Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Jag pallar inte ännu en generation flickor som ska växa upp och fullkomligen köras över av killarna i deras liv

Jag älskar när Enligt Ellen-Ellen rantar loss. Den här gången har hon pratat om pojkar och pojkföräldrar, på twitter men också i bloggen i inlägget: Varför är föräldrar till killar så dumma i huvudet?  Majken och jag var i stadsparken förut idag. Ett gäng på kanske fem-sex killar i lågstadieåldern sprang runt med väldigt verklighetstrogna […]

Jag älskar när Enligt Ellen-Ellen rantar loss. Den här gången har hon pratat om pojkar och pojkföräldrar, på twitter men också i bloggen i inlägget: Varför är föräldrar till killar så dumma i huvudet? 

Majken och jag var i stadsparken förut idag. Ett gäng på kanske fem-sex killar i lågstadieåldern sprang runt med väldigt verklighetstrogna leksaksvapen av typen ”stora maskingevär med ljud”. Och så lade de sig på taken till lekstugor och låtsades skjuta. Småbarnen i parken. Detta är så sjukt att jag blev illamående. Vem leker krypskytt? Varför? Vem köper såna vapen till sina barn?? I alla fall, efter ett tag kommer pappan till ett av barnen förbi och säger typ ”är det här ni är och leker” och barnet svarar att de leker GTA. VEM LÅTER SITT BARN SPELA GTA?! Och pappan ba ”jaha, vad kul” och CYKLAR VIDARE!

– Utdrag ur inlägget

Som pojkmamma känner jag mig inte ett dugg träffad av Ellens känga, för jag ser och upplever precis samma sak som hon. Kanske inte genom min egen pojke. ÄN. Men jag håller inga illusioner om att just min pojke kommer blir så himla mjuk och snäll och fin för jag har sett hur mjuka, snälla och fina pojkar böjer sig för gruppen, ser upp till den störiga killen och sakta börjar apa efter. Och jag har sett samma jävla föräldrar stå bredvid och ba ”nääääää inte min lilla kille han som är så snäll och fin han är inte som de andra”. Newsflash, det är han visst! Eller risken finns iallafall.

Jag har berättat om min frustration kring ett par pojkar som stökar, knuffas, låtsasslåss, bråkar och tar plats på flickornas bekostnad. (alltså flickorna backar bort, medvetet och besvärat men vågar ej säga ifrån.) Dessa pojkar är inga dumma elaka as (ÄN) utan tvärtom snälla och gulliga. Men de har uppenbarligen fått komma undan med ”pojk-beteende”. Detta händer ofta och jag och den enda andra surkäringen i sammanhanget säger ifrån varje gång, men det är tröttsamt att jag ska behöva uppfostra andras barn.

Först har vi småkillar som skojsjunger och förstör för de andra barnen på skolavslutningen för att de tycker att det är kul. Och föräldrarna gör ingenting, för det är ju deras små gullepluttar som får göra som de vill. Sen har vi tonårskillar som brölar och tafsar och stör och herregud, egentligen borde ju föräldrarna säga nåt, men det är ju alltid de andras barn som gör sånt. Och sen har vi män som måste breda ut sina enorma skrev med sina minikön på tunnelbanan, som skriver hot om våldtäkt till kvinnliga krönikörer och som hatar och hotar allt som inte är precis som de vill ha det. Och sen skaffar de barn.

– Ur Ellens inlägg

Jag minns en händelse, apropå fina lugna pojkar som ändå kör på, där två pojkar stod och låtsasslogs. De sparkade och knuffade och när ansvarig vuxen dök upp frågade hon ”Är det svårt att stå här utan att brottas” varpå den större pojken snabbt svarade ”nej!” lite triumferande kaxigt. Men den andra pojken, tittade lite ledsamt upp och sa ”ja” och jag fick känslan av att han kanske egentligen inte alls vill hålla på men att han inte har speciellt mycket val. För de har ju inte det, de andra pojkarna som egentligen inte vill vara stökiga för de stökiga pojkarna är de coola pojkarna och dem vill man hänga med och vara som och då måste man göra som de gör. Jag såg detta varje dag när jag jobbade inom förskolan och jag ser det idag när jag hänger bland andra barn.

Och jag ser alla jävla mähän till vuxna, föräldrar som skolpersonal, ignorera och nästan ibland uppmuntra genom skratt och frågor. Fan tygla era pojkar nån jävla gång. Jag pallar inte ännu en generation flickor som ska växa upp och fullkomligen köras över av killarna i deras liv.

pojkar är aspojkar är dumma

Det är dags att pojkföräldrar börjar ta lite jävla ansvar och LÄR sina ungar att det inte är ok med våld, all form av våld, och att det aldrig är ok att ta sig friheter på andra människors bekostnad. Vi tjatar hela tiden om att flickor ska lära sig att säga ifrån, säga nej och stå upp för sig själva men det spelar ingen roll hur bra de blir på att säga nej när pojkarna ändå inte lyssnar och när de tillåts kränka och förnedra och hela tiden ursäktas när de gör det.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

45 svar på ”Jag pallar inte ännu en generation flickor som ska växa upp och fullkomligen köras över av killarna i deras liv”

När jag växte upp benämndes den typen av barn helt enkelt som ouppfostrade, och det gällde både flickor och pojkar även om det gick minst tio ouppfostrade pojkar på varje ouppfostrad flicka. Tyvärr har ordet uppfostran fått en dålig klang och förknippas numera med att man berövar barnet dess frihet och personliga uttryck, och resultatet av det ser vi tydligare och tydligare för varje generation barn (pojkar) som växer upp. Som jag ser det behöver föräldrar inse att den bästa och mest användbara gåva de kan ge sina barn är en bra uppfostran, och att det inte alls är samma sak som att begränsa barnen, tvärtom.
Charlotta

Håller med. På samma sätt som undervisning hade en dålig klang när jag gick på Lärarhögskolan. Lärare kunde absolut inte lära ut något. De kunde på sin höjd visa barnen hur man gör något, men helst skulle barnen upptäcka det själva. Man skulle ge dem möjligheterna att upptäcka men absolut inte berätta att så här fungerar det.

Det låter ju jättefint och allt det där, men det fungerar inte i verkligheten, det tror jag de flesta lärare kan skriva under på. Det fungerar bättre inom somliga ämnen och med somliga elever, kan man väl säga om man vill vara positiv.

Jag tror både undervisningsföraktet och rädslan för uppfostran är en motreaktion mot det tidigare väldigt aukoritära samhället. Problemet är ofta att man i sin välvilja även plockar bort de bitar som fungerade och var bra.

Kunde inte hålla med mer!!! Jag är gravid med mitt första barn och ärligt talat fick jag en smärre breakdown när jag fick veta på ultraljudet att det är en pojke… Jag blev rädd! Rädd för att bli som alla andra jävla pojkföräldrar som jag alltid varit förbannad på sedan jag var liten flicka. Rädd för att inte klara av att uppfostra en pojke till att bli en vettig människa i detta sjuka samhälle där allt arbetar för att han ska bli en grobian som andra män. Rädd för mina egna kvarlevande, internaliserade patriarkala fördomar ska sabotera mina goda intentioner och för alla omedvetna och halvmedvetna misstag jag kommer att göra som mamma till en pojke.

Jag har inte riktigt smält detta ännu. Jag bearbetar det för fullt och läser ”100 möjligheter istället för två” och läser bloggar och artiklar och diskuterar med min sambo och funderar över hur vi ska göra. Det känns som att det hade varit så mycket enklare att uppfostra en flicka och uppmana henne att ta för sig och bli stark och självständig än att uppfostra en pojke att kunna kommunicera som en människa, inte ta sig friheter på andras bekostnad, att få lov att vara mjuk och känslosam, osv… Allt sådant är så mycket mindre socialt accepterat.

Känner så ännu fast min son är 6 år nu..som en alltid simmar motstörms i främmande vatten :/ men jag har märkt att det funkar helt ok att ha samna krav på en pojke som jag skulle haft om han va en flicka! Lycka till!

Jag tänkte lite som du när jag var gravid. Nu har jag två pojkar och är inte orolig längre. De är mjuka och snälla och tycker det är självklart att tjejer och killar ska ha samma rättigheter, på alla sätt. Visst finns det gott om såna där grabbiga, bråkiga barn vars föräldrar snarare uppmuntrar bufflighet än sätter gränser. Men jag tror att det enda man kan göra är att vara en bra förebild för sina egna barn, oavsett kön, och försöka lära dem att behandla både sig själva och andra på ett bra sätt.

Ofta ursäktar omgivningen dåligt beteende, särskilt hos pojkar/män och ofta på flickor/kvinnors bekostnad. En av de viktigaste saker vi kan göra för att skapa en bättre värd tror jag är att SLUTA URSÄKTA och släta över dåliga beteenden. Den som ständigt blir curlad och försvarad har ingen anledning att förändras, men blir beteendet ifrågasatt och personen ansvarig för sina handlingar kan mycket förändras. Tror jag.

Håller med! Det går verkligen båda hållen också. Flickor som inte har lust att sitta och pyssla med accesoarlekar hela dagen och vill springa och klättra ( obs inte härja, menar lekar som inte är stillasittande) får ofta en stämpel om att vara jobbiga och ”krävande”, medan pojkar uppmanas till all sån lek fast hårdare.

Tycker du blandar väldigt olika företeelser i inlägget. Brukade själv både skjuta med leksaksvapen och slås med träsvärd och liknande med mina kompisar när jag var pojke. Vad jag minns var alla med på det och vi hade roligt. Det medförde inte att jag sen började skriva hot om våldtäkt till kvinnor eller sexuellt ofreda kvinnor i skolan. Det är två väldigt olika saker, det senare är i högsta grad olagligt, sker inte mellan två personer som är överens om vad de gör och bör absolut tas ytterst allvarligt. Varför inte bara lära barnen vikten av samtycke. Är alla med på något och överens är det generellt sett bra, finns så klart undantag när det blir för grovt. Medan det inte är OK att göra något mot någon som inte vill vara med. Helt enkelt respektera andra människor och låt de bestämma själva.

Men det handlar inte bara om så grova företeelser som våld och våldtäkt, utan om ett allmänstörande beteende, där barn (oftast pojkar) kommer undan med att vara buffliga, störiga och ovarsamma dvs allmänt ouppfostrade.
Charlotta

Det tänker jag inte ifrågasätta. Min poäng var att jag tycker det är en enorm skillnad mellan våldsamma lekar som alla är med på och att bruka våld mot någon som inte är med på det. Med våld menar jag då även sådant som att t.ex. dra i någons BH. Det är i högsta grad våld och en kränkning av en annan människa (utgår från att hen som har BH inte är med på det) och bör självklart ses ytterst allvarligt. Men bara för att pojkar brottas och fäktas med svärd m.m. med varandra leder det inte nödvändigtvis till att de brukar våld mot andra människor. Det handlar helt enkelt om att lära dem vikten av samtycke.

Våldtäkt och sexuellt ofredande handlar väl inte riktigt om att ”vara överens”, utan om att den ena parten kränker och våldför sig på den andra parten?

Att du minns det som att alla var överens om att leka krigslekar som barn, säger det egentligen så mycket? Hur många kommer ihåg allt korrekt tjugo år bakåt i tiden? Och hur vet du att alla sa vad dom tyckte och inte bara föll för grupptrycket?

Jag har själv i vuxen ålder spela paintball som troligtvis inte räknas som någon krigslek men jag tyckte det var sjukt obehagligt ändå. Men sa inte ifrån för det var något företagsjippo där man förväntas bjuda på sig själv, delta för att lära känna sina kollegor osv…idag skulle jag sagt till men inte alltid man orkar vara den jobbiga som ska hålla på att bråka om sådana saker.

Jag skrev ju också ”Det är två väldigt olika saker, det senare är i högsta grad olagligt, sker inte mellan två personer som är överens om vad de gör och bör absolut tas ytterst allvarligt” så förstår inte riktigt vad du invänder emot?

Det kan självklart vara så att inte alla tyckte det var roligt egentligen det är svårt att veta. Men så är det ju samtidigt med allting vi gör. Jag kan ju i vuxen ålder följa med på en fest jag egentligen inte vill gå på som ett resultat av att jag inte vill verka tråkig? Samma kan ju gälla den mesta idrottsutövning, hur kan vi veta om alla verkligen vill vara med och spela fotboll eller inte? Självklart bör en dock uppfostra barn till att våga stå upp för vad de själva tycker.

Jag tror att jag reagerade på att du skrev just så, att det var olagligt och skedde mellan två personer som inte är överens. Jag tyckte det kändes som en lite futtig beskrivning av något som kan förstöra livet för många tjejer. Och ja, kanske i petigaste laget att märka dina ord på det sättet men.. tänker att det i första hand är kränkningen och det oerhörda övergreppet en våldtäkt innebär som behöver fastna i våra medvetande om det ska bli någon förbättring. Och att den kränkningen kan förekomma även i andra sammanhang, därav sambandet mellan till exempel sambandet mellan tafsande småpojkar och äldre som begår övergrepp och våldtäkter.

Sen, vad gäller att stå upp för vad man tycker så håller jag med om att det skulle vara bra om vi alla kunde göra detta så ofta som möjligt. Men det beror också så himla mycket på omständigheter och privilegier i den specifika situationen. Och att istället för att kvinnor alltid uppmuntras ta mer plats och bli bättre på att kräva saker kanske män kan backa lite också för att bli mer lyhörda?

Om vi ändå ska vara petiga så avsåg inte min beskrivning våldtäkter utan ”hot om våldtäkt till kvinnor” (dvs. skriva det till journalister och liknande som togs upp i inlägget) eller sexuellt ofreda kvinnor i skolan (t.ex. dra i någons BH). Kan helt hålla med om att våldtäkt borde beskrivas i starkare ordalag än de jag använde men var som sagt inte det jag tänkte på när jag skrev situationen utan det som nämns ovan. Vilket självklart också är allvarliga kränkningar om än mindre allvarliga än våldtäkter. Jag är också helt med på sambandet varför jag också skrev att även sexuellt ofredande som att t.ex. dra någon I BH bör tas ytterst allvarligt. Sexuellt ofredande kan aldrig accepteras och ska aldrig tas lätt på. Vilket det tyvärr verkar göras allt för ofta. Kan inte nog understryka att det självklart aldrig ska vara OK att säga pojkar är pojkar när det handlar om sexuellt ofredande, eller att det bara är pojkars sett att visa att de tycker om personen. Det kvittar hur ”litet” det kan verka det måste ändå tas ytterst allvarligt, nolltolerans är det enda alternativet.

Jag tänker heller inte ifrågasätta vikten av att vara lyhörd för andra åsikter och känslor. Det är självklart ytterst viktigt. Det handlar absolut inte om att flickor måste lära sig stå upp för sig själv och pojkar ska få göra hur de vill, men jag anser att det säkerligen finns mellanting där du kan ha våldsammare lekar mellan de som är med på det utan att det behöver innebära att de som inte är med på det drabbas.

Om vi ändå ska vara petiga så avsåg inte min beskrivning våldtäkter utan ”hot om våldtäkt till kvinnor” (dvs. skriva det till journalister och liknande som togs upp i inlägget) eller sexuellt ofreda kvinnor i skolan (t.ex. dra i någons BH). Kan helt hålla med om att våldtäkt borde beskrivas i starkare ordalag än de jag använde men var som sagt inte det jag tänkte på när jag skrev situationen utan det som nämns ovan. Vilket självklart också är allvarliga kränkningar om än mindre allvarliga än våldtäkter. Jag är också helt med på sambandet varför jag också skrev att även sexuellt ofredande som att t.ex. dra någon I BH bör tas ytterst allvarligt. Sexuellt ofredande kan aldrig accepteras och ska aldrig tas lätt på. Vilket det tyvärr verkar göras allt för ofta. Kan inte nog understryka att det självklart aldrig ska vara OK att säga pojkar är pojkar när det handlar om sexuellt ofredande, eller att det bara är pojkars sett att visa att de tycker om personen. Det kvittar hur ”litet” det kan verka det måste ändå tas ytterst allvarligt, nolltolerans är det enda alternativet.

Jag tänker heller inte ifrågasätta vikten av att vara lyhörd för andra åsikter och känslor. Det är självklart ytterst viktigt. Det handlar absolut inte om att flickor måste lära sig stå upp för sig själv och pojkar ska få göra hur de vill, men jag anser att det säkerligen finns mellanting där du kan ha våldsammare lekar mellan de som är med på det utan att det behöver innebära att de som inte är med i leken drabbas.

Insåg att jag verkade lite hård ovan. Förstår att mitt ursprungliga inlägg kunde misstolkas och jag borde varit tydligare med vad jag avsåg. Ber därför om ursäkt för att jag inte var tydligare och att jag skrev på ett sätt som gjorde att det kunde tolkas som att jag inte såg särskilt allvarligt på våldtäkt.

Tycker inte det var något hårt svar, bra med förtydligande, inte lätt att diskutera skriftligt alltid.

Vad gäller våldsamma lekar är jag lite delad eftersom jag läst att lek till viss del kan hjälpa barn att bearbeta annat de hör och ser. Och när jag såg en dokumentär om barn i Gaza som målade teckningar där deras familjemedlemmar sprängdes ihjäl fattade jag lite vad som menades. Men att de svenska barn som inte vet vad krig innebär låtsas döda varandra, jag ser inte riktigt hur det kan bidra till något bra utan mer normaliserar våld och skickar ut signaler att krig är något helt ok…? Läste om föräldern som tog med sina barn till Västbanken och kan ändå tycka att det finns något ganska genialt i det. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19394608.ab

Såå bra skrivet av er båda! Skrev själv om jusst det här igår, det stör mej så enormt! (https://bearponcho.wordpress.com , på engelska eftersom jag bor i england)
Är så enormt svårt att uppfostra pojkar eftersom en typ måste uppfostra andras barn samtidigt också..och deras pappor..och min egen sons pappa! Alla samtidigt! Å så kommer det alltid nån ursäktande mamma eller höhö-ande pappa och förstör endå.. Ville smiska till min son (gjorde jag förståss inte) i mårse när han sa att han inte leker med flickor för de gråter..frågade istället om han inte leker med pojkar heller eftersom de slåss? Nej. Nejmen då så, alla är barn med egen personlighet precis som du! Blir så trött…

Varför måste allt vara så svart och vitt?!? Jag har en son som nu är 8 år. Han älskar att måla naglarna i olika färger med nagellack och gillar att få och ge massage. Han älskar bling-bling och har ett fett fejkstrassarmband. När han var mindre var hans favoritfärg rosa. Han är otroligt omtänksam och empatisk och vill att alla i hans närhet ska må bra. Jag har låtit honom utforska och uppmuntrat honom att vara den han är och vi pratar mycket med varandra om allt. MEN han tycker också att det är fruktansvärt kul med skjutlekar och brottningslekar och älskar att leka superhjälte. Men det är OCKSÅ den han är! Och jag tror och hoppas att min son växer upp till en fantastisk medborgare.

Jag jublar över ”Det är dags att pojkföräldrar börjar ta lite jävla ansvar och LÄR sina ungar att det inte är ok med våld, all form av våld, och att det aldrig är ok att ta sig friheter på andra människors bekostnad.” YES! Jag är pojkförälder och jag ser min uppfostran och mina samtal med mitt barn grusas sönder och samman när han vill ”vara som de andra” och hänger på ”tuffa” lekar. Jag ser föräldrar som ursäktar sitt barn med ”pojkar är pojkar och måste få bråka av sig”. NEJ NEJ NEJ. Blir så arg på de som ursäktar på det viset och som visar att våld är något acceptabelt.

Men gudars jag känner som du! Så befriande att läsa det du skriver om hur allt du säger grusas. Har samma problem med min 7-åring. Är så deppigt, klarar i te att stå emot allt ”coolt” utanför i världen. Var är alla andra föräldrar som känner som oss? Jag känner mig helt ensam i det här. Har tack och lov en make med samma åsikter som mig vad gäller detta. (Han blev mobbad såklart i skolan för att han var udda.) Vi bråkat med skolan just nu som förmildrar våldet bland killarna. Det skär i hjärtat att se mina pojkar växa upp och fostras mer och mer av samhället. Bebisar och små pojkar är inga problem. Sen när de flyger iväg på längre flygturer det är då det blir jobbigt. Det är då lila överdragsbyxor plötsligt blir för tjejer, det är då långt, lockigt och blont hår blir ”som en prinsessa”, det är då våldet kryper in, i form av dataspel hos en kompis eller liknande. Jag är SÅ LEDSEN och SÅ UPPGIVEN i det här. Känner mig maktlös!

Varför bråkar du med skolan? Det är ditt jobb att uppfostra din son, även om det såklart är behändigt att lasta det på lärarna! Tror dock att de har arbete så det räcker nämligen. Lärarna gör sitt bästa utifrån de resurser som finns tillgängliga. Uppfostran och sunda värderingar skapas i hemmet, bara så du vet.

Men vadå ’bråka av sig’?!!? Jag har hört detta väldigt många gånger men jag kan verkligen inte förstå vad de som säger menar. Varför uppfostrar man ett barn till att ’behöva bråka av sig’?? Varför skulle de behöva göra detta? Det är verkligen inte en ursäkt! Att personer som säger detta inte kan inse vad de säger och verkligen tänka efter. Suck.

Jag har en tendens att avsky pojkföräldrar då de flesta ursäktar sina glin med att det är ju så svårt att uppfostra pojkar. Fått höra vilken tur jag har som fått en flicka för flickor är lugnare. Ja, jag har tur att jag har en flicka för då kan jag fostra henne till en person med god självkänsla och skinn på näsan, känns som att för pojkar så är loppet kört från första början då de har snävare roller att förhålla sig till och de flesta föräldrar skiter i att ta ansvar för sina pojkar för boys will be boys liksom.

Åh vad jag känner igen mig! Kommer ihåg hur fullkomligt livrädd jag (och mina tjejkompisar) var för pojkar när vi var små. VARFÖR tycker föräldrar att krigslekar är okej? Jag mår illa och blir vansinnig när fol skriver att deras pojkar lekar att de skjuter – det är ju helt och fullständigt sjukt och har inget annat än med snäv stereotyp uppfostran att göra (sällan man ser flickor leka sådana lekar). Krig, våld och folk som skjuter med vapen är vidrigt och inget man ska låta sina barn leka, usch!

Man blir inte sugen på att skaffa barn (eller fler barn) i alla fall…

När jag var liten på 70-talet lekte vi cowboys och indianer. Vi hade en leksakspistol men inga pilbågar så vi låtsads att vi höll i en helt enkelt. Sen siktade vi på varandra och sköt. Man var tvungen att vara död i tio sekunder eller nåt innan man fick resa sig igen. Vi lekte demonstration också, gjorde plakat och skrek ”Chile, Chile solidaritet!” Minns också att jag brukade leka i badkaret att schampookorkarna var människor som hamnat i vattnet efter en katastrof av typen Titanic. Somliga drunknade och somliga lyckades ta sig upp.

Kan det inte vara så att barn leker sin samtid för att göra den begriplig? Och att de leker död för att få något slags grepp om den? Även barn vet ju att de ska dö och döden är svår att förstå och förlika sig med för de flesta.

Jag tror inte att det behöver vara av ondo att barn leker krigslekar eller att de måste växa upp till våldsamma oempatiska vuxna. Jag är ganska övertygad om att det måste till något mer.

Varför är det bara pojkar som leker det då (ja, jag vet att det finns flickor som gör det också men i princip aldrig) och att barnen inte gör det av ondo tar ju inte bort att man leker krig och dödar varandra utan att förstå innebörden – inte okej. Skulle aldrig köpa leksaksvapen/action figurer till mina barn för jag tycker det är vidrigt. Sen kan jag ju inte hindra dom att leka sådana lekar om jag inte ser eller hör det. Jag som flicka behövde inte leka hysteriska, gapiga och våldsamma krigslekar för att hantera det faktum att vi alla ska dö, konstigt att pojkar alltid måste göra det – dessutom på bekostnad av andra barn – varje gång.

”…och att barnen inte gör det av ondo tar ju inte bort att man leker krig och dödar varandra utan att förstå innebörden – inte okej.”

Jag måste ha uttryckt mig otydligt. Att leka krigslekar och död behöver inte per automatik vara något dåligt menade jag. Att barn inte förstår tänker jag mig är anledningen till att de behöver leka svåra saker – för att göra det begripligt. Och det betyder inte att de kommer förstå det på samma sätt som vi vuxna utan att det blir något de kan hantera och greppa utefter den förståelse av värden de har.

”Jag som flicka behövde inte leka hysteriska, gapiga och våldsamma krigslekar för att hantera det faktum att vi alla ska dö, konstigt att pojkar alltid måste göra det – dessutom på bekostnad av andra barn – varje gång.”

Fast hysteriskt, gapigt och våldsamt? När barn leker låter det om dem. Det var ju t o m en diskussion om det för ett tag sen – att barn låter så mycket att somliga inte vill sitta bredvid dem på tåg och flyg. Och då verkade de flesta föräldrar överens om att barn måste få lov att låta och ta plats (så även jag).

Det är ju skillnad på att vara ohyfsad och ouppfostrad och att leka så det låter. Och skillnad på att VARA våldsam och leka våldsamheter. Det ena behöver inte sammanfalla med det andra.

För mig låter det som att du fördömer vissa lekar pga deras innebörd för att du som vuxen förstår innebörden. Och att du tror att för att barn ska förstå den behöver de få den förklarad för sig så att de förstår den på samma sätt som vuxna. Inte för att det är något fel att prata med sina barn om saker de funderar över, men jag tror att man ska akta sig för att moralisera över innebörden (död och krig) i barns lekar. Barn leker det som är svårt, obegripligt och skrämmande. Plus att de leker av en massa andra anledningar också såklart.

Sedan är det dessutom skillnad på att leka med schampookorkarna som du gjorde än att leka krig tillsammans och döda varandra. Man kan aldrig förbjuda lek men man behöver inte uppmuntra ej eller köpa sån skit som leksaksvapen. Sen kan barnen låtsas, det är inte mycket att göra åt.

Men ja, pojkar har väl en läggning åt att fundera kring döden då eftersom de alltid var pojkarna som vrålandes sköt folk på rasten och puttades och slogs medan de lekte krig, aldrig att någon flicka gjorde så.

Jag kan faktiskt inte förstå varför du försvarar pojkars våldsamma lekar?
Minns så extremt tydligt när jag var liten hur livrädd jag var när pojkarna satte igång och gapade, puttades, ”sköt” och skrek och lekte sina vansinniga krigslekar. Hade man riktig otur så blev man fastbunden.

Återigen undrar jag varför flickor inte verkar ha detta behov av att leka gapiga krigslekar för att hantera faktum att vi alla döden dör en vacker dag?

Barn låter när dom leker – ja men man behöver inte vråla, gapa och skrika för det.

Mina barn kommer som sagt ALDRIG få några leksaksvapen, actionfigurer som slåss eller andra våldsamma saker. Tycker det är sjukt med alla pojkar som uppfostras till att leka krig, att tro att det handlar om någon slags bearbetning av döden när man binder varandra, gör pistolljud och skriker ”du är död” osv känns ju naivt. Räcker att se mina vänners pojkar osm lbivit inspirerade till att leka krig från bå¨de tvprogram och böcker med mera. Precis som LD tycker det är hjärndött med barn som leker med bilar tycker jag det är fullkomligt hjärndött med barn som leker krig. eller just det – inte barn – pojkar.

Mycket viktigt och tänkvärt inlägg!
Om/när jag får barn och om de råkar bli söner tänker jag nöta in detta! Man får inte slå/dra andra i håret, man ska vara tyst inomhus och uppföra sig så man inte stör andra.

Jag är s.k ’pojkmamma’. Fast jag väljer att se mina pojkar som två individer istället för kön. Jag lär dem om vikten av respekt gentemot andra, att det aldrig är ok att slåss eller leka med vapen. Pojkar blir ju sedda som pojkar främst i sociala sammanhang, som på förskolan exempelvis & där tycker jag att det blir problem. Då de pojkar vars föräldrar kör den där gamla stilen ’pojkar är pojkar’. Det är svårt att lära sina barn att inte vilja vara som alla andra tycker jag. Men däremot lär jag dem att det är ok med känslor, ok att visa när man är ledsen eller behöver hjälp. Ok att säga stopp, jag vill inte & att stå upp för sig skälv (utan att ta till våld då naturligtvis). Ibland kan det dock kännas som att man jobbar i motvind när den där synen på pojkar finns överallt där ens egna barn ’måste’ vistas. Jag är övertygad om att de pojkar som inte får lära sig respekt mot andra barn & framförallt respekt inför andra barns integritet är just de pojkar som växer upp och sen sexuellt ofredar, våldtar. Det är synd och skam att inte ta tag i problemet med denna stereotyp från början så att pojkar och flickor blir uppfostrade som individer med samma mål. Respekt mot sin omvärld och kärlek till sina medmänniskor. Oavsett kön. Tyvärr är föräldrars ansvar stort med vi kan inte kontrollera allt i våra barns miljöer, hela tiden. Därför krävs det inte bara att ’pojkmammor’ tar sitt ansvar, utan att hela samhället gör det. Andra föräldrar, förskolepedagoger, lärare m.m. Ibland är det så enkelt att det fattas kunskap hos vissa föräldrar & om de får lite insikt och breddar sitt tänk så skulle de kanske (förhoppningsvis!) inte låta sina barn leka krigslekar eller låtsasslåss. Det är klart att barn som saknar konsekvenstänk inte förstår allvaret i vad de leker då är det vårt ansvar att helt enkelt inte låta dem leka saker där andra kan komma till skada, avsiktligt eller ej. Borde vara en självklarhet att man inte får slåss ’på låtsas’. Vad är det som är utvecklande för ett barn att göra det? Om barn leker för att bearbeta saker de upplever så är ju det ett ypperligt tillfälle att som vuxen förklara att man inte beter sig på vissa sätt mot andra.

Otroligt bra och viktigt inlägg!! Ska skicka detta till en väninna som verkligen inte förstår när jag försöker förklara detta. Hon låter sin lilla pojk på tre år, springa runt och pussa på alla flickor han ser och det anses vara gulligt. Jag blir lika förbannad varje gång jag ser det och säger till. Men det är tydligen sånt pojkar gör. What??!?! Barnet är tre år! Han förstår inte innebörden av det han gör! Det är hans mamma som sagt till honom att göra så av någon konstig anledning. Jag förstår det inte. Jag vill inte ens veta vilken typ av människa han kommer bli om han redan får veta att det bara är att dra till sig en tjej och ta för sig 🙁

Minns mig själv som barn och jag var väldigt tuff och vågade säga emot och slåss tillbaka när killarna var dumma. Men det ska man inte behöva göra! Minns svagt en gång när en pojke skulle vara på och krama och pussa mig, vi var kanske sex år, och alla de vuxna tyckte det var så sött och gulligt men jag slog till honom (jag har väldigt svårt för att folk tar på mig överlag). Vem fick skit? Jo, jag. Mamman till pojken drog iväg mig till min mamma och skällde ut henne. Mamma har alltid varit vettig på dessa punkter och sade senare till mig att jag gjorde helt rätt. Då blev jag lite stolt för jag hade känt mig så fel när jag fick en sådan utskällning av helt okända människor.

Hände mycket sådant i skolan också och nu såhär i efterhand inser jag hur vidrigt lärare och andra vuxna, hanterade situationerna. Det var mycket pojkar är pojkar och bla bla när jag slagit tillbaka och andra tillfällen. Tyckte det var väldigt mycket sånt här redan då på 90-talet men det verkar bara bli värre och värre. Finns inte uppfostran längre hos många föräldrar eller skiter de bara i vilken typ av människor barnen blir? Jag är väldigt rädd för att skaffa barn pga detta. Skulle gärna vilja ha barn men sådant här gör att jag verkligen inte känner för det. :/

Jag är förälder till en pojke och en flicka. Jag jobbar på lägga band på mig och INTE tjata så oerhört mycket på dem om allt möjligt. Jag jobbar också på att våga ge dem utrymme på olika sätt. Vet ni hur mycket ett barns ”räckvidd”, dvs hur långt de rör sig från huset i lek och till vardags, krympt de senaste årtiondena? Bara en sån sak.

Hantering av situationer… Det skulle inte falla mig in att som förälder rusa in och ställa till en stor scen för att mitt barn är (måttligt) störigt under skolavslutning. Det får väl ansvarig för uppträdandet lösa med maximal smidighet för showens skull, och sen får jag ta ett litet eftersnack med mitt barn. Och när det gäller ”bråka av sig”: Nej, just bråka av sig behöver man nog inte, men bråka däremot. Som förälder skulle jag se det som tjänstefel att gå in och försöka avgöra och förhindra varenda konflikt i ett tidigt skede. Jag tar en del, ibland av praktiska skäl, snackar igenom en del med dem som kvalitetsträning, och ser resten som mängdträning på egen hand. Världen är inte så fin att man klarar sig utan att ha gott om erfarenhet av konfliktsituationer.

Det jag ser här är märkliga mängder illamående över att småungar inte internaliserat feminism och pacifism. Jag känner också kristna och muslimer som har ångest över hur deras barn ska bli goda religiösa och även nykterister som nojjar över hur ungarna ska bli nykterister även i vuxen ålder. Jag begriper inget av det.

Själv har jag inget stort behov av att forma mina barn till min avbild. Jag vill att de ska bygga upp självkänsla, att de ska klara sig från alltför mycket olycka och alltför stora misstag och jag ser gärna att de tar plats om de vill (ja, även pojken). Men de behöver inte bli som jag!

Visst försöker jag visa vad som är rätt och fel, men jag är nöjd om de håller sig inom normala samhällsnormer. Jag kan försöka vara en spjutspets själv i vissa avseenden men kräver inte att mina barn ska vara det, särskilt inte på samma områden! De måste finna sin väg, sina sätt att förbättra världen och min uppgift som förälder är att älska dem och stötta deras väg och deras talanger, trots de imperfektioner de, likt alla människor, oundvikligen kommer att dras med.

Håller med dig om väldigt mycket utom just ditt sista stycke. Har tre söner och en dotter, och jag vill gärna bidra till att de ser, förstår och lever så att de normer som nu anses vara normala (t ex ’pojkar är pojkar’) försvinner till förmån för en jämlik och rättvis syn på människor.

Jag har tre pojkar och om du läser längst ner i kommentarsfältet så kan du se hur min vardag är. Allt handlar om uppfostran och att ge dem grunden INNAN testestoronet rinner till och amygdala blir fucked up. Mina tre är INTE som vilka tre killar som helst. Men det kan också innebära problem från omgivningen….

Fast jag tänker ”bråka” i detta fall som att slåss. Att vara osams och sedan lösa konflikterna (utan att slåss) är ju en helt annan grej.

Som pojkmamma och barnskötare så håller jag med dej. Jag hoppas att jag har ett bra genusperspektiv och inte låter killar komma undan med våld och kränkande handlingar. Det svåra är att man är så indoktrinerad från barndomen med att ” boys will be boys” så man kanske inte ens lägger märke till vissa saker. Det skrämmer mig. Jag vill ju göra skillnad. Tack för att du belyser problemen så att jag kan förändra.

Som förälder till två tonårspojkar håller jag helt med. Att försöka uppfostra killar är att hela tiden jobba i motvind, mot andra föräldrar och i stort sett alla vuxna barnen möter. Blir mer och mer desillusionerad när det gäller vad man som förälder kan göra för att uppfostra sina söner till vettiga människor. Det jag kräver av mina söner är saker som ofta är jobbiga för dem och ofta kostar dem socialt (bryter normer). När då resten av världen står bredvid och skriker att de inte alls behöver göra dessa saker (och ofta att de som killar inte ens bör göra dem om de vill passa in i gruppen), så är det förstås inte lätt för dem att välja rätt i alla lägen. De anses nog båda allmänt vara ”fina killar” men ribban för att vara en ”fin kille” är så fruktansvärt låg att en död ekorre kan hoppa över den. När en får beröm för minsta lilla sporras man inte att anstränga sig mer, även om man i grunden är en medveten kille.

Som mamma till en pojke är det en kamp varje gång mitt barn interagerar med andra barn. För åtminstone hälften av gångerna som jag tillrättavisar/uppfostrar min son så lägger sig det andra barnets föräldrar i med ett ”låt honom” när min son tar deras barns leksaker, eller vill krama dem när de inte vill bli kramade. Och visst, de kanske vill att deras ungar ska lära sig säga ifrån själva eller för den delen ute tycker att det är så farligt, men JAG vill lära MITT barn att lyssna till ordlös kommunikation (då det andra barnet inte vill ha en kram eller bli klappat på visar det det, och då ska mitt barn lära sig läsa de signalerna – basta!), och att man inte bara brötar in och tar saker från nån annan. Men dels så tär det att ständigt bli ifrågasatt och dels här ju mitt barn, om och om igen, att mamma har fel från andra vuxna. Det känns som att det undergräver mitt arbete nåt enormt.
Det blir liksom lite dubbla signaler när jag säger ”nu visar xx att hon inte vill bli kramad och då ska man inte krama henne” och xx mamma säger ”men xx, yy vill bara kramas”. Känns som att det ifrågasätter xx’s rätt till kroppslig integritet.
Jag är överlag en rätt skojig och go-with-the-flow-mamma men just i interaktionen med andra människor är det viktigt för mig att tala om var gränserna går för att SLIPPA få en unge som tafsar på sina skolkamrater tex. Men jag motarbetas varje dag och det gör att jag blir så trött, så trött..

Hej! Alltså jag trodde inte det det fanns så många mammor som du. Jag är överlycklig efter att ha hittat din sida av en slump då jag sökte på ”pojkar som tar plats” . Detta gjorde jag för att jag gjort en studie hur pojkar tar plats i ett klassrum i minuter i årkurs sex…. Ja jag ska inte tråka ut dig. Känner bara att det är grymt befriande att din blogg finns. Är själv mamma till tre pojkar och har gjort det till mitt MISSION att uppfostra dem utifrån vem de är och inte vilket biologiskt kön de har. Och tro det eller ej men man ser det tydligt på 8 åringen och 3, 5 åringen. De leker båda lika mycket med flickor som pojkar, de leker mycket med gosedjur, dockvagnar, rolllekar, ”lagar mat” och framförallt en grej-DE HAR ALDRIG SLAGIT NÅGON!!!! Hoppas vi hör av varandra och får jag länka till din blogg i min rapport? Jag är alltså gymnasielärare som nu utökar min kompetens genom att läsa socialt arbete. Tack! Keep up the fight and good spirit! Hälsningar Anna–Magdalena Saarela Rubarth

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *