Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Kan objektifiering någonsin vara positivt?

Paula som driver bloggen (och twitterkontot) Vardagsrasismen har skrivit det absolut bästa inlägget jag läst om objektifiering och selfies. ÄNTLIGEN någon som tar bladet från munnen. Paula nyanserar och problematiserar istället för att okritiskt hylla detta fenomen.

När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. […]
Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. […] Vi ska tacksamt ta emot att synas i samanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i.

Jag har skrivit mycket om selfies tidigare och snuddat vid ämnet representation. Som väldigt överviktig, snart fyrtio år och med hullet på fel ställen (boll istället för timglas) så känner jag mig inte ett dugg representerad när jag ser tjocka unga vackra kvinnor fläkas ut och värderas. Jag känner mig inte stärkt och jag känner inte att tjocka får synas på samma villkor som smala. Hur det är att vara rasifierad eller funktionsvarierad vet jag inte, men jag förstår inte varför man som en marginaliserad grupp ska behöva nöja sig med att synas och finnas bara på detta sätt.

tjocka tjejer

Nu kanske nån menar att det som är så bra med just selfies, i motsats till medias urval, är att alla får vara med. Alla kan ta en bild på sig själv och alla kan delta och alla kan få likes och pepp och vara en del av representationen. Men det är ju inte sant alls! Jag ser en tydlig hierarki när det gäller selfies. Jag ser vilka bilder som får flest likes och mest hurrarop och vet ni, det är precis samma normer som går igen där som överallt annars. De som i övrigt uppfyller en norm (t.ex är smal eller har ett vackert ansikte) får mer uppmärksamhet och plats än de som inte gör det. 

 Glädjeflickan Lisa AKA Mondo Kanel skriver också om detta, lika skarpt som vanligt.

Selfien existerar inte i ett vakuum och självklart kan det vara jävligt triggande för någon att se samma bilder som man ser överallt i samhället reproduceras på nätet och få samma bemötande där som i t.ex. reklam. Mina selfies kommer inte att få samma uppskattning eller bekräftelse som en vackrare kvinnas, en smalare kvinnas, en kvinna som klär sig i vackrare kläder och har vackert smink. Är det denna kvinnas fel? Självklart inte, men samtidigt som selfien blir ett verktyg för befrielse så blir det ju också en reproducering av samma triggers som man upplever på andra ställen.

Jag märker tydlig skillnad på mina egna bilder. De som får respons utifrån mitt yttre är de där jag är uppsminkad och poserar rätt. Eller de där jag är smalare på. (dvs gamla bilder) Bilder där jag är ful får noll respons. Nu vet ju de flesta av mina följare vad jag tycker om komplimanger så det är ju kanske lite orättvist att utgå från mig själv, men ni fattar vad jag menar hoppas jag. Även jag märker ju skillnad trots medvetna följare.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kan objektifiering någonsin vara positivt?”

Finns många nyanser när det kommer till selfies. Jag gillar möjligheten att kunna ta selfies, för där bestämmer jag och jag kan påverka bilden. Jag kan ta en bild som jag själv är nöjd med och därmed slippa självhatet jag kan få av bilder, på mig, tagna av andra.

Tänkvärt!
Selfies på t.ex Instagram är ju precis som inom media, det är oftast en typ av kvinna som syns och får mest kommentarer/gillaklick.
Å ena sidan gillar jag att man själv kan välja hur man vill synas och hur mycket, men å andra sidan är det ju som min första mening.
Man kan själv välja men det är inte säkert att andra kommer gilla det. Men hur mycket vikt ska man lägga på vad andra tycker?

Ett sidospår: Jag tycker att det är en jätteintressant fråga;
pysslar med litteraturanalys just nu, och kvinnliga författare och alter-egon (sekelskifts-skriven -selfie kultur på sätt och vis). Jag anser att kvinnor har,

I och med sin situation som agenter I strukturell objektsposition, en slags förmåga att se saker utifrån; att sätta saker I skäl till normeringar och strukturer: Det finns en otrolig medvetenhet. Kvinnors kliv in I subjektifiering tar kringelikrokvägar, ibland tas en slags ji-jitsu approach -betraktaren dras in I ett kast som leder till submission…
Jag tror att kvinnor kan välja att objektifiera sig (de vet vad objektets natur ”ska vara”, och kan pricksäkert förutsäga det respons de får av omvärlden), och jag tror att selfies är en slags sköld I manga lägen: Det en väljer att delge, skapar en medveten -vald- platform att medverka från.
***Men valbarheten vilar I medfödda anlag till denna möjlighet, och vi kommer inte ifrån detta I selfie plattformen.-Inte förrän vi ger MER värde åt innehållslig natur i det kvinnor agerar ut, säger och förmedlar – men detta är låst i kvinnors position. Det behöver slås med slägga på strukturen och allmän medvetenhet för att öppna upp för en direkt väg in i subjekt-agens.***
Kvinnors subjektskapande underlättas av debatter som detta -att undvika objektsvägen, och öppna upp för nya concept.
Män har en bredare repertoire, mer pondus, mer focus på agens fri från skönhetsnorm. De anses begärliga beroende på vilka gärningar de utför, och redovisa mindre (som norm) av sina känslomässiga anledningar till sitt agerande. Ett grepp jag använder nu är att skita I att se kvinnors redovisande av sina fysiska egenskaper och sina super ego styrda id såsom objektifierande, utan som redovisande för den position de har at utgå från; det här är mina förutsättningar -hör mig och det respons jag får utifrån detta.
Pragmatiskt, icke idealbilden av hur det skulle kunna se ut: Samtidigt vore världen fattigare utan kvinnors problematiserande och staterande (och sin aprotester gentemot/)av sin position. Höna och ägg problematik liksom. Mäns litteratur kan kännas väldigt fattig och ointressant ibland; främs pga blindheten för den egna givna positionen, fattigt emotionellt och empatiskt fabulerande, regelbundenhet och få brott mot givna normer -och om de görs så hyllas de generellt.
Propsar NU (efter en del funderande, och kritik kring eget skrivande -såsom överdrivet psykologiskt-analyserande och positionerande efter strukturell särart/norm) på att se kvinnolitteratur som överlägsen I det att kvinnan kan identifiera sig med det yttre OCH det inre, som musa åt sig själv -som en fantom over tangentbordet -som Wolfe sade :-)Våra omvägar till agens är den sanna vägen till huvudingången -inte omvägen till bakdörren; det fördolda, ”osynliga” (anrocentrisk regel). Krokvägen leder till öppnandet för problematiseringar, och synliggöranden.
The male superhighway är ett blurr som inte träffar rätt. Det fattas dem mycket (som norm – I litteraturen), att stolpa fram som dronten Edward ger inget djup. Den som objektifierar mig ser mig inte -vilket ger mig ett underläge- I högre grad men också ett överläge -I mindre grad (pga glastak och normer som ser kvinnors problematiserande som avvägar) -men som ger mig en skärpa och en nyansering som strukturellt betingade skribenter I den hyllade strikt subjekcentrerade androcentriska skolan missar.
Sådan här inlägg hjälper min kria, min outlook etc. Tack för att ni finns LD och alla andra!

Tack för att du belyser detta!
Jag själv är inte direkt smal, men har en timglasform och liknar dessa kvinnor ganska mycket. Men när jag såg artikeln med dessa bilder för några dagar sedan, kände jag bara att det var fotomodeller med lite hull. Var är dubbelhakorna, putmagarna och bristningarna? Och varför kan de inte vara vackra utan att vara täckta i vit färg och perfekt hårsvall? Jag blir så trött. Samtidigt som jag tycker att det är vackra bilder, så kan jag inte låta bli att tolka alla bilder som sexuella. Inte för att sexualitet inte kan vara vackert, men i detta fall blir det precis som du säger, de reproduceras på ett sexuellt sätt för att tillfredsställa betraktaren. Om en tjock inte får vara sexig, så kan hen inte uppfylla något betydelsefullt. Den allmänna massan måste se dem som sexobjekt för att kunna acceptera övervikten.
Tack för att du sätter ord på mina känslor, Lady Dahmer! Jag har sett denna bildlänk delas och gillas lite för många gånger nu, och trots min timglasfigur känner jag mig fortfarande inte representerad i dessa bilder.

Jag är tjock och ful och jag vågar absolut inte ta snygg-selfies och lägga upp på Instagram och Facebook för att jag vet hur hierarkierna fungerar. Jag kommer inte att få lika många likes och glada tillrop som mina smala och snygga vänninor, och de likes jag får är snarare ”välmenande” likes och tillrop med intentionen att stärka mitt självförtoende, inte likes och tillrop med intentionen att bekräfta mitt självförtroende och utseende.
Att ta en snygg-selfie och lägga upp på internet tolkas som att en tycker är snygg, att en har rätt att synas och har rätt att bli bekräftad. ´Men om en är tjock och ful så berövas en den rätten. Tanken på att lägga upp en snygg-selfie på mig själv ger mig bara skamkänslor för jag vet hur andra skulle betrakta bilden. Det känns bara förödmjukade. En like på min selfie ses som välgörenhet, inte som bekräftelse.
Jag vågar inte ens ha en profilbild på mit egna ansikte på Facebook. Känslan att bara få likes av sin närmsta familj och vänner jämfört med mina smala och snygga kompisar som får nästan hundra likes på sina profilbilder. Nä. Vill inte utsätta mig själv för det. Är inte stark nog.
Låt oss inte ens nämna kategorin ”sexig-selfie”… Herregud. Personer som ser ut som jag och lägger upp sexiga selfies blir bemötta med skratt.
Det är också skamfullt att känna att jag gärna skulle vilja se ut som en person som kan lägga upp en snygg-selfie eller en sexig-selfie. Jag vågar inte ens ta snygg-selfies och spara i min egna telefon, för tänk om någon skulle få syn på den? Skammen.

Förstår hur du känner dig, Kristina. Eller jag kan relatera till du skriver. Jag är också tjock och ful (men såklart inte enligt mina vänner, för enligt dem är jag är ju så fiiiin)… Det är helt okej. Ibland är det såklart skit, för jag har ju lärt mig att det är najs att vara snygg och det är trevligt att andra tycker att man är snygg. Ibland kan jag må riktigt dåligt över hur ful och tjock jag är. Så pass att jag har hindrat mig själv från vissa saker då jag inte känner att jag förtjänar dem pga tjock/ful. Typ, får inte vara lycklig pga osnygg, får inte skaffa tatueringar pga tjock (detta har jag dock slutat med till viss grad). Jag har haft Instagram i två-tre år nu, inte en enda selfie. Min FB har en 2,5 år gammal bild som jag fick till av totalt tjugo försök…
Alla som lägger upp selfies på IG som jag följer ÄR skitsnygga. De kanske inte är norm när det gäller kropp, stil osv, men de är fortfarande riktigt snygga. Kurvorna på rätta ställena och fotogeniska ansikten.
Alltså, förlåt för detta inlägg fyllt av självhat, men selfies gör mig verkligen ingen nytta ifall de inte är typ helt vanliga bilder… eller typ ärliga och icke tillgjorda ”fulbilder”.

Men söker du inte bekräftelse nu? Tänkwr om en lägger upp en bild på sig själv för att andra ska bekräfta att en är snygg eller dylikt är väl dåligt? Gör en inte sig själv till ett objekt då? Ska en inte lägga upp en selfie för att en själv är nöjd över sig, inte pga att få andra att berkräfta att en är vacker ect?
Väldigt intressant läsning! Tror själv inte på selfien, behovet att visa upp sig för flertal människor är inte min grej

Det här är ett mångbottnat problem som jag tror behöver ses ifrån mer än ”rättvise hållet” och vem som styr vad.
För jag avskyr Hollywood som är dem som sätter reglerna för vem vi ska tycka är attraktiva (som jag för övrigt inte alls håller med om deras representanter om vilka som ska anses vara det. Min smak är helt annan).
Och sant är att det är ett stort problem att vi obejtkifierar människor och slutar att se dem som en person. Men… och det är ett stort men, gränsen är hårfin. För sanningen är den att vi som art styrs av det vi ser som attraktivt. Det är en del av vår biologi för att kunna urskilja vem som kommer att ge oss friskast barn. Det ligger i vår natur att uppskatta vackra ting och att bli attraherade av saker. Detta är inget som vi helt kan sluta med. Om vi tror det så kommer vi aldrig att komma fram till en lösning på obejtifiering.
Genom årtusenden så har dem som lever i Asien haft sin idé om vad som är skönhet, liksom de i Europa har haft sin. Därav så ser vi olika ut. Men vackra har vi alltid tyckt att vissa har varit mer än andra. Vi har dock inte varit så konfomrade som vi är nu, allt helt styrt av Hollywood. Förr så kanske din granne tyckte en var snygg medan du tyckte en annan. (Dock så har det nog alltid funnits dem som alla har varit överens om som ser bra ut.)
Vi kommer alltid finna vissa mer attraktiva mer än andra. Se bara på hur ni själva utryckte er här i kommentarsfältet ang vilka kändisar ni tänder på. Tricket får bli att sluta låta sig påverkas av Hollywood för att vi återigen ska ha en chans att uppskatta det som vi natruligt hade gjort, vilket naturligt synnerligen personligt. (För vissa är utsidan inte ens en parameter utan personligheten det som de tänder på även vid första anblicken. Men för de allra flesta så kommer den delen in efter ett tag då ett helt liv som ska byggas kommer på tapeten)
När vi nu erkänt detta så har vi en chans till att komma åt problemet att denna ”uppskattning” spiller över till att bli att sluta se på personen som just en person utan mer som en pryl för vem som vill att hantera hur den vill.
Jag har ingen lösning, för min idé går ut på att skjuta Hollywood i bitar. Eller ja då har jag en lösning då. En mer fredlig sådan. Hela världen bojkottar dem. En bra start iaf. 😈

Jag har varken fb eller insta eller sådant så lägger aldrig upp bilder eller selfies och har därmed kommmit undan hela selfigrejen rätt bra. Litet tips om en inte vill vara med i alla fotohets.

Selfies är i regel rätt tråkiga… om inte personen ifråga sitter på toaletten eller gör en grimas förstås. Och gör personen både och (sitter på toa och gör en grimas) så önskar jag att jag kunde gilla 100 ggr, för det är selfies när de är som bäst. (obs! ej ironi!)

Jag sitter i en större grupp på Facebook med några tusen medlemmar.
Vi har alla samlats där för att gå ner i vikt. Vi har alla våra skäl till att vilja gå ner i vikt men vi använder oss av samma wmtid och hjälper till att peppa varandra.
Jag blev rätt ledsen idag när det kom upp en bild där det står:
”Need motivation to loose weight?
Eat in front of a mirror.
Naked”
Det här skulle vara ett skämt. Galghumor, cynism. I en grupp med människor med 5-100 kilos övervikt som försöker göra något åt det.
Jag har rätt rå humor, men där går min gräns. Det här är fatshaming pch bara vidrigt.
Jag kommenterade det. Jag skrev att kvinnans kropp i alla tider ska ha varit något den inte är. Jag skrev att det gör mig ledsen. Att skambelägga någon är fel väg att gå osv.
Men tydligen är jag känslig och tillskriver mina känslor till andra det här var minsann skitkul!
Det här var humor på riktigt. Och om jag inte gillade det sa det mer om mig än något annat,
O jag tappade tron på mänskligheten, igen.

Jag började tänka lite på amningsbilder när jag läste denna text. Många amningspositiva anser att tex bilder på amning är viktigt för att visa hur det kan göras på många olika sätt och av många olika kroppar. Jag tror själv att det inte är helt dumt och att det kanske finns en sådan aspekt hos mer avklädda och ”snygga” bilder i allmänhet att vi som inte fyller normerna måste våga synas och visa oss (på våra egna villkor förstås). Jag skulle aldrig visa mig naken på internet men jag tex lagt upp badbilder på mig själv där jag springer i vattnet fet och glad som jag är (här tex: http://elliha.blogspot.se/2014/07/ga-och-bada.html). Jag skulle kunna avstå för detta är på gränsen till vad jag känner är OK att visa offentligt i klädväg men jag att det ändå har någon sorts positiv effekt på folk. Jag skiter fullständigt om folk tycker jag är fet och ful men bilden är en jag själv trivs otroligt bra med för den visar just hur mycket jag älskar att bada och njuter verkligen av det varje gång jag har möjlighet. Jag plågas av tanken att det finns en enda kvinna därute som kanske anser sig för fet för att bada och om en enda kan välja att bada för att de ser att jag gör det är det värt det. Om det även utmanar normer att en fet, kristen kvinna som bär huvudbonad kan bada och gilla sin kropp så är det en ytterligare bonus.

Det här med att klä ut sig. Jag ska på en fest med temat ”filmkaraktärer”. Jag vill egentligen klä ut mig till typ Tingeling, Mimmi eller något åt det hållet. En *fiiiiiin* karaktär. Gör jag det blir det ”Ahmen hon vill ju bara vara snygg hela tiden”, *tråkig tjej*… Samtidigt vill jag ju inte klä ut mig till något jag inte vill bara för att pleasa någon annan. Såklart förstår jag att det finns en anledning till att jag vill klä ut mig till en *fin* karaktär och den är ju sämst men om vi bara konstaterar det och inte gör det till själva frågan. Funderar på karaktärer som typ Ursula eller Cruella DeVille, då är man lagom *skön* och lagom *snygg*. Men spyr också på tanken att anpassa mig efter någon annan åsikter, även om anledningen till att jag vill vara dessa *fina* karaktärer är kass. Skäms över att vilja vara *fin*.
Hur gör man, klär man ut sig till vad man vill för att visa att ”jag gör vad jag vill” eller klär man ut sig till något annat för att inte objektifiera sig själv?

Jag är ambivalent till detta… Jag tycker det är tokigt att kvinnor, hur de än ser ut, ska göras till objekt, men samtidigt blir jag glad när jag ser kvinnor som sticker ut från den vanliga bilden man får se hela tiden. Dessa smala, storbystade, sexiga och normativt snygga kvinnorna dominerar verkligen media och sociala media via bild så jag kan inte hjälpa det utan blir glad när jag ser variation. Jag blir så snurrig i mina egna tankar av att tänka så bådeock.

Jag bloggar om smink och skönhet (framför allt naturliga grejer) sedan typ fem sex år, och instagrammar sedan 1,5. Sminkcommunityt på nätet är så oändligt stort och består i princip enbart av kvinnor och transpersoner och det är ett fantastiskt community i den meningen att vi är till för varandra och inte för (hetero)män. Vi sminkar oss, fotograferar oss och visar varandra, inspirerar och inspireras, pratar med varandra och det är liksom ganska exkluderande gentemot männen som vanligtvis tar så jävla mycket plats. Jag älskar det och jag älskar mina fellow sminksystrar som har samma intresse.
Samtidigt kan det vaa plågsamt att se hur normativt och grundläggande patriarkalt det är, i den här jättegruppen av sminkintresserade. De snyggaste personerna har extremt mycket lättare att få likes, följare, kommentarer. Medan de med mer alldagligt eller icke-normativt utseende harvar på med sin läppstiftsentusiasm och sina 28 följare. Det är så himla trist. Vissa bryter ju igenom såklart, men det kräver generellt sett mer talang än hos de normativt vackra ”kollegorna”.

Jag uppskattar dina fulfoton, eller hur jag nu ska formulera det.
Vet ju att du ej vill ha komplimanger, så kommenterar inte alls bilderna. Men uppskattar dem helt klart för de ger mig mer och mer avslappnat synsätt på mig själv i alla möjliga olika sammanhang. Heja säger jag bara!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *