Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Banta gärna, men håll det privat tack!

Och nu inför sommarn så ska diverse smala kändiskvinnor älta sina ”extrakilon” samt ”tänka mer på sin hälsa för OBS det handlar ju inte om att bli smaaaaal heller, bara stark” inför publik. Ackompanjerat av bilder på sina smala kroppar som de är så missnöjda med. Håll käften snälla, tänker jag bara. Sluta nu!

Obs, deras känslor är legitima och får inte skammas såklart, oavsett om man är smal eller inte så är det inte lätt att älska eller acceptera sig själv – vi lever ju ändå i en kultur där kvinnor alltid granskas utifrån knullbarhet och rätt slags kropp men önskar att de kunde fundera lite på vilket budskap de faktiskt för ut i övrigt.

Fasar för dagen min dotter är så pass läskunnig att hon börjar läsa och reflektera över vad som faktiskt står på tidningarnas löpsedlar. Kan knappt föreställa mig hur hennes självbild kommer förändras. Hur kommer hon se på sig själv? Vad kommer hon känna inför sin kropp? Hur kommer hon se på andras kroppar? Om man konstant får ”Så blir du smal inför sommarn” eller ”Smal-mat” eller ”Så får du superkroppen” upptryckt i ansiktet så har man inte en chans att värja sig. Vi vuxna kan ju inte det, föreställ er en åttaåring då.

Gillar att Kitty tar tydlig ställning mot offentlig bantning. Håller med hundra procent. Banta gärna (Jo det är att banta oavsett om du kallar det ”tänka på vad du äter” eller ”äta nyttigare och röra på mig mer”) men involvera inte alla andra i det tack. Vi har nog med vårt eget självhat och kroppsångest och behöver faktiskt inte fler påminnelser om att vi borde ”göra nåt åt det.”

Nu bjuder jag på en träningsvideo à la Apan Satt i Granen och Lady Dahmer:

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Banta gärna, men håll det privat tack!”

Är asarg på Camilla Läckberg. Vill seriöst bränna hennes hemska (okej faktiskt bra) böcker. Alltså, jag förstår, men det var sättet hon skrev det på. Som om det gjorde allting mer okej. Ja, hon får gå ner i vikt om hon vill. Och jag antar att det är bra att uttrycka vad man mår dåligt över. Men nej… Ändå irriterad.

Agree… Ba hela grejen. Ja, tyck inte om dig själv och gå gärna ner de kilona så du trivs men. Måste jag få veta det? Ännu en kvinna som inte får vara fet eller ”inte sig själv” någon månad efter att man tryckt ut ett barn ur kroppen och som inte bara känner att hon inte får det utan också måste berätta det för oss andra.
Jag längtar efter den dagen fler kvinnor orkar skita i att berätta om sin kamp för viktnedgång.

Risk för lång kommentar men hoppas den kan ge dig lite pepp.
Jag är 37 och visst har jag dagar när jag känner mig värdelös kroppsmässigt men på det stora hela har jag klarat mig ganska bra, i vuxen ålder. Har inga överdrivna kroppsissues och så vidare.
För mig har det helt och hållet handlat om hur mina föräldrar från tidigaste barndom behandlade min, sina egna och andras kroppar. Mamma har aldrig klagat öppet på sig själv inför mig, pappa har aldrig objektifierat kvinnor inför mig (eller annars heller, jag vet att jag i tonåren och även senare har frågat honom om just snygghet och kvinnor och han svarade mig ”Jag har alltid tyckt Stina Dabrowski är skitsexig för hon är så himla skön i sin stil mot människor när hon intervjuar”, den synen från honom har givetvis påverkat mig – och jag vill se det som något positivt, han såg henne som en person, inte varken som en SMART eller SNYGG människa eller en PRESTERANDE människa, utan rätt och slätt som en människa).
I min uppväxt fick folk se ut hur som helst, mamma och pappa pratade aldrig skammande eller dömande om folks utseenden. Jag kan liksom inte minnas det och det går verkligen emot allt båda de två står för, så kan inte ens föreställa mig att det skulle hänt. De har heller aldrig sagt nåt negativt om min kropp eller mitt utseende och heller inte varit extremt uppmuntrande med ”du är så vacker/söt/snygg” mm utan mer hållt det till att jag är FIN. JAG är fin, både utsida och insida liksom.
Så med den långa ranten tror jag slutsumman är: Jag har haft en annan motståndskraft för tidningar med den värdegrunden från familjen än vad andra tjejkompisar haft som inte fått den uppväxten. Jag har diskuterat med mina väninnor som har jobbiga relationer med sina kroppar och de har vuxit upp med krav på skönhet och yta. Visst får barn i dag MER bombardering med krav på yta än vi fick som växte upp på 80- och 90-talen, men jag tror innerligt på en värdegrund hemifrån som är sund, så är man lite mer hårdhudad mot påverkan och den inställningen verkar ju du och Oscar ha med barnen så jag tror Ninja kommer klara sig mycket bättre än många andra!

Hatar bantarprat och det är vad alla tjejer runt omkring nu pratar om. Dessa normala tjejer tror på allvar dock att de har ohälsosamma kroppar, de gör det inte endast för att se knullbara ut utan dessa brudar är på riktigt oroade över sin hälsa, läkare påpekar för dem att gå ner liksom. Jag tänker att detta är en mer komplicerad fråga än att bara be dem hålla käften även offentliga kvinnor dom Läckberg, egentligen så kan jag tycka att problemet är dubbelsidigt. Jag tycker inte att man ska be dessa kvinnor att hålla tyst och banta i tysthet, det är upp till mig också att förhålla mig till det eviga tjatet om bantning också. Det är tidningsredaktörerna man bör uppmana till att sluta sko dig på kvinnornas självhat, oro och problem på det sättet, det borde vara steg ett.

Haha, jag hajjar, men som sagt; tror du grundar BRA för Ninja med ditt sätt att vara naturlig, oavsett vad hon får presenterat för sig via media och kamrater (eller icke-kamrater) så har hon ju hemmet närmast och jag tror även att om man har en trygg miljö hemma så letar man inte bekräftelse på samma sätt från omgivning som om man har en otrygg miljö hemma. Så hon har ju liksom win-win där tänker jag. Du och jag må ha haft bataljer förr, vilka jag i retrospektiv inte är särdeles stolt över, förlåt.
MEN, jag har aldrig tvivlat på att du ger dina barn bra verktyg och grund hemifrån. Framförallt i såna här frågor om kroppar som idag är glödheta ämnen som INGEN (tyvärr) slipper undan.

Det är hemskt att se hur ortorexi börjar bli ett normalt och uppmuntrat tillstånd! Jag har själv haft ätstörning och mår väldigt dåligt av all träningshets som är överallt.
Det stör mig även att de kroppar som hyllas ofta är plastikopererade och väldigt svåra att uppnå utan att lägga sig under kniven.

Jag är överviktig och vissa dagar vill jag banta som fan, träna utav bara helvete och få den där drömkroppen men samtidigt vet jag att jag i så fall inte skulle göra det för min skull – utan för att andra skulle bli nöjda eller tycka att jag är mer ok.
Jag är nöjd med hur jag ser ut och mår bra i mitt eget skinn. Men så fort man ska leta sommarkläder eller bada så blir det så här… missnöjd, skam och allt det där.
Sen hjälper det inte när ens smala vänner försöker pusha en till att träna. Det blir jag förbannad på.

Äsch min förra kommentar som börjar med haha hamnade ju HELT fel, den var svar till dig LD på din kommentar om mitt svar – du fattar. (Har legat av mig på att kommentera…)

En sak slog mig häromveckan. Jag bytte preventivmedel från piller till p-stav. Och jag var tvungen att väga mig. Jag sa att jag inte ville, jag frågade varför. Och hen sa att jag måste p.g.a. övervikt och fetma medför risker för preparatet. Då sa jag ”men det räcker väl att du tittar på mig?!” denna person var väldigt auktoritär så jag vågade inte riktigt lägga till ”vad spelar övervikt ens för roll för dig, om preparatet håller 2,5 år istället för 3?”. Blev i alla fall tvingad till vågen. Med mina 160 vägde jag 51kg, och människan säger ”du kanske borde gå under 50 i alla fall, det ser bättre ut för statistiken!” vad gör man åt sådant? Fick även med mig matinformation då preparatet kan ”riskera” viktupgång. Varför?

Fy fan vad sjukt. Jag är 167 cm och var tvungen att väga minst 56 kg (BMI 20) för att enheten där jag fick min ätstörningsvård skulle se mig som viktmässigt färdigbehandlad. De vill att man har lite marginal ifall man skulle bli fysiskt sjuk och råka tappa vikt den vägen. Med den målvikt denna läkare rekommenderade dig hade du alltså ansetts väga för lite för att bli utskriven från min vårdenhet.

Jag hatar ”strong is the new skinny”-smörjan. Det är INGEN som pratar om att vara stark som en ”rysk kulstöterska”, att vara mullig men stark, att inte ha en deffad kropp men ändå vara stark. De pratar om att vara smal OCH ha synliga muskler.
Jag är inte smal men jag är stark som fan. Jag lyfter lika mycket som de flesta av mina manliga biffkompisar som bara kör styrketräning och går på högproteindiet. Jag äter vegetariskt och tycker styrketräning ärligt talat är rätt tråkigt men jag är ändå stark. Och jag känner mig inte alls empowered av ”strong is the new skinny”-inspo-bilderna. Jag ser TJOCK ut i jämförelse med dem. Och tjock vill man ju inte vara. Man ska vara stark, fast det viktigaste är att man är smal.

Spontant tycker jag att du genast borde köpa storng is the new skinny linnet! Det är ju som gjort för dig! 😀 Instagramma en bild när du lyfter något tungt samtidigt! Ascoolt

Förstår till viss del men låt bli och läs. Känns väldigt diktatoriskt att uppmana eller bestämma vad andra enskilda individer ska skriva om.
Snarare att tjockisar ska synas mer, att det ska bli normaliserat. Men tror man börjar i fel ände när man ger sig på enstaka individer.

Jag försöker värja mig, tycker att jag är ”medveten” men ändå hörde jag igår mig själv säga ”jag tar två kakor, jag har redan hunnit träna idag”. Varför sa jag så?! Vad kom det ifrån? Skäms som attan och rannsakar för fullt. Usch på mig!

Tack!! Jag vill i princip dagligen skrika HÅLL KÄFTEN till alla dessa hälsohitlers som dyker upp överallt med sina tröttsamma ramsor om VAD en ska äta och HUR en ska äta och NÄR en ska äta, och går det en dag utan att de kommer iväg till gymmet är det KATASTROF. Suck. Håll på i er lilla hälsosekt ni, om det nu ger någon mening åt era liv, men sluta plåga oss andra, SNÄLLA!!!

Håller med om allt och alla säger så vettiga saker här i kommentarsfältet.
Jag har börjat att äntligen acceptera min kropp som den är och sluta hitta fel på den när jag tittar mig i spegeln, men när man shoppar kläder och det är så jävla svårt för allting är gjort för skitsmala personer och storlek Large egentligen är för en normalstor kvinna… alltså, jag blir så less.
Med risk för att bli lite nördig, men jag pluggar arkeologi och många grejer inom feminism och politik och sånt i huvudtaget får mig alltid att tänka ”hur var det i forntiden?”. Hur mycket brydde man sig verkligen om hur kroppen såg ut för 30 000 år sedan? Det var ju för fan inte ens möjligt att hetsträna då man inte hade nog med föda för en sådan livsstil.
Sorry för att jag bara babblar, men ville klaga lite på ett ställe där man ändå känner sig säker. 😛

Gick ur amningshjälpens grupp på Facebook pga alla frågor om hur en bäst skulle banta när en ammar och hur mkt andra gick ner av sin amning. Trist då jag ammar längre än normen och fick bra stöd därifrån.

(sorry för lång kommentar)
Jag har tränat regelbundet i snart 2 år och människor blir väldigt förvirrad när det framkommer i olika sammanhang för ingen tror det pga tjock (och då ska dom också ge en beröm iofs vilket är insane). Det här är för att jag inte berättar om det, för det är inte relevant. Det är lika irrelevant som vad jag äter eller inte äter. När folk på mitt jobb frågar om jag har gått ner i vikt (oavsett sanningen) så är mitt standardsvar att jag är lika tjock som igår eller ”jaså? tror du det?”. Jag vill liksom att dom bara inte ska ha en åsikt. Hur svårt kan det vara?! Jag får också många frågor om jag är på smällen (pga tjock) och mitt svar är alltid ”Jag är tjock”. Folk blir helt perplexa.
Jag är så sjuuukt less på att mitt utseende ska värderas och att en ska vara si eller så. Jag har slutat läsa flera bloggar,följa Instagram-konton, människor på Facebook (t.om. släkt och nära vänner) för jag pallar inte den här jävla tränings- och bli smalhetsen. Bla bla jag vill inte bli smal jag vill bli sund och må bra. Eh, jag är sund, mår bra och är tjock, på riktigt liksom.
Jag var på bröllopsresa nyligen och kom på mig själv med att tänka ”ska jag verkligen äta det här” och sen bara slog jag mig själv på fingrarna och tänkte ”klart jag ska, jag äter vad jag vill och det har ingen med att göra”. När den tanken väl satt sig så var det fantastiskt skönt. Jag slappnade av, åt god mat, badade i bikini bland främmande människor och jag kunde inte bry mig mindre.
Bah! Jag blir så trött på världen ibland. Gör vad ni vill men berätta det inte för hela jävla världen hela tiden.

Jag har avföljt alla på fb som pratar om sin vikt och träning. Inte om de nämnt det någon enstaka gång men om det är ett upprepat beteende. Och det är pga fettföraktet som nästan alltid följer med vikt- och träningsprat. Orkar inte se det, blir bara ledsen.

Jobbar på ett ställe som nästan bara besöks av kvinnor och framförallt unga flickor/tonårstjejer. Några kollegor har gått ner i vikt med hjälp av pulver/shakes/whatever och har börjat lämna broshyrer och väl synliga pulverpåsar i cafeterian där dessa flickor ser dem varje dag. Jag blev så förbannad och har helt sonika börjat plocka bort rubbet!! Livsfarligt för tokpressade tonårstjejer att börja med sådant och vi vuxna borde verkligen veta bättre!

Jag väntar mitt första barn nu och är livrädd att ge en sne och osund bild av hur en ”kropp ska se ut”.
Minns när jag själv var runt 6-8 år och frågade min pappa hur han kunde vara gift med mamma fast hon var så tjock. Jag hade lärt mig att vara tjock var fel så hur kunde man älska en tjockis.
Under hela mitt liv har jag varit överviktig och ständigt blivit hjärntvättad om hur det är fel och hur man ska se ut.
Känner att jag och min sambo har ett stort ansvar för att åtminstone ge barnet sunda tankar från början även om omgivning och media kommer kunna förstöra allt.
Jag vill inte att mitt barn ska växa upp med kroppshets.

Var på inskrivning på mvc i tisdags
Jag är väldigt överviktig (100kg+)
Hon pratade om dietist och jag antog ju direkt att det var för att jag är fet och hon inte vill att jag ska gå upp för mycket så jag började babbla om att jag försöker äta nyttigt, mår ju illa och kräks en del så är nog ingen fara
Hon sa att nej hon var inte orolig för det, hon var orolig för att jag tvärtom skulle äta för lite, hålla igen och inte få i mig det barnet behöver, särskilt då jag mår illa och kräks.. blev faktiskt lite chockad!? Hon vill faktiskt att jag ska gå upp stadigt lite i vikt så att jag och barnet mår bra, inte att jag ska hålla vikten nere så mycket som möjligt..
Mina värden är dessutom perfekta.. ännu mer chockad! Trodde iaf mitt blodtryck skulle vara högt, för jag är ju fet men nej
Hon sa och berättade saker som går tvärtemot vad jag får höra av samhället varje dag.. jag kan inget annat än älska henne! Och ja faktiskt så är jag själv lite orolig för vissa tankar jag haft.. att det faktiskt är ”tur” att jag kräks för då går jag inte upp, hur sjukt är inte de!?

Det är synd att man ska behöva försvara sig oavsett hur man ser ut
Själv är jag smal, knappt normalviktig, och det är en ständig källa till kommentarer och åsikter
Om vad jag äter, inte äter och hur jag ser ut eller borde se ut
Det viktiga är att må bra och trivas. Om det betyder att man äter vad man vill och är fet eller om det betyder att man väljer en speciell kost eller träning eller allt på samma gång är oviktigt
Däremot så bör man nog reflektera över fetma- och diabetesepidemin som pågår

Varför ska jag reflektera över ”fetma- och diabetesepidemin”? Vad kommer det göra för nytta överhuvudtaget? Varför ska jag gå runt och oroa mig över saker jag inte kan kontrollera?

Det jag upplever som jobbigast med det hela är att en inte kan få träna utan att det ska dras paralleller till utseende. Jag är FÖR träning. Jag tror att det gör en gladare, piggare, friskare, starkare och smartare osv. Det finns vetenskapliga studier inom det området.
MEN jag pallar inte att det ska vara så utseendefixerat! Jag får ju ångest när människor håller på att ifrågasätter mina träningsformer och resultat baserat på mitt utseende. Dömer hur bra jag ”lyckats” när jag går upp eller ner i vikt.
Folk tror lixom att de är deras sak att bedöma, just pga av att ALLA ska hålla på att göra ”resor” med kost och träning offentligt. Dessutom, hur ska vi skapa en välkomnande miljö för ALLA inom idrotten om de står och faller på utseende?
Jag vill heller inte att motivationen för de som tränar ska vara självhat. Jag tycker att kul/skönt är bättre saker att motivera träning med.

Oki, hälsa
Vad tror du om dom nya behandlingarna för förlossningsdepression? Vad är din åsikt om arbetsgivarnas syn på social fobi hos arbetstagare?
Hur mycket kan du om laserbehandling av medial meniskskada?
Vad ska vi göra åt den lavinartade ökningen av psykisk ohälsa hos barn som kryper ner i åldrarna?
Vad ska vi göra åt epidemin av ätstörningar?
Bryr du dig om bristerna inom förlossningsvården?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *