Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Är det bara snygga människor som kan släppa utseendefixeringen?

Hej Blekk skriver ett inlägg om komplimanger. Hon håller inte riktigt med mig om att komplimanger alltid är av ondo utan menar att komplimanger kan hjälpa människor som ej passar in i normen att orka med, känna sig ok, släppa ångest över att inte passa in eller passera.

Olika kroppar har olika utgångslägen och därför är kostnaderna olika höga beroende på var man står och vem man är och det håller jag fullkomligen med om. En transkvinna kan t.ex inte sluta raka sig eller skippa sminket på samma villkor som mig då hennes kropp kommer dömas på ett helt annat sätt. En rasifierad kvinna kommer alltid uppfattas som vulgärare än sin vita medsyster och tjocka kvinnor uppfattas ofta som ovårdade och då är det kanske extra viktigt att hålla fasaden intakt. 

Hej Blekk håller inte med mig om att vi bör sluta ge varandra komplimanger och menar att de enda som detta funkar för är de som redan uppfattas som snygga men där håller jag verkligen inte med. Dels för att det helt enkelt inte är sant i mitt fall.

ful

Jag får ju OFTA höra att jag är ful, äcklig, fet, okvinnlig osv. Visserligen beror väl detta på att jag satt mig i skottlinjen för sådant tyckande, men att jag skulle vara snygg eller normativ är ju verkligen en sanning med modifikation om vi ska gå efter samhällets normer och ideal. Kvinnor som mig får nämligen inte finnas. Jag är väldigt tjock. Jag är snart 40 år och är man 40 som kvinna så är man ej med i beräkningarna. Jag har hängbröst och hängmage, en kropp som fött barn och det syns. Jag har kraftig svart kroppsbehåring som jag ej tar bort. Jag är inte vad samhället skulle klassas som attraktiv kvinna överhuvudtaget även om en del av er säkert tycker att jag är det. (Har mer med min personlighet att göra tror jag)

För mig håller komplimanger kvar mina tankar på mitt utseende. Det som ger mig ångest. Ju mindre jag tänker på det desto enklare blir det för mig att avfärda de elaka kommentarerna också eftersom att mitt yttre inte blir lika viktigt för mig när det ej uppmärksammas i andra sammanhang.

Däremot så tror jag att det är enklare för snygga eller normativa kvinnor att släppa tankarna på sina kroppar och ansikten. Jag tror att om man redan är normativ så kommer steget tills självacceptans vara mindre. Har man ljust hår på benen så syns det ju knappt ändå om man slutar raka sig. Är man vit och smal så kommer man som sagt ej dömas lika hårt om man är ovårdad till skillnad från exempelvis en rasifierad eller en överviktig kvinna. Olika sorters kroppar döms olika hårt och därför kan kampen inte se lika ut för alla.

Men jag är fortfarande övertygad om att fokus på utseendet inte hjälper nån, oavsett kropp eller förutsättningar.

tjock o gammal

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Är det bara snygga människor som kan släppa utseendefixeringen?”

Du kör ju dock med omvänd kroppsfixering. Du gör ju ditt yttersta för att inte ”följa några normer”. Och du skriver väldigt ofta om din kropp. Och ”hur andra ska göra”. Så du faller tyvärr i samma utseende fälla som du försöker förhindra. Besatthet av kroppen och utseendet.

Mm just det…”feminister som SLÖSAR TID på att ODLA hår/vara osminkad/ej banta/skita i gym osv (istället för att göra nåt VETTIGT)” eller vadå? Att skita i normer är ju inte direkt en ansträngning (förutom eventuellt psykiskt då när en får skit från samhället) eftersom en ju faktiskt inte behöver göra nånting alls. Dessutom säger inte Lady D nåt om hur andra ska göra, bara hur hon själv gör och tänker kring just det.

Hej!
Jag älskar verkligen när du tar upp sådana här ”här är en människa som inte tycker som jag och som säger emot mig. På följande punkter skiljer sig våra resonemang åt och detta har jag att säga om det”.
Så himla klokt och vettigt bemötande och jätteskönt att uppleva meningsskiljaktigeheter som avhandlas utan smutskastning och smaklösa formuleringar.
TACK!

Jag håller med dig i stort och tycker du har helt rätt i att en så långt möjligt bör sträva efter att släppa fokus på utseendet.
MEN det blir lite problematiskt när du skriver att du inte skulle anses som attraktiv. Ser man till ditt ansikte så tror jag att många håller med om att du absolut räknas till de snygga, attraktiva människorna. Det finns många som är fulare än dig, helt enkelt.
Liite kan en faktiskt dra paralleller till Mollyfallet. Typ ”Om Molly Sanden skulle vara tjock, vad är då inte jag som drar två storlekar till?”, ”Om LD inte är attraktiv, vad säger det om mig som har akne i hela ansiktet?”
Antar att du inte håller med mig. ☺
Ang. att du ofta får höra att du skullr vara ful, okvinnlig och äcklig, som du skriver, behöver inte betyda att de tycker precis så. Det kan lika gärna vara det som meningsmotståndarna tar till när argumenten tryter. Det är ju inte ovanligt att försöka trycka till och svartmåla dem som en ogillar.
Tyvärr.
Hur som helst håller jag helt med dig om att det är lättare för dem som av sig själva följer utseendenormen att befria sig ffån den i tanken.

jag vet att min ansikte är normativt och till och med väldigt snyggt – OM man skalar bort dubbelhakan och resten av kroppen. och det kan man ju inte. Jag är ju en hel människa och som tjock och hårig osv så är jag helt enkelt inte med på vip-listan. Jag brukar dock akta mig för att gnälla på hur jag ser ut just pga det du tar upp här. Skulle jag gå ner i vikt så skulle jag förmodligen räknas som väldigt snygg. (obs säger ej att man inte kan vara snygg som tjock bara att samhället inte ser på en så)

Jag tror att det är mycket enklare för de som är normativt snygga att inte bry sig om utseende. Och det beror inte på positiva kommentarer tror jag, utan på grund av att de som inte är normativt snygga oftare får höra negativa kommentarer. Får man höra en sak från flera olika personer under en längre period så är det svårt att inte börja lyssna på dem och tro på dem. Då spelar det ingen roll om någon kommer med positiva kommentarer till en för dem tror man ändå inte på, utan (som du skriver) så för det bara tankarna till utseendet och man fixerar sig vid det man inte gillar.

Gillar inte tanken på att komplimanger skulle vara ngn slags välgörenhet som en borde FÖRSTÅ att de behövs. Jag vet att jag är fet och ful. Att ngn då ska komma och, mer lr mindre smidigt, ge mig komplimanger för mitt utseende…. det gångrar den där stickande känslan i magen med tusen. Det bekräftar att det är viktigt att vara vacker, att hen tycker det är synd om mig som är fet och ful. Om en skulle veta att ngn gärna ger ”komplimanger” till de som de tror behöver för att väga upp allt negativt en säkert får…..

Uuuuh minns när jag skulle fotad av en stor tidning o sminkades. (För övrigt skitfult) och alla kvinnor inklusive chefsredaktöreb ba ”åh du blev jättefin nu!” Samtidigt som de liksom spände ögonen i mig och nickade ivrigt som för att övertyga mig. Lite ”stackars fila tjockis vi måste säga nåt snällt” jag bara skrattade men tänkte att damn jag behöver inge er jävla välgörenhet.

Håller med, är väldigt stor skillnad om man passar in och accepteras eller inte. Svårt att stänga av när man inte gör det. Jag ser ut som normen förespråkar i stort men har märkt skillnaden när jag befunnit mig i kulturer där jag inte gör det. Enda sättet att ta oss förbi utseendefixeringen är att prata betydligt mindre om utseende, överallt.
Och det här kan jag ibland bli helt galen när jag tänker på men det finns ju sååååå mycket annat vi kan prata om som inte har med utseende att göra. För fortfarande går så mycket av vår tid åt till att utbyta till exempel skönhetsknep när vi istället kan lägga tiden och kraften på att bekräfta och prata med varandra på ett sätt som gör att vi faktiskt känner oss stärkta på riktigt, inte ger oss panik över att det vi uppskattas för är något vi kommer förlora med åren och nu måste vi göra allt vi kan för att förhindra det.

Det ena behöver kanske inte utesluta det andra. Än så länge lever vi med utseendehets och normer vilka vi drabbas olika hårt av, och då kan argumentet som Hej Blekk lägger fram mycket väl komma till pass. Kanske det kan hjälpa oss att ”jämna ut planen”. Men i ett (förhoppningsvis) framtida samhälle kanske varken normer eller utseendehets reproduceras och bibehålls såsom de gör idag, och då kanske ditt koncept om att helt enkelt se personer och inte kroppar, passa in fullkomligt. (De av oss som Kan släppa hetsen och sluta upp med ytliga komplimanger har väl självklart friheten att göra det redan nu.)

Jag tycker det är lite märkligt att du alltid skriver att man inte ska kommentera hur andra ser ut, prata om det öht… Samtidigt som du ju faktiskt inte själv pratar om någonting annat än hur du själv, och andra människor ser ut? Jag får inte ihop det alls.

Men va är det där för konstig frågeställning. LDs (många och BRA) inlägg om hur hon/andra ser ut utgår ju från att hon problematiserar fenomenet från början.
Hon vill ju t.ex. inte heller att män ska förtrycka kvinnor, men de vore ju skitdumt om hennes taktik då vore att sluta skriva om de? att lägga fokus på skiten är ju enda sättet att få folk å fatta hur jävla skevt de är oavsett vare handlar om. tänker jag iaf

Jag förstår vad du menar LD och kan till viss del hålla med dig. Dessvärre så kan jag inte stoppa mig själv från att tycka att det skulle bli väldigt trist om vi inte längre fritt kan få lov att ge någon annan en komplimang, men då tycker jag att den ska vara ärlig. Smörande komplimanger bara för ATT går fetbort och är så genomskinligt.
En annan sak jag är lite förundrad över är ordet ”rasifierad”. Jag tycker inte alls om ordet eftersom det bygger på ordet ”ras” och om en föreställning om att vi människor är indelade i olika raser, vilket vi ju inte är. Det känns som att man också distanserar människor och delar in i grupper som ett modernt vi-och-dem-tänk. Jag vet ärligt talat inte varför ordet så plötsligt började att användas överallt. För något år sedan hade jag aldrig ens hört talas om det. Jag vet även många mörkhyade som inte tycker ordet är bra så jag förstår inte varför en del envisas med att använda det? Det klingar negativt och förstärker bara skillnader människor emellan.

Vad menar du med ”fritt få lov”? Det är inte olagligt men risken är stor att din komplimang får minst en person att må dåligt. En väljer ju själv om en tycker att ens egen drift att tvinga på någon sin åsikt är värt det.

Jag håller med dig till punkt och pricka, LD. Jag tänker som så att om fixeringen på utseende skulle försvinna skulle i alla fall jag ha så mycket mer tid över till att t.ex läsa, lära mig grejer, engagera mig, umgås med vänner osv, vilket i sig skulle göra att jag skulle känna mig mycket bättre som person.
Jag vill inte framstå som en person som bryr mig om mitt utseende, men är samtidigt sjukt medveten om min ”image”. Jag vill inte att det ska ”se ut” som att jag bryr mig men samtidigt är ju det väldigt kontraproduktivt eftersom att jag faktiskt bryr mig. T.ex ägnar jag mycket tid på att raka benen, plocka ögonbryn och vaxa mustasch men bryr mig inte lika mycket på att ha på mig ”det nyaste modet”. Detta pga att jag känner att speciellt kroppsbehåring på tjejer är en stor ”statement” som genererar oerhört mycket blickar och kommentarer som jag bara helt enkelt inte pallar med. Därför lägger jag ner all denna tid på att upprätthålla den normativa utseendefixering. Jag provade att låta bli mustaschen ett tag men fick ta emot så många kommentarer från speciellt (tyvärr) barn som faschinerat kommenterade att jag (tjej) hade mustasch. Jag vet ju såklart att dessa barn inte lade någon värdering i detta men blev samtidigt så sjukt medveten om att det är precis så där alla vuxna ser mig också. Jag stack ut och pallade inte med trycket.

Angående utseendeuppmärksammande har jag ett rykande aktuellt exempel: I fredags hade vi en gemensam brunch på konstskolan jag går på. En av tjejerna (ca. 25) anmärker först på mina kläder i positiva ordalag och jag blir glad och säger tack! Sedan har vi en presentationsrunda där ett 19-årigt ljushuvud (man) kläcker ur sig att vi alla förutom namn och år på utbildningen även ska säga hur gamla vi är. Jag tycker att detta känns onödigt på något sätt men hinner inte ta ställning innan turen kommer till mej. Jag presenterar mej och nämner då i farten även att jag är 43 år. I pausen kommer då samma tjej som tidigare fram till mej och tror att jag skojade när jag sa att jag var 43 år och blir helt ”chockad” när jag berättar att jag faktiskt är den åldern. Hon berömmer mej och tycker att jag inte på långa vägar ser ut så gammal och jag tackar och blir glad (förstås).Men resten av dagen led jag av svettvallningar så fort hon tittade på mej för jag kände mej så oerhört granskad. Det kändes som att hon nu skulle hon söka ålderstecken och brister. Jag har inte känt mej så osäker på mej själv på många år och det är alltid efter komplimanger som jag gör det. Visst är det snällt, visst är det ”trevligt”, men i grund och botten gör det mej bara medveten om mej själv och mitt utseende, och eftersom jag själv inte har ett grundmurat självförtroende på den fronten kanske, så blir det bara negativt ändå.

Håller med sig helt angående komplimanger, LD. Fick oerhört mycket komplimanger i tonåren, speciellt av vuxna, och efter ett tag kände jag att jag var tvungen att göra mig iordning för att nå upp till deras förväntningar och för att pleasa alla. Ribban sattes liksom högt, och jag ville inte inte nå upp till den helt plötsligt. Isolerade mig när jag var oordninggjord, hade mardrömar om att visa mig utan smink och vägrade åka och handla utan foundation, rouge, mascara… Började äcklas av min falskhet för att jag ju ”egentligen” inte var sådär snygg. Fick sämre och sämre självförtroende, vilket ledde till att jag var tvungen att göra mig iordning längre och längre stunder.
Din blogg har hjälpt mig mycket.

Det jag har svårt för är när människor ska protestera vilt och göra en jättegrej av att säga emot mig så fort jag råkar nämna något som inte är klockrent med mitt utseende. Jag har relativt bra självförtroende när det gäller hur jag ser ut – inte för att jag är fantastiskt snygg, utan för att jag har accepterat det jag ser som skavanker och insett att de flesta förmodligen inte bryr sig så mycket om dem. Därför har jag inga problem med att på ett helt neutralt sätt påtala nämnda skavanker om det är relevant i en konversation. Men när de jag pratar med direkt reagerar med att jag nu måste emotsägas och intalas att jag visst är fantastiskt skitsnygg in i minsta detalj, så säger de ju egentligen att acceptans inte duger och att det verkligen spelar roll om allt inte är perfekt.

Jamen gud ja. När jag var gravid med mitt första barn frågade jag min barnmorska om vilka risker min övervikt kunde innebära under graviditeten. Hon sa ”neeeej men du är ju inte tjock! Du är jääättefiiiin!” Jamen hallå, det vet jag väl att jag är tjock, kan du inte bara svara på min fråga??

Jag vill INTE ha komplimanger av typen ”nu ska jag ge henne en komplimang så att hon känner sig lite finare än hon är”. Det är det värsta jag vet!! Genomskinligt, kränkande, oärligt och sänkande.
Jag vill inte få nåt jävla ”har du gått ner i vikt”, ”va smal du ser ut” eller liknande av idioter som tror att jag inte hör tonen. Den där ”åhvadjagärsnällochtrevlignärjagsägersåhärtilldenstackarstjockisen”. Jag vill inte bli utvärderad och bedömd varenda gång jag möter en vän/bekant!
Jag har själv helt slutat kommentera folks vikt. Vill de ha bekräftelse får de kolla vågen eller kläderna. Det händer att jag kommenterar en ny frisyr eller snygga kläder däremot, men jag kommenterar inte själva grundmaterialet. Jag bedömer inte grundmaterialet i folks kroppar/ansikten. Jag gör precis som när jag möter barn, säger att det är kul att ses eller något liknande. Det är ju det jag vill uttrycka egentligen.

Är det inte för att dina ”rasifierade” vänner skulle kunna klassas som intellektuella? Det känns ibland som att det pågår en debatt över huvudet på folk där endast akademiker och fritidsjournalister hörs. Jag har bott på röda linjen mot Norsborg ett tag och jag gissar att de allra flesta i Vårby gård, Fittja, Alby, Hallunda och Norsborg inte vet vad ”rasifierad” betyder. Ändå buntas de ihop med hjälp av något hippt ny-ord som knappt figurerar någon annanstans än på kultursidorna. Rummet har visserligen skrivit en del om begreppet, men jag är ledsen. Rummet räknas banne mig till kultursidorna då människorna bakom sidan är akademiker. Och trots att de endast utgör en bråkdel av alla som någon gång blivit utsatta för rasism tar de upp nästan hela debatten. För att de kan. Jag ogillar sådant här. Initiativet ”Rummet” är grymt, men när de börjar smyga in akademiska ny-ord blir jag genast skeptisk.

Hej LadyDahmer, jag vill bara säga att du är as-skön och är min största idol (hehe). Framför allt gillar jag (förutom nästan ALLT) när du skriver om hetsen kring ”naturlig skönhet” och att det är okej att vara ful.
Peace out.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *