Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Ingen vill veta hur mycket du gått ner i vikt eller hur många jävla mil du sprang igår

Tänker lite på när man ursäktar tränings- och vikthets på bloggar och instagramkonton med att andra blir ”inspirerade” att ”ta tag i” sin vikt, hälsa, träning. Jo men Linda gick ju ner 25 kilo och nu inspirerar hon andra som behöver lite pepp och en spark i arslet. Typ så.

Och så tänker jag på hur ”inspirerad” jag blivit av smala och tränande människor i mina dar. Som tonåring, som vuxen. Och med inspirerad menar jag såklart att mitt självhat gjort sig påmind. Att min vilja att förändra mig själv för att må bra eller duga förkläds som ”inspiration” och ”pepp” men egentligen bara handlar om att jag påminns om hur dåligt det är att vara tjock. Jag vet inte hur bra jag tycker den typen av inspiration egentligen är.

Och varför ska man inspirera andra att gå ner i vikt överhuvudtaget? Varför vill man det? Vad är syftet? Mmm. Precis. Det handlar om:

1. Bekräftelse. Typ egoboost: ”jag har tränat, jag är en bra och duktig människa, inte en sån där lat tjockis (=värdelös) utan jag GÖR NÅT ÅT DET, ge mig bekräftelse på att jag duger, visst är jag duktig, visst är jag duktig?????”

2. Få alla andra att sluta vara tjocka pga man är en tjockhatare och tjock är likamed värdelöst och äckligt och dåligt och usch och fy.

3. Fast mest handlar det om bekräftelse. Och bekräftelse vill ju alla ha, vi vill bli sedda, men det är så jävla sorgligt att det här är ett av sättet att få känna sig sedda och värdefulla på.

”För min egen skull bla bla bla” Nej. Sluta ljug för dig själv nu. Bara sluta. Eller håll skiten för dig själv, för vet du? Ingen och jag menar det; INGEN är egentligen intresserad av hur mycket just DU gått ner i vikt, hur vågen såg ut på din måndagsinvägning, hur många gram upp eller ner den visar. INGEN är intresserad av att höra hur DIN träning gått till, hur tunga vikter du lyfte, hur många mil du sprang eller hur många jävla chins du klarar av att göra. Ingen är intresserad av detta. INGEN. Det är lite som med andras drömmar. Ingen bryr sig*.

Så sluta redogöra. Nu.

*Ja ok, de som INSPIRERAS av det osv – men som sagt, gå tillbaka till noll och läs om inlägget från början. Allt är lur och bedrägeri och det bidrar bara BARA BARA BARA till mer ångest för alla som ser på. Ingenting annat.

kakor

En annan sorts inspiration, från mig till er.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ingen vill veta hur mycket du gått ner i vikt eller hur många jävla mil du sprang igår”

jepp håller med dig till hundra procent. jag spyr av alla som tjatar om sina jävla puckojävelnörd dieter. gå ner 100 procent av din jävla vikt om du vill – men håll käften.
dieter är bara skit ett normalt förhållningssätt till mat är bäst. man äter när man är hungrig och det är man är sugen på och helst inte bara godis och kakor
och så rör man sig om man gillar röra sig annars skiter man i det men röra sig är bra för det gör en glad och springa skulle jag aldrig få för mig. dansa och sånt funkar fint.
och dieter gör folk till bulimiker eller anorektiker. skit i vikten. det är viktigast.

Det bästa vore om folk kunde ha insikt i att vad de delar påverkar andra. På alla plan! Lägg inte ut tusen bilder på allt ni gör, berätta istället om det för era nära och kära. När ni ses, chattar eller vad ni nu gör. Då har ni iaf en chans att se hur det ni visar upp påverkar mottagaren. Betydligt mer rättvist mot alla parter!

Jag har varit överviktig ett par år nu och det har aldrig varit en särskilt big deal för mig. Efter att mitt yngsta barn föddes – och visade sig vara svårt sjukt- spårade ett slags tröstätande ur och kroppen började ge upp. Blev väl för mycket för snabbt på en kropp som redan var utsatt för enormt hög stress och ångest.
Utan att skriva för mycket om det så har jag nu börjat nån slags jävla ”viktresa” (åh, autocorrect ville skriva ”vintersaga” istället för ”viktresa” <3). Min kropp mår inte bra just nu och det verkar som att viktminskning är det som krävs, det psykiska har jag redan fått mycket hjälp med. Jag har ingen ambition eller önskan att kunna göra 20 chins, men jag har ett älskat barn som kräver både psykisk och fysisk styrka (flerfunktionshinder, svårt att som mamma "lyfta rätt" alla gånger och helt plötsligt är ryggen rätt kass)
MEN just nu går viktminskningen väldigt snabbt och jag är så rädd för hur jag kommer må av omgivningens kommentarer. Har varit med om det förr, börjar man gå ner lite i vikt så tar så många sig rätten att kommentera min kropp. "Sååå bra att du TAR TAG i det", "Så DUKTIG du är", "Vad FIN du är NU!"
Är så rädd att andra tar över och stoppar in ångest i något som bara rör mig. Vill inte höra hur fel alla tyckt att jag varit.
Tack LD att du har en plats där det känns bra att dela sådana här tankar. Många andra skulle nog tycka jag var knäpp att ha ångest över vad en viktminskning kan medföra.
Kram <3

Oj vad det här slog huvudet på spiken! Jag har ett motstånd mot att ”göra rätt saker” typ träna och dra ner på socker för att jag är så less på omgivningens jubel när det kommer på tal… Jag vill inte ha deras jävla klapp på huvudet för att jag (fettot) ÄNTLIGEN fattat att man ska göra som de tyckt heeeela tiiiiden! Blä! Så jag tränar helst i smyg men med ätstörningar i bagaget känns inte det helt 100 det heller.

Tack igen LD.
Du har så rätt. Vi skiter fullständigt fan i att andra springer en mil om dan och äter nada nada för att se ut . Smal . Universum kretsar faktiskt inte kring eran egen självupptagenhet om yta.

Bästa inspirationsbilden! Hatar att jag inte vågar dela det här inlägget för jag kommer att få så mycket skit från alla som lägger upp dagliga träningsredovisningar och bilder..

LD, säger så mycket som behöver sägas. Saker jag önskar någon hade sagt så jag fick höra det när jag var yngre. Du är en skön motvikt till alla fettskrämda ”hälso”-fascister.
Du gör mig inspirerad och peppad. Nu är det fan jag som tar en cykeltur. Till affärn, för att köpa kakor!

Jag förstår, och håller TYP med, men gäller inte detta egentligen allt? Jag är ju också totalt ointresserad av bilder och berättelser om barn tex. Vill VERKLIGEN inte ha barn själv, något som folk och samhället verkat ha jävligt svårt att förstå. Men jag måste fan dagligen genomlida en feed med bilder på barn och berättelser om vad ungarna gör och säger.

Hmm, blir lite fundersam?! Tycker du LD att all träningsinspiration är dålig? Själv har jag alltid blivit mest inspirerad av bilder på tjocka personer som tränar eller folk som inte är supersmala. Jag tycker det är bra med träningsinspiration om det inte handlar om utseendet eller antal km och minutrar. Vikthetsen är hemsk och förkastlig men annars är ju träning bra für alles liksom..

Det är nog ingen som sagt att sådana människor inte finns? Däremot anspelas det hela tiden känns det som om att är man överviktig är man lat. Och det finns säkert det med, lata överviktiga. Och det är inte ok. Det är inte ok att vara överviktig och nöjd trots allt. Självhatet överhuvudtaget. Jag undrar över det. I min värld gör det ingen någon någonsin något gott. Hur kommer vi bukt med det? Självhatet. Självföraktet. Visst är det fantastiskt med alla människor som kan leva utan det. Verkligen. Men jag är genuint intresserad av hur jag ska kunna slippa självhat och skit. Och den här bloggen tilltalar mig i jakten bort från det.

Jag tycker själv jag har blivit bättre och bättre på att inte hata mig själv med åren. Jag har ingen aning om mitt tänkande funkar för andra men här är några saker:
1. Jag är i grunden en snäll människa, den snällheten måste jag också utsträcka till mig själv. Om jag inte skulle hata någon annan på detta sätt så varför ska jag göra det mot mig själv?
2. Jag är expert på mig själv så när andra gör bedömningar av mig är jag den som bäst kan avgöra om de gör korrekta bedömningar eller ej.
3. Känslor är tillåtna. Jag får känna mig ful och äcklig likaväl som vacker och underbar. Jag har rättighet att tycka om mig själv och min kropp fast jag inte ser ut som skönhetsidealen. Jag gillar mig själv och är inte speciellt nojig över mig själv men jag brukar beskriva mig själv som ful eftersom jag är det i förhållande till rådande ideal. Orsaken är att det är lite laddat att säga så och jag vill gärna utmana kravet att vara vacker. Jag är ful och nöjd vilket för många är en motsättning av stora mått.
Som sagt, se inte detta som en universalmetod, det tror jag inte det är men kanske någon av mina tankar kan inspirera någon annan.

Håller helt med, och älskar din typ av inspo! 😀
Skulle lätt följa om jag hade instagram och du hade typ ett ”fatspo” eller liknande konto. Bara bilder på dig som äter olika typer av läckerheter. Vore en skön motvikt till all thinspiration och ”strong is the new skinny” inspiration som finns där ute och hetsar.

Hear hear! Alla dessa maraton, chiapuddingar som fotas i motljus och crossfitpass som basuneras ut får mig bara att känna det som att den stackaren som skriver om det desperat kämpar för att få höra hur duktig/stark/smal hen är. Och all tid denna clean eating, intervalltränandet och gymspringandet måste ta i anspråk… Strong is the new skinny är bara ytterligare ett uttryck för att bara de som har gott om tid och/eller pengar ens kan aspirera på rådande skönhetsideal. Jag tar hellre en kaka.

Du har SÅ rätt, blir så provocerad av träningssnack. Min svägerska har påbörjat ett sjukt beteende och pratar BARA om sina shakes, vikt, mått, mat, hur braaa hon mår osv. Hon har gjort det här i typ två månader och jag känner snart att hon tappat det. Jag vet inte vad jag ska säga?! Vi har aldrig haft en speciellt bra relation, så jag är liksom ”fel” person att säga ifrån.

Det måste väl finnas någon fler som jag? Som tränar för att de måste? Ingen träning= ont i ryggen direkt. Men ååååååååå vad jävla pisstråkigt det är. Gud vad jag önskar att jag kunde bli en sån där fitnessperson som bara skuttar till träningen. Spelar ingen roll hur mycket jag orkar/starkare/bättre kondis…fortfarande tråkigt!!! Men hellre det än ryggont.

Jag tränar också pga ryggont. Förr tränade jag enbart för att bli smalare, få snyggare kropp, kunna unna mig att vara onyttig, såna anledningar. Sen jag började träna för att hålla mig frisk, bygga upp muskler, må bättre och började skita i det där om att ”unna mig” och fick en mer avslappnad inställning till mat blev det helt plötsligt ett nöje att gå till gymmet 🙂 Och tidigare åt jag supernyttigt på vardagarna och när jag väl unnade mig gick jag all in och superfrossade. Numera spelar det ingen roll om jag äter en kaka på tisdag istället för lördag, och därför är den ”onyttiga” maten mindre förbjuden och därför mindre spännande för mig.

Tack för ett fantastiskt bra inlägg! Jag tillhör den där normalviktiga skaran som har gått runt och spridit så mycket skit, vikthets, klagat på att jag är tjock och slängt ur mig goda råd till höger och vänster. Nu skäms jag och känner mig som en idiot. Du har haft en stor del i att jag har börjat att öppna ögonen och det är jag glad och tacksam över.

Jag har gått ner några kilon i vikt och räknas som normalviktig. Jag valde att inte berätta för någon att jag tänkte gå ner i vikt och nu när släkt och vänner har upptäckt att jag gått ner så är det ett jäkla tjat, ALLA vill veta hur många kilon och hur jag äter, om jag tränar eller svälter. Så tydligen är det jäkligt intressant…

Jag blev inspirerad av det här inlägget. Så till den milda grad att jag skrev ett eget blogginlägg om det. Inte särskilt kvalitativt, kanske, men det var skönt att få det ur mig. Jag tror nämligen inte att mina vänner som nästan dagligen slänger upp träningsbilder och redovisningar fattar vad det gör med andra i deras omgivning, förutom att de kanske tror att det peppar. För min del handlar det mer om att de ökar på min kroppsångest/”lathet”/brist på disciplin. Tack för att du hjälper till att sätta ord på frustrationen.

Jag köpte mig en ny dator igår, (vart datorlös sedan min senaste krashade för tre år sedan) fyllde år den 4 då ditt inlägget skrevs så födelsedagspengarna fick bidra. (HUTLÖST dyrt med datorer!?)
Oavsett,, igår när jag kom hem fick jag lite små ångest över att jag lagt så mycket pengar på en dator trots att det var en utav dom billigaste, för vad skulle jag ha den till nu med smartphones och allt..
MEN! att få lägga sig i sängen när ungen lugnat ner sig för kvällen, öppna din blogg och scrolla och läsa igenom alla dina klokheter… bara det gör det fan värt personlig konkurs denna månaden!
Jag har på detta året sedan jag hittade din blogg växt ungefär 113 mil som människa. Du har gett mig sådan otrolig insikt i livet och i alla mina bedrövliga tankar om kroppen även om man säkert skulle säga att jag har ett smalhetsprevilegium.
Jag har fanimig slutat behaga andra, framför allt män. Jag höll för första gången mitt nyårslöfte som var att säga upp gymkortet och kasta alla träningskläder som ändå låg uppe på den dammiga garderoben för ”ifall om att jag orkar ta tag i mig själv” (kräks).
så Tack för att du orkar bidra. orkar fläka ut dig själv för hela världen, för du kämpar för oss kvinnor på det enda sättet som någonsin fungerat.!
Tack.

Allt som är krävande tenderar att ge nån form av status- det är väl inte särskilt förvånande?
Att sitta på soffan kan de flesta göra, så det är ju inte direkt något man ser som ”inspirerande”.

Hej, tycker du att det är lika illa om jag berättar för mina vänner att jag försöker gå upp i vikt? Är väldigt underviktig och har börjat äta mycket mer och försöker nå en normalvikt, har berättat detta för mina närmare vänner pga vill ha stöd och motivation… men ja, pratar annars aldrig om vikt, undrar om detta kan vara negativt ändå?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *