Kategorier
Ideal & skönhetskrav

SLÄPP FOKUS PÅ DITT YTTRE: selfies som verktyg

Vi har ju ältat komplimangsfrågan ett par gånger nu så jag behöver inte dra det igen. Ni vet ju hur det funkar: ju mer du tänker på hur andra ser ut desto mer kommer du tänka på hur du ser ut och vice versa. Och ju mer andra människor kommenterar ditt yttre, ju mer kommer du tvingas förhålla dig till det. Kortfattat: Genom att ge komplimanger gör man människor självmedvetna (en blir medveten om att andra människor ser på en & bedömer) samt angelägna att behaga.

Men nåt annat som är relaterat till allt detta är seflies! Och ett ytterligare steg i kampen för att släppa tankarna på yttre är att helt enkelt sluta ta selfies som genererar komplimanger (vilka dessa bilder är är ju individuellt och det kan ju bara ni svara på själva) alternativt säg åt nära och kära att sluta kommentera era yttren när ni postar bilder. (Så har jag gjort) Jo jag vet, det låter ju skittrist men som jag påpekat tidigare så riktar jag mig enbart till de av er som efterfrågat konkreta tips på hur just ni kan jobba bort er utseendeångest eller hur ni kan släppa tankarna på hur ni ser ut och vad andra tycker om ert yttre. Och till er som då tänker att detta kanske Ian vara ett bidragande problem. Så detta är inget måste, ingen regel och nåt du väljer själv utifrån de behov du själv känner att du har. HELT FRIVILLIGT!

trollet

Det här är nog en av de sämsta bilderna på mig. Jag ser jättekonstig ut. Jag skrattar varje gång jag ser den. Skrattar och så kanske jag skäms lite. För att den blev så himla misslyckad. Liksom jag försökte faktiskt se fin och trevlig ut och så ba fet fail på det. Hahaha. Men skitsamma, det bjuder jag på. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om sånt här längre: att bli bra på bild. För tio år sen så hade jag raderat bilden på stört och aldrig visat upp den.

Så om vi fortsätter diskussionen kring att släppa fokus på våra yttren: kan selfies även funka som ett verktyg då eller blir det kontraproduktivt istället? Jag tänker att det kanske beror på situation och sammanhang.

Självklart är selfies SKITBRA ur ett frigörande perspektiv där subjektet tar kontroll över hur hon porträtteras. Mycket positivt i en tid där kvinnor generellt alltid objektifieras. SKITBRA. Jag tycker verkligen det. Snygga, fula, roliga spelar ingen roll. Jag lägger ingen värdering i vilken typ av selfie vi pratar om och ingen är bättre eller sämre en den andre.
Jag älskar selfies och jag älskar att ta egna och jag älskar att titta på andras. Speciellt de som berättar en historia eller som visar en del av människan på bilden. En del av hens personlighet, en känsla eller nåt annat. Jag följer flera konton enbart pga de selfies de tar.

För mig har just selfies funkat frigörande på flera sätt än det förstnämnda. T.ex att våga posta bilder där jag inte alltid är ur min bästa vinkel eller mest tilltalande var tidigare en omöjlighet och en stor källa till ångest. Att alltid hålla upp fasaden. Alltid vara så snygg jag bara kan. Jag har inga dåliga bilder på mig själv från innan 2008.
Nuförtiden blandar jag dock men det är ju för att min grymma publik vet att jag blir obekväm av komplimanger. Jag kan kosta på mig lite snyggbilder eftersom att de inte påverkar mig negativt längre. Dessutom tror jag ju också på alternativa förebilder och kroppar som också tillåts vara snygga men det är ett annat ämne så det tar vi nån annan gång.

Selfies har varit terapeutiskt för mig helt enkelt!

oj

Eh. Oj. Hahaha.

Men en nackdel kan vara att selfies uppmuntrar betraktaren att ge komplimanger.. Det är ju inlärt, vi förväntas göra det. Inget konstigt. När jag granskar vänner och bekantas facebook, instagram eller andra sociala medier så ser jag ett tydligt mönster. Deras yttren hyllas, uppmuntras, kommenteras i oändlighet. Komplimangerna haglar. Jag tänker att det hänger lite ihop med det jag skrivit tidigare; om komplimanger och dess effekt på vår kroppsuppfattning. Det håller kvar tankarna på det vi vill släppa helt enkelt.

Så hur hanterar man det? Hur tänker ni?

bra

En favoritbild. Den säger så mycket tycker jag.

Tidigare inlägg: 

Sluta läs tjejtidningar

Sluta raka dig

***

*** Kvinnor måste alltid förhålla sig till sitt yttre. Vi ska ”lära oss älska vår kropp”, hitta våra positiva vinklar, uppmärksamma kroppsdelar som är extra snygga för att på så sätt hitta vår egen skönhet, ”känna oss snygga” (gärna genom att köpa produkter), klä oss smickrande  – det finns hundratals självhjälpsböcker som går ut på att antingen lära oss att ”göra det bästa vi kan med vad vi har” eller bara att vi ska känna oss snygga oavsett. Varenda tjejtidning går ut på detsamma.

Men enda som sker är att vi tänker på hur vi ser ut och som jag påpekat många många gånger så är detta enbart kontraproduktivt.

Men jag vill hellre nå en punkt i livet där jag slutar bry mig om mitt yttre helt och hållet. Alltså, jag menar INTE att jag då ska lära mig älska mitt utseende eller min kropp som den är utan bara släppa det helt. Släppa tankarna på det. Bli fri. Tänka på annat.

Och jag vill hellre tala om hur vi SLUTAR tänka på våra kroppar och utseenden! Hur slutar vi bry oss? Vad för verktyg kan vi ta till för att släppa tanken på att känna oss snygga? 

 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”SLÄPP FOKUS PÅ DITT YTTRE: selfies som verktyg”

LD: Sluta ta selfies som uppmanar till kommentarer!
– Lägger upp 3 selfies i samma inlägg + kommenterar sitt eget utseende på ett sätt som inbjuder till motkommentarer på att ”du inte aaaaalls ser konstig (?) ut” *facepalm*

Jag är sjukt ofotogenisk och blir alltid skitful på bild om jag inte posar jätteansträngt och har exakt rätt belysning och rätt filter och blablabla… Jag har så många skitfula bilder på mig själv att jag kan skratta ihjäl mig 😀
Tidigare raderade jag varenda bild på mig själv där jag blev dålig för jag ville bara gråta när jag såg hur ful jag var men nu tycker jag bara det är kul. Folk brukar ha roligt åt mina selfies, och ärligt talat, jag har inte fått EN ENDA ”vad fin du är”-kommentar sen jag slutade greja med filter, ljus, poser etc, BARA ”hahahaha men HUR ser du ut?!” 😀
JAG tycker att det är roligt. Världen går inte under för att man är ful på bild! Istället kan jag bjuda på mig själv och det känns mycket mer givande än en massa själlösa ”fin”-kommentarer. Jag är väl lite klassclown antar jag 🙂

Jag är så himla kluven till selfies, men det är väl helt okej egentligen. Jag får krupp när jag ser kommentarer (mellan kvinnor, förlåt!!) som bara säger ”Men gud så snygg!”, ”Ska du säga!” osv. Jag leker mycket med smink och lägger gärna ut selfies med resultatet och blir besviken när jag får kommentarer om mitt utseende och inte sminket. Speciellt om det kommer från vänner som känner till mina feministiska åsikter och har liknande själva. Men jag förstår om mina bilder misstas som ”fiskande” efter komplimanger om mitt utseende och jag känner mig hjälplös i det, för vad kan man göra liksom? Vill jag inspirera folk med mina sminkningar eller bara visa upp dem så måste jag ju visa mig själv på kuppen. (Sen avsäger jag mig inte ansvar, jag vet att jag kommenterat liknande själv och det händer att jag blir smickrad av utseendekomplimanger också, när det är det jag vill ha eller av någon person som jag vill ha det av.)
Samtidigt älskar jag att selfien blivit accepterad, att världen tagit den till sig och att det inte är lika skämmigt längre. Jag älskar att det är ett nytt sätt att avbilda ögonblick i livet, oavsett om det är ensam framför spegeln, på en bergvägg eller i en klubga framstående politiker, typ!

Jag älskar att titta på folks selfies men brukar inte kommentera dem direkt..
Mitt problem är att jag tvärtom aldrig lägger ut selfies för att jag känner mig så töntig och självmedveten och inte vill att någon ska tro att jag tycker att jag är snygg :$ löjligt jag vet

Jag tänker att saken blir annorlunda om bilden tas för att förmedla/berätta något än om man lägger ut en bild för att lyfta fram att ”så här snygg är jag idag”. Förstår du mitt tänk? Sedan är det så fint, att selfies ingalunda är ett måste.

Jag måste fråga… Jag tycker det är trist att inte se bilder på personen som skriver ett blogginlägg eller uppdaterar instagram m.m. Jag är alltid nyfiken på att studera ansiktet, det är därför jag inte orkar läsa Sinoes blogg, det är bara text och ingen bild på ansiktet. Är det för att jag är utseendefixerad? Eller finns det olika aspekter? Jag har inget krav på att människan ska vara snygg, inte alls. Men jag vill se liv, vill se ansiktet och uttrycken. Tycker det är tråkigt att gå in på Ladydahmers instagram när det blir för mycket printscreens och annat.
Är det en ful vana eller bara helt normalt?

I möten i den fysiska världen så är ju vi (seende) människor väldigt fokuserade på att just titta på varandra när vi interagerar. Vi söker ögonkontakt och tar in kroppsspråket.
Så det är nog rätt normalt att lockas mer av bilder på ansiktet även på nätet.
Grejen är ju bara att en stillbild alltid är en ögonblicksbild och kan alltså aldrig vara lika informativ som ett fysiskt möte kan vara. I vissa sammanhang kan en stillbild till och med vara vilseledande, t ex om man skriver en text om nåt allvarligt men man råkar se lite nöjd ut på bilden som man bifogar. Ibland kanske en själv inte ser det heller utan det är någon annan som reagerar.
Därför kan jag i vissa sammanhang tycka att det är rätt skönt att läsa utan att ha en bild på nån som liksom leder mina tankar och känslor, utan jag får verkligen bilda mig en egen uppfattning om det jag läser, enbart utifrån själva texten.

Jag har lite svårt för det där med att peka på hur ”ful” man är på bild eller att man inte ser bra ut iaf. Kanske för att jag är van att folk fiskar efter komplimanger när de gör det, men jag vet att så inte är fallet med dig. Därför är det grej nummer två som jag får jobba med. Nämligen den att jag tycker att om det där är de bilder du tycker är illa så vad är inte mina då, som jag själv anser är värre. Det jag försöker få in i min hjärna är att alla ser olika och att man ser sig själv extra kritiskt (oftast) så att just de där bilderna är illa för dig innebär nog att du ser något jag inte ser. Och att det därför är likadant med mina ”dåliga” bilder. Nu blev det kanske luddigt :-/

Förstår inte poängen med det du skriver, bara för att någon är vit och smal så ses ju man ju inte som snygg norm, jag är själv vit och storlek m (relativt smal) och får höra fulkommentarer dagligen. Hur många ful kommentarer tror du att den mörka fotomodell snygga tjejen får höra varje dag?

Selfies är enligt mig bra mkt bättre än bilder som någon annan tar på en. Man har både kontroll på hur bilden ser ut och framför allt på vad som händer med den och då är det inte så farligt med en del fulselfies på telefonen/kameran.

Jag tänker att en ska lägga ut varierande selfies. Vissa lägger jag upp för att jag känner mit snygg och fantastisk, andra för att jag kom på något kul jag vill dela med mig av. Seflies behöver inte enbart vara ”här är jag och försöker visa min bästa sida”, utan kan lika gärna vara ”jag är bakis” ”jag är svettig” osv. Viktigt att känna sig bekväm i olika situationer tänker jag, sen så känner jag själv att jag kan få en boost om jag får till en bild på mig själv där jag ser jävla tuff ut.

Min favoritbild på dig är den med rubriken ”Vardagsfin” som du lade upp för ganska länge sen. I kommentarerna skrev du ”det är inte min uppgift att försköna min omgivning”. Det där har jag tänkt på faktiskt! Det känns nu helt okej att gå osminkad i mjukisbyxor till affären. Tidigare hade jag svårt för det men du är nog en av anledningarna till att jag vågar göra det ibland. Så, här får du en komplimang för att du är så grym!

Jag förstår hur du menar med att ta makten över bilderna på en själv och att set kan vara befriande för en del, men för mig har det hjälpt mer att göra tvärtom. Ska jag ta en selfie så blir jag så självmedveten- på ett sätt som jag inte blir när jag ser mig i spegeln eller när någon annan fotar.
Men var och en får helt enkelt hitta det sätt som funkar! 🙂

Den där ”en av de sämsta bilderna på dig”; Det är ju inget fel på den! Det är en fin bild. Så jag undrar – det man själv definierar som dåliga bilder, är det kanske bara bilder där man inte ser ut som den bild man själv har av sig själv?
Så att när man ser ut som sig själv, så tycker man bilden är dålig, men när man ser ut som man vill se ut, så är bilden bra.
För övrigt gillar jag skarpt den översta bilden. Du blir inte betraktad, utan det är DU som betraktar.

Jag hatar verkligen att vara med på bild av alla tänkbara dumma, fåfänga anledningar. Jag har nog inga bilder på mig på facebook och har t o m låst in mig på toaletten när det varit dags för personalfoto för skolkatalogen (mogen lärare, va?). Jag förstår tanken – utmana dig själv, men jag får nog ta en vända till hos terapeuten innan det sker… Tills dess att jag har råd med ännu en sådan runda, så får det räcka med tecknade selfies…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *