Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Var inte en livs levande veckotidning

Öppet önskemål till alla kvinnor!

Sluta prata offentligt så andra hör om:

1. Din kost
2. Socker
3. Träning
4. Din putande mage

– dvs om sådana ämnen som får andra kvinnor att fundera på om de också borde tänka på eller förändra sin kost, sin sockerkonsumtion, sin träning, sina kroppar. Var inte en livs levande walking veckotidning. Självhat och kroppsångest smittar.

(OBS: i vissa sammanhang så visst, då kan man kanske diskutera träning osv men ni hajjar vad jag menar hoppas jag)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Var inte en livs levande veckotidning”

Känns både självklart och helt sjukt. Mina invandringsvänner låter inte oss vita i gänget prata flyktingspolitik och Sveriges krigsflyktingar, eftersom vi är vita och inte förstår. Vi har ingenting negativt att säga, vi är inte SDare, vi vill öppna gränser, men vi FÅR inte prata om det eftersom vi inte har släktingar som flytt Syrien eller Irak. Det förstår jag inte, men till en viss del förstår jag ändå. Jag förstår att jag inte har den känslomässiga faktan, jag har bara en åsikt grundat i min moral. Däremot är det självklart för mig att inte prata makroekonomi på internationell nivå, eller svensk litteratur med någon som inte är intresserad. Det tråkar ut dem, de förstår inte vad jag pratar om liksom ”vad då onomatopoesi i Harry Martinsons lyriska prosa?” eller ”eh jaha, vad fan betyder aggregate demand nu igen????” och det blir en väldigt tråkig diskussion. Men om någon runtomkring mig är ”allergisk” mot litteratur eller analfabet, ska jag och de som är intresserade sluta prata då? Ja, litteratur och analfabetism är världens sämsta liknelse, och är egentligen inte till för en liknelse, eftersom vi har typ 0.1% analfabeter i Sverige och de är inte förtryckta av samhället, även om normen är att man kan läsa och skriva. Men, var får man prata om träning och kroppen? Det finns väl alltid någon runt omkring som kan råka lyssna och bli triggad, även om jag bara pratar med mina kompisar? Eller när vi drar repliker från vår favoritfilm där vikt ligger i fokus? Om man ska vakta tungan så mycket kan man väl inte säga någonting? Jag vet att ”I really wanna lose three pounds” och ”I’m on an all-carb diet” inte är särskilt roligt att höra av fem tjejer på 50kg, men om vi skämtar med varandra, är det okej eller inte okej?

Spot on! Antalet gånger som jag helt plötsligt ”insett” att någon del av min kropp kanske är ”fel” pga att någon vän eller bekant snackat strunt om sig själva eller om andra. Jag är fan aldrig så nöjd med mig själv som när jag inte umgåtts med någon på ett tag.

Det värsta är när mammor sitter tillsammans och pratar (inför sina barn) om hur de måste banta, hur magen är för stor, hur de måste äta mindre mm. Sånt behöver inte barn höra, helst inte flickor. Varför föra vidare sina kroppsnojor till nästa generation också, liksom?

Att inte prata om nämnda ämnen alls tror jag inte är rätt approach. Att prata om dem på rimliga grunder, som när det faktiskt handlar om ens hälsa och livskvalitet borde vara acceptabelt. Jag har ”bara” 40 kilos övervikt, men bara det gör att jag har sömnapné, problem men knäna och inte orkar lika mycket som om jag var mer normalviktig.
Men jag tror man kan hjälpa att bryta trenden genom att lägga tonvikt på hur man kommer må, inte hur man kommer se ut. Exempelvis blir en del ganska ställda när dem sagt att de ska träna för att gå ner 15 kilo eller så och jag svarar med ”Fan så mycket mer du kommer orka!”.. Dem hade inte alls tagit med konditionen i sin kalkyl innan jag sa något. ^.^ Glad to be of service!

Jag tror inte heller det är den bästa lösningen att tiga helt, speciellt om en har vissa målsättningar kring sin hälsa. Det är det förstås viktigt att diskutera med likasinnade om saken. Jag ser själv på saken så här: Problemet är att det antas väldigt allmänt att ALLA (kvinnor främst) vill gå ner i vikt och leva hälsosammare på ett visst sätt. Istället för att tillskriva den tysta massan egenskaper borde hälsolivsstilen ses som vad det är, alltså en livsstil som utövas av en viss grupp människor och inte precis alla. Det går inte att diskutera bergsklättringstekniker med någon som inte är intresserad av grenen. Nu finns det förstås gråzoner också, men jag anser att det är viktigt att se på hälsolivsstilen som ett intresse format av dagens samhälles behov och kommersialism och inte som något grundläggande mänskligt förhållningssätt.

Jag älskar att du pratar så mycket om det här ämnet, för det är SÅ viktigt!
Jag brukar inte prata om utseende, men har pratat om vikt utan att tänka på hur det kan få andra att må. Har problem med magen (får magkatarr då och då pga ångestproblematik, får det ofta under stressiga perioder i mitt liv), och kan till och från rasa i vikt pga det. Så mitt viktprat handlar ofta om det, typ hur jag mår och min vikt i relation till det. Men jag inser ju nu hur problematiskt hur detta är, och kommer begränsa viktprat (om det ens är nödvändigt) till min närmaste familj som är genuint intresserade och oroliga för hur jag mår (typ att jag inte stressar och går ned för mycket för då börjar det få allvarliga konsekvenser för min hälsa).
Tack för att du tar upp det här, det har öppnat mina ögon!

Jamenja! Tack vare dig är det här saker som jag verkligen tänker på hur jag uttrycker mig kring. Tyvärr tänker ju inte alla likadant och jag märker hur det påverkar mig när jag hör hur många pratar om sådant kost, vikt och träning. Jag rider en gång i veckan och vi fikar alltid tillsammans efter ridlektionen, vilket är jättetrevligt. Nu är det dock så att en person i gruppen har börjat sälja aloe vera-produkter och därför är det ett par som har kört någon slags detox-kur som det ska pratas om, hur det har gått, hur mycket de har gått ner blablabla. Jag försöker att inte lyssna, men det är väldigt svårt att inte påverkas och tänka att man själv kanske borde göra något. Men, återigen tack vare dig, så tänker jag ”skit i det!” och så äter jag min bulle 🙂

Det är väl rätt enkelt att undvika sin egen kost, kropp och träning på som diskussionsämne om en ens _försöker_ bli medveten om problematiken, men i rent konkreta situationer kan det bli svårt att inte truga på den andra sin syn på mat, hur medveten en än är. Jag har bestämt mig att ändra mina matvanor genom att lägga till och dra ner på vissa saker. Jag och en kompis brukar laga mat tillsammans rätt ofta, och i stort sett kommer vi överens om vad vi ska äta. Hon förstår mina önskemål och jag brukar inte vara lika noggrann som när jag lagar mat ensam. Problemet är bara att jag blir så himla noijig om hon föreslår vissa rätter eller ingredienser och då överför jag ju mina negativa känslor kring mat på henne. Å andra sidan kan och vill jag ha någorlunda makt över vad jag sätter i mig, så något måste jag ändå säga. Det är knepigt det här.

Såklart inga teman ska vara svartlistade. Men, håller med LD i att man inte ständigt måste prata om kost, träning, vikt etc. Får jag lägga till utseende på listan?
Satt och fikade själv igår med min bok och lyssnade på 2 tjejer i 20 års-ålders prata om injektioner i läpparna. Den ena tjejen hade tydligen precis gjort en injektion och förklarade olika alternativ för sin kompis. Sen går ut på gatan och första jag ser; en reklam om at frysa sitt fett bort for endast 2299. Då blev jag lite ledsen på samhället.

Jag tycker det här är intressant ur aspekten att folk har så svårt att förstå varför de inte kan prata om hälsa och träning random överallt utan att andra reagerar. I Sverige är vi fixerade vid hälsa och träning (och vikt, men det göms ofta bakom just hälsa och träning) på ett sätt som inte är normalt i alla andra länder i världen. Men här är det som sagt normaliserat och då blir man hemmablind. Ett bra sätt att förstå hur det fungerar är att titta på andra länder och vad som är normala samtalsämnen där.
Jag följer en hel del amerikanska instagramkonton, youtubekonton och bloggar som är relaterade till mitt skapande. Då och då skriver de såklart om annat också och det är aldrig hur mycket de tränar, hur mycket de behöver gå ner och liknande. Deras normala samtalsämne som de kastar ut random i alla möjliga sammanhang är istället religion. Det är bibelcitat och hyllningar till Gud och hans oändliga godhet och hur viktigt det är att vi alla ber mer och inser hans barmhärtighet osv. För mig som är ateist och uppuxen i ett land där majoriteten är ateister eller agnostiker och där det här beteendet är ytterst ovanligt ter det här sig väldigt underligt. Och obehagligt. Jag följer inte de här personerna för att läsa om den där gubben uppe bland molnen som jag inte tror på – jag följer dem för att vi delar samma intresse för skapande och det är det jag vill läsa om.
Förnuftsmässigt förstår jag såklart att jag får ta det om jag ska fortsätta följa dem, men känslomässigt är det obehagligt, för helt plötsligt är jag på ett väckelsemöte där kommentarsfältet är fyllt av lyriska människor som hyllar något jag själv som bäst tycker är masspsykos. Och här drar jag paralleller till hur vi pratar om träning och hälsa i Sverige. Det är vår allmänna religion och religion ifrågasätter man inte hur som helst. Det gör folk försvarsinställda, förbannade och rentav elaka. Allt annat kan du ifrågasätta men ifrågasätter du min religion ska du få se på fan. Oavsett om religionen är kristendom, träning eller något annat. Precis som amerikanarna helt orelaterat brister ut i plötslig lovsång till den helige gudens ära, så gör svenskar det när det gäller träning och hälsa. Och precis som där fylls kommentarsfälten av lyriska människor som hyllar något som jag som bäst anser är masspsykos.

Om du klarar av att läsa norska, borde du ha intresse av att läsa denna artikeln om hur kroppsdyrkandet ersätter religionen i vårt samhälle:
”Det skal godt gjøres å få noen til å heve den moralske pekefingeren i våre dager. Du kan kjøre bil så eksosen spruter etter deg, kle opp datteren din i sexy klær og la din gamle mor sitte alene på julaften uten at noen hever et øyebryn. Så lenge du holder deg innenfor lovens rammer, kan du stort sett si og foreta deg hva du vil uten å risikere moralsk fordømmelse. Med mindre du setter deg ned med en pose potetgull i lunsjpausen på jobben. ” http://www.humanist.no/2015/01/kroppsdyrking-som-samfunnsmoral/

Bra lista!
Och om jag får lägga till en egen punkt: Prata gärna om barn om du vill, men fråga ALDRIG när det är dags att börja fundera på barn till de som är barnlösa. Att behöva svara på den frågan när man är infertil är sjukt jobbig. Även en vän som just fått missfall är livrädd för den frågan, hon får panik när någon hintar typ ”ååh bebisar är så underbara, tänk om du hade en egen”.
Detta har väl inte direkt med träning att göra, men det handlar om kroppen, är ett väldigt ångestfyllt ämne för vissa och det är något man kan ta privat eller hålla tyst om.

Denna ängsliga positionering! För det är det jag tror att det är. En sorts grupptryck där man ska ”visa sig duglig”, snarare än att alla är så himla intresserade av träning. Har varit med om lite samma sak när folk ska ”skryta” eller kokettera med hur mycket de har att göra och hur upptagna de är. Med skillnaden att det kanske inte är så triggande för oss självvalda latmaskar 🙂

I vissa sammanhang är viktnedgång/utseende & träning det enda som diskuteras. Tycker det är sjukt jobbigt (även om jag är en vuxen människa) att behöva sitta bredvid skitsnygga/pyttesmå människor som diskuterar hur feta dom och så sitter man där och känner sig som en heffaklump. Försöker aktivt att inte hänga på snacket men det är svårt att stå emot ibland. Känns som folk VILL att en ska säga att en vill gå ner/ träna mer/ äta mindre.

Helt rätt. Jag som tävlingscyklar (och alltså tränar väldigt mycket jämfört med många andra) brukar faktiskt aldrig säga att jag ska ”ut och träna” utan säger saker som ”nu sticker jag ut och njuter lite av solnedgången” eller ”nu ska jag träffa en cykelkompis och spana in det nya fiket i Enköping” istället. Just för att jag vet hur dåligt man kan må av att alla jämt ska hålla på och träna. Jag själv tänker inte på min träning som just träning utan mer som aktivitet som jag tycker om. Men sedan dras man med termerna som ”hurtig” och ”duktig” ändå fast jag inte alls anser det vara duktigt att göra nåt för sin egen jäkla skull. Varför kallas inte de som ser på film fyra-fem gånger i veckan ”duktiga”? Intresse som intresse, i mina ögon.

Jag har funderat på hur typ alla ”hälso”-tidningar eller träningstidningar, när de berör mat, alltid berör mat ur perspektivet att gå ner i vikt. Helt sjukt. Om det är en hälsotidning borde maten förebygga sjukdomare eller innehålla järn (eller vad vet jag, nåt sånt) och i en träningstidning vara optimal mat för att bygga muskler/förbättra syreupptagningen (och annat åt det hållet). ÖHT är det typ omöjligt att hitta en träningstidning som ens utgår från att öka styrka, smidighet etc och inte är en fördold smalishets. Om någon vet någon bra tidning så hojta gärna till.
Jag brukar vara väldigt noga när folk frågar om min träning att fokusera på mina mål, som är strikt styrkerelaterade, typ marka 100 kg. Det är coolt att marka 100 kg men svårt att orka utan massa. Att gå ner i vikt är det sämsta jag skulle kunna göra. Det ironiska är att folk som tränar för att bli smala inte kommer att få några resultat.

Viktigt att påminna varandra / oss själva om detta tycker jag!
Träning dock. Är så ledsen över att träning nu för tiden likställs med utseende = smalhet = bantning = image
För mig har det tvärt om alltid varit en plats där man kan släppa utseendet helt. Ha den fulaste frisyren, fulaste t-shirten, flera lager av o-matchande kläder. Svettas, slåss, spotta, göra konstiga ljud.
Där fokus handlar så långt ifrån ytlighet och social acceptans som det går… och kroppen verkligen bara är funktion.
Vissa saker är så klart svårare som tung eller tjock, men vissa saker är lättare. (Kolla tex på Träna med kalle – sista avsnittet)
Idrotten räddade mig från kroppsnojor under uppväxten, där förstod jag att kroppen inte var ett skyltfönster.
En till trevlig sak med träning är att konsumption inte har en plats 🙂
Istället för att förkasta träning helt, kan man inte försöka ta tillbaka den och prata om den i termer av ”det gick så bra att marklyfta idag, lyckades hålla ryggen bra hela tiden” eller ”förstår du hur man ska lyckas andas rätt när man crawl-simmar?” eller ”vi borde gå och klättra imorgon, vill utmana min höjdskräck” ”Mina vader är sjukt stela från cykeln igår, vill du hjälpa mig massera dom?”
Varför låta utseende-hetsen vinna och ta ifrån oss begreppet och fenomenet träning??

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *