Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Jag vill inte att min livskvalitet ska hänga på vad vågen visar

Cissi Wallin skriver om ångest kring ätandet, om snedsteg och synder, om synen på mat och ätande och ångesten som många, även smala kvinnor känner.


Jag fattar om man är kraftigt överviktig och vill gå ner i vikt. Jag fattar det. Jag fattar att man kanske vill bli smal då. (Även om de också borde låta bli att banta pga ja ni vet varför vid det här laget) Samhället ger oss ingen alternativ önskan eller tanke. 
Men när redan smala kvinnor försakar sig så här? När redan smala kvinnor bantar och späker? När redan smala kvinnor får dåligt samvete när de äter? Det är fan en sorg. EN SORG.
Det är ju visserligen en sorg oavsett om man är smal eller inte för livet, herregud livet är så jävla kort. Ägna tiden till nåt vettigt. Ofta ägnar kvinnor hela livet till att banta. Till matångest, räknande av kalorier och vägandet av livsmedel. De har konstant dåliga samveten för att de vågat äta nåt onyttigt och måste kompensera med powerwalks till förbannelse. Det är dieter och metoder. Detox och juice.
Och som de bantar. För att sen gå upp vikten igen för att de inte står ut i längden med att försaka sig. Bantar igen. Går upp igen. Bantar mer. Går upp igen. Om och om igen. Sen står de på den där jävla vågen varje måndagsmorgon för en ”invägning” med tillhörande ångest och självhat.
img_9728
Jag ska inte sticka under stol att de destruktiva tankarna kommer ibland hos mig också. Det gör de. Att jag måste ”skärpa mig”. Tänka på vad jag äter. Kanske ge det en chans att gå ner i vikt, kanske är jag en av de få som lyckas, kanske kanske kanske. Sen får jag påminna mig om vad som krävs av mig, hur många liter blod jag måste ge för det och vad priset är. Och då vill jag inte.
Man säger att tjocka saknar karaktär men vet ni hur mycket karaktär och självdisciplin som krävs av mig för att stå emot och mota bort de där tankarna som jag hjärntvättats med hela livet?
Massvis.

Jag vill inte att mitt välmående eller självkänsla eller livskvalitet ska hänga på vad vågen visar liksom. Det dödar själen och all livslust. Jag vägrar sitta och peta i maten eller tacka nej till efterrätter. Vad är livet till för om inte leva? Och jag hatar folk som ba ”man ska äta för att leva, inte leva för att äta”. Arma människor så mycket de går miste om!? Mat är kultur. Umgänge. Glädje. Njutning. Utan god mat är livet värdelöst. Att de inte tog livet av sig i massor under typ medeltiden då man åt skärp och rovor.
Jag kan lycko-längta efter god mat. Bli pirrig. Nästan som man är nyförälskad. För att det står en gryta i kylen eller ligger en glass i frysen.
Cissi skriver:

Försöker tänka balans. Njutning fast inte överdrivet överflöd. Bra mat, bra råvaror men inte jääätteportioner. Alltså, är ju en njutningsmänniska så kan lätt trycka 10 pannkakor med tillbehör. Så – balans. Måttlighet utan förbud. Röra på sig FRAMFÖRALLT för att sköta om kroppens styrka, hållning och immunförsvar.

Det här är lite intressant. Jag äter inte alls med måtta. Eller ja vardagsmaten såklart, jag hetsäter inte och maten ska ju räcka till övriga familjen liksom. Jag slutar generellt när jag blir mätt såvida det inte är typ skitgott för då äter jag tills jag får ont i magen. Men måtta? Inte när bullar serveras. Eller glass. Eller fruktsallad. Och jag äter de där tio pannkakorna. Går jag på restaurang så väljer jag inte en rätt. Jag tar två. Eller tre. Jag vill ha både sushi och dumplings. Buffalo wings och ribs. En milkshake till maten och efterrätt på det.

Jag äter tills det rinner ur öronen. jag fyller mun och kropp och sinne med det godaste goda och jag vill inte ens tänka på måttlighet eller balans eller LAGOM. Sådana tankar kan lätt bli destruktiva för mig. Jag vill bara njuta. Like theres no tomorrow.
Men det är intressant ändå, detta med att äta med måtta och söka balans. Det kommer alltid upp i den här typen av diskussioner.  Är det ytterligare ett underliggande krav man känner att man måste vika sig under? Varför är det viktigt att nämna? Måste man vara måttfull?
Kan det bero på den press som kommer utifrån, kvinnor som är måttlösa eller snarare omättliga är dåliga kvinnor och kan det vara ett sätt att värja sig från eventuellt dömande från omgivningen? Det är fult med överflöd. Frosseri är en dödssynd och ingen vill vara Marie Antoinette. Vi ska unna oss, äta onyttigt utan dåligt samvete men ve oss om vi tappar kontrollen. Och så länge vi försäkrar att vi också rör på oss så slipper vi skammas.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vill inte att min livskvalitet ska hänga på vad vågen visar”

”Man ska äta för att leva, inte leva för att äta”.
Det är just det jag gör! Jag äter för att leva ett bra liv. Jag äter gott för att jag mår bra av det. Jag blir glad av god mat. Jag blir inte glad av att äta tråkig mat, jag blir glad av god mat som mättar och ger näring. Att undvika att äta potatis bara för att ”man blir tjock” är inget som gör mig glad. Hellre äter jag då en extra potatis och njuter än späker mig själv av rädsla för tjockhet.
Vad är frosseri? Att äta en, två, tre, tio extra chokladbitar? Att äta tvångsmässigt tills man mår jättedåligt och det verkligen är ett problem som förstör ens liv? Om det gäller det första frossar jag gärna. Gäller det det senare är det ju mindre bra, men det är inget man ska behöva bli skambelagd för. Att få någon som har problem med maten att må dåligt över sina problem är fruktansvärt destruktivt, det vet jag som är föredetta bulimiker och anorektiker.

Hmmm, förmodligen fel person att kommentarer det här inlägget men ger det ett försök ändå.
Egentligen så är allt som finns i naturen giftigt för oss. Det är enbart en fråga om var gränsen går. Vi kan tex inte dricka hur mycket vatten vi vill utan tillsist så dör vi av saltbrist mm. Ganska tidigt det kan inträffa. Vid ca 3 liter på en dag kan orsaka vattenförgiftning.
Samma med gräddtårta. Vi klara en bit eller två men vid viss mängd så blir även den som gift för oss. Levern klarar inte att rena allt mm.
Att ha gått så långt att man förlorat känslan av att vara övermätt efter dryg mängd behövd mat är att ha förstörts signalsystemet från mage till hjärna ( vissa har inte den förmågan att känna mättnad från födseln) är inte hälsosamt. Att kunna ”tvinga” sig förbi den mättnaden tills det sprutar ur öronen bör man fundera på hur man behandlar sin kropp (förutom att det rent miljömässigt provocerar mig på samma nivå som alla som väljer stora onödigt bensinslukande bilar gör).
Min tanke blir att hellre gå på resturangvagnen två dagar i rad för att beställa allt jag vill ha heller än att ta allt på en dag. Samma som att jag inte vill dricka hela flaskan tequila i min margherita på en dag, då jag skulle bli alkoholförgiftad.
Jag fattar vad du menar LD tror jag. Men jag fattar order måtta också. Jag tror att vi på alla områden i livet bör tänka måtta. Jag misstänker att kärlek är det ända området som ligger nära till att kunna vara utan gränser. Men även där tror jag folk är överens om att det finns en övre gräns där t o m kärleken blir till gift.

Jag tänker så att när du väljer något, vad som helst, så väljer du samtidigt bort något annat, vid det tillfället eller hur länge nu ditt val påverkar.Det går inte att få allt på en gång.
Väljer du använda mat som njutningsmedel på det sätt du beskriver väljer du bort att hålla igen och äta ”lagom”. Och det får vissa följdeffekter. Väljer du att banta, bara äta snabbmat, bara macrobiotiskt etc väljer du också bort de andra alternativen och får effekter av de valen.
Det är var och ens rätt att välja vad de vill, men problemet är att vi vill, eller matas med info om, att vi kan ha allt. Som i tidningar med tårtrecept och bantningskurer i samma nummer.
Tycker det är sunt att du väljer hur du vill äta och står för det. Det tråkiga är att du måste ägna så mycket energi åt att mota bort negativa tankar.
Det går inte att få/göra allt samtidigt. Vi kan inte vara på stranden samtidigt som vi vandrar i skogen eller jobbar på kontor. Att stressa efter valet påverkar ju bara de positiva effekterna av ditt val. Detta är inte menat som något skuldbeläggande av din stress, utan en betraktelse av vårt samhälles omöjliga ideal.

Tycker att ordet måttligt är ganska trist i det här sammanhanget, men tänker att det är ganska olika vad ens kropp tolererar. Min tål inte att jag äter för stor mängd mat eller för mycket fett/socker. Får magkatarr med illamående mm. Drömmer ibland om att få äta ”så att det rinner ur öronen”, men för mig är det omöjligt. Har alltså ”tvingats” till måttlighet.

Jag är så ambivalent till dessa inlägg for jag håller med dig sa jäkla mycket i att man måste släppa självhatet när det kommer till kost. Det jag däremot INTE är med på är att gora det genom att andra varelser ska behöva sätta livet till och/eller bli utnyttjade. Det finns SÅ MYCKET underbar vegansk mat, ”nyttig” som”unnig”. Det är inte okej att ar 2016 i Sverige äta animaliska produkter.. Det är större än att bara ”njuta av mat”, det är sa fruktansvärt själviskt. 🙁 Blir sa ledsen av att tänka pa hur långt kvar vi har att ga.. (Detta är inte riktigt specifikt till dig LD utan allmänt). (sorry for engelskt tangentbord)

Håller med om typ allt här! Verkligen!
Men jag kan också tycka (för mig) att det finns en poäng med att längta lite efter allt
det där en njuter mest av. Vi lever ju alla i en kultur i sverige idag där många har råd att alltid
ha tillgång till det mesta i matväg. Vi behöver aldrig längta. Precis på samma sätt som jag
tycker att det kan vara härligt att få längta lite efter min man så är ju njutning av den där
chipspåsen på fredagskvällen ännu mer ljuvlig när en fått längta efter den några dagar.
Eller det kanske bara är jag som funkar så här?

Jag vet inte, jag älskar ju mat så kan längta efter att få panera min torsk och äta den med stuvad spenat. Tänk dig att du köpt en riktigt god potatis också, och att du får krydda fisken med pressad citron. Och dessutom så har man stått förra helgen och vispat majonäs, som är så galet gott. Det blir lixom aldrig hejd på min njutning i matväg tyvärr!

Jag gillar verkligen det du skriver om! Dock tycker jag du kan vara lite mer källkritisk innan du lägger ut artiklar. Bilden med Jessica allmenäs är helt tagit ur ett sammanhang ur en podcast. Som sedan en journalist plockat ihop. Tycker hon verkligen belyser ämnet att alla får se ut hur de vill. Alla ska vara nöjda med sin kropp osv. Hon säger inte åt någon att träna och är väldigt tydlig med det.

Jag älskar mat och äter gärna gott vare sig det är nyttigt eller ej men tyvärr har jag tendens till överätning så jag kan sällan tillåta mig själv att verkligen frossa utan jag måste bestämma mig innan jag ska äta något hur mycket jag ”får” äta för att äta en lagom mängd. Mår jag psykiskt dåligt är jag ännu sämre på detta och går därför oftast upp i vikt i sådana perioder för att sedan stå still eller gå ned sakta när jag mår bättre och kan hålla koll på mig själv bättre. Samtidigt håller jag klart med att man ska inte skapa matnojor hos sig själv och tillåta sig att låta mat vara en njutning och inget man syndar med, jag kallar aldrig mina överätningar ”synd” utan ser dem mer som något som har hänt och går vidare med livet.

Jag tycker definitivt att man måste njuta. Livet är tillräckligt komplicerat och pissigt. Om man då inte ”får” njuta av mat, snacks eller vad det nu är, vad fan får man då njuta av?
Jag å andra sidan ”övernjuter”, jag tröstäter för att hantera stress, depressioner, ångest osv. Jag har bytt ut alkoholen mot cola och snacks. Det är inte speciellt bra, det är inte att njuta. Det är mest ”känslokontroll”, fylla tomrummet, ”unna sig nåt” – fast varje dag. Det är svårt att komma undan det.

Kommer tänka på det jag läst om diskussionen om hora/madonna. Hur det sen urminnes tider inom kristendomen har setts ner på den vällustiga omåttliga hora och setts upp till den späkande självuppoffrande madonnan som kan hålla på sig i alla avseenden. Översatt till modernt språk: feta och sexuella kvinnor är fel. Smala måttfulla kvinnor är idealet. Och så kallar de Sverige sekulärt. Men vi påverkas av gamla ideal. Ideal som borde kastas åt h-vete!!

Det har med sexualitet att göra. Kvinnor som njuter av sin kropp är farliga. De är svårare att kontrollera. Kvinnor som äter, knullar (eller onanerar), känner och gör för sin egen skull utan att några män ska gynnas eller bli tillfredsställda gör människor ytterst obekväma. Folk känner rädsla, ilska, avsmak, avsky när de tänker på det. Tänk en fet oattraktiv kvinna som äter en stor portion gräddtårta. Som slickar sina fingrar och mmm:ar vällustigt medan tårtan fyller hennes tjocka kinder och tuggandet får hennes dubbelhaka att guppa. Folk blir så provocerade av bara tanken på en fet kvinna som äter svulstigt att de tappar fattningen totalt. De enda kvinnor som får äta offentligt är vackra smala kvinnor som skrattar med sin sallad. De har kontrollerat sig så vi andra slipper.

Tänkte på detta jag med, däremot tror jag inte att det är kvinnan som skrattar med salladen som är den enda som får äta offentligt – hon kan istället vara en stämningssänkare som förstör för övriga gäster, oavsett om hon är tjock eller smal. Den bästa kvinnan är den smala, glada, attraktiva som på restaurangen upplevs frossa (dvs ingen specialkost, hon äter mycket, men inte för mycket (gör hon det är det vulgärt)). Vi ska bestraffas för båda delar, det är en skam att vara tjock men man är tråkig om man inte äter.

Jag tycker också man märker skillnad på hur folk bemöter ens ”frosseri” beroende på kropp. Det är ingen som ber mig äta med måtta när jag tar min femte tallrik på buffén för att jag har en smal kropp. Då är det istället nästan charmigt eller kul att jag äter mycket.
Minns att du skrev ett inlägg om det för ett tag sen men det har blivit så sjukt tydligt för mig då jag pendlar en del i vikt och har verkligen märkt hur bemötandet av mitt ätande förändras.

Jag är smal som en sticka, har alltid varit det. 42 år 170 cm 58 kg. Har en mycket vriden syn på mig själv. Har alltid fått höra – åh nä, kom inte o sitt i mitt knä med din beniga rumpa ,du är så smal så kläderna bara hänger på dig , kolla du är ju äckligt smal man ser ju benen på dig . Jag har vägt 52 kg sen jag var 18 , vägde som mest 68 kg ,när jag var höggravid med mitt tredje barn vid 33 års ålder. I 15 år har jag kämpat för att gå upp i vikt, varit hos flera dietister. Som kom med det smartaste tipset ever – det är ju bara att äta mer !! Det är ju så gott !! Hon, dietisten var ju kraftig så hon tyckte ju att hon hade ju ett kanon tips. En annan sa att jag skulle ha nötter i fickan o äta lite hela tiden,äta rent smör, dricka grädde, har fått näringsdrycker på recept … Men inget hände på viktfronten.. tills jag fyllde the magic 40 , jag slutade bry mig i vad alla tyckte om min fula, äckliga smala kropp , för den är ju min. Nu har jag gått upp 6 kilo på två år o jag är jätte jätte glad men får forfarande höra direkt till mig att jag som är såå smal bla bla bla. Blir lite jävla trött . Så kan det också vara det är inte kul att höra att man är smal , det vet ju jag, jag har ju sett mig i spegeln. Det som jag tycker är konstigt är att det är så jäkla okej att säga åt någon som är smal att de är äckligt smala.

Jag var också väldigt smal när jag var yngre och fick ständigt den ”välmenade” frågan om jag verkligen åt ordentligt. Jag skämdes över min kropp som så många tog sig rätten att kommentera i negativa ordalag. Jag ville inget hellre än att gå upp i vikt, kunde äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt.
Tjock eller smal, låt oss va’! Förstår inte att folk ständigt ska kommentera andras kroppar, låt var och en göra det som känns bäst för en själv.

alltså jag ser det såhär: Det finns så himla mycket saker som man kan ”överäta”, inte bara mat. Om man har obegränsat med pengar så kan man shoppa ohejdat, men kicken som man får går otroligt snabbt över. När man äter och unnar sig så är det i princip samma signalsubstanser som får en att må bra, men oerhört kort tid. Alkohol, droger stimulerar samma saker. Varför är det så positivt att bejaka dessa kickar när det samtidigt faktiskt belastar systemet?
Måttfullhet är ju faktiskt ganska sunt när det gäller ekonomi, alkohol, och faktiskt även mat. Annars trappas behovet upp och man blir inte nöjd med en mindre portion, vilket ju är ganska synd. och lite längre upp är det ett inlägg om det fina i att få längta. Jag håller med! Tänk att få se fram emot något man verkligen, verkligen önskat sig, vare sig det är en bulle eller något man sparat till. Det finns en extra kick i det faktiskt!

Det där är att jämföra äpplen och päron, tycker jag. Man måste inte shoppa, dricka alkohol eller använda droger. Man kan vänta med att äta en bulle så man får längta. Fast vanlig mat ska man äta åtminstone två gånger om dagen (plus frukost och ev mellanmål), skjuter man upp det eller avstår mår man inte bättre. Åtminstone inte jag, jag tappar energin direkt om jag hoppar över måltider eller inte får i mig tillräckligt.
Jag äter inte för att få en kick, utan för att må bra. Om maten dessutom smakar gott mår jag extra bra. Jag äter tills jag blir mätt. Jag är i perfekt form enligt min läkare, har perfekta värden, är nöjd med min kropp och hälsa och ser inget fel i att njuta av mat.

Jag fattar att det förmodligen aldrig väger upp den oförtjänta skit du får, men jag vet ärligt talat inte vad jag skulle tagit mig till om det inte varit för dig och din blogg. Du är så j.ä.v.l.a viktig. Oavsett om du väljer att kämpa i det offentliga resten av livet eller lägga av idag. Du är en inspirationskälla utan dess like. Glöm aldrig det. <3

Det är så konstigt att folk jämför mat med alkohol här i kommentarsfältet?? Förstår ärlig talat inte vad ni menar?
Tänket att jag ska ”äta med måtta” dödar mig typ varje dag. 2016 betyder ”måtta” dessutom att du ska äta så att du inte går upp i vikt, hur mycket ”måtta” är skiter alla i så länge du inte blir fet. Att kroppen ändrar på sig med t ex ålder och graviditet skiter alla i, då får väl din måttaportion också anpassa sig. Den ska bli mindre så att du inte blir fet eller så att du går ner det du av någon anledning gått upp. MÅTTA. Promenader och gärna lite gymbesök ska självklart ingå i portionsstorleken måtta. Hatar fan måtta. Måtta betyder inte att äta för att bli mätt och glad, måtta betyder att äta för att inte bli FET.

Det värsta är att jag ständigt hatar mig själv för att jag ”lät mig bli tjock”. Om jag hade fortsatt levt som jag gjorde innan jag slutade träna, började festa och dricka massa alkohol, småäta och äta massa onyttigt osv så skulle jag förmodligen inte gått upp. Jag kan typ inte förlåta mig själv.
Jag blir äcklad av tanken på att vräka i sig mat även om jag önskar att göra det men endast vågar i smyg och då skäms ännu mer. Jag skäms att jag blir äcklad av människor som äter så som du beskriver.
Jag blir så illa behandlad i vården pga min vikt och då är jag tro det eller ej inte ens så jäkla stor? Vågar inte ens tänka på hur jag kommer bli behandlad om jag skulle bli större eller bli gravid eller nåt.

Jag har varit både tjock och small, otränad och vältränad.
Om jag ”äter vad jag vill” så blir jag tjock, jag blir inte mätt eller nöjd på lite eller lagom. Särskilt inte om jag äter en massa snask.
Men att begränsa mig med ätandet är helt klart värt den livskvalitet jag får istället. Jag blir piggare, gladare och mer aktiv. Jag sover bättre och färre timmar också. Jag leker med barn, springer med hunden m.m. och det är inte jobbigt eller ansträngande att komma ur soffan och ut och göra saker. När jag varit överviktig så blir jag oftare sjuk, jag får sura uppstötningar, lägre sexlust osv osv.
JAG tycker att det fördelarna överväger nackdelarna med hästlängder. Men jag skiter i om andra gör andra prioriteringar. Jag tycker att hela diskussionen är lite jobbig eftersom alla verkar förutsätta att jag späker mig för att vara konform eller för att vara andra till lags. Så är det inte, jag håller igen på en sak och får mycket mer i utbyte tillbaka.

Apropå det här med smala som späker sig. Jag är och har alltid varit smal, även om jag så klart var smalare vid nitton än nu vid 39. I våras blev jag rejält sjuk och maten smakade apa, sen fick jag tandvärk och kunde inte äta. Efter den här slängen av åkommor upptäckte jag att jag hade gått ner i vikt (surprise, surprise) och trots att jag inte behöver det blev jag sjukt nöjd. Så jag tänkte att jag skulle gå ner lite till bara för att jag tyckte att jag blev snyggare. Jag vill gärna inflika här att jag har växt upp med en mamma och pappa som aldrig har bantat och fjantat eller kommenterat någons vikt. Det som gjorde att jag fortsatte gå ner i vikt var omvärldens bekräftelse, ”alla” tyckte att jag såg sååå snygg ut, killar flirtade mer osv. Det är så svårt att värja sig mot trycket från omvärlden och att snygg är lika med smal, för även om jag kan säga att alla duger som de är så tycker jag inte att jag själv gör det.

Jag tror faktiskt att kvinnor som skryter ”jag äter bara skräpmat men är ändå jättesmal!” vill ha bekräftelse på det sättet. Typ, ”bara för att jag är smal betyder inte att jag är en sån som sitter och petar i en sallad, jag är en cool tjej som äter mycket utan att bli tjock”! Det är liksom nånting tjejer drömmer om. Att vara den coola tjejen med en avslappnad attityd till mat istället för den nojiga ”bimbon” som bara tänker på sin kropp och dricker vatten istället för att äta mat.
Tonårskillar däremot kan vräka i sig en hel pizza själva och det är bara charmigt. Killar är så hungriga! Klart att killar ska äta, de växer ju så och är sportiga så de behöver ju mat! Men tjejer som växer och är sportiga behöver tydligen inte alls lika mycket mat…

Åh jag bara älskar det här inlägget. Jag är 24 år, 1.61 cm och väger 65 kg och enligt alla normer som finns så räknas jag som överviktig. Jag tycker själv att jag lagt på mig och jag skäms ibland när jag kollar på mig själv i spegeln. Jag har alltid varit liten och gick ner till min svartvitt efter jag fick barn och nu väger jag 10 kg mer, men jag verkligen älskar mat, jag älskar att äta ute och jag älskar att äta mycket, jag kan ta förrätt sen både fyra små rätter och 9-bitar sushi tex. Jag har börjat insett nu att min livskvalité är viktigare än vad min våg visar. Jag älskar att längta efter mat och att äta god mat, för mig är det mer värt än att vara som idealet. Tack för ditt underbara inlägg ❤

Jag är 176 cm lång. Väger 68-72 kg beroende på vad jag stoppat i mig, om jag bajsat, om jag har pms osv osv.
Jag har problem med mat. Funderar hela tiden på vad jag stoppar i mig. Ibland för att jag faller för idealet. Jag har lite för mycket celluliter och fett på mage och armar för att kunna jämföras med en retucherad Victorias Secret- modell. Där brukar jag dock kunna ge mig själv en mental örfil och komma tillbaka till verkligheten. Hellre bullar och skagenröra än leva upp till idealet någon annan skapat för mig.
Det jag har störst problem med dock- är att jag ska äta mig själv sjuk. Jag är rädd för att allt socker, kött, besprutade råvaror och annat skit ska ge mig cancer. Jag är rädd för att jag äter ihjäl mig och mina barn- inte för att vi stoppar i oss för mycket utan för att vi stoppar i oss fel.
Jag vet ju att min kropp mår bättre av ekologisk broccoli än Scans falukorv. Ändå väljer jag alltid falukorven, och plockgodiset, och munken.
Och i mina val av middagsmat så väljer jag ju indirekt att mina barn ska äta sig sjuka också.
Sådan jävla ångest…

Du har ju drabbats av gallsten och nej,det är ingen direkt ålderskrämpa,dock relaterat till mycket fet mat! Tyvärr fick jag lägga om kosten runt 40 när jag fick gallbesvär och det hjälpte direkt,så kosten påverkar absolut vår fysiska hälsa…det handlar inte vara om att njuta, man kan njuta med måtta för att slippa lida…

tvärtom. Gallstenar bildas pga fettsnål mat. När man sen börjar äta fett igen (om man ätit fettsnålt) så sätter gallan igång och börjar skölja ur stenarna. Äter man mycket fett så brukar man i regel inte få stenar alls. Men sen finns det de som får gallsten ändå och jag är en av dem. Jag har aldrig ätit fettsnålt men däremot har jag varit gravid tre gånger och då stannar gallan upp o då kan det bildas kristaller dvs stenar.

Jag blir Galen av människor (nästan bara kvinnor) som gnölar över kalorier etc.
Sedan jag började äta precis det jag vill ha är jag normalviktig. När jag låter kroppen bestämma vad den vill ha, och hur mycket, mår jag bra. Vill jag äta en liter glass så äter jag en liter glass. Jag går inte upp ett gram av det.
När jag var ”uppmärksam på vikten” blev jag fet av ett salladsblad!

Du menar väl kanske inte så, men att bli galen av kvinnor som ”gnölar över kalorier etc” låter som man missar en omvärldsanalys till viss del. Varför gnölar hon över kalorier? För att hon är en tråkig typ som inte bara kan släppa loss och äta en liter glass? Eller för att det är ett starkt tryck från omvärlden att man ska gå ner i vikt, oavsett om man är smal eller tjock? Visst kan man bli frustrerad över hur världen ser ut, men så länge vi bestraffar kvinnorna för att de utsätts och faller för kroppshets så tror jag att det blir extremt tungrott.
När jag läser ditt inlägg så läser jag det som om att kvinnor borde äta ”precis det dom vill” (mer), OCH magiskt hålla den viktiga s.k. normalvikten, sen nån slags varning om att man blir fet (hemska tanke!) av att vara för fokuserad på sin vikt.

Mina ögon tårades när jag läste om hur du ser på mat. Det lät så underbart och härligt och fick mig att inse hur mycket jag har att jobba med! Jag vill också känna som du gör! Som ätstörd så är min syn på maten helt annorlunda. Det är fyllt av så mycket skräck och oro. Min ätstörning har ändrats med tiden och nu handlar det inte längre om utseendet, det går så mycket djupare än så. Nu vet jag vad jag har att jobba för, en dag ska jag också njuta av maten och helt avslappnat kunna äta vad jag vill, hur mycket jag vill, när jag vill.
Och tack för allt du lär mig, inom alla möjliga områden. Du är så jävla bra! ❤️

Helllooow!
Men det som är intressant här är ju också att ”god mat” för dig – är ju något personligt…För dig är gräddtårta, chicken wings och ribbs något som smakar gott och är god mat. För många andra är detta inte god mat…..onyttig mat smakar på riktigt inte gott enligt mig.. men dettta handlar om på vilken nivå ens consciousness ligger och hur mycket man älskar sin kropp och sin själ. Utövar man meditation dagligen kommer man upptäcka med tiden hur man automatiskt styr bort från allt onyttigt..hur du inte längre finner njuting i det..hur gärna du än vill…..du får en djupare kontakt med universum och dig själv som är helt jävla sjukt. En annan nivå. En njutning som inte kan liknas vid någonting annat. du börjar se allt från ovan, och att du är så mycket större än din fysiska kropp och att allt hänger ihop..
Så läser jag om frosseri här…rätt eller fel, si eller så …vikt-hets hit och dit och ideal….och det är så platt. det är en så låg nivå på medvetande kring sin spirituella kropp att jag egentligen inte orkar skriva dessa orden. meditation och se dig om i din inre värld..step one….sen kommer automatiskt ”god mat” bli nyttig mat….och hälsan förbättras på alla plan och en njutning uppstår som inte jobbar mot dig själv utan för dig..
Ciaoooo! Diggar dig som fan lady D!

Men bullshit! Jag är också väldigt spirituell av mig, mediterar dagligen, utövar reiki-healing, söker guidning i tarotkort, utövar mindfulness osv osv… Detta sedan flera år. Vet du vad? Jag är tjock och jag älskar sötsaker!
Den där bilden av den uppoffrande, slanka, starka, yoga-kvinnan som lever på ekologiska grönsaker och ”inte behöver njuta av värdsliga ting” är så jäkla trist och löjlig. Att du slutat njuta av mat, fine, det är din grej, men dra inte in andliga övningar i det för det är helt irrelevant. Jag känner snarare att jag har börjat uppskatta mitt liv så mycket mer på denna jord sedan jag ”blev andlig”, att jag därför unnar mig god mat/sötsaker, unnar mig sovmorgon, osv… För det är skönt och nu är jag här på jorden för att faktiskt njuta av just detta livet med allt vad det innebär kroppsligt, i sinnet, samt i själet. Man ska inte glömma kroppen när man blir andlig, vi har den och använder den, vi är inte bara en svävande mediterande själ. Med det sagt så ska man så klart ta hand om sin kropp, men vad ta hand om ens betyder, ja det är helt individuellt.
Namaste!

Ätstörda tankar har verkligen ballat ur i dagens samhälle. Kolla på detta inlägg + kommentarer (där du nämns, LD!) http://lchfingenjoren.se/2016/october/ny-trigger.html och man ba häpnar. Tjejen kan inte längre tillåta sig att äta FRYSTA ÄRTOR av rädsla för att hon ska äta för många. Och folk hejjar på, och utan att känna dig så döms du ut som solklart sockerberoende. Hur kan man ens anklaga en främling för att vara missbrukare av något?! För de kan inte med att du inte skäms över din vikt och matvanor, över att du faktiskt njuter av mat! Nej jag häpnar…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *