Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Vad är en flicka?

Som genusmedveten anklagas man ofta för att vilja uppfostra sina barn könslöst. Vad detta betyder är jag inte helt säker på men det antyds att detta är ett förskräckligt övergrepp som tar ifrån barnen sin identitet (och kanske till och med könsorganet, vem vet?) Den mentala bilden som presenteras är kloner stöpta i samma mall […]

Som genusmedveten anklagas man ofta för att vilja uppfostra sina barn könslöst. Vad detta betyder är jag inte helt säker på men det antyds att detta är ett förskräckligt övergrepp som tar ifrån barnen sin identitet (och kanske till och med könsorganet, vem vet?) Den mentala bilden som presenteras är kloner stöpta i samma mall men det är snarare nånting jag förknippar med den könsbinära barnafostran som majoriteten sysslar med än med genusmedvetenhet.

Och vad innebär egentligen ”könslös”? Vad innebär det att bemöta människor som om de saknade könsorgan eller könsidentitet? Vad innebär motsatsen?

Vad innebär ”könsneutralitet”? Vad är det med kön som inte får bemötas neutralt? Med kön kommer förväntningar, regler, krav. Dessa blir barn snabbt medvetna om. Redan små barn vet hur flickor och pojkar ska vara, gilla eller tycka. De har full koll på hur man är när man är pojke eller flicka och vilka regler man ska förhålla sig till. (Små barn är väldigt sällan medvetna om att det finns människor som rör sig utanför de uppsatta två könsalternativen så inlägget är cisnormativt utifrån detta)

rapunzel

Tamlin är tydligen Rapunzel här. Ser ni väl.

Jag tror det man behöver fundera över som vuxen i kontakt med barn; är vad kön betyder. Vad innebär flicka för dig? Vad innebär pojke? Vad innebär könstillhörighet och varför är det viktigt att barnfostras enligt sådana? Fundera över frågeställningen, vad kön betyder och vad som händer om man fostrar barnen s.k könslöst.

Med mina barn har jag tänkt att jag fostrar dem som barn, inte som en flicka och som en pojke och att jag fostrar dem till medmänniskor och individer. Inte till kvinna eller man. Jag tror det gör dem friare att vara de personer de faktiskt är även om jag ej kan skydda dem från samhällets idéer. Min dotter visste ej vad flickor och pojkar var förrän hon började förskola vid 3 års ålder. Det har besparat henne behovet av att identifiera sig och gruppera sig med andra flickor och hjälpt henne att utveckla sin personlighet och identitet utifrån andra premisser än sitt kön.

Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag vågar påstå att mina barns identiteter inte tagits ifrån dem på något sätt. Vad tror ni?

supertrollet
Ninja i fotbolls-stassen.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

44 svar på ”Vad är en flicka?”

Tycker du har helt och hållet RÄTT! Du har snarare givit dina barn deras rätta identitet utan en massa könsbundna förväntningar än tagit något ifrån dem något med din uppfostran.

Hade turen att växa upp i en tid när barn mestadels uppfostrades som just barn – jag blev ändå intresserad av kläder, naglar o s v o s v. Men också ointresserad av färg på gardiner, oändliga diskussioner om relationer, behaga andra. Och intresserad av sci-fi, fantasy, vetenskap. En salig blandning – för att mina mor och styvfar uppmuntrade att jag skulle vara jag först och flicka se’n…

Tycker faktiskt det ligger något lätt unket och krampaktigt men denna envisa hävdan att pojkar måste få vara pojkar och flickor måste få vara flickor, in med dem i två sorters mallar.

Kan för mitt liv inte se hur det skulle vara fel att låta ett barn få vara sin egen individuella person… Det biologiska eller det känslomässiga kommer ändå att ”ta sitt” tids nog…

Min mamma har gjort som du och jag är evigt tacksam för det. Min pappa, som är helt tvärtom, har protesterat och beklagat sig över att vi, jag och mina systrar, inte ser ut som ”alla andra söta tjejer”. Dvs han ville att jag skulle gilla örhängen, tighta kläder, kjolar osv och han använde ofta detta argument varför jag inte skulle klä mig som jag gjorde: ”Hur ska du då få en kille när du blir äldre?”.
Jag har ett funktionshinder som gör att har svårt för det sociala. Bland annat könsroller. Det förstod jag inte förrän jag gick i gymnasiet. Men jag är ändå tacksam för det för jag har umgåtts med alla olika slags människor… tills gymnasiet då.
Enda nackdelen med detta var att jag aldrig passade in och jag förstod ju som sagt aldrig varför. Men den dagen när jag väl förstod så ändrade jag på mig fastän jag kände mig så fruktansvärt obekväm med det och ja, plötsligt då blev jag accepterad (och livet blev ett helvete). Och nu är det svårt att komma ur den här bekväma rollen. Det är skönt att bli accepterad, men det är så svårt och tar så mycket energi att hålla den här rollen som tjej (speciellt när jag inte ens vet vad ”tjej” innebär egentligen, känner mig ständigt vilsen)….
Tack och lov har jag min mamma att gå till när jag känner så. För hon uppmuntrar mig att vara den jag är och får mig sluta fokusera på allt som egentligen inte spelar någon roll. Och min pappa har förändrat sin syn på det och jag tror han är ganska fascinerad över hur vi döttrar har utvecklats – för vi är så himla olika och har unika egenskaper som han nu känner stolthet över. Som verkligen inte har något med vårat kön att göra.

Det är helt självklart att du inte tagit dina barns identiteter ifrån dom. Med en vanlig uppfostran hade kanske inte din dotter, som uppenbarligen gillar fotboll, inte spelat fotboll. Din son hade antagligen inte vågat leka med ”tjej-leksakerna” även om han uppenbarligen tycker om tjej-leksakerna. Bullshit att du skulle skada barnen på något sätt, och för mig är detta helt självklart. Totalt logiskt.

Det är mer problematiskt i omvärldens ögon med en pojke som leker med ”tjej-leksaker” än med en flicka som spelar fotboll. Det senare är ju lite cool och brukar inte så ofta var ett problem när de är små. Sedan blir de ju självklart lesbiska och gärna lite butch också för det är ju alla tjejer som spelar fotboll, det vet man ju…

Att däremot ha en pojke som min som älskar att leka att han är fjäril med trollspö och glitterkrona (väldigt fjärilslikt om ni frågar mig 🙂 ) är tydligen väldigt provocerande.
Otroligt frustrerande!

Jag tycker du gör helt rätt och är ett föredöme. Men samtidigt skulle jag nog inte själv uppmuntra min son (om jag hade en) att vara så ’tjejig’ som Tamlin, av rädsla för att han skulle få det tufft för att han inte passar in den snäva mansrollen. Inte så jag vill att världen ska vara, men världen är inte som jag vill (på många sätt). Jättebra att det finns människor som du som är normbrytande och initierar förändring och inspirerar andra till nya tankar.

Jag tror inte alls att det handlar om uppmuntran till att trotsa normer och ideal överhuvudtaget, snarare neutralitet så att barnet får hitta sig själv istället för att göra det som förväntas av en pga könet man har. För du vill väl inte uppfostra en son att passa in i normen för att han inte ska sticka ut och få problem, även om det sker på bekostnad av hans identitet?

Det intryck jag fått via bloggen (känner ju ej LD privat) är att hon medvetet trotsat normer. Hon har ju t ex klätt Tamlin i typiska ’tjej’kläder (rosa, puffärmar osv) ända sen han var bebis. Och som jag skrev innan, jag tycker att det är bra med normbrytande, men skulle själv inte gjort det just med tanke på det hårda samhällsklimat som råder.

Så gör jag också, tvärtom än vad som förväntas för att vara en typ av motpol till vad samhället kommer påverka barnen med. På så sätt får barnet ett bredare spektra att finna sig själv i, det handlar ändå inte om att försöka påverka eller uppmuntra barnet i en viss riktning, tvärtom! Menar du alltså att du hellre har en son som passar in i matchonormen trots att han vantrivs i den, än en son som är sig själv trots att samhället tycker att han är udda? Jag tror nämligen att barn skadas mer av att pressas in i en mall för att vara andra till lags än att ha friheten att vara som de är. Det är ju inte barnets fel att hen blir ”utanför” och jag tycker aldrig att det är ”offret” som ska ändra på sig.

Nej, jag menar inte att jag hellre har en son som passar in i machonormen trots att han vantrivs i den, än en son som är sig själv trots att samhället tycker att han är udda. Jag måste uttryck mig otydligt. Jag menar mer att jag som mamma inte skulle klä honom i puffärmar od. Men om han själv bad om det så skulle jag inte neka honom det, eller säga att det är fel. För jag tycker verkligen inte att det är fel, utan jag känner bara att i den här rätt tuffa världen som har en snäv mansnorm, så skulle jag själv inte vara den som tog initiativet.
En nära vän till mig har en son på 7 år som gillar nagellack och armband, och där är både hon och jag noga med att agera som att det är självklart att han får ha det. Jag säger samma till min dotter, som är 6, när hon säger att killar leker si och tjejer leker så, att man är den man är, oavsett könstillhörighet.
Men det är en sak att jag som mamma säger en sak, när en stor del av samhället skriker ut det motsatta.

(Kan inte svara på din kommentar utan svarar på min)

Det är lite det jag menar, att man som förälder inte kan påverka barnet så mycket som man tror. Just därför vill jag erbjuda mina barn allt ”på andra sidan” eftersom samhället endast kommer erbjuda det könsnormativa, att de då kan bilda sig en egen uppfattning om vad de själva gillar. Jag tänker mig att en pojke som bara haft könsnormativa kläder och leksaker samt fått höra kommentarer om det kommer ”lära sig” att det är så han ska vara, han har ju inte erbjudits andra alternativ (och om det sker säger folk kanske att det bara är för flickor). Jag tänker alltså att en pojke då mer sällan kommer välja vad han faktiskt, egentligen vill än om han fått lära sig att allt är okej redan från början. Jag känner alltså att man redan innan ger barnet en skjuts så att hen ska våga göra något som anses vara normbrytande, om man gör motsatsen till det samhället lär ut.

(kan ej svara på din senaste kommentar). Jag tycker att det är jättebra med föräldrar som du och LD som har modet att bryta normer. Verkligen!

Åh. Jag tycker verkligen att den här diskussionen är så intressant och viktig. Jag försöker föra den med mina jämnåriga och äldre vänner (är 20 år) men inte många vill förstå. Har flera vänner som har barn och de funderar inte alls över den eventuella problematiken med att endast köpa rosa klänningar till sina bebisdöttrar ”för det är ju så himla gulligt!!!!!” och gängse mörkblåa tröjor till sina söner. Min syster som är 28 år och sugen på att att snart skaffa barn längtar efter en dotter att klä i vackra klänningar och sätta upp håret på. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga… Inte är de onda människor direkt så skälla känns inte rätt, och samtidigt vill jag ju inte komma där som en viktigpetter och berätta ”hur det ska gå till”…. Men ah, du förstår nog vad jag menar. Jag jobbar på det i alla fall.

Sedan en annan sak jag funderat lite över; hur ska man på ett önskvärt och idealiskt sätt framföra kön på nyanländ bebis till föräldrarna i en förlossningssal? För det vill väl alla föräldrar ändå veta? Eller det kanske inte är det som diskuteras med just pojke/flicka; det ”biologiska” könet eller vad jag nu ska kalla det är ju ett faktum, sen kanske att man inte ska säga just ”det är en pojke/flicka!”. Ska man säga ”Du har fått en snipp/snoppbärare!” ?Eller som sagt, vad är det idealiska? Formulerar mig kanske konstigt nu, men ah…

Stor kram. Du äger.

Jag förstår heller inte varför folk tycker att vi begränsar våra barn när vi inte vill fostra in dem i antingen ”flicka” eller ”pojke”. Det där gråa könlösa undrar jag en del på… var kommer de idéerna från? Inte kan de personerna ha mött ett barn från en genusmedveten familj iaf.

Om de nu mot förmodan tycker eller kommer att tycka att deras identiteter tagits ifrån dem så kommer väl du höra det när dom blir äldre. De undrar väl i så fall hur fan du och din man tänkte när ni uppfostrade dem. Den enda risken för skada är väl i mitt tycke att det övriga samhället inte kommit så långt, annars hade ju inte din frågeställning varit aktuell.

Skulle därför nog inte vilja vara i din sons kläder(missförstå mig rätt nu). Allt är ju kontextbundet och omöjligt att uppleva igen/göra om men om det varit där jag är ifrån och i den kontexten så hade man med stor sannolikhet blivit hårt ansatt, framförallt av de andra killarna. Var man inte En Riktig Man, hade fel intressen etc. så var ju risken för bögjävlel/tönt/mobbad gigantiska. Kan hålla mig för skratt när jag tänker tillbaka på den där tiden.

Då måste jag berätta om en sak jag var med om förra veckan och samtidigt fråga vad fasen man ska göra? Håller på o skolar in min son som är 1 år på förskolan. När jag hämtade honom förra veckan kom jag mitt i lunchen så jag satte mig brevid bordet och bar med. Den utbildade förskolläraren sa och pekade på min son att ” …. Är en pojke” och gick sedan laget runt och pekade ut könet på så vis att hon sa ” att du är också en pojke” och där sitter …s Mamma och hon är en flicka” och ”jag är en flicka” och ”där sitter … Han är också en pojke”. Vad tycker ni/LD om det?? Och vad gör jag?? Gillar det INTE!!

Men shit vad onödigt av fördkoleläraren…VARFÖR gör en så? Varför är det viktigt för barn att veta det? För att de inte ska leka med fl kön? Inte ”bli kära” i fel kön? Så sorgligt att det börjar redan så tidigt…du har snopp/snippa och det är världens viktigaste sak att förhålla sig till när du bygger (slussas in i) din identitet…
Har inga barn själv och en av anledningarna till att det kanske inte blir några är för att jag är livrädd för vilken värld hen skulle växa upp i…verkligen kämpa i motvind för det spelar ingen roll vad en själv gör eller vilka värderingar de får…för sen står samhället där och väntar som en mörk skugga…:(

Men du kanske kunde ifrågasätta varför hen klargjorde vilka kön alla hade? Försöka förklara varför det är dåligt och hoppas hen förstår? Hur ser det ut i övrigt på förskolan och personalen? Är allt uppdelat efter ”flick- och pojkleksaker” osv?

Har varit där i 5 dagar och det jag har hunnit se är att de ger mycket komplimanger om utseende och kläder till flickorna, ex att en 1,5 årig tjej hade nagellack som dennes systrar målat ”åh vad fint!!!”, ”vad fin du är i din tröja”, de säger till en flicka att lugna ned sig som i mitt tycke inte alls var jobbig m.m ska se hur det artar sig men det känns inte helt hundra!

Slutsatsen jag gör är att de inte är ett dugg genusmedvetna på förskolan. Det känns gammalmodigt i tänket. Är en landsbygdsskola. Men tänker ändå, får förskollärare in gå kurser i genus???

Det finns ju inga bestämmelser i Sverige som säger att alla förskolor måste arbeta genusmedvetet och könlöst. Detta genustänk ses ju av ganska många som ett påhitt och svammel, och förhoppningsvis blir det aldrig norm att utföra feministiska experiment på andras barn i dagis och skolor. Ni är trots allt en ganska liten procent som fokuserar på såna saker.

Ja, det vore ju fruktansvärt om vi slutade med könsbinär hjärntvätt – det har vi ju ändå sysslat med i tusentals år så det är ju väl beprövat. Det har kanske aldrig bevisats leda till nåt gott men det är ju som sagt väl beprövat. På samma grunder borde vi också införa lagligt slaveri igen också – det hade vi också i tusentals år och det här att syssla med humanistiska experiment på andras slavar genom att låta dem få leva som fria individer ses säkert av ganska många som ett påhitt och svammel, och de förfasar sig nog grundligt över att det blivit norm. Nu fattas bara att genuspåhitten också går igenom så kommer detta kaos av mänsklig frihet dränka oss i ett medmänskligt samhälle, fy fan!

jo, vi får ganska mycket genuskurser (iaf på min högskola), tycker att det skett en allmän medvetandehöjning i min klass under utbildningen, men folk börjar ju med så olika grundidéer/inställningar.
och sedan har ju olika arbetslag olika inställningar till genusarbetet, när man kommer ut och börjar jobba, ett problem som jag upplever med förskolan är att det finns en så pass stark konsensuskultur, så att vi som faktiskt kan mer inte alltid har mer att säga till om, utan att tanterna med barnskötarutbildning från sjuttiotalet kan fortsätta komma med sitt ”sunda förnuft”. tror att det hämmar utvecklingen och implementeringen av läroplanen på många ställen. (är snart färdigutbildad förskollärare.)

Tack så mkt för ditt svar, det är mycket riktigt de gamla ”rävarna” som är värst och som gick in för att köna min son och de andra runt matbordet. Det stör mig massor att det är så förlegat på förskolan. Det positiva med förskollärarna är att de är snälla, glada, att det är utomhus profil samt att det är det enda dagiset i vår by och gångavstånd. Men samtidigt kräver jag mer än så, vill att mitt barn ska få först och främst vara människa, bara 1 år ju!!! Vill inte att mitt barn ska boxas in i en mall och då få ta del av en begränsad del av världen och inte vara fri att hitta sin egen identitet! Det gör mig förtvivlad!

LD tack för att du gjort mig medveten och satt på mig genusglasögonen! Nu kommer dessa glasögon aldrig åka av!!

Alltid kul att kunna upplysa om förskolan! Med risk för att låta hypernördig, men en intressant grej med förskolans styrdokument är att det som fanns innan läroplanen (lpfö98) så skulle dagis se till att barnen fick hjälp att få en trygg könsidentitet. =könsroller är konstruerade men bra:-D

Jag har ju inga barn men förstår inte alls varför man skulle begränsa dom MER om man INTE skolade in dom i könsrollerna. Det känns ju som att om man inte säger ”Du är tjej/kille så då kan du inte…” så låter man dom vara som de är utan att behöva begränsa dom till ett visst kön.

Jag har blivit begränsad pga mitt kön. Jag ”fick” inte plugga fordonsprogrammet för min farsa, för jag var tjej. Och de få tjejer som fanns på det programmet var ju ”lebbar” och det var väl inte jag frågade han. Så jag pluggade foto istället, som inte gav mig ett skit.

Varför begränsa barn till sitt kön och göra dom hämmade istället för att uppfostra dom till personer och spela på deras styrkor.
Sen att göra, framför allt, pojkar till mjuka och empatiska personer ser jag inget negativt med, det behövs ju.

Jag kommer inte göra skillnad på mina eventuella framtida barn. Pojkar som flickor kommer bli behandlade på samma sätt och dela kläder. Jag själv gillar ”tuffa” kläder och förstår inte varför man ska ha kill/tjejavdelningar. Jag tycker t.ex killbyxor är mer funktionella än tjejbyxor eftersom killvarianten har bättre fickor, något som oftast saknas på tjejbyxor (man ska ju bara vara ”snygg” som tjej).

Intressant inlägg och jag kan inte annat än att hålla med. Sedan undrar jag hur du gör när andra vuxna i barnens närhet vill ”köna” barnen? Säger du till vederbörande, eller? Jag tänker mig att det måste vara det svåraste, det att hantera omgivningen.

Idag sa min lärare (som är utbildad socionom och nu även lärare) till oss i klassen att det finns medfödda skillnader i hjärnan hos män och kvinnor (för det har minsann någon kvinnlig forskare kommit fram till) som gör oss så olika. Jag tappade hakan nästan.

Jo men jag har också läst att det inte finns några större skillnader i våra hjärnor, att om det finns så är det så pass lite så det har ingen betydelse. Men detta började min lärare prata om efter att hon försökt förklara att vi tjejer i klassen kommer få det tufft ute på behandlingshem för pojkar (utbildar mig till behandlingspedagog) eftersom de ser ner på oss, vi har lägre rang och kan se oss som potentiella liggpartners (om vi är tillräckligt unga och attraktiva) och att det blir problem. Jag förstår henne till viss del men att hela tiden hänvisa till att våra beteenden beror på biologi och inte nämna några som helst sociala faktorer, känns fel. Människor som tror på det här med skillnader mellan kön stödjer sig på de här forskningarna när de vill rättfärdiga mäns våld, aggressivitet och sexuella (över)drift.

Jag växte upp med en mamma som hade samma tänkesätt som du. Min mamma nämnde aldrig kön överhuvudtaget. Hon varken begränsade eller förväntade sig något speciellt av sina barn utifrån de kön jag och mina syskon föddes med.
När jag var 18 år insåg jag att jag var homosexuell, vilket självklart inte har varit något problem överhuvudtaget i min familj.
Jag är evigt tacksam för min mamma.
Jag tror att dina barn kommer få den mest optimala uppväxten. Nämligen inga förväntningar eller begränsningar!

Har läst din blogg i flera år och den har hjälpt mig på otroligt många olika plan.
Du har lärt mig tänka på sätt som jag aldrig vågat tro vara möjligt. Fortsätt vara den starka rösten vi behöver. Tack.

Jag håller med dig till fullo! Jag har börjat gå med mitt barn till öppna förskolan och jämt och ständigt hör jag ”åhh vad fiiiin du är idag Harriet” och ”wow vilken tuff tröja du har Peter”. Gaaah jag orkar inte!

Det är väldigt stora skillander på utvecklingen av pojkars och flickors hjärnor, pojkar föds med mycket mer testosteron än flickorna och det påverkar hjärnan.

Forskare säger att en kvinnas hjärna är fullt utvecklad runt 20-22 års ålder och mäns efter 30 år.

Det finns mycket forskning och vad jag fattar det som så vad gäller hjärnan så är skillnaderna störst under utvecklingen. Vuxna kvinnors och mäns hjärnor ser lika ut men igen så är det testosteron och östrogen som får oss att bete oss olika.

Barns kroppar fungerar och ser ut på samma sätt tills det testosteronet pumpas ut i pojkarnas kroppar (runt 6-7?) och det kvinnliga könshormonet i flickornas kroppar runt 8-11 års ålder.

Nu föds vi ju med olika halter av dessa hormoner, därför har vi människor som känner sig ”mer eller mindre”. (manliga och kvinnliga i kroppen, som påverkar hjärnan)

Om man tar bort kroppen, och isolerar hjärnan, så allt vad som blir kvar är ett ”jag tänker alltså är jag” då blir vi könlösa. Men, ens hjärna har ju blivit formad av de stimuli den utsatts för så därför kommer ”jaget” aldrig kunna vara neutralt.

Alltså skillnaderna är enorma om vi tittar på empati osv
Det är intressant faktiskt.
Vårdaren och beskyddaren.

Just det!

Jag uppfostrar också min yngsta son på det sättet att vi inte pratar om han är tjej eller kille utan det gör alla andra så bra åt oss.

Senast idag i leken med en annan pojke så blir det fniss när min unges leknamn är Rainbowdash Battlefield och över nagellack och det blev floder med gråt när det lektes för hårt.
Underbart och uppfriskande tycker jag! Min unge får bli den hen vill och jag blir mer övertygad nu att hålla honom borta från skolan så länge som möjligt, det finns inte ens något som heter genustänk i denna stad. Mitt barn gillar alla färger, olika slags klipp på tuben, olika lekar osv men det har slagit över liiiite till det ”mjukare” därför hans bröder är så buffliga tror jag.
Kan vara jag som styr det.

Jag fick bara vara flicka när jag var liten, blyg och söt, sedan tog jag saken i egna händer och bröt mig lös. 🙂

Du gör ett jääääädrigt bra jobb på de sociala medierna och era barn som exponeras nu, kommer ha facit i hand om sådär 20 år, vilka morsor gjorde bäst?
Östermalmkvinnsen eller radikalerna osv Jag tror på oss faktiskt, ”flickstämpeln” har varit för jädra jobbig, stå tillbaka, vara tyst, snäll och söt nej tack.

Xx

Oj självklart menar jag inte att alla kvinnor på östermalm är konservativa, jag ser två läger i Sverige just nu och det ena kallar jag östermalmsbeteende därför mammorna gått steget längre att klä sina flickor i rosa Gucchi, samtidigt som andra klär sina barn i …kläder bara…

Fan man går verkligen runt tå vad gäller vad man ”får” skriva, det är bra, så sorry östermalm.

Jag tycker du gör helt rätt, vi har försökt göra detsamma med våra två barn, som nu är 14 och 15. Det vi föräldrar gör är tyvärr bara en droppe i det kompakta könande som resten av samhället gör, men vi får kämpa på så gott det går. Nu när barnen är äldre går det att diskutera och problematisera på ett annat sätt, men vi har pratat med barnen om det här från det vi insåg hur stort tryck omgivningen lägger på just könandet och uppdelningen av egenskaper…

Hoppas verkligen ingen har gjort den hemska synd att skicka sitt barn till träningen utan att sätta upp håret på den! Kan inte tänka mig något värre!

Ett tips till er andra föräldrar vars barn inte gillar någon speciell idrott än, är att kampsport brukar vara minst könsfixerat, där är man bara en person 🙂

Tycker det du beskriver låter som ett väldigt vettigt sätt att uppfostra sina barn, och det är precis så jag tänker att jag vill göra när/ om jag får barn. Jag tycker inte det finns någon som helst logik i genusmotståndarnas argument, det som begränsar barn är ju att bli intvingade i en könsroll, men förstår samtidigt att människor har svårt att släppa något som är så inlärt och som genomsyrar hela samhället.

Är själv fostrad till att vara en ”fin flicka”. Till att uppföra mig på ett visst sätt osv. Hade dock (som tur var kan jag väl tycka) en lillebror också vilket innebar en blandning av leksaker hemma som i sin tur innebar att hela min personlighet fick utvecklas. För Jag var ingen ”flicke-flicka”. Mamma klagade alltid på att jag var så smutsig jämnt och fick byta byxor två gånger varje dag efter utelek. För att jag hade krälat runt i sandlådan och grävt gångar i sanden och lekt. För att jag klättrade i träd, cyklade, åkte rullor, kröp runt i buskar, åt bär, klättrade på tak osv osv. Jag var mer en ”pojk-flicka” som hon klädde i klänningar och fixade vid tillställningar. Och visst lekte jag med dockor också. Men när jag fick frågan vad jag önskade mig i julklapp svarade jag ”en bilbana” (som vi fick) fast hon hade hoppats på att jag skulle sagt ett dockhus, för det var vad hon alltid velat haft. Sedan gillade jag också smink och att klä ut mig osv. Idag är jag väldigt feminin samtidigt som jag är självständig och lätt hanterar verktyg, borr, bygga ihop möbler, laga en cykel osv. Min poäng är att även om vi växer upp och fostras på ett sätt så spelar våra personligheter stor roll och hur vi som föräldrar uppmuntrar våra barn att utforska det de själva är intresserade utav. Lekte lika mycket med dockor som jag byggde med lego, sköt luftgevär (var enda tjejen som hamnade på topp 10 under sportlovsveckan) och gillade att sminka mig. Öppna sinnen ?

Tillägg: dock försöker jag själv fostra mitt barn till just ett barn. Hen har inga syskon så får ha alla typer av leksaker och erbjudas alla sidor. Fyller snart 3 och har gått på förskola sedan ett år. Där har hen påverkats av sina kompisar även om det är en Montessori och det inte finns könstypiska leksaker som dockvagnar och bilar. Men hens personliga preferenser har visat sig mer och mer det gångna året vilket är fascinerande. Det är motorfordon som det leks med och serier som tittas på ska helst handla om att hjälpa andra på olika vis. Är en hjälpande person. Tänk vad tidigt dessa sidor yttrar sig!! Kärleksfull så det finns inte. Verktyg är spännande och djur så älskade. Men motorcyklar, flygplan, bilar och helikoptrar är det häftigaste som finns. Tja, vad gör en. En fin medmänniska blir det ändå av denna lilla filuren till slut ändå. Det vet jag. Som hämtar plåster till sina kompisar när de gör sig illa och lämnar över fåtöljen hen sitter i till sin gråtande kompis som absolut ville sitta där utan att säga ett ord om det. För det är hens vän ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *