Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Hur lär vi oss att vara trygga i oss själva när alla andra talar om för oss att vi behöver förändras?

Men som vanligt när man diskuterar träningshetsande och hur vi bidrar (eller låter bli att bidra) till det så dyker det upp ett dussin klämkäcka människor som ba ”men vi får väl bygga upp vår självkänsla så vi inte påverkas!” Typ som att vi inte ska försöka påverka människor att tänka på vad de säger eller för ut, utan istället lägga den energin på att göra alla trygga i sig själv istället.

Exempel:

Om all den energi och det fokus som läggs på att peka finger åt varandra istället hade lagts på att stärka och lyfta både oss själva och andra (men aldrig på andras bekostnad) så hade alltihop varit ett icke-problem. Lösningen är inte att bestämma vem som har rätt att säga vad, lösningen är att bygga så trygga människor att de står starka i sig själv och sitt eget värde oavsett andras uttalanden och åsikter. Ska vi inte börja lägga fokus på det istället?

Jag undrar hur man gör det? Hur bygger man självkänsla när man konstant uppmanas att hata sin kropp och sig själv? Hur bygger man trygga välmående människor om hela samhället och alla vi i det konstant talar om för varandra att vi inte duger som vi är? Det är liksom lite det som är poängen i mina inlägg när jag uppmanar till ansvar och eftertanke.

Min poäng är att man blir inte stark och trygg av att ta bort det som gör en svag, för det kommer alltid att finnas något nytt som tar dess plats. Den enda vägen ut ur problemet är att hjälpa varje enskild människa att bli stark utifrån sig själv, oavsett vad omvärlden bjuder på.

Det handlar inte om att man blir ”svag” av att bombarderas av dessa budskap, det handlar om att det bryter ner. Skulle vi applicera samma resonemang på mobbing, typ ”ingen ide att få Kalle att sluta mobba Lisa för hon kommer ju ändå möta andra som mobbas eller är elaka, bättre att lära henne att bli trygg i sig själv” så skulle det ju låta helt absurt. Det här är faktiskt samma sak. Normer och ideal och krav mobbar oss och effekten är att vi lär oss att tycka väldigt illa om oss själva.

vikthets

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur lär vi oss att vara trygga i oss själva när alla andra talar om för oss att vi behöver förändras?”

Känner bara att jag vill dela med mig av dagens händelse.
Jag (med så sorgligt många andra) har så länge jag kan minnas hatat min kropp, haft skevt förhållande till mat, fått tvättäkta ångest för skolgympan osv osv.
När jag upptäckte Friskis&Svettis på gymnasiet blev det en sådan frizon för mig, och en sådan revansch att jag t.o.m. blev ledare! Äntligen en plats där jag bara får röra på mig och må bra, utan att någon dömer ut mig!
Idag skulle jag hålla lunchpass.
Före mig hade det varit ett pass med en 70-årig dam som ledare.
När jag kom in hejade jag glatt och presenterade min storasyster (som skulle vara med och träna). Damens kommentar var då: ”Så lustigt, så är det med mina söner också. Den yngre är större och kraftigare än den äldre”.
Jag hamnade i chock. Mina coola, tajta ledarkläder kändes plötsligt som ett hån. En annan dag hade jag börjat störtböla på plats. Men tack vare dina inlägg de senaste dagarna kände jag mig… liksom rustad. Snabbt som attan vände jag tanken, och bara: ”Sorgliga idiotkärring, hur fan tänker du som säger en sådan sak?!” Kanske inte så sympatiskt heller. Men det kändes bättre. Så jag ville bara säga: TACK.

Du har all rätt att tänka/känna så. Hon borde håll sin käft. Du är cool som tränar för dig själv och inte för idealen, det är skitsvårt att vara i den världen (träningsvärlden) och inte påverkas av skeva ideal eller anledningar/mål att träna, så du är grymt cool, jag vet inte vem du är men nu är du en förebild för mig!

Bra exempel Maria.
Den här bloggen har också stärkt mig otroligt mycket, och jag har läst högt ur den till min äldste son som faktiskt lyssnade uppmärksamt. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan denna blogg faktiskt . Så härmed vill jag också passa på att framföra mitt TACK LD. ?

Jag vet inte, men jag upplever att jag ser attityden i exemplet du tar upp lite varstans. Att det alltid kommer finnas mobbare så det är bättre att lära barn att ”stå upp för sig själva” istället för att motverka mobbing och lägga skulden på den som faktiskt är elak. Upplever att det finns en röd tråd gällande den attityden. Det är ingen idé att försöka förebygga våldtäkter, det kommer alltid finnas våldtäktsmän, så det är bättre att vi lär (främst) kvinnor att skydda sig från att bli våldtagna. Det är ingen idé att försöka förebygga krig, folk kommer alltid kriga, det är bättre att undvika krig. Det är ingen idé att… Ja, du vet. Whatever. Ansvaret läggs över på den som blir utsatt oavsett vad vi pratar om. Vart attityden kommer ifrån vet jag inte dock. Att jag upplever den som så utbredd är mest skrämmande. Jag förstår inte varför den som blir utsatt har ett större ansvar än den som utsätter eller varför man inte kan jobba för att motverka ex mobbing och samtidigt föröka lära den utsatte individen att hantera det den utsätts för. Som du ofta säger så utesluter ju inte det ena det andra. Varför det är så svårt för vissa att se det förbryllar mig.
Med det menar jag ju inte att du på något vis har fel i ditt exempel. Jag hoppas att det framgår tydligt att jag håller med dig. Kände bara att det kanske är värt att nämna att vissa ser på världen på det sättet också. Obehagligt många verkar det som. Men jag hoppas att jag har fel.
Tack för att du är tillbaka förresten. Du har lärt mig mycket och jag är säker på att du kommer lära mig mycket mer.

Jag tänker på att jag är inte intresserad av den vältrimmade människan jag ser tex på stan. Men ser jag en kvinna som tex LD är hon mycket intressant. Det fria. Det är glädje. Än hur mycket den slimmade försöker ser jag ingen glädje..jag ser ett slaveri som utmynnar i hennes tjat och längtan att bli mätt hon svälter sig och sen klagar hon.

asså denna kommentar är verkligen helt onödig! varför klanka ner på ett typ av utseende för att lyfta ett annat? förstår inte alls grejen… Detta är precis lika mycket fel som att trycka ner större och säga att smala är mer hälsosammare. Om en person tränar och mår bra av det så låt personen göra det. Om en person inte tränar och mår bra av det så låt det vara så. Varför fortsätta ställa allting mot varandra för?

Ja shit, det där har jag hört sen jag blev mobbad i lågstadiet: om du blir ledsen så låter du dem vinna! Snacka om att skuldbelägga på fel ställe. Fick i många år höra att jag VÄLJER att må dåligt av systematiska, psykiska övergrepp. Jo tjena..

Precis, som när en vän till mig blev psykiskt misshandlad av sin pojkvän fick hon höra att hon borde ha lärt sig att stå upp för sig själv och inte låta honom utsätta henne för såna saker så kunde de ha varit lyckliga tillsammans och hon hade inte behövt ”fly” från h0nom. ”Man blir bara misshandlad om man tillåter sig bli det! Kvinnor måste sluta vara dörrmattor och stå upp för sog själva! Är du ett våp eller en stark kvinna? Tänk på vad DU kan göra för att undvika hans ilska istället för att gå och vara rädd för honom!”… Eh…?
Eller som när jag berättar om hur jag blivit utsatt för rasism och homofobi: ”Jamen om du ältar det så gör du ju dig själv till ett offer? Var trygg i din identitet istället så spelar det väl ingen roll vad de tycker.”. Alltså nej så funkar det inte riktigt…

Vet bara att jag SKITER i hur folk ser mig! Jag gillar min knallrosa skjorta med hela tjocka magen under. Jag tycker att jag är fin! Jag VET att jag är tjock (120 pannor) men det SKITER jag i! Kanske är det åldern som har fått mig att äntligen acceptera mig själv? (49 långa år gammal.)

Kanske bättre att lära folk att sluta mobbas och trycka ner andra än att lära folk att vara ”starka”? Det är ju inte offrens skyldighet eller uppgift att inte ta åt sig, utan folk ska bara skita i hur andra ser ut eller lever, så länge ingen skadas så är det fuck the same. Att lägga sig i när folk råkar illa ut (typ misshandel eller liknande) tycker jag är självklart, men annars ska man fan skita i hur folk lever eller ser ut.

Själv har jag varit både rundare och smalare under åren, men alltid haft en bra självkänsla och gott självförtroende, och inte hängt upp mig på kilona. All hets kring vikt, träning etc i media har jag mest bortsett från (i alla fall medvetet). Men trots det så påverkas man givetvis av hetsen i media, på ett undermedvetet plan.
Som exempel kan vi ta bilder på mer avklädda modeller. Tjejerna förstod jag tidigt var väldigt retuscherade etc (eftersom man ju hela uppväxten ser tjejer och kvinnor i omklädningsrum). Men killar! När jag var 17-18 och började bli mer intim med killar så förstod jag att ca 90% har hår på bröstet. I min värld hade jag trott att det var kanske Max 10%, eftersom alla modellkillar nästan alltid har slätt bröst. När jag insåg detta insåg jag också att jag, som trodde mig helt opåverkad, hade blivit väldigt påverkad av reklamen utan att veta om det. Ett typiskt exempel på hur man kan bli påverkad omedvetet av media.
Så för egen del försöker jag tex tänka på att inte skriva på FB eller via runkeeper etc om jag tränat. Och inte heller lägga ut mängder med snygga (uppsminkade) selfies. Och inte heller kommentera andras selfies eller träningsuppdateringar.

Modellkillarna rakar sig nog dock- men det är ju även mer populärt i vissa kretsar, ofta bland homosexuella killar.
Själv tror jag man borde se kända människor och modeller som ”extrem-exempel”. Det är uppenbarligen något de gör som anses vara status i samhället, så det går att efterlikna om man vill få bekräftelse- men man bör inte förvänta sig exakt samma resultat.
Att dock sluta träna för att det är något oerhört hemskt att vilja vara attraktiv mot det andra könet? Idioti.
Finns gradskillnader i att svälta ihjäl sig och att äta hälsosamt.

När jag läser dina inlägg så blir jag faktiskt förvånad. Visste inte att det pratades så mkt om träning/kost till vardags, verkar ju väldigt överdrivet eller så har jag och mina vänner bott under en sten och missat detta. Skönt

Jobbar med ca 10 kvinnor i mitt team på jobbet. Teman som kakor, socker, bantning, dårligt samvete av att stoppa i sig en chockladbit, ny hälsosam väcka er ständiga samtalsämnen. Direkta frågor om hur många kg jag gått upp under graviditeten er heller ingen konstighet. Sen har man media också på det.
Jag tycker LD har sjukt interesanta perspektiv på kroppshetsen. Dom bjuder inn til eftertanke.
Mitt nyårsmål for 2016 kommer inte att handla om att gå ner til matchvikten efter graviditeten. Det kommer handla om hur jag kan ta mitt ansvar och låta bli att bidra til samtalet kring dieter, kg, mat, hälso- och treningshetsen. Jag ska inte en enda gång kommentera någons vikt. Jag ska inte en enda gång beskriva nån som ”han lite kraftigare” ( då får jag heller ta reda på namnet). Jag ska inte en enda gång klanka ner på min egen kropp.

Förstår poängen med att det kan kännas som man skuldbelägger den som blir utsatt. Jag är av åsikten att man kan bygga personer till bättre självkänsla annars borde det inte finnas människor som inte bryr sig om exempelvis sjuklikt smala modeller på reklambilder osv osv.
Jag har mina erfarenheter om personer som i min ungdom försökte mobba mig för bla tandställning, att jag hade sex utan att va tillsammans med killen, min vikt, jag har fått skåpet insparkat och fått höra kvädesord bakom min rygg men jag hade alltid svar på tal och lät mig inte tryckas ner. Jag va en av dom som dom försökte trycka ner men dom lyckades aldrig. Istället konfronterade jag dom och då blev det inte lika kul för dom så dom slutade.

Jag kan både förstå och ändå inte förstå tanken att ”vi måste tuffa till oss”.För sårbarheten är också en del av oss som kanske inte går att gömma under en mask. Jag tror att vi måste få vara sårbara. Att den sårbarheten fyller sin funktion som är användbar (för tex kreativa människor är det så.)
Allt jag kan vara är att vara mig själv inför andra. Om sedan folk snackar skit bakom min rygg, skiter jag fullständigt i det. Om jag ska ändra mig och mina åsikter inför varje människa som inte håller med mig, vore jag en kameleont. Jag skulle förakta mig själv till slut. Lite grann som att möta nån med rasistiska åsikter och jag inte säger emot. Det är fan så besvärliga människor och jag undviker dom. Säger jag emot kan det kännas jobbigt i stunden, men desto bättre i längden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *