Kategorier
barn & föräldraskap

Vilken jävla skitmorsa jag kan vara ibland

Jag slog nog rekord i dåligt föräldraskap idag. Det är inget jag tänker hymla med. Jag står för mitt skit även när jag skäms för den. Även när jag egentligen bara vill gömma och glömma. Men jag tänker inte bli en sån förälder som inte vågar se sina svagheter i vitögat. Då blir man farlig. Då […]

Jag slog nog rekord i dåligt föräldraskap idag. Det är inget jag tänker hymla med. Jag står för mitt skit även när jag skäms för den. Även när jag egentligen bara vill gömma och glömma. Men jag tänker inte bli en sån förälder som inte vågar se sina svagheter i vitögat. Då blir man farlig. Då är det lättare att gå över gränsen. Lättare att fortsätta i samma spår.

Vi hann precis innanför dörrarna på mässan när Ninjan slog till med utbrott à la förjävlig tvåring.

Hon tyckte nämligen inte att hon skulle ha namn-armband på sig. Det tyckte däremot jag. Jag förhandlar dock inte med tvååringar om saker som är självklara. Så jag fick helt sonika sätta mig på trollet och spänna fast armbandet. Inför hundratals förfärade mammor.

Eller ja – hundratals mammor med egna tvååringar som nickade förstående och hundratals förstagångsmammor med små bebisar som antagligen tyckte jag var en riktigt barnmisshandlare. Det tyckte jag nästan själv också. Jag vill inte kränka, jag vill inte tvinga, jag vill inte utöva makt.

Jag vill samarbeta, respektera och behandla min unge som den likvärdiga lilla fantastiska individ hon är.

Om det inte var nog där så blev Ninjan ännu mer arg efter armbandsbrottningen. Så det var bara att – än en gång – vara en usel mamma, kränka hennes integritet och trycka ner henne i vagnen. Fan. Sen mådde jag dåligt.

Nästa gång är jag bättre förberedd. Jag ska inte älta mitt dåliga föräldrabeslut nu och jag ska inte straffa mig själv. Det är jag klar med för idag. Jag låter lätt mitt dåliga samvete äta upp mig inifrån. Men jag ska lära mig istället. Nästa gång ser jag till att skriva namn och nummer på hennes arm INNAN vi går hemifrån. Nästa gång tar vi det lugnt. Nästa gång låter jag inte stressen över vad andra ska tycka påverka mig.

Men efter en stund så lugnade hon ner sig ändå och vi hade det fint; vi fikade, vi tittade på saker, vi lekte, vi kramades och pussades. Jag köpte extrabilliga Nova Starjeans och mormor köpte pyssel.

Det blev en bra dag ändå.



Bambi, Leah, Jag, Korvas, Nöffen, Apan och Lovi.

Så ledsen blev Ninjan när hon tappade sin ballong. Den åkte rätt upp i taket. (på bilden ovan så tittar hon efter den)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

25 svar på ”Vilken jävla skitmorsa jag kan vara ibland”

men du, nästa gång ngt liknande händer bestäm dig för att göra en av sakerna "rätt" istället för att sätta upp målet att göra allt rätt, då kommer du med större sannolikhet lyckas och alla rätt utöver är bonusrätt 🙂

Man kan inte lära sig, inte utvecklas och inte bli bättre om man inte ibland gör lite "fel". Jag vill inte ens hävda att det du gjorde var fel/kränkande etc. Det var för ditt barns säkerhet och hennes välbefinnande du satte på armbandet. Hon är ju för liten för att förstå själv! Hade det varit bättre att inte kränka och strunta i armbandet – och sedan tappa bort henne? Vilket hade varit värre och mer traumatiskt? Att mamma bestämmer lite – eller att mamma är borta? Ibland är det tufft att vara förälder – det är jättesvårt att veta vart gränsen ska gå inför vissa "kränkande/besämmande" beslut. Om du är en usel mamma för att du sätter på armband på ditt barn när hon skriker – då är vi alla skyldiga av att vara usla mammor!…

A perent got to do what a perent got to do 🙂 Ta ansvar för sitt barn. Du ska absolut inte skämmas för det. Du gjorde det ju inte för att kränka eller vara elak mot henne.

Ha en riktigt bra helg!

Jag tvångssätter min son i vagnen ganska ofta måste jag säga, förstår inte hur det annars ska gå till? (i de fall jag bedömer att det inte går att springa runt). För det andra så har vi ett likadant bärdon som du har på bilden! Det är jätteviktigt att du vet det. 😉

Fy vad hemskt att tappa ballongen på det där viset, minns det som igår…

Jag har varit tvungen att tvinga ned Oskar i vagnen, klä på honom mot hans vilja och burit honom medan han sparkar och skriker, säkert 200 gånger, han var en riktig tjurskalle när hanvar liten, jag försökte förbereda mig bättre, testa nya sätt och att vänta ut utbrotten. Absolut inget hjälpte. Jag vet inte hur många gånger jag har fått brotta ned honom för att han har vägrat att klä på sig när han var 2-4 år.

Visst känns det tråkigt och ganska desperat, men man gör det man måste, att stå på ica i 2 timmar med en unge som ligger på golvet och skriker eller att stanna inomhus i 2 veckor med ett barn som inte vill klä på sig är ju inte ens alternativ värda att överväga 😛

Det känns så dumt om jag kommenterar det här inlägget utan att säga nåt om själva inlägget, så jag tänker säga nåt litet om det innan jag säger det jag egentligen vill säga.

Jag tror du skötte det så gott du kunde. Nu är jag visserligen ingen expert på att vara förälder då jag själv inte är någon eller nåt sånt, men i allt i livet så går det inte alltid som man vill och man måste gå ifrån sina principer lite grann. Känns förjävligt, självklart, men du verkade i alla fall ha klarat dig utmärkt om ni hade en trevlig dag i övrigt! Jag tror inte Ninja kommer minnas det som den dagen mamma satte sig på henne och tvingade henne ha ett armband, utan som en trevlig dag då ni hittade på något skoj! 🙂 Men det var hemskt trist med ballongen må jag säga. Stackars liten.

Och nu till det jag egentligen skulle säga. På startsidan på din blogg ligger texten alldeles för långt ner och lixom inblandat i kategorier/inlägg/whateverlänkarna. Jätteirriterande för man ser liksom inte vad som står, jag måste scrolla ner för att hitta inlägget och allt ligger liksom till vänster. Inget skoj. bara så du vet.

Använder Google Chrome och har skärmupplösning på 1366×768. Det har liksom funkar tidigare men från igår typ så har det hoppat ner.

Fixa så jag kan läsa på vanligt sätt igen! ^^

Jag såg dig 🙂

tänkte säga något men så tänkte jag på alla dina inlägg som handlar om din roliga oro efteråt så jag lät bli. (skyller på det)

..och säger bara rakt upp och ner här i stället, att det lyser om dig.. och du passar fint i uppsatt hår. + Ninja verkade ha det kul trots det inträffade 😉

Håller med Louise om att det är något med layouten, använder Safari 5 (på Mac), och på startsidan ligger inläggen i en oordning. Provade också Google Chrome och samma problem där.

Väl inne i inläggen funkar det. (mycket märkligt, kan det vara något problem med en div som inte är avslutad?) Både mittendelen och högerdelen ligger under vänstermenyn. Skulle tro att det är högermenyn som ställer till det, för på de sidor (i kategorierna, inne i inlägg, etc) som den inte finns (?) så funkar det som vanligt.

I Firefox (Mac) funka det finfint. 😉 Så får kanske kolla bloggen i den läsaren så länge. Hoppas du lyckas reda ut vad det är som krånglar 🙂

Vännen då!

Jag uppfattade aldrig att det var så jobbigt eller att du tog i så hårt. Stor kram, du är världens bästa mamma till dina barn glöm aldrig det.

Jag önskar att jag hade varit mer social men jag blev helt överrumplad av alla mässbesökare och den hysteriska stämningen. Vill du följa med till skogen snart? Plocka svamp eller nåt?

Louise, jag har också tittat i google chrome och det ser likadant ut för mig så nu tittar jag på denna blogg med mozilla. Hoppas det fixar sig…

Nu till inlägget. Man kan ju inte hela tiden kompromissa med ett litet barn som inte förstår att det är för deras eget bästa att göra vissa saker, särskilt inte i en ålder där de är lite Emma-tvärtemot (om någon kommer ihåg den boken). Jag tror inte att de en dag som vuxna kommer och frågar en varför i helsike man tvingade dem att göra detta som var bra för dem för då förstår de varför man ville att de skulle göra på ett visst sätt eller inte ville att de skulle göra på nått annat. Man är inte en dålig förälder för att man inte klarar av att vänta på att en 2,5åring ska gå med på saker de av en outgrundlig anledning fått för sig att inte gå med på.

Angående det där med namn och nummer när man är i stora folksamlingar har jag sett barn som haft tröjor med numret skrivet på ärmen eller ryggen. Man kan köpa en billig tröja eller t-shirt och skriva med textilfärg på. Det kan inte tvättas eller skavas bort som text på en arm kan göra.

ALLA med barn borde ju känna igen sig…sen tycker jag att det är så mycket lättare att bli arg och frustrerad när det är andra människor i närheten..det måste vara att man blir stressad?

Du vet nog innerst inne att du inte gjorde nått fel och det gjorde du inte heller, absolut inte!

den största gåvan man kan ge till sitt barn inför framtiden & livet den större sociala världen utanför familjen är att trotsa trotset genom att trotsa tillbaka. det behövs annars går de inte vidare, annars blir det inte sociala individer. så skäms INTE för att du som förälder visade att du bestämmer att hon ska ha namnarmband & sitta i vagnen på ett stort ställe där man kan komma bort. punkt.

sara – gud jag dör av skam. På riktigt. Jag är ingen psykopat, jag lovar. Jag blir bara så stressad när folk tittar. :blush: Jag ville bara få på henne det där jävla armbandet och gå. Fort. Som fan.

(for the record – när jag drog och hämtade vagnen – om du såg det, så lämnade jag henne INTE själv. Det såg ut som att folk trodde det. Mormor stod precis där.)(fast det hade varit ganska svårt att tappa bort ett barn som vrålade som hon)

Jag hade så jävla dåligt samvete hela dagen och funderade på hur jag kunde gjort annorlunda.

Tänkte på det idag att jag och ninja ALDRIG bråkar när vi är ute och tar det lungt, på promenad osv. För att jag låter saker ta sin tid. Jag blir inte stressad – ninja blir inte pressad. Vi har det väldigt fint ihop. (men det hade vi sen inne på mässan, när jag lät henne gå igen och när hon fick lalla runt i sin takt.)

Det var lika bra att du inte kom fram då – jag hade ju inte kunnat hälsa ordentligt. Men nästa gång – gör't!

Hade du sett våra tandborstningsfighter här så hade du nog inte tyckt att det där med armbandet var en så stor grej. Varenda jävla dag, samma sak. Sätta sig på ungen, bända upp käkarna och borsta. Skrik och panik.

Nu börjar hon dock inse att om man borstar tänderna själv så slipper man traumat, så det finns hopp.

Men varför har du dåligt samvete för sånt!? Jag tror att jag har någorlunda samma inställning till föräldraskapet som du,men jag har inte dåligt samvete för att jag haterar barnens trots och utbrott- mina är 7, 5 och 1 år gamla. Jag tycker att det är en del av uppfostran att lära sig att ibland får man inte sin vilja igenom, ibland går det inte att förhandla, och ibland tar mammas eller pappas tålamod slut. Det har de nytta av sen i livet. Jag tänker också att om jag lär dem att respektera mig så lär de sig att respektera sig själva. Så tänker jag, och försöker vara lite snäll mot mig själv bland alla kraven.

Vi hade samma dispyt med vår 3 åring förra året när vi var på mässan. Lyckligtvis hade de även klisterlappar man kunde sätta på kläderna. Så vi tryckte dit en på ryggen när han inte såg, och problemet var löst 😀 Den satt där hela dan 😛

Gar det att forklara for en tva-aring varfor man gor saker? Alltsa, om du sager: mamma maste gora det har, for om du kommer bort sa kan en annan vuxen hitta mig at dig, forstar hon da? Eller ar det for langsokt for en lite tva-arshjarna? (oj, det lat jattetaskigt, men hoppas du forstar vad jag menar)

Nar jag anda ar har och fragar, det brukar val vara ratt vanligt med en trotsperiod runt tva ar, vad beror det pa? Nagon slags frigorelse, testa foraldrarnas lojalitet, nat sant?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *