Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Jagönskar att alla flickor förstod att pojkar är bajsrumpor och ingenting att ha

Två tankar vaknar jag med.

Först så tänker jag på den orimliga mängd unga tjejer som tjafsar med mig på twitter. Deras ton är alltid väldigt konfrontativ, deras frågor anklagande och när jag gräver runt lite så ser jag att de alltid är påhejjade av nån äcklig jävla snubbe som de fnittrar ikapp med.

tjejer som tjafsar

Det är så sorgligt så sorgligt att se, men jag orkar inte hantera det längre. Jag blockar och går vidare, men samtidigt tänker jag att just dessa tjejer är de som behöver mig mest. Jag funderar lite på hur deras relationer ser ut, kanske inbillar de sig att det manliga sällskapet (snubbarna de påhejjas av) är mer värdefullt och att tjejerna i deras skola/klass/umgängeskrets är ”falska” och ”jobbiga att umgås med”. Kanske (garanterat) så drar snubbarna sexistiska skämt och kanske skrattar de åt dem för det är så sköna tjejer gör.

Sköna tjejer tar avstånd från feminismen, sköna tjejer försvarar killarna i alla rum och sköna tjejer skrattar åt sexism. 

tjejer som tjafsar 2

Men jag vet också att nåt skaver därunder och jag bara önskar att jag kunde påskynda processen, kanske hjälpa dem på traven, få fler unga tjejer att dumpa sina jävla killkompisar för tro mig de flesta killkompisarna är fan inget att ha!

Och då kommer jag till min andra tanke, hur förebygger jag detta daddys girl-syndrom hos min egen dotter? Hur får jag henne att fatta att kvinnor och kvinnors gemenskap är både hundra gånger mer värdefullt men också essentiellt för hennes överlevnad? Hur får jag henne att älska tjejgrejer, fnittra ikapp med tjejkompisarna över hur tröga killar är, hur får jag henne att undvika snubbar och odla sitt ointresse för manlig gemenskap? Och hur gör jag det utan att det går ut över min son? Vore det inte för honom så skulle jag lära henne rakt av att alla pojkar är bajsrumpor och inget att ha.

Ninja har ju killkompisar nu och det är ju ok. Nu. Men jag undrar när dessa vänskaper kommer förvandlas till de ojämställda katastrofer som vänskaper mellan män och kvinnor ofta är och jag undrar hur mycket skit hon kommer finna sig i då.

äckliga killar

Vi pratar om feminism nu dock. Jag visar henne bilder på Malala och berättar att en del människor tycker att tjejer inte ska få i skolan, men jag vill prata mer om hur det ser ut här och nu utan att för dens skull få henne att hata sin lillebror. Och hur i fridens namn får jag honom att värdera tjejer högt? Hur får jag honom att växa upp med skyddsglasögonen av, illusionslös kring det manliga coola och bättre? Hur får jag honom att alltid vara kritisk mot manlig gemenskap och det som den sortens umgänge medför? (och på så sätt kanske odla sunda relationer istället, med killar som inte är snubbiga)

Hur gör ni som har äldre barn?

Nu tänker jag lite på Ellen // Enligt Ellen som precis skrev ett inlägg om hur det är att vara mamma till en tioårig smart pojke med lila hår som verkar ha fattat ett och annat. Kanske hon får berätta för mig? 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jagönskar att alla flickor förstod att pojkar är bajsrumpor och ingenting att ha”

Är du inte rädd för att din son kommer att internalisera någon sorts känsla av värdelöshet när du talar sådär om män? Sen vet jag att min mor pratade likadant om killar för mig när jag bodde hemma, och det gjorde inget annat än irriterade mig och fick mig att gå ut och bevisa motsatsen, alltså bli kompis med ännu fler killar.
Jag har alltid uppskattat dina inlägg och gillar verkligen att du är lite av en vagel i ögat på patriarkatet, men jag kan inte sympatisera med det här, för jag förstår det inte. Att bara rakt ut avfärda alla män och tala nedsättande om dem, bara på grund av vad de har mellan benen? Det känns så kontraproduktivt. Borde vi inte sträva till att vara det patriarkatet aldrig var? Att var mer rättvisa?

BQ- ”Att bara rakt ut avfärda alla män och tala nedsättande om dem, bara på grund av vad de har mellan benen?”
Kan du snälla undvika att skriva såhär i fortsättningen, det är äckligt att läsa. Att vara man handlar inte om att ha en kuk och LD kritiserar inte män enbart på grund av att vi har kuk.

Håller med dig om han borde dömmas. En normal person ringer polisen eller ger flickan pengar så hon kan åka hem till en kompis. Han utnyttjade och våldtog ett barn som redan var i en utsatt situation.

Det här är så viktigt! Jag har väl aldrig försvarat killarna i min umgängeskrets men mellan 15-20 hade jag nästan bara killkompisar och tro fan de drog direkt när jag träffade min kille. Ett sjukt otrevlig wake up-call om hur mycket de värderade ens vänskap när man inte längre var ”tillgänglig” även fast jag sett vänskapen som helt platonisk. Nu är jag 25 och har en enda tjejkompis. Mår riktigt dåligt över det och önskar jag hade lagt ner fokus på tjejerna i min omgivning för att skaffa sig ett schysst nytt kontaktnät som vuxen är verkligen inte lätt.

Tänker att du redan gör väldigt mycket för Ninja. Att en stark självkänsla och medvetenhet om ens eget värde räcker väldigt långt och skyddar en från det där bekräftelsesökandet. När det gäller vänner tror inte jag man kan/ska styra så mycket. Man måste våga lita på att barnet hittar sin egen väg. Det är ju inte säkert att man som tjej hittar fantastiska tjejkompisar. Kanske har man lättare att knyta nära relationer med killar (som inte behöver vara dåliga och destruktiva). Och inte alla tjejrelationer är fina och fantastiska.
Två saker jag spontant tänker på som viktiga när det gäller mina söner och deras syn på tjejer: det ena är att de båda två läser mycket och jag har alltid sett till att förse dem med bra böcker med tjejer i huvudrollerna. Tror det är otroligt viktigt för killar att träna det där rollövertagandet (som tjejer övar på till förbannelse), att se världen ur en annan vinkel. Det utvecklar empati och förmågan att förstå andras perspektiv. Den andra grejen är att båda sönerna har haft aktiviteter där de tränat tillsammans med tjejer på samma villkor, vilket har gjort att de kunnat möta tjejer som ”jämlikar” på ett helt annat sätt än man tex gör i skolan.

Jag håller med om din analys angående de tjejer som vänder sig mot feminismen och får bekräftelse och blir påhejade av as till killar. Det är sorgligt.
Angående barnen och vänner av motsatt kön.. Många av mina mest värdefulla relationer har varit med killar. Killar som backat mig, stöttat mig och inte alls krävt nåt annat av mig än att jag. Och som verkligen varit viktiga i min feministiska resa eller vad man kallar det. Jag har jätte många misslyckade och jobbiga relationer med tjejer i bagaget. Sen att det helt klart beror på patriarkatet att tjejer kan vara så sviniga mot varandra är ju självklart men det gör det inte mindre smärtsamt. Jag tror helt enkelt att man får inse att barnen måste få välja sina egna relationer och med trygg grund och bra självkänsla får man hoppas att de kan välja bort de människor som gör dem illa. Oavsett kön.
Sen en tanke om idéen att tjejer ska vara för sig och killar för sig. Vi tjejer kan isolera oss och vara jätte starka och skyddade i den gemenskapen men vi ska ju fortfarande dela den här planeten med män så det är väl trots allt en förutsättning att vi har dem med oss?

det som är så svårt är att patriarkatet hittar sin väg in i många kvinnliga relationer också. så många tjejer som sviker för att de behöver behöver lägga sin energi på att behaga en kille istället.
jag har tappat räkningen på tjejkompisar som försvinner när de träffar en kille, eller som blir så pass förtryckta att de aldrig orkar ge något utan alltid behöver stöttning, för att sedan försvinna i perioder när allt är ”bra”.
jag tror vi har mycket att göra vad gäller kvinnliga relationer, det där som du skrev häromdagen att odla ett ointresse för män gemensamt borde vara en fin början.

Fast…jag ”försvann” i början med min underbara man för att jag var nykär och bara ville va hemma hos honom och babbla, ligga och dricka öl typ. Det var ju exakt samma med honom, han försvann ju också från sina vänner. Så blir det väl alltid när man är nykär?

Hade nästan bara killkompisar i min uppväxt, och det är något jag tycker är så jäkla synd. Jag var livrädd att få en tillvaro som de andra tjejerna, att bli tafsad mellan benen, överröstad på redovisningar, knuffad in i väggar, skrattad åt eller som jag hade lärt mig att tjejer var: dramatiska, fnittriga, töntiga, mesiga osv. Hade aldrig klänning, kjol, rosa, pratade aldrig om min systers ponny som jag älskade eller odlade egna intressen utefter vad jag ville under 18 år. Jag försökte desperat passa in i pojkgänget och lyckades. Jag var en sån där jävla skön tjej som var så elak mot mina egna medsystrar för att rädda mig själv. Jag tyckte oftast att jag var så mycket bättre än andra tjejer för allt jag visste var att killar är bättre(intressen, åsikter, inställning, mentalitet..). Jag sa säkerligen varje dag att jag ”umgås hellre med killar för vi klickar bättre och de är inte så känsliga” och det var ju min sanning då, att killar var bättre och relationerna men män var mer värdefulla. Nån limbo mellan att må dåligt över hur jag var och samtidigt vilja vara precis så. Svårt att förklara. När jag var 18 hade jag plötsligt bröst och former, jag föll ur mallen ”en av oss grabbar” till ett av de objekt jag trodde jag särskilt mig ifrån. Jag blev våldtagen av en vän och under skrik och gråt gjorde ingen annan någonting och efteråt fanns det ingen där. Jag var själv.
Jag säger inte att alla relationer är såhär. Det finns ju också så många spektrum från ett långsamt smygande förtryck, till det nästan osynliga eller till det som slutar som mitt eller ännu värre. Det finns relationer som är skitfina. Men som läsare av det där inlägget träffade det rakt i hjärtat, jag har upplevt både att vara totalt oblivious och avskytt feminismen till att inse och gråta över det faktum att det var feminismen som slutligen räddade mitt liv.

Dig! Dig skulle jag vilja ta en fika med. Trodde först att jag skrivit en komentar men glömt bort det, för jag har exakt samma erfarenhet, plus lite nya insikter. När jag läste ”Nån limbo mellan att må dåligt över hur jag var och samtidigt vilja vara precis så” så fick det mig att inse något om mig själv som jag aldrig fattat förut. Och efter våldtäkten tog alla killar hans sida, och alla tjejer hade jag redan stött bort.

Mitt måtto och mål för 2015 är just det du skrivit, jag ska odla mitt ointresse för män, och odla mina relationer med kvinnor, och söka mig till gemenskap med kvinnor.
För att vara en normalintelligent tjej utan speciella trauman, så är jag förvånad över att jag ska ha hunnit fylla 27 år innan jag inser att jag lagt ALLT för mycket tankekraft, känslor och tid på just män. Och vad sitter jag kvar med? X antal lämnade relationer, ett ärrigt hjärta och, i och för sig, en hel del erfarenheter om hur jag INTE vill att mitt förhållande ska vara.
Klart det finns massa fina män, men det är jävlar i mig dom som orsakar 99% av alla problem för oss kvinnor, de som slår och och de som får oss att anpassa vårt beteende och bli rädda när de uppträder hotfullt.
Bajsrumpor alltså!

Jag har ett barn, en flicka och hon vet och kommer fostras även i fortsättningen till en självständig tjej som vet sitt värde och hon ska veta vad feminism är. Tjejer är bäst och killar i grupp är skit.

du skriver ”kan inte alla tjejer bara dumpa sina äckliga killkompisar? jag svär syster de är inget att ha”. lite spontant känner jag; varför lämnar inte DU din man? eftersom att de nu inte är något att ha…varför ska alla andra lämna sina män/killkompisar? varför är deras män/killkompisar så fruktansvärda medan din man är helt ok?

Oj då, jag måste ha missat när LDs man hetsade henne till att spy galla över, förminska och förnedra andra kvinnor för att vinna hans gillande.
Det är tydligen svårt det här med att hålla tungan rätt i mun när en försöker jämföra olika saker/personer.

SÅ SVÅRT! Men jag litar på att du tar reda på hur man gör, och så berättar du för mig lagom till att Sigge och lillasystern kommer upp i den åldern när det blir aktuellt på riktigt! Deal?

Nej gör inga försök! 😉 Tycker man att Genusdebatten är en bra blogg är man nog bortom räddning. Kommentarsfälten där är en orgie i kvinnoförakt, skitsnack och hat av olika enskilda feminister, hyllande av Steven Pinker (kunde de sluta missbruka den feministvänlige Pinkers namn i sin iver att få fortsätta vara ”biologiska varelser” aka sexistiska skitstövlar skulle jag bli så himla tacksam) och spridande av allsköns goja som att vi lever i ett matriarkat där män är ytterst förtryckta av kvinnor, särskilt sexuellt eftersom kvinnor kan välja vem de tänker släppa in i fittan.
Men fråga honom gärna vad det är specifikt han tycker är så bra med Genusdebatten och fundera sen på om det är någon du vill ha i din bekanskapskrets. Jag kan gissa mig till att du kommer bli förfärad av hans svar, särskilt om du pressar honom lite 😉

Jag har lite svårt för detta resonemang. Personligen trivs jag ofta bättre i umgänge med män än med kvinnor, mest för att intressen och sättet att kommunicera överensstämmer bättre (generellt) mellan mig och män än mellan mig och kvinnor. Tror inte det är ovanligt att känna så när det kommer till kvinnor med många manliga bekanta.
I mitt fall snackar jag inte macho alfa-män här, utan mer nördar typ datasnillen som kollar på superhjältefilmer. Vi kollar massa film ihop, spelar dataspel, dricker öl och pratar relationer, sex och nördsaker. Jag jämför detta med när jag umgås med mitt tjejgäng, där vi sitter och dricker kaffe och äter bullar medan vi pratar om barn, graviditet, snygga män och husköp. Det är inget fel på umgänget med tjejerna på något sätt, men jag bara föredrar grabb-hänget mer för det vi gör och pratar om intresserar mig mer.
(Givetvis finns det omvänt män som bara pratar barn och husköp och kvinnor som spelar dataspel, men det jag beskrev är i min erfarenhet betydligt vanligare.) Med detta vill jag bara säga att jag tycker det blir konstigt att läsa att man bör ”dumpa sina äckliga(?) killkompisar”, som om alla vänskapsrelationer med män är dåliga? Och om jag ska tolka det andra du skrivit, innebär det att jag ”tycker fel” som gillar manligt umgänge? Är jag i behov av att omvändas pga är hjärntvättad? Eller äger jag min egen upplevelse?
Jag är helt ombord med att kvinnor är mer utsatta i relationer med män än i relationer med kvinnor. Jag ser mig själv som feminist. Men det finns män som är precis lika schyssta som kvinnor är. Och schysstare. Och jag är medveten om att jag går efter egna erfarenheter nu, men jag har haft lika många dåliga erfarenheter av kvinnor som med män. Jag har haft två kvinnliga rumskompisar som vid två helt skilda tidsperioder båda bröt ned mig psykiskt genom kontrollerande och passiv-aggressivt beteende. Att påstå att alla relationer kvinnor emellan är hälsosamma och alla relationer mellan kvinnor och män är ohälsosamma är ju helt enkelt inte sant. Det finns rövhål både bland kvinnor och män, visst är det mer vanligt hos det manliga släktet men för det så ska man väl inte utesluta ett helt kön och sätta det andra könet på en piedestal? Jag förslår att istället lära Ninja se vilka killar (och tjejer) som kan vara värda att lägga tid på och vilka man bör skita i.

Du kommer inte kunna få barnen att alltid vara kritiska och det måste nog få vara okej, tycker jag. Man kan förbereda sina barn så mycket som möjligt, men i slutändan är de ju ändå egna individer som måste skaffa egna erfarenheter. Jag vet att snubbar kan vara riktiga svin för jag har erfarit det själv, hade inte mamma låtit mig umgås med killar så hade jag antagligen inte tagit henne på orden heller. Men hon har alltid uppfostrat mig till en smart och självständig, kritiskt tänkande människa och det har förstås hjälpt mig att se igenom strukturer och normer lite tidigare än jag kanske hade gjort annars.
Kan tillägga att jag började gräva i feminismen först efter 20 och jag är helt okej med att ha fått insyn och kunskap i ämnet först på senare år. Det du redan ger Tamlin och Ninja är ju värt så oändligt mycket.

Jag är nog vad du skulle kalla för ”skön tjej”. Kan du snälla sluta tala om för mig vad jag får och inte får göra, att jag är förtryckt när jag aldrig själv har kännt så, att mina manliga vänner är ingenting värda, att jag inte får skratta åt min egen humor som råkar vara sexistisk, att jag skulle ha daddy issues och en massa annat trams.
Titta inte ned på mig och klappa mig inte på huvudet i tron om att du vet bättre om livet, samhället eller om hur det är att vara kvinna! Du vet inte bättre än vad jag vet och motsatt!
Du får ha dina erfarenheter kring män och du får därmed tillåta mig att ha mina ifred! Jag blir riktigt jävla förbannad över att vissa kvinnor, särskilt vanligt hos dem som uttalar sig själva som feminister, menar på att deras åsikter betyder mer eller ligger närmare sanningen än övriga kvinnors.
Vill du visa systerskap? -Fine! Sluta då upp med att klanka ner på tjejer som inte har något som helst problem med det manliga könet bara för att de råkar vara män! RESEKTERA ANDRA KVINNOR! Många är vi utanför den lilla feministiska bubblan som nu börjar att tröttna på att jämnt och ständigt ska bli tillsagda av andra vad man får eller inte får säga, känna, tycka osv! Och många är vi som uppskattar våra manliga vänner, kollegor, bröder, pappor m.m.
Ni feminister pratar ofta om sexism, men vad är det då ni håller på med själva när ni alltid delar upp människor utefter deras kön och tillskriver egenskaper och annat baserat på kön? (Inte alla men många feminister gör detta). Visst, de flesta gärningsmän är män men det betyder inte att varenda man är våldtäktsman, kvinnomisshandlare eller liknande. Dessutom så är majoriteten av brottsoffer män men det är det många som glömmer att tala om! Det enda detta leder till är mera hat, klyftor och spänningar mellan könen! Fatta att INGEN varken man eller kvinna ska då komma och sätta sig på mig och tala om för mig vad jag är eller inte är eller vad jag ska göra, tycka, känna eller inte!
BACK OFF! Det här är mitt liv! Låt mig vara ifred!

Hej sköna tjej. Det är inte lika kul när du inser att du tjänar mindre än din manliga kollega. Enbart för att du är tjej.
Eller när du drar en presentation på jobbet
och känner blickar på dina bröst och rumpa från dina manliga kollegor. Eller när företagets VD säger på en firmafest att han vill knulla dig. Medan din manliga kollega blir befodrad. Trots att du var mer lämpad för tjänsten och jobbade hårdare.
Välkommen tillbaka då.

Jag har två pojkar 3år och 6år. Min tanke är att inte göra dem så förbannat normativa. Den äldre är det nån ordning på, den yngre är en katastrof såhär långt…
Samt att hugga som en cobra på snubberi, ”vi killar hö-hö” och machokultur som presenteras av omgivningen. Visa på alternativ och kvinnor kan.

Jag tror och hoppas att dessa kvinnor nån gång kommer få upp ögonen och inte klanka ner på kvinnokampen. Man måste inte hata män och det där, men å andra sidan bör man inte heller klanka ner på de kvinnor som faktiskt gör det. Kvinnor är utsatta och har alltid varit det. Under slaveriet i USA vore det ju inte konstigt om slavarna hatade sina ”ägare” – de blev ju förtryckta och behandlade som skit. Varför är det så ologiskt att förstå det när det gäller kvinnors känslor mot män? Betyder ju inte att man vill utrota alla män eller att de inte ska ha rättigheter.
Jag har själv många killpolare (ca 95% av de jag känner är män) och jag har märkt av mer och mer hur annorlunda de behandlar mig jämfört med andra killar. Visst, jag är tjej och allt det där men jag är inte annorlunda än män. Jag har samma intressen som dom, jag behandlar dom precis som jag behandlar andra människor, oavsett om de är män eller kvinnor. Men sen har jag även upptäckt hur många av dessa män som gör narr av feminismen på facebook t.ex. De kvinnor jag har på facebook (vänner + familj/släkt) gör inte narr av feminismen. Inte en enda av dom. Men killpolarna tycker om att följa sidor som gör nidbilder av Gudrun Schyman och typ ”När män generaliserar om kvinnor är det sexism. När kvinnor gör det om män är det sanning” osv. Blir fan less på det. Jag tar bort dom. Tål fan inte sånt.

Har en pojke på 13 år. Han är typiskt pojkig men ändå inte. Jag har ofta och kommer ofta att prata om skillnader som finns mellan kön. Han tycker att det är orättvist att det är så men förstår kanske inte helt vad det innebär än.
Vi pratar också mycket om hur man är med varandra, vad man säger, vad man skämtar om, att man lyssnar på ett nej och sluta.
När situationer uppstår så tar vi det också och jag försöker att förklara hur man kan tänka och vad som har blivit fel.
Han går i en klass med nästan bara pojkar. Klart att han växer in i det där, tyvärr måste jag säga. Mina åsikter väger inte alltid tyngst.
Men han är en smart kille och han sköter sig ganska bra i alla fall. Hoppas att han blir en bra vuxen karl också.

Är du aldrig rädd för att Ninja i fall du alltför mycket styr henne i den här frågan, någon gång revolterar mot dig och gör precis tvärtom? Tänker du någonsin på risken att hon i tonåren börjar avsky feminism och feminister bara för att provocera dig? Eller resonerar du så att det är oundvikligt att styra barnen i någon mån, och att det är sunt att försöka ge dem med vettiga värderingar. Jag tycker att det är en svår balansgång det där, man vill ju så gärna som förälder skydda sina barn och lära dem att klara sig ute i livet utan att för den sakens skull pracka på dem någonting som ofta leder till att de gör uppror i något skede. Säger inte att du prackar på Ninja någonting dock, du verkar vara en bra pedagog, men undrar mera om du är rädd för risken. Å andra sidan kan man väl anta att även om hon någon gång gör revolt mot dig på det här sättet att hon antagligen, om ni har en bra relation (vilket ni säkert har) kommer att ha de värderingar hon fått av dig (er) i ryggen och i grunden ändå formats mycket som människa av dem och återkomma till dem som vuxen.

Jag är helt ointresserad av att styra henne. Det är ju inte så jag tänker. Hon är en fri individ med fri vilja. Jag vill däremot ge henne kunskap och verktyg och det tror jag inte kommer resultera i att hon slår bakut. Och om hon gör det under de rebelliska åren så kommer det ändå sitta sen.

Av vad jag läst på bloggen tycker jag att du gör allt rätt, både det du beskrivit hur du stärker din dotter och lär henne säga ifrån och att det är ok att försvara sig. Och så dina egna kvinnliga vänskaper, att du visar att de är viktiga för dig, sådant märker barn mycket väl. När det gäller sonen kommer han kanske att se sin pappa som en förebild (det kan ju även döttrar, jag var tyvärr som liten tidigt medveten om vem som hade högst statur av mina föräldrar- grundat på deras beteende) och om pappan har kvinnliga vänner som han prioriterar så blir det ju något naturligt för barnen med.

Så lycklig att mina guyfriends är feminister ❤ haha, de kämpar för kvinnorsrättigheter lika mycket som vissa girls.
Synd att expojkvännen var antifeminist, men det säger ju sig självt att han inte var mycket att hänga i julgranen.

Jag vet inte exakt vad jag ska tänka om det här med killkompisar och att utesluta män. Branschen jag jobbar i består av kanske 95% män och min närmaste arbetsplats består av kanske 80% män. Jag har delvis hamnat där för att jag. Tidigares livet tänkt typ ”jag ska minsan visa att jag klarar av allt som killar kan”. Det är det som grundlagt min feminism. Jag tänker inte så längre, men jag får ”sona” för det nu genom en mansdominerad arbetsplats där sexismen från äldre män ömsom får mig att gråta, ömsom får mig att vilja kasta porslin i väggen. De män i min egen ålder (30-års åldern) som jag ibland kan få att förstå detta och därmed få stöd av ibland ger mig därför en trygghet och jag värnar relationerna med dem och jobbar på dem (jo i vanlig ordning får nog jag jobba hårdare eftersom de enligt normen har svårare med känslomässiga band) och jag känner att det är värt det för annars skulle jag få ge upp allt (kanske jag gör en dag). Jag skulle dock aldrig drömma om att skratta om någon av dom drar sexistiska skämt utan jag säger ifrån och blir dessutom rätt besviken. Det bästa är dock när det i enstaka fall råkat bara vara några kvinnor och vi kan få ”lätta våra hjärtan” och dela erfarenheterna. Man vet att man aldrig behöver förklara något eller vara pedagogisk utan alla förstår.
Jag förstår att du hoppas att hon ska värdera fnitter och samförstånd. Jag värderar det så oerhört mycket högre nu när jag inte har det så mycket som innan universitetet då jag i princip inte hade några killkompisar. Och i ärlighetens namn så håller jag mig nog främst till killar som har nära till ”fnitter” och kan han ha relativt djupa samtal.
Om jag utgår ifrån mig själv så tror jag att om Ninja fortsätter att stå på sig och säga ifrån till killar (som jag har för mig att du har skrivit att hon har gjort) så kommer hon nog känna mindre behov av att försvara killar och ta ständig hänsyn till deras sårade känslor.

Vet precis hur du menar. Jag har två tonårspojkar och två små flickor. Och jag lägger i princip 90% på dom, att uppfostra dom i att se de skeva strukturerna osv. Jag kan säga att dom är redan rätt färgade av kompisar (läs andra pojkar), andra vuxna, youtube, spel mm. Det jag säger är tyvärr rätt ointressant.
Tjejerna är svårare för att jag vill liksom inte skuldbelägga dom, typ ”men varför sa du inte ifrån när Kalle drog dig i håret”.
Jag tar upp saker vid matbordet. Jag diskuterar saker som händer i samhället osv. Jag ser till att min man gör ”kvinnogöra”. Vill inte att mina barn ska växa upp som jag gjorde – pappa jobbade, mamma tog hand om allt annat.
Men jag är konstant frustrerad över att se att mina pojkar får fördelar pga könet; människor lyssnar mer när dom pratar tex.
Summan? Alla pojkmammor borde jobba svinhårt på att uppfostra sina söner.

Jag har stor del manliga vänner. Går på en utbildning där större delen studerande är män. Störst del manliga vänner lär jag väl rätta det till.
Jag märker att när jag umgåtts enbart med mina manliga vänner ett längre tag så mår jag dåligt. Jag upplever att jag blir oftare avbruten, de manliga vännerna blir oftare snabbare obekväma med samtalsämnen och är de är allmänt otillgängliga ibland.
Mina kvinnliga vänner kan jag alltid vända mig till och få det stöd jag verkligen behöver. Inte för att mina manliga vänner inte stöttar mig utan för att mina kvinnliga vänner tar sig tiden till att förstå och gräva lite djupare. Känner mig aldrig påträngande liksom.
Jag får även dåligt samvete av att skriva det här.

Umgås med homosexuella män, jag generaliserar väl nu, men på riktigt var det som att öppna en dörr till en helt ny verklighet. Jämställda, schyssta, hjälpsamma och absolut inte sexistiska.
Eller är det bara jag som är välsignad med ovanligt härliga vänner?

Nej. Vägrar tro att mina barn kommer växa upp med ruttna föreställningar om hur kvinnor borde behandlas. De är finast i världen, med BRA värderingar. Är trött på hur du klankar ner på pojkar, alla pojkar alltså.

Jag tror inte att någon kan göra underverk med sina barn. Man kan bara göra sitt bästa. Jag tror på att alltid ha en öppen dialog och bjuda in till samtal med sina barn. Både nu o när de är stora o vuxna. Diskutera enskilda situationer, hur kan man se på det här ur en annan synvinkel? Det är väldigt viktigt för att komma ur en trångsynthet man lätt hamnar i. Även givande för de vuxna o det utvecklar även den kreativa delen av hjärnan att tänka stort i övrigt 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *