Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Jag vet inga somär så jäkla tjatiga som de som pratar träning

Jag vet inga som är så jäkla tjatiga som de som pratar träning. (och kost) Kan de ens prata annat? (jo såklart men häng med nu va) Kan kvinnor prata annat? (JA! men….) Jag tycker att alla samtal med kvinnor jag ej umgås med regelbundet handlar om vikt, kropp, utseende, träning eller kost. Kvinnor liksom möts kring de ämnena, möts kring sitt självhat och sin kroppsångest. Varje jäkla fikarum, varje släktträff, varje sammanhang där kvinnor samlas. Samtidigt som löpsedlar och tidningsomslag och tv-program och bloggar och hela vår kultur fullkomligen väller över av samma budskap.

Nej visst, det är inte Lisa 35 bast som glatt gymmar tre gånger i veckan och instagrammar/bloggar om det som ensam står för hetsen, hon hetsar förmodligen ingenting alls alla gånger. MEN! (ett stort men)

Hon är en till kloss på ett monumentalt stort berg av vikt- och träningshets. 

När någon många ser upp till och som har en stor skara läsare skriver om sin egen vikt så påverkar det. När hon väljer att skriva exakta siffror som att hennes kropp inte mår bra av att väga mer än 70 kg så klart att det går rakt in hos någon som mig som väger mer. Och det spelar ingen roll att det inte är så mycket mer för det känns ändå. Fast att jag liksom inte ens är tjock så känns det. Och jag tänker att hon borde veta det. Sen får hon skriva om precis vad hon vill och jag fattar att hon inte menar att alla ska väga som hon eller att man är en sämre människa om man inte kör crossfit. Men medvetandet kring hur det påverkar kvinnor som läser saknar jag.

Det pratas inte bara träning och vikt generellt utan det är allt runtomkring, det är dagliga uppdateringar kring antal reps och antal vikter och mil som sprangs. Du kan koppla runkeeper till din facebook så den lägger upp din dagliga halvmara direkt i flödet för alla dina hundra + vänner och bekanta kan se (och like’a). Det är viktkurvor som ska visas upp och antal kilon som ska redovisas för hela offentligheten, ”måndagsvägning!”. Det är proteinshake’ar (mmm verkligen nyttigt med tillsatser och sötningsmedel mmmmm) och (kräks) shiapuddingar (nej bara nej) som ska instagrammas. ”Nu går jag till gymmet!” och så en hurtig bild för att en halvtimme senare uppdateras med bilder ur olika vinklar.

grejen är ju att de maler på oavsett vad andra tycker är intressant eller inte, alla måste höra om deras jävla gojibär och hur snabbt de sprang milen igår och hur mycket de har gått ner på sina jävla shakes

Jag har aldrig sett maken till masspsykos.

11872219_964456080267101_2054670029679789524_o

Bild gjord av Flickvänsmaterialet.

(*pga umgås med människor som inte pratar detta)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

36 svar på ”Jag vet inga somär så jäkla tjatiga som de som pratar träning”

Haller med till 100%. Jag bot just nu utomlands, och det ar sa EXTREMT stor skillnad har. . ”Unna sig” har jag aldrig hort har utan man bara ater rakt och och fucking ner. Sen ar det klart att det finns manga som har problem med mat/sjalvbild etc men det ar ju en annan fraga. Traning ar liksom en bra sak man kan gora eller inte gora, beroende lite pa vad man kanner for, men det ar inget som ALTAs med typ kollegor pa jobbet eller folk i allmanhet, eller ens sina vanner jamt och standigt. Pa sin hojd har man en fb-grupp dar man tranar tillsammans, och det ar en social grej att trana med sina kompisar da, men det hander ju inte att dom da sitter och disskuterar hur manga reps/km som sprangs vid middagsbordet sen.
och nej, folk har inte mer sjukdomar har. och nej, att inte hetsa leder inte till att alla pa gatan vager minst 100 kg och har diabetes.

Den träningsbesatta kvinnan i mitt liv är min mamma som i varje telefonsamtal måste få in ett ”och så var jag på gymmet” eller ”jag var ute och gick en promenad för du vet jag blir så rastlös om jag inte rör på mig.” Vid speciella tillfällen klämmer hon in ett ”tränar du nåt nu för tiden?” trots att hon vet att jag pga sjukdom fysiskt sett INTE KAN träna. Jag svär, snart svarar jag inte i telefonen mer.

En sak jag har reflekterat över är idén om att en inte pratar om att en tränar är det som att en inte tränar, och då skall en uppmanas att börja (trädet som faller i skogen principen). Jag har varit med om många som vill ”aktivera mig”, eller ”dra med mig”. Folk blir förvirrade. Det GÅR INTE IN när en säger, asså jag tränar fem dagar i veckan och har gjort det hela tiden vi känt varandra. För nästa gång är det samma sak för vissa personer som vägrar förstå. Särskilt om en inte är smal. För smalhet är ett kvitto på träning och god kost. Fast det är inte sant.

På morgonmötet på jobbet idag bestämde vi att vi skulle börja äta frukost tillsammans varje torsdagsmöte. ”Då vill jag inte ha några ljusa frallor” utbrast kollegan bredvid mig. När jag tittade ytterst skeptiskt på henne svarade hon, ”det är bättre för oss alla om vi äter grova frallor istället. Det är mycket nyttigare”. Fuck that bitch! Jag ska ha mina ljusa frallor med smör o ost på sen kan du sitta bredvid med dina torra jävla fullkornsfrallor med keso på o gotta dig över hur jävla nyttig o duktig du är. Var sugen på o kicka henne på smalbenet. Hon var även tvungen att påpeka inför de andra att jag åt pizza vid två tillfällen förra veckan. Det är gott, vad fan är problemet?
Så tack Natasja! Du säger det som behövs sägas och du är min oas i detta kvinnohatande, rasistiska och fettföraktande samhälle!

Dessutom så finns det andra orsaker att välja ljust bröd. Min man får tex problem med magen av grovt bröd, det är ju inte jättekul att berätta att man absolut vill ha ljust bröd bara för att slippa sk-ta på sig…

Jag vet inte om det bara är jag men jag har verkligen noterat att folk i sociala medier allt mer lindar in sin kropps/träningshets i resonemang typ ”nejnej, jag tränar inte för att bli SMAL (icke-accepterat) utan för att bli STARK (accepterat)”. ”Nejnej, jag vill inte gå ner i vikt för att bli SMAL (icke-accepterat) utan för att min kropp/mina knän/min x inte klarar av att väga SÅ HÄR MYCKET (ex hejdundrandes 70kg, obs ironi) (accepterat)”.
Äh jag vet inte var jag vill komma, bara min känsla av att detta bara är olika/nya uttryck av precis samma sorts utseendehets. (Obs – jag fattar givetvis att det kan finnas ex medicinska skäl att gå ner i vilt och/eller träna, thats not my point).

Eller hur? Sånt bullcrap så jag vet inte vad. Och det är det ingen som kommer erkänna för då måste man omvärdera både sin världsbild och sin självbild och syn på andra människor och det gör folk generellt inte om de inte blir tvingade under protester (som jag som blev fet mot min vilja). För tio år sen ville folk bli smala och tränade och åt dieter. Nu vill folk bli starka och tränar och äter dieter. Hitta likheterna här, de är rätt uppenbara 😉 Om tio år kanske folk tränar och äter dieter för att bli intelligentare eller trevligare, vad vet jag. Ska bli intressant att följa utvecklingen iaf.

Vem bestämmer vad som är sunt och eftersträvansvärt?
På mitt jobb har det bestämts att vi får gratis träning två dagar i veckan kl 07 med en PT i skolans gympasal för att främja hälsa. Jag är den enda (typ) som säger tack men nej tack, då sover jag och sen äter jag frukost. Mina kollegor tittar på mig som om jag vore dumihuvet. EN PT, DET ÄR JU EN DRÖÖÖÖM hojtar de. Nej, inte för mig. Träningshetsen har gått alldeles för långt. I bamba (ja, Göteborg) sitter kollegor och dricker måltidsersättning tillsammans med barnen när de äter sina mellanmålsmackor. Det är tabata-träning hit och bodypump dit. Orkar inte!

Det här gör mig så ledsen. Jag har varit inlagd för ätstörningar och en grundpelare i behandlingen var att alla behandlare åt med patienterna. Och SJÄLVKLART samma mat som patienterna. En behandlare som inte vill äta med patienterna får inte jobba där. Det är så pass viktigt i den vården.
Det är självklart inte samma situation när det kommer till barn, men det som är samma är att personalen/pedagogerna ska vara ett gott exempel och visa. Äter man med barn så ska man äta samma sak som barnen, det är ju helt självklart!

Kul att läsa din syn på saken, som 20 åring känner jag inte alls igen mig dock. Jag snackar aldrig träning med mina tjejkompisar. Det är snarare tabubelagt. Om jag skulle ta upp min kost, matångest eller morgonlöprunda viker blickarna lite. Inte för att jag är den enda i gänget så håller på med/känner de sakerna, det gör vi allihop (finns väll knappt en 20 årig tjej utan gymkort och någon typ matångest). Men man ska inte prata om det. Man ska bara träna och äta bra och vara ”naturligt” snygg. Ingen får veta att man sliter (bokstavligtalat) röven av sig för att komma i en bekinitrosa i storlek 36. Om någon skulle lägga ut en svettig bild på instiftan skulle det fnysas. Nej man ska lägga ut bilder på shotbrickor, fylla och glass. Men även bilder på sig själv i bikini, jävligt smal trots regelbundet intag av glass och alkohol. Viska liksom hålla uppe en illusion av att alla välsignats med en galet snabb ämnesomsättning och inte behöver svettas en droppe. Om vi nu skulle lägga ut en träningsbilder så är alltid betoningen att det ska vara KUL. Det var så ROLIGT springa innan frukost idag. Där är det problematiskt åt andra hållet. Att man inte kan prata om träning och eventuell ångest man har runt det. Upplever snarare att vi i min ålderskategori får hetsen i form av sociala medier, ska försöka efterlikna de ideal som läggs fram men sen inte får prata om det. Varken skryta om det eller hata på det. Kan omöjligt vara den enda 20 åringen som känner den där pressen av naturlig skönhet. Jag tränar 5 ggr i veckan. Ja det är kul. Ja det ger mig energi. Ja jag sover bättre. Men den huvudsakliga drivkraften är och förblir bekinitrosan. De tighta jeansen. Klä av sig naken för en ny partner. Spelar ingen roll hur mycket wellness och ”hälso” bloggar vi läser, målet är det samma, att vara snygg enligt dagens normer. Har följt din debatt i fatshaming länge LD och du för till så mycket viktigt, nyanserar upp något som är så extremt vinklat som träning och hälsa är. Det är som med allt annat. Om du vill träna massor, varsågod! Men om du inte vill. Då fan ska du ha rätt till det också. Några kilo övervikt är inte farligt för hälsan. Men att ständigt bli matad av media att du är en dålig kass människa om du har några extra kilon, är det.

Jag förstår problemet med hets men jag förstår inte problemet med att diskutera träning i fikarummet. Jag är inte intresserad när folk pratar hårspray och nagelförlängningar, men pratar folk Harry Potter, choklad eller träning hakar jag på eftersom jag tycker om båda två. Har man en blogg som handlar om crossfit så är det för att man är intresserad av det, har man en blogg om feminism är det för att man är intresserad av det. Så länge man inte sätter likhetstecken mellan vikt och hälsa (och utmålar vikten/hälsan som att man är skyldig sin omgivning att vara snygg/sund) så är det väl inga problem?

Och så denna hets med att kvinnor inte kan hålla på med sport bara för att det är kul. Jag har en vän som spelat innebandy hela livet. Hon är duktig och spelat på hög nivå tills alldeles nyss. Hon pratar en del innebandy, men då handlar det inte om hennes träning utan mer om hur det går i serien osv. MEN tro inte att folk runt omkring låter henne spela innebandy bara för att det är kul: jag har fått höra massor av gånger när folk (oftast/alltid kvinnor) måste påpeka: ”du som tränar så mycket måste ju kunna äta hur mycket som helst” och ”du är ju så fint tränad, inte för mycket som en del sporttjejer”……

Som samhället/världen etc ser ut just nu så håller jag för det mesta med dig. Även om jag ibland också kan ploppa ut mig vikt/diet/självhats-meningar så försöker jag (tack vare dig) att minimera detta så att jag inte får någon annan att må dåligt.
MEN fy fan vad jag önskar att världen/samhället kunde förändras så man slutade se på alla andras kroppar som en ”avhuggen” del av sig egen. Det vill säga, jag skulle önska att man kunde få ha frihet och säga saker om sin egna kropp utan att någon annan skulle tolka det som om man menade deras kropp också bara för att man delar samma etnicitet/kön/samhällsklass eller liknande. Men i och med att människor är en varelse som älskar att identifiera, jämföra och kategorisera kommer det ju aldrig hända :/

Jag älskar att träna och känslan av att bli starkare. Det är dock ingenting jag lägger upp på sociala medier eller sitter och pratar om dagarna i ända. Antar att det är totalt jävla ointressant för andra?

För fyra år sedan läste jag endast träningsbloggar, googlade träningsformer, tränade som en tok, drack proteinshakes, tänkte på vad jag åt, pratade träning på jobbet, tyckte det var bra idé att hetsa och peppa andra till ”livsstilsförändring” etc. Idag läser jag din blogg samt andras som fokuserar på helt andra saker än träning/smalhets. VILKEN JÄVLA BEFRIELSE. Och snacka om att jag skäms över mitt tidigare beteende. Inte okej alltså. Började läsa din blogg när jag var gravid med första barnet och under den tiden samt efter så har jag verkligen omprioriterat vad som är viktigt och intressant i livet. Och inte FAN är det träning eller kosthållning!!!
När jag kom tillbaka till jobbet var jag gravid igen i v 13 typ och förundrades över hur mycket folk pratade om träning och vad en hade med sig i matlådan. Höll på att bli tokig. Hade levt i min lilla bubbla utan att tänka så mycket på sånt. En kollega påpekade även att jag minsann fortfarande hade lite gravidkilon kvar att bli av med (hon visste ej att jag var gravid igen, som om det ens spelar nån roll). Ville spetsa henne i ögat med hennes klacksko BA SMACK!
Mitt goda råd till samtliga som får ångest av exempelvis sitt Instagramflöde är AVFÖLJ ALLA som ger dig ångest. Jag har endast kvar typ 12 stycken som får mig att må bra och känna pepp. Bästa jag gjort!

Jag skulle ha kunnat skriva detta. Precis som du var jag tidigare en träningsivrare. Insåg när jag blev gravid att jag haft ett stört beteende och skämdes över att ha tillhört träning- och kosthetsarna. Jag har många vänner som är totaaalt ointresserade av träning mm. Fy vad de måste ha tyckt att jag var pest… Skäms lite nu också faktiskt.
Idag är jag fri. Fy fan vad skönt det är. När någon kollega klagar på sin kropp svarar jag att hen är precis som hen ska vara och det är bra så. Vägrar bekräfta andras självhat.

Hej, väldigt bra skrivet dock är jag en av dem som älskar träning, inte för att jag vill gå ner i vikt, utan för att jag blir glad av det. Får ont i kroppen och känner mig nedstämd och mår väldigt dåligt när jag inte får röra på mig.Jag kan erkänna att jag pratat med vänner om att det ska med att träna. Men det är främst för att det är bra att röra på sig inte för att vara smal eller för någon ytlig anledning, utan för att det är bra att stärka upp kroppen om man jobbar i olika yrken där man lyfter mycket. Sen är det ju upp till var och en och göra precis som man vill av sitt liv. Men jag skulle inte klara mig utan min träning.

Jag älskar att träna men kan inte. Förr tränade jag 5 dagar i veckan, sen fick jag minska till 4 dagar i veckan, sen fick jag minska till 2 gånger i veckan, och slutligen en gång i veckan.
Då jag har utmattningssyndrom och utbrändhet. Så av att träna blir jag inte alls glad, pigg och får energi. Jag får tvärtom. Under tiden jag tränar svettas jag och skrattar och tycker det är kul. 5-20 min efter blir jag trött, orkeslös, deppig, sömnig, får sjuk känsla. Jag får samma känsla om jag haft besök av en vän, eller shoppat på köpcentrum. Jag har kul och skrattar undertiden. Direkt efter mår jag super dåligt. måste sova 1-2 timmar för att orka laga mat eller diska.
Och jag har nu prövat hur många gånger som helst och samma sak. sen fick jag gå till doktorn som då rekommendera mig att sluta träna.
Så alla kan inte, vill inte, orkar inte

Alltså TACK för att du finns.
Är så otroligt, fantastiskt jävla less på att höra om vikt och träning och kost och ”ajabaja idag åt jag lite choklad och det är bara tisdag!!!! Nu må jag brinna i helvetet!”, alltså verkligen så jävla less. Att folk ens orkar. Jag fattar inte. Och det tar aldrig slut heller. Varenda människa är smittad nuförtiden, som ett zombievirus.
Nåt som var så himla ironiskt är att jag precis efter att ha läst detta inlägg klickade på nästa i bloglovinmenyn och det kom upp ett ”så motiverar du dig till att stiga upp 2 timmar tidigare varje morgon och träna”-inlägg. Avföljde.

Jag har en fråga till alla kloka som läser bloggen (och till LD såklart).
-Hur ställer ni er till uppdateringar kring (tids)resultat från olika lopp? Är det lika illa som uppdateringar kring träning och mat? (vill verkligen veta era åsikter kring detta)
Jag postar aldrig något om träning eller om mat (herregud nej!) för det ser jag helt och hållet som min grej (men jag gillar faktiskt att läsa om andras träning). Jag pratar aldrig nånsin om träning så länge inte nån annan tar upp det först med mig. Angående mat och vikt är jag allergisk mot sådana samtalsämnen pga tidigare ätstörning (känns som att de som kallar sig friska är mer ätstörda än jag?).
Det jag däremot gör är att posta en bild (oftast med medaljen) från olika lopp. Ibland skriver jag ner min tid också. Självklart bottnar väl detta i någon form av bekräftelsebehov där jag är stolt över min prestation. Jag har många vänner som på riktigt tycker att det är kul att läsa om sånt MEN jag vill ju inte att andra människor ska må dåligt (även om de flesta säkert i så fall har slutat följa mig…). Därför undrar jag vad ni anser om detta?

Det tycker jag är mycket mer ok. Fokus där är på sporten du utövar och försöker bli bättre på, inte vad sporten gör med din kropp. Plus att jag antar att du inte tävlar flera gånger i veckan, så då är det me som ett ”yay, klarade tentan!”-inlägg.

Jag har två nära vänner som ingick en liten ohelig pakt när jag var gravid att de minsann skulle se till att jag tränade för det är ju sååå nyttigt. De pushade och pushade och jag försökte och gjorde så gott jag kunde trots svår foglossning vilket slutade med att jag inte kunde gå till slut. Nästa graviditet ska jag lyssna på kroppen istället för på välvilliga vänner.

Jeg synes det er veldig gjennomskubart hva som er folks motivasjon med trening. Jeg synes det er helt ok at genuint aktive idrettsfolk snakker mye om trening. Det er jo gjerne hovedinteressen deres? Det kan finnes masse masse livskraft i en aktiv livsstil for dem som elsker det.
Min mamma har alltid vært veldig aktiv. Hun var ute hele tiden da hun vokste opp, har vært aktiv i Røde Kors’ hjelpekorps på fjellet og synes meningen med livet er når det er skiføre om vinteren. Hun går eller sykler til og fra jobb hver dag, og vennene hennes er fjellklatrere/vandrere og skientusiaster. Friluftsfolk. Det blir nok en del prating om turer og utstyr.
Men det oppdateres ikke manisk på facebook og redegjøres for kaloriforbruk.

Heidi: Men har du tänkt på att det finns dem som lägger hela sin fritid på att påta i trädgården men att de ”aldrig” pratar om det med andra? Vad beror det på tror du? Tror du inte att det ger dem en massa livskraft? Jag vet nämligen att de äskar det.
Dem som sysslar med odling och plantering försöker inte på samma vis frälsa anda att börja gräva jorden så som dem som tränar gör. Kan du möjligen se en skillnad i mängden fokus ut på andra som det läggas i de olika intressena?

För några månader sedan var det ett Vetenskapens värld som undersökte hur mycket kalorier folk brände vid olika aktiviteter. Göra ingenting eller träna som sjutton. Det visade sig (givetvis) att det är när man gör ingenting som man bränner mest, träning är bara en litet ynkligt bidrag. Så, strunt i träningen utan gör det ni tycker är kul.
Just nu håller jag på med viktminskning eftersom jag har artros i knäna och måste gå ner ett antal kg för att en eventuell operation ska ha goda förutsättningar att lyckas. Det har fungerat över förväntan med en (för mig) superenkel diet att hålla. Frukost 1-2 hårdkokta ägg med kalles kaviar. + kaffe och the med mjölk i valfri mängd. Det håller mig mätt till lunch då jag äter fil med nötter och frön + valfri mängd kaffe och mjölk. Det håller mig mätt till middan där vi äter i huvudsak protein och grönsaker. (om jag råkar bli hungrig under eftermiddagen hivar jag in lite mer frön och nötter). På kvällen ofta the och mjölk. Om jag tar en macka någon gång äter jag den med smör. Fett är inte fel, det håller en mätt. Felet (i varje fall i mitt fall) är kolhydraterna, socker och stärkelse dvs mjölmat, ris och potatis.
Ungefär två gånger i veckan kör jag samma diet men mindre mängd så jag känner mig hungrig under dagen … alltså en 5/2 dag.
Just nu knatar jag runt i trädgården på dagarna och äter äpplen och päron och plommon från träden mm. Det är en så härlig tid så det vill jag inte missa.
Det viktigaste tror jag är att sluta stressa sig själv med någon form av ”måste” och att inse att det är inte träningen som kommer att få en att gå ner i vikt, och inte heller någon typ av diet där man lider. Det måste vara en diet som funkar för en själv, och som sagt, jag är inte den lidande typen.
Dessutom väger jag mig bara högst en gång i månaden och jag har ingen våg hemma.

Det som är anmärkningsvärt är att det bara handlar om den fysiska hälsan. Psyket som är grunden till hela kroppen pratar knappt någon om, utan det är bara träning och kost och fokus på kroppen och dess utseende. Ioch med att folk mår sämre och sämre psykiskt så borde det logiska vara att man pratar om det, men icket.
När jag träffar folk så pratar vi nästan aldrig om träning, men jag är väl ett undantag. Påmitt jobb är det eviga samtalsämnet VÄDRET, vareviga dag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *