Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Hur det kommer sig att det baraär kvinnor som sminkar sig för sin egen skull

Jaja, så var det ju det där med hur vi förhåller oss till skönhetsideal när vi blivit morsor och på hur detta påverkar barnen. Jag har väl inget supergenomtänkt långt pedagogiskt och utbildande inlägg att skriva, men jag reflekterar gärna kring mitt egna förhållningssätt och låter kommentarsfältet ta vid där jag stannar. Vill man lära sig nåt i min blogg så får man ta del av samtalen under inläggen helt enkelt.
Jag är såklart och självklart av uppfattningen att kvinnor ska få göra vad fan de vill med sina kroppar även om det innebär följa normer och anpassa sig efter ideal. Och ingen jävel ska komma och peka fingrar, döma eller skuldbelägga. Dvs sminka och raka sig. Men också operera sig, blåsa upp läppar, strama till eller spruta in så mycket botox att det rinner ur alla porer eller skaffa pattar som Lollo Ferrari utan att förlora ett endaste uns respekt och människovärde från omgivningen. Så. Då har vi klargjort det. Nåt annat vore antifeministiskt. Att överhuvudtaget lägga ansvaret på kvinnor som försöker överleva i ett patriarkat där vi bara och enbart värderas utifrån vår knullbarhet när vi kapitulerar och tar del av smörgåsbordet av enkla lösningar går emot all analys och empati.
MEN! Här kommer det. Hur jag själv resonerar kring framförallt mig själv men också kring själva sakfrågan:
Hur påverkas barnen av att vi föräldrar följer normer? Vilka normer som helst såklart, men just smink och skönhetsvård är ju en go’bit som feminister ogärna vill röra vid. Kanske för att det är för close to home så att säga. Vi lägger så mycket av vårt egenvärde, vår person, vårt JAG i vårt yttre.
Även jag. Jag kanske inte sminkar eller rakar mig, så jag kommer ju undan lite. Hehe. Men jag tatuerar ju mig och jag har en piercing. (Sen har jag såklart långt normativt kvinnligt hår och vore jag en mindre fåfäng kvinna så hade jag rakat av mig allt på stört men jag är ju inte bättre än nån annan)  Såklart så är det viss skillnad på att cementera normer och på att leva bredvid dem även om syftet är detsamma: trivas mer med hur man ser ut eller hur man uppfattas utseendemässigt av omvärlden.
Men jag försöker tänka mer på det nu. Mer på att även de där små sakerna, som att jag sminkar mig när jag ska ut på rajraj eller att jag pysslar med huden och håret, faktiskt uppfyller det där idealet som mina barn snart kommer bli mycket varse om. Och jag vet inte om jag kan ignorera det faktum att jag, som mina barns första kvinnliga förebild, också påverkar dem och deras självbild med de val jag gör. Och då tänker jag: Hur vill jag påverka dem? Vad vill jag att de ska se och formas efter?
Jag samtalar mycket med dem om att jag tycker om mig själv precis som jag är och att jag ej behöver förändra mig för att må bra eller duga och där ingår att jag också visar detta genom handling. Hur lär jag dem detsamma om jag ger dem dubbla budskap? Hur ger jag dem ett annat alternativ?
Sen så vet jag ju hur diskussionen ofta ser ut när jag lyfter detta. De allra flesta svarar att de gör allt för deras egen skull och det är ju mycket möjligt, men då vill jag också fråga varför. Hur kommer det sig att jag mår bättre med välvårdad hy till exempel? Varför känner jag mig fräschare med rakade ben eller lite maskara? Vad kommer ens idén ifrån? Vem planterade det hos oss? (Alltså jag vet ju svaret, retoriska frågor) Varför tycker man att hår är äckligt. Hade man tyckt och känt detta om vi levt på stenåldern eller ens för hundra år sedan?
Och hur det kommer sig att det bara är kvinnor som sminkar sig för sin egen skull. Eller alls.
Genusmedvetenhet innebär ju att vi har en analys kring dessa fenomen och jag blir uppriktigt sagt förvånad varje gång i sådana här diskussioner där kvinnor hävdar att de gör si eller så för sin egen skull och sen är det bra så. Ingen reflektion kring varför. 
Så. Jag lämnar över ordet. Detta är som sagt bara mina egna tankar kring detta. Hur andra gör lägger jag mig ej i.  
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur det kommer sig att det baraär kvinnor som sminkar sig för sin egen skull”

Du har rätt i att det är normerna som avgör att rakad fiffi är ”fräschare” och att fönat hår är ”snyggare” och att smink gör en ”piggare”. Men andra sidan av myntet är att dessa smink- och skönhetsgrejor stärker mig som kvinna. De empowers me. För det är i princip den enda arena som är min som kvinna, en plats dit män oftast inte kommer med pekpinnar, tar plats och ska förklara saker för mig. Här kan jag och mina skönhetsintresserade vänner få vara presidenten och ha makten. Tillbaka till första sidan av myntet, hur förklarar jag för min dotter att jag sminkar mig och samtidigt tycker att man ska älska sig för den man är. Kanske genom att visa att det är mitt intresse, men knappast mitt värde. Jag älskar mig själv exakt som jag ser ut, men ”badrumspiffet” gör jag för att det är kul inte för att jag måste.

Jag funderar jättemycket på det där. Nu sminkar och rakar jag mig aldrig pga har en liten bebis och prioriterar andra saker om jag får några minuter över, men innan jag blev förälder gjorde jag ju det. Kommer jag att fortsätta med det? Säga till mitt barn att alla duger som de är samtidigt som jag sportar hårlösa armhålor och använder smink emellanåt? Jag tänker att om man tidigt har en öppen dialog om utseende, självkänsla och normer (på den nivå som är möjlig) kanske man kan prata om det också? Typ, ja, mamma sminkar sig vid vissa tillfällen därför att vår samhällskultur gör att jag känner mig (och kanske uppfattas som) mer attraktiv när min hy ser ut att vara jämn och ögonfransarna markerade.

Jag var nobody i den lilla staden jag växte upp i, liten, blek och outvecklad. Med en verklighet så långt från de ideal den tidens husbiblar Veckorevyn och Frida basunerade ut. Självklart drömde även jag om att bli uppbjuden på skoldiskot, få vara en i gänget av de coola på donken och gå på ff- fest men jag hade tidigt insett min plats i DEN hierarkin och förstått att detta inte var min väg att vandra i livet. Så när jämnåriga tjejer drack häxa, plockade sönder sina ögonbryn och shoppade genomskinliga vita jazzbyxor bestod mitt liv av fredagsmys med mamma & pappa, plugg och plöjning av århundradets bästa böcker hemma i flickrummet. Tragiskt tonårsliv må hända, men där någonstans tvingades jag att lära mig att mitt eget värde inte handlade om hur jag såg ut, utan om hur jag var och vad jag kunde eftersom jag skulle aldrig bli någon av dessa som räknades utifrån sitt utseende, trodde jag…
Så blev jag vuxen, flyttade till Sthlm och fick ett schysst jobb tack allt plugg och min hårda hud jag börjat odla som tanig och osäker tonåring. Där någonstans på vägen blev den fula ankungen svan, klyschigt eller hur;) Mitt liv som snygg var i början jävligt omtumlande och gjorde mig mest förbannad. Var det detta som kallades ödets ironi? Jag hade behövt denna uppmärksamhet på skoldiskot, ger fulla fan i att män flockas som flugor kring en sockerbit runt mig när jag vistas på lokal i en ålder av nyss fyllda 25. Mina nya ytliga ”vänner” eller snarare bekanta jag tvingas networka med p.g.a jobbet står mig upp i halsen med sitt ytliga fullständigt helskruvade sätt att se på sig själva och omvärlden, där rädslan inför att bli ganmal, tjock och ful är större än döden. Jag berättar ett par sanningar för dessa stackars enfaldiga människor att de nog är hög tid att lära sig att uppskatta sig själva för något annat än hur de ser ut ifall de inte vill ha en någorlunda harmonisk ålderdom och uppfostra kommande barn till något annat än neurotiska vrak. Detta blev en livskris för mig, började att bli bitter och raljera över andra människors liv grät floder över att jag ständigt fick utstå objektifierande från såväl män som kvinnor, passade inte i någonstans och jag som trott att jag var så trygg och säker. Nu några år senare har allting lagt sig, och jag tar det mesta med en nypa salt jag förundras fortfarande över att jag blir bjuden på en massa saker allt från bussbiljetter till personalrabatt när jag är ute och shoppar, jag häller fortfarande ut min öl över den som kladdar på min kropp när jag besöker krogen och fäller tårar över småflickor såväl som fullvuxna kvinnor vilka retuscherar och blurrar bilder på sociala medier. Och där någonstans på vägen blev jag glad över att jag satt i mitt flickrum och läste romaner och lärde mig att mitt värde inte handlare om hur jag såg ut och behövde en mask av smink för att duga. Btw får ont i hjärtat av Katrin Z:s ”roman” bucketlist vilken tragedi både hon och boken är, en djupdykning i otillfredsställelse. Ryser.

Jag har alltid haft ganska dåligt självförtroende och t.ex på mina arbetsplatser har jag fått vara med när mina manliga chefer läser igenom CV:n och kommenterar hur snygg eller inte den där tjejen är..
Fått kommentarer mot mig som yngre att man sett sjuk ut utan smink från folk i skolan..
Nu sminkar jag mig jag mig för jag vill inte komma till jobbet där alla män ska tänka ”hon ser sjuk ut och är ful”. Och det har ju med mig själv att göra, mitt självförtroende.
Vad svag jag är tänker väl alla, men det är sanningen, vill se fräsch ut, och det gör jag endast med smink.
Avundas kvinnor som kan se ”naturligt” snygga ut (vad det nu är)
Men vad ska man göra.. man har fått höra saker hela sitt liv om sitt yttre så hur ska självkänslan bli bra igen..

Nu har inte jag fått höra manliga chefer kommentera tjejers utseende på CV:n (fördjävligt beteende för övrigt men what else is new). Men jag känner i alla fall tvärtom. Jag vill helst inte sminka mig eller ha typ kjol (kortare än anklarna) om det inte är fest (vilket jag sällan har gjort i livet tidigare heller men jag har inte medvetet undvikit det heller) för jag vill inte bli sexualiserad. Och eftersom jag sällan sminkar mig eller klär mig på det sättet tänker jag (när jag ibland känner för det) att jag inte pallar för jag vill inte att männen (på min extrem mansdominerade arbetsplats) ska notera att jag ”gjort mig till”.

Jag funderar mycket över detta. Jag har hört många kvinnor säga ”jag får mer respekt när jag sminkar/rakar mig/har högklackat, kjol, klänning etc”. Då frågar jag ”vad menar du med respekt?”.
Till svar får jag:
”Män ger mig uppskattande blickar”
”Jag får komplimanger”
”Jag slipper höra att jag ser ofräsch ut”
”Män bjuder på drinkar/håller upp dörren/ler oftare mot mig”
”När jag är osminkad/orakad/går i könsneutrala kläder känner jag mig ful men när jag ser kvinnlig ut känner jag mig vacker och stark”
Alltså… Är verkligen detta vad som menas med att ”bli bemött med respekt”? Jag tror snarare att vi blandar ihop det. Jag tror att, när en kvinna anpassar sig till vad män (eller ”the male gaze” eller vad man ska kalla det) vill ha så vill männen visa sin uppskattning. När en kvinna går emot detta blir då dessa män sura eftersom de anser att alla kvinnor finns bara för att vara ögongodis för män, och en kvinna som inte lever upp till detta ska få höra hur värdelös hon är.
Så, jag anser inte att man kan påstå att man får mer respekt bara för att man anpassar sig efter idealen. Man blir fortfarande respektlöst bemött, fast på ett trevligare sätt så att säga.

Tycker det är intressant med smink som män generellt inte verka gilla. Smink och piff som bryter normen för hur kvinnor ”ska” se ut alltså. Typ rosa hår, svarta läppar, mycket glitter, supermarkerade ögonbryn etc. Jag upplever att idealet är att vara sminkad och ”se fräsch ut” men det ska helst se så naturligt ut som möjligt.
Vet inte riktigt vart jag vill komma men det gör mig lite glad att se kvinnor på stan i grönt hår eller whatever som för mig känns mer på riktigt för deras egen skull och att det mer ger fan i vad the male gaze tycker…

Jag tycker det är klurigt det där. Min mamma har aldrig sminkat sig, färgat håret eller användt ansiktskrämer och grejer. Vi var också dom enda barnen på hela skolan som inte visste vad ”banta” betydde. Ändå är min syster och jag väldigt fåfänga och tycker det är viktigt hur man ser ut. Var kom det ifrån? Kanske kompisarna, även om de flesta var bondungar och hade samma kläder i ladugården och i skolan. Vad kom det ifrån och när dök det upp? Och varför bryr sig inte vår bror det minsta om varken image eller utseende?

Jag älskar att sminka mig för andra och mig själv. Jag vill hemskt gärna att andra ska tycka att jag är lika fin/snygg som jag själv gör när jag verkligen lyckas med en sminkning och kan genuint känna mig riktigt glad och bekräftad när någon berömmer mig för det. Smink är min grej och det gör mig exalterad att prata om, att köpa och att göra.
Är givetvis högst medveten om det *problematiska* i beauty – att det är en industri som kapitaliserar på självhat många gånger, att det ofta utgår från den manliga blicken och patriarkala normer, att det tar mycket av kvinnors tid i anspråk (och att det förväntas av dem m.m.)
Men. (Har också ett sånt!). Tre saker!
1. Framförallt smink/beauty-communityt är nästintill kvinnoseparatistiskt. Bara denna lilla detalj gör att jag trivs ungefär 234542 gånger bättre i detta community än ca alla andra jag intresserar mig för. Toleransnivån för bullshit mot andra sminkentusiastiska kvinnor är lika med noll. Mäns synpunkter ignoreras och åsidosätts.
2. Acceptans och inkludering. I sminkcommunityt får alla delta och det är en oerhörd stor variation av människor som intresserar sig. Visst är det ofta en typ av utseende som framhävs mer än många andra men jag upplever ändå att olika och icke-normativa kroppar får synas, höras och uppfattas som vackra.
3. Män är inte i fokus. Det mest anmärkningsvärda med smink är att förmodligen aldrig kan göras rätt i mäns ögon. Antingen är man ful och oattraktiv med för lite smink eller ägnar sig åt false advertising med för mycket. Många kvinnor har tröttnat och sminkar sig istället som dom önskar ELLER efter vad de tror att andra KVINNOR tycker är snyggt. Vilket kan vara problematiskt i sig men det känns mindre pressande.
Jag tror att min åsikt och mitt intresse för just smink (berör ju inte direkt skönhetsoperationer eller rakning här) förutsätter att jag inte helt enkelt orkar bry mig om att det är problematiskt. Jag orkar inte riktigt dekonstruera alla mina livsval och preferenser alla gånger, vilket jag inte heller tror att du menar att man måste göra, men gör det så pass ofta i andra fall att jag har slutat lägga större vikt vid det. Jag älskar smink, känner att jag genuint älskar det och mår bra av det, samtidigt som att jag känner mig bekväm i mitt nakna ansikte när jag inte orkar sminka mig. Och det räcker för mig.
Skaffar jag barn i framtiden kommer jag inte att sluta med smink (i den mån jag hinner iallafall). Jag kommer att säga till barnen att jag gör det för att jag tycker att det är kul och fint. Om jag ska vara helt ärlig tror jag faktiskt inte det kommer att påverka så värst mycket (förstår om många inte håller med mig här). Inte i relation till annat *destruktivt* iallafall. Kommer dock ALDRIG att värdera mina barns utseende eller uppmuntra dem att på något sätt ändra sig.
Men jag är nog inte lika bekymrad över behovet att vara snygg. Jag tror att människor bryr sig om sitt utseende ganska mycket och att de gillar att vara snygga/se bra ut inför andra. Och jag tycker att det är helt okej *i sig*. Med det att känslan av snygghet ska komma att bli mycket mer inkluderande och inte betingat av de maktstrukturerna vi har.

Hej! Otroligt välskrivet.
Har funderat på detta sen ca 10års ålder, är 28 år nu. Jag vill sluta så jävla hårt. Det kostar för mycket. Det tar för mycket tid. Det genererar en enorm ångest inför livets grej: att vara vara sig själv, vara så jävla najs, avslappnad och spontan – Ut på stan utan smink ba! Leva livet!
Men det går inte. Jag hade slutat IDAG om jag ”kände” mig frisk utan smink, dessvärre bemöts jag varken som frisk av mig själv eller mina arbetsgivare eller vänner om jag är osminkad, hur mycket jag än fejkar glädje – för jag har blålila tjocka påsar under ögonen och har haft sen jag var 10-12 år. Dessa har jag kladdat över med ojämna, gulorange och klumpiga resultat sen dess. Allt för att se hur som jag känner mig. Pigg. Idag har jag hittat en hyfsat bra concealer som dämpar, men gissa om försäljare har älskat mig som kund. Fy fan.
Att åka på övernattningsgrejs, resor eller tillställningar utom min kontroll – där jag inte vet om min sjuka uppsyn kommer avslöjas – ger mig grav ångest om det är med folk jag inte känner mig trygg med (och då vet jag var ångest är pga misshandlad som barn, ingen fnissångest alltså). Jag får 90% av gångerna frågan om jag är sjuk, om jag är trött eller ”hur mår jag egentligen?” om jag inte är sminkad.
Hur jag än vänder och vrider på det så är det inte fördelaktigt för mig att gå till en jobbintervju osminkad, gå till frisören osminkad (de anstränger sig alltid lite extra när jag ser ”fräsch” ut) eller gå i skolan (smink = OK människa).
Samtidigt tror jag att sjukdomsdragen i mitt face hade ansetts mer OK och icke ifrågasatta och neutrala om alla brudar i min omgivning, inom mig och på reklampapp var osminkade. Om de bara va. Det jag vill säga med detta är väl, att jag vill sluta sminka mig pga allt du skriver, men jag kan inte. Jag får bättre förutsättningar i livet om jag har smink och har ingen mental styrka att finnas till i sociala sammanhang osminkad. Vettefan vad jag ska göra om jag får barn, vill för allt i världen inte att hen ska må eller uppfatta verkligheten som jag.
//Shit vad tragiskt detta blev, men tack för ditt viktiga inlägg!

Trots att jag ägnar mig åt få typiska skönhetsgrejer så har min dotter helt klart snappat upp det där med smink och att vara fin. Hon vill sminka sig för att vara fin och jag säger nej för att hon är fin redan och hon frågar mig varför jag inte har smink och jag säger att jag är fin och behöver inte smink. Jag lät henne till sist ha ett cerat med minimal färg att sminka sig och hon gör det ungefär som Jokern och jag tänker inte lära henne att göra det bättre på många år. Hon är bara snart 4 år och jag tycker det är sjukt att hon har lärt sig det där.

Min morsa rakade sig inte. Inte som ett statement utan för att hon var lat, enligt henne själv. Så jag har liksom alltid tyckt det sett konstigt ut med rakat . Ohygieniskt, galet. Som att raka av sig ögonbrynen!
Tror verkligen att det handlar om socialisering för det finns ideal som jag inte kommit undan, och ideal som jag upprätthåller även om jag inte vill stödja dem.

Problematiskt, ja. Smink kan vara ytligt, fåfängt och dölja dålig självkänsla. Det är också en av få arenor där vi kvinnor äger både kompetensen och makten. För mig är lösningen att se det som en lek. Ibland roligt ibland bortprioriterat. Jag kan prata med mina barn om hur en sminkning ser ut, men försöker vara noga med att jag inte är mer eller mindre fin. Ögonmakupen kan vara fin, eller häftig eller ful men definierar inte mig.

Det där med att sminka sig mycket enligt norm för kvinnor innebär tyvärr att man fortsätter upprätthålla en objektifierande bild av kvinnan, är min åsikt. Sen får folk skrika protesterande bäst de vill åt det… jag kan tycka det är snyggt ibland med smink men skadan det gör är värre än nyttan enligt min åsikt. . Om alla la av med smink samtidigt så skulle ingen behöva känna sig uttittad som sjuk eller konstig inför andra.. jag är själv där.. lite mascara o nån krämfläck så tonen jämnas ut i ansiktet.. annars ser jag sjuk ut.. sen har jag gått emot o tjafsat my ler med folk som tycker hår på benen är äckligt osv…

Det var väl Gillette som kom på att de kunde tjäna pengar på att kvinnor ”tvingades” raka sig? För att tjäna pengar. Jag har börjat sminka mig mer ju äldre jag blir, tycker man kan göra så mycket häftigt med ögonsmink. Ironiskt nog (eller nåt) så brukar jag sminka mig hemma men gå ut osminkad (bortsett från ögonbryn som alltid målas på pga född med typ tre strån som kan kallas ögonbryn).

Det här med att raka eller inte raka sig är en mångtusenårig tradition för både män och kvinnor.
Möjligen så är det så att Gillet marknadsförde åsikten till var man och kvinna i väst, medan det pågått sedan länge både i MENA och Syd Amerika samt Asien.

Gjorde väl några failade försök att sminka mig i tonåren men kom snabbt på att jag inte hade ork eller lust med det. Lät någon annan sminka mig inför studentbalen och fick genast kommentarer om att jag borde fortsätta ha smink på mig. Vet inte om det är på grund av att vi är lantisar eller men bortsett från studentbalen så har jag inte upplevt någon större press på mig att gå sminkad från omgivningen här. Den korta stund jag bodde inne i stan kunde jag uppleva trycket att piffa upp mig (pga uppväxt så pallade jag dock trycket) och det är så skönt att slippa det nu när jag blivit lantis igen!
Jag vill inte döma någon som ägnar tid och pengar åt smink. Kan ibland bli lite avis på de som kan och har ork, lust och pengar att hålla på. Å andra sidan kan jag känna mig glad när jag möter andra kvinnor som också dissar sminket. Smink i sig självt är väl neutralt, det är när man upplever en förväntan från omgivningen att man ska (kvinnor) eller inte ska (män) ha smink på sig som det blir problematiskt.

Jag är ung mamma och jag sminkar mig inte längre. Jag har varit jättestyrd av normer och använde jättemycket smink som tonåring. Jag tycker att det är kul också. Och har stenkoll på märken och vad som är inne. Kan ta på mig läppstift när jag är själv hemma och dammsuger för att jag upptäckte det i skåpet och tycker om glittret i. Killar tycker jag är söt. Men nej, jag sminkar mig inte längre. Så vi finns. Har också fått den där, du ser lite trött/sjuk ut idag-kommentaren tidigare. Men jag tror ofta den är en reaktion på när man vanligtvis använder smink och plötsligt låter bli. För då sker ju en plötslig förändring i ansiktet som folk (kanske speciellt killar som inte fattar smink) lägger märke till. Det betyder ju absolut inte att du ser tröttare/sjukare ut än andra kvinnor under sminket. Jag är glad och stolt över att jag har slutat (många år utan nu). Och jag bantar inte. Och rakar mig inte heller. Jag upplever faktiskt inte mig som mindre feminin. Kanske beror det på att jag hade en polsk mamma, som inte rakade och höll på och ändå var matriarken för mig. Jag har inte håret utsläppt heller, om ni visste vilka kommentarer jag får om synd och skam, fantastiskt självfall, sååå tjockt och blabla från frisörer, män och kvinnor. Men nej, vill ha hästsvans, tycker det är obehagligt med hår som hänger (därför vill jag inte ha kort frisyr heller, lugg som kliar och sånt) och jag gör det som är rätt för mig. Jag låter kaxig, för jag tycker faktiskt det är ett medvetet val från min sida. Men visst funderar jag på om det är en skyddsmekanism, ett sätt att faktiskt gömma mig och inte ge män det nöjet att jag har kjol och klackar för att nån på kontoret ska glo.

Min dotter är 1 och jag tänker mycket på det där. Hur jag påverkar/kommer påverka henne. Jag sminkar mig typ aldrig, endast mascara när det är partaj (knappt), håret är tvätt och sen hästsvans direkt. Jag spenderar minimalt med tid framför spegeln (förutom när vi tittar tillsammans och gör grimaser ? ) jag försöker att aldrig kommentera min eller andras kropp (en äcklig jävla vana som SKA bort).

Rakning då.. när jag var i gymnasieåldern var det i princip bara porrstjärnor som rakade könet. Och såna som haft flatlöss. I alla fall där jag bodde (utanför storstan).
För mig är rakning jättekonstigt även om mamma rakade benen på sommaren.

Jag har förjävlig hud och sminkar över den för att slippa känna mig ful och få kommentarer, precis som så många andra i detta kommentarsfält. Vid särskilda tillfällen, dvs, när jag inte bara ska stressa iväg till jobbet, använder jag även massor med ögonskugga. Då för att det är roligt. Men det är klart, ska jag iväg på något särskilt idag och skippar ögonskuggan så känner jag mig anonym och tråkig, så det har väl blivit lite av ett tvång det med. En standard man sätter för sig själv utan att riktigt vara medveten om det förrän den är etablerad och det känns svårt att vända tillbaka.
Jag är bigender, dvs växlar könsidentitet, och sminkar mig även som man. Då dels för att få manligare drag, vilket smink är ett helt fantastiskt redskap för ( <3 <3 <3 ), men även utöver det. Då mer typiskt manligt smink som svart kajal och en enkel sotning runt ögonen. Känner mig tråkig och inte som mig själv annars.
Hade jag varit född som cisman hade jag förmodligen inte sminkat mig. Jag hoppas att jag hade använt kajal och gjort sotningar precis som nu, men tyvärr är det väl inte särskilt troligt att jag skulle fått upp ögonen för smink över huvud taget.
Att erbjuda sig att sminka cishetmän är annars ett roligt sätt att testa dem på. En av mina nuvarande partners lät mig kopiera min egen sminkning på honom (svart eyeliner och massor med guldglitter på ögon och läppar) medan vi satt och vilade mitt i ett köpcenter, och gick sedan omkring och var helt förtjust över alla förvånade blickar som han drog till sig. Med beröm godkänt. Jag gillar män som inte är livrädda för att deras manlighet ska ifrågasättas.

Jag älskar att sminka mig, det är kul! Men oftast blir det bara mascara och har gärna på mig kläder som framhäver min figur men det är svårt, för jag vill känna mig snygg men känner ibland stort obehag av de blickar jag får… Känner mig väldigt kluven. Jag vill ju kunna klä och sminka mig som jag vill, utan att bli sexuellt trakasserad, verkar vara omöjligt men jag vill inte behöva gömma mig för att slippa… gaaaah!

Jag har sedan en tid tillbaka upplevt att min tid för vård av utseendet har fått stå tillbaka för annat. Ibland sminkar jag mig och ibland inte. Mitt problem ligger aldrig i att jag själv känner mig obekväm i hur jag ser ut socialt men däremot hur andra ser mig. Jag utbildar mig på universitetet och tänker att det kanske förväntas mer av mig utseendemässigt?! Jag känner ofta pressen i skolan att jag måste börja skärpa till mig med kläder och smink och att jag måste gå till frisören. Jag vill inte känna så och är bekväm i hur jag ser ut. Festar gärna till det med ordentligt med smink och läppstift när det är nåt speciellt men annars är jag gärna comfie. Hur gööööör man?

Min dotter har sett mig mest osminkad, jag kanske tog på mig mascara nån gång om året när jag skulle göra nåt speciellt. Har även varit väldigt diskret med hår och kläder, håret i knut och jeans o tröja. Min make o jag har varit noga med att inpränta i vår dotter att man är alldeles perfekt som man är och att man inte behöver göra sig annorlunda med yttre grejer. Hon har en väldigt avslappnad inställning till sin kropp och utseende och sminkar sig bara när hon känner sig konstnärlig. Jag själv är glad att jag inte har använt en massa produkter i mitt ansikte och på huden för jag har idag vid 60 fortfarande en väldigt fin och slät hy.

Otroligt intressant frågeställning! För yttre och inre önskemål är olika saker.
Jag har själv distanserat mig från det yttre. Rakar mig inte, bär inte bh (även offentligt inkl arbete där jag ibland bara har linne/t-shirt), ursäktar mig inte, sminkar mig inte. Är inte till lags och mild i tal, gång, möten mm. Utan kräver att respekteras som en människa. (Min vithetsnorm hjälper till, jag tillåts ta plats. Liksom min ålder, hade aldrig klarat detta för 10-20 år sedan).
Har jobbat så mycket med att se andra för de människor de är. Oavsett hur de ser ut. Det är svårt, för min hjärna vill så gärna kategorisera in människor i fack. Och utseendet är så lätt att fånga det på, men det blir så fel.
Hjälp. Har inga svar alls. Eller klokhet a’la WDF att komma med. Bara lösa tankar. Vilket visar på hur bra inlägget är för tankeverksamheten. Tack!

Bra att frågan tas upp. Under tonåren utvecklade jag ett enormt behov av bekräftelse från män och därför har jag försökt att se så söt ut som möjligt och vara så rolig och sexig som möjligt. När jag blev 40+ kände jag bara att ”nu fan får det räcka” – och sen dess bryr jag mig mest om min insida. Intressant är att min dotter som jag fick vid 26 års ålder var jätte- ”flickig” som barn men ungefär samtidigt som jag la ner min egen anpassning till männen så kom hon ut som lesbisk och hon älskar fortfarande smink men mest av allt när män sminkar sig som kvinnor, dvs. transvestiter. Själv är jag värdelös på att sminka mig men hon är jätteduktig! Hon är nöjd med sig själv med eller utan smink och därför tror jag att man kan komma väldigt långt om man försöker fokusera på sin insida mest och göra utsidan till sin B-sida (ni som är lika gamla som jag vet hur man förhöll sig till B-sidan på en ny singel – hahaha)

Mycket handlar såklart om normer och ideal men jag tror att om man är medveten om att vara kvinna inte sitter i din rakade snippa, antal lager foundation eller färgen på ditt läppstift så tycker jag att allt det här är okej. Åtminstone för mig.
Jag sminkar mig för att jag helt enkelt tycker att det är roligt, det är ett intresse jag har. Jag har utbildad makeup artist och jag verkligen älskar smink. Och jag ska inte behöva försvara mig med att ”jag sminkar mig mest på helger/till fest” för att det spelar ingen roll. Min kropp jag bestämmer. Och lite vise versa.
Jag kunde inte bry mig mindre om hur lite eller mycket smink någon använder, eller hur orakad eller rakad någon är. Medveten är viktigast och att försöka föra vidare det till sina barn också när intresset eller ”behovet” uppstår.
ps. Tack för en fantastiskt bra blogg.

Alltså kan inte komma ifrån att mäns ansikten i så mkt högre grad duger som de är medan kvinnliga ansikten förväntas vara kletade till annorlunda i princip i alla sammanhang där jag rör mig. Ändå en hel jävla västvärld där hälften av ansiktena förväntas ändras för att duga i det offentliga. Den insikten … Jag hör alla kommentarer som är för smink här inne och har fått några bra tankeställare men landar tyvärr ändå i slutsatsen ovan. Att ha en norm att va sminkad (i det offentliga) känns liksom långt ifrån att frivilligt välja smink som intresse. Ungefär som jag väljer slöjan för sin egen skull (finns absolut de som gör det men det gör det inte till en könsneutral norm fritt att välja på samma villkor för hela befolkningen. -Vet mkt väl det problematiska med den här jämförelsen och inbjuder till konstruktiv kritik men tycker även att det är märkligt att inte fler västkvinnor inser att det här är en del av det egna förtryck vi utstår när vi pekar finger åt andra länders kvinnouniformer-)
Möjligen inte så sminknyanserad här pga befinner mig i sammanhang där fix/piff-pressen känns extra stor och för att jag personligen så jävla gärna vill sluta sminka mig men känner att jag inte pallar trycket och konsekvenserna av det +äcklad av mig själv för att min 2åriga dotter redan härmar framför spegeln, trots att jag såklart försökt dölja detta för henne = trött bitter kvinna som sneglar ännu bittrare på partner o bröder som sluppit bry sig om detta.

Jag vill gärna ha tips från er som avvänjt er vid att sminka er och känner er lika fina och bekväma som ni gjorde när ni sminkade er.. Hur kommer jag till den punkten?
Jag började använda smink när jag var 12 år, och har sminkat mig i princip varje dag i över 10 år. Jag tycker att smink är väldigt roligt och vill gärna lära mig och bli bättre på det, köpte nya ögonskuggor och sminkborstar tidigare i år och kände mig redo att börja experimentera. Så det är definitivt ett intresse för mig!
Men däremot har jag samtidigt väldigt låg självkänsla och vet att jag även sminkar mig för andra, inte bara mig själv. För att jag spenderar väldigt mycket tid på att tänka vad andra tycker och tänker om mig, specifikt mitt yttre.
Kort efter att jag köpt sminkborstarna och sminket fick jag plötsligt dålig hy i ansiktet (av okänd anledning). Så jag tog bort mascaran men kände mig tvungen att täcka över finnarna etc med concealer o foundation. Jag kände mig så ful.
När hyn blev bättre fick jag istället ett eksemanfall i ansiktet, var alldeles röd vid ögonen och runt munnen. På apoteket sa de att det är bäst att jag låter huden vila och gå osminkad. Ni kan tänka er hur låg min redan väldigt låga självkänsla varit sen dess…
Jag har alltså gått helt osminkad i ungefär en månad nu och det känns fortfarande inte helt ok. Det känns bättre så fort eksemen är nästintill borta men jag är rädd att den kommer tillbaka om jag börjar använda concealer igen.
Imorgon ska jag på ett viktigt möte på mitt jobb och känner att jag säkert skulle få mer respekt av ”motparten” om jag sminkade mig.
Men jag tror inte att det är värt det.

När jag gick på gymnasiet kunde jag inte gå utanför dörren utan smink men i 22-års måldern började jag bli mer feministiskt medveten. Då slutade jag att sminka mig och började klä mig i bekväma, praktiska kläder. Först var det jättejobbig eftersom jag kände mig ful men efter ett tag började jag tycka att det kändes skönt att slippa sminka sig. Nu 15 år senare så känner jag mig ofräsch de få gånger jag kladdar på mig smink. Jag tycker huden och ögonen känns ofräscha och kladdiga med smink på, och om jag någon gång klär upp mig och försöker se extra ”kvinnlig” ut så känner jag mig bara obekväm och fel. Jag tror helt enkelt att det är en vanesak. Om man är van att sminka sig och raka benen så känner man sig ful och ofräsch när man inte gör det men det kan lika gärna vara tvärtom som för mig.

Intressant diskussion tycker jag! Jag sminkar mig, men ytterst lite. Jag rakar ofta ben och armhålor men är sämre på att ta hand om håret. Jag har en skönhetsrutin vad gäller krämer mm som en del skulle storkna av, däremot.
Jag tvättar ansiktet två gånger om dagen och smörjer mig med dyra krämer. Lägger ansiktsmasker och lägger timmar i veckan på att lära mig om sådana produkter, skrubba kroppen och smörjer i mig med ekologiska oljor gör jag också. Bada fötterna, fila och smörja med mera. Det är ett intresse hos mig. Jag känner mig fräsch av de rutinerna. Min hy mår bra av det. Jag har fåtg för mig att jag aldrig i hela mitt liv skulle göra det bara för att ngn annan bad mig.
Men så är det så att insidan speglas i vissa fall på utsidan. 70% av vårt immunförsvar sitter i magen/tarmarna och ofta brukar fysiska problem visa sig på huden. Så att vara uppmärksam på hur ”man ser ut” är delvis bra, skulle jag vilja säga, av den anledningen.

Eftersom du tog upp det här så kunde jag inte hålla mig ifrån att skriva i tråden 🙂
Det här med att vi uppskattar yttre på varandra, för ja det gör ju både män ock kvinnor, har vad man tro just med hälsa och att föda friska barn som passar ihop med ens gener att göra. Det ligger alltså i människans natur att uppskatta saker som vi tycker är vackert och det kanske inte är något som vi borde förneka.
Att vi sedan låtit Hollywood diktera för oss vad som är vackert och inte längre litar på vad vi själva tycker är däremot synnerligen förkastligt.
Men att smink skulle vara uppfunnet av män för att objktifiera kvinnan kan vi väl ta och glömma va? 😉 För genom historien så har män sminkat sig i samma utsträckning som kvinnorna har gjort. Det är inte förrän på senaste tiden som smink mestadels förknippas med kvinnor.

Jag är ledsen.. jag har tappat lite respekt för de som sminkar sig för mycket /lägger massor av tid på make up … De upprätthåller en norm som skadar andra kvinnor och barnen som växer upp riskerar att se utseende som mer viktigt än handling hos många kvinnor… eller snäppet värre… att utseende OCH handling är något man ska maxa och bedömas för som kvinna (o så är det väl ofta idag? Maxat utseende o karriär är vad många kvinnor sliter o mår kasst för… och kanske bränner ut sig för?). Så himla sorgligt!

Väl skrivet, och så viktigt diskussion. Vill inte riktigt köpa resonemanget att smink är empowering. Alltså från ett feministiskt perspektiv. Tror vi skjuter oss själva i foten med den typen av populärfeminism, den som tar klassiska feministiska begrepp och konverterar dem tills de passar patriarkatet och kapitalismens agenda. Tror det finns en anledning till att vi ser det konceptet mer och mer i media – den utmanar inte den dominanta ordningen över huvud taget. Det mest fördelaktiga som kan hända för förtryckarna är att kvinnor börjar tro att det är sina egna intressen de uppfyller. Sedan är det helt orimligt svårt att stå emot, är själv inte ens i närheten av tillräckligt modig och skulle aldrig aldrig kritisera någon för att vilja leva upp till skönhetskrav, men tror ändå det är viktigt att komma ihåg vad som är vad.

Jag har tänkt massor på det här i det sista då jag är i en sådan intressant sits att jag tycker om att sminka/fixa mig och samtidigt känner att jag måste vara sminkad/fixad inför andra. Så det finns en hälsosam nöjesaspekt och en ohälsosam självhatsaspekt. Samtidigt har jag en pojkvän som helst ser mig osminkad. Om jag totalt skulle hänge mig åt hans vilja så skulle jag ju inte sminka mig inför att träffa honom – men där är balansgången sådan att den tippar över på den sidan där jag känner att jag inte skulle vara bekväm i mig själv utan smink, när jag träffar honom. Så smink blir det i princip alltid oavsett. Nu är ju mina tankar om mig själv, oavsett smink eller ej, något som behöver jobbas på. Men ändå. Tragiskt kanske, men wip så länge… Bra ämne att diskutera!

Egentligen så är det kanske lite synd att jag varken har tid eller ork att skriva ett längre inlägg, så här kommer det bara en liten lös snabbtanke. Fråga gärna på så ska vi se om jag orkar utveckla hur jag tänker ifall någon blir oklart. 🙂
Jag förknippar det här med smink med en viss del dekadens och att frigöra sig från religiösa förbud. För genom tiderna så har det alltid varit de rika (eller de lägsta av lägsta) som har sminkat sig. Dem som ansett sig stå över kyrkan (eller utslängda därifrån) eller andra religiösa förbund som alla har strängt förbjudit all from av yttre fåfänga. Ju strängare, i väst fall mer Lutherskt, desto svårare synd. Långt in i vår tid så sminkade sig man inte om man var kristen i bl a Sverige. Samma ser vi inom strängare syn av Isalm etc.
Så jag kan se på smink som en frigörelse från alla förbud på att få vara en vacker sexuell varelse. Från att frigöra sig från religiösa samfunds makt.
(Så den delen som femsimen som inte vill bejaka skönheten i människan har jag lite för lätt att se paralleller med med spartanska religioner. Religion är som kanske som bekant inget för mig. 🙂 )

Och förresten när jag ändå har dig på tråden – lite OT, men vill bara passa på att säga att jag uppskattar dina kommentarer och diskussioner även när vi är oense och griniga på varandra. Du har ju hängt med jävla massa år nu. Minns när du valde ”the real hmm” som användarnamn också. Istället för Hmm. Hehe. Sett att du fått orättvist med skit på andra ställen nämligen och fick lite dåligt samvete för de gånger jag har dryg ton mot dig. Sluta inte kommentera här och var ej rädd för att säga ifrån när du känner dig orättvist bemött.

Jag har inga barn än, är 20 år så det får vänta lite ? men har syskon som är små (5 & 8) och när dom frågar mig varför jag sminkar mig har jag sagt att smink är ungefär som strumpor, ibland har man rosa, ibland en blå och en grön och ibland har man inga alls. Helt beroende på vad man själv känner för.
Tänker att det är en avdramatiserad och enkel förklaring som dom kan relatera till. Försöker också att inte säga ordet ”måste” i samband med smink ( tex ”måste sminka mig innan vi går till butiken”) och istället säga saker som ”nu har jag lust/ känner för att…”.
Däremot har jag inte sagt något om mina tatueringar och dom har inte heller frågat vilket är lite mysko (dom frågar om ALLT annars, som barn gör). Vill gärna ta upp det med dom men vet inte hur, har som sagt reagerat på att dom inte frågat om det. Har ni något tips till mig så berätta gärna här när vi ändå pratar om saken ?

Bra inlägg! Jag älskar smink, och sminkar mig nog mest av alla mina kompisar, men jag är ändå inte sån som måste vara sminkad för att åka och handla eller så. Jag hänger mig heller inte åt det här självbedrägeriet om att ”jag gör det för min egen skull”. Jag gör det för att jag är lärd det, kort sagt.
Jag har flera gånger pratat med folk som säger att de helt och hållet gör det för dem själva, ”eftersom ingen ser mina rakade ben”, och precis som du säger så har de inga vidare förklaringar till varför. ”Det känns skönt, för nyrakade, lena ben är det bästa som finns”. Ja, det är skönt, men det är ju för att du är lärd att det är fint att ha hårlösa ben. Den nyrakade känslan kan ju uppnås att att raka ögonbrynen också, men du är ju lärd att det är ”fin” behåring så du lämnar dem ifred. Och därtill, förstås det du var inne på: om det nu är en så härlig känsla med nyrakade ben, varför är inte männen besatta av att raka benen?

Det är så himla svårt att veta vad som påverkar. Min mamma har inte rakat sig under min livstid och har aldrig någonsin pallat bära smink. Men hon har alltid pratat mycket om vikten av att vara framförallt smal (trots tjock själv) men även behaglig. Gärna för att fånga en man. Och i stort sett 100 % av kvinnor i min familj, syskonbarn inräknat, är oerhört fixerade och komplexfyllda kring sina utseenden.

Det här är ett av mina största bekymmer som mamma, att jag för över mitt beteende på mitt barn. Men jag kan inte gå ut utan smink, jag sminkar mig inte alls för min egen skull, jag sminkar mig för att följa och passa in. Det är jävligt lätt med att kokettera med att en inte sminkar sig och lägga upp selfies med den ”nakna sanningen” som flera kändisar gjort när en är vacker eller iaf passar in i normen. Min dotter ser mig raka bort min skäggväxt varje dag, och hon ser mig sminka över spåren varje dag. Varje dag lär jag henne att jag duger inte som jag är, när kommer hon att börja ifrågasätta sig själv? Men sanningen är ju att jag inte duger, de flesta av de få som fått se mig orakad utan smink har reagerat starkt negativt. Sökte läkarvård för att få medicinsk hjälp att ta bort hårväxten, fick reaktionen ”herregud, varför har du inte använt laser?!” Av den kvinnliga läkaren. Min poäng är att jag, i samhällets ögon, inte duger. Därför gör jag vad jag kan för att passa in. När jag försöker passa in skuldbeläggs jag som enskild individ (även av mig själv) för att jag vill passa in och inte bara kan duga som jag är. OBS. Menar inte att blogginlägget är skuldbeläggande, men jag vill ändå ta upp detta i debatten!

Som heterosexuell kvinna utseende-kategoriserar jag män på två sätt: Snygg eller inte snygg. I kategorin ”inte snygg” ingår både fula män och män som enligt mig har ett neutralt/intetsägande utseende.
Det finns enligt mig inget en ful/intetsägande man kan göra för att jag ska tycka han är mer sexuellt
attraktiv. Han kan sola, träna, fixa håret eller ha hur fina kostymer han vill. Han blir helt enkelt inte snyggare. Han kan på sin höjd blir en ful/intetsägande man med snygga kläder och snygg solbränna, men jag kommer aldrig bli attraherad av honom för det eftersom hans naturliga drag som inte tilltalar mig finns kvar.
En snygg man däremot är precis lika snygg oavsett om han har jeans och t-shirt eller Armani-kostym.
Jag upplever att de flesta kvinnor i min närhet kategoriserar mäns utseenden på samma sätt. Dock har vi alla olika smak och tycker sällan att samma män är snygga. Vår smak när det gäller män verkar vara helt individuell och följer varken normer eller har speciellt många gemensamma drag. En kvinna kanske gillar tvättbräda medan en annan tycker det är rå-sexigt med ölmage. En kvinna gillar män med långt tjockt hår medan en annan tycker det är manligt och sexigt med skalligt. Männen blir bedömda av oss, men lämnas i fred som individer och kan faktiskt också fortsätta ha sitt individuella utseende eftersom det alltid finns någon av oss som tycker han är attraktiv oavsett hur han ser ut.
Det kanske blir svårare för honom att hitta just den kvinnan, men när han väl hittat henne så attraheras hon av honom precis som han är.
Männen i min närhet har ett annat sätt att kategorisera kvinnor. De gör det med en skala från 0-10. I tillägg till detta kan de säga saker som att en kvinna som är en 4:a kan lätt bli en 7:a med lite smink, kort kjol, högklackat eller vad fan som helst. Männen har också en gemensam standard för vad de tycker är attraktivt. Det finns inte lika många individuella variationer hos männen som det finns hos kvinnorna när det gäller vad de tycker är attraktivt.
Eftersom männen graderar kvinnor efter en snygghetsskala och inte efter ”antingen eller” så blir deras
smak ganska likriktad. Det är inte individen som är snygg eller inte, den är var hon befinner sig på snygghetsskalan som avgör hur snygg hon är och hon kan alltid med konstgjorda medel stiga några pinnar på skalan. Skalan är fast och en kvinna kan befinna sig på övre eller nedre delen av den. Varje steg på skalan har fasta kriterier och det finns väldigt lite utrymme för individualitet.
Männen ser alltså inte kvinnor som individer med ett individuellt utseende som kan vara snyggt eller inte. De
ser oss som grader som kan höjas eller sänkas beroende på hur mycket vi aktivt jobbar för att klättra på skalan.
Smink, hår osv verkar vara ett sätt för kvinnor att helt enkelt stiga i grader när det gäller snygghet. Oavsett
om vi gör det för vår egen skull eller för männens skull så gör vi det för att vi lärt oss att vi inte är solida
individer med vårt egna individuella utseende utan pluttar som kan flyttas upp eller ner på en skala med hjälp av konstgjorda medel.

Jag sminkar mig nästan aldrig till vardags. Och när jag väl sminkar mig, så är det för andra och inte för mig. Det är klart att jag kan tycka att jag känner mig ”fräschare” och ”snyggare”, men det är ju faktiskt egentligen vad jag tror att andra tycker om mig. Samtidigt är det väl naturligt att försöka se mer attraktiv ut för andra, ta t.ex. parningsritualer för djur, där i många fall (dock oftast hanen) försöker göra sig så attraktiv som möjligt. Men rent feministiskt tycker jag att det är crap att kvinnor ska förväntas se ”idealiskt snygga” ut konstant, vilket framförallt media ger en bild av att det ska vara. Jag tror tyvärr att de allra flesta sminkar/fixar sig för andra, och inte för sig själva (även om detta naturligtvis inte gäller alla).

Jag tänkte precis på en grej. Män ser ju överlag ganska tråkiga ut, haha. De ser ju också trötta ut. Jag och min man brukar prata om det där, varför män lämnade ifrån sig ”rätten” att sminka sig till oss kvinnor. Att förstärka ögonen med kajal eller för den sakens skull peruk, rouge och skönhetsfläcksperioden, det såg ju ganska pampigt och teatraliskt ut på män också. Man syntes och gjorde intryck. Det samma gäller ju smycken och sidentyg och starka färger. Att män inte sminkar sig och att vi kvinnor kanske är på väg åt samma håll kanske återigen är att göra mannen till norm?

Jag sminkar mig snygg samtidigt som jag är oerhört medveten om att jag inte borde göra det = ångest.
MEN, jag orkar inte ta den fighten, jag orkar inte sticka ut från normen – jag pallar inte. Har ångest över mitt utseende sedan grundskolan, där jag mobbades hårt. Killarna i min klass kallade mig ful och äcklig, varje jävla dag. De tvättade händerna om de råkade röra vid mig. Jag var värre än bajs i deras ögon.
Jag har tyvärr inte lyckats skaka av mig detta och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att kunna göra det (fungerar dock som bra motivation i vissa lägen, ”jag ska minnas visa dom där jävla aprövarna att det blev människa av mig också”). Pga detta kan jag helt enkelt inte gå ut utan smink, jag måste vara perfekt (i mitt huvud). Hade väldigt mycket acne i tonåren och har det fortfarande, nu 27. Får megaångest av att gå ut utan smink, klarar ibland inte ens att gå ut med smink. Smink är min sköld – hjälper mig att hantera den råa verkligheten utanför mitt hem.

Viktig poängtering du gör med att ”orka ta fighten”. Så känner jag inför vissa saker. Exempelvis så känner jag egentligen ett ganska stort sug att raka håret för att testa om jag trivs med det (gillar inte att fixa håret, men gillar heller inte när det är helt ofixat = oplattat och villt (har kort hår)), men jag orkar inte bryta den normen. Jag är redan där att jag inte sminkar mig och har de kläder jag vill ha = bekväma, neutrala.
Sen finns det andra normer jag inre orkar bryta. Rakar mig sällan (ben och under armarna), men gör det ibland när det obekväma slår till.
Så; varför eller vad spelar ingen roll. det är fullt rimligt att inte ORKA bryta normer, för det är en ansträngning för psyket.

Ja herregud, sminkets vara eller icke-vara. Kan instämma med alla som skriver här i grejen med att man fått kommentarer osminkad (en kille i gymnasiet sa att det såg ut som jag inte hade några ögon… har genom livet själv sagt den frasen allt för ofta ”jag måste sminka mig, ser ut som jag inte har några ögon annars haha”… suck), sminkar över acne och acneärr, känner mig inte snygg med smink men neutral. Som att det är mitt riktiga utseende. Men jag tycker det är sååå tråkigt! Om jag haft bättre hy hade jag nog inte sminkat mig alls. Sen har jag en annan pinsam anledning till min fåfänga: min kille är svinsnygg. Alltså inte bara jag som tycker utan extremt normsnygg. Jag är mer söt typ. Det ger mig ångest! Vet att han inte bryr sig men tänker att andra tänker ”vad gör han med henne?”. Jag vet att detta är sjukt och hemskt. Säkert något som stammar från ens uppväxt (pappa lämnat mamma, mamma ALLTID kommenterat främst andra kvinnors utseende). Men allt knyts väl ihop i en säck av självhat. Det enda sättet ur det är ju att sluta sminka sig. Kan känna mig extra förbannad på mig själv just för att jag inte ens har smink som intresse, jag tycker det är surt som fan! Gillar dock kräm och snygga kläder. Men jag sminkar mig på samma sätt som en obligatorisk grej. Sorgligt som fan. Ska ut i skogen några dagar nu och har som plan att börja avvänja mig!

Problemet för mig är att jag verkligen ser så sjukt mycket bättre ut med smink än utan. Speciellt mascara, ant pga korta ljusa ögonfransar. Utan mascara=trött, sjuk, ointressant, med mascara=värsta foxen med glittrande sexiga ögon. Jag har fått lära mig av min mamma att går en ut, om så bara till Ica, så fixar en till hår och ansikte. Annars kan en ju gudbevars se psyksjuk ut el motsvarande. Nu har jag blivit just psyksjuk det senaste året och ser ju mer trött och död ut i ögonen än vanligt. Dessutom orkar jag nu oftast inte använda smink. I vissa tillfällen vill jag tom att jag ska se sjuk ut. Som inom sjukvården, för då blir en mer tagen på allvar.
Vet inte vad jag eg vill säga med detta mer än att för mig är hur fixad en är intimt sammankopplat med tecken på socialt och psykiskt välmående, fast jag vet att det är fel. Intressant ämne hursomhaver.

Vad vet vi egentligen vad de tar med sig?
Det viktiga i frågan är väl i så fall om jag som vuxen kan stå bakom mitt beslut. Kan jag stå för att jag väljer att sminka mig? Kan jag stå för att jag inte gör det? Kan jag vara ärlig med barnen när de frågar? Tänker att ärlighet och vara äkta i sig själv är sååå mycket viktigare än själva sakfrågan. Om jag inte med stolthet kan genomför det jag väljer (sminka eller inte) så gissar jag att det är DET barnen kommer att snappa upp och inte så mycket av det andra.
Så jag tror inte att en ska göra våld på sig själv och avstå från smink för att ens barn ska lära sig att de duger som de är. De kommer inte att dra den slutsatsen tror jag. I sådana fall är det kanske viktigare att jag som vuxen antingen till fullo accepterar att jag behöver smink för att känna mig ok såsom strukturen har lärt mig eller att jag försöker hitta andra vägar att känna mig ok utan att göra våld på mig själv.
Sedan känns det väl alltid obehagligt att kliva utanför normen men om en kan komma ihåg varför brukar det ju bli lättare.

jag är 33 år och har aldrig sminkat mig och heller aldrig varit intresserad av smink. jag rakar mig under armarna några gånger per år, har dock väldigt lite kroppsbehåring. jag glömmer sådant, tänker liksom inte på det. jag tycker dessutom att det är lite obehagligt med rakade underliv, jag tänker att håret finns där av en anledning. min man bad mig, flera gånger, raka mig nertill för några år sedan. jag sade att jag aldrig skulle göra det för att det inte gör mig mer kvinnlig eller något sådant. för det är väl mig som person han är attraherad av? inga attribut kan väl göra någon mer av det den redan är och känner sig som? så resonerade jag och det var ok för honom. sexlivet har ju funkat bra sedan dess också! jag klär mig enbart i sådant jag känner mig bekväm i(dock inte mjukiskläder), aldrig sådant som trycker och spänner och heller aldrig sådant som är för kort (kjol alltså). går även helst utan bh och ändå duger jag (tänker på min man alltså). jag är högkänslig och kan inte gå klädd i sådant som stör och är obekvämt. när jag precis hade blivit tillsammans med min man så tänkte jag att jag skulle börja raka benen osv för att han tyckte om det. men jag ville inte det egentligen, och jag är så glad över att jag inte gjorde det.
jag har fått höra av kollegor osv att alla chefer (de är män) är ”rädda” för mig, och att de inte vågar säga emot mig. 🙂 vet inte vad det beror på, jag har dock ända sedan jag var liten känt att folk lyssnar på mig. så det kan ju inte ha ngt med smink att göra, tänker jag. det kanske är min personlighet i så fall. jag är rak och ärlig och såger oftast det jag tycker.

Jag funderar också på det där att känna sig empowered av smink.
Jag kan ju bara tala för mig själv, men smink, höga klackar och korta kjolar får mig inte att känna mig empowered. Jag känner mig bara objektifierad. Som att jag gör mig till för att duga. När jag vågar gå ut osminkad, i osexiga kläder och kan känna att jag skiter fullständigt i vad alla tycker, DÅ känner jag mig empowered på riktigt.
Sen tycker jag att det ofta är dålig stämning när det gäller smink och liknande. Tjejer som snackar skit om ”bitches with bad eyebrows”/tjejer som inte är så duktiga på att sminka sig/tjejer som inte har råd med det ”finaste” sminket. Eller ”this is the lipstick I wear when I fuck your boyfriend”, som jag har hört modebloggare säga. I feministiskt syfte. ”Jag känner mig EMPOWERED av att veta att killar vill ha mig och att tjejer är avundsjuka! Jag känner mig bättre när jag tänker på hur mycket bättre jag sminkar mig än andra tjejer!”… Okej, fast ni fattar väl att det är ett väldigt antifeministiskt sätt att tänka? Att vara rivaler med andra kvinnor för att få männens uppmärksamhet… Det är ju precis det patriarkatet uppmuntrar oss till. Man kan inte kalla det beteendet feministiskt.
Det spelar ingen roll att du känner dig starkare som kvinna av att trycka ner andra kvinnor för deras utseenden. Det du gör går liksom emot hela idén med feminism.

läst alla kommentarer och nästan ingen verkar nämna att det är klart att det är enkelt att vara utan smink om man har bra hy. Jag kan vara utan smink men folk tror ändå att jag har smink. Inte så att jag klappar mig på axeln för det.

Jag försöker leva efter/eftersträva lust. Att tillvaron är lustbetonad. Att ingen i min familj (varken jag själv, karln jag lever med, ungarna; en snipp och en snoppbärare)
varken ska/kommer att ska, gå omkring och vara knullbara/obekväma i sig själva eller känna press att vara det. Foga sig efter eller bryta mot normerna är upp till var och en, helt utan att döma. Men att alla har ett egenvärde bortom det fysiskt uppenbara, som inte heller nödvändigtvis ens definieras genom prestationer eller handlingar. Att den blotta existensen är god nog. Lust helt enkelt, att se ut som man har lust med, göra/jobba/eller för all del inte jobba. Men det handlar om lust, den egna, och fuck folks förväntningar kring könsroller, uppfattning av estetik, utbildningar och karriärer. (Det här betyder absolut inte total anarki i hemmet, eller att det är helt legitimt att göra vad som helst mot vem som helst, att ungarna driver vind för våg och inte lär sig något.)
Att det finns normer går liksom inte att förneka. Att foga sig efter dem eller bryta dem är just nu inget jag känner ligger i mitt spann av ork för tillfället. Jag kan bevärdiga dem på sin höjd med en nickning, att jag ser dem. Men på det hela taget. Fuck them.
Brukade/brukar få kommentarer när jag var rakad (huvudet) att jag skulle ju vara så mycket vackrare om jag lät håret växa, och att jag skulle vara så mycket vackrare utan piercingar. (Har ganska stora töjningar osv.) Min fråga blir då ”går jag omkring på denna planet för att behaga andra estetiskt?” svaret blir alltjämt detsamma och lika tveklöst. Nej!
”Nehej, är jag inte vacker nog? Titta åt ett annat håll då, du behöver inte fixera din blick på just mig. Världen är vid och varierad.”
En grej som jag märkt är att min partner (som är en man) upplever mycket mer press och ångest över sitt yttre än jag själv upplever kring mitt eget. (Rakar mig inte, sminkar mig när jag känner för det och är för lat för att göra något åt min kalufs, lät det växa för att jag är i ett dilemma, för lat för att hålla efter kort frisyr, för lat för att orka göra något med lång frisyr, resultatet är toffs eller att det ser ut som ett skatbo just nu för det mesta, har piercingar och tatueringar, klädmässigt så ser det ut allt som oftast att jag har tvättdag.) Fast i hans fall sitter pressen och ångesten i muskler, tjockhet, vikar vid hårfästet och sånt. Men det handlar ju ändå om ”knullbarhet”. Han har ibland frågat mig om vad jag skulle säga om han ”trimmade lite päls”. Alltså rakade sig under armarna. Och mitt svar blir alltjämt detsamma ” vad du gör med din kropp är inte mitt problem, det är din kropp”. (Faktum är att jag är mer orolig om man nu ska oroa sig alls, över hur hans kroppsuppfattning kring sig själv ska påverka barnet/barnen mer än min egen.) Som att han nojjade över sin viktuppgång efter min graviditet och det slutade med att jag släpade med honom på en shoppingtur och köpte kläder som passade. Problemet löst. (Vi har pratat mycket om de här bitarna och hur vi ska kunna jobba på kropspositivitet.)
Jag blev just morsa till en liten tös och känner mig nu (med just frågorna smink/rakning/hur jag själv förhåller mig till mitt eget yttre/hur det påverkar/bryta/anpassa sig efter normerna etc) i ett annat dilemma än med äldsta avkomman som är en pojk. Fast ej en så grabbig pojk alla gånger om man tänker normmässigt. Mer my little ponnys, nagellack och liknande. (Fick ta ett samtal med honom och sa att låt andras problem med hans ”uteblivna grabbighet” vara deras jäkla problem och att han ska trivas med sig själv och det är huvudsaken. Vill han ha långt hår, klänning och dylikt så ska han ha det.)
Men frågan är åter hur min fåfänga som förälder påverkar dem. För visst är det en typ av fåfänga med järnskrotet och bläcket också, min uppfattning av estetik. Hur påverkar det ungarna att ha en rultig morsa som inte rakar sig, eller de dagar jag känner för att trassla ut skatboet och måla dit ett ansikte?
Finns det en optimal lösning? Finns det ett ”rätt svar”? Hur gör man för att ge maximalt stöd och minimalt med trauma? Hur stöttar man

Jag känner att jag får ”blickar” och kommentarer om jag inte sminkar mig som jag brukar. Det kan vara komplimanger, men ändå, jag tycker att det är läskigt att förändra mig själv. Jag har till exempel inte klippt mina slitna toppar på hur länge som helst för att jag inte vill bli ”uppmärksammad” (och så blir jag sur på mig själv, som om världen kretsade kring MIG?! Suck) och ofta sminkar jag mig innan jag går till skolan för att jag inte ska se annorlunda ut och därför få blickar. Jag tar sällan av mig mössan fast jag är varm, för att jag haft mössan hela vintern och om någon ser mig utan mössa får jag kommentarer. Inget elakt, mer typ ”OMG VAD OVANT ATT SE DIG UTAN MÖSSA!”. Jag vet inte varför jag tycker att det är så jobbigt. Vet inte hur jag ska jobba på detta heller.
Eller jo, ett framsteg gjorde jag faktiskt nu i veckan; jag gick till skolan utan eyeliner i 2 dagar. Har även slutat använda BH pga obekvämt.

Min mamma slutade sminka och fixa sig när jag var ungefär fyra år gammal. Hon har berättat för mig att det som fick henne att sluta var att jag brukade sitta och titta på henne och en dag så frågade jag ”varför sminkar du dig?”. Hon var på väg att slänga ur sig ”för att jag ska bli fin” men så blev hon tyst och insåg att hon ville inte att jag skulle tro att en inte är fin utan smink. Så hon slutade. Självklart är det inte lika lätt för alla som det var för min mamma men jag kan verkligen känna efter inom mig (och märker utåt) att jag fick en mycket försenad skönhetshets. De andra tjejerna i min omgivning började redan med smink och piffande vid tolv-tretton år men jag såg inte poängen i det och började inte förens vid femton-sexton när jag började ha fler män omkring mig och blev sexuellt aktiv. Så jag tror att alla mammor som kan och vill sluta fixa sig för sina döttrars skull verkligen gör skillnad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *