Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Pojkar tar plats på flickors bekostnad, vad kan vi göra åt det?

Varje morgon åker Ninja skolbussen tillsammans med resten av barnen i Segersäng. Jag följer med henne och väntar tills hon klivit på, sen vinkar jag och går hem. Alla föräldrar tänker inte som jag dock och jag vet inte vad som är bäst, curlar jag Ninja kanske? Borde jag förvänta mig av en sexåring att hen ska klara av det ansvaret? Uppenbarligen så klarar flera av de andra barnen det och deras föräldrar verkar inte oroa sig.

Men vet ni, jag vet inte jag. Jag vet inte om barn, oavsett hur kompetenta de är, ska lämnas på eget bevåg. För varje morgon när jag står där så är det en liten grupp barn….. okej då, det är pojkar. En grupp pojkar. Varje morgon så är det en liten grupp pojkar som tar plats på de andra barnens bekostnad. Antingen genom att skojbråkas och knuffas eller genom en ny slags ”lek” eller ”herren på täppan”-föreställning som går ut på att de samlas lägst bak i ledet för att på så sätt försäkra sig om platsen längst bak i bussen. Det sistnämnda är än så länge rätt så oskyldig men jag märker redan tendenser till hierarkier. Vilka får sitta med? Vilka pojkar står längst bak? Jo, de högljudda och coola.

Ibland säger jag till pojkarna. Som idag när skojbråket pågick mellan Ninja och en annan flicka som båda flyttade på sig och backade bak. Jag lekte med tanken att säga till den andra flickan att hon inte behöver flytta på sig, att hon ska säga ifrån och knuffas tillbaka men det kan jag såklart inte. Så jag sa till pojkarna att sluta stöka i ledet. Och vet ni? De käftade emot! Sa att jag inte var deras fröken och att de inte behöver lyssna på mig. Alltså två stycken sexåringar. Jag känner mig som en tant men va fan? Jag sa till igen. Jag sa att jag är en vuxen som säger åt dem att de ska ta hänsyn till att det finns andra människor i ledet också. De slutade men asså….. kaxandet???

Så då tänker jag iallafall att det är en jävla tur att jag följer med Ninja till bussen varje morgon men jag undrar också hur dessa föräldrar resonerar. Jag kan inte agera vakt varenda dag liksom. Vad fan ska jag göra?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Pojkar tar plats på flickors bekostnad, vad kan vi göra åt det?”

Detta med småungar som käftar emot främmande vuxna! Har också varit med om det, men kan verkligen inte minnas att vi var så kaxiga i den åldern (för snart 30 år sen). Undrar varifrån denna känsla de har, av att inte vilken vuxen som helst får säga till dem, kommer ifrån.

Jag tror vi lärde oss att vuxna skulle respekteras och lydas. Till viss del är det positivt om barn inte lär sig det för alla vuxna ska varken respekteras eller lydas då det kan vara farligt, men det måste ju gå att nyansera lite! I vissa fall ska ALLA, oavsett ålder, lyssna om de blir tillsagda. För allas trevnad.

Jag följde med ett av barnens klass på utflykten gång. Samma sak där. Kom på mig själv med att titta på några av pojkarna och tänka ”jadu, där sitter en tänkbar framtida kvinnomisshandlare och våldtäktsman”.
Vi måste göra som du gjorde – säga ifrån. De får kaxa sig bäst de vill. Vi är vuxna, större, starkare och vet bättre. Då får vi visa det också.
By the way så är du med i veckans FeministPepp! Det är visserligen förmodligen den sista men vad passar bättre då än att sluta med det bästa?!

Kanske attityden som lärs ut idag att ”du kan göra allt du vill och du ska alltid göra det du känner för” som gör även små barn till små kaxmonster. Lätt för mig att säga som inte har barn själv, men har ändå varit med och hjälpt till med att göra ett gäng brorsbarn till fungerande och hänsynstagande individer. Inte sällan har jag varit den som stått för fasthet och konsekvens när mina bröder varit ”för snälla”…
Det är en uppfostransfråga, att lära barn att världen inte snurrar runt dem enbart, att vi är delar av en gemenskap och att vi visar hänsyn till varandra OCH att vi lyssnar på vuxna och låter andra tala till punkt.
Jag låter väl som en käring nu men jag ser ju hur barnen är de som bestämmer i en del familjer för att de vuxna inte verkar våga ta ledarrollen över sina barn.
Jag menar självklart inte att barn ska kuvas eller styras med järnhand – men barn har inte omdömet och erfarenheten som behövs i socialt samspel och det är ju b l a det vuxna, alla vuxna har som roll att förmedla. 6-åringar ska fan i mig inte kaxa sig mot vuxna! Där har föräldrar helt klart brustit i sin vuxenroll som jag ser det…

Min mormor pratar ibland om att det största problemet med hur folk uppfostrar sina barn idag är deras tomma hot. Om ett barn beter sig illa på lekplatsen så kan föräldern hota med att de ska gå därifrån om barnet inte skärper sig. Men när barnet väl fortsätter bete sig illa så händer inget, för föräldern kanske hellre sitter kvar och umgås med de andra föräldrarna. Barnet lär sig att dess agerande kanske som mest frambringar en utskällning, men inget mer.
Jag vet inte om det ligger något i det, men det skulle kanske inte förvåna mig.

Jag hatar pojkarnas beteende i grupp. Var på ett lekland och där mejade pojkar i 6-8 års åldern alla. En liten skitunge slog två flickor och jagade dem oprovocerat. Vart så jävla chockad så jag hann inte reagera och när fattningen återkom så var han borta. Flickornas dag på leklandet var förstörd från och med denna stund. Känner sådant hat när jag ser dessa små glin och framförallt till deras föräldrar som så klart inte finns på plats.
Vad fan gör man liksom? Varför tar inte pojkföräldrar ansvar för sina situngar?

Till Bee
Skitungar? Jag har så otroligt svårt för det där synsättet, hatet som du beskriver mot småpojkar/barn och deras usla föräldrar? Pojkar inser – precis som små flickor – vad som ”krävs” för att klara sig bland hierarkier och normer, det är våld, styrka, kraft osv. det är en pojkbild som alla mår dåligt av, både (andra) pojkar och flickor. Att börja hata småbarn för att de agerar i enlighet med normer känns väl inte produktivt eller ens särskilt schysst? Enligt min uppfattning är det trots allt en skillnad mellan små pojkar som grupp och män som grupp i detta avseende.
Vi måste kunna prata om problemen i skolan, och då framförallt små pojkars våld/trakasserier mot små flickor (som är ett stort problem i skolan idag), utan att ”hata” småpojkar och skylla deras beteende på ”dåliga föräldrar”.

Jag tycker du gör helt rätt!
Pedagogerna verkar vara av den uråldriga skolan där ”boys will be boys”… Ungar behöver bli tillsagda, få lite regler och lära sig vanligt hyfs. Annars blir de alldeles chockade när de kommer ut i vuxenlivet och märker att det där med att göra som man vill och skrika sig till grejer, det funkar inte.
Heja dig!

Men är det fritidspedagoger med vid bussen? För om så är fallet skulle jag i första hand vända mig till dem och ta en diskussion kring hur jag uppfattar barnens beteende. Annars vette fan…
Har dock en liknande historia. Gick förbi en av grannarnas tomt där deras unge (4 år) hoppade studsmatta med en stor sax i näven. ”Nämen XX, akta dig. Sluta genast hoppa och lägg ifrån dig saxen, det är jättefarligt att hoppa med sax i handen”, sa jag… typ. Varpå ungen svarade ”du är inte min mamma, du kan inte säga till mig”. Eh? Det kan du ge dig fan på att jag kan.

Ryt till och skräm dem! Barn SKA kunna ta en tillsägelse från andra än sina föräldrar, så är det bara.
Och till föräldrar som anser något annat; vad ni lär era barn är att de bara gör fel om mamma eller pappa tycker att det är fel och det är så vi får gäng med tonårskillar som skrämmer folk runt omkring och barn/tonåringar som tror det är fritt fram att vara sexistisk, rasistisk, transfobisk, funkfobisk etc.

Jag lär mitt barn att respekt gar at tva hall. Jag respekterar det som är viktigt för honom och förväntar mig att han respekterar inte bara mig och pappa utan även sin lillasyster som inte har samma makt som vi. Jag är även öppen med att vuxna inte alltid har rätt.
Respekt är inte att ryta ifran och skrämma sma barn. Det är inte att utnyttja sin makt (i det här fallet som vuxen) för att trycka ner andra. Da om nagot skapar man ett samhälle där starkast styr.

Jag kan säga att som pedagog (nu oftast vikarie vilket jag på något sätt hoppas gör att jag har de här erfarenheterna) så hjälper det inte heller. Det är alltid ”Du är inte…”.. Det är mamma, pappa, riktiga fröken osv osv i all oändlighet. Nu är jag en sån där människa som ändå säger till, och säger till och säger till tills jag blir blå i ansiktet och det hjälper sällan. Vafan. Precis som ovan känner jag att det handlar mycket om ”Gör som du vill”-mentaliteten som råder numer. ”Det klart att du kan göra som du vill och bli exakt vad du vill. Ingen kan säga åt dig vad du ska göra”… Det är sånt som får mig att se mig om efter andra jobb, vilket är synd för lärare är det enda jag någonsin velat bli.

Har haft liknande upplevelser flera gånger de senaste åren. Häromveckan var det barn på vår innergård som bråkade, den största killen lyfte upp en mindre o släppte honom sen på asfalten så han började gråta. Såklart sa jag till och fick till svar att jag inte skulle lägga mig i, att det var hans lillebrorsa och så vidare. Jag har aldrig sett någon annan säga till barn! Var är alla ”griniga” gamlingar och alla andra vuxna som ser till att det går juste till på våra gator? Jag tror att vi just nu har en epedemi av FEGHET hos vuxenvärlden och den växer sig starkare för varje dag. HJÄLP.

Dulcinea: Håller med men jag tycker inte det är konstigt. För om pojkens, som du skällde ut, föräldrar fick reda på att du sagt ifrån så skulle de mest troligt inte skälla på sin son utan på dig och ge honom en kaka som tröst. Och du som vuxen/lärare eller what not har inget att ta till som konsekvens.
Om du har otur så blir föräldrarna så arga på dig att de ger sig på dig med mer än en utskällning. Liten by så kanske de t o m ser till att svartmåla dig för allt och alla. Är barenen större så är det inte otroligt att de själva svarar med att ge sig på dig fysiskt.
Har en historia med folk som såg en redlöst berusad tjej ligga på gatan i deras lilla stad. Folket kände igen henne och körde henne hem till förrädarna. Tror du att de fick ett tack för att de såg till att hon kom hem säkert? Nej de fick en utskällning för att de hade lagt sig i saker som de inte hade att göra med + att de störde deras nattsömn.
Till Historien hör att folket inte sagt ett pip eller fördömt vad som hänt. De ringde bara på dörren och sade hej, typ!
Så i egen självbevarelsedrift så slutar man att bry sig.

Så förbaskat sorgligt att enbart du är där och vaktar och säger till. Vad gör de andra föräldrarna? ALLA kan väl inte vara så upptagna varje dag att de inte följer med sina barn till bussen?
Eller just ja. Pojkarnas föräldrar är säkert fullständigt nöjda med läget. De har ju redan präntat in sina små ”fotbollsbusar” att de ska ta plats och kaxas. För tyvärr är verkligheten sådan idag.
Men ändå, så sorgligt. Ensamma barn till bussen i ett av världens rikaste länder där vi tjänar mer än va vi nånsin kan göra av med.

Nej alltså det är många föräldrar där! Men det är många som inte är där också. (Många barn i byn) de flesta barnen beter ju sig. Förutom denna klick på kanske fyra pojkar. Som dock inte ALLTID stökar. Men ofta. De är inga elaka eller bråkiga barn.

Jag undrar vad det är som förändrats så radikalt i barnuppfostran. När jag var liten och en vuxen sa till mig på skarpen sket jag nästan på mig av ”skräck” oavsett om jag tycke de hade rätt eller ej. Eller till en viss gräns iaf för grannkärringen fick träffa en arg Matilda på 5 år när hon falskligen anklagade mig för att ha pissat i deras lekstuga, men då hade hon ju verkligen ingen rätt att skälla på mig heller.

Matilda: Vad som har förändrats är att de andra vuxna slutat att bry sig om vad vuxna berättar för dem och tycker att ingen annan har att göra med hur ditt barn beter sig.
Vad vi visste när vi var barn var att om de gick så långt att en annan vuxen sade ifrån och sedan berättade det för mina föräldrar så kunde jag med all säkerhet veta att jag skulle få en utskällning som heter duga från de mina och att det dessutom följde en konsekvens efter det så som typ att gå och be om ursäkt eller indragen veckopeng eller något annat.
Idag så ställer sig de vuxna på sina barns sida och förvarar dem och deras dåliga betende oavsett vad som hänt eller om de förtjänar det eller inte. Det har slagit över på andra hållet från förr när barn aldrig troddes på.

Hej! Vi är så många vuxna och många av oss vågar inte säga åt kids oavsett ålder, eller tänker att vi inte har rätt att göra det, eller att det inte är vårt ansvar. Varje gång jag pratar om olika situationer där vi som vuxna borde visa oss och göra oss hörda, så blir jag peppad att göra det. Det är så många olika situationer, och jag går runt med en slags känsla av att när jag var kiddo så var de vuxna mer myndiga, mer säkra i sin vuxenroll att de på ett mer självklart sätt visade mig och andra vars gränserna gick. Jag själv ifrågasätter mig själv hela tiden, har jag rätt, ska jag, får jag, borde jag… och JA som regel ska jag borde jag får jag och måste jag. Tack för att du skrev det här inlägget, pepp och kraft till oss att vara vuxna.

Den där känslan av att de vuxna var mer myndiga, säkra i sin roll och ”på ett mer självklart sätt visade var gränsen gick”, du vet att det är på grund av åldersmaktsordningen, va? Och att du varje gång du använder din vuxenauktoritet försvarar ett synsätt där alla människor inte är jämlikar? Att du upplever att de vuxna var mer respekterade när du var liten än idag KAN bero på att utvecklingen gått framåt. Till exempel får man inte längre slå barn och elever behöver inte stå upp i bänken och i kör hälsa läraren välkommen innan lektionen börjar. Men kampen för ungas rätt kanske gått för långt??
Nej, vet du, i förhållande till vuxna är barn och unga T.O.T.A.L.T maktlösa. Att du ifrågasätter dig själv känns mest rimligt.

Jag tycker du gör helt rätt i att ”agera vakt”. Minns själv när jag gick på lågstadiet och pojkarnas nya favoritlek var att antingen omringa eller smyga sig upp bakom en lämplig flicka och sedan dra ner hennes byxor/kjol och trosor. Minns själv skräcken, hur man hela tiden var beredd och gick och höll i troslinningen, den otroliga skammen när pojkarna ändå lyckades och man fick stå där blottad och utskrattad inför alla. Denna ”lek” höll på ett bra tag, kan inte minnas en enda gång som någon vuxen på skolan reagerade, än mindre agerade. Flickorna var helt utlämnade till rovdjuren, vilket i detta fall var jämnåriga pojkar, som tragiskt nog redan påbörjat livet som sexuella förövare. Det är helt uppenbart att barn inte bara ska lämnas åt sitt öde, önskar att det hade funnits vuxna på plats som vågade säga ifrån när jag var liten. Det behövde heller inte vara så grova övergrepp, förlåt ”lekar”, som ovan – minns väldigt tydligt hur rädd jag blev när pojkarna bara skränade och knuffades och skulle tränga sig fram, som små bulldozers.

Jag förstår problematiken, men snälla, använd inte din auktoritet som ”vuxen” för att få barnen dit du vill. Det är att anspela hårt på och normalisera åldersmaktsordningen. Och genom hur normaliserad åldersmaktsordningen är lägger den en inte så vacker grund för barnets sätt att uppfatta världen på. Det gör mig ledsen att åldersmaktsordningen knappast analyseras alls och nästan aldrig tas med som aspekt när vi talar intersektionalitet 🙁

Men vad menar du egentligen med ”åldersmaktsordningen” och vad skulle i så fall vara alternativet till denna? Tänker att det snarare är föräldramaktsordningen som behöver brytas och att samhället – då i första hand staten, i form av socialtjänst osv, men gärna även vuxna i allmänhet – måste ta större gemensamt ansvar för barn, så att dessa inte är (nästan) helt utlämnade till sina mer eller mindre lämpliga föräldrar, som de till stor del är idag. Men då handlar det såklart fortfarande om att vuxna måste ta större ansvar, i just egenskap av vuxna!
Tänker att du säkert inte menar att vuxna ska sluta ta ansvar för barn och låta de sköta sig själva, fatta framtidsavgörande beslut på egen hand, lösa konflikter helt utan vuxnas inblandning och vara helt utan gränser, men om inte detta så förstår jag inte riktigt vad som menas med åldersmaktsordning och hur ett upplösande av denna skulle gynna barn? Kort sagt så instämmer jag med ”The real Hmm” nedan, vad har man för rätt att överhuvudtaget blanda sig i barns liv, säga till dem osv, annat än i egenskap av just vuxen?
Samma fråga till LD, vad menar du ger dig rätten att överhuvudtaget säga ifrån – och att det dessutom ska räcka – annat än att du är just vuxen?

Alltså det där är ju jätte svårt. Överlag anser jag det som ett sundhetstecken när barn säger ifrån och inte köper vuxnas prat och åsikter rakt av. När jag var liten blev jag också så rädd att jag sket på mig när någon främmande sa till mig men det var knappast någonting positivt. Visst, det var bekvämt för de vuxna i min omgivning att jag var så sjukt kuvad men jag själv lider av det än idag.
Har själv snoppbärande barn där den äldsta är 9 och han accepterar i princip aldrig en tillsägelse utan en motivering – förutom när han vet att det är fel och själv tycker att det är dumt egentligen. Men är han övertygad om att ”rätten” egentligen är på hans sida snackar han öronen av en för att försvara sig och förklarar varför han egentligen har rätt. Han har hela sitt liv saknat det där, vad det nu är, som gör att det känns jobbigt när en vuxen utanför familjen säger till honom. För honom har det aldrig verkat mer dramatiskt än när någon av oss föräldrar säger till.
Självklart går respekt åt båda hållen men vi vuxna måste komma ihåg hur otroligt maktlösa barn är gentemot oss i grunden. Och vi föräldrar är inte sämre nu än för 30 år sen – att det är svårare att uppfostra ungar idag beror basicly för att man inte får spöa dem längre och det är knappast något dåligt. Samt att vuxna idag i större utsträckning respekterar barns rättigheter och människovärde vilket antaligen leder till kaxigare ungar och det är smällar man får ta helt enkelt.
Jag lär min son att det inte alls är självklart att lyssna på andra vuxna för det finns bannemig massor av puckade vuxna. I början när jag och hans plastpappa var tillsammans sa plastpappan vid några tillfällen ”Du måste säga åt honom att göra som jag säger”… och min spontana tanke var då: ”Men om du då säger nått puckat?”
(Med puckade vuxna menar jag inte dig LD i detta fallet – skulle också ha sagt till och säger till andras ungar hela tiden. Ibland lyssnar dom, ibland inte men jag föredrar att vissa inte lyssnar än att de blir så rädda av tillsägelsen att de får men för livet typ…)

Jag håller med och jag tycker det är skitbra att barn vågar säga ifrån. Men det här var ju bara kaxigt. Det är ej första gången samma barn käftat emot när jag sagt till dem att sluta bråka. Ninja säger alltid ifrån när hon tycker vuxna är dumma, men aldrig när hon själv vet med sig att hon faktiskt gjort fel.

Hej
Vet inte om det är för att jag jobbat en hel massa år i skolan, 15, innan jag bytte bransch, men ser jag barn bete sig illa på något vis, mot andra barn, mot djur, mot what ever, så säger jag till. Det som händer om vi inte gör det är ju också att vi legitimerar beteendet. Fler behöver säga ifrån fast man ska självklar göra det på ett schysst vis, gärna med en förklaring till.
Sen är det ofantligt många föräldrar som behöver lära sig att om deras barn får en tillsägelse, dåligt betyg etc så har de antagligen gjort sig förtjänt av det snarare än att den vuxne/läraren gjort något fel.
Tycker du gjorde helt rätt att du sade ifrån.

Åkte du buss nån gång? Du beskrivet ju det som var aktuellt för vår generation. så sjukt att det pågår nu också. 🙁
Om fler föräldrar följde sina ungar skulle dey inte bli så här.
Är det en skolbuss ala abonnerad? kanske kontakta skolans rektor?!?

Jag måste erkänna att rubriken till det här inlägget stör mig. Tycker att ’vissa pojkar tar plats på andras bekostnad’ hade varit mer korrekt. Det blir lite som att säga ’Kvinnor vill vara hemmafruar’ bara för att det finns en grupp kvinnor som vill det.
Sen skulle jag som pojkmamma vilja lyfta att det inte är sa lätt för små pojkar heller så länge den typen av beteende premieras. Jag skulle hellre se att man fokuserade på att stoppa ”bråket” från ett könsneutralt perspektiv.

Jag förstår inte vad du menar!? I ena inlägget så får barnen gör vad de vill och i nästa så ska du uppfostra andras barn!? Vad tror du det blir av dina barn när de inte har ansvar, regler och struktur?! Hur kommer de klara av att arbeta i framtiden? Ha en chef? Kliva upp på morgonen osv osv. Lycka till säger ja bara å ge fasen i att uppfostra andras ungar nu när du nu låter dina göra som de vill.

Jag har inget intresse av att uppfostra andras barn. Jag säger till barn (och vuxna) som beter sig illa att sluta bete sig illa. Som sig bör. Du vet, det är vår skyldighet. Det har inget med fostran att göra överhuvudtaget.
Och mina barn är fantastiska. Man behöver inte ha strikta regler för att lära sig samarbeta, ta ansvar eller förstå hur man behandlar människor, jag tycker lite synd om dig och dina barn om det är det du faktiskt tror.
Och du, du får bara en chans här. Ska du ödsla din tid på att kasta skit på mig och mitt föräldraskap så blir du blockad.

Jag vill bara, från botten av mitt hjärta tacka dig för alla fantastiska texter du skriver. De fungerar som en handbok i min roll som tvåbarnsmamma och pedagog.
Du finns med mig i mitt dagliga genusarbete och många gånger har jag tänkt ”fasiken, jag MÅSTE skriva och tacka” Genom dina texter påverkar du så många vuxna som i sin tur påverkar så många barn.
Det är så stort och så viktigt det du gör.
Tack!
Ps.idag kom jag på mig själv att tänka ”shit, det var ju just det här, som de här barnen gör just exakt nu som lady D skrev om igår, fy faan för det här!”

Jag förstår inte heller hur de ena sekunden kan vara okej för barn att göra precis som de vill med precis allting och sen är det inte okej att barnen tar sig till skolan själva (de kanske ville det?) eller beter sig illa? Inte konstigt om inga regler finns och barn får härja precis hur de vill att de blir bråkigt?

Har varit med om det där kaxiga från små barn. Förstår inte vad deras föräldrar lär dem…? Vill de inte att deras barn kan bete sig hänsynsfullt? Hur ska barnen lära sig saker om det inte finns vuxna där för att tala om att ”nu går det för långt”? Det var ”bara lek” som ”gick för långt” när ett barn i min stad blev dödat av jämngamla barn. Varför tas det inte på allvar att vuxna har ett ansvar för barn?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *