Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Varför vill vi fostra ännu en generation med sexism och rasism som verktyg?

Ang. barnböcker.  Jag tycker det är skitviktigt att INTE indoktrinera mina barn i sexism och rasism och synen på flickor som sämre och konstiga i förtid. Den synen kommer de bli tvångsmatade med tillräckligt sen, ju senare desto bättre. Förstår faktiskt inte detta motstånd en del har mot att rensa upp i sexistträsket oavsett om det handlar om tv, Disney, filmer eller böcker.

Det gafflas om att det är ett bra sätt att lära barn normkritik men varför tror vi att barn ska klara av det när 90% av vi vuxna inte klarar av det? Kolla liksom på det utbud som finns; tidningar, filmer, tv-serier och program som är så jävla dåligt att man får lust att flytta ut i skogen emellanåt. Vi blir matade och vi sväljer med hull och hår och när nån ifrågasätter varför ingen kan skapa tv-serier där kvinnor inte är namnlösa sidekicks till männen så blir det motstånd direkt. Vi är så jävla hjärntvättade och märker det inte ens. ”Men jag läste minsann denna bok och det är inget fel på mig”. Jo det är det, du har bara så jävla dålig självinsikt och analysförmåga att du inte fattar det.

Varför varför varför ska vi föra vidare den skiten till våra barn?

Hur många fler generationer ska vi fostra med sexism och rasism innan nån fattar att nä det kanske inte är så jävla bra ändå? Vad är egenvärdet i att låta barn läsa förstagluttarna eller titta på könsstereotypa barnprogram som bara cementerar och reproducerar precis det där vi vill att våra barn ska slippa? Är det pga lathet? Är vuxna (främst lärare och föräldrar) lata? Pallar de inte att styra upp? Det känns som det, det känns som att majoriteten bara låter saker ske medan de hoppas på det bästa. ”Amen jaaaaag läste ju detta och jaaaaag tittade på skönheten och odjuret och jaaaaaag….” … ja du är precis lika fucked up som vi andra så var det verkligen så att du gick opåverkad genom din sexistiska barndom? Svar: NEJ.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Varför vill vi fostra ännu en generation med sexism och rasism som verktyg?”

I min mening så är det stor skillnad på opåverkad och förstörd och det är svårt att korrekt bedöma hur mycket litteratur spelar in i hur man ser sig själv och sin omvärld. Den spelar in men det är osäkert hur mycket. Jag tror inte på någon total censur men heller inte på full tillgång till allt innan barn kan läsa själva. När de kan läsa själv så tror jag på att låta dem läsa mer fritt men gärna prata om det som de läser. Jag är dock mycket mer restriktiv med film än med böcker av lite olika anledningar. En är att film ger barn tillgång till mycket mer komplexa historier vid en tidigare ålder än böcker på gott och ont. Film genom att det är mer visuellt ger också en mer ordnad bild av vad som händer medan även en bilderbok lämnar luckor att fantisera över. Jag var ett barn som om jag inte gillade en historia så ändrade jag den i huvudet och det tror jag alla barn som får sin fantasi stimulerad kan göra och då spelar det dåliga mindre roll.
Jag tror dock helt på att erbjuda bra alternativ till det som allt som oftast hörs som disney. Förbud tror jag inte på alls men mångfald och alternativ. För äldre barn är jag inte för censur alls, det tror jag bara skapar mer intresse för det förbjudna. Hellre att fråga: Vad tycker du om boken? Hur tänker du kring att x beter sig på y sätt mot z? Hur skulle hen kunna göra istället? och att faktiskt påpeka om ett barn läser en bok som är långt före deras mognad att de kan ställa frågor och kanske uppmana till att läsa om den igen senare som vuxen för att se hur de uppfattar boken.

Svarar på din kommentar (förlåt) för att jag verkligen vill ha svar på detta: Hur tycker ni att Harry Potter är ur genussynpunkt? Jag tycker att det är väldigt bra böcker å ena sidan, Hermione räddar dagen varenda jävla gång, Neville (som ses som klumpig och dum) blir hjälte mrs Weasley har makt i sin familj osv. Men å andra sidan är Hermione ”expert på känslor”, den ordningssamma, vill inte bryta mot regler. Elaka Dursleys är tjocka, Petunia och mrs Weasley lagar mat och bryr sig om hus och hem. Tycker det är knepiga böcker att analysera ur bla genussynpunkt, för att karaktärerna är komplexa. Älskar böckerna så mycket och önskar gärna höra fler åsikter om dom.

Smascha in det här inlägget på typ DN. Spot on.
Grejen är väl alla SD:are till pedagoger och lärare, rektorer de kommer sparka bakut p.g.a. konservatism syn på könsroller, traditioner, klass och samhälle. Allt ska vara som förut och helst skruvat nåt varv till.

Men hallå! Jag är VERKLIGEN ingen SD-sympatisör, ej heller konservativ i min syn på könsroller, traditioner, klass eller samhälle och ÄNDÅ är jag lärare. Tänk, vad konstigt! Lite nyanser i argumenten, tack!

Hej Lady Dahmer! Jag undrar över en sak. Skulle du, om du hade som mig, extremt mycket hår, även i ansiktet, skägg pgr av gener och pcos( vilket jag ej kan medicinera mot eller lasra bort osv) och extremt mycket för övrigt – Hade du låtit det vara, låtit det växa ut, tror du? Jag är utifrån idealen ”ful” förövrig, och har dessutom för mycket hår, som anses manligt, fast jag är född som kvinna. Och jag varken orkar eller har tid att hålla på att noppa eller raka alla dessa miljarder hårstrån! Läste i något annat inlägg skrivet av dig, för några år sedan kanske, att du skrev att du ändå kunde vara lite fåfäng. Så jag undrar, om du hade haft ett fult ansikte och skägg som kvinna, om du hade låtit det växa och struntat i det tror du?
Med tanke på hur så många verkar se på detta med hår på kvinnor, och i synnerhet i ansiktet, kan jag säga att det känns verkligen inte lätt nu. Jag vet att du låtit det växa på benen tex, vilket jag tycker är väldigt bra och föredömligt! Men tänk på han som var transvestit eller trans sexuell som vann eurovision tex, han blev ju hyllad av många med sitt skägg, men förövrigt med det som anses vara, kvinnliga attribut! Hur tror du/ ni att folk hade reagerat om det hade varit en kvinna, född som kvinna, som hade haft skägg och uppträtt, tror ni hon hade fått samma positiva respons?! Jag vet vad jag tror iaf. Och detta är också något jag tycker man borde ta upp mer och diskutera, hur gör man detta mer accepterat, att även väldigt många, ja en majoritet kvinnor har ju kroppsbehåring, men en del har mer i ansiktet? Här märker jag en stor skillnad också. En man tillåts vara tradionellt mer kvinnlig i sina attribut och experimentera, medans en kvinnan förväntas dölja allt som anses okvinnligt och manligt. Och just kring detta med hår i ansiktet på kvinnor verkar få många ”att gå i taket” och skriva väldigt elakt på nätet tex!
🙁

Jag önskar att jag hade haft mer medvetna föräldrar och pedagoger som sorterade underhållningen för mig. Som barn fattade jag snabbt att det som var ”tjejigt” var dåligt och jag gjorde allt för att inte stämplas som det. Det är något jag sörjer idag eftersom egenskaper som räknas till den traditionella kvinnorollen är något alla människor mår bra av att ha. Vi behöver underhållning som inte blandar ihop egenskaper med fysiska attribut om vi någonsin ska växa ifrån den vanföreställningen som samhälle.

Ögonöppnare! Än idag gör jag val bara för att gå emot den tjejiga normen. Och har trott att jag iom det inte är så påverkad av strukturer. När det i själva verket är precis det jag är!
Hur ska man kunna trassla ut den här röran? Vad är jag och vad är summan av min uppväxt/strukturer/samhällets förväntningar på mig.

Jag skulle jättegärna önska att du tipsade om ”bra” barnböcker. Jag har själv vuxit upp med både Sune och Bert, vilket är böcker som jag idag, som vuxen, inser är både sexistiska och heteronormativa. Har genomgått en lättare kris då jag å ena sidan älskat de här böckerna djupt och i princip vuxit upp tillsammans med karaktärerna och därför önskat att mitt barn också ska göra det, medan jag å andra sidan inte alls vill erbjuda sådan skit till mitt barn. Kan du inte ge lite boktips, jag känner att jag har dålig koll på barnböcker men vill samtidigt så gärna att mitt barn ska älska att läsa så som jag har gjort.

Har redan tipsat under det förra bokinlägget men:
Böcker i dagboksformat om och för barn i skolåldern som faktiskt håller hög litterär kvalitet är Barbro Lindgrens Sparvel-serie (Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner), även om de också är tidsmässigt placerade i ett slags ‘förr i tiden’ behandlar hon ju eviga frågor på ett fantastiskt, poetisk och humoristiskt sätt (lite absurd och subversiv humor som inte bygger på objektifiering eller karikatyrer av utsatta grupper.. jo, det är möjligt!) – gripande och uppriktigt och alltid ur barnets perspektiv. Rekommenderas!

Definitivt lathet tror jag, och motståndet handlar väl mycket om att det blir jobbigt när det kommer någon utifrån och har synpunkter, som tycker man ska göra annorlunda, för givetvis är det lättast att bara tuffa på i samma gamla spår.
Jag är inte själv så noga vad gäller tv t ex, har inga problem att låta sonen titta på Disney. Även om jag inser att jag själv har blivit ”fucked up” som du kallar det, och definitivt inte opåverkad av sexistiska ideal i min barndom. Jag tycker jag har ett bra liv ändå, så då blir det att man lägger krutet på annat (med en treåring i huset är det ju inte så att man saknar grejer att bråka om….).
Angående boktips: det finns ett förlag som heter Olika förlag, som specifikt har fokus på att gå bortom begränsande stereotyper. Där kan man nog hitta många bra böcker, jag har en som heter ”Varför gråter pappan” som jag varmt kan rekommendera för 2-3-åringar och upp.

Sleepy hollow är en riktigt bra serie med inte bara en kvinnlig, utan svart hjältinna.
Sen är ju Studio Ghibli riktigt väl vadderade med starka kvinnor.
Det finns bra saker, och tycker man det saknas i till exempel litteraturen så kan man ju alltid skriva eget.
Vad sägs, Lady Dahmer? 🙂

Att skriva eget tror jag inte kommer lösa problemet att mycket litteratur är olämplig. Det finns ju fortfarande klassikerna som man ”måste” läsa för att de ”tillhör allmänbildningen”. Böckerna man själv skriver kanske floppar totalt och då är de ändå inte är så intressanta för barnen att läsa.

Som barnboksförfattare (och vuxen-) följer jag dessa inlägg med stort intresse och vill tacka dig LD för att du lyfter det här viktiga ämnet. Skulle gärna se en debattartikel av dig. Från mitt perspektiv, och, hoppas jag, de flesta andra upphovspersoner i min generation, är det helt väsentligt att verken genomsyras av sunda samtida värderingar – att de är inkluderande och icke-sexistiska. Finns liksom ingen viktigare läsekrets än våra barn? För mig innebär det att alltid hålla Bechdel-testet i tankarna och att gärna låta kvinnor/flickor vara såväl hjältar som offer och baddies. Männen får gärna vara sidekicks och kuttersmycken för en gångs skull.
Happ, f’låt uppsatsen men detta är en hjärtefråga som jag kan diskutera i timmar. Vi kanske får ta och köra ett seminarium ihop på Bokmässan nästa år?

Håller med till 100%, det är så tröttsamt att många verkar tycka att vi har kommit tillräckligt långt i kampen om jämställdhet i detta land att de som fortsätter engagera sig och tar upp ”detaljfrågor” (allt förutom lika lön för lika arbete) bara är jobbiga jävlar som förstör den goda stämningen. Jag tycker också att det är tråkigt att inse att mycket av det man själv konsumerade som barn, och har nostalgiska band till, var ren skit men som du säger – HUR kan man inte vilja försöka förändra och förbättra? Förvånande att skolor inte har kommit längre men man får väl hoppas att de har hunnit göra det innan man själv har barn… Tack för en bra blogg <3

Jag läste dock Enids Blyton böcker och blev inte påverkad av den värdegrund som nämns där, tvärtom, jag kände starkt tjejer inte är sämre än pojkar. När det gäller det rasistiska innehållet så brydde jag mig inte om det, då jag inte hade någon egen koppling till det. Jag trodde inte mörkhyade var lömska bara för att det fanns sådana kommentarer i dessa böcker. Om barn uppfattar sådana vibbar tror jag istället på att förklara för dem att detta är vad man trodde förut, nu vet man bättre.
När det gäller Skönheten och odjuret så kan man analysera detta ur ett genusperspektiv, dock tror jag inte barn gör det. Temat ”skönheten och odjuret” tror jag är något som tilltalar många generellt, även om barn om detta görs på deras nivå. Tex baseras den populära musikalen ” Fantomen på operan” på detta tema. Jag har sett denna musikal sedan jag var i yngre tonåren och gillar den ännu väldigt mycket. Innehållet i denna musikal kan tolkas som att en skör vacker kvinna dras till en farlig man men jag har aldrig tänkt i banor som att jag vill bli en skör kvinna. Framför allt för att musikalen i sig är komplex, ska man förstå allt som händer måste man lyssna noga. Samma sak kan jag tänka mig att Disneyfilmen ”Skönheten och odjuret” är för barn, de ser den spännande historien och inte alla budskap som kan tänkas vara dolt i dem.
Detta är min erfarenhet, säkert finns det andra barn som skulle dragit denna slutsats, men där tror jag på att föräldrar till sådana barn pratar om detta. Eller inte låter dem se sådana filmer, läsa sådana böcker etc.
Barn är olika men som barn ogillade jag pedagogiska böcker. Jag tycker också det viktigaste är föräldrar blir bra rollmodeller för sina barn när det gäller jämställdhet. T ex om båda parter i en relation är jämställda, lyssnar på varandra så blir detta naturligt för deras barn. Men om föräldrar inte är jämställda och respekterar varandra finns risken att döttrar tror att om deras mammor sköter hela hushållet men papporna bestämmer och det heter att pappa drar in mest pengar till hushållet, så mamma ska vara tacksam och sköta hela hushållet så finns risken att de tar efter sina mammor och inte vågar ställa krav när de blir vuxna mot sina män.

Paha, säger jag om det. Hur vet du vad som påverkade dig? Hur vet du vad som skapade dina omedvetna föreställningar och fördomar om olika grupper? För de har du. De har vi allihop. Det är nämligen helt omöjligt att gå opåverkad genom livet. Du kan fråga den mest inbitna kvinnohatande antifeminist om han tycker att kvinnor är sämre än män och jag kan lova dig att han svarar nej och tror på det också. Och du kan fråga vardagsrasisten som debatterar i alla kommentarsfält om att Sverige ska stänga sina gränser och att vi måste tänka på våra egna om han är en rasist som dömer människor efter hudfärg. Dumheter, kommer han svara, det handlar inte om det.
Att tro att man inte påverkats och var den enda som kunde läsa den där skiten som barn och ändå förbli fördomsfri är inget annat än hjärnan som försvarar självbilden. Det hade funkat om de där föreställningarna om kvinnor och svarta som sämre inte funnits, men nu finns de och det spelar ingen roll hur mycket vi intalar oss att vi inte tror på dem. Vi blir hjärntvättade och det sopar man inte bara bort hur som helst. Den största hjärntvätten av alla är kanske att vi tror att vi kan värja oss. Vill man börja nånstans kan man börja med att ifrågasätta sin egen godhet.

Asså detta är grymt bra!
””Men jag läste minsann denna bok och det är inget fel på mig”. Jo det är det, du har bara så jävla dålig självinsikt och analysförmåga att du inte fattar det.”
Jag är så fruktansvärt trött på alla som ständigt måste påpeka att de minsann lekte med Barbie men att detta inte påverkade dem negativt…..så din comeback tar jag rakt av!!
Tack för den:)

Hej! Min kommentar hör inte till något specifikt inlägg utan alla dina inlägg och inslag i olika debatter. I och med debatten kring synen på överviktiga har du med din klockrena argumentation fått mig att tänka om på riktigt. Jag har alltid tänkt att jag har sunda åsikter gällande det mesta men kom på mig själv med att faktiskt se ner på överviktiga och tycka att jag är hälsosam o tar ansvar för mitt o mina barns liv. Du har ruskat om i mina tankar o fått mig att tänka om. Jag vill tacka dig för det! Du har berikat mitt liv och jag tror jag på köpet blivit en något godare o mer ödmjuk person. Tack!

TW rasism (för säkerhets skull)
Att ursäkta gammal litteratur med att säga ”så tänkte de förr, nu vet vi bättre” tror jag inte riktigt på. När jag var liten fick jag höra om ”n*g*rslavar” och det spelade inte så stor roll att jag fick förklarat att förr i tiden tyckte man att svarta skulle behandlas som boskap. Jag mådde jättedåligt av att höra de historierna, jag brydde mig inte om att det hände för över hundra år sedan. Jag tänkte att om det var så de tänkte för hundra år sedan, varför kan folk inte tänka så nu? Tänk om folk fortfarande ser ner på svarta men inte vågar säga det för att vi har lärt oss att det är dumt? Det var något jag mådde jättedåligt över när jag var i lågstadieåldern.
Eller någon skithistoria om ”kineser med snea ögon och gul hud”. Min mamma är sydkorean och jag fattade att det var folk från hennes land och grannländerna det handlade om. ”Kineserna” beskrevs som korta, att de pratade konstigt, var blyga och konstiga och såg konstiga ut med sin hudfärg och sina ögon, tänder och hår. Det här var en historia från 60-70-talet, alltså tiden då min mamma var liten. Jag insåg ju att de som skrev boken tyckte att ”kineserna” var fula och konstiga och jag insåg då att personer med snea ögon och ”gul” hud förmodligen ÄR fula (vem vill ha snea ögon liksom?!) och jag hörde ju på min mammas brytning att hon pratade konstigt. Så min mamma var precis som ”kineserna” i boken. Jag var sex år när jag fick höra den här historien. Jag fick förklarat att ”folk tycker inte så här längre”. Det tröstade mig inte alls.
Jag önskar att jag inte behövt höra dessa historier när jag var 6-7 år. Fy fan!

Jag tror inte det handlar om lathet från föräldrarnas eller lärarnas sida. Snarare okunskap.
Det är därför personer som du är så viktiga, för du upplyser människor. Och vi lär oss av varandra genom din plattform.
Jag är glad att någon orkar och vill reagera och vara ”besvärlig” i andras ögon, det krävs fan
mod till det och en jävlans massa energi.

För min del är det såhär;
1. Det är svårt att veta vad som är bra och vad som är dåligt. Jag är själv väldigt påverkad av all kultur jag matats med, det inser jag ju.
2. Jag tycker om en del sånt som är dåligt, trots att jag vet att det är dåligt. T.ex skönheten och odjuret. Hela jag ryser av härliga minnen när jag tänker på den. (Även om jag även idag är väldigt arg på den, p.g.a att jag insett att jag har en medberoendepersonlighet. Jag är expert på att hitta ”odjur” till killar och hoppas på att de en dag ska bli riktiga prinsar, bara de får uppleva kärlek. Det funkar ej och jag är knappast ensam tjej i sitsen. Och, ok., den filmen bär knappast hela skulden, men den är ett uttryck för något som har skadat mig. _Ändå_ ryser jag av välbehag när jag tänker på den)
3. Dålig självkänsla. När mina ideal kräver av mig att jag ska sticka ut hakan, på ett eller annat sätt backar jag undan. Försöker bara vara normal och smälta in, kosta vad det kosta vill. Jag kan väl knappast vara ensam om det heller?
I övrigt gör även jag vad jag kan för att mina barn ska slippa kultur som bygger osunda värderingar och jag tror faktiskt att jag gör mer än den genomsnittliga föräldern i landet.

Skrev det i en annan kommentar också, men känner att jag gärna upprepar mig :-).
Ser ibland personer argumentera i stil med att om ”endast det korrekta” ska få föras fram så kommer vi att få ett tråkigt och uppfostrande kulturliv. Denna föreställning hörs från många håll. Ett typiskt exempel är Göran Hägglunds gamla utspel om Verklighetens folk.
Men motsättningen står, enligt mig, inte mellan icke-normkritisk och tråkig/uppfostrande kultur. Den står mellan BRA och DÅLIG kultur.
I ungefär allt karaktärsarbete, oavsett om du är författare eller skådespelare/regissör, så är en grundregel att försöka gestalta mänsklig komplexitet och undvika klichéer. Svårare än så är det inte. Vilket är en lätt dråplig grej att skriva, eftersom det svåraste som finns är just det. Att skala bort sina föreställningar om en människa och istället gestalta hen bortom de ytliga värderingar som formas av en kategoriserande omvärld.
Jag är till exempel övertygad att det skulle gå att skriva Sune-böckerna på ett normkritiskt sätt. Anledningen, enligt mig, till att de inte är så bra, är att karaktärerna BLIR sina klichéartade egenskaper. Hade författarna varit mer begåvade författare, hade de kunnat skriva om barn som har de egenskaperna, men som också är annat. Det hade till exempel varit jättespännande att läsa om en åttaårig pojke som i skolan bufflar på och gastar om ”tjejbaciller”, men som i hemlighet längtar efter att få ägna sig åt mer flickigt kodade lekar. Eller som kanske är någon annan när han är hemma och inte har förväntan på sig att vara just ”buffeln”. Den typen av bok hade verkligen kunnat ha ett stort värde att läsa för de småkillar som kanske brottas med just denna press.
Så för mig handlar det inte om att lyfta fram ”rätt egenskaper”. För mig behöver inte ens en romankaraktär vara sympatisk. Men det måste finnas utrymme för identifikation med fler sidor än de vi ser på ytan hos varandra.
PS. Använder ordet normkritik här. Innan någon gafflar på om ”vad är det för fel på det som är normen då?” vill jag säga att jag inte tolkar ordet kritik så. Jag ser det inte som att kritisera eller döma en viss uppsättning egenskaper, utan att kritiskt pröva dessa. Precis som en teater- eller litteraturkritiker inte har uppgiften att såga allt hen ser eller läser, utan att kritiskt undersöka olika verk ur olika perspektiv.

Kan man sammanfatta diskussionen som pågått och gå vidare?
1. Alla påverkas. Mer eller mindre.
2. Vi behöver bättre barnlitteratur. Bättre medieutbud överlag för barn. Vad kan vi göra för att detta ska ske?
Jag säger: debattartiklar. Nån som kan och har tid, skriv egna barnböcker, producera så mycket eget som möjligt. Stöd folk som gör samma. Tjata i skolor och försök trots att det är tungt att kräva saker och få skit för det av majoriteten som tycker att man överdriver.
Kanske starta föräldragrupper, typ på nätet eller IRL, där man delar med sig av bra litteratur för barnen, och kommer med tips? Samlar ihop tillräckligt med pengar för att köpa in ett lager barnböcker till en skola, eller varför inte ett lager böcker som kan skickas mellan olika skolor?
Vad tycker ni? Är det här kanske självklara saker som folk redan sysslar med?!
Vad finns det förresten för riktigt BRA barnböcker där ute i dag? I have no idea…

Alla påverkas av sin samtid och de normer som finns i den men på olika sätt så alla tjejer som tittar på Skönheten och odjuret identifierar sig inte som Bell och omedvetet börjar söka efter en elak kille att förändra.
Vissa barn läser en rasistisk kommentar i en barnbok men bryr sig inte om det, för det finns inget i den kommentaren som denne förstår. Andra barn läser samma kommentar och lägger en värdering i detta, positiv eller negativ.
När det gäller barnlitteratur så tror jag det behöver finnas olika typer av det. nu menar jag inte man ska börja skriva nya barnböcker med rasistisk värdegrund, men tycker inte man ska sluta låta barnen läsa Sune-böckerna av de anledningar som nämns här. Alltså pedagogiska böcker och gamla barnböcker där innehållet inte alltid är så politiskt korrekt. Jag tror också på litteratur som ett på ett barns nivå lär ut viktiga historiska händelser. Som tex en serie som handlar om 2 judiska barn som kommer från Tyskland till Sverige, ur deras synvinkel beskrivs andra världskriget ur en svensk synvinkel samt man får följa vad som händer deras föräldrar.
Jag kommer inte ihåg vad författaren heter men denne skrev en serie om en flicka som lever på en gård på sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. I dessa böcker får man följa hennes liv från barn till tonåring och genom det får barnen lära sig hur livet på landet var förr i tiden.

Kommer bara på att jag ändå vill tipsa om serien Outlander som bygger på böcker av Diana Gabaldon. Visserligen handlar det om en tidsresa där huvudpersonen hamnar i ett väldigt maskulint skottskt 1700-tal men hjältinnan är kvinna och det är hon som tar plats. Sedan är ju i princip alla viktiga karaktärerna runt henne män iofs. Men det är ändå något med denna serie som jag kommer att tänka på. Kärleksrelationen är i princip jämställd. Den manliga hjälten råkar ut för de värsta övergreppen och blir räddad av kvinnan. Och det är den första serie där jag fått se en kvinna handpumpa mjölk ur sitt bröst när hon ej hade bebis i närheten.
Sedan förekommer annat som såklart känns förlegat och hör till 1700-talets kvinnosyn men men..

Jag håller med om att denna norm finns men tror inte barn generellt fångar upp alla normer i de otaliga filmer som de ser. Samhällets normer är svåra att påverka på kort sikt men det jag tror är viktigt för barn är att deras föräldrar är jämställda. När det gäller relationer tror jag det är viktigt att det nämns när barn blir tonåringar att kärlek kan förväxlas med kontroll, men att kärlek inte är kontroll. Samt generella prata om att man inte ska lyssna på personer som vill kontrollera en.
Nu behöver det inte vara så men såvitt jag ser det finns det idag en norm som handlar om att man ska vara snäll och generös men har man en kompis/partner /kollega som inte är det ska man ta hänsyn till denne, det kan tex heta ”Anna beter sig såhär, hon menar inget illa med det, och detta skapar personer som kan vara elaka utan konsekvenser, och ev på sikt leder till att kvinnor accepterar leva ihop med kontrollerande män, för de menar inget illa.
Så jag tror därför på att lära barn vara snälla och generösa men bara om motparten förtjänar det

Människor som tror sig vara opåverkade eller befriade från normer och samhällsstrukturer är en av få saker som får mig att bubbla över av frustration.
Precis ”jag såg ju den och jag klarade mig ju bra” eller jag tränar varje dag och bantar för att JAG vill det…. Eller rakar, sminkar, gråter eller bryr sig öht.
Bara NEJ nej nej

Det jag finner irriterande är också att när jag skriver om att jag inte påverkas av normer på det sätt som nämns i denna tråd respekteras inte min åsikt. Visst, det finns säkert många som tränar för att de känner sig tvingande av den träningshets som finns, men jag tillhör inte den kategorin. Idag sprang jag tex för första gången på länge och det kändes bra efteråt. Så jag tränar för att jag mår bra av det. När det gäller bantningshetsen så har jag till en viss del påverkats av det, jag har inte börjat banta eller så men känslan av att jag bör göra det har ju funnits. Men när jag sedan omedvetet gick ner några kilon mådde jag bra av det.
Jag förstår inte problemet, jag diskuterar gärna och tar emot konstruktiv kritik, men vad är problemet med att jag inte håller med flera av er att man som barn generellt påverkas av det som nämns i barnböcker och filmer?

Jättebra att tillföra bättre litteratur till sitt föräldraskap. Jättebra text. Dock vill jag sprida lite snällhet. Problem: Förmodligen som förälder har en hel del sexism och rasism omkring sig. Ingen förälder kan rensa ut dessa element i uppfostran av sitt barn. Om majoriteten av ens omgivning dessutom lever enligt den sexistiska och rasistiska koden – om presenterna ens barn får av sin släkt – är kodad på detta sätt kan en fråga sig vad en kan eller bör göra. Att stå emot den här floden är ett självuppoffrande som dessutom oftast hamnar på moderns bord snarare än faderns. Därför kan det inte se det som lathet utan snarare ett sätt att vara snäll mot sig själv. Om en inte kan eller vill stå emot trycket alla timmar på dygnet året om så är det bara mänskligt. Däremot är det störiga i det här att en som förälder inte kan säga att det är en självskyddande handling som sker på bekostnad på barnet, särskilt inte som mamma. Faktum är att vi MÅSTE skydda oss själva OCKSÅ och ibland går det inte att göra både och. Det hela stammar i en djupare föräldraproblematik och ett sätt att bedra oss själva för att skydda oss från insikten om att vi gör något själviskt på vårt eget barns bekostnad. För annars går vi sönder. Självuppoffrande har ett pris som vi inte kan betala alla gånger, alltså får Disneyfilmen rulla ändå. För alla orkar inte. Och att inte orka är en annan sak än att vara lat. Låt oss ta ett steg i taget.

Bra skrivet. Jag tror också det handlar om att välja sina strider för det går ändå inte att ta sig an alla. Som när det gäller böcker i skolan, protestera om en bok går över gränsen, som den bok som LD klagade på. Men om sedan nästa bok inte faller en i smaken men inte verkar så farlig, låt den passera. Vill man gardera sig , läs boken tillsammans med barnet och prata om de normer som man anser vara fel med barnet.

Något med Sune och Bert och liknande är att de uppenbart är sexistiska och snuskiga men det döljs bakom humor. Min storasyrra älskade de böckerna när hon var i tidiga tonåren. Jag blev bara äcklad och arg för att de försökte göra det roligt att tafsa på tjejer, spana på bröst, att prata om hur pinsamt allt som har med tjejer att göra är, att prata om ”tjejgrejer” som något dåligt. Jag fattade inte hur min syrra bara kunde svälja allt sånt och skratta åt det.

När det gäller Sune- och Bert-böckerna så är min analys av dem att författarna beskriver livet ur de ålder som Sune och Bert är i. Hade de beskrivit 2 tjejer i 11-års åldern respektive 15-års åldern kan resultatet blivit detsamma fastän beskrivet på ett annat sätt. Det vill säga, författarnas mening var inte att skapa karaktärer som medvetet gick emot normer, och det kan också vara så att om de hade velat göra det så hade det inte funnits någon marknad för det.

Hej LD! Denna kommentar har egentligen ingenting med inlägget att göra, så jag ber om ursäkt om det verkligen är helt felplacerat. Jag vill bara tacka för att du skriver om allting som du faktiskt gör, och framför allt tacka för att du har drivit mig till mitt feministiska uppvaknande. Du har fått mig att trivas i min kropp och du har fått mig att öppna ögonen mer och mer för feminismen varje dag. Fortsätt med vad du gör, och låt dig inte slås ner av allt motstånd som du konstant möts av. Du är en kraftkälla utan dess like, och jag hoppas verkligen att fler människor, framför allt kvinnor upptäcker dig, och verkligen tar åt sig av vad du skriver. Så tack för att du orkar och vågar, för alla oss som inte riktigt gör det.

Ja den finns på svenska här t.ex. http://www.bokus.com/bok/9789186589509/jag-ar-jazz/
Det är alltså en barnbok om en transflicka skriven av en transflicka vid namn Jazz Jennings. Jag rekommenderar även att ni ser dokumentären om henne som finns på youtube. Jag kan inte länka till dokumentären nu men den är säkert lätt att hitta om ni söker på hennes namn. Jag tror även att dom nyligen har börjat sända en realityserie om henne och hennes familj.

Har nu inte läst riktigt allt men tänkte kommentera på ovanstående diskussion om att ”skriva eget” och hur svårt det är att få nåt publicerat. Måste det vara målet? Jag tror på att uppmuntra skapandet även för privat bruk. Som aspirerande barnboksförfattare vill jag ju självklart publicera mina lite mer välarbetade verk men kan även slänga ihop en bok på några timmar (ett utkast text, en skiss och så rita lite) för att snabbt få en illustrerad berättelse som tar upp mitt barns mer omvälvande händelser. Huvudpersonen har utseende och namn som liknar min son, men är en flicka, och upplever samma ”trauman” som honom och hennes känslor kring dessa, till exempel när kattungarna ska flytta, diskuteras och förklaras i texten. Jag gör detta för att sätta ord på hur det kan kännas och vad som händer utan att säga att det är just så just sonen känner, men det blir en öppning för diskussion om känslor. Jag tycker det är ett bra verktyg som alla föräldrar som kan hålla i en penna/pensel/datormus el dyl kan åstadkomma med lite extra tid och engagemang. Sen har jag förståelse för att inte alla vare sig vill eller orkar, men tänkte tipsa om det.

Eftersom jag hade invändningar till Åsas kommentar vill jag förklara invändningen för nu verkar det ha blivit ett missförstånd här. Kreativitet en av de underbaraste saker som finns. Mitt liv har förbättrats otroligt mycket sedan jag började med papercrafting och att skriva boken jag fick publicerad var fantastiskt roligt (men det innebar många års hårt arbete också). Min avsikt var inte på något sätt att lägga locket på någons kreativitet. Det jag hade invändningar emot var dels att det bara är att göra (som jag uppfattade det) och dels att det skulle vara en metod för att förändra samhället. Man behöver ju inte skriva böcker själv för att kunna erbjuda barnen annan litteratur än den sexistiska och rasistiska. Det finns redan annan litteratur (men vill någon skriva böcker till sina barn så go for it).
Problemet är att man inte förändrar samhället genom att ge ut en bok privat. Och i den här diskussionen, liksom i så många andra, blandas samhällsperspektivet och individperspektivet ihop, vilket leder till att den som ska lösa ett samhällsproblem är individen (genom att börja skriva egna böcker t ex). Barn till genusmedvetna föräldrar får med största sannolikhet redan Sune- och Håkan-böckerna bortsorterade till förmån för andra bättre böcker. Problemet är vad som händer när skolan ger läsläxor ur de här skitböckerna till barn vars föräldrar INTE är medvetna. Och det problemet löser man inte genom att redan genusmedvetna föräldrar skriver egna böcker (för även om de blir utgivna kommer skolan ändå ge läsläxor ur skitböckerna eftersom de gör det trots att det redan finns mängder av annan litteratur).

Åsa: jag är helt med på vad du säger, det går. Ser inte någonstans i dina kommentarer att du påstod att alla kan skriva eller att en borde göra det ifall en inte tycker det finns tillräckligt med bra litteratur ur dessa synvinklar, men möjligheten finns absolut för de som vill och kan

Jag tycker inte man kan jämföra porr och alkohol med barnlitteratur i detta fall. Jag tror det är få om ens några svenska föräldrar som låter barn under 15 år får testa på alkohol bara för att de själva dricker eller låter de kolla på pornografi.
När det gäller böcker med våldsinslag och dito filmer tror jag på att utgå från hur enskilda barn reagerar på det. Med detta menar jag inte att man som förälder medvetet ska köpa sådana böcker och filmer till barn men om barnen söker upp detta själv kan man se hur de reagerar på det. Jag tex såg som barn ”Skånska mord-serien” och fick se första delen av ”Rötter”. För mig var detta inte obehagligt, tvärtom blev jag fascinerad av det. Jag som var barn intresserad av att läsa litteratur ämnad för personer äldre än mig och på detta sätt hittade jag ”Ondskan” av Jan Guillou, och fastande för det avsnittet i boken, som innehåller misshandel. Jag tror inte på att visa ett barn denna bok men om mina föräldrar hade upptäckt detta och inte låtit mig läsa denna bok hade jag ändå gjort det.
Blir däremot upprörd över våld i litteratur tror jag på att få dem att inte läsa det/förklara innehållet på deras nivå.
Jag tycker detta är samma sak som något du beskrev i ett tidigare inlägg, rätta mig om jag har fel om någon detalj, där du vill att dina barn äter vegeratiskt både i skolan och hemma men då du själv äter kött ibland blir det svårt för dig att argumentera för dina barn varför de inte ska äta kött, men du ska göra, så därför får de äta kött hemma ibland.

Jag förstår inte riktigt varför folk tycker vi kan fortsätta läsa äldre och omodärn litteratur för att sedan diskutera innehållet och jämföra dåtidens ideal och normer och sätta de i kontrast till dagens samhälle. Är det inte bättre att låta de yngre människorna inta mer tidsenlig kultur och skapa sig en väldsbild som klingar bättre med det samhälle och normer vi strävar efter idag? Jag tycker det är bra att diskutera böcker/filmer whatever och att lära alla att se kritiskt på saker, men jag menar att när det gäller våra yngsta människor så är det nog mer lärorikt att förse dem med kultur som speglar de normer, samhälls- och människosynen vi önskar ska forma deras små hjärnor.

Jag tror det är viktigt att lära barn att värderingar och normer har förändras och kommer att förändras, för att på så sätt skapa en förståelse för varför man gör saker och ting annorlunda från ”förr i tiden”. Gör man detta på barns nivå tror jag många barn också uppskattar det. Ett exempel på detta är Astrid Lindgrens böcker, där hon ur ett barns synvinkel beskriver fattighus, människor med alkoholproblem, elaka människor, etc.
Om man sedan som förälder inte tex vill läsa Sune-böckerna så behöver man inte köpa dem, men om ens barn sedan vill läsa dem så tror jag inte på att hindra dem. Samma sak med Disneyfilmer, köp inte sådana om man ogillar dem men låt barnen titta på sådana hemma hos kompisar.
När det gäller normer så tror jag också att även om filmer/böcker kan påverka barn så kan man som föräldrar också påverka detta. Tex om man som förälder lever i ett jämställt förhållande så kommer förhoppningsvis barnen vilja ha en sådan relation med en partner när de blir vuxna. Lär man barnen stå upp för sig själva kan det leda till att de lättare kommer att kunna bryta normer de ogillar.

Jag kommer ihåg skönheten och odjuret som befriande. Jag kunde definitivt relatera till odjuret. Jag kände mig ofta som ett odjur. Men kunde även relatera till Belles kärlek till böcker och att hon kände sig isolerad i sin lilla by. Att även odjur kan bli älskade fick jag med mig, och det stärkte mig. Har mycket kärlek till den filmen och massa andra böcker och filmer som är fel ur genusperspektiv idag men som har betytt mycket för mig personligen och jag skulle definitivt inte vilja se dessa försvinna, det vore fruktansvärt sorgligt. Hade jag barn själv skulle jag absolut inkludera dessa i hemma-biblioteket men även variera med mycket modernt. Det är inte fel att öppna många olika världar med många olika synsätt för sina barn. Jag tycker att det är en gåva. Sen har föräldrar och lärare ett uppdrag att visa de rätta vägarna och ha en positiv röd tråd i vad man väljer att visa sina barn men jag tror absolut att det går hur bra som helst att göra utan att vi måste låsa undan massa böcker och filmer för att de är farliga för de fragila barnasinnena. Jag köper inte riktigt det.

Håller med. Därför tycker jag föräldrar bör läsa porrnoveller för sina barn. Mina föräldrar gjorde det och jag tog ingen skada. Det har betytt mycket för mig personligen så därför skulle det vara fruktansvärt sorgligt om inte andra barn också erbjöds porrnoveller. Har man bara en positiv röd tråd när man läser porr för barnen tror jag absolut att det går hur bra som helst. Köper inte att det skulle vara farligt för de stackars fragila barnasinnena. Duh, jag blev ju bra liksom, vad kan gå snett?

Jag tänker att vi som människor är väldigt benägna att försvara och rationalisera våra handlingar. Om det jag gjort är dåligt så kanske jag är dålig, och så kan det ju inte vara. Nästan ännu mer så om det är en annan person, exempelvis en älskad och idealiserad förälder som gjort något. Så vanligt att höra ”Jag blev minsann slagen som barn, och jag tog ingen som helst skada av det” och liknande resonemang. Och kanske är det sant, kanske gick just precis den personen helt opåverkad genom prövningar och kränkningar, genom förmedlade normer och omgivande värderingar. Men jag har svårt att tro det, jag tror det betydligt oftare är så att vi skriver om vår historia så att den slutar lyckligt, så att det som hänt är bra och det som skett var rätt. Vi påverkas även av det vi inte noterar på ett medvetet plan. Kanske ännu mer så eftersom det då aldrig når tankens ifrågasättande. Vi bara ser och sväljer, internaliserar och går vidare. Jag har ännu inte träffat på en enda människa som jag upplever som helt opåverkad av sin socialisering. Och i grova drag är det tur, det är genom att vi skrubbas mot varandra vi blir människor. Det gäller bara att vi tänker till och utvärderar vårt samhälle så vi skrubbar varandra till bra människor.

Mycket kan gå snett! Hela tiden och överallt. Jag vart t.e.x traumatiserad av en födelsedagsclown. Det var ganska svårt att förutse, men det hände. Det betyder ju inte att man måste stänga ner alla kalas och skydda mig från alla barnprogram i fortsättningen för att tänk om.. När man delar tankesätt med superkonservativa kristna så tycker jag att man borde kolla över de åsikterna några gånger extra. För att Harry Potter är full av pornografiskt material och svart magi så vi måste ignorera dess existens för att SKYDDA. Neeeeh.

Som mamma gör de här tankarna på vad mina barn kommer att matas med under hela sin uppväxt mig både trött och arg. Jag vet med mig att jag inte kommer att orka gå fram som en riddare i ett härslag och så där käckt med ett stridsrop röja upp överallt, jag vet att jag ofta bara kommer att försöka hitta någon slags medelväg som innebär att mina barn visst kommer att matas med en del skräp, men där jag kommer se till att det åtminstone blir så lite som möjligt, till den gräns där min egen ork och kampvilja tryter. Som någon annan skrivit och som gäller på väldigt många områden när man ska försöka överleva i det här uppfuckade samhället så är det inte säkert att man orkar alla gånger att dra det så långt som man kanske skulle önska, man orkar inte den eller den dagen, man klarar inte av att batalja om varje grej, trots att ens samvete skulle vilja det. Därav en medelväg, där man inte jagar efter allt dåligt men där man ändå ser till att man i något slags genomsnitt har en okej och bra nivå på den litteratur mm som ens barn konsumerar. So what om en liten disneyfilm slinker med en gång per år eller så – jag kanske kunde ha förbjudit den men just denna gång gjorde jag inte det pga tretton andra anledningar som också har sin betydelse i den kontext jag lever i. Svälj mygg och sila kameler, tänker jag och värjer mig lite i ren självbevarelsedrift från detta krav jag vill ställa på mig själv, att ständigt ständigt känna att man har en strid att föra, att så många inte förstår problemen, att min dotter snart kommer att börja i skolan och utsättas för bråkiga grabbar, sexistisk kultur mm. Och så avskyr jag den här känslan, av att jag måste vara på tå, kolla upp, ifrågasätta, att ens barn kommer att ta skada både den gången och den gången och den gången, bara för att man inte kan vara med överallt, bestämma allt och se allt, för att de har hundra andra influenser som påverkar dem vid sidan av mig, för att jag inte orkar kämpa som ett djur för att rädda dem från det här träsket med alla unkna ideal.
Det känns tungt att det samhälle jag önskar vi hade och det samhälle vi har skevar så enormt att de lika gärna kunde ha varit två olika planeter. Problemet är ju att man trots allt måste leva i det samhälle man lever i, på gott och ont (om man inte kapar banden och blir separatist!). Jag måste finna mig i det för att klara av vardagen, svälja mygg och sila kameler. Men så tänker jag samtidigt att om alla tänker likadant, om alla som inte tycker om hur samhället är i dag och vill ha det på ett annat sätt, fogar sig och sväljer mygg hela tiden, då kommer saker och ting inte förändras på mycket länge. Och så är jag tillbaka till att jag borde vara en riddare i ett härslag som med ett käckt stridsrop … men, nej, jag orkar inte, jag måste hitta en slags medelväg där, eftersom … (*suck*)

LADY DAHMER. Jag måste bara säga TACK TACK TACK för hur mycket du ger. Möter jag dig någon gång måste jag gå fram och ta en fan-bild. Så är det bara. Haha.
Just nu sitter jag och skriver en reflektion angående nationalism och snubblade över det där med SDU-Hanna L tidigare i våras när hon skrev ”nationalist vs. feminist”. Och efter jag hade skrivit lite om det så drabbades jag plötsligt av ”fyfan vad Lady Dahmer är grym”-känslor. Är du med?
Du är så jävla bra. Och jag är glad att jag följer dig på alla sociala medier som finns. Du har gett mig så mycket. Okej, nu har jag fått skriva av mig lite. Det var det! TACK. Hej. OCH fortsätt som du gör!!!

OT :: idag hade min bebis den goda smaken att börja käka upp en kopia av den här artikeln (tidningsformat 😉
http://new.spectator.co.uk/2015/10/the-decline-of-feminism/
Diskussionen gick dit. Jag blir så trött. Stum. Speciellt eftersom engelska inte är mitt första språk har jag ännu svårare att hävda mig och feminismen i dessa stunder. Fel bara sa jag. Mer än känsloperson och inte bra på att formulera mig. Men snälla om någon medfeminist orkar läsa. Förklara varför detta är skit så att jag kan föra en bättre argumentation nästa gång. Tack på förhand.

Har en fråga som inte berör genus särskilt, men mobbning och hur barn snappar upp hur man gör snarare än sensmoral. Har du sett Morgans mission på SVT, och vad tycker du om den i så fall?

Jag älskar denna: ””Men jag läste minsann denna bok och det är inget fel på mig”. Jo det är det, du har bara så jävla dålig självinsikt och analysförmåga att du inte fattar det.”
Det vill jag slänga upp i ansiktet på alla släktingar som motarbetar mig, ja till och med min man. Jag jobbar i en rejäl uppförsbacke kan man säga. De tycker att jag är fullständigt rabiat när jag försöker motarbeta alla killiga actionkaraktärer som trycks ner i halsen på min son och som bara handlar om strävan om att vara tuff och bäst. Jag tycker å andra sidan att de är dumma i huvudet. Men det har jag inte vågat säga till dem. Jag har ingen allierad när det kommer till uppfostran av mina egna barn.
Tack för dina insiktsfulla inlägg som ger mig bekräftelse på att jag är på rätt spår!

Amen. Jag har min mor att tacka för att hon pluggade genus på 80-talet (hette väl tvärvetenskapliga kvinnostudier på den tiden) och hade vettet att mata mig med en massa BRA och VETTIG litteratur, film, musik, och när pengar fanns teater, från det att jag var liten. Klart att jag också utsattes för disney då och då, typ på barnkalas, men då hade jag redan en vettig grund att stå på och byggt upp en slags grundmoral/syn på världen baserat på de här vettigare källorna. Dessutom fick jag aldrig köpa ”dåliga” tidningar och ja, jag levde i ett väldigt gött klimat där min mamma satte ganska strikta gränser när det kom till den kultur jag konsumerade, och det är jag väldigt glad över idag. När jag började komma in i puberteten blev det dock ganska jobbigt att ha den feministiska världsbilden, det blev mer en börda än någonting annat. Men trots all skit jag gått igenom och hur jag känt att jag inte passat in under uppväxten, är jag glad för den barndomen jag hade och glad att jag fick kunskapen såpass tidigt. Även om jag såklart också haft dåliga perioder där jag negligerat kunskapen, har den alltid funnits där och det är något alla kvinnor behöver för att vi på riktigt ska kunna förändra detta jävla pissamhälle! Jävligt bra inlägg förresten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *