Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Varje dag bekräftar de att min dotters yttre spelar roll

Varje dag när Ninja ska åka med skolbussen så möter hon upp sina pedagoger. Varje dag får hon höra att hon har fina skor eller fin jacka eller fina vantar. Varje dag får hon höra de andra tjejerna i busskön mötas med samma hälsningsfraser: fina skor, fin jacka, fina vantar. Varje dag.

Jag vill lära mina barn att kläder är oviktiga. Att det inte spelar någon roll vad du har på dig, om kläderna är fina eller coola eller inne eller senaste mode eller rätt eller fel. Jag vill inte att mina barn ska oroa sig över hur de ser ut. Jag vill att mina barn ska tänka på annat. Fundera på vilka lekar som ska lekas, vad de ska lära sig idag, vilka kompisar som de ska leka med och så vidare.

Jag vill lära mina barn att deras utseenden och kläder inte spelar någon roll men hur gör jag det när de får bekräftat för sig varje dag att det är precis så: kläderna är viktiga och hur de ser ut är det första som andra ser? Hur lär jag dem att det inte spelar någon roll hur de ser ut när det första som händer är att någon kommenterar hur de ser ut?

Varje dag.

20140924-164103-60063666.jpg
Jag behöver skriva ett mail till skolan. Hur ska jag formulera mig? Hur ska jag förklara utan att de känner sig påhoppade och kränkta?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Varje dag bekräftar de att min dotters yttre spelar roll”

Jag hade börjat att prata med pedagogerna. Ändrar de inte sitt beteende hade jag ringt till skolledningen, känns som det blir svårare att slingra sig live i ett samtal än via mail. Lycka till! Heja heja!

Det är rent av tragiskt att det ska vara som du beskriver. Att det är det som dom får med sig från skolan; att jag har fin jacka. Inte med en känsla att jag kan erövra världen för att jag är jag.
Jag har två härlig barn, en emotionell 4 åring som får höra att han är lite feg med vissa saker och en 2 åring som ständigt (som du säger; varje dag) får höra hur söt hon är.
Jag har med undrat och funderat. Hur ska jag bevara denna härliga omtänksamma och känslosamma kille att inte falla in i machoträsket?
Och hur ska jag få min dotter att förstå att utseendet inte betyder något alls, att hon är fantastisk alla dagar. Att man inte Måste vara söt?
Jag funderar som du.. Hur gör man? Ska man prata med dagis?
Jag blir dock glad när jag nämde sonens ”feghet” för bvc att dom svarade med; jag ser det en en av hans största styrkor. Att han tänker efter innan han gör något och att han tänker och känner som han gör.
Tänk vad det kan värma ett mammahjärta när någon vänder på det hela.
gu vilka underbara bra ungar!

Jaente förälder, så jag har inget bra tips till hur du ska formulera dig.
Jag har däremot jobbat på en förskola som bestämde sig för att ta tag i just detta och vi bytte ut ”fin xxx” mot saker som ”Vad glad jag är att se dig!” och ”Vad roligt att du har kommit”, ”Nu är NN här, allihopa!” och liknande, värdeneutrala fraser, som uttrycker det pedagogerna egentligen försöker säga: att de har sett barnet och vill att barnets dag med dem får en glad och positiv start.
Det är liksom mestadels fraser. De flesta hälsningar är inlärda fraser, för det är en genväg. Det vore outhärdligt att behöva komma på individualiserade hälsningar varje dag, för det kostar hjärnan att vara kreativ – även i det lilla. (Säger hjärnforskare för tillfället – det kanske ändrar sig senare.) Men om det finns en liten pott av braiga fraser att välja ur, så blir det mycket lättare genast.

Superbra med bra med exempel! Jag köpte boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” som är proppfullt med bra exempel på hur man kan bete sig och vad man kan säga. Speciellt i en förksole/skolmiljö. Den boken har jag tipsat om och lånat ut (läs: prackat på) till förskolan för att få dem att tänka lite i andra banor. Den (eller annan bra bok/text i ämnet) tänker jag kan vara en utgångspunkt när man tar upp ämnet med skolan/förskolan.

du är bäst!
Jag tog upp det med en vikarie, som tidigare sagt: ”vad fint att din son har en blå jacka! Det är så bra när pojkar har blått, så man ser att det är en pojke. Man vill ju inte att nån misstar han för en tjej! Ja alla bebisar är ju flicksöta”. GAH! Jag blev så arg. Det stod dessutom barn bredvid.
Tog upp det med henne och bad på ett fint sätt att inte säga så, hon får tycka vad hon bil men får inte säga, färger är inte viktigt. Hon blev arg på mig.

Förstår inte hur en vikarie kan bli arg på dig för att du tar på någonting som står i läroplanen. Vi ska inte främja traditionella könsroller i förskolan, tvärtom. Alla som jobbar i förskolan måsterätta sig efter läroplanen oavsett vad de tycker privat.

Hej LD!
Vet inte om jag har skrivit det här redan men mig har du påverkat och jag kommenterar aldrig folks utseende längre. Inte kläder eller att någon ”ser fin ut”. Om jag träffar någon vill jag hellre säga att jag är glad att se personen! Mycket bättre! Så påverkat har du gjort, även om vi bor en bit ifrån varandra och jag inte träffar dina barn varje dag (men kanske andras)! Keep up the good wöööörk!!

Kan du inte skicka dom precis denna text? Den är ju både välformulerad och med ett tydligt jag-budskap.
Förstår precis din oro och känsla, delar den och jobbar precis på hur jag kan påverka pedagogerna som möter mina barn.

Och hur ska man bemöta sin dotter när hon är tonåring/vuxen och blivit bekräftad för sitt utseende hela sitt liv men aldrig från sin mamma? När hon sitter i psykologstolen och gråter för att mamma aldrig bekräftade henne? Jag säger inte att det kommer att bli så, men är rädd för att risken är att det blir så. Om hon hör att hon är fin från alla andra men aldrig från mig, kommer hon att försöka göra sig ännu finare för mig för att jag ska bekräfta det? Och så gör jag inte det… Blä för att världen ser ut som den gör.
Apropå mail till skolan; utgå från dig och hur du känner (ett unikt råd förstås) istället för att attackera deras beteende. Du vet nog…

Jag är uppvuxen med en pappa som sa till mig EN gång under hela uppväxten att jag var söt. Jag har gråtit mycket i psykologstolen men aldrig över det kan jag säga. Visst har jag önskat några gånger under tonåren att jag bättre kunde passa in i ”tjejmallen” men det har inte varit något direkt problem. Istället har jag lärt mig att utseendet är relativt obetydligt och att tro på mig själv på områden som verkligen betyder något.

Håper det er greit at jeg skriver på norsk?
Jeg har jobbet i barnehage i mange år, og vi har vært bevisste på dette på min arbeidsplass. Vi møter alle barna likt, uansett kjønn:
” Hei! God morgen, så gøy å se deg! Vi skal kose oss i dag! Hva har du lyst til å leke med? ” Om pedagogene på din datters førskole/skole konsekvent behandler jentene og guttene forskjellig, vil de nok sette pris på en konstruktiv tilbakemelding på det! Du kan f.eks sende dem en link til dette bloginnlegget:
http://mammalivet.blogg.no/1393580921_ikke_fortell_min_datt.html
Eller bare spør dem om de kan la vær å fokusere på utseende til barna. Jeg tror ikke de tar det tungt, jeg vet at jeg hadde satt pris på en tilbakemelding om jeg gjorde forskjell på barna selv!
Lykke til!

Jag tycker också du kan skriva exakt såhär som du skrev i inlägget! Samt lägga till att du förstår att de menar väl, att de bara vill göra Ninja glad, men ge exempel på vad de kan säga istället (tex ”roligt att se dig”, ”åh den jackan ser varm och skön ut” osv..). Jag väntar barn, vet inte könet men är livrädd för hur folk ska bemöta det beroende på om det är pojke elr flicka, jag kommer göra allt för att inte placera in barnet i ett fack men jag vet ju att andra kommer göra det. Jag tror att jag kommer bli galen.

Jag passar pa att onska en liten serie! Kan du inte skriva nagra inlagg om hur man uppfostrar barn till att bli sjalvstandiga, och hur man undviker att saga just som ovan. Jag vet att du skrivit massor om det har i blogginlagg innan men skulle sa garna se det som du gjorde fran grunden, typ steg ett. Steg tva. Bra bocker att lasa etc. Tack!

Skriv att du uppmärksammat detta och önskar att de yttre komplimangerna varvades med komplimanger om barnens inre. Nu vet jag att du inte vill ha några ytliga komplimanger alls, eller snarare inga komplimanger överhuvudtaget men en kompromiss kan vara en bra början och då känner sig skolan säkert inte påhoppad. Du kan referera till positiva erfarenheter av det du vill få fram i andra skolor eller utifrån dina erfarenheter från förskolan. De som tar emot ditt mail kan komma att se det här som positivt med engagerade föräldrar och konstruktiv kritik. Lycka till!

Skulle du kunna skriva ett inlägg om hur man kan bemöta barn på ett bättre sätt? Jag har inga barn och blir livrädd när jag måste interagera med ett, jag är så rädd att säga fel saker. Vad ska man säga? Hur ska man bete sig? Har du några bra tips? Det är kanske självklart för dig, men skulle du kunna dela med dig av tips så att andra kan bemöta barn på ett bättre sätt?

Jag är livrädd överhuvudtaget att interagera med barn. Blir aldrig så konstig som då! Vissa verkar ha någon medfödd ”hänga-med-barn-gen” för det faller sig liksom bara naturligt. Jag blir stel och tyst och tittar mig besvärat runt efter eventuell förälder. Jag vet inte…barn är konstiga och lite läskiga för mig (obs! hatar ej barn, föredrar bara att inte umgås med dom…), känns som att de ser rakt in i min hjärna hehe… Men om jag ”måste” föredrar jag väldigt små barn som inte kan prata än, det känns tryggare och enklare, eller typ högstadiebarn för såna går det att vara ”normal” med. Gillade inte ens att umgås med barn när jag var liten (blev ganska mobbad ett tag), föredrog pensionärer faktiskt, precis som nu. Växte inte heller upp med särskilt mycket barn runtomkring mig så kan vara därför…en märker ju skillnad på vänner som haft många småsyskon osv.
Har ju (obviously) inga egna barn och tveksam om jag vill ha några för är rädd att jag inte kommer kunna vara en bra och rolig förälder, men allt sånt kanske löser sig? Meeen, OM jag skaffar barn så kommer jag anamma ca allt jag läst på den här bloggen, jisses vad en lär sig bra saker här alltså! 🙂

När jag pratade med en vän om det här för några år sedan höll hon inte med mig, hon ville att sitt barn skulle få känna sig som finast i världen. Det verkar som det kanske inte är solklart för alla vad kommentarer om utseende ger för signaler, och att det faktiskt motarbetar självkänslan snarare än stärker den. Men oavsett hur man anser att grejen med utseende ska hanteras så måste man ju förstå att om man uppmärksammar att barnet har nya eller fina kläder/saker så kommer det uppfattas som viktigt. Och då vill man förstås ha nytt att visa. (Har märkt att många barn gör just det, berättar och visar upp). Och det måste ju ge problem för barn som kanske inte kan få nytt hela tiden. (Plus att det borde bidra till en del slit och släng i allmänhet, att ärvda grejer inte duger, eller?) Vad händer om någon inte har det senaste, eller vars föräldrar inte har råd med ny häftig ryggsäck, stövlar eller mössa med Spider-Man och Hello Kitty? Då räcker det inte om barnen får mat på bordet och kläderna är varma, de kommer må dåligt över skitsaker.

Varför måste de säga just att det är ”fina” saker? Kan de inte säga typ ”Vilka härliga vantar, de ser varma och sköna ut” eller ”Vilken bra jacka att leka utomhus i” eller något sånt? Det är ju trots allt viktigare att kläderna passar till ändamålet. Bättre än att få höra ”men vilken fiiiiiin prinsessklänning” och sen inte kunna leka för att klänningen kan gå sönder.
Eller bara ”vad kul att se dig”?

Jag tror tyvärr det är omöjligt att skydda barnen från såna typer av kommenterar, visst kan man försöka men de kommer med största sannolikhet mötas av det ändå. Och de kommer förmodligen tänka på sitt utseende som äldre. Det viktiga i det läget tror jag är att visa, som förälder att det inte är det viktigaste, att det överhuvudtaget inte har någon betydelse. Vilket du ju gör. Men omvärlden (tv, klasskamrater o.s.v) kommer alltid utstråla att utseendet är viktigt.

Det där är kluvet, för jag minns när jag var barn hur jag kunde glädjas åt ett par nya skor eller något annat. Det var inte för att jag blev sötare, utan för att de helt enkelt var fina. Saken/klädesplagget i sig gjorde mig glad.
Med den avdramatiserade inställning du har till barnens kläder tror jag att de är bättre rustade än de flesta barn att hantera vårt samhälles utseendefixering.

Alltså jag har verkligen inget bra svar, för jag tänker nämligen på det själv varje dag.
Jag försöker lära dem att kläder ska vara kul och skönt dock inte genom att kommentera deras kläder utan genom att själv ha på mig så tokiga, färgglada och sköna kläder som möjligt. Jag kommenterar ALDRIG vad de har på sig och de har hittils heller aldrig själva haft åsikter eller protesterat mot de som jag köper förutom typ ”den här tröjan kliar”.
Mina söner får kommentarer jämt på föris eftersom de ofta är färgglada, rosa eller klänningklädda vilket pedagogerna kommenterar och uppmuntrar. Så avsikten är såklart god från deras sida även om utfallet i det långa loppet blir dumt.
Tyvärr så tror jag inte att det spelar någon roll om en skickar brev till skolan/förskolan. De kommer alltid att stöta på detta oavsett. I affären, av kompisarna, i fotbollslaget, i arbetslivet o.s.v. Jag tror bara att en måste hitta ett jävligt bra sätt att förhålla sig till det. Hur vet jag tyvärr inte. För helst vill jag undvika att prata om kläder och utseende barnen alls utan bara låta det ”vara”.

Hej!
Jag tänker att du formulerade dig så makalöst bra i blogginlägget. Copy+paste och mailet är nästan helt klart! Ditt resonemang får förhoppningsvis pedagogerna att tänka till överlag vad de lyfter fram hos barnen.
Och jo. Jag har samma vånda med barnen i vår familj, i synnerhet med den enda dottern i familjen. Det är sån press, så mycket snack om utseende. Det gör mig smått förkrossad när hon kommer hem och undrar om jag tycker att hon är fin. Jag svarar henne att det allra bästa med henne är hennes insida, och så radar jag upp några av hennes egenskaper. Jag hoppas så att det, över lite tid, luckrar upp skönhetstänket och att det verkligen cementeras i henne, att hon är en alldeles fantastisk individ.

Jag föreslår att du talar med dem helt enkelt bara. När du lämnar din dotter och kommentarerna haglar så kan du säga att du gärna vill tala med en av dem och så tar du upp det här lite fint. Behöver inte vara en jättegrej alls.

Håller med! Har googlat sönder (nåja) internet, men hittar inga föreläsare eller utbildningar inom genus. Vill gärna få tips på utbildningar som man kan tipsa pedagoger om eller föreläsare som vi kan bjuda in till föräldramöten?!

Åh, tänker att det inte bara är pedagogerna som behöver höra detta utan även föräldrarna till de andra barnen. Har ni haft föräldramöte än? Annars är detta ett ypperligt tillfälle att starta diskussion och eftertanke! Jag hade älskat om någon förälder vågade lyfta lite diskussionsämnen:)

Jag hade nog inte kopierat blogginlägget hur bra det än är, det känns lite opersonligt och stilmässigt konstigt i mina ögon.
Jag hade nog bara försökt väcka tanken i pedagogernas huvud att de kanske ska variera sig mer än säga att saker och ting är fina. Att de kanske skulle fokusera på att berätta att de är glada att barnet är här och att om de vill kommentera själva klädseln försöka göra det på fler sätt än ordet ”fin”. Jag hade nog tillagt att inte alla barn har råd med ”fina” kläder och att även ur en lärdomssynvinkel så vore det väl bra om barnen kan få lära sig fler positiva adjektiv än fin.

Sedan får en ju också ta hänsyn till huruvida personen tillhör en utseendemässig norm eller inte. Om den gör det är det ju enkelt att säga att ”utseende är inte viktigt” för personen blir ändå bekräftad genom media, böcker, filmer, serier, reklam, tidningar, nyheter osv, till skillnad från personer som inte utgör normen.

Jag tycker också att det du skrev i blogginlägget funkar att skicka till dem! Inte alls elakt, du har ju dessutom en skitbra poäng med att du vill att hon ska tänka på annat. De har förmodligen aldrig ens tänkt på vad de säger och hur det påverkar.
Min dotter är bara ett år men det är som du säger redan det första hon får höra när hon möter de flesta andra människor. Speciellt på öppna förskolan där personalen aaaaalltid kommenterar kläder etc. det första de gör i hallen. Blir tokig. Dock är nog min mamma värst, även fast jag påpekat att jag inte tycker det låter bra. Ungen har på sig ett par helt vanliga blå mjukisbrallor o hon ba men heeeej och ååååh så fina byxor du har på dig idag, åh vilken snäll mamma du har som köper så fina kläder, ungen ba dääär och pekar på nån leksak och springer iväg och jag undrar varför det inte går att hälsa på och bemöta barn på annat sätt än att kommentera kläderna…

Fnissar (fast det inte alls är rolig egentligen) åt ironin åt att det kommer upp reklam för viktväktarns matkasse just när tittar runt på lady dahmers blogg. Är det inte lite ironiskt? Ingenstans går vi visst fria från hetsen.

Boka in ett möte! Det gör alltid jag och efteråt så brukar det kännas skönt att ha pratat ”live” över en kaffe istället för formella emails. Vi behöver mer och mer och mer kontakt med förskola och skola.
Invadera dem, var med, ställ frågor, strunta i om någon tycker du är jobbig, du har ju helt rätt här!!

Exakt detta hade jag tänkt skriva till dig om häromdagen, men så rann tiden iväg. Vi är jättenöjda med vår förskola, men i slutet av augusti fick vi en ny pedagog i barngruppen och hon gör exakt som du beskriver varenda morgon. Bemöter pojkarna med ”tuff” och ”cool” och flickorna med ”fin”, ”söt” och ”gullig” (”Åh vad fin du är idag, vilken söt tröja!”). Så fullständigt irrelevant och tröttsamt. Hade tänkt efterlysa tips om hur en bäst tar upp detta. Bör jag ta det direkt med henne eller inte?

När min dotter (som nu är 17 år) var runt 4/5 var det mycket kring kläder på hennes avdelning. Det fanns några mammor som tyckte det var jättehäftigt att få klä sina barn i tuffa och moderna kläder (gällde både flickor och pojkar) till slut blev det mycket fokus på dessa kläder och som du säger, kommentarer om hur fina och tuffa de var. Så småningom blev min dotter ledsen för att hon inte hade så snygga trosor som de andra och så vidare. Jag tog genast upp det med personalen och berättade att det här inte kändes bra och att jag utgick från att de inte reflekterat över detta, men att detta blivit konsekvensen. (Till saken hör att jag själv är förskollärare) de tog genast till sig detta och började ändra sitt beteende, för det var verkligen inget som de ville uppmuntra och de blev mest tacksamma att jag påpekat något som de missat. På förskolan och i skolan är vi ofta måna att se varje barn och bekräfta dem och då kan det ibland ta sig uttryck i ngt ganska ytligt, t ex vilka snygga kläder de har eller hur duktiga de är, man söker positiva saker att uppmärksamma och då är det enklare att kommentera coola kläder än att ge uppmärksamhet för att någon t ex varit uppfinningsrik eller tålmodig eller så 🙂

Jag tycket du ska ta dom åt sidan och säga (inte maila, man hör inte tonen i ett mail och det kan lätt missuppfattas) till dom att du reagerat på hur dom alltid/ofta påpekar att någon är ”fin” eller att man har fina kläder osv. Säg till dom att det lägger förväntningar på barnen att vara fina, dom lär sig att utseende och kläder är viktiga och att du helst vill undvika detta så mycket det går eftersom denna press ÄNDÅ kommer att ske tillslut från andra håll. Personligen hade jag sagt att jag förstår att dom vill väl (jag har själv gjort tabben att påpeka vad fin ett barn är istället för att säga något annat snällt) men att det slår lite fel.
”Vad kul att se dig”, ”här kommer någon som ser ut att vara redo för en dag av skoj”, ”vad bra att du är varmt klädd en som här kall morgon”, etc etc etc

Nu har jag scrollat igenom och skummat alla kommentarer och det verkar som att det jag har att säga inte har tagits upp, so here goes:
Ni köper ju väldigt iögonenfallande kläder med extremt klatschiga färger, mönster, tryck och sånt vilket ju på ett sätt bjuder in till att folk kommenterar och jag kan till och med gå så långt att jag tycker det är en smula orättvist att sedan bli sur för att folk (i all välmening!) uppmärksammar att barnet t ex har på sig en regnbågsrandig tröja, balettkjol och prickiga strumpbyxor. Jag säger inte att det är fel att klä sig så, tvärtom, men om det är väldigt viktigt för dig och er att barnen INTE ska få utseendekommentarer och börja tycka att det är viktigt vilka kläder man bär och hur man ser ut så tror jag att helt vanliga barnkläder i ”vanliga” färger skulle underlätta en hel del. Jag vet att vissa kommer att kasta ”det-är-ju-som-att-säga-att-man-får-skylla-sig-själv-om-man-blir-våldtagen-för-att-man-tar-på–sig-en-kort-kjol!” i mitt virtuella ansikte, men det ÄR inte samma sak! Inte alls. (Komplimang = socialt beteende som hittills ansetts 100% positivt. Våldtäkt = väldigt, väldigt Osocialt beteende som bestraffas med fängelse!).
Jag tror inte jag har någon i min bekantskapskrets som lägger så mycket värde på barnkläder som du (ni?) faktiskt verkar göra och det jag undrar om är om du någonsin tänkt på det ur den aspekten? Visst kan man önska att det vore så att ingen någonsin sa någonting utseenderelaterat och att försöka uppfostra omvärlden men frågan är om det är värt priset som ju i så fall delvis betalas av era barn? Blir inte barnen ofrivilliga pjäser i ett slags social-politiskt spel som de själva inte valt att delta i?
Jag älskar för övrigt klädstilen som ni väljer för era barn, men har valt att klä mina barn efter andra kriterier, material, ekologi osv. Jag är så glad att mina barn (än så länge!) tar på sig det som finns i lådan och faktiskt inte bryr sig om utseendet på kläderna utan om de är bekväma eller inte. Jag tror absolut att man som förälder har ett val här och möjligen också ett ansvar?

Jag köper mina barns kläder på samma affär som alla andra föräldrar i Sveriges. Dvs H&M. Varför är mina barns kläder mer färggranna eller speciella än alla andras när de har exakt samma kläder som just alla andra?

Igår sa min dotter (5 i januari) att hon ville att jag skulle vara lång och smal som hennes kompis mamma. Min spontana (och självcentrerade) tanke var att det var synd om min dotter som har en tjock mamma, och att nu måste jag ta tag i övervikten om det är något hon tänker på. Som tur var rann den tanken snart undan och lämnade plats för andra tankar, tankar som jag ventilerade tillsammans med dottern.
Jag svarade att jag är ju tjock och kort, men jag är ju bra ändå. Dottern svarade snabbt att nä: bara smalt är bra. Sedan hade vi ett långt samtal om att alla ser olika ut, men att man ändå är lika mycket värda – lika bra. Jag berättade också att när hon säger att jag inte är bra för att jag är tjock så blir jag ledsen. Jag ville få henne att förstå att det inte var konstaterandet av mitt utseende jag blev ledsen av, utan värderingen av det. Just då tänkte jag mycket på att jag inte vill att min unge ska vara en sådan unge som säger taskiga saker till andra.
När jag tänkt på det lite mer känner jag oroar mig ur ett helt annat perspektiv, min dotter är inte ens fem år men har redan fått uppfattningen att smal och lång är idealet, och det är bara när man uppfyller det man är bra.
Det gör mig så ofantligt ledsen.

Jag arbetar på som förskolechef på en förskola och tycker verkligen att du ska kontakta skolan. Det är helt oacceptabelt att de bemöter ditt barn på det sättet. De behöver diskutera hur man tar emot barn utifrån barnet + hur man arbetar med barns självkänsla. Att det ska vara så svårt att säga till ett barn: oh så roligt att du kommer, vad glad jag blir.
Om det är så att ett barn har något nytt på sig och är väldigt glad över det så kan man bara säga: är du glad för din nya tröja? Jag ser att du är det.
Vi som arbetar med barnen ska ju inte lägga in en värdering i kläder, vi ska se till att barnen inte blir av med sin självklara självkänsla de har när de föds!
Du skulle kunna läsa vad de skrivit i sin Likabehandlingplan, se vad de tycker är viktigt i hur man behandlar alla barn. Hur de gör för att alla barn ska behandlas lika och inte utifrån kön, sexuell läggning…

Jag är väldigt orolig för hur mitt barn kommer att bemötas i förskola och skola själv. Och hela baletten med att han ska inordnas i en hierarki. Att han inte bara inordnas av klassbarn utan av vuxna människor i maktpositioner. Känner redan starkt obehag på öppna förskolan när min blyga unge tvingas sitta stilla i ring och bli betraktad av tjugo andra. Han är en blyg sort och vill inte vara i centrum om det är påtvingat men då är en irriterad gammal pedagog framme och petar finger åt oss om han vill titta på istället. Och när du skriver det här tänker jag direkt att det stora problemet på något sätt alltid kommer tillbaka till det. Auktoriteter och maktpersoner som prackar på barn värderingar.
Men min strategi är stenhårt att berätta för honom i det läget att ”om en tant vid bussen säger att dina saker är ”fina” eller ”snygga”, gör hon det för att du är så gullig och för att hon vill vara snäll mot dig. En del vuxna säger så då. För du vet ju att det inte spelar någon roll vad man har för saker på sig, bara du tycker det du har är bra”.
Min mamma var väldigt annorlunda från mig i mycket, men en sak hon kunde var att försvara mig när det kom till skolan och andra barns föräldrar som kunde ha synpunkter. Jag tänker att om mitt barn vet att mamma och pappa är viktigast och vet deras bästa (har högre auktoritet än till exempel en lärare), kommer barnet att se på sådana kommentarer på ett annat sätt. Men vem fan vet men jag önskar iaf att det kommer att hjälpa.
Blev själv mobbad, trakasserad av både andra föräldrar och lärare osv (till och med en lärare som gjorde någon märklig sexuell anspelning) och hade jag inte känt en kraft från hemmet hade jag varit rätt förstörd. Skiten (inklusive att man just fick utseendekommentarer, blev framröstad till fulast i klassen, bemött av lärare med en ton som anspelade på att det var något gravt fel på min förmåga osv) rann liksom av tack vare att mamma var så kaxig på något sätt. Lite långt men men.. Får väl göra så gott man kan…

Jag har inga egna barn, men känner många barn. Försöker möta dem med ett glatt hej! Frågar vad de leker, vad de ska göra, vilket humör de är på osv.
Jobbar hårt på att inte gå i ”fin/duktig”-träsket. Har barnet nya skor eller kläder som de vill visa upp brukar jag säga att det är häftiga färger eller ser sköna ut. Samma med nagellack och sådant ”wow vilken härlig färg, gillar du den?”. Om de cyklar säger jag ”oj, vad fort du cyklar, klättrar eller annan aktivitet. ”Visst cyklar du snabbare än mamma/pappa?” Mycket har jag lärt mig via dig eller via länkar som du postat.
Det funkar bra och gör att jag tänker till innan jag säger saker till människor, vuxna som barn.
Så säg just detta som du skrivit om LD, att du hellre vill se barnen bemötta för sådant som inte handlar om utseende och förklara pedagogiskt hur du tänker.

Hmm alldrig tänkt så innan. Brukar oftast bemöta mina vänner med ’Godmorgon’ o ibland en kram i skolan. Inget mer. Inbland komenterar vi varandras kläder, bara på positiva saker, tho.
Men kanske ska sluta med det?
Som någon skrev däruppe att en 5 åring redan fått lång o smal som ideal är orimligt. Håller med. Är 14 o glatt överviktit. Får ångest varje dag, kring lunch, idrott, redovisningar, fysiska aktiviteter framför allt och det är skitjobbigt.
De borde ju va ok att va 1,68 o väga 80kg? Men tack vare att folk runt mig, håll i hatten, framför allt lärare och läkare säger ”smalt är bra” .
Undersökningar som ”feta har svårare o få jobb” får mig o bli orolig och stressa över framtiden.
Kommer jag sluta arbetslös för att jag är övervikigt, född med en vagina och har D som medelbetyg i skolan?
Och tro mig nu. Jag är hardcore femenist i allt. Men jag har fortfarande otroligt likeble och bra kill kompisar, som är känsliga och inte så macho.
I min klass sätter vi inget värde på kläder och utseende. Något som står i kontrast med paralell klassen där alla tjejer sminkar sig o killarna håller stenhårt på macho kulturen med vältränade kroppar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *