Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Min dotters kroppsuppfattning formas nu och hennes förebilder är anorektiska, opererade och onaturliga

Jag såg att både Elaine (”Höstpreppar och ger rynkkomplimanger”) och Cissi (”Botox, ankmunnar och dömanden”) skrev om skönhetsingrepp och botox och jag har en hel del tankar kring detta.

(Från Elaines blogg)
(Från Cissis blogg) 
Nu kommer jag antagligen låta dömande men det är inte meningen. Så först ska jag bara förtydliga ett par saker:

1. Jag tycker det är ok att göra ingrepp. Vad enskilda kvinnor gör är nämligen ingen annans business än deras. Jag blir såklart så jävla provocerad av hur självklart det är att fixa till det man är missnöjd med samtidigt som jag tycker det är lika självklart att man har rätten att just göra det. Varför gå runt och känna sig fel eller ful när det faktiskt finns alternativa lösningar?

2. Jag tycker inte det är bättre eller finare att göra ingrepp för att se naturlig ut än onaturlig. En del vill ju se just ”onaturliga” ut och det är väl lika ok? Oavsett om det är abnorma läppar eller utstående tuttar eller piercingar eller tatueringar över hela kroppen.

3. Jag tycker inte vi ska döma kvinnor som opererar sig. Det vore jäkligt analyslöst, okunnigt och kvinnohatiskt. Men jag tycker definitivt vi ska problematisera det. Det. Inte dem.

När det gäller just ”naturlig skönhet” så ser jag ett problem dock och det är att det skapar ett ideal som är omöjligt att leva upp till. Speciellt när dessa naturliga resultat uppnåtts med just ingrepp. Onaturligt visar ju iallafall tydligt att det endast kan uppnås med kniv och sprutor.

Men å andra sidan, gör det nån skillnad för kommande generationer?

Nu när ingrepp är vardag och botox samt Restylane är lika vanligt som ett tandläkarbesök och man ser på ingrepp som ett nytt sätt att typ sminka sig på så förskjuts ju just uppfattningen om vad som är naturligt och det kan man se framförallt i de kretsar där ingrepp är vanliga och resultaten blir mer och mer extrema.
När utseenden som är resultatet av just botox, Restylane och andra ingrepp (samt contouring och andra knep) normaliserats så pass att just de uppfattas som naturliga:

Hur påverkar det våra barn och deras självbild?


Min dotter växer upp här och nu. Hon ska bli kvinna. Vägen dit är slingrig på så många sätt och hennes självbild och kroppsuppfattning formas nu. (Och min sons snäva kvinnosyn formas på samma sätt)
Jag är så jävla rädd att hon ska få för sig att det är bättre att se ut som man gjort ingrepp än utan. Att synliga svullna röda Restylane-ärr runt läpparna ska vara helt rimligt, att släta runda pannor utan känslor ska vara eftersträvansvärt och att hon måste göra allt detta för att duga. Jag har liksom ångest nog över att hon ska vilja raka benen, skämmas för valkar eller tro att hon måste ha en kaka smink i ansiktet för att duga.
Jag blir så ledsen av att vi så totalt fuckar upp huvudena på unga kvinnor och får dem att tro att de behöver vanställa och mutilera sina normala kroppar och ansikten. Som får dem… nej OSS att tro att fillers och botox inte är konstigare eller mer riskfyllt än att gå till frisören. Allt framställs så enkelt och självklart. Och så upprätthålls det här nya idealet och medverkar till att ytterligare unga tjejer känner att de måste anpassa sig.

Jag vill prata om detta. Jag vill också prata om det ansvar vi som kvinnor har inför kommande generationer utan att andra feminister slår bakut. (och utan att kasta skuld på varandra) Vad händer när jag rakar mig, hur påverkar det min dotters syn på kroppen? Vad händer om jag gör ingrepp? Hur får jag henne att känna att hon duger när jag visar att jag själv inte gör det?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Min dotters kroppsuppfattning formas nu och hennes förebilder är anorektiska, opererade och onaturliga”

Jag dömer tyvärr kvinnor som gör skönhetsingrepp. Jag förstår varför de gör det, att det kanske inte är så lätt att låta bli, men deras oförmåga att stå emot trycket sabbar för mina döttrar och det gör mig arg.

Men SNÄLLA?! Offer? Varför väljer du att se dig själv och andra kvinnor som offer?! Skulle kvinnor som gör ingrepp vara stackare som inte kan fatta egna välgrundade beslut? Jag är kvinna men ser verkligen inte mig själv som ett offer. Har aldrig valt att se mig som ett offer / att det skulle vara extra synd om mig för att jag är kvinna. Jag tycker att uttalanden som ditt snarare sätter krokben för andra kvinnor än att hjälpa dem.

Så bra och klokt inlägg. Behövde läsa detta just nu, framförallt slutet. Jag beslutade i somras att sluta rak mig under armarna och började denna vecka känna att jag kanske ändå ska börja igen. Vacklade i min övertygelse om att jag duger som jag skapades. Men detta inlägg gav mig kraften att fortsätta att duga som jag är, om inte för mig själv så för chansen att min 11 månaders son ska få en variation på hur en kvinnokropp kan se ut.

Jag mår riktigt dåligt över mitt utseende. Jag önskar att jag kunde släppa alla tankar kring det men samhället skriker alltid till mig att utseendet är det viktigaste. Har stora bröst och stora läppar naturligt men jag mår ändå dåligt över dem för de är ju inte sådär perfekta som de bröst och läppar som hyllas (alltså de som är fake). Det känns som att det är trendigt att se opererad ut. Jag tror det beror på att skönhetsingrepp innebär att man har pengar och rikas kroppar har genom tiderna varit idealet. I till exempel Iran är näsoperationer en statussymbol och plåstren efter operationerna bärs med stolthet.

Absolut att det har pengar att göra, tycker klart att skönhetsingrepp har ett klassperspektiv – kanske kommer det till slut bara vara de (vi) fattiga som inte är opererade? Jag är ledsen att du mår dåligt över ditt utseende och håller med ”L” som svarade dig ovan: försök utesluta konton och bloggar som ”matar” på utseendehets och perfektionism. Skippa modetidningar osv – tycker en det är roligt att läsa om/se t ex mode eller smink så finns det alternativ som är mindre triggande. Och ja, badhus och stränder är bra ställen för att observera hur folk faktiskt ser ut :-). Alla får finnas och synas!

DET måste problematiseras för det är helt galet! Hittepåideal som vi blir hjärntvättade med för att vissa människor ska få mer makt och pengar? För mig är inte opererade bröst, läppar eller rynkfria ansikten estetiskt vackrare ( än?!) men det kanske blir det i mitt huvud med till slut?Hoppas verkligen inte det, liksom för alla barn. Kan bara komma på att fokusera på insidan istället som motkraft, tycker ju som tur är att det är mer givande och roligt att ägna tid till det också. Men visst kan det inte läggas på individnivå, håller helt med LD, aldeles för komplicerat och stort för det.

Tack för ett bra inlägg. Faktiskt det första jag läser på den här bloggen!
Det här ämnet är så jobbigt, men så viktigt. Jag har själv opererat brösten och mår så otroligt bra av det beslutet. Nu trivs jag med mig själv igen. Men jag vet inte än hur jag ska prata med min dotter om det. Precis som du avslutar sista stycket, hur ska jag lära henne att hon duger som hon är när jag själv inte tyckte det? Det gör mig så ledsen, men samtidigt så är jag så himla glad att jag vågade operera mig. Allt är verkligen inte så svart/vitt som man kan tro..

Jag ska inte ifrågasätta ditt beslut, men tänker du att du kanske hade tyckt operation var mindre viktigt om du växt upp i en annan slags kultur som inte premierar just bröst och kvinnors skönhet?
Poängen är ju, för mig iallafall, inte att pissa på kvinnor som gör ingrepp utan på ett samhälle och kultur som får oss att vilja göra dem från första början.

Nu vill jag inte vara elak och jag menar inget illa men för mig börjar de vid de mindre sakerna och jag får lite blandade signaler. På de allra flesta sätt visar du dina barn och framförallt dotter att man kan vara som man vill osv men samtidigt skriver du inlägg där du tycker det är fullt rimligt att kvinnor ska lägga pengar och tid på diverse hårgrejer/balsam för att få ett vackert hår? Varför det? Och det är ju ärligt talat knappt en enda man som skulle lägga den tiden på sitt hår utan det är kvinnor. Samma gamla ytliga snack och vi ska offra pengar och tid för att bli vackra och vi ”vanliga schampotvättare” känner oss lite sämre, har lite fulare hår.
Jag FATTAR att du inte menar så, det vet jag ju men sånt påverkar ju också? Eller hur tänker du kring det? Drömmen (enligt mig) är om vi kan skippa o snacka yta och slippa läsa blogginlägg om hur man gör sig vackrare. Jag kanske tänker galet?
Men du är bäst och du har lärt mig så mycket och jag älskar att läsa din blogg! Mer blogg istället för mer insta! 😀

Alltså, jag brukar väl inte skriva att man ska lägga en massa pengar på dyra shampoon? Jag köper ju billigt skräp från ica, inga frisörbalsam precis. Loreals gamla hederliga Elvital är ju mitt go to och det jag skriver om när nån frågar och då alltid med brasklappen att det är vad som funkar på just mitt hår. De tips jag ger annars är ju att tjafsa så lite som möjligt med hår och hud, tvätta mer sällan, pilla mindre. Jag duschar en gång i veckan och det skriver jag också tydligt. Så jag vet inte riktigt om jag känner mig träffad av din beskrivning om att jag tycker det är rimligt att lägga tid och pengar på hårgrejer?
Men jag tycker inte man kan jämföra hårtvätt med ingrepp. Håret tvättar alla på olika sätt. Det hör till den dagliga/veckovisa hygienen.
När det gäller vackert hår eller hy så är jag ofta noga med att poängtera att mitt utseende beror på gener, inte produkter. Jag håller med om att det är bra med så lite fokus på yta som möjligt och det är ju så jag försöker driva bloggen. Mina tips handlar ju oftare om att minska tiden åt det, inte öka den. T.ex min no poo-kategori.

Att ”inte bry sig” är typ ett heltidsarbete! Jag blir så jäkla less på att det är så. Som idag när vi var på badhuset, jag var lätt den enda icke-mannen där som hade håriga ben och hår under armarna. Alla andra var groomade. När jag var liten var min mamma också den enda mamman som hade hår under armarna. Jag minns att jag skämdes. Men nu är jag fett glad att hon faktiskt på något sätt har levt som hon lär. Men det är kämpigt att känna att man sticker ut. Det tar energi. Innan har jag tänkt att det är lättare för folk som anses ”snygga” (det kan man nog inte säga att jag gör) men jag har börjat inse att det är lika illa för alla. Jag gillar egentligen bättre att vara groomad, älskara känslan av lena ben. Men jag tänker att jag gör det här mycket för barnen, alltså visar ett alternativt sätt att se ut som kvinna. Det mer vanliga alternativet lär de ju knappast missa att det existerar, liksom. Plus att det är rätt avkopplande att inte behöva hålla på så mycket. På många sätt känner jag mig mer bekväm i min kropp ju mindre jag håller på och fixar den. Min paroll är väldigt mycket den här dikten (som visserligen handlar om kläder, men typ fångar det perfekt tycker jag).
http://www.expressen.se/kultur/mina-kladers-befrielserorelse/

Jag skulle kunna rekommendera naturist/nakenstrand vid tillfälle om du vill se/visa lite alternativ på kroppar. Där har vi nakenfisar som är både gamla pensionärer och barnfamiljer och många som tycker just att busken är lika naturligt som nakenhet söker sig dit. Viktigt att vara beredd på att det inte är ok att komma dit med badkläder själv, för då kommer de som är där känna sig utstirrade förstås.

Jag har svårt att förstå hur man kan vilja stödja en sån industri. Skönhetsindustrin i Sverige är den sämst reglerade i hela Europa. Förutom att de tjänar pengar på att förvränga idealen så är det också en skaderisk.
Fastnade för detta citat på konsumentverkets hemsida:
”Sammantaget rör det sig dock om en generell kulturell omställningsprocess, där kroppen i varje fall på ett ideologiskt plan har blivit ett individuellt projekt. De val som individen gör betraktas som självklara och som en rättighet. Denna normativa individualism motverkar effektivt alla försök att kritisera en sådan kulturell förändring.”
http://www.konsumentverket.se/Global/Konsumentverket.se/Best%C3%A4lla%20och%20ladda%20ner/rapporter/2013/rapport-vacker-och-lycklig-ver3-kov.pdf

Hela grejen är väl att det inte är ett aktivt val att stödja skönhetsindustrin. Industrin skapar en efterfrågan genom att pumpa ut bidskap om hur en bra kvinna är, dvs vacker, hårlös, smal osv… Anledningen till att de kan det är ju hur vår kultur ser på manligt och kvinnligt liksom. Och det är väl även det som konsumentverket pekar på i det citatet, men samtidigt att kroppen blivit så mycket av ett identitetsprojekt att det blivit ”omöjligt” att kritisera för att det ”bara handlar om individuella val” och inget strukturellt. Det är ju en retorik som man även finner inom feminismen och som jag tycker att LD ansträngde sig och lyckades problematisera i detta inlägg. Jag tror att både hon och jag är överrens om att man inte kan hålla på att döma kvinnor för hur de handskas med att leva i ett patriarkat, att konsumentmakt i detta fall inte riktigt går att applicera men att hela skönhetsindustrin måste problematiseras och kritiseras utan att individer känner sig påhoppade.

Jag oroar mig för att normaliseringen av skönhetsingrepp flyttar fram gränserna för vad vi uppfattar som normalt, då använder jag ordet normalt som lika med naturligt – alltså ett naturligt, medfött utseende eller ett naturligt/normalt åldrande. I och med att olika ingrepp har blivit så vardagligt är jag rädd för att vi med tiden kommer att se ett ansikte/en kropp utan ingrepp som det onaturliga. För varje ”problem” som kan fixas hittas ett nytt problem, eller kanske snarare uppfinns av marknaden.

Känns oerhört deppigt att vilja raka sina ben men inte ”våga” göra det pga man då skulle uppfattas som icke feminist, eller vad? Först en massa snack ovan att inte döma oavsett osv- sen ba ” jag törs inte raka mig fast jag älskar känslan”. Ledsamt.
Vafan- Gör som ni vill! Ba kör! Raka dig om du diggart- skit it om du inte! Tutta upp dig och fyll dig med plast eller ba va. Gör det DU vill och fuck alla som ska säga hur ngt ska vara, varesig det är en feminist eller en Machoman.
Heja mångfalden och rätten till sin egna kropp och sin egna stil och smak.
Vissa kommer alltid vilja bry sig asmkt om sitt yttre, operera sig in absurdum osv. Skitfult enligt mig men skitfint enligt andra. Who an i att döma? Medvetenheten om ytlighet och samhällets krav har nog inte gått någon förbi!
Klart de vet att de medvetet väljer att vilja se ut som ngt män vill ha. Kissie t.ex har ju själv sagt att hon gjorde det för bekräftelse och uppmärksamhet. Vissa väljer andra vägar, hon valde att använda sin kropp då det väcker mkt respons. Andra kanske väljer att höras och synas på andra sätt. Alla är olika. Men jag tror inte ngn är omedveten om problematiken kring kroppsideal, med tanke på hur mkt det skrivs och pratas om det..

Hej Pannan! Jag ber om ursäkt om jag skummat kommentarsfältet slarvigt, och förlåt om jag ser mig själv som jordens medelpunkt, hehe. Men om, alltså bara OM din kommentar på något sätt är ett svar på min kommentar ang benrakning så tror jag vi missförstått varandra! 🙂 Jag har aldrig varit orolig för att någon feminist ska tro det ena eller andra om mig om jag skulle göra valet att raka benen. Däremot så har jag, trots att mina personliga preferenser är tvärtom, valt att inte raka. För att det är så jäkla ovanligt att vara hårig som kvinna. Och jag har bestämt mig för att mina barn måste få se att det är så här en mänska ser ut egentligen, även om den mänskan är icke-man. Jag hade givetvis önskat att det fanns en större spridning och variation av utseenden i hela samhället för då hade alla ju kunnat göra som de ville. Utan att alla dessa val hade någon större betydelse än att just det kändes gött för just den individen. Åh, tänk befrielsen, så underbart det vore!

Ett intressant inlägg som jag läser med ögonen från en 45årig kvinna som är definitivt inte en naturlig skönhet och troligtvis ingen skönhet alls för vissa. En av mina plastikoperationer har tom. blivit en misslyckad sådan så viktigt att även tänka att den kanske inte leder till det resultat man hoppades på, tvärtom kan den göra att du tom. ångrar den. Plastikoperationer heter sådana ingrepp och inte skönhetsingrepp just pga. att det är etiskt fel att ordet skulle få oss att tro att det finns ett samband mellan ingrepp och skönhet.
Jag älskar infallsvinklar och intervjuades av radioprogrammet ”Tendens” för 4 år sedan just i ämnet som du lyfter fram här och som människor har med all rätt alltid åsikter om. Då hade jag lite för stora läppar (alldeles för stora), var alldeles för blond osv. men det var vad jag ”ville” då … Det intressanta var kommentarerna för om de är formulerade på ett icke kränkande sätt så är diskussioner det bästa jag vet (jag är trots allt född och uppvuxen i Italien). Vi människor behöver inte tycka lika men respektera varandra för just våra olikheter i att se på ngt. Här kommentarerna då http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=5252263
Det intressanta i ditt inlägg är just frågan om normaliseringen av vissa ingrepp och jag är nog en av de som tycker att botox kan i min värld jämföras med att färga håret. Var går gränserna till det ansvaret? Skall vi inte raka oss, sluta färga håret, bli gråhåriga i 45 års åldern, inga hål i öronen, näsan eller whatever? Är inte det också dock att välja en ideal? Historiskt sätt, fanns det en tid då man ej brydde sig? Knappast … Det som har förändrats är Vad man gör och inte Att man gör för är nog glad över att slippa ringar runt halsen som gör att nacken går av i strävan på den skönhetsidealen som rådde och som råder i vissa kulturer. Människan har nog alltid gjort något i strävan att, något som dock låter mer som en ursäkt för att fortsätta på den banan än en förklaring.
Jag brukar säga att för mig är det viktigaste att själv stå för det man själv vill göra och den lärdomen är för mig viktigare. Att inte färga håret för att ta avstånd från en ytlighet eller att sluta göra botox för att man skall visa att rynkor är vackra skulle i min värld också innefatta att ”jag faller för det moraliska pekfingret”.
En annan intressant vinkel är tidsperspektivet då tid är vad vi har minst av idag. Är det mer ok att stå framför spegeln och sminka sig i 5-10 minuter dagligen än att göra kanske 2 operationer under 10 år? Tittar man på tidsperspektivet så är kanske den timman på operationsbordet mindre ytlig än minuterna/timmarna framför spegeln… Bara ytterligare en tanke för att belysa hur intressant ett ämne kan vara när man ser det från olika håll.

att stå emot ideal är inte att välja ett annat ideal. Det är enbart att stå emot. om vi inte snackar subkulturer nu och deras normer. Att stå emot samhällets normer bestraffar sig oftast, oavsett vad vi pratar om. Att välja bort rakning och sminkning till exempel kommer alltid mötas av negativitet.
När det gäller tid så är det intressant att du tänker att man sparar tid på operationer, men har du ärligt talat träffat nån plastikopererat kvinna som INTE också spenderar tid framför spegeln, med smink osv? Det har inte jag. Tvärtom brukar det gå hand i hand.

Jag känner igen mig. Hur skall jag förklara för min dotter om naturligt eller idealiserat? Kanske som min mamma och pappa. Pappa tittade konstigt på mamma de få gånger hon använde läppstift och förmedlade att han tyckte hon var vackrare utan.
Jag kanske ska ta med min dotter till badhuset ofta för att se vanliga kroppar också. Det svåraste är ju att vara en förebild själv. Jag hade en idé om kläder och smink när jag slutade högskolan. Efter några år i arbetslivet har jag börjat sminka mig när jag ska till jobbet och klä mig i obekvämare kläder. Det när jag insåg att mina kollegor som fick uppmärksamhet och därmed roligare arbetsuppgifter var med välstuderat välklädda än mig och om de var kvinnor; sminkade.
Jag blir arg, känner mig vilsen. Tack och lov befinner jag mig inte i sammanhang där jag kommer i kontakt med ingrepp i kroppen eller knappt ens spelar det roll om jag har hår på benen eller under armarna. Och än så länge älskar min dotter (14 månader) min kropp. Hennes glädje över att banka på mina bröst och slicka på min mage är min starkaste uppmuntran till att känna att jag duger som jag är.

Det jag tycker är ”läskigast” är detta att barn är SÅ lätta att påverka. Jag satt i soffan och typ ammade framför tvn. Barn, 7 år, kommer in. Reklam, typ tv-shop, om någon batterigrej ”starta upp bilen på ett ögonblick”, ”ladda telefon/annan grej på någon sekund” ”superbra!” ”Denna är ett måste” osv.
Barnet ba: WOW mamma! En sån låter ju superbra! En sån måste vi ha!!!! (Efter typ 10 sek exponering)
Lika med idealen. De tar efter på ett par sekunder. Spelar ingen roll vad vi ”matar dem med” (alltså: du duger, alla är olika, alla är värdefulla) så gör någon något annat, pratar om något, signalerar något (drar i valkar, undviker ”gott” eller liknande) och de suger åt sig som en svamp.
Har själv långa och smala barn och detta påpekar andra gärna. ”Ojojoj h*n kan minsann äta vad som helst – är ju såååååå smal – men JAG….”
Har lust och ba GRRRRR…..
Så kommer de hem från fsk/skola och rabblar ”mamma det här är nyttigt, det här är BRA att äta”. Suck. Med tio års ätstörningar i bagaget blir jag stressad när gemene man/kvinna försöker ”hjälpa” barnen vad gäller mat/näring/träning/nyttigt/onyttigt. 🙁

Jag förstår inte varför man vill sträva efter ett samhälle där folk på något sätt skulle duga som dom är. Först och främst, hur är folk som dom är? Det är mycket diffust. Som att någon är statisk på något vis, typ som en sten där man lämnar den, och att detta skulle vara okej. Sen. Hur jävla bra är folk som dom är, ändå? Tänk ett helt sånt samhälle! Och vi har ju alltid måst anpassa oss, i alla tider överallt ständigt, alla arter någonsin.
Vi vässar ju ändå hjärnor. Jag ser inte problemet i att vi vässar utseenden också, i sig. Och vissa delar av vårt utseende kan ej vässas på annat sätt än med kniven. Och det är ju inte riktigt så att vi opererar in horn eller amputerar lemmar, utan vi förstärker dom drag som ja… appellerar till våra innersta djur, sas. Läppar. Bröst. Röv. Ungdom. Så det är ändå någon form av naturlighet. På så vis kanske kan ses som en rättighet, för dom genetiskt begränsade.
Det största problemet jag ser är ju att det återigen handlar om the easy way out. Istället för att leva sunt så tar man en quick-fix med lite botox eller vad folk nu fyller sina ansikten med, med jämna mellanrum. Vilket kommer göra att folk med fula insidor ser ut att vara fina, och kan fortsätta föröka sig, och sen har vi en negativ spiral utan guds nåd, vackra skal fyllda med genetiskt bajs. Och när vi slängs in i denna evolutionära återvändsgränd är vi illa tvungna att ladda ner våra medvetanden i chip och installera dom i riktiga maskinkroppar som man får custom made (till en början en kostnadsfråga, men som med allt annat kommer priserna sjunka när teknologin demokratiseras), om åtminstone någon form av mänsklighet ska överleva efter vi förgiftat vår genetiska pool bortom räddning.
Detta ter sig som en dystopi. Men behöver kanske inte vara det. Kanske cyborger är the way to go. Men nej! För då kommer folk istället börja prata om ”varför måste man vässa hjärnan, duger man inte precis så dum som man är?” osv., och där! – där är slutet.
Gud vare nådig.
I alla fall. Något.

Alltså, detta var nog det mest mystiska jag läst. Jag är helt för att folk ska få göra vad de vill med sin look, men tappade dig vid evolution och folk med fula insidor som är snygga får göra barn.
Alla får ligga, snygga som fula, och folk har olika preferenser. barn får de som är fertila/kan adoptera och de i kombination med viljan att skaffa barn. Ditt smink kommer ju knappast avgöra om du får barn. Sociala färdigheter kan däremot vara mycket hjälpsamt om du vill ligga eller bli förälder. Fertila kvinnor kan inseminera sig så numera kan ju även introverta kvinnor som ej är intresserade av förhållande föröka sig om de lägger tid och pengar på det. Evolution och sex har ingenting i den här tråden att göra så vitt jag kan se det.

Jag antar att skillnaden folk trycker på är att hjärnan kan nästan vem som helst vässa och det inte behöver vara en kostnadsfråga, eftersom det ju är mycket beroende av det du gör efter du föds också, medan hur du ser ut är mer genetiskt betingat och därför mindre i din kontroll? Och att det därför borde vara mer chill med krav?
Men jag vet inte om jag ser denna skillnad som så relevant.

Det finns ju en gräns, liksom när det blir för mycket. Alla sätter ju egna gränser och så, jag väljer att raka mig under armar, raka ben osv. och det kan ju förvisso göra att mina framtida barn analyserar att jag är rakad och pappsen orakad till exempel och att det blir en värdering att kvinnor ska vara hårlösa till exempel. Men där går det ju att framhäva att det är ett personligt val, att det inte måste vara så utan att man väljer själv hur man gör ”jag har valt si”. Samma sak med operationer. Operationer kan ju dock bero på så många olika saker, det måste ju inte vara ett rent och skärt skönhetsingrepp. Det kan ju vara ett medicinskt ingrepp med modifikation.

Ett annat problem med detta med skönhetsindustrin, är ju att det finns så många MÄN därute som skulle vilja grooma sig mer. Men inte gör det för att det inte anses normaliserst män att göra det! Precis som många av oss kvinnor kanske skulle vilja skita i att raka armhålan finns det män som skulle vilja göra det.

Ja, som man matas jag också med ”förebilder” om hur en framgångsrik och omtyckt man ser ut, hur han klär sig, beter sig och stylar sig. Jag får kommentarer om behåring på rygg, armhålor eller skrevet. Utseendehetsen får allt starkare fäste i samhället. Undrar om det blir mer jämlikt om männen får större möjlighet att ”fuska” sig till den ”perfekta” kroppen genom smink, lyftningar här och där, eller om det istället blir än värre när båda könen måste visa sig från sin snygga sida jämt och ständigt för att anses vara okej…

Jag hajade till lite över kommentarsfältet när du skrev om N och smink. Det skrevs en hel del om att barn i yngre tonåren gott kan börja med smink men att det ska vara så naturligt som möjligt, att det ska vara något som inte märks att det finns.
För mig är det det som är fällan. Det ändrade naturliga.
Att barn inte vet att mamma alltid ser så fräsch ut eftersom hon har sminkat sig i en halvtimma på morgonen, att mammas näsa är sådär naturligt liten och lite uppåtnäsa eftersom hon slipade av tippen för några år sedan.
Eller bara det där med att så många mammor (baserar det här mest på mammabloggare och på att jag märker det i mitt jobb att det aldrig snackas om varför mamma ser ut som hon gör) som har valt att raka benen men säger att de absolut inte skulle göra det framför sina barn. Med resultatet att mammorna är ”naturligt” hårlösa för barnen. Så slår vi över till mig, simlärare som sitter där, med gråtande flickor i 7-9-årsåldern som vägrar byta om till baddräkt och när man frågar dem varför så kommer det fram att de är ledsna för att de ”ser ut som pojkar” på benen och även under armarna en del (jadå, många -åriga flickor har börjat få hår under armarna). För mamma ser inte ut så, inte syrran, inte ens simläraren om jag ska vara ärlig. Det blir en konstig situation där man sitter där i en blöt baddräkt i omklädesrummet och uppenbarligen är den som barnet valt att anförtro om att de tycker att de ser ”konstiga” ut och förklarar att det inte alls är något konstigt med henne, att vi vuxna som hon har sett hårlösa har hår men att vi tar bort det, att det inte är något som man måste göra och att det är något som egentligen är ganska konstigt att vi gör, att man inte alltid kan förklara varför man gör olika saker och att man absolut inte behöver göra det – för det är ju ganska korkat egentligen brukar vi konstatera, det tar en massa tid, det kan göra ont och det kostar pengar som man mycket hellre skulle kunna lägga på glass och hooverboards (snackar gärna ner hårborttagningen eftersom jag vet att de kommer nog få höra nog så mycket ont om hår i sina dagar senare). Det här är inget som händer jätteofta men jag har jobbat som simlärare i 16 år nu och det händer någon gång om året.
Det är ju inte processen i sig som vi vill skydda barnet ifrån, det är ju idealet och tvånget. Och det håller folk uppe genom att inte prata om tidskrävande, dyra och i många fall smärtsamma processer med barnen.
(kan ju tillägga om att jag brukar informera föräldrarna om att jag pratat med deras barn om sånthär och säga att hon är fundersam om varför hon har hår på ställen där mamma inte har det och att de borde prata med henne på sitt sätt också så att hon kan känna sig bekväm med att vara med precis som hon är nästa simlektion)

Ja fast nog är det föräldrarnas sak att förklara för sina barn att alla är olika! Finns ju barn som får bröst tidigt och mens medans andra får det flera år senare. En kompis till mamma har tex långt blont hår och jag som min dotter säger har busigt och lockigt hår. Skulle aldrig sluta raka mina ben och under armarna för att mina barn ska bli förvirrade att alla inte ser likadana ut. Alla ser inte likadana ut! Om min dotter skulle vägra att vara med på badet för tex en i hennes klass har fått bröst och inte hon? Nä tycker faktiskt det har gått alldeles för långt nu…. tror faktiskt att föräldrar som plastikopererad sig och rakar sig faktiskt kan lära sina barn att växa upp till en vuxen människa med både skinn på näsan och självförtroende. Tillägg …från en 5 barns mor som rakar ben och armhålor men inte plastikopererat sig …..än .

Jag förstår att det här är en känslig fråga, men för mig känns det jättekonstigt att vara emot skönhetsoperationer på ett ideologiskt plan och samtidigt okeja det på individnivå. Med den logiken kan ju i princip allt anses ok (på individnivå då) eftersom vi alla är ”offer” för samhället och därför inte kan styra våra val – miljöförstöring, billiga kläder tillverkade av barn, diskriminering av kvinnor osv.
Sen vet jag inte riktigt hur jag ställer mig till ingrepp, men för dem som är emot tycker jag att det är ok att säga det, även till mig om jag nu skulle göra ett i framtiden. Det betyder ju inte att man är emot mig som person.

Hela pratet om ideal? Ja då måste jag fråga varför tatuerar man sig? Duger man inte som man är? Man gör det oftast för att man tycker det är fint eller hur? Likväl som någon opererar sin näsa som man kanske föddes med som man inte är nöjd med eller som min granne på 45 år m hängande ögonlock … han ja det är en man han såg arg ut pga dom. Nä så vart gränsen på vad vi får / kan göra med vårat utseende är nog upp till var och en. Om mina barn frågar mig varför har du tatuerat dig ? Vad ska jag svara då? Om jag svarar ärligt så blir svaret… därför jag tyckte det var fint och jag trivs med det eller?

nä jag skulle inte vilja påstå att jag är speciellt nöjd med mig själv nej. Men tatueringar är inte en norm eller ideal och stora blaffiga tatueringar på bröstet är snarare normbrytande för kvinnor än tvärtom så förhoppningsvis lär jag mina barn att skita i konventioner och göra som de själv vill. Jag svarar ”jag tycker om tatueringar” om de skulle fråga. Samma med piercing.

En klassfråga, som så mkt annat. Fillers så det syns, restylane dito, tatueringar finns inte i övre medelklassen, där gör man allt så osynligt det går. Talar om övre medelklass, inte folk med pengar ska jag kanske förtydliga.

Jag gjorde en bröstförstoring för 15 år sedan, bland det bästa jag gjort i hela mitt liv kan ja säga.. Eftrr att jag fött & ammat min stora tjej så försvann brösten totalt.. För egen del så har alltid bröst varit viktigt, kanske de beror på att jag är bisexuell, men det finns något väldigt attraherande med just bröst, å i mitt fall, stora bröst..
vad de gäller andra korrigeringar på kroppen så är ja helt klart för det, vill man nu ändra på ngt å det finns möjlighet så varför inte liksom.. så länge det är livskvalitehöjande 🙂

Väldigt bra inlägg! Jag kom och tänka på för en tid sedan när jag skulle få träffa en ny tjej som jag inte träffat tidigare, och en bekant sade att hon ”är hur gullig som helst”, då målade ju jag liksom upp en bild i mitt huvud av hur hon skulle se ut och vara, för det är väl det man gör när man hör beskrivningar av någon. Sedan kom hon – och hon såg inte alls ut som jag tänkt mig! Väldigt blonderat hår, uppenbar bröstförstoring, sminkad, långa manikyrerade naglar, och till synes snygga och dyra kläder. Men så började vi prata, och jag upptäckte att hon inte alls var så ”fejk” som blev min första reaktion att hon skulle vara pga hennes utseende. Hon var väldigt glad, positiv, öppen, förvånansvärt nyanserad och insatt i samhället och dess strukturer och normer. Jag blev positivt överraskad helt enkelt. Jag skäms över att jag hade förutfattade meningar pga hennes utseende, och att jag blev positivt överraskad när det visade sig att hon var en trevlig människa. Så skevt egentligen. Jag vill ju tänka på mig själv som en fördomsfri person, men det är just vid sådana där tillfällen jag inser att jag har förutfattade meningar om plastikopererade/extremt sminkade/piffiga/utseendefixerade personer. Så himla synd egentligen.
(För övrigt: en otroligt snygg jacka N har! Sådär härligt mintgrön, med prickar på dessutom! <3)

Jag tycker åter det är trist att kvinnan åter är den dåliga om ni förstår hur jag menar. Vi är offer för det, kvinnan som sminkar sig och har klackskor är osäker. Men mannen som sminkar sig och har klackskor är förmodligen hatat, men blir framstående inom hbtq och är ju super-cool egentligen. Nu är ju jag kanske fel person att tala, då jag på min höjd orkar borsta håret och är väldigt bra på att skita i vad andra tycker så kan sällan relatera till hur ideal skadar oss. Jag tatuerade mig för att jag tyckte det såg häftigt ut med tatueringar, och har därför svårt att tänka på någon som svag som sminkar sig tex.
Jag tycker problematiseringen börjar i fel ände. Det första vi borde göra är att ta upp de riktigt svaga individerna, alltså de som försöker bestämma hur andra ser ut genom att skamma eller hota. Tex personer som inte klarar av att se håriga kroppsdelar på en kvinna eller klackskor på en man. Dessa veklingars attityd förstör så mycket mer anser jag.

Det som är obehagligt enligt mig är normaliseringen. Att vad som är ”nödvändigt” att göra för att känna sig ok och passa in ständigt flyttas fram. När barn på allvar tror att kvinnor inte har någon hårväxt förutom på huvudet och blir äcklade av sig själva när de kommer i puberteten. Vi kan prata hur mycket vi vill om det fria valet men hur kommer det sig att 90 % väljer att raka sig? Hur fritt är vårat val egentligen? Om normen vore att vara hårig skulle de med svag hårväxt köpa hårstimulerande medel och smörja in benen med, vi skulle sminka oss under armarna för att det ska se ut som om vi har mer hår osv. De som valde att raka sig skulle ses som ofräscha. Om vi nu är så opåverkade av samhället, varför gör då majoriteten samma val?

Jag är nyfiken på vad det är som förstärker denna norm, att kvinnor skall ha stora bröst, perfekt hy, stora läppar, en massa smink eller något annat som förändrar den ursprungliga kroppen. Har pratat i omgångar med mina manliga vänner, kollegor och ibland även mer okända män om fenomenet. De män som uppskattar en konstgjord kvinna är mycket lätträknade. Men, precis som de flickvänner jag haft har de flesta en tanke om att det känns fräscht att inte ha allt för mycket hår på kroppen, lite lukta gott och en känsla av hygien är såklart välkommen.
Min poäng är alltså att, utifrån min erfarenhet, så är både män och kvinnor måna över att partnerns kropp ska kännas fräsch, i den bemärkelsen att man är ren och luktar gott. Sedan kommer lroppsbehåringen på tal från båda könen, då hår verkar kunna upplevas stötande från båda håll. Både på den egna kroppen som andras kroppar.
Men det här med förstorade bröst, lyft rumpa, fyllda läppar eller annat, är inget som kommer upp som något önskemål. Ändå finns en hets kring detta. Vart kommer den ifrån? Jag förstår det inte.

Det som har förstärkt denna norm att ha perfekt hy, stora bröst etc, skulle jag säga är framförallt all reklam och media. Hela min uppväxt har jag ju blivit bombarderad med hur kvinnor ska vara för att vara snygg, från tidningar och skönhetsprogram på tv. Som 14-15 åring så var min uppfattning att små bröst inte var lika snyggt och sexigt som större och i flera år gick jag och hoppades på att dom skulle växa. Och för vissa krävs det då operationer för att kunna få sin drömkropp, ett ideal som växt fram sen dom flesta var väldigt unga.

Jag har delade känslor för det här inlägget. Ja, självklart håller jag med om att vi måste värna om speciellt unga flickor, och försöka hjälpa dem att få en stark, hälsosam självkänsla. Inget snack om saken. Samtidigt gör mig texten lite obekväm. Exempelvis själva rubriken ”Min dotters kroppsuppfattning formas nu och hennes förebilder är anorektiska, opererade och onaturliga”. Har förebilderna faktiskt anorexia, eller används ordet enbart för att dessa kvinnor är väldigt smala? Sånt här gnuggar mig mothårs och känns som att det inte tar någon framåt här i världen.
Jag kanske är naiv, men skulle det inte vara enkelt att börja prata själv med sina barn? Berätta för dem att dom duger precis som dom är, och att det enbart är upp till dem ifall de vill göra något med den? Oavsett om det är att använda smink, raka benen, tatueringar eller operationer? Peka ut att modeller i tidningar har dels haft ett stor team vars jobb är att få bilden se så ”bra” ut som möjligt, plus att photoshop används? Göra dem medvetna och låta dem ta egna beslut? Jag tycker att det känns konstigt att säga att en kvinna kanske inte ska raka sig, för vad ska dottern tycka om sig själv? Raka dig om du vill, och sen prata med dottern att det är okej att inte raka sig.
Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, men jag tycker att det känns lite olustigt att prata om att det är fel att modifiera sin kropp. För mig är det lika mycket en modifikation att förstora brösten som att tatuera sig, men enbart en av dem brukar få kritik som att personen ser ”fake” och ”onaturlig” ut.
Det vi borde kanske göra istället (och något som jag känner att du nämnt), är att bara få bort känslor om att de ”måste” göra något med sin kropp för att duga, oavsett om det är att ha en speciell vikt, smink eller att raka sig. Och det tror jag främst startar hemma, i ärliga samtal, och stöd oavsett vad barnet väljer att göra med sin kropp.
Jag tror att det här blev rätt långt, och jag vet inte hur stark den röda tråden är, men jag tycker att ditt inlägg är viktigt och det är ett viktigt ämne att prata om.

Jag vill verkligen inte såra någon med min kommentar, jag kan se båda sidor av saken, men jag vill beskriva vad jag tänker som inte vill göra skönhetsoperationer. För jag är inte emot skönhetsingrepp pga sexismen, jag är emot det för att det är onödiga operationer och för att det är läskigt att titta på. Det som skrämmer mig mest är stora, hastigt införda förändringar av kroppar. Och det skulle skrämma mig ännu mer om det var någon jag älskar eller min egen spegelbild. Jag tänker att vi är grundlurade allihop, inklusive män. Att det handlar om kapitalism och konsumtion lika mycket som om sexism. För det blir ju inte snyggt. Bara titta på bilderna, blev det bättre? Resultatet av skönhetsfix blir ju sämre eller åtminstone lika illa som före-bilderna. Och det syns alltid. Ingen tänker Gud vad fin hon är, nu ska jag lyssna på vad hon säger. Man tänker hon har fyllt sina läppar, undrar hur länge det håller i sig, det ser lite spänt ut, undrar om det gör ont och lyssnar inte. Och det sticker ut som något läskigt och avvikande. Lös hud vid extrem viktnedgång, uppstramad hud och ärr pga avlägsnande av överskottshud, smal kropp som får välvd rygg pga bröstförstoring, äldre kvinnor som ser äldre ut för att operationerna i sig avslöjar att de försöker bibehålla ungdom. Bli arga, döm om ni vill, men jag tycker det är riktigt obehagligt och man ser ju alltid exakt vilka korrektioner som gjorts. Och precis som man förhåller sig till någon med en brännskada i ansiktet – för det är klart man gör- man SER det och man funderar på vad som kan ha hänt. Så reagerar jag på operationer. Tyvärr dömer jag också. Jag vill ju inte döma men jag gör det. Tänker på personen som oekonomisk, för det kostar för stor del av en genomsnittslön idag bara att spruta in lite här och var, jag tänker egocentrisk om de har barn, för de har inte offrat sig för barnen, de är ingen förebild, de har tagit det beslutet och jag tänker svag, kanske tom dysmorfofobisk, samma tankar ungefär som om jag ser någon som har anorexia, jag blur ledsen, orolig, inte glad. Jag vet att jag låter hemsk, men jag känner så och jag tror vi är fler. För alla kan köpa förändringarna idag, men ändå är vi många som inte gör det trots det grymma trycket. Samhället håller ju på att spåra ur. Förr var skönhet något som uppstod och alla, gamla som unga, män och kvinnor, kunde uppskatta det. Men idag jagar alla det. Men ingen av oss vanliga döda, mediokra människor kan någonsin skapa skönhet på samma sätt som naturen kan. Och jag önskar att mina barn också förstår det, att det är insidan som gäller, för det andra, det är ouppnåeligt och är en ren lögn.

Jag vill bara fråga, är det vanligt att bli glad när man ser någon som har anorexia? Tror att många blir ledsna eller oroliga, det är ju trots allt en väldigt allvarlig och hemsk sjukdom. För du menar väl någon som faktiskt har den psykiska sjukdomen anorexia nervosa, och inte bara någon som är väldigt smal?

Och jag håller med någon som skrev häruppe. Alla män jag känner skulle vilja vara med den drömsnygga tjejen, som föddes med skönhet som en gåva. Men ingen tycker det är snyggt med opererade tjejer. Är det bara patriarkatets fel då? Eller är det lika mycket de kommersiella krafterna i samhället?

Viktigt att komma ihåg är att det man fantiserar om inte alltid det man vill ha. Jag tycker wolwerine i x-men är det sexigaste världen skådat. Men om Jackman och jag träffades IRL skulle jag förmodligen inte automatiskt vilja ha. Även om han nu är väldigt vacker, så är det irrelevant när det kommer till att göra något eller inte. Personkemin, tillfälle, stämning och andra faktorer är ju mer betydande.
Jag kanske fantiserade om twigligt men det betyder ju inte att jag på riktigt vill att min pojkvän ska vara manipulativ vampyr med kontrollbehov.

Har tänkt en del på det här. Jag föddes med en missbildning (polandssyndrom) vilket gjort att jag (lättförklarat) bara hade ett bröst. Har därför operarat brösten vid två tillfällen för att få dem så lika som möjligt. Började fixeriet med det redan som 16åring eftersom jag mådde så psykiskt dåligt över det. Och det gjorde under för hur jag mådde och hur jag såg på migsjälv. Saken är den, jag skulle ju aldrig kunna berätta det för mina framtida barn. För vad ska dom tro? Att mamma inte tycker om saker som är ”fel”, sånt som inte passar in?..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *