När jag var äldre än N, 12 år faktiskt, så var det en kille i min klass som betedde sig illa mot mig (och några andra tjejer). Till slut så brann det till uppe för mig och jag sparkade honom. Inget jag direkt är stolt över men det gjorde jag. Han sparkade tillbaka, tre gånger så mycket om inte mer. Men det var det värt. Jag hade fått nog (han hotade om att slå mig under en lång tid innan detta). Hur som helst. Först DÅ tog skolan tag i det. Han behövde stöd och fick det. Och vi andra fick aldrig höra elaka ord eller hot från honom igen. Min mamma förespråkar verkligen inte våld, men hon sa faktiskt att hon förstår varför jag gjorde som jag gjorde. Fick inga applåder men inte heller skällde hon på mig. Ingen gav sig på mig efter det. Men det var nog tur att jag var lång redan då och ganska stark, vi var fortfarande lika stora så att säga.

Oj vad svårt. Jag har ingen aning om vad jag skulle gjort. Vet bara att min mamma som jobbar på fsk har fått sin beskärda del av bråkiga barn. Minns speciellt ett barn som ofta var på de andra barnen, slog, klämde fingrar i dörrar etc. De jobbade med att ”kärleksbomba” det utåtagerande barnet, ge extra mycket kramar och beröm när hen gjorde något bra. Det funkade bättre än att skälla på barnet när hen gjorde något dumt.

Tänker att barnet i ditt fall kanske är utåtagerande pga något och då hjälper inte skäll och att få tillbaka med samma mynt? (Och ja, lägg till att jag jobbar på soc och tror att många saker ofta beror på annat).

Jag var ett väldigt argt och utåtagerande barn. Jag var skötsam och ganska trevlig i skolan men hemma slogs jag och skrek glåpord efter folk. Det var till och med tal om att jag skulle behöva hamna på någon form utav hem eller hos en fosterfamilj. Anledningen till mitt beteende var att min pappa var frånvarande och ointresserad av mig och min mamma hade två yngre barn som jag kände fick mer uppmärksamhet och kärlek. Jag betedde mig som jag gjorde eftersom att det var det enda sättet jag fick uppmärksamhet från vuxenvärlden. Men jag känner att det inte är andra barns uppgift att ge kärlek till aggressiva barn utan det är vuxna som ska ta tag i det.

Vet inte om det var riktat till det jag skrev, men i det fallet var det såklart de vuxna pedagogerna som gav det bråkiga barnet kärlek. Ansvaret bör alltid ligga på de vuxna.

Då förstår jag vad du menar och håller med. Jag tror att medan vuxna bör försöka fånga upp det utåtagerande barnet och ge det stöd, måste man även ge det utåtagerande barnets offer ett sätt att hantera situationen på också.

Tack! Äntligen en vettig tanke i all ilska. Det finns ALLTID en anledning varför ett barn har ett beteende som står ut från mängden. Att skriva ”skitungjävlar” och att det skulle bli bättre av att vi tog barnet i örat så skulle allt lösa sig är bedrövligt. Vi kanske ska plocka fram pekpinnen, dumstruten och skämshörnan igen så har vi snart ett samhälle med väl fungerande små samhällsmedborgare med ett trygga hemförhållande och stabila psyken. *suck*

Fast jag är verkligen inte för hårdare tag. Att uppmuntra min ÅTTAÅRING att slå tillbaka är en helt annan sak än att förespråka straff och aga och skämshörnor. Förstår inte hur man inte kan se nyanser?

Däremot så måste man ta tag i situationen. Ge barnet en resurs. Funkar inte det så får barnet byta skola, det kan vara bra för alla inblandade. Det mobbande barnet kommer ur sina gamla spår. ”tryggheten”, den miljö han känner sig bekväm att mobba och vara våldsam i ofta uppbackad av vänner. Bryter man det så kan man bryta våldet. (inte alltid). Många mobbare vill bryta men kan inte för de har liksom fått den rollen och det kan vara omöjligt att ta sig ur gamla spår utan miljöombyte. Så byte av klass eller skola kan funka. Samtidigt som man skyddar de utsatta som inte ska behöva gå till skolan och vara rädda.

Ibland måste man välja och då bör man ALLTID välja offret, inte förövaren. Tyvärr gör de flesta tvärtom.

Svara

Håller verkligen helt med dig! Jag har tänkt på detta ganska mycket. Jag pluggar till förskollärare och vi pratar ibland om hur barn (framförallt yngre) kanske använder våld (slag och putta tex) för att de inte vet hur dem ska uttrycka sig verbalt. Och det är ju ett rimligt resonemang. Vad som då jag anser inte är rimligt är hur man då ändå förväntar sig att det barn som blir puttad eller blir slagen ska vara mogen nog för att vara the bigger person och inte göra samma sak tillbaka. Motsägelsefullt enligt mig. Det är inte konstigt att slå tillbaka, vad trodde du liksom skulle hända om du slog en annan person.

Tack för en bra blogg som får en att tänka några extra varv!

Bra tänkt! Sedan vet jag av erfarenhet att slå-tillbaka-metoden inte funkar på alla barn. I mina barns klass finns det ett par barn som liksom aldrig lär sig av tidigare konflikter. Det är som att dom får galna utbrott gång på gång och inte har någon förmåga alls att reflektera över sitt eget beteende och då går mina barn ändå i mellan och högstadiet. I dessa fall råder jag mina barn att hålla sig borta helt. Min erfarenhet är att föräldrarna till dessa barn är likadana dvs vrålar och härjar och skyller ifrån sig.

Var själv mobbad och utsatt under hela skoltiden. Jag önskar att någon hade uppmuntrat mig till att ge igen på samma sätt. Att vara snäll och bara ta emot, eller säga till vuxna vad som hände hjälpte inte mig ett dugg. Nu brydde sig inte ens de vuxna om att jag blev mobbad. De fångade inte upp det på ett bra sätt, eller något sätt alls. Tycker ditt tänk kring detta bara är fullt sunt! Det hade hjälpt mig.

Jag hade en förälder som fortfarande förnekar att jag blev mobbad i mellanstadiet innan jag flyttade ifrån hen till min andre förälder (”du blev inte alls mobbad. Det märkte inte jag”) och en förälder som sa ”slår någon slår du tillbaks. Hårdare”.

Vid två tillfällen jag minns har jag gjort just detta.
Ena gången var i sjuan. En kille i klassen följde efter mig vart jag än gick. Tog på mig och sökte kontakt trots att jag flera gånger bad honom att låta mig vara ifred. Mina vänner bad mig att sluta vara med dem för att den här killen följde efter mig och aldrig lät mig vara. Minns inte om jag sa till lärarna. En dag slant det till i skallen och droppen rann över när han efter att jag bad honom att gå ifrån mig inte gjorde det utan envisades med att stå så nära som möjligt så jag örfilade honom två gånger. En gång på varje kind. Efter det lät han mig vara ifred.

Andra gången i gymnasiet. Också en kille. Stor biffig hockeyspelare 1.5 huvud längre än mig. Jag var då en liten räka på ca 50kg till mina 158cm. Första terminen. Grabben hade varit allmänt otrevlig och ofräscht beteende. Så innan en lektion skrev en klasskompis nägot på min rygg, precis i svanken, med en bläckenna. Det gjorde ont så jag sa till henne att sluta. Hon gjorde detta och jag drog ner tröjan. Fram kommer grabben o gormar att han också vill rita och sliter upp min tröja. Där rann droppen över och det slant igen. Vände mig om slog till honom på armen, knuffade bort honom och fräste att han skulle ta och dra åt helvete och smällde in min stol under bänken och stormade ut (en smula överreaktion kanske, men kände där och då att jag behövde förflytta mig från situationen så det inte blev värre). Vittnen har sagt att han blivit alldeles illröd, knäpptyst och satt sig och stirrat i bänken. Tog nästan ett år innan han sa ett ord till mig igen (om inte någon lektion eller skolarbetr krävde det. Han försvarade mig faktiskt mot en svinig lärare sen i tvåan, så han kunde bete sig) och inte en jävel bråkade med eller i närheten av mig under resten av gymnasietiden.

Så jäkla skevt att det ska behövas att en lappar till någon för att få bli lämnad ifred eller schysst bemött.

Inga barn än men jag kommer definitivt lära dem att säga ifrån och om det krävs så är det fasen okej att slå tillbaks!

Sorry för mitt långa utlägg

Det är klart att man måste få försvara sig.
Förstår inte hur de som jobbar på skolor tänker när de blir lina upprörda över att den slagna slår tillbaka, ska en bara stå där och ta emot tänkte de?
Jag önskar att någon av mina lärare hade sagt såhär till mig som N’s gör istället för att skylla på att ”han slår dig för att han gillar dig, kärlek börjar alltid med våld!”

I mitt barns klass finns en sådan pojke. Klassläraren tycker jag ha varit lite dålig på att ta tag i det, på fritids däremot är de jättebra – punktmarkerat honom, placerat honom med äldre elever (där han inte har en chans) osv. Det tycker jag är den bästa lösningen. Nu är inte mitt barn speciellt utsatt, men jag är rätt säker på att om ett barn skulle slå tillbaka skulle den här pojken slå tillbaka ännu hårdare och eftersom de flesta barn ändå har gränser som han saknar ”vinna” till slut. Möjligen skulle han välja ett annat offer nästa gång, men det är ju inte heller någon lösning.

Sen har han naturligtvis en mamma som bara pratar om hur fantastiskt begåvad han är (vilket antagligen stämmer) och har noll intresse av att gå in och försöka styra upp hans beteende och en pappa som alltid arbetar.

Kan tillägga att den här pojken är väldigt populär och styr mycket över andra barn i skolan, men jag gissar att mitt barn inte är det enda som väljer andra kompisar hemma.

Vi hade också en sån där jävla skitunge som trakasserade och misshandlade och mobbade barn från föris till sexan. Min unge har alltid varit väldigt lång så jag försökte peppa honom att blåsa upp sig och se farlig ut och liksom prata med mörk röst. Fungerade sådär.

En gång när hen blivit snöpulad av skitungen flera dagar i veckan så gick jag fram till ungen och sa Om du pular nn en gång till så kommer jag komma hit och pula dig.
Då slutade han.

Håller med dig! Min dotter blev utsatt för slag, spott, Ret mm. mm. I första klass av en pojk med stora problem med att uppföra sig ( så illa att hans pappa satt med på många lektioner för att lugna mer honom) jag gjorde allt man ska, sa till skolan osv. Fick då beskedet om att – kan inte din dotter bara gå undan och undvika honom ? Eeeeeh va? Det är ju inte hon domar problemet sa jag då sen frågade jag fröken om hon skulle bli spottad på av sin kollega skulle hon bara gå undan då? Nä ingen hjälp av skolan så jag sa rillmon dotter – du är större än honom, nästa gång han slår så slå tillbaka hårt. En dag kom hon hem och var så nöjd, hon hade tagit igen och han rörde henne aldrig mer. Tragiskt att det ska behöva gå så långt men mina barn ska inte vara hackkycklingar och ta det.

Håller till viss del med. Jag skulle aldrig skamma en unge som slår tillbaka om hen blir attackerad. Och här hemma gäller regeln att man har inget att gnälla över om ett syskon ger igen när man själv var den som började 😉
Men tänker att det är ett tungt ansvar att lägga på ett barn att säga att hen _ska_ slå tillbaka. Det man säger då är ju att barnet har ansvar att lösa sin egen situation och det tycker jag verkligen inte ett utsatt barn har. Alla är inte slagskämpar som vill och kan slå tillbaka (eller tuffa, starka barn som vågar göra sig ovänner med ”fröken”) och att känna att mamma förväntar sig det av en riskerar att blir en extra börda i en jobbig situation. Det hade hjälpt mig exakt ingenting att få den uppmaningen av vuxna när jag själv var barn. Det hade bara ytterligare ökat skammen över att vara den som var utsatt och inte kunna freda sig.

Min Tvåa var en tjej som aldrig någonsin bara tog emot. En dag kom hon hem och sa att hon klippt till P så att han blödde näsblod (inte bra, hon visste det) men hon hade blivit så rasande när han spottade på henne och kompisen, när dom stod och väntade på bussen. Och efter fem minuter ringde P:s mamma och skulle klaga, och jag sa bara kort – ’nämnde han att han spottat på henne?’ och sen pratade vi inte mer om det. Och ingetdera hände igen.

Minns två tillfällen i grundskolan där jag behövde ”slåss”.

Ena gången så var jag och min kompis förföljda och retade av tre killar i vår klass. Detta hade hänt iallafall ett par dagar, (minns inte så noga längre var ju typ 15 år sedan), vid flera tillfällen när vi märkte att de var efter oss gick vi till våra lärare. Vi fick till svar att vi skulle pussa i luften mot dem för det skulle de tycka var äckligt och lämna oss ifred?? Min kompis och jag vågade inte göra detta. En annan dag lite senare så var de på oss igen, de tog min kompis virkade hatt och hon satt i gräset och grät. Jag slog till en av killarna i ansiktet, sedan dess lämnade de oss ifred.

Andra gången så var det en kille som hela tiden tog en boll som jag lekte med på rasten hela tiden. Jag lyckades inte få tillbaka den och var upprörd då vi hade ett system med rastleksakerna där de skrev upp vem som tog med vilken sak ut så att sakerna inte skulle försvinna. Minns att jag gick upp på andra våningen av skolan och grät bakom en hylla. Killen följer efter mig och fortsätter att reta mig med bollen. Det slutar med att jag knuffar till honom hårt, tyvärr så var trappen bakom honom. Han ramlade ner för trapporna och började gråta, skrika och peka på mig när läraren kom springandes. Gissa vem som fick skäll? Jag. Det var inte ens meningen att knuffa ner honom för trappan, bara knuffa undan honom.

Även han lämnade mig ifred efter det.

Jag gick i samma klass eller parallell klass med dessa killar ända upp i gymnasiet. Tro det eller ej, men vi kom överens bra i gymnasiet.

Det finns många barn som faktiskt inte klarar att slå tillbaks. Särskilt om de blivit tillsagda redan från bäbisåldern att de inte får göra illa andra. Det finns en stor fara i att dessa barn med denna filosofi skuldbeläggs om de inte slår tillbaks. Mina barn slåss aldrig men vi jobbar jättemycket med att de alltid ska säga ifrån. Det här är en jättesvår fråga. Men på samma sätt som att stödja sina barn i att klä sig som de vill och ha de intressen som de vill måste de också få stöd i att vara sig själva och inte anpassa sig efter en våldsam omgivning.

Hade en kille i klassen som från förskolan till nian slog och var jävlig med mig. Drömde om dagen jag gick ut skolan så jag skulle slippa honom. Har minnen av hur hans föräldrar kommer med torra kläder åt mig efter att deras son för tionde gången spottat på mig, kastat mat eller knuffat mig i någon pöl på gården. Jag är idag 27 men minns hur arg jag var på honom och hur ingen fick stopp på honom trots möte osv. Idag bor vi i samma håla och jag kan än idag inte förlåta honom eller knappt titta på honom. och då ska jag nämna att jag sa ifrån, var och är en med skinn på näsan. Men likt förbannat fick jag stå ut… huj. Hoppas det löser sig i eran fall!

Bra gjort!

Jag jobbar på förskola och jag kan se att detta dilemma helt klart ”föds” där. Barn slåss, nyps, bits (som många små barn gör). Vuxna går emellan, ”man får inte vara dum/slåss/göra illa”, ”oj oj hur gick det”.
Men den som slog då?
Tänk om barnet sätter det i system för att slå andra barn för att rida på vågen av det som våldet ger, respekt bland annat.
Så många gånger som jag sett barn (oftast flickor) ta emot slag utan att göra något! Det är väll självklar att man inte kan förespråka våld på förskolan men jag brukar inte dyka i känslan ”Åhh stackars”, utan mer bli arg MED barnet, ”man får inte göra så mot dig, du får bli arg, skrik! Du gör illa mig!!”
Lär barnen att stå upp för sig själva! INGEN får ”sätta sig på mig”!

Tänk om barnet som slår aldrig får veta/lära sig att det gör ont att bli slagen, både kroppsligt och själsligt. Och hur lär man det? Jo, genom att ”man får tillbaka”.

hej, jag håller inte riktigt med i detta då jag har en lite annan erfarenhet. Som barn tyckte min ena förälder alltid ”ge igen” ”ta plats” ”ingen sätter sig på dig, säg åt dom bara, slå tillbaks ”osv osv Men problemet var att jag ville verkligen inte slå tillbaks och då blev det ju ganska kravfyllt mest. Först jobbigt att bli trakasserad sen jobbigt att känna otillräcklighet att inte vilja/kunna ge igen som ens förälder sagt att en ska….Så det jag vill säga är att alla barn är olika och inte alla vill/kan ge tillbaks eller stå på sig högljutt. Däremot är det ju alltid stärkande att ha sin förälder på sin sida och att det finns ett starkt engagemang för det som försiggår i barnets liv. DET hjälper skitmycket. Det ger liksom bra självkänsla vilket är rätt svårt att knäcka 🙂 /Hälsar en som växt upp som totalt freak men ändå lyckats överleva skolan utan större men

Det är såklart mycket viktigt att vara lyhörd för hur barnet känner och vill. Ninja vågar säga emot mig och jag märker ju på henne när nåt känns jobbigt. Jag säger aldrig till henne att hon måste slå tillbaka och lyssnar ju på henne när vi pratar om det.

Svara

Håller med om att man ska få försvara sig men vill poängtera att det inte är så lätt. När jag gick i 5:an så hade det tyvärr blivit en vana att under slöjden när alla skulle hämta en stol åt sig så väntade alltid en pojke på att jag hämtat min, som han kunde bara ta av mig för han var större. Trots jag flera gånger protesterat hörde han aldrig på, och om jag minns rätt visste nog lärarna av detta men uppmuntrade bara till att säga till honom. Jag var van med en storebror som det eventuellt kunde leda till små slagsmål ibland så att knuffas tillbaka kunde jag men var nog inte alls beredd på det som skulle hända mig när jag tog tillbaka stolen. Killen föll ner på rumpan och såg förvånad ut när stolen var borta och han kom mot mig med fart och började sparka mig med full kraft. Jag orkade inte stå emot så slutade med att jag låg på golvet och blev ännu mera sparkad mitt i slöjdsalen. Läraren sade förstås till honom, men vad hjälpte det när han inte hörde på? Jag fick gå hem haltande med båda benen blåa ner från höfterna till fötterna. Vet inte om lärarna var i kontakt med föräldrarna men verkade inte så. Jag tycker man ska få försvara sig men att lärarna borde ge större konsekvenser för sådana situationer redan när de är små samt kontakta föräldrarna…för hur bra kan sådana barn ha det hemma om de är kapabla till sådant våld?

Har varit med om en liknande incident. Sa ifrån och blev misshandlad med flera sparkar i ansiktet och huvudet. Om det inte råkat komma en lärare just då är jag övertygad om att han hade kunnat sparka ihjäl mig. Skolan reagerade genom att tvinga mig att gå in i samma rum som honom och titta honom i ögonen medan han sa förlåt. Inga föräldrar kontaktades.

Jag tycker att det är viktigt att kunna säga ifrån och försvara sig själv men vissa personer gör man bäst i att bara försöka hålla sig borta från. Det är svårt att försvara sig med våld mot någon som saknar spärrar. De flesta vet när det är dags att sluta slå, men tyvär inte alla.

Precis. Tycker lärarna skulle behöva snabbare ge konsekvenser samt kontakta föräldrarna, det kan ju visa sig de har en del problem i familjen och ännu värre så kanske föräldrarna inte heller bryr sig. När man är svagare är det inte möjligt att svara våld med våld så då skulle andra insatser vara nödändiga.

Jag håller på att utbilda mig till lärare och har vistats en hel del på skolor som lärare.
Det svåra från mitt perspektiv, alltså som lärare, är att uppfatta vad som har hänt. Oftast är den lärare som ska lösa konflikten och redda ut/stötta/kontakta föräldrar inte på plats när bråk uppstår. Jag tror inte mobbning, våld och bråk försvinner ifall offret slår tillbaka. För mig som lärare kan det istället göra det svårt att uppfatta vem som är offret, för ”han slog mig först” kan alla säga. Jag menar inte att det är otydligt vem som är offer i det du berättar, men jag tycker inte att en enskild händelse, som dessutom skett ditt barn, inte kan ligga till grund för hur all konflikthantering ska ske.

Jag menar inte heller att en ska ta lätt på saker som dessa. Jag är extremt trött på de ”konflikthanteringar” skolor använder sig av då de inte hjälper.
Majoriteten av bråk, våld och mobbning sker utanför klassrummen på rasterna. Det är orimligt att pressa eleverna med långa lektioner vilket gör dem trötta och rastlösa och sen bara släppa ut dem och säga, vi ses om en kvart, nu tar jag kaffe. Det kommer uppstå bråk och mobbning och en rastvakt på 100 elever kommer inte hjälpa ett skit. Jag är så radikal att jag inte tycker att eleverna ska ha någon ”fri tid” utan lärare alls. Jag tycker att eleverna, mellan lektionerna, ska ha organiserad rast, i form av olika typer av idrott, musik, bild och andra kreativa inslag, som inte betygsätts såklart. Sen måste skoldagarna förkortas till typ 4-5 h.
Men detta kommer ju inte ske, det inser jag med.
Så visst, slå tillbaka, men va medveten om att det kommer göra det svårare för lärarna att reda ut problem.

Som Katta säger, här vet lärarna vem som är problemet. Det är inte en enskild händelse utan nåt som händer hela tiden med detta barn. Men de tar inte tag i det. Sen vet jag såklart inte hur diskusionerna går i lärarrummet eller på möten med föräldrarna men faktum kvarstår: inget händer.

Och N (mitt barn) är ett litet mönsterbarn, och det är inte bara jag som mamma som tror det, hon ljuger aldrig, slåss inte, bråkar inte, är lyhörd, låter alla vara med, hon är den där som går fram till ensamma barn på skolgården o frågar om de vill vara med och leka osv. Och så har vi E, som slåss, är elak, bråkar med de andra hela tiden.

Svara

Jag tror absolut på din beskrivning av N, det jag menar är bara att jag också mött föräldrar som ger den beskrivningen på barn som E. De flesta föräldrar ger den beskrivningen av sitt barn även om den inte stämmer.
Jag tycker inte det är otydligt i din berättelse vem som är offret. Jag tycker inte heller skolan gör rätt i detta fallet.
Jag menar bara att detta inte kan ligga till grund för uppfostring. För när en slår tillbaka så blir det en svårare situation att reda ut för lärarna. Grunden måste vara att en aldrig får slå någon.

Jag hade jättemycket problem med att få mobbingen mot mig utredd i högstadiet, eftersom jag ju gav igen. Lärarna såg inte hur utsatt jag var när jag kunde vara elak tillbaka.

Jag var skolans hackkyckling, den som ”alla” visste att man kunde sätta dit utan konsekvenser. Personer från tre årskurser under mig till två över kunde turas om att ge sneda blickar, nålstick och taskiga kommentarer. Räckte med att man passerade dem i korridoren.
Att gå runt med en känsla av att precis alla tycker illa om en och att ett angrepp kan komma är som helst från vem som helst syns ju inte.

Lärarna såg mest det som hände i klassrummen, vilket också var då jag (under lärarens beskydd) faktiskt kände mig trygg nog att stå upp för mig själv. Eftersom jag är smart och kunde vara snabbtänkt med mina svar sågs jag snarare som någon som var ”stark” (detta hatuttryck!!!) och kunde ”ta” det.
Dessutom vägrade jag sluta vara den jag var. Fortsatte klä mig som jag ville, fortsatte ta plats under lektioner, svara på frågor, vägrade dölja att jag var smart och fick bra betyg. Då blir man osynlig som offer.

Jag tänkte först ”heja er”, men sen tänker jag på att det kan ligga så mycket mer än det andra föräldrar uppfattar bakom våldsamma barn.
Hoppas verkligen att ”E” inte lämnas vind för våg med sin aggressivitet både för sin egen skull och alla andras skull.
Social situation? Diagnoser? Ignoranta föräldrar?
Allt utåtagerande beror ju inte på att ungen är elak.

Spelar egentligen ingen roll för en annan förälder till ett drabbat barn varför ungen är elak. Det får lärarna ta tag i i så fall. Jag måste ju skydda mitt barn, en diagnos är ingen ursäkt för elakt beteende.

Jag tänker som förälder – om barnet är utåtagerande pga diagnos, gissa vilken skit föräldrarna fått och får ta? Då behöver de absolut inte mer utan stöd. En stödperson till barnet, en anpassad skola osv
Men det verkar inte vara så i det här fallet.

Ja antingen har han diagnos/er eller skitkassa föräldrar. Either way så behöver han stöd och hjälp att sluta. Men så länge han lämnas vind för våg och N och andra barn blir utsatta för honom så måste de tyvärr få och kunna försvara sig. Men våld om så behövs, och tyvärr behövs det oftast med sådana barn som E som själva härjar och är elaka. (Han är alltså inte utåtagerande som exempelvis barn med adhd eller autism kan vara i stressiga situationer. Han är en bully. Sen vad det beror på är ju såklart en annan grej, men våldet är alltid oprovocerat och plötsligt)

Jag undrar varför skolan inte gett honom en resurs.

Svara

Absolut jag tycker att både barn och vuxna måste få försvara sig. Hade nog själv varit mer hjälpt av det om någon hade sagt att det var ok till mig som barn än ”ta inte åt dig”.
Är det en äkta översittare har jag inga som helst problem med att ge igen. De kan ju göra som de gör för att ingen stoppar dem.

Förlåt, men det där får mig att tänka på ”alla mobbare är avundsjuka” och det är sån jävla bullshit att jag vill skjuta alla som sa det till mig.

Det finns förklaringar, absolut. Men inga ursäkter. Alltså, barnet i detta fallet kan ha vilka förklaringar som helst till beteendet, dåliga föräldrar, diagnoser osv. Men det kommer aldrig att ursäkta beteendet och göra det okej.

Nej det är inte vad jag menar.
Jag tänker att om det är diagnoser som är ”boven” får det konsekvenser för hur problemet tacklas. Att ge igen kommer inte hjälpa. Föräldrarna till barnet blir förmodligen ännu mer trötta osv. så länge de inte får stödperson till barnet eller andra anpassningar.
Jag ursäktar absolut inte den våldsamma ungen, men tänker att det är så lätt att dra slutsatser om hur få barnet att sluta slåss när vi inte vet ett dugg om hen. Alltså att ge igen är enda sättet alltid. I vissa fall – ja.

Min 7-åring blev mobbad av en klasskompis i 6-års. Hon sa att ”Du får inte vara med!!” Upprepade gånger och försökte frysa ut henne ur gemenskapen. Mitt barn är ett väldigt försiktigt och känsligt barn. Undviker konflikter som pesten och vill gärna vara alla till lags. Iom att det inte hjälpte att fröknarna sa till så gick jag bara fram till ungen och sa typ ”Jag hörde från A att du sa si och så vid det och det tillfället. Man säger inte så då är man en dålig kompis. A får ALLTID vara med!” Och sen gav jag henne onda ögat. DÅ slutade hon. Hon började tom leka med min dotter i skolan tillslut. Var inte rädd för att säga till!

Vi har levt med mobbing i ett år. Helt plötsligt slog det till mot sonen och hur vi än gjorde hände inget. Förrän nu när en ny rektor började på skolan. Hen tog tag i det på en gång och nu är det mycket bättre. Jag och maken är också av åsikten ”funkar inte ord så får du ge tillbaka med händerna”. När pedagogerna hör det håller de på att gå upp i limningen. Vad ska han göra då, när inget annat hjälper?! Vi vill såklart att vår son ska undvika våld, men de där barnen som mobbar lyssnar inte ens på vuxna.
Däremot verkar några av dem ha blivit lite rädda i kanterna för mig. Senast (sonen blev slagen med innebandyklubbor) kom jag rusande som ett åskmoln och då kilade skitungarna iväg och gömde sig. Jag tvekar inte att säga vad jag tycker.
Nu ska vi bara få alla vuxna i skolan att behandla barnen med respekt. Det är ett evighetsgöra.

Hade en kille som konstant störde mig på lektionerna i fyran. Mamma sa att jag skulle varna honom en gång och sedan spotta honom i ansiktet om han fortsatte. Sagt och gjort, och jävlar i min lilla låda vad lärarinnan blev upprörd över mitt beteende men mamma backade upp mig. Att lärarinnan upprördes mer över att jag försvarade mig än att han i veckor trakasserade mig är väldigt sorgligt.

Tycker att det här är ett vuxenansvar. Arbetar i en lågstadieskola, o vi arbetar ju oerhört mycket med värdegrunden, hur man är mot varandra! På vår skola har vi guldregler, vi startar varje läsår med en guldfest där vi har samarbetsövningar bl.a o ALLA får skriva under på guldreglerna. Reglerna är framarbetade av eleverna, o en regel är ju att man aldrig någonsin får slå eller kränka någon annan! Bryter man mot nå’n regel blir det allvarsamtal med den personen, fortsätter det ändå blir det samtal hem till vårdnadshavare o rektor o elevhälsan kopplas in. Vi uppmuntrar inte våra elever att slå tillbaka.

Jag var vild som barn. Om någon gick på mig försvarade jag mig med allt jag hade, jag spottade, klöste, slogs, bets, skrek och gjorde allt i min makt. Jag var liten till växten men väldigt stark.

Jag fick aldrig försvara mig. ”Du är ju lika dum själv då!”, ”om du blir ledsen när han slår dig, tror du inte han blir ledsen när du slår tillbaka?”, ”gå bara därifrån nästa gång!”. Så, det var synd om honom, men jag var dum. Han började och jag gjorde det jag kunde för att slippa bli nedslagen, men ändå var jag den dumma.

Klart som fan man ska ge igen om inget annat funkar. Visst förespråkar jag att man säger till och går till en vuxen i första hand, men om man fortfarande är en slagpåse efteråt så är det inte mer än rätt att fanskapet åker på en snyting.

I gymnasiet fick jag själv ta saken i egna händer då en person ständigt trakasserade mig för min längd, 158 cm. När han la armen på mitt huvud och sa att jag var ett riktigt bra armstöd så brast det och jag laddade och körde knytnäven i magen på honom så att han tappade andan. Hur jag uttryckte mig verbalt är jag mindre stolt över.
Han gick sedan och gnällde till min pojkvän och hans kompisar, men de sa bara att han hade gjort sig förtjänt av det. Inga mer trakasserier från honom efteråt iallafall.

Jag tycker det är jätteviktigt att lära just tjejer/flickor att stå på sig, i tidig ålder. Om de får lära sig att inte försvara sig, markera att någon gör fel mot dom så kommer de råka illa ut. Man säger inte ifrån när någon tar på en för man har fått lära sig att man bara ska ta massa skit. Det är inte ok! Att vuxna får försvara sig ser de flesta som självklart, men när det gäller barn verkar alla tro att barn är änglar. Men det är de ju inte, de har inte lärt sig vad som är accepterat och inte. De testar gränser och de lär sig genom oss vuxna. Och vissa barn behöver fan lära sig den hårda vägen. Jag bet barn när jag var liten. Jag bet barn så ofta och så hårt att jag fick leka själv i sandlådan (där de hände) för inga föräldrar eller barn ville vara i min närhet. Jag bet även mamma. Ofta och hårt. En dag bet hon tillbaka och jag gjorde aldrig om det igen, för det gjorde ju ont! Jag hade blivit tillsagd flera gånger att sluta men det gick inte in. Men efter att jag själv fick känna på det, då klickade det till i skallen på mig.

Barn förstår inte konsekvenserna av sitt handlade. Det utvecklas när man är en ung vuxen. Men det betyder inte att man inte ska säga ifrån och försvara sig som jämnårig. Om nån nitar mig på spårvagnen kan ni ger er fan på att jag kommer ge tillbaka, med nävarna eller med min försvarssprej. Punkt slut. Jag är inte sämre för att jag försvarar mig. Det är snarare konsekvensen av förövarens handlande.

Min värsta mobbare var en syster.. tror faktiskt aldrig jag höjt handen och slagit henne, inte heller gått fram till henne och sparkat

Men jag har gått fram till henne och tagit tag om hennes nacke och hår och tryckt ner henne i marken samtidigt som jag skrikit till henne att hon fan måste sluta
Har även blockat slag från henne eller krokat hennes ben så hon ramlat när hon försökt sparka mig..

Sen vred hon på tårkranen sa till våran mamman att jag var elak och min mamma gav mig en örfil eller smisk och sen fick jag säga förlåt till syrran..

Min mamma sa att jag fick försvara mig om någon slog eller var elak! Men det gällde tydligen inte när mobbaren var min syster.. min mamma såg bara på när hon var elak mot mig, kallade de ”syskon kärlek” och tyckte jag bara skulle ignorera de hon gjorde och sa, och jag var ju inte så trevlig själv hela tiden (för jag fick ju nog och försvarade mig!)

Samma syster övertalade en lärare i skolan om att jag mobbade henne och läraren tvingade mig och min bästis att leka med min syster minst 1 rast om dagen i 1år..
Fyfan vad jag hatar henne! Hon är likadan nu som vuxen, manipulativ, ego och elak..

Vi kommer definitivt lära vårat barn att försvara sig och slå tillbaka! Just nu är vi väldigt inne på att sätta upp händerna och skrika stopp/nej när någon gör något han inte vill

Första känslan jag fick när jag läste det här inlägget var ett starkt obehag då jag aldrig tycker att man ska uppmuntra våld på något sätt! Vid närmare eftertanke så tänker jag tillbaka på när jag gick i 6an och mobbades av två personer i min klass. Under hela det året slog jag aldrig tillbaka. Jag försökte säga sluta men det var aldrig någon som lyssnade. Lärarna visste om det här men det hände aldrig något. En dag fick jag nog och bestämde mig för att inte ta deras skit mer och jag slog tillbaka. Efter det hade jag aldrig några problem med dom längre! Det som frustrerar mig är att det inte ska behöva gå så långt att barn ska behöva ta saken i egna händer. Skulle det hända någon av mina barn så kommer jag vända upp och när på hela skolan för att få dom att agera. Du gör ett grymt jobb med dina barn hoppas det löser sig!

Funkar det inte med att prata med lärarna så kanske nästa steg är att ta kontakt med barnets föräldrar och träffas, och att barnen sen är närvarande och att man tillsammans pratar med dom.

Varför tror du att det skulle hjälpa? Skolan har ju haft dialog med föräldrarna i iallafall två år och det har ju inte hjälpt alls. Risken finns ju att de är rövhattar som inte bryr sig alls.

Ingen aning om det skulle hjälpa men jag hade iaf gjort ett försök. Det som jag skulle vara rädd för det är ju om någon skadar sig riktigt illa vilket såklart kan hända. I vilket fall som helst så hoppas jag att det löser sig .

Jag är rädd för att den här pojken skadar N eller andra barn riktigt illa om ingen sätter några gränser för honom. Han har ju lärt sig att det är okej att slå och kasta grejer på folk. Och ja, det är föräldrarnas och skolans ansvar, men om inget görs så tvingas barnen göra något. För alternativet är att den mobbade bara ska stå där och bli misshandlad, i flera åt kanske t o m.

Men om inte barnet klarar av att slå tillbaka, för det är ju inte alla som gör det vad ska man göra då? Behöver inte gå längre en mig själv, för jag vet att mitt barn klarar inte av att slå ett annat barn oavsett så då blir det väldigt svårt.

Nej, det är absolut ingen lätt situation att lösa. Det jag reagerar på är att du tycker att det är skrämmande att så många tycker att barn ska slå tillbaka när de blir mobbade och slagna. Jag tror inte att nåns första tanke är ”spöa skiten ur ungjäveln!” Ja okej, några tänker säkert så. Men de flesta föräldrar gör ju en massa innan de säger till barnet att slå tillbaka. Eller samtidigt som de ger det rådet. Det är inget skrämmande med att man får lov att försvara sig mot våld.

Jo jag är faktiskt förundrad över hur så många ändå tycker att det är ok att slå tillbaka det står jag för . Det jag samtidigt är rädd för är hur det kan trappas upp när dom bråkar. Vet när man själv var mindre och såg någon bråka och då var det på sin höjd en örfil eller en knuff. Tyvärr ser det lite annorlunda ut idag och det är väl mest det jag är rädd för. Alla barn nöjer sig med kanske inte bara med att örfila utan tar till andra saker, det är min rädsla.

Jag undrar verkligen vilka slags skolor folk gick på som tycker att det inte är okej för barn att slå tillbaka. Eller har de glömt/förträngt hur barn är? Hela min upplevelse av skolan var att det inte hjälper att säga till vuxna. Deras svar på allt är samtal. Vilka mobbare lyssnar egentligen när en lärare pedagogiskt förklarar för mobbaren att den måste sluta? Mitt tolvåriga jag skrattar åt tanken. Dessutom är barn så jäkla bra på att dölja mycket från vuxna. Det är fan djungelns lag i skolan. Gud vad jag önskar att jag slått tillbaka…men tanken slog mig aldrig ens för en duktig tjej använder ju inte våld.

Våldets väg får inte vara en förstahandslösning men självförsvar är OK. Dock anser jag inte att en kastad boll i huvudet är nog för att jag skulle aktivt uppmuntra fysiskt svar. Tafsande, slag eller sparkar är mer situationer där jag tycker det är OK att svara tillbaka fysiskt. Sedan lär jag mina barn att säga ifrån tydligt och använda kroppen och rösten. Även om det inte är någon garanti att man klarar sig undan finns det mycket att göra med detta också. Jag är 157 cm lång och har sällan problem att hålla ordning i ett klassrum med killar som är både större och starkare (på gymnasiet och i vissa fall även högstadiet). Jag har även avstyrt slagsmål mellan vuxna män genom att gå in lugnt men tydligt och med styrka och det funkar betydligt oftare än vad man kan tro (till med än vad jag själv förväntar mig ibland).

Självklart ska barn få försvara sig, men det blir ju inte riktigt försvar om någon kastar en boll i huvud på en och man kastar den tillbaka hårdare. Håller med någon här över om att det ”okejar” pojkens beteende, om man säger åt det andra barnet att göra samma sak tillbaka. +lägger ansvaret hos barnet… Bättre att kontakta pojkens föräldrar, och kräva någon form av åtgärd från skolan. kanske en extra resurs bara för honom.

Att få en boll i huvudet gör skitont. Jag vet för jag har fått det itllräckligt många gånger för att utveckla fobi för bollar. Men thats beside the point. Mitt ex slog mig aldrig. han knuffade mig. Han nöp mig. Han spottade på mig. Menar du att jag inte fick försvara mig med våld mot detta? Att jag okejade hans beteende mot mig när jag gjorde det?

Nej du vet du vad. Om nån sular en boll i huvudet på mig så kör jag upp den våldsamt i röven på denne.

Tycker heller inte att jag eller andra föräldrar ska kontakta barnens föräldrar. Vad ska de göra? Det är inte deras ansvar att se till att skolan är trygg? Vad ska det ens leda till annat än konflikt?

Svara

Min äldsta son hade samma problematik om än i mindre utsträckning. I retrospekt vet vi ju att han har tre neuropsykiatriska diagnoser vilket gjorde honom mer tillbakadragen, men med en fantastisk känsla för rätt och fel. Han skulle ju vara elak om han gjorde samma sak tillbaka. Men jag sa precis samma sak till honom som du sa till N. EN knuff tillbaka var allt som krävdes. Inget eskalerat våld, bara inga mer problem med de andra barnen. Så jo, ibland måste man banne mig! Bra där!

Insåg just att jag, för att visa att det var självförsvar (något vi pratade mycket om), så att han kunde göra samma sak tillbaka samtidigt som han sa/skrek ”Lägg av med det där!” och sen gå därifrån. Kanske kan det hjälpa N? En vuxen bör ju kunna se att det är just självförsvar, och en höjd röst kan påkalla uppmärksamhet.

Jag var (är) också drömbarnet hemma i min familj. Håller ordning, tar ansvar, tyckte om skolan, slarvar aldrig, lyssnar, tar hand om andra, osv osv osv. Fick alltid beröm för att jag var en sådan ”duktig flicka”. Lätt i skolan hade jag också, jag behövde knappt lyfta ett finger men lyckades ändå få högsta betyg i de flesta ämnen. Jag växte däremot upp i en förort, där det är lite ”alla känner alla” och där man hänger med samma personer från dagis till nian.

Första incidenten med våld hände på dagis. En yngre kille tog med våld ifrån en leksakscykel ifrån en annan tjej, jag såg det och sade ifrån, att det inte var okej att ta saker ifrån andra. Han svarade med att bli arg och, jag vet inte riktigt hur, men på något sätt hamnade vi i slagsmål. Fröknarna klev emellan naturligtvis, och även om jag återberättade exakt hur det gick till (jag ljög aldrig som liten) och de visste att jag var en ”duktig flicka”, så var det jag som fick mest skäll. Både av fröknarna och av mina föräldrar. Jag har ett långt ärr tvärs över min vänstra arm efter den pojkens naglar än idag. Då kan ni ju gissa hur hårdhänt han var.

Sedan kommer vi då till grundskolan, som verkligen är ett helt kapitel i sig, och skulle jag ta upp allt som hände där skulle det bli en hel bok, men för att försöka berätta det väldigt kortfattat: vi hade två killar, som båda två gick i min klass, som var väldigt utåtagerande och våldsamma. Den ena var lite smått mobbad själv och hade en psykolog som följde med honom överallt för att han behövde särskilt stöd, han hade även någon form av diagnoser, kommer inte ihåg exakt vad. Vi kallar honom för pojke 1. Jag hade personligen inte jättestora problem med pojke 1, men han mobbade gärna en tjej i vår klass som var väldigt utsatt, ett typiskt mobboffer som i princip alla gav sig på. En vinter lekte vi herre på täppan på en av skolgårdens kullar, tjejen ramlade ner från kullen (antagligen genom att bli knuffad ner, minns ej riktigt), och rullade ner, och genast var då pojke 1 framme och började oprovocerat sparka henne i magen och i huvudet. Alla i klassen stannade upp och tittade på, men ingen gjorde någonting. Efter att jag insåg att ingen annan skulle våga göra någonting så var det jag som gick fram och sade åt honom att sluta, han reagerade med att slå min kompis i magen – hårt. Den mobbade tjejen grät, min kompis började gråta, pojke 1 var rosenrasande och stormade iväg. Efter det vågade han aldrig ge sig på någon i min närhet igen, men däremot fick han någon form av besatthet av mig, antagligen för att han blev ”imponerad” över att jag gick emot honom, och jag tyckte det var väldigt obehagligt när han var i närheten.

Den andra killen, vi kallar honom pojke 2, var ungefär som du beskriver E. En typisk mobbare. Han var stor, både på längden och bredden, så när han slog en eller kastade isbollar eller fotbollar på en gjorde det ont. I sjuan fick han för sig att gå på mig av någon oförklarlig anledning, och givetvis hängde resten av hans kompisar på. Jag blev knuffad, slagen, blev kallad för ”hora” och andra glåpord, och de kom gärna och ställde sig vid mitt skåp och hotade mig eller rev ut alla mina grejer på golvet. Det var alltså jag, en ensam normalbyggd tjej, mot, _alltid_, minst fem (5!!!!) killar – som förvisso varierade i storlek och styrka, men ändå. Eftersom jag var en sådan ”duktig flicka” hade ju jag fått lära mig att aldrig ge igen, att ”våld föder våld” osv, och ärligt talat vågade jag knappt säga ifrån när de var elaka för jag var rädd för att bli totalt misshandlad. Skolan gjorde i princip ingenting. Jag sade åt lärare, men de gjorde aldrig något, och inte heller mina kompisar eller andra elever. Ingen vågade väl antagligen. Hur som, efter ett år av trakasserier började jag få nog, istället för att bli rädd började jag bli fly förbannad varje gång de gick på mig. En dag slog pojke 2 mig, väldigt hårt, medan hela hans klass tittade på och började skratta. Först blev jag rädd, sedan blev jag arg – och jag slog tillbaka. Hårt. Han blev skitarg och slog tillbaka. Jag fick stora blåmärken efteråt. Lyckligtvis blev det inte något fullskaligt slagsmål för att en tjej i min klass gick emellan, men efter det så gick de aldrig på mig igen. Efter sommarlovet var det som bortglömt, alltihop.

Pojke 2 fick senare byta skola, där han uppenbarligen inte trivdes eftersom han hela tiden kom tillbaka till den gamla. Jag har absolut kommit vidare ifrån det, jag tänkte aldrig på det längre, men när han på något sätt dyker upp i min vardag blir jag bara påmind om att jag aldrig kommer att glömma och aldrig kommer att förlåta. Om han gick över vägen om jag kom körandes med bil, skulle jag inte bromsa, om vi säger så. Pojke 2 var en odräglig människa. Han betedde sig som ett arsle mot flera andra också, flest tjejer men även några killar också. Jag gottar mig i det faktum att han inte har någon gymnasieexamen och är allmänt misslyckad i livet. Ja, det gör jag faktiskt. Blir så jävla förbannad när folk säger ”men han hade det svårt hemma” eller ”men han har ju faktiskt en diagnos…” men det är FÖR I HELVETE ingen ursäkt för honom att bete sig som ett rövhål mot andra. Jag har också mått jävligt dåligt och har också diagnoser, har jag betett mig som en mobbare för det? Svar nej!

Så, med andra ord: Heja dig och N! Tycker gott hon ska ge igen om E är elak mot henne, och säga åt honom när han är elak mot andra. Det behövs fler människor som N i världen!

Ursäkta för långt inlägg, blev bara irriterad…

Jag var utanför och eljest i skolan, men klarade mig undan mobbning eftersom jag vid ett par väl valda tillfällen i mellanstadiet slog tillbaka hårdast.
Ingen sa något till lärarna eftersom det är pinsamt att få stryk av en tjej.

Min bror slog inte tillbaka, utan gick undan istället, och blev mobbad från fjärde till åttonde klass. Lärarna körde på att ”höra båda parters version” i samma rum och att både offer och förövare ska säga förlåt osvosv. Det var naturligtvis verkningslöst.
Min bror växte till sig ordentligt i högstadiet och blev en bit över 180, det avskräckte inte mobbarna.
En dag när de hoppade runt och sparkade på brorsans smalben fick han nog, lyfte upp den ledande mobbaren i luften, höll honom där en stund, och satte ner honom igen.

Då blev det fart på lärarna. Då sattes insatser in. Mot min bror. Som ansågs farlig, fick utredas, gå på samtal, med mera.
Den skolan var och är en jävla skam.

Jag är team slå tillbaka all day every day.

Har stackars N och de andra utsatta barnen väntat i två år, TVÅ ÅR, på vuxenvärldens lösningar så kan det väl vara dags att de får försvara sig och ge igen med samma mynt.
Det var mycket mobbning i min klass i mellanstadiet. Våld från en och psykiskt från några andra. Inte så mycket mot mig men mot andra barn. Ett barn fick flera år av sitt liv förstört av psykisk mobbning och vuxenvärlden gjorde väl lite men ingenting som löste problemet. Det våldsamma barnet fick byta skola men barnet som drev den psykiska mobbningen fick gp kvar. Jag fattar inte att skolan lät det fortgå. De borde ha gjort något radikalt tex delat klassen i två (det var ca 35 elever i klassen och två klassföreståndare). Två klasser hade kunnat ändrat maktsteukturerna och gett alla barn chansen till lugna och fina år i skolan. Ju äldre jag blir desto argare blir jag över hur lite skolan gjorde.
Ursäkta denna utvikning. Min skolgång gör att jag är helt för att man får försvara sig och man faktiskt inte har skyldighet att vända andra kinden till hela tiden. Kasta/knuffa/slå tillbaka och skrik ”sluta kasta/knuffas/slåss” så att omgivningen fattar vad som har hänt.

Våld föder våld? Ja, kanske för pappas del, tror han blev slagen av sin far, och sen fortsatte han lugga oss barn. När jag blev småmobbad i skolan tyckte han att jag skulle slå tillbaka men det låg inte för mig, blyg som jag var. Vid något tillfälle gjorde jag motstånd men det slog tillbaka dubbelt. Lärarna sket i allt eller körde den gamla fina metoden ”be om ursäkt till varandra”. Hoppas den inte används nuförtiden. Idag kan jag bara hatiskt tänka att jag skulle sparkat in pungen på de jävlarna, så de skulle bli sterila… Undras hur de är som pappor idag?

Självklart har en ALLTID rätt till självförsvar (dvs så mycket våld som krävs för att freda sig) men jag anser att en också har rätt när inget annat hjälper (säga ifrån, säga till vuxen, gå där ifrån osv) att ge igen (dvs mer våld än som krävs för att freda sig) för att visa att en inte tolerarar att behandlas illa och maktmarkera. Vissa förstår inget annat språk än nävarna.
Hur hade andra värdskriget slutat om alla bara vände andra kinden till?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *