Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Hur vet man när ens barn är trans?

”När blir jag tjej?” frågade Tamlin häromdagen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara men tror jag sa nåt luddigt att om han inte är tjej nu så blir han nog inte det sen, men att det märker han själv i såfall. Han har aldrig uttryckt nånting om det tidigare men vill ofta vara tjej när han leker. Typ prinsessa eller lillasyster. Men han verkar inte lägga nåt värde eller vikt vid kön annars. Han påpekar aldrig andras kön, frågar aldrig om andras kön, pratar helt enkelt inte om det. Det gör inte Ninja heller men efter att ha hängt med många andra barn så har jag förstått att detta hör till ovanligheten för ALLT könas hela tiden och jag blir tamejfan tokig.

Men tillbaka till Tamlin och tjejandet. Jag har aldrig tolkat detta som att han är trans dock. Nu är jag såklart öppen för att han är det men jag tänker också att många barn i hans ålder flyter runt lite eller uttrycker önskan att tillhöra ett annat kön om de befinner sig i en miljö som könar. Så jag har väl mer tänkt att han identifierar sig med tjejerna på förskolan som han ju vet är tjejer och som han föredrar att leka med. ”Jag är som dem, jag vill vara som dem, jag vill vara med dem alltså är jag också tjej” typ. Könandet är ganska påtagligt på förskolan också. Mycket ”kom nu tjejer” och ”tjena killen!”. Det tvingar barn till identifiering och samhörighet med en grupp de kanske ej känner det med.

Jag frågade honom häromdagen om han är pojke eller flicka och då sa han pojke. Jag frågade om han visste det för att andra sagt det till honom eller för att han kände det själv och då svarade han att andra säger det till honom men han verkar inte ha nåt behov av att protestera heller. Han liksom rycker på axlarna och nästa dag är han en katt. (och blir konstigt nog kränkt om man säger att han inte är det) (obs inte jag som säger det, jag låtsas som ingenting, men hans syster brukar vara snabb med att berätta att han minsann inte är en katt)

barn trans

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur vet man när ens barn är trans?”

Man vet att ens barn är trans när barnet uttryckligen säger vilket kön den är/inte är och vad den vill kallas skulle jag säga. Det kan hända när barnet är tre, det kan hända när barnet är femton, osv.
Chansen att ens barn är trans är ju väldigt liten och det bästa man kan göra är väl att (som du gjort) aldrig tvångsköna sina barn och respektera direkt (aldrig någonsin visa att man är besviken eller inte gillar det) OM barnet nu skulle vara en transperson.

Min systerson (då i Tamlins ålder) frågade sin pappa ”när ska du bli vanlig?”. Efter ett tag framgick det att med ”vanlig” menade han ”kvinna”. För hans mamma var normen för honom! När skulle pappa bli sådan?

Jag tycker Tamlin är störtskön!
Inte för att jag har barn själv men jag vet att jag vid flera tillfällen identifierade mig själv som pojke som barn.
Tror det beror på att jag var enda tjejen bland tre pojkar (kusiner och bror) och vi umgicks väldigt mycket. Kände alltid att jag inte var som de andra tjejerna, men som vuxen inser jag ju att anledningen till att jag kände så är för att jag är jag helt enkelt.
Jag är tjej, gillar killar och är mig själv (dvs inte heeelt enligt mallen för vad en tjej ”ska” vara, jag skiter i mallar, jag kör mitt eget rejs liksom)

När jag var liten var det en kille i min klass som alltid ville vara tjej när vi lekte och han var alltid med oss tjejer, han ville alltid heta amanda. Vi tjejer tyckte att det var roligt att leka med honom och tänkte aldrig att det var konstigt. Jag minns en gång också när han ritade ett rosa hjärta (som han alltid gjorde) och jag sa ”ska du inte rita bilar och dinosaurier som dom andra pojkarna?”, men han fortsatte rita hjärtan. Det säger mer om mig (eller den miljön som var på förskolan) än om honom. Då ritade han vad han ville, men idag tror jag inte han skulle göra det…

Om jag var du så hade jag kanske tolkat det som att Tamlin ser att Ninja är större och är en flicka (vilket han väl antagligen också har förstått genom vad andra säger) och att han därför antar att han kommer följa hennes spår (eftersom det ofta är så, hon börjar skolan, han börjar skolan osv). För så har det varit här hemma hos oss. Storebror (4 år) frågade för ett tag sedan om när Lisa (2) skulle få sin snopp. Typ som att det är något man får när man blir större.
För övrigt håller jag nog inte med A längst upp om att ett barn är trans när hen uttrycker det. Min dotter är som sagt två år och hon säger hela tiden att hon är en stor kille. Jag låter henne förstås anse det, men jag ser henne inte som en transperson för det. Känns som att hon får växa lite till innan dess. Hon vet ju inte ens skillnad på pojkar och flickor än.
Själv pratar jag inte om kön hemma, men de lär sig snabbt ändå. På förskolan håller det på med tjejgrupper och killgrupper och så, vilket jag känner mig skeptisk till.

Ville vara pojke och försökte vara pojke i perioder som barn. Men det var nog pga omgivningen som sa att jag det var konstigt att jag var tjej om jag betedde mig på ett visst sätt eller hade vissa intressen. Idag är jag dock bekväm med att identifiera mig som kvinna då jag vet att min könsidentitet inte har något med mina egenskaper eller intressen att göra.
Så jag skulle tro att om jag inte hade växt upp i en miljö som inte könade så hade jag nog inte ens funderat på min könsidentitet.

Jag minns att jag hellre ville vara kille när jag var kanske 5? Och sen vet jag inte vad som hände, men nu trivs jag ypperligt som tjej och har gjort den i minst 10 år. Ibland kan det vara en fas, för att man känner sig mer som de andra som är killar eller tjejer, och ibland kan det ju antagligen vara så att man helt enkelt fortsätter identifiera sig som ett annat kön, och jag antar att man inte kan veta förrän det händer?
Jag tror du gör rätt med honom, oavsett vad som händer. Visar det sig att han är trans, ja, då kommer du ju älska honom lika mycket för det! Eller henne, om han hellre vill det.

Min systers son nämnde ofta förr att han var ”en stor tjej”, antagligen pga han har en storasyster som folk sagt så om. Inget konstigt med det, han fattar ju inte ens innebörden av det utan vill bara vara som sin syster. Nu mera säger han dock pojke eftersom folk TYVÄRR har rättat honom tillräckligt många gånger 🙁 🙁

Såklart kan man som förälder se att ens barn är trans redan vid tre år ålder, som vid femton som vid trettio. Men vad barn upplever är inte bara ’önskan’, själv ville jag också vara pojke som liten (men då för att få privilegierna som pojkarna fick, fria vara spion och andra könade roller). Barn kan väldigt tidigt uppleva dysfori, alltså att de inte är bekväma med sin egen kropp, vilket man som uppmärksam förälder märker. Det kan innebära att de inte är bekväma att se ut på ett visst sätt, till att deras kön inte passar in i hur de känner sig. Det är ett väldigt känsligt ämne men jag rekommenderar att googla runt på hur det är att vara småbarnsförälder till ett barn som är trans, det finns folk som delar med sig om hur det är och det kan vara väldigt hjälpsamt. Det viktigaste är att man stöder och tror på sitt barn, istället för att ifrågasätta hen.

Mitt treåriga barn tror att tjej betyder barn. I hans värld är man först tjej, sen Mamma och sen Pappa. Det gissar jag att han baserar på våra längder. Tripp (barnet/tjejen) trapp (mamma) och trull (pappa). Han längtar tills han blir mamma men vill inte bli pappa.
Men som svar på din fråga: Ingen aning =)

Jag trodde helt klart jag skulle bli en pojke nar jag blev stor lika som att jag trodde min lillebror skulle bli en tjej nar han vaxte upp, eller att syrran ocksa skulle bli kille nar hun vaxte upp.
Min lillebror brukade ga runt och bara vaaanta pa att bli aldre och blitjej/fundera mycket pa hur allting kommer att andras osv.
Far inte fram nagot vettigt har riktigt mer an att nar jag sag att Tamlin sagt ”När blir jag tjej?” sa fick jag en kansla av, YHAA jag och mina syskon var inte dem anda som trodde vi skulle fa ett annat ”kon” nar vi blev aldre.. (Tror faktiskt mina grannar trodde pa detta ocksa.. Jag var val runt 8-9ar och min bror runt samma alder som Tamlin.)

Jag minns också det där när jag var liten. Jag ville ofta leka Jonatan från Bröderna Lejonhjärta eller Emil i Lönneberga, men även mamma eller någon annan kvinna. Jag var den där som spelade fotboll med killarna, hade trasiga jeans och var prinsessa, pojkflickan. Troligtvis var det skolan och samhället som gjorde mig till en riktig tjej, men det enda ”annorlunda” med mig är att jag är bi. Det betyder ju inte att Tamlin eller någon annan är bi, men vad spelar det för roll?

Barn trenger ikke å identifisere seg med et kjønn før de selv ønsker, og først da vet man hvor de føler seg mest som segselv! Tamlin er herlig! fortsett med din fine oppmuntring til han som person! Han trivest, og det er det viktigeste!:)

Jag har också funderat över det här. Min dotter vill inte vara tjej. Hon är fem år. Hon har enbart kläder köpta från ”killavdelningen” (förstås förkastligt att det ens existerar sådana indelningar i affärer!) Men som sagt. Min dotter vägrar alla kläder som associeras med tjejer (hon har även enbart kalsonger, inga trosor). Jag är väldigt tydlig med att hon får vara precis som hon vill vara: vill hon vara tjej får hon vara det, vill hon vara kille får hon vara det, vill hon vara något annat så får hon vara det. Såklart.
Det jag kan känna är lite problematiskt är att hon ”ser ner på” ”tjejiga” uttryck: typiskt ”tjejiga” saker och kläder, saker som ”tjejer gör”. Detta med vad som är ”tjejigt” och vad som är ”killigt” får mina barn tydligt lära sig på förskolan – och förstås överallt i det offentliga rummet!
Jag tror att hennes vilja att vara kille handlar mer om att hon vill göra det som killar gör (och det gör hon också). En kille har ju friheten att vara högljudd, att ta för sig, att ta plats. Killar är coola, starka, snabba, häftiga. Detta är förstås ingen generell uppfattning som jag delar, men det är den absolut rådande uppfattningen bland barnen och de vuxna(!) runt omkring mina barn. Att förväntningarna på en kille och på en tjej skiljer sig är mina barn fullt medvetna om.
I vår familj jobbar vi vuxna mycket för att ge barnen en så okönad tillvaro som möjligt. Vi jobbar aktivt med att visa mångfald. Vi kämpar hårt med att försöka luckra upp samhällets strama ramar och indelning i fack efter kön. Vi diskuterar genus med barnen och vänder och vrider på normerna. Men ibland känns det tamejfan meningslöst – de proppas ju fulla av könade uttryck från alla håll!!
Jag kan bara hoppas innerligt att vi kan ge våra barn den trygghet och den självkänsla som de behöver för att möta världen. Och att de vågar vara sig själva – vilka de än är.

jag minns att jag hatade rosa nar jag var liten… jag tror det var for att alla tjejer alskade det, och tjejer var ju sa … tjejiga och det ville inte jag identifiera mig med. Men jag har aldrig velat vara ett annat kon biologiskt eller kroppsligt liksom. Jag tror bara att jag inte ville va tjejjig ochn mesig typ.

Hej! Jag läste sin blogg för några år sedan men fastnade inte. Nu fattar jag inte varför jag inte gjorde det, för du skriver ju om så otroligt viktiga ämnen och det gör mig så glad att du orkar fortsätta trots alla fruktansvärda påhopp. Jag har bara läst de 34 senaste sidorna inlägg som du har skrivit och det är roligt, informativt och skrämmande. Jag hoppas att du fortsätter och skriva din blogg länge till! Om jag träffade dig så skulle jag vilja kramar dig! Hälsningar Ylva

Min dotter har i perioder inte velat vara tjej. Då har jag pratat med henne om det, låtit henne förklara, svarat på frågor hon haft om hur en skulle kunna bli ett anat kön, och så har jag inte satt någon etikett på henne efter det. Hon är hon och hon får känna själv vad hon vill ha. Nu har hon landat i att hon nog är cis, längtan efter att bli kille har försvunnit, men däremot är hon queer och bi. Hon är 14 år nu, men diskussionen började redan när hon gick i förskolan.

Sån jäkla skön kommentar!
Lillebror hade gärna klänning och rosa och glitter och smycken. Som storasyrran. (Fast hon hade inte särskilt ofta rosa och glitter och smycken.) Men när han blev fyra, då plötsligt ville han inte längre ta i det med tång. Tvärnit. Efter en kort period kom han fram till att jo, vissa rosa och glittriga saker kunde han ha.
Dottern hade en liknande revolt vid tre och ett halvt när hon plötsligt tvärvägrade byxor och bara skulle ha klänning. Det blev att panikköpa strumpbyxor. Så skulle hon ha långt hår för det hade alla tjejer. Varpå jag klappade min centimeterlånga stubb och undrade om jag var kille. Nåväl, det gick över ganska hastigt. Och vad gällde kläderna hade vi bara en regel – alla kläder ska gå att klättra i träd med.
När de väl hade tagit sig igenom det här könskonservativa stadiet och släpat hem alla märkliga påståenden om vad killa och tjejer kan och inte kan göra (och fått dem motbevisade av mor och far) så är de idag ganska avslappnade när det gäller kön. Men det är kanske så att de måste ha en sån extremt könskonservativ fas och testa alla gränser innan de inser att det finns viktigare saker här i världen.

Kanske gör jag än riktig tankevurpa här men jag blir lite förvirrad över det här med transsexualism och genus. Som jag förstår det är genus socialt konstruerat och jag håller med om att allt det här könadet som finns och görs påverkar.
Men om en transsexuell person redan känner i småbarnsåldern att hen är ett annat kön måste det ju vara något som kommer innifrån så att säga. Hur känns det att vara man eller kvinna? Handlar det om identifiering med annat kön? Om identifiering så är ju förutom olika könsorgan de egenskaper/attribut/roller vi tillskriver ett visst kön.

Jag ville ju va tjej mellan typ 4-7års ålder också, även fast jag hade två storebröder. Tjejgrejer var ju mycket finare och tjejer var ju så söta, jag ville också va söt minns jag att jag tänkte och putade med läpparna när det togs kort osv. Jag var även väldigt mammig som Tamlin är, det kanske hänger ihop. Jag känner iallafall igen mig i honom, han har väl ärvt min feminina sida. 🙂

Min son (snart 5) har sagt att han vill bli tjej och berättade för mig att man faktiskt kan opererasig. Det har inte jag berättat om så blev förvånad över hur mycket han visste. Jag frågade varför och han ryckte på axlarna: ”vill bara det”. Vet inte heller hur mycket allvar som ligger i det men jag tänkte att man får vänta och se, att om han vill det längre fram så fine men jag tänker att det också kan vara för att han isåfall känner att han bättre passar in i samhällets normer då han precis som Tamlin hellre dras till att leka med tjejer och klär sig i normativt tjejiga kläder. Hans favoritfärg är rosa och han älskar kjol, klänning och prinsessor, leker hellre dans än krig m.m. Ja du förstår.
Jag har heller aldrig lagt något värde i könet men jag tänker att de tyvärr får höra sånt ändå. Precis i den tiden han sa så hade han blivit retad av två tjejer på förskolan som sa att han hade tjejkläder. Plus att han är väldigt mammig och har en storasyster som han verkligen ser upp till.
Jag försökte säga till honom att han får vara precis som han vill även om han är pojke. Att det bara gör att han har snopp och inte snippa. Han ba: ”jag vet mamma men jag vill ha en snippa”. Sen tror jag också det är bra om man har manliga förebilder som kan visa att det är ok att bryta mot normerna.
Sorry för långt inlägg som kanske är lite rörigt, ville bara visa att jag verkligen känner igen mig 🙂

Jag säger inte att din son INTE är trans (och OM han är det säger jag inte att det är något fel med det), men troligast är att han bara befinner sig i den åldern då storasyskonet är bästa kompisen och största idolen, och mycket av hans beteende och kommentarer kommer troligtvis från detta då storasyskonet i detta fall råkar vara av kvinnligt kön.

Det kan ju helt enkelt vara så att han just nu idenrifierar sig mycket med sin mamma och storasyster.
Min son har också haft en period när han ville vara tjej i lekar och ofta lekte mamma. Nu är det inte så, men det höll i sig ca 2år

Hej jag vill bara säga att du är den coolaste personen jag vet, ser väldigt mycket upp till dig, framförallt dig som mamma.
Hoppas på att mina barn också får en så avslappnad inställning till kön( jag är bara 17 än så länge men senare i livet).
Du har fått mig att förstå så många saker om feminism/genus
och din blogg gör mitt liv så otroligt mycket lättare varje dag. Eller inte lättare, men lättare att förstå vilka problem/känslor som tillhör mig och vilka som samhället faktiskt ansvarar för(typ utseendefixering, sexism).
TACK <3

Låter väl som en ganska sund inställning. Många (men inte alla) transpersoner upplever sin trans i tidig ålder. Men det viktiga är väl att inte pracka på varken cis eller trans på barnen utan ta det som det kommer.
Däremot så borde du ta det lugnt med att ta upp att identifiera sig som ett annat kön med att identifiera sig som ett djur. Det är något som transpersoner faktiskt får höra som motargumemt eller förlöjligande.

Jag tror att väldigt många människor inte har någon ”inre kärna” av könsidentitet, så det låter inte alls konstigt i mina öron att Tamlin säger att han är pojke för att andra har sagt det till honom. Vissa känner väldigt starkt att de tillhör ett visst kön, men många får helt enkelt ett kön tilldelat sig och känner inget behov av att protestera. Så det låter ju som att Tamlin är en sån person som inte har en speciellt stark identitet som pojke, men accepterar att det är den roll han har fått.

Hej!
Jag förstår inte riktigt vad problemet är. Barnet kommer säkerligen berätta för dig när den känner sig redo för att göra det, om den skulle vara trans. Det är inget du kommer kunna att se eller bekräfta i förväg, då det är någonting som barnet känner. Det du kan göra då är att ge stöd och visa att du finns där.
Däremot att prata om identifiering och liknande med ett så litet barn tror jag kan vara problematiskt när de fortfarande inte riktigt har koll på vilka normerna är och vad som räknas som ”kvinnligt” och ”manligt”. Jag tror att det då kan uppstå väldigt mycket förvirring och att det är bättre att låta barnet vara som den är utan att tvinga den att identifiera sig med något alls. Sedan att kanske när de kommer upp i skolålder börja prata om att den inte måste välja mellan två kön, utan att det finns flera, och att det finns en valmöjlighet och att det könet/ickekönet inte nödvändigtvis behöver vara bestående hela livet.
Hoppas jag någorlunda tydligt kunde förklara mina tankar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *