Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Hur hanterar man kommentarer om pojkar och tjejkläder?

Fråga: Min son kommer hem från förskolan och säger att några barn har sagt att han har tjejkläder… Hur tacklar du sånt?

Det här är en av mina största frustrationer, att det fortfarande råder en sån stark norm bland barnen. Jag pratar mycket om detta med Ninja (och Tamlin såklart fast han greppar inte riktigt).Jag brukar säga att det finns barn som inte vet att pojkar och flickor kan ha samma kläder och färger och att vi då (Alltså Ninja) måste berätta det för dem. Att de har fett fel alltså. Ninja fattar detta och idag hörde jag henne rätta en kompis som sa något liknande och det kändes så bra.

Kommer Tamlin hem och säger att han blivit retad så kommer jag säga till honom att hans antagonister är dumma i huvudet. Jag kommer förklara för honom att de har fel, att de inte fattar, att de saknar kunskap och att de inte är lika smarta som han som VET att det är ok att gilla rosa och klänningar och fattar man inte det så är man korkad. Jag kommer uppmuntra honom att hjälpa dem förstå såklart men jag tänker som så att jag måste ge ungarna verktyg de kan hantera. Jag kan inte vara diplomatisk alla gånger.

Dock ska man inte slå på stora trumman bara för att barnet får en kommentar eller två. Barn konstaterar saker utan att för den skull vara fördömande. En kommentar om ”tjejkläder” behöver inte tolkas som ret eller elakhet, ibland upprepar barn de sanningar de hört utan att lägga några värderingar i dem. Säger man emot så rycker de oftast på axlarna och säger ”jaha” och så går de vidare med ny kunskap.

lillbögen

Hur gör ni? Vad säger ni till era barn? Har ni varit med om detta och hur har ni tackat det då?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur hanterar man kommentarer om pojkar och tjejkläder?”

Zack och Leah delar garderob (än så länge) och har nästan samma storlek nu. När Leah hade kalas så tog Zack en av Leahs tunikor som har en liten rosett på sig och tog på sig. Det var ingen av barnens vänner som sa något och det kändes bra att han själv valde den när han kände för det. Det känns som att vi måste lägga grunden och sen måste barnen själva ta beslut utifrån det ju äldre dom blir…

Min dotter råkade ut för detta nyligen, hon hade på sig kläder som ett par barn på förskolan tyckte var ”pojkiga”.
Hon blev väldigt ledsen och kom in i en period då hon vägrade annat än rosa och kjolar då det var vad tjejer hade på sig.
Vi lät henne hållas men pratade mycket om att det inte fanns tjej och killkläder, vi började klä hennes lillebror som är under året i rosa och rosetter och min man drog på sig en av mina kjolar och hade på sig en dag.
Nu pratar hon inte alls om det och klär sig i regnbågens alla färger igen.

Vi hade turen att ha en storebror som ryckte in när lillebror hade fått någon kommentar på förskolan. ”Det finns inga tjejfärger, det finns bara färger” fnös han och det köpte lillebror. Storebror gillar färg tack och lov och även om han klär sig i tydligt ”killiga” kläder, så kan han ha tröjor i vilka fina färger som helst.
Märker att det just nu finns en del funderingar runt tjejtillbehör och tjejkläder respektive killditon som inte funnits tidigare. Kan man ha sin glittrande guldklänning? Hemma har det konstaterats att det funkar i alla fall. Den är ju så himla vacker och glittrig när kjolen snurrar runt.
Jag svarar för övrigt lite som dig, att det är för att de inte förstår bättre.

Jag är fsklärarare och utbildad inom området. Jag hoppas verkligen inte att du lär dina barn att säga att andra barn är dumma i huvudet eller hur du uttryckte dig i texten. De barn som tjatar om tjej-killfärger är produkter av sin omgivning, absolut inte DUMMARE än dina barn!!!
Hjälp…

Men det står väl ingenstans att LD säger att barn som pratar om ”tjej- och killfärger” är dumma? Bara att de har fel. Vilket ju är sant. Sedan ska inte barn behöva finna sig i att bli illa behandlade för att andra barn ”inte förstår bättre”.

Äldste sonen har stor rutin på sådana kommentarer. När han var liten var standardsvaret ”när jag har dem är det killkläder eftersom jag är kille” och nästan alltid godtog barnet som kommenterat det och sa inget mer. Nuför tiden tittar han på den som kommenterat med en nybliven tonårings bottenlösa förakt och svarar bara ”jaha” 🙂
Tycker det är helt okej att säga att de barn som säger sånt har fel. Men tänker också att man inte ska göra så stor sak av det – det blir lätt att man signalerar att det är en hemsk sak för en kille att bli anklagad för att se ut som en tjej ( eller tvärtom) och det är det ju faktiskt inte.

Min son är inte så gammal än (1,5 år) men han har cerise:a och rosa kläder. Lila också. Och gröna, blå och gula etc. Tycker att det är fint och han kommer alltid att få välja kläder själv när han blir större. Oavsett.
Ikväll knatade han omkring här hemma i ett fint grårandigt nattlinne med rosa kanter. Perfekt att sova i! 🙂

Min äldsta son får ofta höra liknande kommentarer om varför han har klänning o.s.v. De gånger jag är med säger han ”vad menar du? Ja för att jag vill det”. Ibland har vi pratat om det efteråt och jag brukar säga att det finns inge tjej och killkläder och att han får ha på sig precis vad som helst.
Av nya och främmande människor blir han ofta kallad flickan/tösen/tjejen och sällan rättar han om inte personen i fråga upprepar många gånger, då säger han ”men jag är faktiskt en kille”. Ibland har han i efterhand sagt till mig att ”mamma nu trodde dom att jag var en tjej igen, vad tokiga dom är”. Jag tror inte att han reflekterar över varför de tror det utan tycker mest att DE är konstiga. Han är bara fem nu så jag förstår ju att det kommer ändrad i framtiden tyvärr.

Wow! Mina grabbar är så små än (16 och 4 månader snart) så jag är ju inte där ännu men tack för ett mkt mkt smart sätt att tackla detta på! Jag har funderat mycket på detta, ända sedan första föddes. Jag uppfostrar mina barn som individer först och främst, om än hela världen är emot oss så slåss jag för deras rätt att vara mer än sina snoppar!
Såklart att de som pratar om flick- eller pojksaker inte förstår bättre!! Tack igen!

Jag sträckte på mig i smyg lite extra när två granntjejer ringde på dörren och frågade min 8åriga son vilken som var hans favoritfärg.
”Rosa och lila” svarade han utan att blinka.
Minen på tjejerna…innan dom säger lite förvirrat ”va- men det är ju tjejfärger”
DU- det finns inga tjej och killfärger förstår du väl, svarade han innan han stängde dörren.

Har hittills inte fått några kommentarer om kläderna – mer än att folk förutsätter könet baserat på färgen 😛 Två söner har jag tydligen – fast det är två flickor. Men stora har inte fått några kommentarer och hon klär sig i det hon vill.
Känner mig lite matt i att det inte är mina barn jag uppfostrar, utan jag fostrar de runt omkring dem. Släkt/vänner osv. Fick rycka in senast i helgen och förklara att här lär vi inte barnen att vissa aktiviteter är könsbestämda, utan de får leka med/göra det de vill. (Just i detta fallet tyckte en kvinnlig besökande att hennes pojkvän inte kunde vara med och pärla, för han är ju kille!).

Jag brukar säga precis som du att de barn som säger så alltså att barnet har tjejkläder eller så, Jag försöker att främst inte lägga någon värdering i det barnet berättar för mig men om barnet är tex ledsen över att någon retat hen så säger jag åt barnet att ” vet du att du som är så smart vet ju att det de säger inte stämmer” och efter det blir det sällan en sak av det. barnet står på sig och säger nästa gång hen blir ”retad” av att ha tjejkläder så står hen på sig och säger ” Ne det är faktiskt inte sant du borde läsa en bok”! typ så

Jag brukar säga till mitt barn att inom varje familj har man olika regler och sätt att se på saker och att föräldrarna till de barn som säger sådant har lärt dem att det finns pojk- och flickkläder, men att vi i vår familj inte ser det så utan väljer det VI tycker om helt enkelt. Och att man ser det så i en del andra familjer också.

Detta med att barnen har med sig grejer hemifrån som de uppfattar som sant trots att de inte förstår.
Måndagen efter ESC pratades det mycket om Conchita Wurst bland barnen på fritids där jag jobbar. Ett barn sa till mig: ”min pappa skrev något jätteroligt på Facebook igår – ”jag tänker aldrig mer titta på melodifestivalen om det är skäggiga damer som vinner””
Jag: ”vad är det för fel med det då?”
Barnet: ”jag vet inte…”

Tjaa nu kanske det är jag som är lättretlig men när jag gick in på det här inlägget så lyckades inte bilden på tamlin ladda helt först utan det blev bara en vit ruta där det stod ”lillbögen”.. Förstår att det antagligen bara är skämtsamt smeknamn osv, men blir ändå en aning provocerad just eftersom ord som bög, fitta, osv fått sån negativ/skämtsam klang eller aa you get the deal, orden har helt enkelt ”tagits ifrån” sess ägare och just därför jag reagerade lite på ditt namnval eftersom jag är säker på att du är medveten om detta redan. Men antar också att du inte räknade med att namnet skulle synas

Haha nä. Men inte för att ordet används negativt för det gör e jag, men för att diskussionen handlar om annat. Jag kallar Tamlin för lillbögen i sammanhang där det ojas över rosa kläder på pojkar samt ”tänk om han blir bög”-diskussioner. Han får nämligen gärna bli bög.

När min son var fyra och gick på förskolan med nagellack var det en kille från en annan avdelning som påpekade att killar inte kunde ha nagellack. Sonen tittade då, uppriktigt förvånad, på sina naglar och sa ”Men jag är ju kille och jag har nagellack, så då kan ju killar ha nagellack”. Det använde vi senare när dottern fick höra att hon hade killkläder. Hon är ju tjej, så de kläder hon har är ju automatiskt tjejkläder när de sitter på henne. Det funkade, när hon sa så så kom inga mer kommentarer. Fast då gick mina barn på en fantastisk förskola och sen sina första år på en lika fantastisk skola, med engagerad personal som var insatta i genus…

Åh vad bra, då kan jag ställa om min fråga här i stället. Jag ställde den ju i ett helt annat inlägg tidigare 🙂
”Jag behöver tips på hur jag kan bemöta vissa saker som kära (….) svärmor kläcker ur sig till ungarna. Eller andra vuxna.
T.ex ”Men du har ju tjejtröja på dig, den är ju rosa!” sagt med hånande ton.
Vad svarar man? Vill liksom inte vara direkt otrevlig, men ett drygt svar som inte lämnar öppet för diskussion. Typ. Hjälp?

bli otrevlig, för hon är ju otrevlig mot era barn. och vem bryr du dig mest om egentligen?
”det är inte okej att du säger så till …. vi uppfostrar att en ska kunna välja vad en tycker om”
var klar och tydlig, håll inte på och paketera in saker och ting. det är ditt barn och du bestämmer miljön runt hen!

Jag blir alltid så chockad av att det finns folk som ännu i dag tror att det faktiskt finns pojk- och flickkläder från början, som om det var något som en gud hade skapat 😀 Älskar att barn ändå verkar ha mer vett i huvudet och mindre fördomar än vissa vuxna…

På min dotters förskola har jag och pedagogerna haft många diskussioner om ”tjejkläder” vs ”killkläder”. Min dotter vägrar vid flertalet tillfällen ta på sig ”killkläderna” (spindelmannen, ironman, hulken t-shirts etc)eftersom barn på förskolan sagt att det är kläder som killar har. Vi föräldrar pratar med henne och försöker förstärka att det inte finns tjej/kill kläder och att det är hennes val vad hon tar på sig. Och att det beslutet ska baseras på vad HON vill och inte vad någon annan säger om hennes kläder. Pedagogerna på förskolan hittade på en bra lek efter våra diskussioner om kläderna och den gick ut på att barnen samlas i grupp. Sedan går 2 barn (1 pojke och 1 flicka) ut och byter 2 valfria plagg med varandra. När de går tillbaka in får resten av gruppen gissa vilka kläder som är bytta. Då har de diskssioner om tex vad som händer om man byter kläder, om man fortfarande är pojke eller flicka i resp kläder. Det har gjort att gruppen numera inte kommenterar tjej/kill kläder lika mycket och att de vet att det inte spelar någon roll vad man har på sig. Det har också stärkt de barn som vetat att det inte är någon skillnad för de vet att pedagogerna håller med dem.

Häromdagen la jag ut en bild på facebook där min unge har på sig en body som det står ”the future of feminism” på. Fick en kommentar om att det var osmakligt att sprida politiskt budskap på en försvarslös bebis.
Först blev jag mest ställd. Jag ser inte det som politiskt, jag ser det som sunda värderingar och det är något jag kommer tvinga in i honom (min unge alltså) oavsett om han så röstar på moderaterna eller socialdemokraterna.
Sen blev jag såklart lite ledsen också. Mest för att hen som kommenterat gjorde det på bilden, som föreställer en försvarslös bebis. Och så kom jag att tänka på dig. Där du ofta blir/har blivit kritiserad för hur du klär dina barn. Hur hanterar du det? Jag tänker att när en lägger ut bilder som provocerar folk, hur nu lite kläder kan provocera, så får man givetvis ta att folk känner sig manade att säga ifrån, men nånstans blir en ju ledsen. Eller iaf jag. Jag kände mig skitdum och plockade bort bilden. Men sen är jag ny i detta eftersom detta är mitt första barn.
Gu, så snurrigt det blev. Antagligen kanske det är första motståndet som är värst? Jag tänker inte sluta klä honom i alla färger som finns, däremot känns det som att den bodyn jag har, den får flytta längst in i garderoben. (fast det vill jag ju inte heller egentligen!)

Mkt bra inlägg! Jag jobbar på förskola och där har vi pojkar som går i klänning. Det är ingen som bryr sig över huvud taget, eller lägger någon som helst vikt i det. Det är Hello Kitty, prinsessgrejer och bilar och traktorer till höger och vänster, det är aldrig något barn som säger något.
Däremot vuxna som påpekar hur modiga pojkarna är som vågar gå i klänning… Blir sjukt trött på detta ”mottagande”. Vadå modiga? Kan även bli irriterad på mig själv då jag över huvud taget reagerar när jag ser att en pojke har klänning. Reaktionen är dock inte starkare än ett rent konstaterande men ändå.
På det egna planet är jag inget fan av vare sig klänningar, prinsessor, bilar och actionfigurer så min pojke går mest i byxor och tröjor utan tryck då han än är för liten för att välja själv. Vill han i framtiden ha rosa och klänningar så får han givetvis ha det (actionfigurer kommer dock aldrig på frågan av flera orsaker). Just nu satsas det mest på bekväma kläder som han kan röra sig fritt i och då köper vi kläder i de färger som vi tycker mest om. Skulle vi få en flicka skulle hon kläs likadant och vi skulle säkert få tacklas med att hon ”kläs som en pojke”. Jag skulle nog tackla det som du. Däremot tror jag inte att problemet är lika stort åt när en flicka klär sin ”som en pojke”.

Jag brukar bara säga att min son är en pojke oavsett om han har på sig en rosa tröja, en klänning eller inte.
Han är tre år och har mig veterligen aldrig fått några kommentarer från dagiskompisarna, däremot brukar min pappa ofta prata om att det är elakt att låta pojkar ha långt hår, tjejkläder osv. Ganska tröttsamt, men jag tar ändå diskussionen varje gång.

Efter att vi hemma mantrat att det finns ju inga flick- eller pojkfärger, flick- eller pojkkläder, flick- eller pojkaktiviteter, flick- eller pojkfrisyrer – att alla får bestämma själva vad de gillar – överför vår fyraåring det på annat: det finns ju inga flick- eller pojknamn, eller hur mamma!?
Älskar barns logik och radikalitet – får mig att tänka ett varv till..

Åh, namn är verkligen en sån där grej som jag stör mig jättemycket på. Det märktes väldigt tydligt när UnderbaraClara fick barn för ett par år sen och inte berättade könet på barnet de första veckorna. Vissa blev helt till sig om det och menade att hon använde sitt barn som slagträ för sina feministiska värderingar och vissa trodde de var sluga och började fråga om barnets namn istället för att fråga om könet rakt ut, för det var ju såååååå nyfikna på namnet ju.

Mina pojkar har alltid fått höra att man själv väljer vad man vill ha på sig och det inte finns pojk/flickkläder/färger. Det var sällan problem på dagis, alla ungar klädde ut sig i alla slags utklädningskläder, både pojkar och flickor hade rosa kläder och alla barn lekte i dockhörnan/spelade boll. Nu när de går i skolan händer det att de kommer hem och är frustrerade över folks inskränkthet och uttalanden om pojkar och flickor, men de brukar påpeka att det inte är någon skillnad. Vi pratar extra mycket om feminism och aktivism och hat och Europa nu när det är val. En annan sak vi gjorde tidigt, när de var rätt små, var att diskutera genus utifrån reklam riktad till barn. Det satte sig, särskilt hos det mindre barnet som ofta genusanalyserar olika bilder och uttalanden. TV-reklam är enkel att använda som exempel eftersom den så ofta är övertydlig (men det är klart, då får man sälja sig till Cartoon Network ett tag :P).

Så himla B. Skulle köpa nalle till min polares nyfödda. Jag ba: Slå in den snälla. Kassörskan ba: Vi har flera snören. Pojke el flicka? Jag ba (ställd): Eh… Ta grönt tack! (grönt är min favvofärg, helt opolitiskt) Och fick värsta irriterade blicken av henne. Men hallå varför HAR ni grönt då?

Min son blev kommenterad och retad för att vara ”tjejig” så vi har tyvärr fått göra oss av med alla kläder som kan tas för ”tjejiga” för han vägrar att använda dem, och detta trots att han är väldigt stark i sig själv. Hur andra barn beter sig när det gäller detta har inte varit lätt för honom. I början var han bestämd men efter en tid gav han med sig. Jag förstår honom.
Hur jag hanterar detta? Ja vad ska jag göra. Jag vidhåller att hans vänner knappast vet bäst men jag kan sannerligen inte tvinga honom eller försöka övertala honom till något, då blir risken att han känner skuld och känner sig bristfällig som ”inte klarar” att ha dessa plagg. Jag är 29 år och jag klarar inte heller att gå emot strömmen på det sätt jag önskar i alla avseenden. Att lägga det på ett barn vore obarmhärtigt.
Jag försöker tänka att kläder bara är kläder och att det inte spelar nån roll om han har blått, grönt, rosa eller lila. Men det smärtar ändå. Det fria uttrycket har begränsats. Att barn trycker ner små pojkar för att de visar ev ”feminina” egenskaper är mycket allvarligt.

Grymt bra inlägg.
Jag känner att jag måste bli mycket bättre på att bemöta mitt barn som just ett barn och inte som en liten tjej.
Just nu är det en sak hon pratar väldigt mycket om, huruvida någon är kille eller tjej.
Förstår att detta kommer mycket från hennes förskola där just bemötandet lämnar mycket att önska ur ett genusperspektiv.
Jag tycker det är fett svårt själv, hur ska jag då kunna ställa krav på att förskolan ska göra ett bättre jobb än mig?
Vart ska jag börja?

Mina barn har inte drabbats av det själva men jag pratade med dem från tidig ålder om att det finns en del människor som tycker att t ex rosa är en tjejfärg eller att en del säger killkläder eller tjejleksaker osv fast att det att det är fel. De köpte snabbt resonemanget och brukar själva berätta att de sagt ifrån om någon har sagt nåt liknande i skolan. Det är skönt för jag hör verkligen att mina barn tycker liksom att det är det fånigaste de nånsin hört om nån säger att en kille inte kan ha klänning eller så.
Jag brukar ta tillfället i akt att ha såna samtal när det dyker upp, tycker det känns som en av de viktigaste sakerna att lära sina barn, att de inte ska vara dömande och fördomsfulla. Min dotter har blivit väldigt modeintresserad den senaste tiden och har börjat ha lite funderingar kring vad som är snyggt, praktiskt osv. Där försöker jag vara framme och prata en hel del med henne så att hennes funderingar inte blir dömande mot andra eftersom mode så ofta hänger ihop med klasstillhörighet och utseendehets i allmänhet. Jag tycker det är jobbigt att hon blivit så intresserad av mode och smink, hon är inte ens i närheten av tonåren.. Men jag försöker att engagera mig i hennes intresse och ifrågasätta saker som jag tycker är fel inom den världen och få henne att tänka kritiskt och inte bara köpa hela konceptet.

Ja, jag var med om det häromdagen. Sonen skulle få nya gummistövlar. Det enda som fanns i affären var rosa (och röda, men de var fodrade och det har han redan). Vi har varit flitiga med att erbjuda alla färger och pratat om att alla färger är tillåtna för pojkar och flickor. Han är 6, snart 7 år. Han sa att han inte ville ha rosa. Då frågade jag varför. Jag vet inte, jag vill inte var svaret. Eftersom jag tidigare hört honom berätta om kommentarer i skolan så frågade jag ”vill du inte ha dem för att du inte gillar rosa eller är det för att du är rädd att någon annan ska säga något om dem?” och då svarade han ärligt att han var rädd att någon annan skulle kommentera att de var rosa.
Sen hade vi ett långt och bra prat på vägen hem om att en del barn säger så; att ”rosa bara är för tjejer”, men att de har FEL! Jag sa att det inte är barnets fel; det är säkert någon vuxen som sagt så till det barnet, men att vad gäller kläder och färger så får man faktiskt ha vad man vill.
Jag resonerar dock som så att om han säger nej till rosa; oavsett skäl; så är det helt klart så att han ska slippa ha det. MEN; att jag som förälder kan förklara att det inte är sant att han inte FÅR ha det. Och jag sa till honom att även om han själv inte vill ha rosa för att han är rädd för vad vissa barn ska säga så är det så att HAN kan vara den som säger ifrån om något annat barn blir retat för sina kläder.
Jag föreslog också att om han hittar något rosa som han VILL ha så kan han välja att ha det hemma om han känner sig otrygg att använda det på skolan.
Det känns för JÄVLIGT att det ska vara såhär! Jag ska nog höra mig för på skolan om hur de jobbar med såna här saker. Men jag tror inte personalen på skolan är problemet utan andra insnöade föräldrar som faktiskt inte VILL att pojkar ska få ha rosa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *