Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Får flickor och pojkar vara vänner utan att det ska tolkas som kärleksrelationer?

Elaine Eksvärds lilla son har lyckan att ha en tjejkompis. När barn är små brukar de i regel vara ganska fördomsfria. De leker med alla oavsett kön, hudfärg, ålder eller ursprung. De leker med barn som talar helt andra språk och de leker med barn de nyss träffats och de lägger inga värderingar i olikheterna. Ja, tills vi pekar ut dem såklart och många vuxna är snabba med att (omedvetet?) styra in barnen på ”rätt” (traditionellt) spår.

Men just nu leker lilla Matheo med Nella. De ser ut att tycka om varandra. Elaine skriver skämtsamt att de är på dejt och får rimlig kritik för detta i kommentarsfältet. Jag tänker inte dra några slutsatser om Elaines föräldraskap annat än att det är fantastiskt, men när ämnet ändå är på tapeten och det ändå tas upp så kan jag inte låta bli att berätta hur jag tänker och hoppas på att det kan ge er och Elaine något att fundera över!

Jag ogillar starkt traditionen att pracka på barn romantik och heteronormativitet. Att utgå från att barnet är heterosexuellt och utifrån det värdera barnets relationer kan vara problematisk inte bara för barnets världsbild (där heterosexualitet är en självklar norm och allt annat avvikande och onormalt) utan för barnets egna sexuella utveckling. (Vem är jag om mamma/pappa säger att jag ska vara kär i motsatt kön och jag inte alls känner så? Är jag fel?)

Och att tolka in vuxenkärlek i barns relationer sätter ytterligare en pinne i hjulet. Det är ju ganska oskyldigt tänker ni nu kanske, men jag ska förklara varför jag resonerar som jag gör.

Genom att referera till barns vänskap som just kärleksrelationer upprätthåller vi (ofta omedveten såklart, för få tänker på detta) nämligen föreställningen att flickor och pojkar (och då även kvinnor och män) inte kan vara vänner på riktigt. Flickornas och pojkarnas vänskap reduceras snabbt till en romantisk relation där de blir lästa som små kärlekspar och avfärdade som KÄÄÄÄRA. Mammorna fnittrar ikapp för ”Åh titta vilket sött litet kärlekspar! De ska nog gifta sig när de blir stora!”.

Det lämnar lite utrymme kvar för genuin vänskap. Och jag tror det sabbar ytterligare för pojkar och flickor när de växer upp. Det sabbar framförallt vänskapsrelationer i känslig ålder, för hur enkelt blir det att hänga med bästisen när alla runt om fnissar och retas och antar att du är kär? Barn fattar snabbt.

Redan vid femårsåldern börjar barn dela upp sig i kön. Pojkar som tidigare lekt med flickor och vice versa, avslutar ofta dessa relationer. Kanske med sorg i hjärtat för hur kul är det att förlora vänner?  När de når vuxen ålder så är de redan indoktrinerade i att män och kvinnor inte kan umgås utan att det ska tolkas in något sexuellt eller ifrågasättas och misstänkliggöras. ”Är ni bara vänner?”.

Kan inte barn bara få vara barn? Ja jag vet att jag låter som en torr moraltant men allt det där vuxna kommer snabbt nog ändå och barn behöver få utvecklas och bygga relationer utan att vi ska lägga egna värderingar och fördomar i dem.

Painting_children_love_and_kiss1

För mer om detta läs gärna Fanny Åströms inlägg: Obligatorisk heterosexualitet, genusordningen och särskiljande.

”Vuxna människor lär barn att relatera till varandra som heterosexuella könsvarelser snarare än hela människor.” 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Får flickor och pojkar vara vänner utan att det ska tolkas som kärleksrelationer?”

Ja, det här måste alla börja tänka mer på! Jag hade en kompis som råkade vara pojke, vi var goda vänner från ungefär 5 års ålder och fram till tonåren faktiskt. Trots alla kommentarer, som mest kom ifrån jämnåriga. Mest retades alla och menade att vi var kära, för annars leker inte pojkar och flickor ihop. Eller så retade de honom och kallade honom för bög – med tanken att nervärdera och förolämpa – för heterosexuella pojkar kan förstås inte bara vara vänner med flickor nej.

Håller helt med. Men jag tror att mina söner mest leker med killar, till och med när de leker mamma, pappa och barn.
När det gäller den äldsta så tror jag att han tyckte att tjejerna på förskolan styrde och ställde för mycket när de var några stycken, dvs han gillade inte att de försökte köra med honom. Med de pojkarna som han lekte med på förskolan var det mer gemensamma beslut om hur leken skulle gå till.
Nu tycker jag att både barnen och deras kompisars föräldrar är väldigt öppna och har ungefär samma inställning som jag, dvs vi betraktar barnen som kompisar och inget annat.

Din kommentar här fick mig att fundera på hur ofta man säger att pojkar ”försöker köra” med flickor när de bestämmer över leken? Det känns som ett uttryck som används om kvinnor för att förminska ett sätt att vara. Påminner mig om när jag förklarade för några släktingar varför de bör undvika ordet neger och fick frågan ”varför blir du så upprörd?”. Då brann det för mig, jag var förbannad, inte upprörd. Ytterligare ett ord som förminskar kvinnans, i det här fallet, ilska.
Tankar?

Det gör mig vansinnigt förbannad när små barn heterosexualiseras från så tidig ålder, samtidigt som många menar att det är ”för tidigt” att läsa böcker med samkönade föräldrapar i för förskolebarn. Usch. Har skrivit om det många gånger, men tänker spontant på denna text:
http://minasannaord.com/2013/05/11/tjejkompisar-och-pojkvanner-om-homosocialitet-och-heterosexualitet/

Det där har jag också tänkt på, hur sexualiserade samkönade par blir. Vi ska inte berätta och visa det för små barn för det är liksom lite perverst och kinky. Sånt ska vi skona barnen från så länge vi kan. Och jag tror inte ens att det är en medveten tanke från många utan bara något som sitter i ryggmärgen. Så jävla tragiskt och vidrigt.

Jag ser detta med min son redan som är 5 månader. Våra vänner har en dotter som är i samma ålder. Barnen leker inte ens med varandra men tycker att det är roligt att se en annan person som är lika liten. Men då är de ”kära”. Suck!

Jag tycker att detvar en väldigt bra text det här.
Jag är en heterosexuell kille och har mest ”killkompisar”. Antar att det helt enkelt blir så när man växer upp. Men mina absolut närmaste relationer har alltid varit med tjejer. De personer jag verkligen ser som mina bästa vänner, de där bästisarna man gör vad som helst för och pratar om allt med är tjejer och så har jag alltid haft det.
Även om jag är 35 år nu så stör det mig fortfarande hur mkt folk utgår från att man har en romantisk relation och ska ligga med varandra. Och hur mkt frågande blickar som kommer från partners osv.
Jag kan absolut se mina kvinnliga vänner som snygga, sexiga och allt det där. Inte bara kan, utan jag gör det aktivt. Men på samma sätt som jag kan se en manlig kväll som attraktiv. Det är ju trevligt att höja sina vänner och om någon klär upp sig och gör sig fin så säger jag ju gärna att jag tycker att de lyckats bra.
Men det retar mig något enormt att folk utgår ifrån och är så så snabba med att påpeka om att mina vänskapsrelationer handlar om sex. Det är dags att förstå att den vänskapen är betydligt viktigare än min heterosexualitet. Dvs, det skulle kännas jävligt mkt konstigare att ligga med min bästa kvinnliga vän än att ligga med en mer casual manlig. Jag må vara heterosexuell, men vänskap är fan värt mer än sex. 🙂
H

Jag håller med dig. Min tjej har killkompisar som hon tar hem på lekstunder från förskolan, hoppas det håller i sig att hon har både kill- och tjejkompisar även när skolan sen börjar.
Jag känner en pappa i min bekantskapskrets som har yttrat att det värsta som kan hända är om hans son är bög. Jag behöver knappast påpeka att den familjen är väldigt normstyrd. Mamman är förtvivlad eftersom hon har svårt att känna samhörighet med sonen eftersom han är av manligt kön och de har då inga gemensamma intressen. Sonen är 3 år…
En annan pappa lär sin son att boxas och säger att han ska bete sig som en man när han gråter. Pojken är 5 år. Han får inte ha rosa kläder och hans vackra lockar klipptes av väldigt snart. Mamman är lika ansvarig och könsstyrd, pojkar ska vara pojkar och flickor ska vara flickor, sen är det skitsamma om ungarna inte passar in i rollerna, de ska tvångskuvas.
Och så fortsätter det. En kompis berättar att hennes barn föredrar henne framför pappan, hur ska det gå när de är skilda nu. De har inte fattat det förrän nu att hon tagit all ansvar för barnen, varit föräldraledig och vabbat etc. Eller jo de har fattat och gjort det medveten, men de har inte kopplat det ihop med att barnen vill bara vill ha mamma.
Hopplöst.

Detta har alltid stört mig. Ser ibland folk som säger att deras små pojkbebisar på ett ett halvår är kära i typ Rhianna när de sitter följer en musikvideo på tv. Sånt ser man inte med flickbebisar, att de sitter och lustar efter… ja, vad nu ungdomarna har för manssångare nuförtiden. Då är det äckligt att tänka sig att en bebis har romantiska eller sexuella känslor, men småpojkar skall man höhö-a åt när de får bröstet. Lyckliga barn!
Tror detta leder mycket till att upprätthålla bilden att könen är så olika att de inte skulle ha något intresse av varandra om de inte hade romantiska känslor. Alla vet att män och kvinnor är så olika att de inte ens kan kommunicera i relationer, liksom, så varför skulle de vara vänner utanför en romantisk relation?

Jag hade en bästa vän när jag var liten som råkade vara pojke. Vi hade jättekul ihop och bråkade nästan aldrig. Jag var och är heterosexuell men la aldrig någon vikt på att en av mina bästa vänner från 6 års ålder var pojke.. enda tills det vart påpekat! Helt plötsligt var vi kärleksparet i skolan och även hemma, redan i 8 års ålder! Vi fick inte sova över hos varandra och vi kände oss skamsna som ens hade föreslagit det. Men hos mina tjejkompisar gick det bra – för föreställningen var ju att jag var hetero! Men det kan man inte veta helt säker, inte i en sån ung ålder. Det var tråkigt att vi var tvungna att glida ifrån varandra ju äldre vi blev, för desto mer åren gick desto mer fel blev det! Har inte sett honom sen vi var tolv år men saknar fortfarande den vänskapen. Och tänk att det var samhällets och vuxnas uppfostran som gjorde att vi slutade vara vänner. En god anledning till varför jag är feminist idag!

Jag håller helt med! Tycker också att det är väldigt onödigt att kategorisera sina/barnens vänner som kill- eller tjejkompisar, som om de fyller olika roller beroende på vilket kön de har.

Det där möts de av varenda dag och det är så jävla skrämmande! Kan knappt öppna dörrn på förskolan innan det är ”här kommer din tjej XX” (från andra föräldrar, inte personal!) om min dotter. Zzzz. Har lust att säga ”Hur vet du att XX inte är bög?”
Inte för att det är något dåligt utan för att det kanske faktiskt är så att XX inte kommer att dejta några tjejer?
Kan de inte få vara kompisar istället?
Har själv många manliga vänner och har blivit ifrågasatt så många gånger att jag tappade räkningen för väldigt länge sedan, folk tror att jag har knullat med varenda killkompis eller att det finns ett intresse från någons sida i att vara mer än vänner. Det är underligt att inte mina kvinnliga vänner ifrågasätts?
Vad vet ytligt bekanta om min sexualitet?

Åh, jag råkade ut för detta i hög grad som liten, hade killkompisar som jag skulle ”gifta mig med” vilket var all fun and games när en var sådär 5-6år och inte fattade vad ”gifta sig” eller kärlek var. Men när en blev sådär 11-12 och folk fortfarande frågade ”är ni kära?” när en hängde med sin killkompis så blev saker bara.. akward och jobbigt. Och tyvärr resulterade det ofta i att en slutade vara vän med personer av motsatt kön.

Jag blev så jävla ledsen och sårad när mina killkompisar från när jag var liten en dag bestämt sig för att bara höra av sig till varandra och exkludera mig, av den här anledningen. Jag var typ 8 år kanske.
Det sjuka är att det hängde i sig ända upp till universitetet. Jag märkte ju att killarna tyckte att det var kul att umgås med mig, men så fort någonting skulle bestämmas blev jag exkluderad om jag inte bjöd in mig själv. Introvert + bjuda in sig själv = nej. Nu kanske någon tror att jag saknar självinsikt och att dom inte alls tyckte att det var kul att hänga med mig, men dom umgicks ju med mig frivilligt, kom fram till mig och pratade, skrattade osv när vi väl sågs.
Enligt min erfarenhet är det btw svårare att komma in som tjej bland nördar (där jag råkar höra hemma). ”Normala”/”coola” killar har haft mycket lättare att acceptera mig som en del av gänget. Har fortfarande inte hittat min plats. Hade jag varit född sent 90-tal istället för 80-tal hade jag kanske haft det lättare, känns som att det är mer accepterat bland ALLA gäng att vara nördig nu, och då hade jag kanske inte behövt känna mig så utanför var jag än går.

Jag har en killkompis som jag haft sen vi var 5. Satan vad mkt man har fått utstå bara för att vi fortfarande vill vara vänner. Nu bryr mig sig så klart inte men jag tycker att det är sjukt att man inte får ha killkompisar i fred…
under gymnasiet var jag t.e.x ”den sista oskulden i klassen” o alla tyckte de va superviktigt att jag skulle ha en pojkvän…och alla var rörande överens om att min killkompis var den som jag skulle gifta mig med i framtiden(allså mina klasskompisar gick GYMNASIET inte förskolan som man kan tro…)
så blev det icket – jag har en man som jag gift mig med och skaffat barn med – vi har hållit ihop sen vi var 19(är 27 nu)Jag brukar fara ut med min killkompis medan min man är hemma med ungen och jag brukar även sova hos min kompis när jag inte tar mig hem. Har sovit över där väldigt många gånger och varit där och sett film, spelat tv-spel o.s.v o.s.v. Och alla mina tjejkompisar tycker att jag är HEMSK mot min man som ens tänker tanken att först gå ut SJÄLV med min kompis och sen även SOVA ÖVER!
Och så måste jag övertala alla mina vänner ÄNNU en gång att vi inte har ngn sexuell relation utan vi är bästa kompisar. Spela roll om han råkar ha en kuk mellan benen…Och så måste jag förklara att min man VET att han aldrig behövt vara orolig eller bli orolig över vår relation. Han är en kompis. FATTA! PUNKT!

Min dotter (snart 8år) umgås bara med killkompisar. Det har hon stort sett alltid gjort. När hon började förskoleklass för 1,5 år sedan så blev hon retad för att hon och hennes kompisar var ”kära” och ”de skulle pussas” etc. Hon var mycket ledsen och förvirrad och undrade om man måste vara kär. Och hur vet man om man är det? Hon var också rädd att göra sina killkompisar ledsna för hon kände att om hon nu måste vara kär, vem ska hon välja? Som tur var påverkades inte deras relation så mycket och retandet gick över och hon har behållit hennes otroligt fina relationer med hennes killkompisar, samt fått några fler kompisar (dock än så länge bara grabbar) Jag hoppas bara att de får fortsätta vara vänner utan påtryckningar från omvärlden att vara normativa hetrosexuella par.

Åh jag minns hur ont i magen jag fick av tanken på att bjuda hem en killkompis för att leka. Sex år gammal och all interation med pojkar innebar att andra barn retade en. Sen började pojkar att äga allt utrymme och även relationer. Det var alltid de som fick sätta tonen, även de vuxna tillät det hända.
Jag minns att jag blev placerad bredvid de bråkigaste killarna i klassrummet, bara för min blotta närvaro skulle lugna ner dem. Istället fick jag våldsamma gaphalsar bredvid mig som hindrade mitt skolarbete.
Man utgick helt enkelt från att kvinnan ska vara den lugnande parten, även om man inte har en kärkelsrelation. Kvinnan ska vårda och hjälpa, medan mannen får allt utrymme utåt. Heteronormen bidrar till detta hela tiden. Fuck that. 🙁

Det här är lite ”the story of my life”, även om jag har varit besparad ifrån jobbiga reaktioner och känslor ifrån andra människor.
Men jag har alltid umgåtts mest med killar sen jag var barn och de har inte varit mer än just vänner. Jag har inte blivit ”ihop” med en enda manlig vän, just för att jag såg dom som mina vänner.
De pojkvänner jag har haft har jag dejtat från första stund.
Men det var faktiskt de som fick stå ut med mest kommentarer! Jag hörde knappt en enda. De fick alltid frågan ifall jag var deras flickvän eller om de hade känslor för mig. För tydligen kan inte ens vuxna människor fatta hur olikkönade kan vara vänner, vilket jag inte kan förstå… Dessutom fick de höra att de ju inte kunde umgås med en tjej så mycket, för det var ju konstigt (och omanligt antar jag…).
Det är tråkigt när det blir så, att man fortfarande håller isär folk på grund av vad de har mellan benen. Jag är väl lite naiv på så sätt att jag antar (hoppas?) att folk dömer andra efter deras handlingar och beteenden, inte kön eller utseende.

Stötte på detta när jag började på universitetet som senast, klickade direkt med en kille som bodde i huset bredvid och gick i samma klass. Alla tjejer jag umgicks med trodde automatiskt att det var något mellan oss pga umgicks mycket bredvid skolan. De släppte det inte förrän jag praktiskt taget skrek ”han har en flickvän, lägg av!”.
Kul att det går hela vägen upp, alla var över tjugo år gammal.

Jag är faktiskt chockad över hur vanligt det är med sådana kommentarer. Annars vettiga kompisar och släktingar som ska skämta och romantisera.
Sen kan jag väl vara chockad över att många av mina gamla vänskaper med killar visade sig vara fejk – att det ganska ofta var sexuellt eller romantiskt intresse från deras sida trots allt. Att de bara var intresserade av vänskapen så länge de kunde hoppas och att de annars föredrar att umgås med andra män.

Har samma erfarenhet! Det där att man tror att man har en riktigt bra och fin relation med en killkompis, men så visar det sig att han ändå hade ett sexuellt intresse. Och när han fått klart för sig att han inte kommer få sex, så har han plötsligt inte alls varit lika intresserad av att vara vän längre. Det har hänt mig flera gånger och jag har känt mig så otroligt sviken varje gång!

Fick mig att tänka tillbaka på min barndom. Jag lekte med pojkar (och flickor) fram till mellanstadiet. Sen dess har jag faktiskt aldrig haft killkompisar… Aldrig reflekterat så mycket över det men jag är nog lite udda. Vet trots allt många tjejer som har killkompisar.
Förra året började jag knyta lite kontakter och hängde med ett par grabbar, och det tog fan inte lång tid förrän folk började snacka. Fick även höra en dum kommentar från min pappa som att ”han ville nått” för han gav mig skjuts varje dag (vi var på samma ställe). Det hela slutade med att jag lät det rinna ur sanden. Nu valde jag att inte fortsätta hålla kontakten för en av dem gav mig fel vibbar (du vet, lite sådär härligt kvinnokränkande kommentarer här och där som skulle skrattas åt – nej, ingen visste att jag var feminist) men också för alla andras kommentarer. Det sista är givetvis fel. Men när du hör en sak tillräckligt ofta så börjar du tro på det, mot slutet blev jag genuint rädd att han misstolkade mig och gav mig skjuts för han var intresserad (så jag såg till att komma ut före honom och gick istället hem). Hur fånigt låter inte det? Blir så trött på mig själv, och andra.

Jag jobbar på förskola och har på en annan avdelning bevittnat två pojkar som pussas jämt och ständigt. De är skitsöta. De andra pedagogerna tycker att det är bra att de är så bra vänner. VÄNNER. Så hade man aldrig sagt om dem om det var en flicka och en pojke som pussades. Så jag försöker vara en motpol och frågar dem om de är käääära så ofta jag kommer åt.

Heja dig!! Mera sådana här inlägg!! Jag älskar när du skriver om sådant här och du hjälper mig verkligen att bredda mitt perspektiv!! Det är inlägg som dessa som gjorde att jag en gång (för 5,5 år sedan) började läsa din blogg och till en början störde mig något enormt på. Men allt eftersom har min möjlighet att se saker i ett vidare perspektiv utvecklats och jag älskar sådana här inlägg där jag får fundera och rannsaka mig själv!! Tack!!
Jag har själv ett barn som alltid har lekt mycket barn av det motsatta könet. Alla våra grannar samt vänners barn råkar vara av annat kön. Nu är barnet 6 (2 månader yngre än Ninja) och några av de hon helst leker med och leker bäst med är av motsatt kön..
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hennes bästa vänner ska tas ifrån henne bara för att de inte har snippa..
Min man har alltid lekt mycket med flickor och jag önskar av hela mitt hjärta att hon ska förstå att det är precis lika ok att leka med vem som helst!!
Jag hatar att samhället stoppar in dessa små oskyldiga i fack redan i så tidig ålder! Det gör ont i mig att de inte bara får vara som de är!!
Vi uppmuntrar hennes kompisrelationer väldigt mycket och hoppas att det gör att hon känner sig trygg i att välja själv vilka hon ska leka med och inte följa normen!!

Hade knappt några killkompisar alls innan jag ”blev vuxen”. Var totalt livrädd för att umgås med killar för jag visste aldrig hur jag skulle bete mig, som att de/jag var en helt annan art? De få vänskapsrelationerna jag påbörjade med killar slutade dessutom alltid i nån sorts romantisk relation istället, som om jag bara inte KUNDE bara vara vän med killar.
Idag har jag massor med killkompisar, eller ja, lika mycket kill- som tjejkompisar skulle jag tro. Men idag bryr jag mig inte om personers kön heller, idag är jag bara vän med ”sköna personer” helt enkelt. Snopp eller snippa känns ju ganska irrelevant.
Dock märker jag att killarna i min klass (pluggar på universitetet och majoriteten i min klass är tjejer) lätt håller ihop i en egen klunga och liksom distanserar sig från ”tjejgänget”, vilket känns lite trist. Men jag tänkte att jag skiter i det och har ”tvångs-hoppat” in i deras grupp ändå. Ganska kul för det har liksom märkts hur de blivit mer avslappnade och öppna med tiden, typ ”aah okej, det var inte så jobbigt att umgås med snippbärare ändå, de är ju helt normala människor”. Idag hänger vi mycket på skolan och kan både vara rätt omogna och flamsa runt, men också prata om djupare och allvarligare saker utan problem.
En annan nära killkompis (alltså jag hatar verkligen ordet ”kill-/tjejkompis?!) berättade att han var så glad över att vi var så bra vänner för han hade aldrig varit vän med en tjej innan…
Men känner än idag att jag alltid måste försvara min vänskap med män. Alltid betona att vi bara är vänner och alltid få en massa frågor om ”vi inte har nåt på gång” eller om ”han ändå inte är intresserad av något mer?”. Händer även när folk får reda på att en av mina bästa vänner är lesbisk, men då blir inte jag ifrågasatt (tydligen solklart hetero i folks ögon?) men får ofta frågan om inte hon är/varit intresserad av mig och om hon inte försökt ragga på mig någon gång. Sjukt trist.

Jag håller så med så mycket jag bara kan! Varför kan vänskap inte bara få vara vänskap?
På riktigt då, inte omskrivningar för att under vänskapsflagg komma inför trosorna och sedan totaldissa tjejen när killen fått det han egentligen var ute efter hela tiden…
Pojkar borde verkligen uppmuntras att umgås med flickor som lekkompisar från början, för att lära sig att uppskatta tjejerna för de personer de är så att kvinnor får ett medmänniskovärde i killens ögon när han växer upp och inte bara ett potentiellt titt- och liggvärde…
Återigen konstaterar jag att saker blivit sämre sedan jag växte upp. Vi lekte i blandade gäng upp till puberteten och även efter det handlade det många gånger om gemensamma intressen snarare än endast liggbarhet.
Du är ingen moraltant, barn måste få vara barn så länge de är det och framförallt måste flickor få vara barn och inte bli påklistrade vuxen kvinnlighet och mognad vid 11-12årsåldern som man kan se idag…

Har också tänkt på det där att barn sexualiseras och könas mycket mer och mycket tidigare nu än när jag själv var barn. Jag lekte mest med killar och kommer inte ihåg att det var någon särskilt stor grej när jag var liten. Men att min yngsta son när han var mindre föredrog tjejer och hade en bästis som var tjej kommenterades i det oändliga. Just att alla människor hela tiden signalerade att det var en konstig relation var en stor bidragande orsak till att han och bästisen gled ifrån varandra.

Håller med! Jag hade många fina vänskaper med pojkar i barndomen men det ingick alltid en rädsla för vad andra (både föräldrar och kompisar) skulle tänka och tro. Detta ledde till att man alltid höll en viss distans till varandra, kanske till och med skämdes för varandra. Så sorgligt, tänk vad mycket fina vänskapsrelationer som förstörs för att andra ska försöka göra om det till heterosexuell praktik.

Känner igen mig i allas kommentarer. Exakt samma bemötande från omgivningen vare sig man är 3, 8 eller 33 år. Och sedan undrar folk varför många ”förlorar” sina kompisar av motsatt kön när de har förhållanden. Det är en sån stämning kring denna typ av vänskap i samhället så det är inte konstigt att folk misstänker sina partners. Tragiskt iaf.

Känner igen mig galet mycket. Klickade något enormt med en arbetskamrat av motsatt kön förra året. Samma intressen, rolig, bra politiska åsikter, älskade samma band etc. Alla andra arbetskamrater viskade och tassade mellan varandra att vi låg. Men det fanns aldrig någon sexuell spänning mellan oss. Hon är en god vän. Men det blev till slut för jobbigt med alla trakasserier så jag slutade det jobbet… Hon är kvar. Vi håller kontakten. Folk tror att vi fortfarande ligger. Nu slipper jag höra det åtminstone :S

Min bästa kompis före skolålder var lille. Vi var grannar och han var ett år äldre än mig. På lågstadiet lekte vi fortfarande men hejade inte på varandra i skolan med rädsla för att alla skulle tro att vi var kära eller ”ihop”. På mellanstadiet slutade vi leka helt. Inte för att vi inte längre hade kul utan för att jag var rädd för omgivningens reaktioner. Det hände titt som tätt att även vuxna gav uttryck för att vi var mer än vänner. Inte ok!

Vad bra att du tar upp det här. Det stör mig otroligt när man lägger in sådant där i barns relationer. I vår föräldragrupp var det fem killbebisar och en tjejbebis och så fort tjejen visade intresse för någon av killarna eller vice versa var det någon som sa Åh, de flörtar eller Vilken killtjusare eller liknande. Vet inte hur många gånger jag var nära att skrika N flörtar inte tillbaka för han är kär i Hugo. Det är så bisarrt att det är så viktigt att ordna in allt i heterosexuell könsnorm att man lägger på det på fyra månaders bebisar som knappt upptäckt att de är en egen person ännu. Nu har min son blivit två och har två bästisar, en av vardera könet. För honom är det ju samma känslor för båda.

Låter vi barn vara ”bara” vänner lär vi dem att se personen, inte könet. Det hjälper dem som vuxna att inte kategorisera folk efter det kön som syns (du ser ut som en man alltså är du si och så). Det hjälper pojkar att bli män som inte ser kvinnor som något att erövra sexuellt, någon konstig varelse vars kropp man ska få ha fri tillgång till. Någon som man kan slutshamea. Det hjälper dem att öka chansen att få jämställda förhållanden om de kan se sin partner som en människa i första hand.

Helt rätt! Min bästa kompis när jag var liten var en pojke men eftersom jag blev retad så mycket för det så slutade jag att leka med honom och blev istället kompis med hans lillasyster. När jag blev äldre, tonåring och vuxen, så ville jag väldigt gärna ha en killkompis men det gick inte då det varje gång, och då menar jag varje gång, visade sig att killen var kär i mig. Jag ville inte ha en kompis som tänkte med pitten, som jag sade rakt ut till en ”killkompis” som hade låtsats vara min vän men sedan visade sig ha djupare känslor. Jag gav helt enkelt upp tanken på att ha en manlig vän.
För ett par år sedan, när jag fyllde trettio, så började jag en hudterapeututbildning. Jag tyckte det var jätteskönt att gå en kvinnodominerad utbildning. Männen lyste med sin frånvaro, det gick en kille var sjunde år på den skolan. Men det var väl som fan att bland hundra elever skulle det just det året gå en kille på utbildningen och det i min klass. Och han stötte på mig, genom hela utbildningen, till den grad att det skulle kunna jämföras med sexuella trakasserier, ända fram till examensdagen. Jag tycker bara att det är så jävla trist.

Som många andra här hade jag också en grannpojke (är själv tjej) som jag lekte mycket med när vi var runt åtta år. En sommar hade han en laserpekare som vi låste in oss med i badrummet för att det var enda stället det kunde bli kolsvart på. Hans familj retade oss när vi kom ut och frågade om vi ”lekt doktor”. Jag skämdes som en hund. Jag kände alltid skam när jag var med honom. Till slut slutade vi umgås. Än idag kan jag bli skamsen och nästan äcklad när folk vill fnissas och retas över någon av motsatt kön som man inte alls är intresserad av på ett annat sätt än för vänskapen. Lika lite vill jag ligga med kvinnliga vänner som med manliga och det är på grund av att de är just vänner, inte min sexuella läggning.

Håller verkligen med, men gissa om jag fått kritik när jag sagt detta till vänner! De har tyckt att jag varit tråkig och att det ”bara är gulligt” att ”låtsas att barnen ska gifta sig när de blir stora”. Inte konstigt att män och kvinnor har svårt att vara vänner när vi redan från början får lära oss att det SKA finnas en spänning där. Att man alltid är ”kära” om man umgås med någon av motsatt kön.

Storm i ett vattenglas. Det är ju gulligt på ett sätt att personer som är ultrasraight (antar jag?) vill värna om hbtq-personers mentala hälsa. Samtidigt känner jag att det är lite äckligt på något sätt. Som bisexuell kan jag säga att det i praktiken finns andra, mycket större problem med att vara gay än att man blir stämplad som hetero som barn…

Jag tycker inte heller man ska tvinga på barn en vuxen typ av relationer. Jag skulle tycka det var lika fel att säga att två flickor eller två pojkar dejtade varandra. Däremot tycker jag inte att det är ett övergrepp på något sätt. Man kan ju lattja hit och dit utan att det spelar roll. Det är ju menat som ett skämt.
Större problem när det gäller hbtq är ju en del människors uppenbara avsmak för hbtq-människor. Att man i vissa länder dödar personer som är homosexuella.
Tycker att feminismen blandar sina teorier fritt med HBTQ-rörelsen och det blir en hel soppa av det av olika tveksamma resonemang. Ibland skäms jag över att vara gay och kvinna faktiskt när man hör allt detta prat. Och när man närmar sig de kretsar som blandar HBTQ och feminism. Päron och äpplen tjänar ibland på att hållas isär.
Har svårt att ta personer som Lady Dahmer (förlåt) på allvar då allt verkar gå ut på att finna saker som man tycker är fel och hänvisa till sin politiska övertygelse som är en egen konstruktion av verkligheten. Har svårt att ta personer som refererar till sig själva som ”fitta”? Om jag nu kommer ihåg rätt.

Detta gäller ju oavsett vilken ålder man är. Jag har haft killar som bästa kompisar när jag var liten och det har alltid slutat med att vi ”paras ihop” så mycket att vi skäms för att leka med varandra. Så jävla dåligt! Men jag har alltid envist försökt trotsa det där för att vara lite av en normbrytare inför andra (de som envisas med att kommentera). Jag har pojkvän sedan sex år men började för 1,5 år sedan umgås intensivt med en ny manlig kompis, han skjutsade hem mig från jobbet en gång när vi upptäckte att vi delade samma intressen och sen pratade vi varje dag och umgicks varje vecka under en lång period. Förra sommaren delade vi lägenhet när vi jobbade i samma stad, ganska långt från den stad vi bor i egentligen. Han är tio år äldre än mig och givetvis kom en hel del kommentarer och sneda blickar. Aldrig från min kille dock, han har hela tiden varit helt lugn med det vilket jag är så glad över. Jag är i alla fall glad över min relation med min manlige vän, även om alla restaurangägare tar för givet att vi är tillsammans när vi äter lunch t ex.
Ett annat exempel var när jag förra sommaren började jobba på ovan nämnda jobb och ”återförenades” med en barndomskompis som jag inte träffat på många år. Vi började olika skolor efter mellanstadiet men hamnade till slut på samma arbetsplats och det var otroligt roligt att lära känna honom igen i vuxen ålder. Vis ett tillfälle pratar vi om vår hemby där vi båda växt upp och vill flytta tillbaka till och jag säger ”det skulle inte förvåna mig om våra framtida barn kommer gå i skola tillsammans” och han håller med, varav en kollega säger ”ni ska inte skaffa barn tillsammans då?”. Ridå. De sekunder som följde där vi satt och skruvade oss och skakade på huvudet var så obekväma så det kändes som om jag var nio år och girlfriendzonad av alla vuxna igen.

Jag håller med dig i sakfrågan och min dotters förskola är tacksamt väldigt bra på att prata om att barnen är kompisar/kamrater med varandra när de visar ömhet mot varandra och när de helst vill leka med en viss person som kanske råkar vara av motsatta könet. Dock hade jag aldrig tolkat ”dejt” när det gäller barn som något som antydde att de var kära men det beror säkert på att jag delvis är influerad av engelskan som ofta pratar om att barn har ”play dates” vilket är vad jag hade tolkat det som.

Känner igen mig väldigt mycket. När jag var liten så hade jag bara killkompisar, det var min äldre bror och hans vänner men jag umgicks med dom också. Blev mindre och mindre med åren men jag fortsatte att leka och umgås med min bror, även då fick man pikar och blev retad för att folk trodde vi var kära fast vi var bara syskon som var vänner. Min bror började tycka att det blev jobbigt och vips så slutade vi umgås också.
Nu när vi är äldre kan vi umgås som vanligt, dock misstar folk oss ff som ett par i vissa lägen :/

JA! Jag håller med så fett mycket!
Ett tillägg bara – även som vuxen kan det vara skönt att slippa antas bli kåt på varenda man en råkar stå i närheten av.
Jag är i en situation där min bästa vän råkar vara mitt ex, och det är extremt svårt för omvärlden att förstå. Senast idag fick jag kommentaren ”Men när ni ses, blir det inte att ni ligger och kramas då???”. Nej! För vi har kommit överens om att vi vill bevara vår vänskap men inte vår sexuella relation! Hur svårt är det att förstå??!
Det omvända verkar vara mycket lättare att förstå av någon märklig anledning, kompisar som efter några år inser att de vill vara sexuella med varandra.
Ja, det var bara det jag ville tillägga 🙂

Jag läser ditt inlägg och känner med dig direkt. Min mamma har alltid ifrågasatt när jag haft killkompisar och faktiskt även sagt att jag borde umgås mer med tjejer, eller med killkompisens tjej..(helt sjukt)
Min tillit till killar blev förstörd när min vän utsatte mig för en våldtäkt i tonåren. Så det är verkligen något jag fått kämpa med, att våga tro på att man kan ha killkompisar och att dom inte kommer utnyttja det och utsätta mig för övergrepp bara för att jag är tjej.
Det har inte blivit lättare att våga tro på det när vänskapen hela tiden ifrågasätts. Så jag kan verkligen förstå problemet och önskar att det inte skulle vara så.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *