Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Hur pratar man feminism och sexism med barnen?

Apropå vardagsfeminismen, så tänker jag på det här med barn och hur vi pratar med dem om feminism men också om feministiska frågor. Hur bemöter vi sexism i barnprogrammen? Hur förklarar vi sånt vi ser som är skevt? Hur gör ni?

Mina barn är ju sex och åtta och jag har ju inte velat liksom informera dem om att samhället suger och att kvinnor är hatade, förtryckta och utsatta för våld och annat skit för det där kommer de upptäcka tids nog och jag vill gärna att de får växa upp och tro att allt är möjligt och att tjejer och killar är lika mycket värda. Så.

Men så dyker det så klart upp situationer där detta ställs på sin spets, inte så mycket i mina barns liv tack och lov, jag tror vi bor för skyddat helt enkelt för de flesta i segersäng verkar fostra sina barn på ett sätt där flickor inte ses ner på. Inte som jag märkt än iallafall, sen så är ju ingen skyddad helt och även om föräldrar är vettiga så kommer ju annan påverkan in till slut – skolan, tv, media, böcker, lärare, andra vuxna och så vidare. Det behöver inte handla om rent kvinnohat alla gånger men små kommentarer eller hur flickor porträtteras jämfört med hur pojkar porträtteras sänder ju ett budskap.

Och hur bemöter vi det riktiga kvinnohatet? Hur pratar vi med barnen, när det faktiskt är dags för de samtalen, om att flickor far illa överallt?

Jag har nämnt Malala för Ninja vid nåt tillfälle, pratat lite om att det i vissa delar av världen finns män som bestämt att flickor inte får gå i skolan. Jag har även pratat lite om att det i många samhällen, även här i Sverige, finns män som tror att de får och ska bestämma över flickor och kvinnor och som är elaka och att det är det feminister försöker motarbeta. Samtidigt har jag en son som jag inte vill ge skamkänslor, så det är en jäkla balansgång.

Just nu läser vi boken ”flickornas historia”, första boken, för båda barnen och de verkar tycka den är jättebra och intressant. När det gäller böcker så försöker jag tänka på att flickor ska få ta plats i berättelserna på samma självklara sätt som pojkar alltid gör.

När jag ser sexism så ifrågasätter jag det direkt. Uppmärksammar barnen på att hallå såg ni vad som hände eller hörde ni vad hen sa? Och så pratar vi lite om det där och då, men det är svårt att veta exakt hur jag ska bemöta det – hur långt jag ska dra samtalet och hur mycket jag ska förklara.

Vad mer? Vad gör ni? Ni som har döttrar? Ni som har söner? Ni som har både och? (Eller mittemellan). 

  

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur pratar man feminism och sexism med barnen?”

På jobbet (vikarierar på förskola/grundskola) så brukar jag (om frågan kommer upp, och det passar) säga ungefär: Förr i tiden så trodde man att killar var viktigare än tjejer, och att man trodde att vissa saker var bara för flickor, och vissa var bara för pojkar. Men nu vet man att alla människor är lika viktiga, och bra, och att alla får vara och se ut precis som de vill. Men vissa tror fortfarande att det är som på det gamla sättet. Och det är ibland därför som killar (exempelvis) får högre lön än tjejer, FASTÄN de gör samma jobb? (Tokigt va??)
Och vissa tror att tjejer och killar bara få ha speciella kläder FASTÄN man ju får ha klänning oavsett om man är kille eller tjej SÅKLART! (Här är jag inte tillräckligt inkluderande när det kommer till trans/binär/osv, men jag försöker komma på bra sätt att jobba med det också, men måste reka det med folk som är mer införstådda med det först)
Sen brukar jag säga att om någon kommer och inte vet att tjejer och killar är lika bra och får göra som de vill, så kan man berätta det för den personen, så att de lär sig.
Vet inte om detta är det bästa sättet, men det är ungefär så bra jag kan göra det för tillfället, och barnen verka ta in det och hålla med och ibland kommer följdfrågor men ofta springer de iväg och verkar nöjda med svaret och diskussionen.

Denna fråga är så svår, och jag verkar fundera precis på samma sätt som du Lady Damer. Ibland säger jag ungefär som föregående skribent, men ibland blir det liksom så himla nära inpå, på något vis; jag vill helt enkelt inte att barnen redan ska behöva inse att tjejers och killar värdesätts på olika vis 🙁 Ibland är jag så feg att jag säger att jag inte vet (”Vad tror ni?”) när barnen frågar om någon galen orättvisa. Jag har också en flicka och en pojke, och precis som du skriver så vill jag inte skuldbelägga pojken – eller få något av barnen att känna sig obekväma.

Vi bor inte i ett så medvetet område. Redan i förskolan exponerades barnen således för heteronormen, cisnormen, patriarkatet och snäva könsroller. På förskolan satte sig pedagogerna med enbart flickorna och googlade bröllopsklänningar liksom.
Vi har försökt påverka skola och förskola men det har varit väldigt svårt. Barnen lever i en regnbågsfamilj och dottern har ett könsöverskridande uttryck så de har ju stått i den direkta skottlinjen. Det har inte gått att hymla så vi pratar massor om detta hemma och har gjort det hela tiden (anpassat efter barnens åldrar såklart). Vi lägger alltid fram det som att många TROR ditt och datt för att de inte har fått lära sig att det inte är så. Samtidigt försöker vi göra barnen ödmjuka inför att de har turen att få denna kunskap, eftersom det på sätt och vis är en klassfråga och vi vill inte att de blir nedlåtande mot barn som inte hade turen att födas i en familj där den här medvetenheten finns.
Båda barnen har stenkoll på att alla är lika mycket värda, att det finns fler än två kön, att kroppen inte avgör könet, att alla kön kan bli kära i alla kön, att alla kön får klä sig hur de vill och ha vilka intressen de vill osv. De har även koll på att många inte vet detta och att det därför finns orättvisor och människor som beter sig illa. Vi har även med stigande ålder på barnen satt in dem i andra delar av patriarkatet och feminismen, när vi ansett dem mogna nog. De hör också oss vuxna prata mycket om detta (på ett anpassat sett kring barnen). De vet tex att män ofta tjänar mer pengar än kvinnor och att detta är fel, samt att feminister jobbar på att förändra detta.
De vet även en del om rasism och när SD skickade hem som broschyr gjorde sonen på eget initiativ ett kryss över deras logga och skrev NEJ! De är dock inte insatta i omfattningen av homo- och transfobi i samhället och vi har självklart helt hemlighållit de gånger vi mottagit hot för vår sexualitet (och jag för min transidentitet), även då hoten kommit till vår dörr i brevform. Detta vill vi skydda dem ifrån så länge det går.
Däremot vet de att alla inte vet att det går att få barn utan en pappa och att vissa är ickebinära och att de därför kan ställa konstiga frågor (vilket är den nivå som barnen just nu möter detta på, i skolan). De har blivit väldigt trygga och medvetna ungar som vet sitt värde och verkar trivas med livet.

PS. Det där med ödmjukhet behöver förstås anpassas efter olika barns personligheter. Båda våra barn har väldigt bra självförtroende och stark tilltro till sin kompetens och kunskap (rentav kaxiga, tror att de kan allt och vet bäst i hela världen). De kan lätt bli nedlåtande mot mindre vetande och det är därför vi jobbar mycket på ödmjukhet. Om det däremot är ett barn som tex inte står på sig när någon retas, eller som börjar tvivla på sin egen kunskap när den blir ifrågasatt, då behöver en nog tänka tvärtom. Barn är så olika och förhållningssätten bör väl anpassas därefter. DS.

hej,
jag funderade på detta också. Jag tänker at det låter jättebra så som du pratar med dina barn och du är ju så klok. Jag tänker att jag nog, om jag hade haft barn av olika kön, också hade påpekat att människor med alla kön kan vara sexistiska och alla kan göra fel. Så att man inte omedvetet ger pojkar skuldkänslor för att man påpekar att männen är de sexistiska. Även om det är det man vill åt och den normen man vill ändra, så kanske med barnen, eh, nyansera det något. Jag tror också att man på detta sätt också kan öppna ögonen för barnen att även kvinnor kan göra fel. Jag tänker mycket på barn som blir offer för sexuella övergrepp, även om det är lite OT, och att mörkertalet är enormt (mycket pågrund av att man inte riktigt räknar med att kvinnor också kan vara sexistiska) Äh, jag vet inte. Hur tänker ni?

Jag tycker det är riktigt riktigt svårt! Själv har jag försökt göra allting rätt, men när hon började skolan så blev allting så fel så fel så fel ändå. Det verkade kvitta vilket budskap jag gav henne hemma när hon fick höra något helt annat av klasskamraterna. Nu är hon 9 år gammal och petar sig i magen och oroar sig över att hon är ”tjock” eftersom hon hört i skolan att man måste vara smal för att bli populär samt att ”tjocka människor är elaka och smala är snälla”
Jag gråter

Vi bor i mångkulturellt område och det innebär att en del barn uppfostras extremt könsstereotypt med tex kläder och vad som är OK att leka och i vissa familjer så begränsas flickors rörelsefrihet redan som ganska små barn. Tack och lov inte i alla familjer men det är ändå en realitet. Jag är genderqueer och försöker hitta en balans för att barnet ska förstå vem jag är utan att det blir alltför svårt för hennes kompisar att förstå. Just nu är det att jag förklarat att jag är en ”hen” och att jag inte känner mig som en flicka eller pojke men jag är en mamma ändå. Vi pratar om att man inte alltid känner sig som en flicka om man har en snippa eller som en pojke om man har snopp. Min dotter tror jag får en del kommentarer om att hon säger detta men vi har pratat om att inte alla förstår att det är så att alla med snopp inte är pojkar osv. Jag har pratat om att normer förändras genom att berätta att när mormor var liten hade alla flickor alltid kjol och alla pojkar byxor men att flickor och kvinnor började ha byxor ändå och till sist hade alla vant sig och både flickor och pojkar kan ha byxor nu men ännu så förväntas inte pojkar ha kjol men en del pojkar vill det och jag vill inte att de ska behöva vänta utan att de kan ha det nu. Det tog min dotter verkligen till sig och har upprepat många gånger att hon tycker att alla pojkar som vill ska få ha klänningar och kjol. Då hon bara är 4 år så går det inte att förklara så avancerat.
Däremot har vi pratat om hudfärg mer eftersom det nog är mer konkret för henne själv. Hon påpekade att en del inte tycker om brunt skinn. Jag förklarade att det finns människor som tycker så, att brunt skinn är sämre än ljust (min dotter anser att människor är ljusa, lite brun och brun, hon märker att folk ser olika ut men vet inte något om klassisk rasindelning och jag tänker inte lära henne detta än). Jag förklarade att jag inte tycker det utan att man bara kan vara en bra människa genom att vara snäll och en bra kompis och vilken färg skinnet har inte spelar någon roll för om man är en bra människa eller inte. Hon började då räkna upp de på förskolan hon tycker är snälla och vilken färg deras skinn har. Hon har frågat massor varför enskilda människor har en viss färg också och jag har försökt svara så korrekt som möjligt inklusive förklarat att brunt skinn gör att man inte bränner sig i solen medan ljust skinn gör att man lättare kan ta upp en sorts vitamin vi behöver och att båda sakerna är bra men på olika sätt.

Jag sa inte så mycket, jag ”levde evangelium” och såg till att vara så stark, självständig och passionerad jag bara kunde. Eftersom jag är argsint glesbygdsfeminist hade jag förväntat mig att tonårsrevolten skulle bestå i att hon blev docksöt antifeminist med hunkiga pojkvänner, istället anklagar hon mig för att vara könsnormativ och verkar ha rätt schyssta, om än lite ungdomsgeneraliserande, åsikter. Jag tog ut halva föräldraledigheten och hyrde kontor utanför hemmet när hon ändå ville gå till mig – eftersom jag till skillnad från pappan inte klarade att hon stod utanför dörren och bankade efter mig när jag gått av passet och det var hans tid… jag gjorde så gott jag kunde, hon har ändå blivit genuspräglad och kommer att lida av överdrivet hänsynstagande, men jag flyttade mig två millimeter mot jämställdhet jämfört med min mamma och hon har flyttat sig två millimeter jämfört med mig. Jag tycker det är svårt att försöka leva efter mina principer men ändå vara en mänsklig människa, jag uppför mig på grund av min uppväxt ”kvinnligt” så det gäller att se till att fisa och rapa lagom också… vi har roligt, försöker förbättra världen och utveckla vår potential… Till alla som säger sexistiska saker har jag rått henne att svara ”Det där säger du bara för att du har så liten pitt” och gå vidare med sitt liv och inte ödsla energi på idioter eller sverigedemokrater. Och får hon lust att ha rosa tyllkjol och hänga med hunkar så är även det hennes fulla rätt – mottot är ”ta ingen skit!”

Pratar, pratar och pratar kan jag säga. Har en son och häromdagen såg vi Mästarnas mästare och då sa han att han hejade på alla män för alla män var bättre än kvinnorna. Varningssignal i mitt huvud direkt! Vi diskuterade varför han sa så, varför han tyckte så. Sedan så var det flera grenar där kvinnorna var bättre än de flesta männen i programmet så då fick han direkt se att kvinnorna kunde vinna de också. Samtidigt så vill jag inte att det ska vara en tävling. Just detta program ÄR ju en tävling, men jag menar i verkliga livet. Jag vill inte att han ska mäta prestationer och på det viset avgöra vem som är ”bäst”. Så vi pratade mycket om hur alla gör sitt bästa och att det viktigaste är att ha kul och vara vänner. En sak som OCKSÅ gick att visa i programmet faktiskt, för mellan tävlingar så umgås deltagarna så då pekade jag på att de inte var ovänner även om de tävlade och ”lekte” ihop. Men tänk vad svårt det är. Förstår inte varifrån han fått dessa tankar heller, för i hemmet är vi väldigt noga med att inte mäta prestationer och inte göra saker till en tävling mellan könen.

Har en son på fem och dotter på ett. Vi pratar men framförallt praktiserar jämlikhet. Jag tog något längre föräldraledighet (8 vs 6 mån) men han hämtar, vabbar, hemarbetar och går upp på nätter lika mycket, oftast mer, än jag gör, så har som tur är aldrig behövt förklara att typ mammor kan jobba och pappor kan laga middag, det är bara självklart. Däremot får vi ofta diskutera och ifrågasätter när sonen berättar saker han hört på dagis. Han har tjejkompisar, men tex igår hade en killkompis sagt att de inte skulle leka med flickorna för då kunde de bli kära i och pussa på dem. Då pratade vi såklart dels om att alla skulle få vara med i leken men också om att det fanns tjejer som är kära i tjejer och killar som vill pussa killar. Även i lekar hemma är det kombination av att prata och praktisera. Tex att alltid ha både kvinnliga och manliga karaktärer i teamet när vi spelar typ StarWars på Xbox eller paddan. Gärna flera färger och raser när det finns. Legopaketen kommer i regel med flest killar så min man beställde ett gäng Jedi-tjejer på eBay (på eget initiativ) för att jämna ut fördelningen. Vi pratar med sonen om varför han automatiskt tror att könlösa karaktärer i spel och lego tex de onda robotarna är ”han” och vi försöker kalla några av de könlösa karaktärerna hon eller hen istället när vi leker. Lillan kan inte prata ännu men jag suger åt mig alla tips härifrån!

Jag har inte barn själv, men av egna erfarenheter tänker jag att puberteten (eller typ slutet av mellanstadiet) är passande tid att ”börja med skuldbeläggning”. Även om jag nog själv skulle vilja kalla det ”lära min son att män har varit rövhål mot kvinnor i alla tider men du borde veta bättre och har en chans att föra männens utveckling mot jämlikhet framåt genom att inte vara det” typ 😉 Oavsett om det var många tjejer och killar som var kompisar i högstadiet var det en förjävla sexistisk skitmiljö, med skuldbeläggande av tjejerna (massa ”slampor”, och massa ”töntiga oskulder” – ingetdera var okej tydligen) och jag tänker att om man börjar snacka om hur samhället faktiskt ser ut när ungarna är 13-15 är det kanske redan försent.
Vi lekte en del kvinnodominerande lekar redan i låg-/mellanstadiet, till exempel att alla killarna skulle jaga tjejerna och låsa in dem (och det störande är ju att både tjejerna och killarna såg ingenting konstigt i den fördelningen eller i att det aldrig var tvärtom). Sen minns jag att vi ordnade möhippa för vår gympalärare, och då sminkade vi tjejer henne och valde kläder, sen fick hon spela fotboll med killarna. Trots att hälften av tjejerna i klassen också spelade fotboll uppdelade vi det efter kön (också trots att vår kvinnliga gympalärare OCH vår kvinnliga klassföreståndare var sjukt entusiastiska när det kom till sport). Kanske ska tilläggas att jag växte upp i en by med typ 400 invånare och 50 kids i skolan, så jag antar att folk tänker ”trångsynthet” så fort de ser stället, men känns ändå som att mina vänner från större platser haft många liknande erfarenheter.
På grund av exemplen jag dragit tror jag att jag kommer försöka fiska en del efter vilka lekar, och ev ifrågasätta dem, ungarna gör i skolan (om jag får ungar). För som så många av er säger blir det ju annorlunda där, och det tror jag mina föräldrar märkte. Jag och mina killkompisar lekte också mycket mer kreativt på fritiden utan att tänka på vad som kunde vara töntigt eller konstigt, medan vi nästan inte lekte alls under skoltid och vi tjejer lekte med tjejer och tvärtom (utom då alla lekte ihop). Många av de här sakerna har stört mig i efterhand, speciellt för att jag och min syster hade både massa bilar, dockor osv, och vår killbästis hade det med. Men han ville bara leka med våra dockor, när han var med oss, aldrig med sina egna. Som om han kände att han behövde låtsas göra det för att vi ville. Ungefär som hur jag lekte med Barbie tills jag var 13 med ursäkten att det var för min lillasysters skull!
Efter vad mina kompisar med barn delar känns det som att det lever kvar än, t ex så ville min kompis son, som älskar rosa, inte ha sina rosa vantar längre när han började skolan. Hans kompis hade sagt att bara tjejer kunde ha det. Hon lyckades lyckligtvis övertala honom att alla får ha på sig vad de vill, och så vitt jag vet säger han ifrån nu om andra barn kommer med liknande struntkommentarer! 🙂
Jag hoppas jag får barn en dag, och jag hoppas jag blir lika bra på att prata om såna här grejer som ni andra som skrivit verkar vara. Och jag hoppas att nästa generation tar ännu några stora steg mot ett förbättrat samhälle!

Gammalt inlägg men jag vill kommentera ändå.
Jag fokuserar på att inpränta tre saker för mitt 5-åriga barn: ta ingen skit, säg ifrån när folk är elaka eller orättvisa mot andra, du behöver inte bekräftelse från andra för att veta ditt eget värde.
Använder såklart inte så krångliga ord men de tankesätten genomsyrar uppfostran. Hen har redan problem eftersom hen inte är ljushyad och får höra att hen är korkad pga det. Jag brukar säga angående rasism helt enkelt att vi råkar bo på ek plats där alla är ljushyade men på andra platser finns mycket mer blandade färger vilket är helt underbart för vi människor har fått en färg som på en färgskala från vit till beige till brun till svart och alla färger är lika perfekta för vi alla ser likadana ut på insidan.
Sedan när det gäller genus förklarar jag att folk kan tycka vad de vill men vi vet att alla får se ut som de vill och älska vem de vill – för vem vill ha något annat än kärlek i världen? Vi vet ju att vi har rätt så det är vår uppgift att säga ifrån och stå upp för oss men inte att vara besserwisser och tro att vi ska läxa upp andra. Man reder ut problem – man söker inte upp dem.
Barnböcker om genus och sexualitet köper jag (Lika eller olika, Vem är du?, Varför gråter pappan?, Stjärnfamiljer osv) och om jag läser äldre mer cisnormativa och kvinnoförnedrande roller så byter jag rätt och slätt ut könen och läser tvärtom. Så fort det är en han är det en hon eller hen. Blir väldigt intressant och uppmärksammar även för mig hur många försökt komma undan med det!

Alltså vill bara säga att du är grym och jag ser verkligen upp till dig! Jag är faktiskt rädd för att få barn, jag vill inte få en flicka eftersom att jag vet hur jäkla jobbigt det är att vara kvinna även i dagens samhälle.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *