Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Jag vill inte lära mig acceptera mitt utseende, jag vill släppa tankarna på det helt

Kvinnor måste alltid förhålla sig till sitt yttre. Vi ska ”lära oss älska vår kropp”, hitta våra positiva vinklar, uppmärksamma kroppsdelar som är extra snygga för att på så sätt hitta vår egen skönhet, ”känna oss snygga” (gärna genom att köpa produkter), klä oss smickrande  – det finns hundratals självhjälpsböcker som går ut på att antingen lära oss att ”göra det bästa vi kan med vad vi har” eller bara att vi ska känna oss snygga oavsett. Varenda tjejtidning går ut på detsamma.

Men enda som sker är att vi tänker på hur vi ser ut och som jag påpekat många många gånger så är detta enbart kontraproduktivt.

Men jag vill hellre nå en punkt i livet där jag slutar bry mig om mitt yttre helt och hållet. Alltså, jag menar INTE att jag då ska lära mig älska mitt utseende eller min kropp som den är utan bara släppa det helt. Släppa tankarna på det. Bli fri. Tänka på annat.

Och jag vill hellre tala om hur vi SLUTAR tänka på våra kroppar och utseenden! Hur slutar vi bry oss? Vad för verktyg kan vi ta till för att släppa tanken på att känna oss snygga? Hjälp mig brainstorma! Alla idéer är välkomna!

(Jag kommer dela med mig av mina tips i kommande inlägg.)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vill inte lära mig acceptera mitt utseende, jag vill släppa tankarna på det helt”

För mig har det varit avgörande att inte läsa tidningar och välja bort en massa tv-program. Valfritt reportage om utseende och vikt är oerhört triggande och lämnar aldrig positiva tankar. Det är tyvärr omöjligt att välja bort ALLT, men det har för mig varit avgörande att medvetet välja bort det som kan väljas bort. Kanske lyckats minska exponeringen med i alla fall 70 %. Gud vad jag önskar att det gick välja bort allt!

Jag gör som du en gång sagt, att jag tittar sällan i spegeln. Det blir när jag sminkar mig eller gör något med håret. Annars är det ingen spegel på hela dagen =)
Har varit så hela mitt liv, har dock haft vänner som varit besatta av speglar,men själv har jag aldrig fattat grejen.. Blir lite mera spegeltid nu när man har en bebis som tycker det är jättekul !

Lite brainstorming: släng ut vågen och helkroppsspegeln. köp inte ’tjej’-tidningar, jobba på din personlighet – man vinner i längden på att vara en bra vän snarare än en snygg vän. kläder: tänk komfort framför mode. träna! – när kroppen blir starkare så blir psyket starkare och kan stå emot negativa tankar (så är det iaf för mig).

För mig har det varit en otroligt lång process att släppa alla kroppstankar, men det har gett mig enorm känsla av frihet – så mycket tid som kan ägnas åt annat och så mycket mindre ångest. Jag är ganska ”hård” mot mig själv och undviker verkligen allt fixande med yta – lite som en nykter alkoholist. Just för att jag haft problem med kroppsnoja och ätstörning så klarar jag inte att hålla på med det lite utan att ångesten direkt dyker upp igen.
-Jag läser (förstås) inte tidningar som fokuserar på yta (utseende, mode, kropp, träning).
-Jag äger ingen våg och ingen helkroppsspegel. Kollar som hastigast i en spegel innan jag går ut så att jag inte har sylt på näsan, men det är allt. Har inte vägt mig på flera år.
-Jag har aldrig åtsittande, figurnära kläder. För mig har det varit en stor skillnad – när man inte hela tiden ser hur kroppen putar och veckar sig på olika sätt så slutar man också tänka på det.
-Jag håller inte på och fixar med mig kropp – rakning, smink, krämer att smörja in med, hårprodukter osv – och lägger minsta möjliga tid på kläder.
-Jag pratar aldrig kropp och utseende, varken eget eller andras – ger inga komplimanger, kommenterar inte hur någon ser ut.
-Jag jobbar på att vara ett subjekt också i sexuella situationer. Tror många kvinnor ser sig själva som objekt när det kommer till sex – man tänker på hur partnern ser en, man anstränger sig för att se attraktiv och sexig ut – istället för att vara ett aktivt subjekt som ”tar för sig” av sex. För mig har det i alla fall varit så.
Hmmm…säkert finns 1000 saker till, men detta var vad jag spontant tänkte på.

För mig handlar det om en helhet. Att MÅ BRA i kropp och själ. Det har inte med utseende att göra. Min kropp gillar att röra på sig, tankarna får vila i rörelsen, jag gillar god mat och nyttig mat, och onyttigt ibland. Tänker sällan på det utan känner vad kroppen behöver. Allt hänger ihop. Två kilo godis får troligtvis de flesta att må illa och det är ingen behaglig känsla. DET är mitt fokus, att må bra….

Jag tror på att minimera speglar hemma. Och att imte ha en våg hemma. Varför behöver en ens väga sig EGENTLIGEN?
Och att bli medveten om ens egna tankar och ifrågasätta deras funktion och vad de ger.
gör de att jag mår bra? Vad händer om jag inte kollar mitt hår/smink/kläder? Vad vill jag tänka på och lägga min energi på?
Jag har lyckats bryta mig lös. Jag pratar inte utseende mer. Jag är inte inte längre hur jag ser ut. Jag är så mycket mer än min kropp.

Håller med ovanstående om att inte köpa tjejtidningar och strunta i spegeln… Det här om att inte ha på sig åtsittande kläder var också en god idé, tack för den!
Min egen befrielse kom nog när jag slutade umgås med folk som snackar utseende. Finns så många olika grupper där man kan vara sig själv och inte behöver sitta och dra in magen och ständigt fokusera på vad man ska ha på sig till träffar osv… Rekommenderar att söka upp ett feministiskt nätverk, eller gå med i någon Facebook-grupp där man kan diskutera och reflektera över ANDRA SAKER ÄN UTSEENDE. Skaffa en fysisk hobby, skit i utseendehetsande gym (eller om du trivs där fortsätt såklart) och börja typ paddla eller varför inte yoga, om du vill röra på dig men undvika utseendepressen.
Man märker nog stor skillnad på att röra sig i utseendefixerade gäng och mer avslappnade och roliga gäng. Vem man känner sig bekväm med osv. Man märker vad som är viktigt i livet.
Sen måste jag också flika in att jag tycker att det till viss del är skillnad på eget utseende och kläder. Ibland är det ju kul att gå på stan och köpa en fin kappa. Jag har inget problem med det, men om andra glider ner i ett ångestträsk pga. sånt, så ska man förstås undvika det.
Har man nån i sin närhet som envisas med att snacka utseende fast man t.om. sagt att man inte är intresserad av sånt, så är det bara att kicka ut personen ur sitt liv. Men vad gör man om det är en arbetskompis som man bara inte KAN undvika? Det har jag faktiskt ingen aning om… Arbetsplatser tenderar ju att vara ganska begränsade och de flesta av oss har ju tyvärr inga stora möjligheter att byta jobbmiljö heller…

Om man ska släppa alla tankar på sitt utseende tänker jag spontant att man då enbart gör något för sin kropp av bekvämlighetsskäl. T.ex inte ha smink, för vilken funktion fyller det förutom att intensifiera ansiktsform, fransar, läppar m.m.?
Samma sak gäller håret. Vilken funktion fyller långt hår på sommaren? Själv svettas jag mycket med mitt tjocka långa hår och hade gärna rakat av det om det inte vore för min fåfänga. Däremot hinner det inte växa ut och bli värmande till vintern, så ett alternativ är väl att binda håret på sommaren (eller bära mössa på vintern)
Men om man helt slutar bry sig, ska man då aldrig klä upp sig om man ska bort på finare tillställning, ska man aldrig se ”inbjudande” ut om man vill göra professionellt intryck på någon (arbetsgivare t.ex)? Det kanske är just det som du menar när du säger att vi ska släppa tankarna om vårt yttre.
Och piercingar och tatueringar, vilken funktion fyller de? Är det för att man vill se cool och tuff ut så är ju det också ett slags fokus på sitt yttre. Visserligen kan det vara spännande att ha metall genom huden, men är det ändå inte enbart en utseende”fixering”?

Bara liten kommentar om hår så håller jag på att spara ut till långt för att jag upplever att det är tvärtom. Långt hår kräver inget jobb. Blir topparna för slitna kan man be vem som helst kapa lite med sax längst ner. På morgonen sätter man bara på en snodd så man får hästsvans, tar fem sekunder. Med kort hår däremot måste man gå till frisören och få klippt med jämna mellanrum. För att inte tala om rakat – det kräver ju att man står framför spegeln med hyvel/rakapparat typ varenda dag! 🙂
Jag pendlar mellan kort och långt i perioder pga att jag egentligen tycker jag är snyggast i kort hår, men ÅH VAD BEKVÄMT det är med den där hästsvansen…

-Gör något som du blir helt uppslukad av så du glömmer både tid och rum – och även utseendet.
-Umgås med människor eller se filmer som ändrar dina perspektiv och kan få dig att uppskatta livet.
-Gå ut i skogen, det kan vara tungt att ta sig fram men på ett skönt sätt och naturen tar bort stress.
-Be vänner och bekanta att inte ta och/eller posta bilder på dig om du inte tycker om det. Detta har jag inte vågat göra tyvärr trots att jag får sjukt mycket ångest av att bli fotograferad. Jag skäms för att jag är sån och inte bara kan skita i hur jag ser ut på bild och bjuda på mig själv som man ska göra.
Kanske värt att nämna att jag t.o.m. drömmer mardrömmar om mitt utseende så detta är inga permanenta lösningar utan mer tillfälliga avbrott från ens utseende. Men det är ju alltid något 😉

Förutom de bra tips som redan givits har jag börjat tänka praktiskt. När jag var yngre blev utseendefixeringen för mig ofta något perverst= hade ingen riktig grund i mina mål, utan utseendet blev någon sorts självändamål.
Nu funderar jag på vad jag behöver se bra ut för och om det är något jag verkligen behöver jobba så med utseendet för.
Arbetet? Nej, jag är inte modell, skådis, prostituerad etc. Hel och ren räcker.
Att få ha sex med någon? Det vill jag, men är i ett fast förhållande och får det ändå. Vi har inte mer eller bättre sex om jag piffar.
Social status? Inte intressant för mig personligen.
När jag tänker efter är ett av de bättre tipsen att ha bekväma kläder och skor så du slipper bli påmind och hindrad i rörelse. Som waldorfdagisar där de små barnen inte ska ha ömtåliga kläder eller smycken för att det stör deras lek om de blir smutsiga eller går sönder.

Tack för att du förklarar hur du menar, tror att många missförstår poängen ibland. Jag jobbar också för att sluta tänka på det totalt. Det är väldigt svårt men det jag försöker göra är som många andra kommenterat innan, att inte läsa/köpa tidningar, inte kolla på tv etc. Det är omöjligt att komma ifrån det 100% men jag försöker så gott jag kan.

En annan sak som jag gör är att fokusera på att inte tänka på det, alltså säga till mig själv att sluta och att ta tankarna när dom kommer och första varför. Efter ett tag så blir det second nature att inte tänka på det. Det låter flummigt men funkar för mig.

Att sluta tänka på mig själv som Kvinna med stort K, som en också uppmanas att göra, ”ta vara på sin kvinnlighet”, utan som en levande och verkande människa med många specialintressen (jag är musiker och författare) och aktivt försöka utöva dessa aktiviteter på daglig basis så blir dessa rutiner tidskrävande i den mån att de upptar all min tankeverksamhet och injagar respekt för mig som person hos mig själv.

Jag tänker mycket på mig som person. Eller, snarare, jag försöker att ha det som fokus. Mitt utseende är irrelevant för vem jag är som person. Det är mina handlingar som avgör hurdan jag är, inte min vikt eller mitt ansikte. Men ack så svårt det är att släppa.

Svårt fråga. Jag vet inte, jag är en sådan som bryr sig nämligen men också en sån som accepterat och omfamnat mitt åldrande. Samtidigt så är jag inte fixerad vid mitt eller andras utseende, det är jobbigt. Tycker mest det är kul ur estetisk synpunkt att labba med mitt utseende. Jag ska samtidigt inte ljuga, jag vill se bra ut, jag vill vara/bli smal, men inte bara för att det är snyggt utan för att det tär på min kropp att vara överviktigt. Har precis gått från att ha fetma till övervikt och känner mig smidigare i kroppen. Jag har uppenbarligen inte något svar på hur man gör för att släppa tankar på utseende men välkomnar tips från din blogg för att det är skönt att inte tänka på utseendet majoriteten av tiden. Personligen så tänker jag minst på mitt utseende efter att jag gjort min morgontoalett och är fullt sminkad enligt normen, det är på ett konstigt sätt befriande att veta att jag ser ut att vara i ordning och då kan jag släppa tankarna på hur jag ser ut resten av dagen.

Tidigare i mitt liv när jag hamnat i såna onda tankar och ständigt gått omkring och tänkt på hur ful jag va, tjock osv så har jag försökt tänka att ”nä jag är vacker” med tron att detta ska få mig ur det onda.
På senare år har jag försökt tänka istället ”det spelar ingen roll, jag är som jag är”
Eller typ ”fan va fantastiskt att jag kan använda min kropp att gå, springa och dansa”
Alltså att istället för att försöka tänka hela den där ”jag duger som jag gör, jag är visst vacker” så får man försöka (trots att det är skitsvårt) bara ge fan i att tänka så. Fuck allt annat jag har en kropp och den är magisk. Det är roligare att tänka på politik, konst eller annat konstruktivt 😉
Puss!!

Jag bestämde mig när jag var runt 20, att nu ska jag sluta försöka bli nöjd med mig själv, sluta försöka hitta mina finaste sidor, sluta försöka förbättra mig själv. Bara acceptera att så här ser jag ut, jag har en del fina sidor och en del fula, det har alla människor och sånt är livet.
För första gången i mitt liv kände jag mig fri och verkligen lycklig i min kropp. Äntligen slapp jag ägna så mycket tid åt mitt utseende! Jag när jag slutade fokusera på typ att mina ögon är vackra så började jag även se att fan, hela mitt ansikte är ju vackert! På sitt eget sätt. Jag ser inte ut som Adriana Lima men jag är ändå jävligt snygg. Jag behöver inte se ut som någon kändis för att känna mig fin, jag kunde inse att jag var snygg för att jag var jag.

För mig har det varit babysteps som gällt. Jag började med att inte sminka mig till vardags (skolan), men vågade inte gå utan smink på extrajobbet eller på festligare tillfällen. Men när jag insåg hur skönt det var att slippa slutade jag helt. Hat sparat så sjukt mycket pengar och sjukt mycket tid. Slutade sedan köpa produkter till hår så när de gamla tog slut fick jag klara mig. Nu har jag endast vatten i en vattenspruta för att tämja de bångstyrigaste lockarna. När jag slutade raka mig (det absolit svåraste) började jag med fittan, den såg ju ändå ingen, sedan benen för det gick ju att dölja när jag ville och allra sist armhålorna. Tyckte armhålorna var jobbigast för folk ser dem ofta (har typ alltid linne eller klänning med smala axelband) och inte bara det att folk tycker det är äckligt, utan det är ett politiskt statement. Min kropp tvingas vara ställningstagande.
Iallafall så tänker jag så sjuuuukt mycket mindre på min kropp nu (bara lite viktångest kvar men även den har stillats) just för att jag inte granskar min kropp ständigt. Jag ser inte porer i ansiktet för jag lutar mig aldrig nära spegeln, jag har vant mig vid mina håriga ben även på sommaren (franska gener ger mig tjocka svarta hår) och så jävla skönt att slippa ångesten att inte kunna gå ut pga inte rakat/sminkat/målat naglar/stylat håret. Så. Jävla. Skönt. Plus att som ofixad får en automatisk färre påminnande kommentarer.
Mitt tips var alltså babysteps.

Jag tror starkt på passion. Och då menar jag inte två människor emellan (även om sånt kan va trevligt med) utan för att brinna för nånting. Ha ett intresse. Och en integritet som kommer på köpet. Med all respekt för alla dem som gärna gör ingenting av sin fritid, men nåt säger mig att en biolog som brinner för en viss art, eller en fågelskådare som brinner för att va ute i naturen, eller en bokslukare av rang, eller en som samlar på Cola-burkar som inte fanns det nån morgondag etc etc etc inte har TID att bry sig om sitt utseende/sin kropp lika mycket som en person som i brist på själsligt innehåll mättar sin tid med teve, skvallertidningar, sminkbloggar och typ ratsit. Se bara på de olika jobben. På de ställen där folks jobbar med sånt de älskar förekommer det mycket mindre mobbing, osämja, ohälsa och trashhantering av sitt eget jag än på de jobben där folks jobbar för att de saknar utbildning eller drivkraft eller för att de helt enkelt måste. Så mitt råd – skaffa dig ett intresse. LÄR dig nånting som är så pass spännande att du helt enkelt inte har tid att bry dig om hur du ser ut. Och ge dina barn tillräckligt med bildning och nyfikenhet inför världens ting att de inte ens hinner glo i spegeln innan de springer ut i det fria, för världen är så pass mycket roligare utanför.

Slå av allt som har med utseendefixering att göra. Konsumera inga ytliga tidningar, kolla inte på några ”plastiga” dokusåpor, skit i all sexistisk reklam med mera. Tänk att du bara är en flugskit på jorden och inte har tid att fylla ditt liv med saker som inte gynnar dig.

Kan starkt rekommendera Byron katie. Hon tjafsar inte om självkänsla eller att lära sig älska sig själv och sin kropp. Där är det ett konkret sätt hon lär ut som kallas ”the work”. Genom det får du bort alla stressfulla tankar. Genom att ifrågasätta dom,inse att dom inte är Sanna och därmed sluta tro på dom. Som en som kämpat med att komma över våldtäkter och skuld och skam och annat skit kan jag säga att det funkar. Det funkar nästan obehagligt effektivt på alla negativa tankar ”jag vill vara nöjd med min kropp” ”jag borde vara bättre mamma” ”jag är skadad för att dom våldtog mig” ”jag är rädd för att dö” hon har skrivit många böcker. Är man intresserad så kolla in henne på youtube.

Förutom det här med komplimanger som den här bloggen tagit upp tidigare och som jag tycker är så oerhört befriande så tycker jag att det hjälper att bestämma en nivå av pyssel med kläder och utseende och sedan hålla sig där. Jag borstar håret och sätter upp i en tofs varje morgon, då är jag bekväm och slipper tänka mer på det. Är det fest lägger jag 10 min på smink, annars tva typ. Trivs inte i vissa kläder så köper dem inte oavsett om någon tipsar om att jag skulle vara fin i dem.
Ovanstående tips vad gäller att hitta vad man brinner för skriver jag också under på.

Mycket bra inlägg!
Har gått runt och tänkt i samma banor, inte minst sedan ett par dagar tillbaka efter att ha fått en kommentar som antagligen var menad som en ”uppåtpuff” men som landade tvärtom… Är jympaledare på Friskis och efter mitt pass fick jag i omklädningsrummet höra av en motionär att ”det är jättebra med en ledare som har lite ’kött på benen’ ” (strl. 38, om det nu är relevant). Som sagt, antagligen menat som någon form av komplimang, eller åtminstone något positivt, men det påminde mig bara om att folk lägger märke till och bedömer min kropp (oavsett om de tycker den är fin eller ful).
Man bör vara väldigt försiktig om hur man kommenterar andras kroppar (eller varför inte helt sluta upp med skiten?), turligt nog är jag tillräckligt trygg i mig själv för att kunna låta såna här kommentarer passera, men hade jag exempelvis haft en bakgrund av ätstörningsproblematik kunde ju hela situationen blivit extremt jobbig…
När jag står på jympagolvet vill jag kunna fokusera på hur fantastiskt väl min kropp fungerar, glädjas åt att den orkar studsa, göra armhävningar och springa – jag vill inte tänka på hur andra människor tycker den ser ut…

1) Försöka öva på att ”bara vara” alltså bara låta intrycken passera utan att värdera. Kan man göra när man t.ex. sitter på bussen eller är ute och går. Värdera inte hur folk ser ut eller vad de gör, utan låt det bara passera.
2) Gör något som är roligt p.g.a. utseendefixering kan ta upp väldigt mycket energi och sedan blir det ett ”tomrum” som måste fyllas.
3) Försöka utmana sig själv liten bit i taget. Typ om man har svårt att visa sina överarmar kan man ta på sig ärmlös tröja men ha en kofta i beredskap. Om det känns för jobbigt kan man ta på sig koftan och känna att det är helt okej och inte skämmas för att man tyckte det var jobbigt.
4) Tänka på vad som faktiskt skulle förändras om man fick sitt drömutseende. Det skulle inte göra en lyckligare. Snarare är det vänner, familj, meningsfull vardag och upplevelser som gör en lyckligare. Försök sträva efter det istället.
5) Acceptera att livet inte är perfekt men var tacksam över det som man har. Försök fokusera på den trevliga fikan man tog med en kompis, något roligt som hände på jobbet osv. Acceptera att man själv inte är perfekt men var stolt över det du åstadkommit och att du gör ditt bästa.

Tänkte på det här med kroppen igår, att den är ett ting som vi ska besegra i alla lägen. Trött? Kötta på, du bestämmer, lite till kan du!!! Tjock? Banta ner dig, och helst fort!!! Sjuk? BLI FRISK!!! osv osv. Vi lever inte i vår kropp utan med den lite vid sidan om som om den inte tillhör oss egentligen utan den är ett nödvändigt ont som ska fajtas.
Det ska liksom vara så gott som omöjligt att bara slappna av i sitt eget skinn. Menar inte att man inte ska kämpa för att bli frisk från någon sjukdom men även bara i vardagen är allt en kamp mot kroppen. Lyssnar vi på vad den försöker säga?
Vet inte om jag är luddig nu, hoppas någon förstår 🙂

Tror jag förstår. Man ska piska på hästrna, kroppen ska bara foga sig och lyda ens krav och förväntningar.
Jag tror man får försöka att istället finna medkänsla och tillgivenhet med sig själv. Behandla kroppen som sitt älskade barn man ska mata, klä på, hålla varm och torr och se till att den är nöjd och mår bra.

Vi måste börja, vi som kallas kvinnor. Vi måste visa vägen och våga vara fula eller normala som männen är på ytan. De kan inte förändra oss mer, vi kan förändra och bli och påverka det. Inte männen.

Död åt speglar. Hade inte haft helkroppsspeglar hemma. Kanske badrumsspegeln ändå får hänga kvar, för man vill väl se Amazonas mellan tänderna när den finns där. Men speglar. Sluta spegla sig.
Och våg bort.
Är väl det jag tror gör störst skillnad.

Om man skaffar sig ett intresse som inte har med kroppens prestationer att göra, så kommer man bort från kropppsfixering. T.ex studier som engagerar, engagemang i en organisation eller något annat som upptar ens intresse så att man finner sin identitet i detta och lyfter fokus från sin kropp.
Löpning, träning, dans etc. fungerar dock inte eftersom dessa aktiviteter hänger ihop med kroppens funktioner. Det behöver vara något som engagerar hjärnan istället

Det här med kläder är en till grej. Jag har alltid varit väldigt modeintresserad, även om jag aldrig riktigt har känt någon större lust att klä mig trendigt. Jag har alltid trivts i helsvarta, lite androgyna kläder. Men folk har alltid kommenterat ”men VARFÖR klär du dig sådär?! Du passar ju så bra i pastellfärger och klänning, det passar din personlighet mycket bättre än de där emokläderna”. Och ja, jag vill ju att folk ska se att jag är en glad och rolig person, och kanske de svarta kläder gör så att jag framstår som lite svår och deppad? Så de senaste 10 åren har min garderob bestått av pastellfärgade kjolar och klänningar. Kanske något enstaka svart linne eller ett par svarta leggings.
Så slog det mig för sådär två veckor sedan… Vem klär jag mig för? Jag känner ju mig mer som mig själv i svart flanellskjorta än i en rosablommig blus. Vad spelar det för roll om någon tror att jag är deppad pga min klädstil? Jag tror ändå inte att någon skulle tro det, och OM nu någon random människa på stan tror det, so what? Tar jag skada av det? Nej, det gör jag inte…
Så, de senaste två veckorna har jag rensat garderoben på pastelliga flickiga kläder och shoppat svarta stuprörsjeans och flanellskjortor. De flickiga plaggen befinner sig just nu hos Myrorna och förhoppningsvis kommer någon söt person som älskar flickiga kläder köpa dem och använda dem, och trivas bättre än jag gjorde. Faktiskt, så jäkla skönt att känna att jag inte behöver bevisa något med min klädstil utan bara behöver bry mig om vad JAG tycker 🙂

Jag brukar inte heller väga mig, titta en massa i speglar, läsa tidningar osv, precis som många andra nämnt. Helt enkelt undvika stressfaktorer, också de där ”roliga”, typ när man läser en tidning och plötsligt känner att ”jag vill prova det där, och hur skulle jag se ut i det där, och kanske man kunde göra sådär”.
Sen, ifall jag faktiskt har en dålig dag då jag känner mig ful och det är jobbigt, kan det hjälpa att helt enkelt bara erkänna det för mig själv. ”Ja, jag är ful idag.” Det ger mig nåt slags lugn, jag behöver inte bevisa något för mig själv eller andra genom att försöka dölja och sminka över, för jag vet redan att det är som det är. Och ifall nån skulle säga att jag är ful, eller ge mig nån konstig blick som jag tolkar på det sättet, så kan det inte ta ner mig så mycket för jag vet ju redan om det.

Jag försöker lyssna på min kropp i stället för att titta på den. Hur mår min kropp idag? Har jag ont någonstans? Spända muskler? Hur känns det när jag rör mig? Springer, går, sitter, står…. Vad är jag sugen på att äta? Att dricka? Har jag skrattat idag? Är jag glad? Har jag kramat någon idag? Har jag stressat över något?
För mig är detta ett jättebra redskap för att flytta fokus från form till funktion.
Läste för övrigt i senaste numret av tidskriften ”Nära barn” att man ville göra någon motvikt till alla ”så får du tillbaka platta magen efter graviditeten”, och då tänkte man först göra något i stil med ”så lär du dig älska din egen kropp efter graviditet i stället”. Men man hade tänkt om (tack för det!) och ställde i stället frågan till några olika föräldrar ”hur känns föräldraskapet i kroppen?”. Rätt tänkt! Allt tjafs med att man ska älska sin egen kropp håller ju bara kvar fokus på ytan, precis som du säger.

Varför ska man sluta tänka på och bry sig om hur man ser ut egentligen?
Det är väl bara roligt att tänka på hur man ska förbättra sitt utseende och piffa till sig? Det har ju med estetik att göra
Nån här nämnde i kommentarerna att man kunde bry sig om typ konst istället, men konst har ju med utseende att göra i högsta grad, så om man gillar konst varför kan man då inte uppskatta utseende, man kan ju göra konst av sitt utseende med
Ni som kommenterar tips på hur man ska sluta bry sig – Det verkar som att ni har en massa komplex och ångest över hur ni ser ut, och att ni vill ”fly” från det…
Jag har då aldrig ångest över mitt utseende (är snygg), jag tycker det bara är roligt att bry mig om mitt och andras utseende
Och förresten:
Svenska kvinnor generellt ser ganska tråkiga ut och har ingen stil, de flesta verkar inte bry sig nämnvärt, i andra länder däremot bryr sig kvinnor mycket mer om att klä sig snyggt och se kvinnliga ut och där tror jag inte den här typen av diskussioner ens förekommer

Flytta någonstans där reklam inte är en del av gatubilden! Har inte mått så bra som jag var utomlands i flera veckor och inte behövde ta in vad något märkligt ideal skrek åt mig från gatornas alla hörn. Och vägra köpa annat än plagg som känns som en vänlig kram på din kropp, om det så ska vara i en storlek större än vanligt.
Och tänk på att det finns idioter som vill tjäna pengar på min osäkerhet, och därför försöker göda den på olika sätt. F*ck you.

Hm, viktigast för mig just nu är att min ev utseendefixering ska kännas självvald. På jobbet har jag haft många långa diskussioner med en yngre kollega som envisas med att kommentera utseenden på lite olika sätt.
”Du ser trött ut”
”Du borde borsta håret” (…)
”Du passar bättre i x än y”
Samt givetvis en hel del ”positiva” kommentarer i stil med ”fina kläder” osv (själv tycker jag lika lite om både ”positiva” och negativa kommentarer).
Detta sägs seriöst av denna person i välmening. Det positiva som framkommit av detta är att jag blir bättre på att säga ifrån och förklara vad jag menar och hur jag känner angående utseendekommentarer. Gillar denna kollega men hen är helt lost när det kommer till detta, pga att jag gillar henom så orkar jag ta mig tid att prata om det. Jag berättar att jag normalt är förskonad från att tänka på mitt utseende, vi pratar om vad det spelar för roll om jag blir tilldelad informationen att jag t ex ”ser trött ut”, har det någon positiv inverkan? Har det någon ev negativ inverkan? Om kollegan undrar hur jag mår så kanske kollegan kan fråga hur jag mår istället för att kommentera mitt utseende och arbeta därifrån.
Är förmodligen ganska utseendefixerad/skadad på många sätt men så länge jag inte upplever att det kommer utifrån på ett aktivt sätt riktat mot mig personligen så har jag lyckligtvis lätt att inte bry mig.
Det jag drar till stacken själv annars är inspirerat av dig; träffar jag barn så är de inte fina, har inte fina/coola/söta kläder utan jag försöker låta dem vara personer. Sen försöker jag efterleva mitt eget kommentarshat och inte prata om andras utseenden, lunchlådor med mera.
Förresten halvrelaterat, min favoritkommentar att irritera mig på, kan det här vara det första alla slutar säga så är jag evigt tacksam. Ofta sagt som respons om någon av okänd anledning vill gå ner i vikt/börja motionera: ”Vaddå, du är INTE tjock!!” sagt med något slags förfärat eftertryck som bara befäster att det är hemskt/dåligt att vara tjock.
Puh.
TLDR; säg ifrån när någon kommenterar ditt (eller andras) utseende(n).

Så himla bra inlägg!
Min egen utseendehets har trappats ner steg för steg under många år.
Det första jag gjorde var nog att bli feminist, eller erkänna mig själv som feminist.
Sen kom det bara av sig självt liksom. Men det har tagit lång tid, och jag är verkligen inte fri från utseendefixering. Långt ifrån. Men jag känner mig verkligen friare nu än för typ fem år sen.
Jag rakar mig inte, och i år vågade jag gå barbent jätteofta!(förutom bikinilinjen, den rakas och noppas)
Jag sminkar mig inte (förutom ögonbryn, jag har SÅ svårt att inte sminka ögonbryn. De är nog min allra svagaste punkt i utseendehysterin)
Jag speglar mig så lite jag kan (jobbar i klädbutik = speglar ÖVERALLT)
Klipper håret själv
Äger ingen våg
Jag klär mig mycket mer bekvämt
Men det som hjälper mig mest är nog att umgås med folk som inte pratar om utseende. Mina vänner är nog aningen mer fixerade vid utseende än jag, men de _pratar_ aldrig om utseende, och det är befriande på riktigt.

Men tråkigt. Ingen hårfärg, piercing, smink, roliga kläder etc etc etc. Nej. Utseende kan vara -roligt och kreativt- och man kan leka runt med så många olika grejer. Fattar känslan men skulle aldrig vilja bli av med ”min stil” som alltid förändras och morphas. Men good for you om det går att släppa allt 🙂 best of luck!

Bra skrivet! Själv har jag slutat läsa ”tjejtidningar” och jag kollar inte så ofta i speglar. Steg för steg känner jag mig mer avslappnad i mig själv. Samtidigt så tycker jag det är kul att hitta på lite grejer med utseendet också. Som nu senast då jag färgade håret för att testa nåt nytt. Men det är verkligen på ett annat sätt nu än då jag var 20 år. Då tänkte jag mycket mer på hur andra skulle reagera och tycka.

Tjejtidningr och konsumtion av annat litteratur har alltid förstört ich skapat självhat hos mig. Men nu mår jag mycket bättre av bland annat byta ut den litteraturen och fylla med annan litteratur som jag faktiskt tycker är intressant, typ serietidningar och skräckisar. Nu när jag har energie och ork över.
En tid kunde jag också trycka ner andra kvinnor för att må bättre sjäv, oftast handlar det om fyllda bröst eller läppar. Jag mår dock bättre av att ta deras parti och när omgivningen trackar ner på sådant så säger jag att de får göra vad fan de vill med sina kroppar och att de inte är deras ensak.
Att säga ifrån har hjälp mig också, och då menar jag inte på det trevliga konstruktiva sättet, ibland måste man ge långfingret. Om en person kommenterar mitt eller någon annans utseende, låt dem veta att deras åsikt inte är värt ett piss på att mindre trevligt sätt. 🙂

Svårt. Lika viktigt som att inte ha speglar blir det ju att tex inte posta bilder på sig själv i sociala medier. För även om man medvetet inte lägger ut snyggebilder på sig själv så har man ju ändå granskat bilden för att se om den uppfyller syftet. Och då kommit fram till att man inte är snygg på bilden. Så lägger man ut en enligt normen fulbild så står ju den ju i relation till snyggebilden vilket ju betyder att man följer gängse utseendefixering likväl..

Jag tror på att fokusera på annat. Då menar jag inte att skaffa sig en hobby som tidsfördriv utan skifta energi och tankefokus på att bli bra på något en brinner för. Jobba för att denna kunskap/färdighet blir del av ens självbild och få sitt bekräftelsebehov stillat av icke utseenderelaterade egenskaper som en kan kontrollera. Och kanske helt eliminera behovet av extern bekräftelse så att vi kan sluta bry oss om vad andra tycker och tänker.

Jag brukar känna mig rätt ”cool” när jag går utanför dörren och bara vågar se ut som jag gör utan fix och trix. Tycker jag att det är jobbigt tänker jag på feminismen haha. Jag tänker att jag säkert ser ut som någon som missbrukar utan smink, men tänker att det är andras problem att tro det isf. Jag är liksom för awesome för att sminka mig för att försöka se bra ut för andras skull. Typ så försöker jag tänka.
Sen så undviker jag att posta bilder på mig själv på fb och instagram osv. Det blir bara att jag analyserar hur bilderna ser ut och lägger på ”snygg-filter” (som på din bild till inlägget, som jag inte förstår varför du la upp till den här texten men ok) istället för att visa hur de egentligen ser ut. Om jag har bild på mig själv så är det när jag gör något speciellt som ska berätta något, jag försöker alltså undvika den renaste formen av ”selfies” där man bara posar rakt upp och ner.
Undviker också att spegla mig så ofta. Att inte spegla sig i varje fönster man går förbi på stan 😛
Men det som har gett mest är att sluta väga sig, helt klart.

Jag förstår precis vad du menar, helt klart och det är en bra tanke. Men om vi slutar att bry oss om hur vi ser ut, helt och hållet, skulle vi då inte också sluta att gå till frisören för att färga håret, sluta sminka oss då vi inte bryr oss längre, lägger ingen vikt på om vi ska lyfta ögonen lite med mascara eller se lite piggare ut med rouge (tex).. förstår du hur JAG menar. Jag älskar att sminka mig, (lagom), jag älskar att fixa håret och känna mig fräsch men förstår vad du menar med vikten, den kan man ju släppa! 🙂

Det räcker väl med att duscha för att känna sig fräsch, föra bort eventuellt hår från ansiktet för att det inte ska vara ivägen och möta livet med en positiv attityd? Då sparar en tid, pengar och energi, och folk blir imponerande av en som skiner inifrån istället för att använda konstgjort skimmer :).
Och ja, stackars frisörer och sminkföretag som går i konkurs :'(

Alla mina tips har säkert redan nämnts på ett eller annat sätt, men det här funkar för mig:
-Väg dig aldrig någonsin.
-Unvik speglar (är dålig på det själv)
– Träna inte (såg att någon tyckte tvärtom, men för mig gör träningen (typ gym) att jag blir otroligt kroppsmedveten. Kanske bättre att skaffa någon hobby som innebär fysisk aktivitet utan att det är typisk träning, om en nu vill bli stark).
-Inga skönhetstidningar
-Klä dig aldrig i obekväma kläder även om de är fina. Att behöva gå runt och rätta till, dra ner, dra upp, fixa med kläderna hela tiden, gör att en måste tänka på hur en ser ut.
-Bli politiskt engagerad. Ditt utseende blir väldigt sekundärt när du har ångest över fascismen t.ex.
-Slå undan tankar på utseende, kommentera inte andras utseende.
-Varje gång du försöker göra dig snygg inför någon annan, varje gång du blir medveten om att t.ex. en man bedömer ditt utseende, tänk att ”varför i helvete ska HAN tycka att jag är snygg, jag vill inte att random män ska tycka att jag är snygg”.
Med det sagt, jag är rätt dålig på att följa mina tips. Men jag försöker. Jag tror att en alltid måste vara medveten om det här. Att aktivt motarbeta sitt sätt att se på utseende.

Jag förstår inte riktigt det här med gym och varför det ska undvikas (av kvinnor såklart). För det är ju det som kommer hända, män kan vara på gym utan att det handlar om utseende och må dålig av att vara där, men kvinnor kan inte?
Jag tror inte lösningen är att sluta träna då de har så mycket posetivt med sig, typ skadeförebyggande, ökad koncentrationsförmåga och faktiskt så är det ganska roligt att träna.
Jag har en bättre lösning, gym där inte män är välkommna. För det är oftast män som bidrar till att en som kvinna känner sig stött och ut-tittad. För att kvinnors hälsa inte (igen) ska komma i andrahand i samhället tycker jag att det är en rimlig lösning istället för att kvinnor åter igen ska avstå.

ååå jaaa så HIMLA bra!
jag brukar
– undvika livsfarliga ytlighetsfällor. Så ”tidningar för kvinnor” (läste precis ditt inlägg), vissa bloggar/hemsidor,
– zooma ut från mig själv. som att typ: här sitter jag på ett bussäte och tänker på hur mina axlar ser ut. på en buss som en fylld av människor, på en gata som går upp mot uppsala slott, i en stad där det bor 200 000 människor, i ett län där det går x antal bussar varje dag, i ett land som säger sig vara jämställt, i ett norden … ja, du fattar. då blir mitt utseende en ganska liten grej.
men också!
– peppa mig själv genom att komma på saker som jag hellre lägger tid, fokus och energi på. jag menar, det finns så himla många fantastiska människor jag känner och känner till. så många relationer jag vill ta hand om. så många katter jag vill klappa. så mycket ny god mat jag vill lära mig att laga. ibland skriver jag listor, över dessa grejer.
– tänka på saker som jag vill förändra. kan vara alltifrån mina egna tankesätt till mitt egna liv till HELA VÄRLDEN. (obs hela världen är lite omvälvande ibland dock) och det krävs mycket energi till att förändra saker. samt ger mycket energi. men bra grej: det blir inte så mycket energi över till att grubbla över mitt yttre.
kärlek!

Jag har släppt tankarna på mitt utseende och på min kropp nästan helt. Jag älskar känslan av att vara inte en människa/kropp utan liksom vara det jag intellektuellt tänker, tycker och resonerar om. Det är en speciell känsla (låter kanske lite koko) men att uppnå det är väldigt befriande.
MEN så fort jag kommer utanför dörren och går på gatan blir jag påmind: ”Det ser bra ut!” (kille, 32år stannar till bilen för att säga det), ”Min kompis tycker du e skitsnygg” (2 killar, 16år), ”Vacker du är!” (man, 45år). Eller är det busvisslingar, ”komsi komsi”, ”mjauuuuu” och liknande. Listan på vad (helt okända) killar sagt till mig om mitt utseende och min kropp är såklart enormt lång (givetvis inget ovanligt, jag är ju tjej).
Min poäng är att det tycks kvitta huruvida jag själv släpper tankarna på mitt utseende och på min kropp, för nog fan gör inte killarna utanför dörren det. Jag vill inte anpassa mig efter dem och exempelvis klä mig i en soppåse, men även om jag skulle vet jag att de ändå tittar på mig och bedömer mig. När jag så ofta får kommentarer om mitt utseende är det förbannat svårt att inte lyssna. Inte att det förändrar mig så mycket, eller jag försöker stå emot att det så ska, men jag blir medveten om att jag har en kropp och jag har ett utseende (som andra har åsikter om, även om jag inte har det). Jag vill inte att folk ska titta på mig, bedöma mig och framförallt är det fan inte okej att de kommenterar mig högt. Jag lever inte för att de ska bekräfta mig vilket de verkligen verkar tro. Så den största utmaningen för att släppa tankarna på min kropp och på mitt utseende åligger inte på mig utan på de killarna jag möter i samhället. För annars är mitt bästa tips för att släppa tankarna om utseende och kropp; gå inte utanför dörren!

Sluta med social media och engagera dig i stället på riktigt som volontär med behövande människor i verkligheten, då hinner du inte fokusera så mycket på dig själv samtidigt som du får så oerhört mycket värme, kärlek och bekräftelse från det verkliga livet så att ditt utseende blir helt ointressant. Mission completed.

Tack för alla bra tips! Har fått med mig mycket på vägen. Ett av tipsen var ju att bara bära kläder man gillar, så jag har precis rensat ur min garderob på ALLA kläder som jag inte trivs i av en eller annan anledning. Det blev inte så mycket kvar så var tvungen att köpa nya överdelar. En gång i tiden, innan jag fick lära mig att det var ”okvinnligt”, så var jag förtjust i svarta lösa toppar. Valde således ut några och tog med till provhytten.
Bestämde mig för att prova med ryggen vänd mot spegeln först. Ifall det inte kändes bra så var det ju bara att ta av (och slapp då förknippa olustkänslan med synen av min halvnakna kropp i spegeln). Ifall det kändes bra så fick jag titta, och sedan köpa.
Ingen av tröjorna var riktigt bra. Även på dessa oversize plagg var ärmarna smala, eller tygen genomskinliga, eller så var de väldigt urringade. På ett eller annat sätt fick de mig att känna mig utelämnad, liksom uthängd. Visst satt de okej, ifall jag drog lite här, rättade till lite där, men det var ju precis den känslan jag ville komma ifrån.
Gick till herravdelningen och hittade snabbt två tröjor som satt bättre (dvs, inte exponerade kroppen) och var av bättre kvalitet. Köpte direkt.
Rekommenderar med andra ord att värdera känslan före synen i spegeln vid kommande klädinköp. Kanske en självklarhet för många andra, men för mig var det en ny upplevelse eftersom jag är van vid att (dam-)kläder ”ska” sitta på ett visst sätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *