Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Är det viktigt med märkeskläder?

Läser en intressant diskussion om märkeskläder på barn, en diskussion som dyker upp med jämna mellanrum med olika perspektiv och vinklar. Jag har ju skrivit om kläder och barn och då framförallt föräldrars fixering vid att barnen ska vara snygga eller sk. ”hela och rena” tidigare och försökt lyfta det absurda i att lära våra barn så pass tidigt att deras utseenden spelar roll. Varför ska barn matcha strumpor eller byxorna med tröjan och gör det verkligen nåt om de går till skolan i pyjamas? (om det är vad de vill alltså?) Varför är det egentligen så viktigt för föräldrar?

Jag vet inte.

Man pratar också ofta om att märkeskläder har bättre kvalitet, att de håller bättre i tvätten och ja ofta har de det, och när det gäller till exempel ytterkläder så gör kvalitén skitstor skillnad emellanåt (dock att Coops overall är bäst i test!) men tröjor och byxor? Barnen växer, de sliter på plaggen, de leker i skiten. Så gör det verkligen nåt att kläderna till exempel blir urblekta eller lite skeva i formen? Mina barn går bara i urblekta och missfärgade kläder. (En del kläder har även hål i sig lol) Huvudsaken är ju att de sitter på kroppen och fyller sin funktion? Jag köper även märkeskläder men tvättar allt med varandra, med mina svarta kläder till och med, så de får också en dassig färg till slut. (Samt hål pga mina barn krälar på marken.)

OBS, tänker högt här nu bara utan pekpinnar. Jag är själv osunt förälskad i vissa märken, både för vuxna och barn. Jag köper kanske inga handväskor för 10k men det är ju för att jag inte har råd. Inte för att jag tycker det är dumma köp. Jag lägger däremot pengar på dyra krämer och parfymer. Och tatueringar. Och jag äääälskar småfolk, villervalla och mini rodini. Gud så mycket av den varan jag köpte åt min förstfödda. Min andra fick tyvärr ärva allt istället pga intresset mättats. Hehe.

Jag har ju två barn, som båda ser ut som två stereotypa flickor emellanåt men allra mest som två psykotiska clowner om jag ska ärlig. Jag har har aldrig uppmuntrat dem att tänka på sina kläder och det har resulterat i de mest kreativa galna kreationerna och kombinationerna och jag skrattar ofta inombords (men med stolthet) åt dessa två anti-snygga barn.

 kläder

Men i takt med att mina egna barn blir äldre så blir kläder mer laddade. Jag märker, även om min åtta- och sexåring av nåt mirakel inte verkar ha hajjat klädkoder eller att man ska bry sig eller att bara flickor får klä sig si eller så, att deras omgivning börjat få grepp om det. Min son får ofta kommentarer om att han ser ut som en tjej, (OBS utan retsam ton, bara konstaterande) faktum är att de flesta av hans förskolevänner verkar tro att han ÄR en tjej. Det bekymrar honom inte det blekaste just nu. JUST NU. Och jag hoppar så innerligt att han ska få fortsätta vara som han är, även nu när skolan börjar i höst.

Men jag måste erkänna, att jag inte är bättre än nån annan. Jag är inte starkare eller mer principfast och jag funderar mycket på hur jag kan hjälpa honom få vara sig själv samtidigt som han får så pass mycket status bland klasskompisarna att han också får vara sig själv. 

Här i Segersäng så är han skyddad. Alla barn accepterar honom och tycker om honom. Han har många kompisar och blir aldrig retad. Då är det lätt att vara jävligt genusmedveten, låta honom gå ut i Elsaklänningar och klackskor. Men sen då?

Jag vet inte.

 

Jag har en confession to make. Jag har börjat samla på mig Mini Rodini-kläder i kommande storlek inför skolstart. Köper ett plagg då och då, lite coolare men ändå i hans smak (rosa, gulliga djur, sjöjungfrur) för att jag hoppas att de ska ge honom lite status. Alltså jag är morsan som köper kläder för status. Men herregud, barn är ju flockdjur och vill passa in. Jag tycker det är viktigt att tänka genus men också viktigt att våga kompromissa lite för att barnen inte ska tvingas sticka ut (om de inte vill det såklart och detta kommer jag alltid uppmuntra och hejja på helt utan förbehåll eller oro).

Jag kan också lova er att jag kommer köpa de där coola jeansen som barnen vill ha i framtiden eller rätt sorts skor. Men inte alltid. Inte hela tiden. Inte för att ”men alla andra har ju”. Och inte på bekostnad av de samtal som krävs eller det förhållningssätt som jag anammat. (Tänker jag nu iallafall men vem vet jag kanske viker mig på den fronten också) Men ibland vill barna passa in och då känner jag att det är elakt att totalvägra. Eller tänker jag fel nu?

JAG VET INTE. Hjälp! Jag har fan ingen aning. Hur gör man? Hur ska man tänka?

Hur tänker ni här? Ni som har lite äldre barn, hur har ni förhållit er till grupptryck, normer, barnens egna smak och barnens längtan att passa in? Hur har ni gjort för att motverka just grupptryck och krav på rätt kläder?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Är det viktigt med märkeskläder?”

Kan endast relatera till hur min egen barndom var.
Hade en mamma som var väldigt mån om att jag skulle ”se bra” ut. Dvs att alla kläder jag hade på mig skulle matcha ihop.
En lila tröja med röda byxor gick absolut inte, och i tonåren skulle håret gärna vara nytvättat varje dag, pga äckligt med fett hår (håret är ju jämt fett i tonåren?)
Blev också ofta jämförd med andra barn, ex: såg du vilken snygg jacka Lisa hade idag? En sån skulle du passa såååå bra i.
Dock hade min mamma inte råd med märkeskläder till oss och köpte det mesta begagnat på loppis, vilket gav mig känslan av att jag alltid var någon slags ”wannabe” som försökte apa efter dom andra i klassen, men misslyckades.
Blev otroligt less på detta och är så glad att jag idag kan klä mig precis hur jag vill.

Blä, det där känner jag igen, förutom att mina föräldrar köpte en massa ”fina” märken och poängterade hur viktigt det var att jag inte förstörde dem eller smutsade ner dem. Jag ville inte ens ha dem men kände mig otacksam så jag använde dem ändå trots att jag inte trivdes. Jag hatade att jag var tvungen att känna mig finare än alla andra för att duga.
Nu i vuxen ålder köper jag inga märkeskläder utan mest bara second hand.

Nej, du tänker inte fel. Om barnen inte vill vara annorlunda ska de inte behöva det. Om de vill passa in ska de få det. Och har man bara råd ska man köpa det de vill ha. Det förhindrar inte på något vis att man pratar med barnen om det privilegium man har att kunna göra så och att de som inte vill/kan inte under några omständigheter får retas och kommenteras. Det är en sån kort period det här pågår. Vips är de vuxna med egna idéer och preferenser och det de minns är om de blev respekterade eller om deras behov nonchalerades.

Jag tror starkt på SKOLUNIFORM! Vi sätter alldeles för stor vikt på kläder idag och för både föräldrar och barn blir det superviktigt med vad man har på sig. Tacka vet jag skoluniform. Finns så många fördelar med det.
1. De massproduceras så att kostnaderna hålls nere
2. De görs i slitstarkt material
3. De ger barnen möjligheten att uttrycka sin individualitet på ett mer kreativt sätt än vad de har på sig
4. Det blir lättare att identifiera barnen eftersom olika skolor kanske har olika färger på tröjorna så om man ser en unge springa på stan med en grön tröja vet man att hen borde vara på Hagalundskolan
5. De kan vara unisex så man slipper detta jävla tjat om pojk och flickkläder
6. Ungar som har föräldrar som inte har råd med villervalla, Mini Rodini och liknande, kanske slipper bli trakasserade för det
8. Det skapar en känsla av samhörighet.

Jag hade skoluniform, eller ”skolrock”, typ som en labbrock fast blå, unisex, på låg-mellanstadiet. Kommer ihåg att vi tyckte den var ful och inte gillade den, men det blev verkligen mindre fokus på kläder. Tror att den försvann i 5-6:e klass och då hade jag faktiskt gärna haft den kvar eftersom jag bara hade ett par (fula) jeans och en ful, för stor reklamsweatshirt (som jag fick tvätta upp om kvällarna ibland).

Hej. Superbra inlägg!! Har två barn, tejjer, födda -99 å -01. När vi fick första barnet var jag väldigt emot att köna henne.Hon har ett könsneutralt namn. Hon hade alla möjliga färger utom rosa och lila. Inga klänningar. Gissa om omgivning tyckte vi var knasiga?! När hon var 2 år kom en lillasyster. Vips så hade jag en flickdotter som bara ville va rosa. Hon ville ha bh för hon ville amma sina gosedjur 😉 sakta utvecklades jag till en mamma som klädde mina döttrar allt ”tjejigt”…. men de blev större å äldre. Äldsta dottern ville från ca 6 åå bara ha mjuka urtvättade ärvda kläder från andra, aldrig kjol eller klänning. Färger spelade ingen roll så länge det var bekvämt. Idag är hon snart 17 år och utredd för ADD och autistiska drag. Känsligheten mot obekvämt har fått sin förklaring 🙂 hon har aldrig och gör ej heller idag, brytt sig om märken eller att ha samma kläder som kompisar. Nja, just det har heller inga kompisar pga oerhört asocial… men attans så självständig och oberoende av kompistryck!
Och den andra tösen då? Ja hon har från tidigt bara velat ha rosa, klänningar, tofsar med fjädrar, klackaskor osv….gått till förskola i luciaklänning mitt i sommaren eller pyjamas pga envis. Nu i tonåren är det väldigt viktigt för henne att inte sticka ut, vill se ut som alla andra. (Men blir skitsur om kompisen köper likadana kläder!) Jag känner att jag får jobba mer med att få henne att inse både den ekonomiska biten av dyra märken och att hon ska fortsätta va den där härligampersonen som inte brydde sig ett skit om andra skratta åt hennes julgransutstyrslar.
Jag inser ju att det är så mycket lättare att ha döttrar när det kommer till val av kläder med hästar å gullesnutt på. Riskerar lixom inte att bli retade eller uttittade på samma vis som pojkbarn. Jag tycker att det är så härligt att se bilder på Tamlin- han verkar vara bekväm i sig själv! Jag hoppas han får va sig själv även i skolan oavsett hur han vill klä sig. Men jag vet oxå att skolans miljö är hård och mer dömande ju äldre barnen blir.
Det är en evig utamning och utveckling att vara förälder… eftersom vi har gått en väldigt snirklig väg med äldsta dottern pga npf så har vi lärt oss att det viktigaste är att må bra. Oavsett utseende, kläder med eller utan märken, form på kropp…

LD jag tror att du har gjort ett sådant bra grundjobb att Tamlin skulle vara stark nog att inte ”ta illa vid sig” OM han nu skulle bli retad. Lika bra att klä han som han är van vid och OM de andra barna är taskiga tror jag som sagt att han är stark nog att med din stöttning ta sig igenom det utan några problem!

Det är så svårt! Jag har två hemgjorda tjejer på 9 och 10 – de är helt olika. Den ena förstår inte värdet av matchande strumpor och den andra ser ut som ett modereportage. Jag har haft några få benhårda regler – annars har de fått fritt spelrum. Vi bor i Norrbotten så kläderna ska matcha årstiden. Alltså man går inte i shorts när det är -30. Den andra är att man täcker rumpan om man har leggings eller strumpbyxor. Sen har jag väl kanske frågat om det verkligen inte fanns två lika dana strumpor i lådan eller om det inte fanns en lite renare tröja. Jag har också förmånen att vara familjhem. Där får man styra men en annan hand eftersom barnen ofta är stigmatiserade redan av det faktum att de är placerade. Men jag styr så varsamt som möjligt. Min erfarenhet av att passa in är att det beror på. När vi bodde i utkanten av stan var märken, färger och snitt av högre betydelse än nu på landet. Här är de flesta ungar ett hopplock av ärvt, nytt och lånat. Det tycker jag är oerhört befriande.

så jäkla rätt du gör med dina barn. Och så jäkla svååårt det verksr vara. Har inga egna barn och är typ 50+ men känner att herregud vad dina barn kommer att vara förberedda för att ta för sig av livet senare!!! <3

Jag blev mobbad i skolan, inte pga kläder men det hjälpte ju knappast att jag hade mycket ärvt och ibland t o m hemsytt (hu!). Mina barn är nu fortf små, men när de börjar skolan ska de se SÅ JÄVLA NORMALA UT, med alla märkeskläder som behövs. Jag ska naturligtvis lyssna på vad de vill och vill de inte sticka ut ska de inte behöva göra det.

Hej,
Jag blev också.mobbad i skolan. För att jag hade stort huvud. Inte för att jag hade fel kläder eller vad det nu kan vara utan det började med att mitt huvud var för stort. Sedan eskalerade det till jag vet inte vad på vad det nu kan vara för grund. Det jag menar är att mobbat alltid hittar något. Om man ska börja mobbas så kommer man på något oavsett om det är kläder, huvud eller intressen eller vad det nu kan vara som det är fel på. Jag tror att mobbare snarare går på dem starkare. De som inte riktigt rättar sig i ledet eller som inte bryr sig om hur man ”ska vara”.

Jag håller med du. Mina barn är ett par snäpp äldre med redan på lågstadiet började tjatet om vissa märken (dock absolut inte pop, villervalla och mini rodini, det är bara mammor som gillar sånt, citat min dotter). Mina barn får enstaka högt eftertraktade märkeskläder för att känna att dom passar in men också för att känna euforin av att få något man verkligen längtat efter. Men i deras skola är det som tur är ändå till största del cubus och hm som dominerar.
Ytterklädesmässigt så kör vi på Stadium. Bra, färglatt och prisvärt även för småbarn.

Jag växte upp med en mamma som inte hade råf med märkeskläder, vi fick alltid ärvda kläder från kusinerna i Sthlm, eller rea-kläder från Ellos som hon kunde ta på kredit. Det var jättejättejobbigt att aldrig riktigt passa in, aldrig riktigt vara med, aldrig riktigt få den statusen. Det kändes som att det inte spelade någon roll vad jag gjorde eller hur jag var, hade jag inte kläderna så var jag aldrig riktigt någon ändå. Så om du har möjligheten att ge dina barn märkeskläder, om de vill ha det, så kör. Det är ett så fåtal år där sånthär är känsligt, och det kan spela jättestor roll i status i skolan. Att då låta barnen gå i nedärvda, eller budget-kläder av ren princip, när det inte är föräldrarna som är där och tar smällen, det känns inte alls rimligt. Jag köpte en puma-tröja för egna pengar någon termin, och det kändes som att jag flög fram i korridorerna. Jättetöntig grej kanske, men livet är inte riktigt realistiskt i tonåren.

Min snart 10-åring har alltid fått klä sig själv, välja själv och så vidare. Jag vet inte om det är det eller helt enkelt hennes personlighet som har gjort att hon är totalt obrydd om trender eller vad andra har på sig. Hon har valt en egen stil, klär sig gärna i kavaj (!) och lite gammaldags. Hon har ännu inte tjatat på mig att köpa ngt specifikt pga kompisar eller passa in. Det enda hon tjatar om är sånt som är skitsvårt att hitta, typ skinnstövlar och tweedkappor, sånt som man hade på ’Madickens tid’. Men jag lyssnar på henne och jag hjälper så gott jag kan, letar runt på nätet efter sånt hon gillar. Hon har aldrig nånsin haft nåt utbrott pga fel kläder eller inget att ta på sig. Hon fixar det där skitbra. Jag är av uppfattningen att man generellt ska köpa barnen vad de vill ha, inom rimliga gränser förstås, och framför allt intressera sig för deras idéer och deras val, stilar osv, prata om det, ta det seriöst. Jag ser ingen poäng i att förbjuda, sätta upp regler och sånt.
Jag tycker också det är svårt att göra statements med sina barn. De måste få passa in, känna tillhörighet. Inte bära min kamp. Skulle aldrig tvinga mina kids att sticka ut, om de inte själv ville det. Men jag skulle nog dra mig rätt hårt för att köpa märken till dom. Mycket pga vad det signalerar. Eftersom jag själv är starkt emot märkesfixeringen så är det ngt jag också förmodligen kommer att fajtas för rätt hårt när det kommer till mina barn. Min son är bara 2 bast och han brukar få kläder från tjejavdelningen mest för att han smal och liten och killkläderna är alltid för stora och framför allt, FULA! Men jag köper tjejkläder som är mittemellan, alltså inte för ryschiga och pyschiga, rosa och lila och fjärilar och blommor, men inte puffärmar och volanger, pga feg.

Förlåt, har inget vettigt att tillägga men tycker det är så jävla skönt att du är så ärlig. När du kan saker eller tycker saker, då säger du det. Eller som nu när du är tveksam, då säger du det. Det är skönt och bidrar iaf för mig att det är så lätt att ta till sig vad du säger. För du säger inte det för sakens skull, utan det är genuint? Äh, ville mest säga att du är så jävla bra lady d.

Jag är nog en hård mamma. Mina barn har 4 st i olika åldrar. De två äldsta är 15 och 16 de två yngsta 4 och 5. När min äldsta dotter kom informera mig om att hon ville sminka sig för alla andra gjorde det i mellanstadiet. Blev det blankt nej. Hon fick börja sminka sig i åttonde klass. Jag ser ofta smink med ett sexualiserande och jag vill min barn skall just vara barn och få chansen passa på njuta tills man är tvungen vara vuxen.
Barnen har alltid fått klä sig som de vill. Däremot när det gäller kläder blir det en diskussion om ekonomi. Jag har inte råd köpa dyra märkeskläder bara av anledningen barnen skall passa in. För då måste vi prioritera bort mat. Jag vill heller inte bidra till klassklyftorna som kläder ger.
Men jag köper märkeskläder på rea, nästan uteslutande. Genom åren har jag lärt mig sniffa till dem. Tonårsbarnen har märkeskläder dyra sådana som jag lyckats köpa på mig på halva reapriset mm. De får köpa kläder själva för sparade pengar eller önska sig i present. Kläder som köps skall det finnas behov av. Second hand fruktansvärt bra leta på. Äldsta dottern ärver även en hel del av mina småsyskon.
Men kontentan av det hela. De har lärt sig att försöka få något av mamma med ursäkten alla andra har detta är lönlöst. Dock köper jag gärna något de vill ha för de tycker det är snyggt eller behöver det. Jag säger inte rakt av nej till märkeskläder. Dock gillar jag inte att jag vill ha detta för att alla andra har det principen. De ska lära sig tänka själva också lära sig vad saker kostar och Inger är gratis.

Jag har inga barn än (en 25 veckors i magen dock) så jag kan bara utgå ifrån mig själv och hur det var när jag gick i skolan. Jag är uppvuxen på landet, ska tilläggas, så det kanske är annorlunda mot stan. Men iaf. Jag uppfattade det som att märken var viktiga men det viktigaste var att inte ha FEL eller FEJKADE märkeskläder. När jag gick i mellanstadiet/högstadiet var det as-inne med Adidasbyxor och Championtröjor. Och det var bra mycket bättre att inte ha några mjukisbyxor alls än att komma till skolan i ett par med bara två ränder!! Nu hoppas och önskar en ju så klart att ens barn ska vara så där härliga och starka och bara inte bry sig om elaka kommentarer. Meeen jag vet inte om jag skulle våga ta risken fullt ut, jag skulle antagligen försöka låta min unge passa in i modet på sin skola, om hen vill och jag har ekonomin.

När jag köper märkesgrejer så är det oerhört sällan till fullpris. Inte för att jag inte kan utan för att jag faktiskt inte vill. Halva priset är ju bara för den där lilla loggan.
Är man med på noterna och villig att lägga lite tid på det så är det lätt att komma över det mesta till rea-priser. Vissa saker köps in i slutet på en säsong med avvikt att användas nästa år (ofta skor och badkläader) och annat som tex höst-sakerna kommer ju snabbt upp på rea när säsongen knappt börjat än.
Köper jag en märkespryl vare sig det är ett plagg eller annat så vill jag inte att det ska vara säsongens assessor utan något som kommer passa personligheten hur länge som helst.
Flug-grejerna som bara är för en säsong får komma från kedjorna.

Mitt barn är 4 och ett halvt och jag har klätt honom könsneutralt och färgglatt och pappan har burit färgstarkt i viss mån ex rosa strumpor till kavaj på jobbet men haremsbyxor hemma (dvs varierad stil). Jag klär mig relativt neutralt själv. Sonen är nu i en period då kläder ska vara coola för det verkar vara viktigt på förskolan. Vad som räknas som coolt pendlar men ibland är det uppklätt ex stela chinos och skjorta – något som jag anser inskränker rörelsemönster och begränsar fysisk aktivitet så det går bort (på förskolan dvs, till kalas etc. går bra). Oftast verkar coolt dock betyda svart, gärna Hummel-sweatpants och hoodie… trots att han har möjligheten att få välja kläder och märken helt fritt. Känner att jag har svårt (det tar emot) att möta önskemålen och vara glad samtidigt som han behöver få välja själv. Blir intressant att följa och se hur det utvecklar sig, kommer alltid tillmötesgå hans önskemål och samtidigt förtydliga allas rätt att klä sig hur de vill och uppmuntra till variation. Jag tänker därför att märkeskläder inte är viktigt ifall barnet prompt inte har valt det själv, för ibland hänger det inte på märke utan andra faktorer som i barnets värld är viktigare.

Mina kids har aldrig haft märkeskläder och inte heller brytt sig.
Jag har inte lagt mig i hur de klär sig eller kombinerar generellt. Jag har dock ibland valt att ge dem 2-3 alternativ vid vissa tillfällen. Jag tror nämligen att det är bra att ibland följa ’normen’. Att i vissa sammanhang sticka ut är tufft. Är det dessutom på en dag när det kanske späs på med annat som också påverkar, typ sovit dåligt, en förkylning på g – då är det skönt att vara en del av ett gäng.
Att det har funkat för mina vet jag vid det här laget, de är vuxna. Ena barnet (den med snippa) har valt en neutral bas-stil med bekvämt och praktiskt som fokus. Den med snopp hade en period i kostymträsket men är nu en jeans/tischa-snubbe. Ingen av dem har valt att klä sig som mig eller som någon säger att de måste. Det är inte med kläderna man skapar trygga självständiga barn/vuxna i första hand. Det gör vi nog mest genom att vara det själva och genom att diskutera och lyfta frågor som gör dem medvetna.

När jag läste det här inlägget trodde jag du drev med oss. Är det första april idag?
Inte för att det är något fel att köpa märkeskläder, men jag trillade nästan av stolen när du redan nu köper märkeskläder så dina barn ska se rätt ut i framtiden?! Det går inte ihop med något av det du skrivit om innan så nu fattar jag ingenting.
Vi kanske lever i olika världar men mina barn går bägge på lågstadiet och de flesta köper sina kläder på de stora klädkedjorna som finns i varenda köpcenter. Jeans och en tröja till vardags, vad de vill som de tycker är fint till fest. Om det är klänning, tights eller glitterleggings och mc jacka varierar. Ingen blir mobbad här för de har ett par H&M jeans. Det går ju även att shoppa på fel avdelning om nu pojken vill ha Frost och dottern vill ha Star Wars.
Kanske är det mer hets i storstan eller dyra förorter men här bryr sig inte folk alls så länge som barnen inte luktar svett och smutsiga. Jag kan inte svarar för högstadiet men det jag sett så har killar och tjejer där inte så speciellt annorlunda kläder än resten av skolan. Typiska köpcenterkläder helt enkelt.

Känns som du läser mitt inlägg som fan läser Bibeln faktiskt. Eller så var jag otydlig. Att jag köper just märkeskläder är för att de är könsneutrala. Det är sällan hm som jag köpt hittills. Och som jag skrev så ser min son ut som en tjej o jag oroar mig för att detta kan bli jobbigt. Därför kompletterar jag hans rosa glittriga garderob med mer neutrala men ändå inte pojkiga kläder. Jag tror inte han kommer blir mobbad men jag vill inte försvåra hans redan begränsade förmåga att ta kontakt med barn.

Det här är ju det svåraste som finns. Min son har alltid klätt sig hur han vill, det har varit allt från klänning till tröjor med superhjältar men så började skolan och… Plötsligt hamnade de där rosa plaggen alltid underst i garderoben och han ”fryser ändå inte” så mössan med leoparden på fick lämnas hemma. Nagellack ville han inte ha för de andra killarna kallade honom tjej. Och även om vi pratar normer, tog diskussionen med skolan och hela tiden eftersträvar ett grundtänk i vår uppfostran är det så himla svårt att skicka iväg honom med Vetskapen om att klasskompisarna kommer att kommentera och/eller håna. Så tyvärr påverkar det också våra köp av kläder nu för tiden. Tilläggas bör att sonen har annat att känpa mot, en npfdiagnos bla, så vi känner lite att skolan inte behöver bli svårare än den redan är.

Funderar över ifall det alltid är märken som är viktiga eller att man ”hänger med i trender”. När jag ser foton från min barndom ser jag helt förskräcklig ut haha, alltså jag fick ta på mig i princip vad jag ville bara det var passande liksom. Älskade gult och såg ut som en liten påskkyckling från jag var 9 till 12 typ. Idag upplever jag att barnen ska vara trendiga. Jobbar på mellanstadiet och barnen där ser ut som mini-vuxna och det är milsår från mina mellanstadieår i början av 00 talet. Det är en helt annan medvetenhet om hur man ska se ut och klä sig upplever jag.
Men minns även en tjej från min klass som alltid var ”fin” och där hade hennes mamma lagt fram kläder åt henne varje morgon och dealen var att hon skulle ha på sig de för få veckopeng. Reflekterar ofta över det som vuxna, så himla sjukt att klä sina barn när de kan klä sig själva?

Jag ser det som att barnen själva ska få bestämma om de vill bryta mot rådande normer eller ej. Det enda vi föräldrar kan göra är att stötta, vägleda, erbjuda och uppmuntra utifrån de förutsättningar vi har. Ett exempel är ju genom att själva agera på ett visst sätt utan att för den skull själva sätta det som man gör som det ”rätta” och sanningsenliga. Att pådyvla ett denormaliserande på sitt barn är kontraproduktivt. Vi vill utmana och montera ned normer, vi vill skapa förändring och en öppenhet för olikhet, inte skapa en ny norm genom ett denormaliserande. Jag har upplevt att det inom vissa kretsar är en statussymbol att klä sitt barn i normbrytande kläder, liksom det är en statussymbol att bära rätt rosa färg, för att ge exempel. Det som är viktigt, tror jag, är att ha en dialog med sitt barn, att tillsammans diskutera och reflektera över saker och ting. Att lära barnet att se olikhet som en tillgång och rättighet, på samma sätt som det kan vara en tillgång och rättighet att falla inom det som ses som normativt. Då tror jag att gränsen mellan det som är normal och onormal blir mindre skarp.

Jag tänker att hur man än gör så är det ett aktivt val. Antingen väljer man att indoktrinera dem i det normativa eller så gör man inte det. Jag har jobbat kompensatoriskt sen start med lyhördhet för deras önskningar o vilja. Vi har utgått från att det ickenormativa är normalt o för barnen är det lika självklart som motsatsen är för andra barn. Det tror jag ger en bra grund.

Vi gjorde lite liknande som du när barnen var små. Jag var för feg för att erbjuda pojkarna klänningar dock, mest för att vi fick så mycket kommentarer ändå bara av rosa och kläder som inte var tydligt killkodade (suck). När äldsta barnet kom hem efter några veckor i skolan ledsen över att ha blivit retad fanns det inte på kartan att han skulle behöva ha annat än saker som gjorde att han kände att han passade in. En sida av mig blev arg på mig själv för att vi inte gjort andra val tidigare åt honom så att han slapp den smällen, men å andra sidan fick vi några jättebra samtal om vad vi tyckte om kläder och vad andra tyckte. Att han inte höll med dom men ändå kunde ha kläder som inte stack ut. Och att de inte fattade att det inte var något negativt med att ”se ut som en tjej”. Så himla svårt dock..
Hos oss är det inte märkeskläder som spelar roll utan att ha sportiga kläder nu i 2:an (goddag landsbygd, hehe). Då får han det. Liiite kul är det att han har sin favoritfärg rosa på en del sportkläder nu igen.

Min fyraåring har börjat bry sig om att ha rosa och lila och prinsessor osv men det märks att hon också ifrågasätter. ”Visst kan pojkar gilla rosa?” ”Kan mammor ha kort hår?” så hon letar nog efter att förstå att inte alla tycker samma. Då och då blir det ändå Spiderman som var väldigt inne förra året men jag hoppas verkligen att hon inte väljer allt gullgull bara för att passa in utan att hon också gillar det på något plan. I sommar kommer lillebror och hon verkar inte tycka det är det minsta konstigt att lillebror ska ha rosa osv så helt skadad kan hon inte ha blivit…

Så svårt! Kommenterade inlägget som detta grundar sig i, tror jag. Känner att jag kör lite med dubbelmoral eftersom jag å ena sidan vill unna mig, och såklart oss, ”fina” saker. Men vill ändå lära mitt barn att inte ta det för givet och hamna i en situation där hen kräver dessa saker för att må bra.
När jag växte upp så var jag så mycket längre än alla jämnåriga. De hade storlek 31 i skor och jag 37, de hade barnkläder och jag var 170 cm i 4:an. Det fanns liksom inga vettiga kläder för mamma att köpa till mig. De andra tjejerna hade rosa mjukisdressar och ”kinaskor”, jag fick köpa vuxenkläder. Det var verkligen inte roligt!! Kände mig som en tant och gick kutryggig för jag ville vara som de andra, få dansa på discona osv.
Nä svår och väldigt intressant diskussion! Har medlen att ge mitt barn vad sjutton hen än vill ha, men vill inte göra den björntjänsten.

Jag har en sån stor önskan om att barnen inte ska bry sig så mycket om framför allt andras kläder. Jag diskuterar detta flitigt med alla föräldrar på skolan. Är nog rätt jobbig….men visst är det föräldrarnas åsikter som pyser ur barnen? Måste verkligen jobba därifrån.
Jag klär mina barn i ärvda kläder. Rea är en välsignelse. Och sen har min pojk alltid extrakläder att låna ut om nån kamrat ”glömt” . Svårt.

Modigt av dig att köpa kläder i förväg! Har själv en klädintresserad och envis 7-åring som verkligen inte vill att jag lägger mig i. Vi är överens om att jag har viss bestämmanderätt över ytterkläder och skor (som är dyrt)
Du tar upp frågor som jag själv funderar på. Jag har inga bra svar. Nu är barnen ganska små, men sen då? Svårt!!!

Det senaste året har det blivit så att jag bara köper kläder när det verkligen behövs, eftersom 7-åringen är just kräsen. Jag inbillar mig att det sparar både pengar och miljö (å plats i garderoben)
Ytterkläder är undantaget, det försöker jag reafynda!

Om jag jämför mina två liv jag hade parallellt hos mina föräldrar så kan jag säga att jag föredrog mitt liv hos min psyksjuka morsan. Där fick jag vara och se ut precis som jag vill – jag blev accepterad för den jag var.
Min farsa dock, var enormt mån om vad alla andra tyckte och sa om oss som familj, så man fick aldrig göra fel eller ha på sig ”fel” kläder. På släktkalas skulle man sitta still och hålla tyst.
På släktkalas hos min morsa kunde jag äta med släkten och sen dra därifrån utan problem.
Min styvmorsa klädde oss alltid i matchande kläder och vi fick aldrig bli smutsiga så vi vågade knappt röra oss eller göra nånting, vilket inte är normalt för barn mellan 1-12 år.
Jag har ingen speciellt åsikt kring om man köper billiga kläder eller märkeskläder, så länge barnen får röra sig och bli smutsiga. Så länge man är beredd på att det kan gå hål i kläderna, att de kan bli fläckiga osv, så är det skit samma i mina ögon. Huvudsaken är att barn får vara barn och göra vad som känns kul och naturligt för dom.

Jag älskar vissa märken, som Newbie, Molo, Villervalla, Småfolk, Ej Sikke Lej m.m. men vette sjutton om de har bättre kvalitet, Molos kläder blir ju luddiga nästan med det samma.
Jag köper däremot väldigt sällan nya kläder utan handlar helt galet massa på Tradera, köp/sälj-grupper på Facebook m.m. Som du skriver – kläderna blir ju ändå så slitna på förskolan m.m. så jag känner inte att de måste vara helt nya 🙂 Sen är det inte heller viktigt med att kläderna matchar eller att de har ett visst märke, utan jag köper kläder som jag tycker är färgglada och som jag (och barnen) gillar 🙂

Mitt barn är inte så gammalt än. Så än så länge skiter ungen fullständigt i vad som åker på. Vi har det inte jättefett och de mesta kläder vi köpt är second hand. Mycket har vi också fått från släktingar.
Jag tror att jag i framtiden vill att mitt barn ska känna sig stark oavsett vad vi har råd med eller ej. Status, personlighet och liknande går inte ut på vilka kläder du har eller accessoarer.
Jag själv har länge länge kämpat själv med detta att alltid känna att jag inte passar in. Jag har alltid varit avundsjuk och känt att gräset är grönare på andra sidan. Jag fick sällan senaste plaggen, accessoarerna, eller andra liknande grejer för mina föräldrar har också haft taskig ekonomi.
Jag var ledsen för att mina föräldrar var fattiga för att det drabbade mig. Jag har nästan aldrig känt mig fin eller omtyckt som liten för att jag trodde att allt sånt satt i utseende.
Mina föräldrar gjorde nog vad de kunde vad beträffande min självkänsla, men jag kan inte minnas att jag någonsin tyckt om mig själv. Därför skulle jag gärna vilja ge mina blivande barn just det! Möjlighet att tycka om sig själva och ha gott självförtroende oavsett vad de har på kroppen. För i slutändan betyder det ingenting.
Om jag hade gott om pengar dock skulle jag säkert köpa mer märkesgrejer. Och definitivt till mig själv. Men aldrig för att det är just märken. Utan för att det finns en del märken som verkligen har snygga grejer.
Det är en svår fråga tycker jag. Och jag ogillar inte mina föräldrar. Men ibland önskar jag att de kanske sagt till mig att jag är bra som jag är, istället för att klaga på att jag inte kan få saker pga ekonomin.
Men jag vet inte. Kanske bara jag som var en känslig och bortskämd unge.

Åh, såntdär är så svårt. det verkar bero mycket på just hurdan klass som ens barn råkar börja i, vad det är för rådande normer där. Min snoppbärande kotte är nu 10, det med kläder verkar inte vara så viktigt, förutom att han gillar den sportiga stilen, och bekvämt, inga jeans. Med färger på dem är det inte så noga. Men däremot så vill han ha håret bara kortare och kortare, inte maskinkort men ändå typisk ”pojkfrisyr” , jag körde med Skorpan Lejonhjärta-frisyr åt honom som så länge det gick. Jag klipper honom själv. Alla andra killar på klassen har militärsnagg, medans alla tjejer har superlångt hår. Sen är det status med att gilla fotboll på just hans klass, han har eg inte ett eget intresse men liksom fallit för grupptrycket där. Jag pratar mycket med honom om att göra som man själv vill, men det verkar hårt att stå emot. Sen börjar alla andra på klassen ha en smartphone med diverse appar som det ska pratas om. Han har en vanlig gammal telefon som han ska ha att ringa med. Jag tycker inte om att det ska va så prylfixerat i dagens samhälle..
På tal om kläder så gick jag idag på en genusmupps irritationsställe nr 1, HM 🙂 Men det kan ju fyndas nångång. En liten tjej gick och kollade på utklädningskläder, spindelmannendräkt och någon till som var på ”pojksidan”, helt fascinerad, jag måsta le uppmuntrande åt henne, den vuxna som hon var med bara ”ska du inte komma hit och kolla på lite klänningar, kom o kolla på kläänningar”. In i ledet liksom. Hmpf.

Då jag är uppvuxen med en ensamstående mamma som inte alltid hade råd att köpa det senaste och de kläder som behövdes för att ”passa in” Så vet jag oxå känslan av att ”vilja vara nån annan”… Mitt barn är bara 2,5 och jag köper mycket blandat till honom… Men gillar Mini Rodini, Pop, Ralph Lauren osv… Men köper även mycket kläder hos de stora kedjorna.. Vi har vissa kläder som oftast bara används på kalas eller när vi ska iväg, inte för att jag bryr mig om det skulle bli smutsigt eller gå sönder utan mer för att det kanske inte är så lekvänligt.. På Fsk får han ha precis vad han vill, och det är många gånger det inte alls matchar. Många gånger väljer han att ha på sig leggings (något som många tycker är ”flickigt” jag förstår att han tycker att det är bekvämast). Han har även både rosa tröjor och tröjor med spindelmannen.. När han blir äldre så kommer jag garanterat att köpa märkeskläder till viss del, om han nu vill ha det.. Tyvärr så är kläderna en viktig del i hur barn blir bemötta av andra barn i samhället… Sålänge han väljer för att själv må bra så kommer jag att stötta honom ❤️

Läser om alla som är rädda att deras barn ska bli mobbade/retade pga avvikande kläder (eller föralldel vilken orsak som helst). Givetvis en förståelig känsla men jag undrar ändå om man inte är oroligare att ens barn ska vara den som mobbar/retar andra barn? Har inga barn själv så jag har ingen aning om hur man tänker här, är bara uppriktigt nyfiken. Är alla säkra på att just deras barn ”aldrig skulle”? Oavsett hur bra värderingar barnen får med sig hemifrån är de ju ändå egna personer som formas och utvecklas utanför hemmet (när de börjat skolan alltså).

Mina fem är vuxna nu och jag har tom fått barnbarn, men en sak jag är säker på är att det egentligen inte är stilar, färger och märken som spelar roll utan att man mår bra i det man har på sig och att man har en bra kommunikation-relation med sina föräldrar. Mina ongar fick alltid välja klädsel och stil själva inom vissa ramar (tex årstidsknutet och påklätt – äldsta dottern hade en period när hon gärna hade gått till skolan hårdsminkad i nattklubbsklädsel men det blev inget av med den saken 😉 Ena sonen hade en period när han ville vara tjej och klädde sig i klänning, klackeskor och kallade sig för Sara. Helt ok. Andra sonen identifierade sig med Link i Zeldaspelen och klädde sig mest om ett slags skogsrå. Den tredje hade långt hår och togs regelmässigt (än idag faktiskt) för tjej, men var den grabbigaste av de tre. Äldsta tjejen ville vara sexig discodiva medan den yngsta gick från butch rock chick in i värsta emo-fasen.
Vi flyttade till London och min villfarelse om skoluniformens enande och likriktande inverkan blev snabbt utbytt mot insikten att alla dessa fem stilar kunde få lika fritt spelrum trots institutionsordinerad klädsel. Visserligen fanns outfitters som sålde färdiga uniformer, men skolkravet gällde färg och modell inte inköpsställe. Discodivor kan matcha svart blazer med skimpiga kjolar, oknäppta lite genomskinliga blusar och nätta skor. Emobrudar kan gå åt motsatta hållet. Och även de tre sönerna visade prov på enorm uppfinningsrikedom när det gällde att individualisera uniformen.
Mina klädinköpsregler var annars enkla. Vi inventerade garderoben inför skolstarten varje termin och skrev lista på vad varje unge behövde och vad som inte längre var aktuellt. Jag sparade alltid en viss summa av barnbidraget till en klädfond och vi sålde/bytte ut det som inte längre passade. Därefter fick varje unge en viss summa pengar och vi ”gjorde stan” tillsammans tills alla hitat det de ville ha. Blev det pengar över fick de köpa spel eller något annat de ville ha vilket uppmuntrade dem att titta på rea och second hand som alternativ. Idag har första barnbarnet, 3 år, precis börjat utveckla en egen smak för kläder. Rosa, lila och Peppa Pig blandas med Frozen, Batman, dinosaurier och Lightning McQueen i en salig röra. Hatt och kavajer är också populärt samt min Superwomantröja som används som klänning. Helt underbart!
Av mina ungar blev framför allt Link-fantasten mobbad i skolan, men det var ointresset för allt grabbigt och att han sågs som en ”fegis” som var problemet. Och det hade nog inga klädmärken i världen kunnat ändra på. Det var först när vi kom till London och han fick börja i en skola med en konstprofil som hans skolgång blev dräglig. Här blev hans makalösa talang för att rita och skulptera det som märktes, inte hans skräck för våldsamheter eller ointresse för sport. Jag tror att det allra viktigaste är att man stöttar sina barn i vad de vill ha (inom rimliga gränser) och att man alltid framhärdar i att de aldrig någonsin får behandla andra illa oavsett om de klär sig eller beter sig annorlunda. Är man bekväm och trygg i sig själv behöver man sällan hoppa på andra. Och dina ungar verkar då väldigt bekväma och trygga, Lady D.
Jag tycker det är helt underbart att höra att du inte känner att de behöver föra din kamp, eller att det är viktigt för dig att markera dina ståndpunkter genom barnens klädsel. Däremot hoppas jag du kommer att fortsätta ifrågasätta när skolan gör dåliga val och ta diskussioner på tex föräldramöten ifall du märker att det är en dålig stämning i barngruppen. Att curla i bemärkelsen hjälpa barnen att få vara sig själva och få uttrycka sig som de vill, men samtidigt vara beredd att ibland hjälpa dem en ssmula på traven i områden man märker att de kanske har det lite svårare är väl det bästa man kan göra för sina barn.
Kram och lycka till! Och tack för en otroligt bra blogg som jag ständigt återkommer till!

Jag har medvetet tonat ner lite av ena barnets ”tjejkläder” bara för att han inte ska sticka ut mer än han gör. Dock verkar han få vara den han är och accepteras, än så länge, med sitt långa hår och färgglada kläder. Han är för närvarande helt obrydd, men medveten om, att alla andra killar har kort hår och blå/svarta/grå/gröna kläder. Han identifierar sig som pojke, men verkar inte tycka att det är viktigt att se ut som en.
Angående märkeskläder till de äldre barnen så vill jag att de, om de vill, ska få känna att de passar in. Jag köper inte bara märkeskläder, kanske främst för att jag blir så jäkla irriterad på hur lite de sedan bryr sig om att vara rädda om kläderna. Annars köper jag gärna bra märken, men bara i de fall jag tycker att de håller bättre.
I år tänker jag köpa skor till äldsta barnet från skopunkten. Då kan han få göra som han brukar göra med skorna och jag behöver inte bli förbannad för att de (efter en vecka) ser ut som om tåget kört över dem, en hund skitit i dem och att de sedan legat i skogen i ett år. Då köper jag ett par nya i stället.

Jag verkar inte ha haft det annorlunda än många andra i kommentarsfältet. Min mamma pratade jämt om att kläderna skulle matcha hela tiden och jag visste knappt vad det innebar. Finns väl någon psykologisk förklaring till det hela, barnen speglar väl ens föräldraskap, och det ska se bra ut. Minns även hur osköna alla barnkläder var, huvva, sår i armvecken och vid halsen. Inte gör det det bättre att tjejkläderna var jobbigare sydda. Brukar ibland prova största storleken på barnavdelningarna, kläderna är ibland fortfarande lika osköna.

Jag har pga av egen ångest varit extremt noggrann med hur mitt barn skulle klä sig när hen var så liten att jag fick bestämma. Hel, ren och matchad och jag mådde otroligt dåligt om hen blev skitig eller hade omatch. När hen nu är i tonåren och får bestämma själv så är hen så ointresserad av kläder att ingen kunde bry sig mindre. Hen har en tröja hen verkligen gillar och om jag inte sa något skulle hen ha den alltid. Jag lider men hen är nöjd.

Jag brydde mig aldrig om kläder som barn, minns bara att det var jobbigt, ofta obekvämt och att jag inte fick någon vettig hjälp för min mamma visste inte var man köpte passande kläder. Satt de illa så gick vi inte och köpte någon annanstans utan fick gå med känslan av att det var JAG som var fel inte kläderna. I högstadiet blev jag såklart retad och hur man klär sig har jag fått gissa mig till via kompisar osv och känner fortfarande att jag bara tar ”säkra kort” för att jag inte riktigt har den här kunskapen. Jag önskar verkligen att jag hade fått hjälp som barn, bara att hitta kläder som satt bekvämt och såg vanliga ut så att jag kunde fortsätta skita i kläder men utan så stora konsekvenser. Kommer aldrig glömma när min mamma sa att något plagg bara var för ”mindre tjejer” men aldrig visade vad jag som var större kunde ha då. Idag vet jag vad jag passar i och ser vanlig ut, men ganska stilig! 🙂 När det gäller mitt barn så känner jag därför såhär: hon får gärna leka och ha kul med kläder men jag kommer inte klä henne tokigt. Jag har råd att köpa bra kvalitet på skor, jackor osv så det gör jag. Men: hon behöver aldrig vara rädd om kläder eller tänka på vad hon har på sig, jag fixar det och hon ska bara leka. Mjukt, rörligt, gärna barnmotiv som inte är så könade, prickar, djur, olika glada färger men inte allt på en gång utan lite balanserat. Naturligtvis för att jag inte vill att hon ska sticka ut negativt därför att det skadade mig så mycket. Sen är jag stark och jobbar som lärare, har det där så naturligt i mig att vi aldrig pratar om hur andra ser ut eller värderar varandras utseenden i familjen. Vill vara stabil, trygg och kul men också vägleda för det är fan inte kul att vara helt clueless och sticka ut ofrivilligt.
Märken och så där blir det ju mina preferenser naturligtvis tills hon säger annat, hon gillar djur och blommor samt regnbågsfärgat i dagsläget! Gillar zara baby och blandar friskt från flick och pojk och plockar ut guldkornen, byxor med nyckelpigor på. Byxor med bergstoppar, marimekkos randiga färgglada tröjor. OSV

Jag var en sån där ”psykotisk clown” (hehe) fram till mellanstadiet och det har väl gått rätt bra för mig. Ibland önskar jag dock att någon hade lärt mig om ”tjejiga” saker för jag har ingen som helst koll på hur man rakar benen, färgar ögonbrynen eller sminkar sig eller andra saker som ”alla” gör och ibland kan jag känna mig utanför. Å andra sidan påverkas jag inte alls av träningshets och sånt som det skrivs mycket om. Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig till att vara den jag är och satsa på det jag vill och det är jag glad för. Det har aldrig funnits i min värld att tjejer måste hålla sig inom en viss ram så jag har alltid bara gjort det jag vill göra. Svårigheterna med att vara kvinna och ingenjör har jag upptäckt den hårda vägen… 🙂

Just de där tjejiga sakerna har jag funderar mkt på. Jag kommer självklart, OM Ninja vill, lära henne hur man gör det ordentligt. Ingen vits att vara principfast o vägra för sakens skull. Hon kommer ju knappast avstå bara för att jag vägrar hjälpa.

Tycker du har en väldigt sund inställning. Har två pojkar+två flickor. Jag har låtit mina barn välja fritt i sin garderob sedan de var små, dels för att jag ville att de skulle bli självständiga och kunna klä sig själva rent praktiskt, men även för att jag ville att de skulle ha ett eget ”ansvarsområde” (vi har konflikter om mycket annat som jag bestämmer och känner att just kläder är minst viktigt). Jag köper absolut märken som är kända för hög kvalité, kollar alltid tester innan större investeringar, men köper även kläder ibland som jag eller de tycker är fina. Skulle dock aldrig köpa överdrivet dyra (typ Ralph Lauren) BARA för märket och sedan förmana barnen att de knappt får röra sig. Håller heller inte på att prata om märken med barnen eller om hur andra barn ser ut. Detta har resulterat i att de aldrig kommenterar andras utseende och min 12-årige gosse bryr sig inte ett skit om vilka märken han har. Han vill bara ha bekväma kläder i de färger han trivs med. Ibland rosa. Han är långt ifrån mobbad och är världens finaste kompis, storebror och son. Tror helt enkelt att man inte ska göra för stor grej av det. Då blir det inte det heller. Ska också tillägga att jag tror att barnen speglas i sina föräldrar. Har en arbetskamrat som är fixerad vid dyraste märkena och barnen där, 9 o 12 är fullt medvetna om märken redan och vill ha särskilda plagg/märken redan. Kör du ditt race, tycker du gör helt rätt och jag tror inte att dina barn kommer att bli märkesfixerade och blir de det, handlar det nog om ett sätt att uttrycka sig snarare om att styla med märket i sig! Kram <3

@WDF
Ok jag är helt mos i huvudet så jag glömmer säker hälften av avd jag tänker och skriver säkert på ett sådan sätt att jag tror att jag skrivit något som jag inte har, mao att du kan läsa mina tankar. 😉
*önskar lite tålamod* 🙂
Helt bortsett från vad andra vitnar om här ovan så är det bevisat att uniform skapar enighet och samhörighet. Det behöver dock göras på rätt sätt. Att som i kommentaren ovan bara ha riktlinjer som ska se ut som en ungefär uniform och att man sedan får fritt köpa i olika affärer kommer så klart inte funka. (finns mycket att lära frän GRB varför de misslyckats med uniformer och fällor som man kan undvika.) Men uniformen skapar en vikänsla och en stolthet för skolan man går på.
Jag skulle vilja se att det fanns en dedicerad skolshop för varje skola. Iom internett så skulle det vara lätt att fixa. Alla köper därifrån. Priserna skulle vara satta och företaget icke vinstdrivande. Det skulle vara svensk ägt så att alla löner etc skulle betalas till svensk arbetskraft. Det skulle skapa jobb i Sverige och pengar skulle spenderas i Sverige istället för att ge vinst till utländska företag. Vi skulle vara i full kontroll över miljö, arbetsförhållanden, samt kvalitén på plaggen. Jobben är sekundärt för barnen, men kontrollen över plaggen är det inte. Kostnaden på plaggen skulle vara till självkostnadspris.
I denna shop skulle också föräldrar kunna köpa plagg på kredit i nödfall (utan att kreditprövas så klart). Vid årets slut om det inte finns någon betalningsmöjlighet så skulle skulden kunna avskrivas. Vinsten är att barnen haft kläder helt oavsett föräldrars förmåga att kunna hushålla med ekonomi eller andra omständigheter. Det skulle aif inte gå ut över barnen och de skulle ha kläder på sig.
Det är bevisat att barnens fokus ligger mycket mer på skolan om de sätter på sig deciderade kläder för uppgiften som de ska utföra. Det skulle även mer etablera rollerna elev och lärare som en mentor och inte som en kompis som försöker upprätthålla ordningen i klassen som det är idag. Det blir också en tydligare gräns för vad som är skola och när det är fritid = lättare att släppa på pressen och kunna känna avslut för dagen. Uinform ska införas från första klass och inte förskola, då det ska markera en viktig gräns i deras liv.
Status kommer garanterat skjutas upp i åldern innan det är viktigt. Det första intrycket som barnenen får av varandra kommer i mycket mindre utsträckning ha med deras yttre att göra och mer med deras person. Med skoluniform så kan man dessutom vara än mer diktatorisk och förbjuda smink men även assessorer så som väskor och skor som överstiger ett visst värde. Ingen väska får kosta över 100o kr tex etc. Skoluniforemn kommer också försena betydelsen av sexualiserande kläder. I skolan finns det inte alls om reglerna är stenhårda, och på fritiden så kommer det mest troligt debutera mycket senare. Sovmorgnarna för eleverna kommer också bli mycket längre då de aldrig behöver fundera på vad de ska ha på sig nästa dag. En ångest mindre om dagen som de behöver deala med.
Gängbildningar och gängtillhörighet är betydlig lättare att stå emot då man inte får visa deras ”färger” i skolan. Det blir dessutom mycket lättare att avvisa ungdomar och andra barn som inte har på skolan att göra då det syans omedelbart på deras kläder att de inte hör hemma där. En säkerhetsaspekt nog så viktig i våra dagar då även om vi bortser från Trollhättan ändå brottas med gamla elever som kommer till skolan för att locka med sig de yngre ungdomar till dåligheter eller bara kontrollera deras vardag rent allmänt. Det är bevisat att barn som har uniform känner sig tryggare på in skola.
Jag har glömt något. Känner det på mig. Aja får komplettera om jag kommer på det. 🙂

Är det bevisat, säger du? Av vem? Finns forskning som pekar åt båda hållen där och man får nog fundera både en och två gånger på vad man vill åstadkomma och ifall det finns problem man kanske inte tänkt på. Jag ser massor med problem med din lilla idyllversion av skoluniformen och dessa baserar jag såväl på egen erfarenhet av fem egna och fem bonusbarn i olika skolor med olika uniformslösningar. Har dessutom arbetat inom skolvärlden i England i tio år och läst mycket och diskuterat än mer om detta med föräldrar, skolpersonal och elever i olika åldrar.
Visst kan det finnas fördelar, det säger jag inte emot, men det finns också en otrolig massa nackdelar. Dels med att uniformen på inga vis utjämnar klasskillnader mellan elever (finns alltid ungar som har flera uniformer av hög kvalitet matchade med allsköns accessoarer och utrustning som vittnar om status/pengar medan andra går i samma nedärvda, lappade och luggslitna uniform dag ut och dag in. Tanken att alla skulle handla superkvalitet till självkostnadspris i speciella butiker där man kan handla på krita och få skulden avskriven i slutet av varje skolår är gullig men befängd. Ingen som någonsin varit fattig skulle vilja vara i den situationen. Och inte skulle det dröja länge innan man visste vilka det var som inte kunde betala för sig heller. Sedan undrar jag så klart vilka som ska driva dessa outfitters utan att tjäna något på det…
Att uniformer skulle ta bort diskussioner om klädsel i klassrummet och öka elevernas fokus på läraren är inte sant. Jag skulle verkligen vilja ta del av underlaget för en undersökning som kategoriskt fastslagit att det förhåller sig så. Självfallet kommer det att finnas elevgrupper som är mindre benågna än andra att diskutera kläder, men att uniformen generellt minskar frekvensen av dylika diskussioner och ökar fokus på undervisningen är nys. Det enda solklara exemplet jag kan komma på där uniformen är en fördel är när ungarna hänger ”på stan” efter skoltid. Det är lätt att identifiera skoltillhörighet på en som busar om hen bär uniform, men svårt att fastställa identitet när man kommit över en viss ålder och snitches get stitches. Vidare leder uniformen oftare till gängsammandrabbningar efter skoltid då de coola kidsen drabbar samman och gör upp om vilken skola som har störst street cred.
Mitt största problem med uniformen är dock, bortsett från att den inte utjämnar några klasskillnader, tar bort individens ansvar för sina egna handlingar. Iklädd uniform kan man anta en kollektiv identitet där man inte längre behöver tänka själv och stå för vem och vad man är. Se på fotbollsfirmorna tex där vuxna människor, till och med sådana som till vardags arbetar som läkare, lärare, advokater etc plötsligt hänger sig åt regelrätta galenskaper pga att uniformen skyddar dem. Jag tror mer på att verka för ett samhälle där det som förenar oss är våra olikheter och där man jobbar med attitydförändrande insatser just för att sprida acceptans. Ju mer vi försäker skapa ett uniformt ”vi” där alla är och ser likadana ut, desto tydligare utmejslar vi också ett ”dem”. Och det tycker i alla fall jag att vi inte behöver mer av i vår värld.

Hej, för mig var det tvärt emot jämfört mot vad många andra redan har skrivit. En utav mina föräldrar var själv uppväxt i en familj med ganska mycket pengar där det ansågs vara mycket viktigt vad man hade på sig. Personen själv ifråga valde att bli helt tvärt om, och skulle aldrig någonsin köpa kläder till oss för att ”alla andra” eller för att det var ett populärt märke. Trots att hen har pengar, skulle ha råd osv så köper hen sina egna kläder på budgetkedjor och stora affärer såsom ica,coop. Detta iallafall påverkade mig negativt, då jag tyckte om kläder, och VILLE vara och se ut såsom alla andra. Det är viktigt att man ska få möjligheten att få vara den man vill, samtidigt som att det är svårt då man även formas i skolan. Jag kan iallafall förstå att det är en svår fråga, men samtidigt påverkade min förälders behov att inte vara som alla andra mig negativt, eftersom det var allt jag någonsin ville. Jag upplevde aldrig att jag hamnade utanför,men jag kände mig alltid tvungen att berätta om min förälder för folk,trots att de egentligen inte frågade .

Hej Natacha. Den här frågan är enkel. Ni åker till affärerna med barnen, och låter dem välja kläder. No more worries! Kram! Älskar bloggen och magen. Du är som jag, har största tillväxten mellan v 20 och 30 sedan händer inget mera, den bara sjunker lite.

Alla barn vill inte vara normativa och hänga med ”status”-gänget. Jag vet inte varför men jag och min bror hade på oss random saker som vi ville. Jag identifierade mig inte med ”högstatus”-stilen och tyckte den var tråkig. Mamma önskade att vi skulle vara lite mer som alla andra men hon sa oftast inget och lät oss vara individer. Jag vet ofta när det är föräldrarna som är så extremt oroliga för att barnen inte ska ”passa in” och att de ska ha hög status men vissa barn har en egen vilja och identitet. Jag tror man måste vara lyhörd till vad barnet själv uttrycker.

Jag är övertygad om att alla barn vill passa in och känna en gemenskap. Sedan kan det ju räcka att ett barn har en vän för att känna det. Ofta mobbas ju faktiskt barn som sticker ut eller är annorlunda på något sätt. Det behöver givetvis inte vara så. I min klass så hade exempelvis en kille mörk hud och han var en av de ”coola och populära”. En annan kille som stack ut blev däremot väldigt mobbad. Så man vet ju aldrig. Själv blev jag kanske inte mobbad, men retad och utfryst för att jag ansågs annorlunda.
Min uppväxt och skolgång var ett helvete. Jag började tänka på mina kläder först när jag började högstadiet egentligen. Jag kom in i korridoren och en kille skratta och sa ”Vi ska inte börja dagis”…

Jag har 5 barn & älskar Mini Rodini & Molo, även Nova Star & Hummel. Villervalla lite ibland. Just nu är det mest MR som jag gillar. Dock har dom 2 äldsta (10 & 13) mestadels Lindex osv då dom inte uppskattar mönster & liknande. Ska ju vara som ”alla andra” helst, så då köper jag det! Kanske satsar på lite smyggare skor istället. Men dom andra 3 får en blandad variant av märkena jag nämnde MEN 7-åringen har typisk ”pojksmak” & jag vägrar plastiga, fula tryck med Spiderman osv, så jag anpassar hans smak när jag köper MR osv. Nova Star har ju mycket cool street-stil, så det funkar. Här på landet går det ca 200 barn i skolan & även om det är ett litet ställe så har barnen varit väldigt på 7-åringen från start. ”Är Seven en tjej?? Han har långt hår?” Så från att haft hår som Tamlin har det kortats av flera gånger & nu är det en kort mohikan han har. Allt för att passa in & vem är jag att hindra honom… 🙁 Jättetråkigt känns det!!!! Innan skolan hade han långa ljusa lockar, kläder i alla färger (MOLO & då mest ”tjejiga mönster”), glitter & nagellack. Nu… kort hår, alltid keps, vill inte ha färgglatt. Åh… 🙁 Skolan påverkar mer än man tror & jag tror att det påverkat honom MER för att han har selektiv mutism. Han pratar inte med någon utanför familjen så i skolan är han tyst, men glad & deltar i allt. Leker osv. Så han kan inte komma med nån kommentar tillbaks… så han anpassar sig för att slippa få den där uppmärksamheten.

Sen vet jag att ju äldre barnen blir, desto viktigare ÄR kläder. Det där med att passa in. Min sambo hade alltid flerastorlekar för stora kläder, ärvda. Även i högstadiet. Han tycker fortfarande att det är jobbigt att tänka på! Han hade alltid lågbudget & fick aldrig nytt, fint, ”modernt”. Skämdes jämt. Jag hade turen att jag fick det jag ville så jag kan inte relatera men han tycker det är skönt får våra barns skull att dom har fina kläder. Jag är allergisk mot urtvättat & håligt, jag tycker inte att det ser vårdat ut. Ungefär som att man sovit i en bil i flera månader. Till slut blir kläder viktigt & då är det inte särskilt kul att komma till skolan med slitna plagg när alla andra har nyaste.

Hej! Kommenterar sällan här men detta är väldigt aktuellt just i min situation nu. Har en dotter på 1 år som vi (pappan och jag är helt överens) har bestämt kommer att få ha unisexkläder fram tills hon själv börjar ha rimliga åsikter om sin klädsel (när det nu börjar… hehe) men brottas med en ganska oförstående omgivning – allt vi vill är ju att hon ska vara barn och inte behöva bry sig eller anpassa sig till några knäppa normer om rosa eller spets, ändå köper släkt och vänner nästan enbart rosa och skrattar åt våra idéer. Jag tänker att när hon blir äldre kommer vi nog också att köpa lite ”fränare” kläder så att hon kan få passa in, hade extremt bakåtsträvande föräldrar under uppväxten och vet hur jobbigt det kändes att ständigt känna sig lite fel. Vi kommer såklart att uppmuntra henne till självständighet och ett eget uttryck men ofta vill man ju bra passa in som barn – att vara tvärtom bara för att ens föräldrar vill det har ju inget egenvärde. Men hur brottas man med ”välmenande” omgivning som inte fattar?

Håller helt med LD. Kräv att de accepterar att det är ni som bestämmer. Så länge barnet är för litet för att ha en åsikt är det ni som avgör, ingen annan. Lyssnar de inte så vägra ta emot alt. sälj kläderna! Markera genom att konsekvent vägra sätta på dem och fortsätt säga ifrån. Det är småjobbigt, men man måste vara tydlig och markera att detta är vårt barn och vi bestämmer. Ni kan tycka vad ni vill men det är ändå vi som fattar besluten. Pårom bara! ?

Hamnar i långa, utdragna situationer på morgonen när 5åringen ska klä på sig. Hon målar allt svart, ”Jag har inga kläder”, ”Alla mina kläder är fula”, ”Jag ser ut som en gubbe i håret” (nyklippt, kort). Hon lägger sig i hallen, framför spegeln och ojar sig o ”ylar”. Någon morgon när det var lite bättre sa jag att det ju egentligen inte spelar så stor roll vad man har på sig, men snabbt så fick jag ”men du bryr ju dig om att du ska se fin ut”.
Någon sa att dagar när man känner sig som mest nere/osäker/deppig/bakis – då ska man ta de snyggaste kläder man har. Iaf om man ska till en situation som inte är helt trygg. Det jobbiga är att förskolan inte verkar vara en sådan plats för vår dotter, hon behöver komma dit i ”rustning”.

Ja, barn är flockdjur och MiniRodini är ingenting som gemene barn klär sig i, det är inte ”inne” bland större barn. Mini Rodini sänder främst signaler till vuxna, signaler om att man har råd att köpa märkeskläder. Nå. Första året fick min dotter vara som hon var i skolan (en färgade ullkläder), men redan i tvåan började kommentarer om att hennes ullmjukisar och ulltröjor såg ut som en ”pyjamas” och hon fick låg status bland tjejerna som hade glittermagtröjor och sådana baggy haremsbrallor som var så inne då. Efter några år bytte vi skola till en skola som BLAND ANNAT kräver vårdad klädstil, så nu slipper hon bryderier och kommentarer om kläder.

det som är inne bland barn i sjuårsåldern är ju generellt coola motiv och könsnormer. Sen om det är HM eller minirodini är skitsamma. Men minirodini tilltalar, med sina motiv, mina barn bättre och är en bättre kompromiss för deras personliga smak som jag ej vill begå våld på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *