Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Flickors kläder och intressen är könade, pojkarnas är det inte.

Apropå pojkar och genus och könsnormer så märker jag även inom genusmedvetna kretsar att fokuset ligger på tjejerna. På att tjejerna ska göras om och anpassas och förändras. Det är tjejer som ska tuffas till, tjejer som ska lära sig ta för sig, säga ifrån, ta efter killarna och styras bort från det tjejigt farliga, glittriga och rosa och blir mer som män när de växer upp.

För det som är tjejigt är lite sämre. För att det som pojkar klär sig i och de intressen pojkar har inte bara ses som bättre utan helt enkelt är norm. Byxor, jeans, kepsar, blått, beige, grått är neutralt… men neutralt är sällan neutralt alls men vi uppfattar det så eftersom att mannen är norm och allt som är norm är default, neutrum, okönat.

Flickors kläder är könade, pojkarnas är det inte.

Det finns barn. Och sen finns det flickor. Människor. Och kvinnor. Vi är det andra könet och det smittar av sig även till de av oss som tror vi är så jävla medvetna. Fy fan för rosa, puffärmar och prinsessor va? Pink stinks eller vad det nu heter (minns ni den kampanjen). Och tycker de inte att just rosa är problematiskt i sig så är det ändå alltid rosa som genusmedvetna föräldrar väljer bort för att de ”inte tycker om rosa”, aldrig blått eller gult eller brunt eller nån annan färg.

Undrar varför? (<– obs sarkasm)

IMG_2031.JPG
Fick en kommentar en gång om att min son ser mer ut som en tjej än vad min dotter gör. Jag tror personen syftade på att jag klär Tamlin i klänningar och rosa rysch och gulliga tryck men det intressanta här är att han och Ninja har gemensam garderob och därmed klär sig exakt lika.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Flickors kläder och intressen är könade, pojkarnas är det inte.”

Jag hör ofta kommentarer på öppna förskolan hur hemskt det är med rosa och puff osv. Pojkarna ser ut som pojkar och flickorna ser också ut som pojkar. Det verkar bara vara mammor till flickor som är måna om att inte klä sina flickigt. Det är konstigt att ingen har kommit längre än så. När min dotter får kläder i present, så får hon grå och blå kläder av mina medvetna Kompisar från Stockholm, de är köpta på pojkavdelningen. Mina kompisar och familj från landet köper från flickavdelningen.
Jag får ofta blickar på öppna förskolan typ, vad är det här för whitethrash- mamma som har satt rosa kläder på sin dotter. De pratar att de måste byta rosa kläder de fått i present osv. Jag trodde inte att det skulle vara så här redan från födseln, det är ett sätt att förminska flickor ännu mer.

Fast jag tycker att det under de senaste åren har varit stort fokus på att rosa och puffärmar osv ska användas av alla barn. Flickor och pojkar. Instagramflödet har fyllts av pojkar med glitternagellack och My Little Pony-tischor. Kanske rör jag mig i snäva kretsar både irl och på nätet?

En enkel sak som inte löser hela problemet är att det skulle vara så skönt om affärerna slutade dela upp kläderna i pojk och flickavdelningar. Affärerna säger att vinsterna går ner men det skulle vara så befriande om det stod barn och sedan storlekarna. Gärna att färg och form var lite huller om buller, folk skulle ha panik i början men sen efter ett tag skulle det hända grejer, man skulle bli lite tvingad att tänka nytt.

Jag tycker det är rätt jobbigt när affärer inte delar upp efter kön (handlar mest på nätet). Som heltidsarbetande mamma känner jag inte att jag har tid att bläddra igenom en massa sidor med klänningar, rosa toppar etc. som jag ändå inte vill köpa. Skulle inte uppskatta att damkläder och herrkläder mixades heller.

Här hemma gillar vi rosa. Vår bebis har därmed en del saker i färgen rosa, bl a vagn, byxor och sparkdräkt. Det innebär ju såklart att främlingar som kommer fram för att titta på den söta bebisen ofta antar att det är en flicka. Vi rättar inte automatiskt, men ofta kommer det fram, t ex. när de frågar om namn. Reaktionerna vi får då är så skrattretande. Folk tar sig för munnen och ber så hemskt, hemskt mycket om ursäkt. Nu har jag ganska begränsad erfarenhet av flickor som blir felkönade, men det jag minns från när min systerdotter var liten och hölls kortklippt längre än normen var att folk som blev rättade kommenterade att hon var en pojkflicka på ett positivt sätt. Så ja, flickighet är ju uppenbarligen laddat. Själv tycker jag bara att det är bra att min son blir felkönad så att han får mer empati och gulligull än de flesta pojkbebisar får. Mindre kul blir det ju dock när han förstår att folk reagerar negativt.

Jag tycker inte det här är helt enkelt. Mina barn (av olika kön) har kläder av alla slag men när de har på sig klänning, har tofsar osv får de ett så tråkigt bemötande. Allt fokus hamnar på deras utseende och komplimangerna haglar. Det är svårt för dem, 2 och 3 år, att värja sig mot detta och sökandet efter den där bekräftelsen kommer snabbt. En period började mitt ena barn grina om pippklänningen låg i tvätten, just den klänningen som alla känner att de måste kommentera på något sätt. Det känns inte bra. När barnen har mer neutrala kläder slipper de oftast detta. Rosa och tofsar är i sig såklart inte problemet, men hur ska man skona barnen från att ständigt bli recenserade – och samtidigt behålla detta?

Har också tänkt på att det hela tiden pratas om att tjejer behöver bli lite mer aggressiva och framåt, men knappt nåt om att killar borde tona ner sig lite och visa mer empati/ödmjukhet, precis som att allt som är tjejigt/kvinnligt är dåligt.
Nu har vi väl kanske inte haft så många matriarkat på jorden men jag skulle slå vad om att patriarkatet är bra mycket aggressivare och våldsammare än de matriarkat som funnits. Typiska ”kvinnodrag” är inte dåliga, de behövs! Männen borde tona ner sig lite istället och folk i allmänhet borde sluta förfasas över könsöverskridande grejer. Det värsta som finns är INTE att bli kallad bög, för det är inget fel med att vara homosexuell. Folk borde lära sig att sluta vara så inskränkta.

Jag tycker att det där följer med upp i vuxen ålder också. Hur ofta säger man inte att folk (kanske främst kvinnor i arbetslivet?) ska TA PLATS och HÖRAS?! Jag har börjat bli så himla färgad av det, nyligen efter att ha suttit i ett långt möte med flera andra personer kände jag mig stressad efteråt för att jag inte pratat ”tillräckligt”. Det har resulterat i oro kring om jag ska ses som mindre lämplig för mitt yrke (vilket inte är ett yrke där högljuddhet och karisma har speciellt stor betydelse). Jag är en lyssnande person i sociala situationer och låter alltid folk prata till punkt, vilket jag tycker är bra egenskaper. Men jag blir osäker på de egenskaperna hos mig själv när det är så jäkla mycket tjat överallt om att man ska höras och synas hela. jävla. tiden. Jag vill inte. Jag är en introvert, lyssnande, reflekterande person och jag är underbar och underbart nöjd i det. Jag avskyr att den personligheten liksom ska bankas ur kroppen på en genom hela livet. Fan, världen är full av idioter som ordbajsar ur sig en massa dravel och får öronorgasm av sina egna röster, den behöver knappast fler sådana (inte sagt att alla karismatiska och pratglada personer hör dit, såklart!)
Det slår mig förresten nu att jag hört så många gånger om livfulla, karismatiska, HÄRLIGA människor, men aldrig hört exempelvis ordet härlig i kombination med, säg, eftertänksam och lugn.

Min unge som är 1 år råkar ha en snippa o är galet söt. Hon ÄR lixom söt och är inte bara det för att hon är min dotter. Hon får därför STÄNDIGT kommentarer om hur söt hon är. Därför är jag noga med att inte brassa på detta ännu mer genom att undvika hårband/accessoarer/cute-tröjor/prinsessklänningar osv. Men rosa har hon så klart, vi älskar alla färger. Väljer även kläder utifrån hur bekväma/sköna de verkar vara. Jag blandar fritt från alla avdelningar det jag anser passa min unge. Men jag vill verkligen inte att hon ska tro att det är viktigt att hon är söt/fin i framtiden.

Har en fem och en fyraåring, pojke och flicka (och ytterligare en unge av pojkkön men han är för liten för att bidra till diskussionen) och så här efter några år måste jag säga att jag tycker att det är både lättare och ”naturligare” att fostra barn som drar åt det klassiskt flicka än det pojkiga. Helt enkelt därför att jag finner det ligga mer glädje i det glittriga och vackra (inkluderat den så kallade prinsessåldern) än det buffliga tävlandet som ofta präglar pojkars lek sinsemellan, och tror att barnen gör detsamma. Så om jag skulle vara den typen av genusförälder som man brukar anklaga för att ”feminisera” barnen så är det min förklaring.

Idag sa min tjej på 5 år: Mamma, visst kan man byta från tjej till kille? Ja, sa jag. Ja men då gör jag det men jag vill ha kvar långt hår. Hmmm… Jag sa inget mer för jag vill att hon ska vara sig själv. Hon har alltid gillat lila, sen rosa, babyblå och nu brunt. Barn är nyfikna och tänker, det gäller att som vuxen inte lägga in värderingar tror jag. Däremot så tycker jag att som vuxen så bör man guida sitt barn så att de beter sig som folk, jag blir tokig när alla säger att flickor ska tuffa till sig och inte ett pip om att killar ska lära sig att ta hänsyn.

Jag har bara ett barn och det är en son. Han får absolut ta del av det ”tjejiga” och det har visat sig att han gillar mycket av det. Jag tycker det finns många egenskaper som räknas som typiskt ”kvinnliga” som är väldigt bra att ha så jag tycker inte problemet ligger där alls. Problemet, som jag ser det, ligger i att barnen måste vara antingen eller (beroende på vilket kön de har) och den våldskultur som ofta finns bland pojkar.

Typ alla barn jag träffat är skator (skrattar nu åt hönargumentet i hendebatten innan jag fortsätter skriva det jag hade tänkt), det vill säga de älskar glitter och fransar och paljetter. Det är fullt rimligt att småkillar gillar det som är tänkt att vara till tjejer och jag förstår inte varför så många inte har fattat det.

Fast det är ju inte helt sant. Jag som har en dotter osm är helt besatt av dinosaurier och till viss del farliga djur som hajar och tigrar måste gå dit. Finns absolut inte på tjejavdelningen (möjligen med en rosa rosett påkanten).

Jag lade allt krut på min dotter och eliminerade i princip allt stereotypt flickigt hennes första tre – fyra år i livet. Tills jag fick en son och insåg att kampen utfördes på fel sätt. Att få honom att bejaka det flickiga gagnar både honom och hans syster mer än att ta bort det flickiga hos dottern.
Jag kan lära mig dotter att ta för sig och kräva sin plats, men om hon hela tiden möts av pojkar/män som härskar och som ser stereotypt flickigt som en svaghet så har hon inte vunnit någonting!

Innan jag fick barn så var jag en sådan som avfärdade rosa,tyckte att det var en jätteful och ”fjollig” färg. Men nu när jag har en egen liten,så fullkomligt älskar jag det! 😀 Rosa är verkligen en barnfärg,alla barn passar i det!

Jag vill inte begränsa mina barn åt något håll. Jag vill att de ska ha 100 möjligheter och välja vad de själva tycker om, baserat på sin egen smak. Det är svårt dock, för de socialiseras så snabbt in i vad som är förväntat, så det är svårt att veta om de väljer av egen vilja eller väljer vad de har lärt sig att de ska välja…
Har tyvärr fått en del tråkiga kommentarer från andra i kretsen som anser sig ”genusmedvetna” om dottern plötsligt kommer med en rosa väska, eller har med sig en my little pony. Det spelar liksom ingen roll att jag säger att sist plockade hon väskan full med bilar, eller bokstäver eller vad hon nu valde att leka med den dagen. Man blir för evigt märkt som ”icke-genusmedveten” om man låter tjejer ha något med rosa att göra…

Håller absolut med dig. Men vore intressant att höra dina tankar kring detta: Jag har två flickor (uppfattat) och då känner väl jag lite att om jag nu går bananas i rosa, puff och rysch så upprätthåller jag normen flicka=rosa rysch.
De kanskebli kommer tänka själva att de har detta pga att de är flickor. Du har ju en av varje, som det så fint heter och då är det ju lite lättare att bomba rosa (känner jag, men vidga gärna mitt perspektiv här). För då ser ju både flickan och pojken att rosa är för alla. Rosa blir då inte synonymt med den enas kön.
Så jag erkänner att jag har mindre stereotypt flickigt på dem just för att jag inte har en son också så det blir en färg för barn istället för en färg för flickor. Mina barn känner ingen pojke som bär rosa, men däremot har de allra flesta flickor de känner rosa och annat ”flickigt”. Jag känner att jag cementerar detta om jag gör samma sak och de inte får någon motbild.
Jag kan ju liksom inte påverka andra pojkföräldrar att vidga sina vyer. Jag har ju bara mina barn, mina döttrar. Självklart förmedlar jag inte att rosa är fel. Det finns alla färger här hemma. Hoppas du förstår min fundering. 🙂

Jag klädde Ninja mycket mer pojkigt innan Tamlin kom. Givetvis fick hon tjejiga plagg men då valde jag de som kanske inte skrek ut tjejtjej med glitter och puffärmar och jag kombinerade det ofta med pojkigare plagg för att skapa förvirring hos betraktaren. Sen kom Tamlin och då fick jag tänka om lite och anpassa mig men jag tror du gör helt rätt. Men köp hem rosa trosor och strumpor och sånt som kanske inte gör hela outfitten så barnen får en dos av det också!

För mig som har två flickor & två pojkar så har jag mer riktat in mig på pojkarna. Jag märkte tidigt att flickorna kan ha vad som helst på sig i alla färger utan att någon reagerar ens lite grann. Men bara en pojke har rosa strumpor så OJ OJ! Dessutom vill jag inte att folk bemöter mina söner som tuffa för det är dom inte, så jag klär dom mjukt. Dock väljer 6-åringen själv & han gillar typiska pojkkläder men eftersom att han har långt lockigt hår mjukar det till honom, en skön kontrast till alla snaggade, skrikande & jagande pojkar på skolgården som jag har väldigt svårt för..

Har haft många diskussioner med bekanta om detta, som envisas med att deras flickor aldrig ska ha det som är typiskt ”flickigt”, även om de älskar rosa, paljetter, dockor och avskyr grått, blått och bilar. Istället för att låta barnen välja själva, så pressar de in dem i nån jävla mall som är gjorda för pojkar. Vem är det som säger att man blir bättre människa av att endast leka med bilar?
Lär flickor och pojkar att de är suverän, oavsett om de har byxor eller kjol. Rosa är en fin färg, och man är inte på något sätt sämre om man leker med dockor.

Min 4 åring älskar glitter, han älskar My Little Pony och även Hello Kitty. Jag har köpt ett gäng sådana t-shirts åt honom som vi tvättar hela tiden. Han har hårband, hårspännen, kjolar och klänningar. Och när han leker mamma, pappa barn vilket är hans favoritlek är han storasyster eller bebisflicka. Han önskar sig My Little Pony när han fyller år, pyssel och en glittrig lillebrorsklänning från en lillebroraffär.
Reaktionerna från omgivningen på detta är faktiskt noll. Ingen, på förskolan, hans kompisar eller vår släkt eller familj bryr sig.
Det är så djävla skönt att ingen lägger sig i hur han vill vara!

Visst, jag håller med dig om att det definitivt är känsligare för en pojke att anamma klassiska feminina attribut än tvärtom. Pojkflickor har väl alltid ansetts som lite tuffa och roliga, även i amerikanska femtiotalsfilmer. Det motsatta är oftast en bild av en tragik, en historia om en normbrytare som alltsomoftast är psykiskt instabil, missbrukar, ett offer osv.
Samtidigt är jag inte helt nöjd med att köpa flickkläder på de stora affärerna åt mitt barn. Färgen rosa är helt ok, och tryck eller spets eller vad sjutton som inte påverkar funktionaliteten. Men tajta trånga byxor som är opraktiska att leka i och går söner vid minsta lek går faktiskt bort. Byxorna är oftare vidare och mer gjorda för att slitas på på pojkavdelningar. Dock köper jag inte trista gråa eller ljusbruna små gubbkläder helst. Knallgröna och röda om jag får bestämma.
Klänningar funkar inte heller så jättebra om en har en unge som gillar att klättra i träd.
Mitt barn vill själv ha byxor och tröja. Hatar klänning innerligt. Allra helst ska det vara poliströja med ett par (rosa) favoritbyxor, och glitterskor, samt kungakrona på huvudet. Och trots att vi bor i PK-byn så är det faktiskt inte helt vanligt att träffa andra barn som är klädda så. De flesta har märkeskläder som är lagom könssneutrala, färgglada osv. Jag kan inte se att om mitt barn hade haft ett annat kön än nu så hade det varit mer eller mindre ok. Det är mer poliströjan tror jag som inte är så PK? Poliser är inte PK kanske?

Håller helt med när det gäller färg och kläddstilar och försöker ge mina två döttrar möjligheten att ha det dem tycker är snyggt på sig vad det än må vara (sen spelar ju såklart min stil in eftersom jag knappast köper saker jag tycker är fula). Däremot så vill jag inte uppmuntra just det klassiska prinsessidealet – varken för flickor eller pojkar. Sagornas prinsessor är passiva, underdåniga och finns mest bara till för att behaga. Det är inte så att jag skulle förbjuda dem att klä sig som prinsessor men jag tänker inte heller facilitera. Hur tänker du kring detta?

Jag gillade inte rosa nar jag var liten och nu i efterhand tror jag att det var for att det forknippades med ”tjejigt” och ”mesigt” vilket jag inte alls ville identifiera mig med. ”Jag hatar rosa” sa jag och tyckte alla andra tjejer som skulle ha langt har va tontiga. Jag har nu borjat gora mig van med rosa igen och integrera det i mitt liv, for det ar ju faktiskt precis som du och manga bland kommentarerna skriver, rosa ar inte fel.
Jag maste ocksa tillagga att trots att jag inte har ngra barn an tycker jag att dina inlagg om foradlraskap ar valdigt givande och utbildande. Jag tanker att de far mig att tanka efter, och forbereder mig mycket pa vad jag vill vara for mamma i framtiden nar jag val far barn 🙂

När jag var liten hade jag och min lillasyster samtidigt en måste-ha-allt- rosa-period. Men av någon anledning köpte alla i släkten rosa saker till henne och samma saker, fast i andra färger till mig! Min lillasyster retade mig nåt oerhört för det! En gång blev jag så arg och avundsjuk för att hon fått en rosa-vit nallebjörn med rosa rosetter på och jag fått en gammal hederligt naturtroget brun, att jag började grina tror jag! Då tyckte gammelmormor synd om mig och köpte en nallebjörn med rosetter på till mig också. Det var bara det att den var gul-vit och min lillasyster sa att jag hade fått en kill-nallebjörn igen! Jag ville ju också ha en tjej-nallebjörn när vi skulle leka med dem, eftersom jag ju också identifierade mig som tjej. (Jag godtog dock utan att blinka påståendet att hennes nallebjörn var en tjej och min en kille enbart baserat på deras färg, LOL!) Jag blev SÅ besviken att jag slängde min gul-vita nallebjörn över hela sovrummet så att den slog i väggen och ”pälsen” skrapades bort från nosen på den! Sen ångrade jag mig helt oväntat, eftersom jag tyckte synd om den gul-vita nallebjörnen där den låg misshandlad och bortslängd på golvet i ett hörn. Så jag gick och hämtade den och sen blev det min favoritnallebjörn! LOL! Den var dock fortfarande otvivelaktigt en kille när jag och min lillasyster lekte rollspelslekar med våra nallebjörnar! En snäll kille, dock, LOL! Jag tror att jag mest hade problem med att killidealet var att vara elak och bufflig eftersom tjejkompisarna vi hade alltid spelade elaka och buffliga när de lekte killar och att det var därför jag ville ha en tjejnallebjörn. Som en bekräftelse på att jag var snäll och vänlig och alltså tjej. Sen kanske jag inte var så snäll och vänlig, men jag ville väl gärna få höra att jag var det, precis som min lillasyster.

Rosa – den farliga färgen
Det är bra bok som verkligen belyser just det här. I boken har författaren flera intervjuer med föräldrar med mindre barn och analyserar deras svar. En sak som blir tydlig är just att flickor ska bli mer som pojkar och inte tvärt om, att det som anses flickigt är värt mindre.

Hej.. Tycker att det viktigaste är att vi Vuxna människor är ärliga mot oss själva och andra med vad vi gillar att ha på oss.. På så sätt kommer barnen också bli ärliga, och inte bry sig så mycket om killigt o tjejigt..
Tycker dock att det är viktigt att vi får prata ut om våra frustrationer..
Jag är en man som designar kläder, om än på liten skala, jag älskar att skapa killkläder som släpper på könsstereotypreglerna, och ofta blir lite mer feminina, men som jag ändå känner mig naturligt maskulin i..
När jag är ute på nätet eller i klädes-appar o letar efter inspiration, så hittar jag klädesplagg efter klädesplagg som är för kvinnor.. Och när jag köper kläder, blir det ofta androgyna tjejkläder som jag ibland syr om lite.. Hittar en del fantastiska killkläder, men måste tyvärr säga att jag i stort tycker att den manliga klädesmarknaden är tråkig’are.. Det finns så himla mycket inspiration att hämta från kvinnokläder..
Om jag som kille dock skulle ta på mig typiska kvinnokläder, så blir det ett helsikes liv.. Jag sticker ut! Och blir kallad saker.. Folk pekar på mig.. Och verkar se mig som allmänt karaktärslös..
Om en tjej tar på sig manliga eller grabbiga kläder så tycker inte jag det verkar hända så mycket, annat än att det ibland inte blir så klädsamt, men ibland precis tvärtom..
Är det lika svårt för tjejer i killkläder som för killar i tjejkläder?
Tycker alltid kvinnors kläder tenderar att vara mer urringade o mer smäckra, med mer detaljer som volanger, fransar, paljetter, och spets.. Vissa kvinnokläder är helt fantastiska.. Men när jag testar dem sitter dem inte bra.. De är gjorda för kvinnor o ska sitta på kvinnor..
Leggings har dock numera börjat komma för män, som Meggings.. Och det är ju fint..
Jag tror generellt att Män har behov av att känna sig maskulina o kvinnor att få känna sig feminina, och i vissa fall vice versa.. De som bestämmer vad som är feminint och maskulint är ju vi själva, och ofta handlar det om att framhäva eller stärka de könstypiska dragen, som breda axlar hos män, eller stora byst hos kvinnor..
På åttiotalet var det dock t.ex vanligt med axelvaddar och kostym hos kvinnor och tights och allehanda trikåer för manliga musiker..
På 70 talet var det unisexmode, som mina föräldrar personligen kämpade för, men blev otroligt
Uttråkade av, ganska omgående.. Antar att det kändes som att dagligen ha på sig uniform, och att många par-klädes-set, kunde vara som tagna ur en Maoistisk propagandaaffisch, men vet ej.. Det verkade i varje fall roligare med lite manlig o kvinnlig polaritet helt enkelt..
Vad framtidens unga vill ha på sig bestämmer de själva, och när de är små kan man ju iaf fråga vad de gillar o önskar sig.. Min systerson älskar Rosa och Guld..
Det kan vara pg.a att han vill imponera på de vuxna som älskar när detta inträffar.. Eller så gillar han helt enkelt bara rosa o guld:) Vilket jag vill tro^^
Min tro är att jakten efter att uppfylla de manliga o de kvinnliga idealen kommer fortsätta, men färgerna kommer nog bli alltmer fria att använda fritt för båda könen.. Tror att det kommer bli mer metrosexualitet, där gränsen för det manliga o kvinnliga är vagare, Men vet givetvis inte..
Kram o tack för att ni läste:)
John

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *