Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Är vitsen ett sånt långt liv som möjligt?

Ett argument som alltid återkommer när man diskuterar ”riskerna med övervikt” är ”man ska ju leva ett långt liv också!” och det där, det DÄR tycker jag låter så himla märkligt. Liksom, ska man det? Är ett långt liv poängen? Finns det ett egenvärde i att dra ut på livet så länge en kan, oavsett kostnad och konsekvens? Är ett långt liv fullt av självhat, kroppsångest, bantning, förbud bättre än ett kort liv fullt av livslust, njutning och självacceptans? Nu drar jag sakerna till sin spets, såklart behöver det inte vara svartvitt men för många kvinnor – de flesta skulle jag tippa på – är det just det.

Jag känner liksom 90-åringar som bantar. Som bara tar en liten bit av kakan för att hen tänker på vikten. Som håller igen, fast inte på jul för då kan man unna sig lite. ”Idag bantar jag inte”. Jag har en mamma som bantat hela livet (och jag gissar att ni andra här också har det), som ofta pratar om kost och viktnedgång och hon är 64 bast. Jag känner väldigt få kvinnor som inte känner ångest kring vikten och ätandet och vet ni, jag är inget undantag även om jag kommit miljoner mil framåt de senare åren och jag tänker att det är fan inget liv värt att leva om det ska se ut så för resten av livet?

Vad är meningen med livet egentligen om inte till för att levas med allt vad det innebär? Och detta är olika för olika människor men jag tror faktiskt ingen blir lycklig av att förvägra sig sådant som känns bra. Lycka ligger i nuet om jag ska vara lite cheesy. Att oroa sig för framtiden (eller gräma sig över det som varit) är ett recept på olycka och ångest och jag lägger hellre min energi på att försöka landa här och nu än fundera på hur livet kommer se ut om 20 år. (inom rimliga gränser såklart, menar inte att man ba ska skita i allt men det fattar ni nog)

tid

MYCKET BRA POÄNG!

Men egentligen är allt detta skitsamma för vet ni? Som jag sagt tidigare så lever tjocka längre än smala. Tjocka lever längre, feta lever lika länge. Detta finns det gedigen forskning på och det är först när man nått fetma-grad 2 som det finns en risk att dö i förtid.

Så vill du leva långt liv så är det dags att gå upp i vikt!

beyonce björk tjock

Bild gjord av briljanta Beyonce Björk.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Är vitsen ett sånt långt liv som möjligt?”

”Jag känner liksom 90-åringar som bantar. ”
Samma här! Jobbar på ett äldreboende och dagligen är det flera 80-plussare som artigt tackar nej till fikabröd och bara tar en kopp svart kaffe eftersom de ”tänker på figuren.” Wtf liksom.

Japp, har samma erfarenhet. En väldigt smal dam hade gått upp några (välbehövliga) kilon och kontaktansvariga ville ta med henne och köpa nya sköna brallor. ”kommer INTE på frågan!”. Hon skulle absolut ner de kilona igen.
Som äldre kan kilona dessutom vara skillnaden mellan liv och död. Och då är det några ”extra” kilon man ska ha, inte vara rädd för dem. Väldigt bra om man blir sjuk.

Jag är väldigt kluven till detta resonemang. Om man har begåvats med en frisk kropp är det lätt att ta hälsan för given och vara lite slarvig med att sköta om sig. När sen sjukdomar gör sig påminda är det lätt att vara efterklok och tänka att jag skulle nog ha tagit hand om mig bättre och inte bara gått på min lust till njutning. Många människor får inte ens chansen till ett val, det tål att tänkas på. Som sagt jag tycker det är en svår fråga och det finns nog inga enkla svar här.

men grejen är ju att vi ALLA vet vad kroppen mår bra av (nåja, man kan kanske diskutera vissa vanföreställningar som livsmedelsverket lurat i oss som faktiskt gör oss sjuka, men rent generellt). Vi vet att bra kost, rörelse, mindre stress osv får oss att bli friska. Sen gör man kanske andra val ändå, men att tjatas ner med domedagsprofetior och felaktig fakta om hur FARLIGT det är att vara tjock kommer inte få nån att göra bättre val. Tvärtom visar studier att den typen av ångest får oss att sköta kropparna sämre.

Jag har levt med komplex större delen av mitt liv. En mamma som haft bulimi och alltid varit ”tjock” hur smal hon än varit. Det har såklart projicerats över på hennes barn, i olika grader. Nu är jag inte ute efter att skamma henne, det var hennes verklighet och inte så mycket att göra åt idag.
När jag en gång såg en intervju med Carmen Electra (ingen aning om varför) så frågade intervjuaren om hon hade några komplex. När hon svarade -my belly, släppte jag det värsta, om en som har en så ”välsvarvad” mage ändå har komplex är det ju något annat det handlar om.
Sen läste jag ett reportage om Lena Nyman. Hur hon torterade sig själv genom hela sitt liv. Alla möjliga dieter och komplex och hemsk självbild, även detta fick mig att känna att det är fan inte värt det! Vad är det vi lever för egentligen?!
Nu räknas jag som smal. så jag är inte utsatt men tankarna har ju alltid funnits där och som du säger, vad lever vi för om vi hela vårt så kallade förlängda liv förnekar oss det vi tycker om och skammar oss själva hela vägen till dödsbädden? Vilket otroligt ledsamt liv.

Jag fick tidigt en ätstörning pga att min pappa alltid tjatade om hur tjock han var (pinnsmal) och alltid hade vikten som skäl till varför jag inte fick ta en kaka till. Aldrig hälsan. Alltid vikten, från att jag var…5?Ändå var jag alltid smal, men upptäckte tidigt att han var rädd att jag skulle bli tjock. Då visste jag att han skulle skämmas. Han frågade mig när jag var 7: tycker du att du är tjock? Jag visste inte, för som 7-åring tänkte jag inte alls på det viset. Men från och med den dagen, den frågan, tänkte jag ständigt på min kropp och vikt. Slutsats: prata aldrig om vikt i närheten av barn.

Det där hade kunnat vara mina ord. Min pappa var exakt likadan och slutade inte förrän jag sa upp kontakten med honom i vuxen ålder då jag vägrade låta honom förstöra mer i mitt liv. Då hade han under hela min barndom och tonår kallat mig tjock och kommenterat det jag enligt honom ”tryckte i mig”. Ordet äta existerade inte i hans vokabulär nämligen, utan det jag gjorde var att trycka i mig mat.
Idag inser jag att jag aldrig varit tjock men att jag under hela livet känt mig det p g a hans ord. Jag utvecklade tidigt en ätstörning och det är först nu när jag nästan är 40 som jag lyckats bli fri från den.
Jag hoppas verkligen du mår bra idag, C, och kan uppskatta din kropp för att den är din och tar dig framåt i livet. ❤️

Verkligen asbra skrivet, det är nya tankar för mig, jag tror det är helt nya tankar för de flesta i det här samhället. Det finns såklart andra sidor av saken, men de tjatas det ju redan om överallt. Jag tror stenhårt på att vi måste fokusera på andra saker än våran kropp, typ hur vi är mot varandra, lära oss så mycket som möjligt, njuta av det här livet. Fan, rätt var det är så är det slut och då spelar inget någon roll mer, bara de avtryck vi lämnat i andra människor och de konsekvenser av vårt levene som de upplever.

Men finns det ingen gråzon?
Det är ju inte så att alla som inte är tjocka, är det för att man späker sig? Jag har gått ner 60kg, men känner inte att jag har försakat något, jag tackar fortfarande inte nej till godis och god mat, jag tränar inte särskilt mycket just nu (går i perioder, ibland känner jag för det…)
Men kan det inte vara ok att faktiskt VILJA äta en hel påse ostbågar, men låta bli för att det är inte nyttigt…? Precis som det är ok att faktiskt göra det en helt vanlig tisdag, bara för att själen behöver ostbågar liksom… 🙂

Ja, det är OK att avstå från något fast man vill men det är OK att inte avstå också. Jag hatar ostbågar själv så det avstår jag alltid från men med andra saker så försöker jag se till många faktorer i vad jag äter eller ej. En dag känns det rimligt att käka glass, en annan dag är suget faktiskt inte så stort att jag inte kan avstå och ändå ha en bra dag och då kan jag känna att det finns orsak att avstå. Livet kan dock inte bara handla om tillfredsställelsen man kan känna i att avstå utan det måste också finnas en tillfredsställelse från att välja att äta/göra något också. Jag är ingen asket som byggt mitt liv runt att avstå.

Mycket bra inlägg. Just frågan om upplevd livskvalitet kontra alla räknade levda år borde vara diskussionens huvudfokus.
Angående övervikt och livslängd präglas dock BMI-baserade undersökningar av den allvarliga felkälla som består i att BMI-indexet inte kontrollerar för kroppskompositionen, alltså vävnadstyp. Detta ger, givet att goda reserver i form av muskelmassa korrelerar med bättre hälsa och ökad livslängd (se ex. http://ajcn.nutrition.org/content/84/3/475.full), att den ökade livslängd som BMI-baserade undersökningar indikerar sannolikt beror på dessa reserver snarare än ett överskott på fettvävnad, som när den specifikt kontrolleras för har en neutral eller marginellt negativ korrelation till livslängd (se ex. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0531556505001464).
Det faktum du ofta poängterat, alltså att det finns friska överviktiga människor som inte uppvisar några hälsomässiga riskfaktorer (typ prediabetesspektrat, förhöjda levervärden, högt blodtryck) verkar samtidigt ha ett tillfredsställande stöd i forskningen (http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21844111), av vilket vi kan sluta oss till att det är de specifika riskfaktorerna snarare än den mängd fettvävnad vi bär på som är de viktigaste orsaken till ohälsa. Dessa korrelerar förstås ofta, men det direkta kausalförhållandet är svagt.

Jag har två föräldrar som dog i förtid (och om ni undrar var den ena smal och den andra ganska tjock och de åt båda relativt normal kost) så jag har fått acceptera att mitt liv kanske inte blir långt eftersom jag kan ha fått med mig gener som gör mig mycket mer utsatt för tidig död än andra. För mig har detta inte varit någon större sorg utan något som faktiskt hjälpt mig att kunna njuta av livet och vara glad över det jag har och inte längta lika mycket efter en framtid som kanske inte finns. Jag försöker leva i nuet medan jag fortfarande inte förlorar mina drömmar och förhoppningar att jag faktiskt ska ha dragit en vinstlott i det genetiska lotteriet istället för en nit som mina föräldrar. Får jag se min 70-års dag som varken mamma eller pappa fick så är jag ganska glad och nöjd och får jag inte det så får jag försöka ha det bra fram till dess och ta det liv jag får vilket inte är så illa det heller men jag tänker inte vänta till pensionen för att leva livet för jag vet ärligt inte om jag kommer leva tills dess.

Jag satt och pratade med två kompisar häromveckan, den ena är tandsköterska och den andra sjuksköterska. Jag är bara lite över normalintelligent och läst mycket biologi. Det vi kom fram till är att människan är inte skapt att bli gammal. Ingen vill dö, men vem vill bli gammal? Tänderna ruttnar trots skötsel, organ osv. Slutar att fungera trots skötsel, vi är inte gjorda för att leva ett långt liv. Med gammal menar jag 80+.
Folk pratar så mycket om att passa på idag, för i morgon kan det vara för sent. Med det menar de resa, utbildning, karriär etc. Aldrig mat. Aldrig ”passa på att äta när det finns”. Jag är så lycklig över mitt kompisgäng och min familj. Där vi ser fram emot all mat vi får äta, allt fikabröd, all glass. Livet är till för att njutas av, även när det gäller mat! Vem fan vill se tillbaka på sitt liv och inse att man höll igen och aldrig smakade den där tårtan som såg fantastisk ut?

Om jag inte tänkte på vad jag åt utan åt vad som än faller mig in skulle jag må svindåligt. Jag är sjukt dålig på att hantera socker och har tidigare i livet gärna levt på mackor, godis, kakor, läsk, glass och färdig köpelasagne. För ja, det ÄR vad jag skulle ”vara sugen på” om jag inte ständigt påminner mig själv om hur min kropp mår utav det. Att tillfredsställa ett sug känns givetvis ”bra” gör stunden, men nej det känns inte bra alls i längden. Jag mår bättre på de flesta sätten av att undvika kost som höjer mitt blodsocker. Förutom att jag då inte kan tillfredsställa min kropps spontana skrik efter socker och att jag dagligen behöver tänka på det. Men det är så mycket mer värt än att leva på den skiten jag ”egentligen” skulle ha ätit.

det ena utesluter inte det andra. jag äter mackor o bullar när jag är sugen på det, men till middag så gör jag ordentlig lchf-mat till hela familjen med mkt grönsaker och ekologiska råvaror fullproppade med vitaminer o byggstenar o sånt som kroppen behöver för att må bra och orka.
sen visst, har man ett sockerberoende som man mår dåligt av så är det en annan sak – men detta har inget med vikten att göra.

Angående hetsen kring att man alltid måste vara så hälsosam – och hur vi hela tiden får till oss nya forskningsrön (man blir ju tjock/får cancer/blir dement av allt nu för tiden, ena veckan är det livsfarligt att äta en sak och nästa veckan är det supernyttigt) så hörde jag faktiskt nåt riktigt klokt en gång från ett oväntat håll. Det var den där ”Doktor Sol” i nyhetsmorgon som sa som en reaktion på denna hälsohets: ”Vad är målet? Att bli äldst på demensboendet?”. Och det har jag verkligen tänkt på ofta sedan dess. Mycket kan man tycka om den mannen, men där satte han verkligen huvudet på spiken tycker jag. Fan, släpp loss och lev – för sen är du död! Det är nu livet är. NU.

”…att bli äldst på demensboendet” fattar precis vad han ville få fram, men- gå inte på det, nu har det kommit bara sista halvåret varit artiklar i media om:
*du kan förhindra altzimers med rätt typ av mat.
*förändra din livstil så så hålls din hjärna i form ..typ.
* eller den här: altzimers smittar o.s.v.
Nu hittar jag inte tyvärr (typiskt när man letar)
så kan inte länka men ..poängen!
Tänk er politkerna vilka lagar de ska få fram.
Vilka debatter i media.
Jag är säker på att man kommer att skuldbeläggas eller dra de slutsatserna så att man känner sig skyldig för att man har drabbats av en demenssjukdom för att kosten har varit fel. Skulle inte bli förvånad iaf.
Detta samhälle bygger på skuld att känna skuld att få andra känna sig skyldiga!
Vore ju fan om folk skötte sitt i det hänseendet nä va skönt det hade varit om fokus hade legat på sann människovärde och respekt och acceptans för andra lite don’t worry be happy inställning mera skratt humor åtminstonefå känna så nån gång i bland. Fan vi kan ju ligga i den där ettan med jordvärme i morron.
Ska man behöva kriga för sin existens från födsel till grav?
Aldrig få slappna av och hämta sig två sekunder
och njuta ett ögonblick i sitt liv?
Ska vi ha det så?
Lady jag fattar inte varifrån du från dina krafter ifrån
vad din drivmotor är men önskar att jag åxå hade det.

”Doktor Sol”, hahaha … Men ja, mycket bra och tänkvärt citat!
Jag tänker att det här med mat/njutning/livskvalitet som LD skriver om i inlägget kan jämföras med pengar. De flesta håller väl med om att det är tragiskt med människor som sparar och snålar hela livet för att ha råd att göra grejer efter pensionen, men sedan ändå inte lever till den dagen. Eller de fall där någon levt verkligt fattigt och pantat burkar i åratal och sedan dör med miljoner på banken. Vad fan, livet är NU och resan är målet. Jag tänker fan inte låta bli att spendera pengar på roliga saker som får mig att må bra idag, lika lite som jag tänker försaka det som intresserar mig mest – god mat – för att ”tänka på vikten”. Blä tamejfan!

Tycker du bidrar med ett såååå befriande budskap. Det får mig alltid att känna mig lite mindre dålig när jag får ta del av dem till skillnad från vad idrotten i skolan, till vardagen, tidningar, ALLT har sagt till en. Äntligen finns det någon som inte ställer in sig på att jag ska må kasst över mitt fett.
TACK!

Det är så jag också känner . Ska man späka sig själv hela livet för att kanske få leva några år extra? Man kan träna och vara så jävla nyttig varje dag men sen blir man påkörd, mördad, ramlar av soffan, bryter nacken eller vad fan som helst och då har allt varit i onödan. Då har den lilla tid man levt gått åt till att se bra ut. Men hur mycket har man då egentligen levt!?
Jag vill inte ha ett långt liv. Jag vill leva. Sen om jag lever i 50 år eller 100, det är skitsamma.

Precis som min make nyss sa efter läst en bok – Att dom sa att en joggare som joggat 3 timmar om dagen för att bli 10 år äldre. och visst blev han 10 år äldre. Men samma tid han hade lagt på att jogga var lika länge som den tiden han hade levat extra.

Hej!
Du har öppnat mina ögon igen! Alltså, vilken sjuk värld vi lever i. Jag har kommit med oombedda bantningstips till både min syster och pappa. Vilket jag skäms för nu.
Här på mitt nya jobb tänker alla kvinnor (!) på figuren. ALLA. Inga undantag i stort sett. De surplar i sig nutrilettdrycker eller pulversoppa till lunch. Kvarg till mellanmål. De som är naturligt smala äter mat, men har vissa preferenser som förmodligen, i kombination med generna, gör att de håller sig smala.
Jag tänker mycket på att forskning om bukfett och kolesterol gjorts på unga män och inte kvinnor över 50 år, som faktiskt kanske behöver fett på magen ifall något skulle hända. Som en nära släkting till mig som plötsligt började gå ner i vikt. Och var glad. Tills det visade sig att det var cancer. Och nu kan hon inte gå upp i vikt till följd av alla operationer.
Jag är smal. Kan nästan inte skriva det för att min självbild är så förvrängd och mitt självhat så stort. Jag kan knappt hitta en bröllopsklänning för att jag tycker att jag är för tjock. Jag ska försöka älska mig själv. Bara för att jag är bäst på att vara jag.
Kramar

Jag är så FRUKTANSVÄRT trött på att höra om hur viktig hälsan är eftersom det alltid betyder den fysiska. Nu är det bara så att min hälsa aldrig kommer vara som den en gång var pga psykisk sjukdom. Det påverkar mitt liv på ALLA sätt, både fysiskt och psykiskt. Jag har fått förändra mitt liv från grunden för att kunna leva med den här sjukdomen utan att gå under eller vilja ta livet av mig var och varannan dag, och jag gör ständiga justeringar eftersom det inte finns någon mall att följa när det gäller bipolaritet. Jag måste hitta det sättet att leva på som stämmer för mig och min problematik. I det ingår att INTE fokusera på min fysiska hälsa eftersom det gör mig stressad, ångestfylld och nedstämd vilket förvärrar mitt tillstånd. Men det är ju fullständigt ointressant för fetthatarna som rapar ur sig floskler som ”ALLA mår bättre om de tänker på vad de äter och hur mycket de rör sig!” utan minsta kunskap om individerna de riktar detta till eller eftertankei stort. Den här jävla hälsohetsen gör att jag och många med mig mår dåligt och hur är det hälsa? För mig får folk skriva hur mycket de vill på sina bloggar om sin träning och sin bantning, jag läser ändå inte, det jobbiga är det man INTE kan värja sig mot utan att bli en eremit utan mänsklig kontakt öht. Folk tror på fullt allvar att de gör något bra när de informerar helt random till höger och vänster om vad som är hälsosamt och hur viktigt det är att ALLA förstår detta och lever efter det. Vad de gör är att uppmuntra till psykisk ohälsa, inget annat.

Du är alltid så klok <3
Känner igen mig så väl, lever också med psykisk sjukdom, borderline, där dödligheten i självmord är väldigt hög. Det kanske är lätt att fokusera på fysisk hälsa när man inte behöver tänka på den psykiska hälsan, jag vet inte, det är som du skriver aldrig en aspekt som tas upp när det pratas hälsa. Precis som du så MÅSTE jag alltid prioritera min psykiska hälsa framför den fysiska, eftersom den annars kan bli akut livshotande – och för mig innebär det ofta val som är direkt skadliga för den fysiska hälsan på längre sikt (tex rökning), men som gör att jag kan hantera min psykiska sjukdom här och nu. Varenda gång jag aktivt har prioriterat min fysiska hälsa har det alltid slagit tillbaka på det psykiska, vilket kan bli akut farligt när man lever med psykisk sjukdom. Alla har inte lyxen att kunna tänka långsiktigt, som psykiskt sjuk tvingas man ofta välja det som funkar för stunden.

Tänker detta VARJE gång jag läser nya rön om vad vi ska äta/träna/tänka för att leva ”33% längre än de som inte ersätter kanelbullen med 15 kg lök” (o.s.v.)
Allt går idag ut på att ”optimera” oss själva som människor och biologiska varelser. Inte för att bli lyckliga – utan för att bli bäst och leva längst. Jag hoppar av det tåget, tack!

Ja, och så alla kvällstidningar mm som spär på hetsen så de kan sälja lösnummer och få in extra pengar på sina sajter. Som tar sig rätten att förvrida allting, mana till en ständig jakt på att bli lite bättre, lite perfektare, lite snyggare, lite hälsosammare. Typ: ”Visst, vi får folk att hata sina kroppar, ständigt känna sig otillräckliga och hela tiden känna att de måste förbättra sig själva, men va fan, vi tjänar ju femton spänn per klick här, so who cares?”

Jag önskar bara att folk kunde förstå att hälsa och vikt är två olika saker. Du kan vara tjock och hälsosam, smal och hälsosam, tjock och ohälsosam och smal och ohälsosam. Det har väldigt lite med varandra att göra. Det är klart att det är bra att äta bra mat men fokuset och målet ska inte i första hand ligga i att förändra vikten. Allt är dessutom inte svart eller vitt. Kroppen har lite marginal. Man behöver inte förbjuda och utesluta.
Jag är kostrådgivare och herregud, t.o.m vi får ju lära oss att det inte är SÅ dåligt att äta dålig mat emellanåt. Man dör inte av en bulle. Eller tre.
Däremot längtar jag tills alla kroppar blir accepterade, där ingen känner att det behöver kompenseras åt något håll, där vi helt enkelt inte bryr oss om huruvida en person är tjock eller smal.
Jag har alltid varit smal, legat precis på gränsen till undervikt enligt bmi och fan vad folk har gnällt.. det spelar liksom ingen roll om jag är på väg till bordet med min andra tallrik från buffén.. Jag som är så spinkig måste ju svälta mig, äter jag verkligen?, ”gå och ta en till bulle – herregud det behöver du!”..folk som snackar bakom ryggen och sprider rykten om ätstörningar, samma personer som sitter tillsammans med en på pizzerian och ser en äta en hel pizza utan problem. Men det räknas inte om man är smal, för man kan inte äta pizza och vara smal. Ända sedan jag var 10-12 år har jag varit sjukt medveten om att jag borde gå upp (alla har ju tjatat om det, inte bara när det varit tal om mat och fika).. jag äter alltid mer efter jag är mätt.. vilket har förstört matglädjen helt… det är inte gott längre… jag äter för att jag måste gå upp i vikt.. så folk slutar kommentera, pika och snacka skit… och när du skriver åt mig att ”det är dags att gå upp!” så har jag bara lust att lägga mig på golvet och gråta. Jag försöker ju!! och jag vet att jag inte duger som jag är.
Jag vet att mina känslor inte räknas, att jag inte kan må lika dåligt som överviktiga, att det inte är ett problem på samma sätt… men det är ett problem…det är ett problem att vi över huvud taget måste försvara vår rätt att se ut som vi gör..att vi måste framhäva ett ideal för att ett annat har fått ta för mycket plats för länge nu. Jag vill inte byta ideal till ett tjockare. Det är inte bättre att det är trendigt med stora, tjocka rumpor jämfört med små. Det är skitsvårt att förändra sig och jag har lika mycket respekt för att folk har svårt att gå ner som jag har att gå upp, men framförallt så önskar jag att ingen – ingen – kände att dom var tvungna att ändra på sig. Att vi slutar att kommentera, bedöma och lägga så mycket fokus på det. För smal, för tjock, för vältränad, för kort, för liten rumpa, för stor rumpa, för stora bröst, för små bröst… Alla ideal är skit.

Jag förstår dig, för jag har upplevt samma sak – kanske inte lika starkt som du, men nog har jag fått min beskärda andel kommentarer om att jag som är så smal minsann kan ju ta en bulle till så jag får lite hull, och dessa människor verkade verkligen inte förstå att det enda de sa till mig med det var att jag inte dög som jag var och att jag var ful och sjuklig. Det hände betydligt oftare när jag var yngre, väldigt sällan numera när jag är kring fyrtio – kanske har jag lyckats omge mig med väldigt hänsynsfulla personer på senare tid? Jag är hur som helst väldigt medveten om att skulle jag vid något tillfälle på en offentlig tillställning mm tacka nej till en efterrätt, råka spara lite för mycket på tallriken eller gud förbjude behöva gå på toa direkt efter middagen vet jag att vissa troligen tänker att jag nu går iväg till toaletten för att spy, för som du skriver kan man tydligen inte vara så här smal utan att man har en ätstörning. Smal är bra, men är man för smal straffas man för det – knappast lika hårt som de med rejäl övervikt men det betyder inte att straffet är lätt att bära.
Samtidigt är jag medveten om att mycket av dessa tankar jag får, att folk nog misstänker att jag har ätstörning, delvis kan vara inbillning från min sida – jag vet inte hur smal du är men jag kan trots allt passera som nästan ”normalsmal” om jag klär mig smart – och att denna föreställning lever väldigt starkt i mitt eget huvud utan någon jättestor förankring i verkligheten. Ändå fortsätter den här föreställningen att ta plats i min tankevärld, och det behövs väldigt lite för att komplexen ska vakna till liv, en blick, en tvetydlig kommentar… jag låter mig liksom automatiskt styras av andras åsikter om min kropp, snarare än min egen.
Samtidigt som jag förstår att problemet inte är mitt, min kropp är det inget fel på, utan att det är folks inställning och dömande blickar som är boven, så mitt råd till dig är att 1) älska din kropp, den är din och DU definierar vad som är rätt och bra för dig, ingen annan och 2) Sluta försöka gå upp i vikt, för har du inte lyckats ännu kommer du troligen inte att lyckas i framtiden heller, (såvida din undervikt inte beror på något kroppsligt fel, tex fel på sköldkörteln), och vad är det då för mening?
Känns som att problemen (ofrivilligt) underviktiga får tampas med på något sätt speglar problemen överviktiga kämpar med, och här är det väl egentligen ganska ointressant att gradera eller jämföra orättvisor och lidande – det viktiga är att lösningen är densamma och det som LD belyser så briljant – att vi måste bekämpa alla falska kroppsideal som sköljer över oss och lära oss att älska och bejaka våra kroppar som de är, inte som de skulle kunna se ut enligt en på förhand uppgjord mall. Så sluta ät för att gå upp i vikt. Ät för att det är gott – ät det du tycker om och gör inte kopplingen mat=viktuppgång. Hellre mat=livsnjutning. LS:s kampanj motsäger inte alls det du upplevt och jag upplever definitivt inte att hon säger till smala att de ska börja gå upp i vikt. Snarare är ju detta debattämne en lärdom för alla oavsett vikt: Kan du inte gå UPP i vikt – varför försöka, det enda du ger dig själv är lidande. Kan du inte gå NER i vikt – varför försöka: det enda du ger dig själv är lidande. Motsatt problem, men samma lösning.
(Och ursäkta att det blev väldigt långt.)

Jag kommer av någon anledning att tänka på en sång som jag tror är med i Bert: ”Jag vill ha ett långt och lyckligt liv, jag vill leva tills jag dör”. Vid första anblick kan det låta rätt banalt (och analt) men sista meningen är ju genial. Det är ju det hela livet handlar om. Att L.E.V.A till man dör. Olika dagar innebär leva olika saker. Ibland är det chips som får mig att känna mig levande, ibland är det sallad. Ibland får ett skratt med goda vänner att känna mig levande, ibland känner jag mig mer levande att att gråta en skvätt. Men aldrig aldrig aldrig känner jag mig levande av att begränsa mig själv eller ge mig själv dåligt samvete.
Så kort och gott folk: lev tills ni dör!

Folk som talar om detta för andra, är dom smala av naturen? Och sen säger till tjocka att dom måste ditt och datt? För att bli smala. Och jag har prövat banta en gång. Jag åt bara sån där dryck man köper och chokladkaka liknande grej man köper och visst rasade jag i vikt. Byxorna fladdrade. Magsäcken blev säkert mindre . Tills nån frågade mig-vad händer med kroppen då när du utesluter potatis ? Det finns nåt i potatisen som upprättar balansen i kroppen. Och någon frågade (samma person) vem orkar leva med dom där dryckerna hela tiden? Är det inte fruktansvärt tråkigt att aldrig unna sig en kaka? Och jag sket i detta. Jag gick tillbaka som jag alltid ätit och jag gick till och med upp mer i vikt. Nu vet jag inte vad jag väger. Jag har slängt vågen.

Ni har verkligen så rätt! Jag är smal och har varit i hela mitt liv, runs in the familiy. Jag har vänner som konstant ”tänker på vad de äter” vilket jag tycker är så jäkla sorgligt. Har även en kraftigt överviktig vän, råkar vara en man, som våra gemensamma vänner haft möte om hur de ska ta upp detta med honom på bästa sätt ”För hans egen skull”. Tack vare dig/er har jag starkt argumenterat emot och tack och lov fått de flesta att inse hur pointless och förminskande det skulle vara.
Nu till en fråga. Jag gillar mat, sjukt intresserad, älskar att laga och baka, och tror dessutom att det är något jag är ganska bra på. Som kvinna är jag av den naturen att jag i regel inte tror på mig själv, ”alla andra gör det bättre”, ”varför ska jag” etc etc. MEN jag funderar på att starta en blogg där jag delar med mig av vad vi äter här hemma. Nu undrar jag om du tycker detta vore kontraproduktivt? Alltså skulle jag bara bidra till hälsohetsen?? Helt ärlig fråga, hoppas det inte låter dumt och du orkar svara!

Har alltid tyckt att du har varit en ’jobbig feminist som spårar iväg’ MEN fan vad bra du var i Malou. Jag som aldrig riktigt har gett mig in i debatten om varken feminism eller smalnormen fick mig en rejäl tankeställare när jag kikade på klippet. Jag är smal och benig och mer underviktig än överviktig men har ett sunt och trivsamt förhållande till mat (som försvinner av sig självt, så är jag skapt men varken lyckligare el olyckligare än gemene man för det, viktigt att addera eftersom KZ tydligen påstår motsatsen). Tack för orden om att folk fan får vara överviktiga och frossa chips om vederbörande vill, TROTS att det kan leda till ditten och datten. Förut har jag också varit inne på spåret om att kanske ta ett snack med en nära vän ang hennes övervikt och hälsa och blabla. Tack vare dina ord tänker jag INTE göra det. Jag har tänkt på detta hela dagen och fick plötsligt ett nytt synsätt på saken, tack vare dig! Du är inte så dum ändå, min vän är heller inte dummare än att hon redan har fattat precis allt vad jag skulle ha sagt, tack för insikten! Med vänlig hälsning, Anna

Jag håller så med i ditt resonemang. Jag tror dessutom att alla psykisk ohälsa. Oro, ångest o.s.v. leder till fysiska sjukdomar. Cancer är ju förbövelen stagnation i cellerna och all negativ energi är ju stagnation. Amning minskar risken för bröstcancer eftersom det skapar tillströmning, barn tillströmning i livmodern o.s.v. Det enda sättet att leva länge tror jag är att leva fullt ut.
Men självklart har jag också ett komplicerat förhållande till mat och vikt men känner att jag nu kommer ett steg längre varje dag, mycket tack vare dig, apan och Stina. Pepp pepp pepp till er! Och kärlek.
Märkligt nog känner jag två kvinnor med ett okomplicerat förhållande till mat. Självklart självsmala kvinnor som äter vad de vill utan att öka ett gram. Båda som ofta påpekar att de aaaaaaldrig skulle syssla med dieter och bantning. Och jag blir lika jävla provocerad varje gång.

Precis alla (oavsett kön) på mitt jobb håller på att bantar och grejar med kostscheman och går på olika dieter, inklusive mig sj (lchf). Jag tänker på min vikt varenda dag. Det är inte lätt det är det inte… jag brydde mig aldrig om vikt och vad jag åt förrän jag började gå upp snabbt i vikt. Sen dess är det svårt att gå ner. Det jag längtar efter är att känna mig snygg. Men jag önskar att jag också kunde strunta i allt. Önskar det verkligen. Och jag vet ju att jag mår psykiskt dåligt av vikten pga andras åsikter. Levde jag i ett land där normalvikt var normalvikt skulle jag inte bry mig.
Sen undrar jag hur läkare kan skriva och säga att midjemått över 80cm är bukfetma. Det är sinnessjukt. Ok BMI är mer eller mindre vedertaget att det är bullshit men alltså… 80cm midja är jättesmalt!
Allt ska bara mätas och vägas hela tiden. Tack för motpolen <3

Du förstår inte hur mycket jag behöver höra precis det du och Anna säger.
Vuxit upp med en mamma och pappa som är fettfobiker. Det pratas om feta människor och vikt hela tiden.
Trots det så har jag själv nästan alltid varit lite överviktig. Har BMI 26, om det ens säger något. De påpekar min vikt nu och då, men det de inte fattar är att när jag låg på BMI 22 så mådde jag så jävla dåligt. Jag tränade till vansinne och åt så lite som möjligt. Det blev en sport att äta lite. Klart jag ser bilder och ser att jag var jävligt snygg, men nog fan kände jag mig tjock då i alla fall. Det är inte värt det längre. Jag vill också kunna äta god mat med vänner och en chipspåse då och då.

När jag var smal, vägde ca 48-50 som Max och var ca 22-23 år så klagade varenda jävla människa på hur jag såg ut. Kommentarer som ”men herregud äter du inte” och ”nu måste du försöka få lite hull på dig” haglade dagligen. Efter 3 barn och ca 30 kilos övervikt får jag höra ” men nu måste du ta tag i vikten” , ” vi kan träna tillsammans” osv osv. VARENDA JÄVLA Vecka får jag höra! Då känner jag mest att vad fan duger jag inte som jag är? Ur hälsosynpunkt har jag lite sämre kondition och något ondare i kroppen men jag trivs mycket bättre med lite hull än att se ut som en planka och så länge jag inte går upp mer i vikt ser jag inget problem i att jag väger ca 80 kg. Men den dagen jag inte skulle orka med jobb, barn osv så skulle jag nog försöka gå ner även om jag tror det skulle bli svårt eftersom jag älskar mat och speciellt pasta 🙂

Det är ett väldigt intressant ämne du tar upp, och även bland kommentarerna märker man att det är många som missar poängen, dvs om ett långt liv verkligen MÅSTE vara ett självklart självändamål i sig, utan fortsätter gnata på om vikt och hälsa. Tror inte att det finns ngt som provocerar mer än människor som är fullt medvetna om att deras levnadssätt med största sannolikhet kommer att förkorta deras liv, men helt enkelt tycker att det är värt det, oavsett om det handlar om rökning, droger, alkohol, matvanor, extrema risksporter osv.

Det var kanske tokigt uttryckt, men jag menar att om det inte var sjukdom eller så som orsakade viktuppgången, kanske du bara bestämde dig för att skita i alla ideal och äta precis det du vill? Det är väl det närmaste en förklaring vi kan komma om min undran 🙂 Och nu blev jag även nyfiken på om du inte fått frågan tidigare? Det är väl lite samma undran som när någon går ner i vikt, tänker jag.

jag får ju frågan ofta och jag undviker att svara, inte för att det är en hemlighet, men för att svaret på den typen av fråga ofta används för att antingen bekräfta sina fördomar eller typ godkänna övervikten typ ”jaha du var sjuk/åt medicin, ja men då rår du inte för det” eller ”jaha du satt på röven o åt dig tjock, det kunde man ju ha gissat” (typ som katrin o hennes ”sinnessjukt frosseri”) Menar alltså inte att DU tänker så här, men att det är där diskusionen till slut ofta landar – det finns ok sätt att vara och bli tjock på och sen finns det sätt som inte är lika ok på, om du förstår hur jag tänker.

Och bara som en parentes, till och med när jag jobbade med att få folk att gå ner i vikt (kost- och motionscoach för ett jätteföretag) så var policyn att ska det ätas nåt gott så ska det vara ordentligt gott. I praktiken: ät fullkornspepparkakor om du vill, men bara om du tycker att det är godare än vanliga för vinsten i nyttighet är fånigt marginell.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *