Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Skäms ni?

Jag tycker synd om min man för att han har en fet fru. Skäms när vi syns tillsammans och tänker att han som är så underbar förtjänar en smal och vacker fru. Tror att folk tittar på oss och tycker synd om honom. Tror att våra vänner tänker ”stackars honom, hon som var så smal och vacker och nu sitter han där med ett fetto.” Det handlar ju om att jag blivit hjärntvättad att tycka att en kvinna är en mans accessoar. Något som ska ge honom respekt och social status.

Han har själv gått upp lite kanske 30 kilo men när jag tänker på situationen omvänt ser jag det inte på samma sätt. Givetvis är jag fortfarande attraherad. Givetvis är han inget att skämmas över. Jag HATAR att samhället har gjort det här mot mig. Vad tycker ni? Skäms ni någonsin för att ni inte är en tillräckligt fin ”prydnad” till era män?

Ann som i Annorlunda

Oh ja! Jag skäms. Och jag skäms för att jag skäms.
Jag tycker inte synd om Oskar för att han är gift med mig, jag tycker jag är en jävligt bra fru och livspartner även om jag såklart kan vara svår att leva med som alla andra är emellanåt. Men jag skäms ibland, för hans skull.
Till exempel när jag går upp på Oskars jobb för att träffa honom. Redan i hissen kommer ångesten. Jag kan inte sluta spegla mig, kontrollera hur jag ser ut, oroa mig, fippla med allt, ångra att jag inte sminkade mig.  Och sen öppnas dörrarna (och jag suckar djupt) och när jag går in så vill jag vara osynlig. Kinderna blossar och jag tänker att han måste skämmas när jag kommer.
Jag tänker att de, hans kolleger, måste tänka varför han är med mig, han skulle ju lätt kunna få hur snygga smala tjejer som helst. (Snygga tjejer raggar jämt på honom när han är ute) Jag skäms inte bara för att jag är tjock utan för att jag är ofixad. För att jag är sunkig. Gammal. Och ja tjock. Det är en jättejobbig känsla och jag skäms för att jag känner så, jag blir arg för att jag känner så, jag vill typ ställa mig mitt i Avalanche (hans jobb) och deklarera för alla att ja hej allihopa jag vet att jag ser ut som skit men vet ni hur jävla bra jag är? VET NI DET VA VA VA?
Det var värre förr dock för då skämdes jag även inför hans familj hela tiden. Speciellt när jag precis blivit tjock. Jag var ju ”smal och fin” innan och då vet jag att Oskar var stolt. Det lyste i ögonen på honom när han presenterade mig för vänner och familj. Jag var status. Nåt att visa upp. Visserligen är det ju så när man är nykär men ändå.
Sen blev jag iallafall tjock och då undrade jag ofta vad hans familj (och vänner) tyckte om det. Tyckte de synd om honom? Den känslan har jag iofs ibland fortfarande. Speciellt vid speciella tillfällen då alla är uppsminkade och uppklädda (alla är väldigt smala och snygga och piffiga i familjen Blomberg) och så kommer jag och ser ut som en blandning mellan Barbapappa och en soptunna. Det är en fruktansvärd känsla.
img_6270.jpg
Jag skäms även när jag återvänder hem till Hudiksvall. Jag var ju stans hetaste brud liksom. Då innan jag flyttade. Tänker att folk ska tänka ”va faaaan hände?”, ”Vad har hänt? Hon som var så snygg?” Jag har ju själv varit sån. Recenserar människor och gamla bekanta. Ojjat mig åt de som gick upp i vikt. Vet att många gör så. Och nu är det jag som drabbas. Visserligen poetisk rättvisa Men likväl jobbigt. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Skäms ni?”

Jupp. Skäms. Träffade sambo när jag vägde 69 vältränade kilon och hade både lust och ork, och la TIMMAR, på mitt utseende. Han magrutor och musklig. Idag jag, icke gravid, kanske runt 80kg och har inte längre pga två barn några timmar för mitt utseende – jag är glad om jag får duscha liksom. Han magrutor och musklig. Jag VET för fakta också att folk som vi inte umgås med men som finns i omgivningen tycker synd om honom som är fast med mig…
Han verkar dock inte bekymrad alls.

Jag skäms ibland för att jag ser äldre ut än min man. Jag ÄR 6 år äldre, men det ser ut som att det är större åldersskillnad mellan oss. Vissa har till och med tagit honom för min son… Första gångerna det hände tyckte jag det var fruktansvärt! Skäms dock mindre nu för tiden, som tur är. Önskar att alla kunde skämmas mindre för sig själva, det tar så mycket onödig energi!

Men folk har ju verkligen noll koll på hur en ålder ”ser ut”. Jag har fått frågan om jag är min mammas mamma.. alltså.. då var jag strax över 20 och hon strax över 40. Litar inte på någons åldersgissningar längre.

Oj. Det är precis sådär det känns. Inte alltid, men alldeles alldeles för ofta. Eller jo, alltid.
Jag ska be min sambo läsa detta. Kanske kan han förstå hur störd bild jag har av mig själv. Han lyssnar ju när jag försöker förklara men han förstår inte. För honom är jag lika fin alltid. Alltid alltid alltid. För mig är jag lika tjock och ful alltid. Alltid alltid alltid. Jag är så glad att jag har honom. Men jag kommer aldrig vara värd honom.
Tack för att du finns LD.

Skrev en kommentar två inlägg ner där du beskrev den här känslan men upprepar den gärna.
Hallå?! Du är Lady Dahmer. Din man är gift med Lady Dahmer. En av vår tids absolut största feministikoner och dessutom naturligt vacker. När du kliver in på din makes jobb blir de… naturligtvis… starstuckt.
Nog för att Oskar ser bra ut och verkar vara ett särdeles sympatiskt exemplar av kategorin ”män” men det är han som är gift med LD. Puss

Käraste LD,
jag har inte velat kommentera ditt utseende ca varje gång du lagt upp en bild de senaste månaderna – men – VARJE GÅNG tänkt att kvinnagudinna vad den här människan blir vackrare för varje sekund / barn / blogginlägg. Plus då smart, cool, härlig, vettig, engagerad. Men igen, varenda bild av dig är ju konst!
Hade jag jobbat på din mans jobb och du kom in där hade jag jublat / tappat hakan / rodnat / high fivat / hoppat högt / kissat på mig..!

Jag skäms olidligt mycket för att jag har en lätt CP skada i mitt högerben. Det har tagit så mycket energi i mitt liv att skämmas för det. Skamkänslorna för det har nog spillt över på min övriga kropp också när jag tänker efter. Dock är jag inte orolig för om min partner skäms, för jag känner mig trygg i att han inte gör det. Dock bråkade vi häromveckan och vi kommenterade varandras kroppar negativt. Jävlar vad dumt. Vi har gråtit och pratat, ångrat oss och sagt förlåt. Men det gör fortfarande ont…

Vill förtydliga min kommentar som var med. Jag oroar mig inte heller för vad min man tycker för jag vet att han inte tycker så. Som jag skrev i en annan kommentar så försäkrar han mig alltid om att hans attraktion inte sitter i min kropps form, att han inte ’ser mig på det sättet’. Det är vad alla andra tycker om min man på grund av mig som jag skäms för.

Jag blir så ledsen av att läsa detta! Jag är smal och min flickvän är tjock och jag tycker verkligen hon är det vackraste som vandrar på denna jord. Jag är så stolt över att få vara med henne att jag nästan tycker det känns skrytigt att presentera henne för folk… Men jag vet att hon tänker en massa nedvärderande saker om sig själv på grund av sin vikt! Hon säger det inte ofta men det slinker liksom fram ibland. Små kommentarer om sin mage eller att jag är ”den snygga” i förhållandet. Mitt hjärta går sönder!! Hon är så sjukt snygg och vacker. Och såklart charmig och trevlig och smart! Det är omöjligt att skämmas över henne. Jag önskar bara jag kunde få henne att tro på det själv. Och att alla som känner sig osäkra på grund av sin vikt kunde få känna ända in i själen att er partner är den som är stolt över att få vara tillsammans med er ❤️❤️

Ge henne en massa komplimanger, jämt. Om hon bestämmer sig för att sluta självhata så kan det hjälpa.
Jag struntar numera i vad speglar ”säger” då den enda praktiska betydelsen mitt utseende har är att attrahera min partner, som gillar hur jag ser ut. Kväver åldersnojor med att tänka att jag aldrig jobbat som modell, skådespelare eller prostituerad, så mitt utseende är helt oväsentligt för min överlevnad.

Jag tycker du är så otroligt naturligt vacker…så kan inte tänka mig att någon annan skulle likna dig vid en soptunna. Känner annars så väl igen mig i känslan du beskriver. Har t o m ibland sagt till min man att jag ej känner för att ex gå ut och äta med honom för att jag skäms över min övervikt och att folk ska tycka typ synd om honom som har en så fet fru. Sorgligt är vad det är och aldrig någonsin något som min man påpekar, utan allt detta existerar inne i mitt huvud.

Mm… tyvärr är det så nu för tiden. Förr var jag stolt över mitt utseende, alternativt tänkte inte på det så mycket alls… Ung, vältränad och smal som jag var. Men numer (efter 2 graviditeter) är det för mycket ”fel” på den. Speciellt brösten! Usch så sorgligt. Min man är världens ärligaste person men han har aldrig sagt någonting negativt om mitt utseende. Tack för honom <3

Kan relatera så mycket, för mig gick det så långt en period att jag valde att avstå allt som gjorde att jag var tvungen att synas med min kille, men nu känns det lite lättare. Men säger som en ovan, jag tror bara alla är avundsjuka på din man att han har en sån superkvinna!!

Jag skäms också när jag är ofixad ibland, i vissa situationer som när jag lämnar barn på skolan etc. Men jag skäms aldrig inför min man och inte heller är jag rädd för att han ska skämmas, mannen min dyrkar marken jag går på ? Jag var smal när vi träffades men det rör mig inte i ryggen, jag skäms inte för min vikt.

Ja, jag skäms. Ofta. Jag är smal, sticker inte ut på något inpräglat negativt sätt utseendemässigt. Jag är den som klär upp mig när han ser ut som ett troll. Jag gillar det. Så istället skäms jag för att jag är för brainy, för att jag pratar, för att jag inte klarar av att vara den där söta gulliga sombara håller med och är fin på ”rätt” sätt. Och så blir jag arg på mig själv för att jag skäms. Och så skäms jag för det. Det är en evig cirkel jag inte klarar att bryta.

Tack AK. Just idag behövde jag den kommentaren.
@Jennie: Igår umgicks jag med en stor grupp med kvinnor. Idag skäms jag för att jag visste för mycket låt dem förstå det och inte bara log och var söt och charmerande. Jag ha svårast att knäcka den social koden som är vanligast hos kvinnor. (Och ibland så känner jag att bara att jag är smal blir ett hot för dem. Jag kan ju inte hjälpa särskilt mycket hur jag ser ut, så det gör ont)

Vill förtydliga min kommentar som var med. Jag oroar mig inte heller för vad min man tycker för jag vet att han inte tycker så. Som jag skrev i en annan kommentar så försäkrar han mig alltid om att hans attraktion inte sitter i min kropps form, att han inte ‘ser mig på det sättet’. Det är vad alla andra tycker om min man på grund av mig som jag skäms för.

Jag har under våra tre år tillsammans alltid varit tjock men nu väger jag ca 20 kg mer än när vi blev ihop. Det är väldigt stor skillnad i vikt på oss och jag är t.o.m någon cm längre än min sambo. Han väger strax över 60 kg och jag väger 116 kg. Alltid när vi är ute bland folk tänker jag på hur tjock jag är och hur folk måste tycka synd om min sambo och tänka att han är värd bättre. Varför har han valt en fet kossa? Men aldrig har han sagt något negativt om min kropp eller något om mitt utseende. När jag säger nåt nedvärderande om mig själv säger han att jag ska sluta och att jag är fin och vacker precis som jag är.
Han är en underbar människa och jag är så lycklig att jag har honom. Har varit tillsammans med skitstövlar förut som gett mig negativa kommentarer och det är inget att ha! Nu måste jag bara lära älska mig själv…

Jupp jag skäms. Speciellt nu som gravid, vilket är så jävla sjukt nu om någonsin borde jag väl ”få” bara vara? Men jag skäms för jag är så ”tjock”, att jag har massor med akne av hormonerna, att jag inte orkar fixa mig, att jag inte sminkar mig. Lider av HG så jag har kräkts otroliga mängder under hela graviditeten vilket gjort att jag inte ”kan” sminka mig alls eftersom de kletas ut av tårarna som kommer när jag spyr.
Skäms absolut inte inför min man! Han har aldrig sagt ett negativt ord om min kropp eller mitt utseende. Eller gjort något alls som skulle kunna tolkas som om HAN skäms eller inte tycker om mig precis som jag är. Men jag tänker att andra tittar på mig och tänker ”Stackars honom… hon som brukade vara snygg, vad sjutton hände? Kan inte vara kul att leva med den där”.

Du får säga ifrån om detta inte passar här, men jag lever lite i en tvärtom-situation. Själv ”normsmal”, men ihop med en kille som väger runt 150kg. Jag älskar honom och tycker såklart att han är snygg och attraktiv (annars skulle jag inte vara ihop med honom!), men undrar ibland vad andra tänker. Undrar om folk tänker att jag borde kunna hitta någon ”bättre”. Fast jag tycker att han är den bästa.
Har ibland liknande känslor där jag vill ställa mig upp och skrika, men då för min killes skull. Säga att han är en fantastisk människa och att alla som tycker något annat kan dra åt helvete. Försöker visa hur stolt jag är över honom och hur fin jag tycker han är.
Hoppas i alla fall att han märker det och att det kan göra situationen lite lättare för honom.

När jag blev tjock så träffade jag min dåvarandes kompis på krogen, han sade i stil med ” – jo jag hörde från en annan av våra vänner att du blivit tjock”
Så killar brukar tydligen prata om varandras flickvänner när det kommer till tjock och inte..jag minns jag tyckte det kändes skitkonstigt att dom liksom pratat om att jag blivit tjock…

Har alltid varit ganska tjock och hatat mycket på mig själv pga detta. Har ända sen jag var liten hört från människor i min närhet att jag skulle vara finare om jag gick ner i vikt, och hur fin min yngre (smala) syster var.
Innan min nuvarande kille vågade jag knappt vara naken inför någon. Och det tog ett tag innan jag vågade inför honom också, tror att han förstod att jag inte var bekväm men en dag så sa han snällt kan du inte klä av dig, du är så fin vill se hela dig. Det var läskigt, men med hjälp av en snäll kille och en viss LD har jag lärt mig att vara lite snällare mot mig själv. I somras vågade jag för första gången i mitt liv använda bikini på stranden. Skäms lite för att det krävdes en kille för att få mig att börja acceptera min kropp. Skäms för att jag ibland när osäkerheten tar över ser alla smala tjejer som ett hot mot vår relation. Skäms för att jag ibland tror att han skulle vara gladare med en smalare tjej fast han alltid tycker att jag är fin.

Det här är så sorgligt. Jag känner igen mig. Är inte överviktig, men ser ju långt ifrån ut som jag gjorde för 13 årsedan liksom och kommer ihåg nöjdhetskänslan då när jag kände mig riktigt snygg och presenterades för kompisar, kom förbi på jobbet o sånt. Nöjd över att han kunde vara stolt liksom. Tror dock aldrig han visade det, det är ingen skillnad i hur han agerar. Bara i min hjärna. Trots att jag börjar släppa de där tankarna på utseende, så kryper de fram vid en del tillfällen. För övrigt tycker jag du och Oskar matchar varandra grymt bra!

Jag var ihop med en kille förra året som levde enligt den fasta övertygelsen att om du vill respektera din partner och inte ta hen för given så ska du ”göra dig fin” för hen. Även om ni bara är hemma med varandra. Det här har ju diskuterats här förut, och jag blev så jävla ledsen, sårad och arg när han en kväll ”erkände” hur ledsen han var över att jag inte gjorde det här för honom. Mina känslor för honom svalnade ganska rejält efter det, och han var ju inte särskilt attraktiv nu när jag visste vad som försiggick i hans huvud.
Killen är tjock men ser rätt bra ut, och har sett bra ut när han var smal med. Flickvännerna han haft har varit sexiga blondiner, silikontuttar och extensions och hela kittet, medan jag är tjock och vanlig men snygg när det är fest. Något han såg till att jag skulle veta var att min klädsel var för sloppy när vi gått på ICA eller hemma, att hans ex var riktiga bombnedslag, och han har rakt ut sagt till mig att jag inte alls var hans typ egenligen. Att han liksom var utanför min liga, och att jag på något sätt skulle vara tacksam över att han var med mig. Jag blev aldrig presenterad för hans polare eller grannar, och han hävdade att det var för att alla hans riktiga vänner bodde på annan ort, men egentligen tror jag att någon av hans (också ytliga och korkade) grannar redan sett att han dejtar en tjockis och att han skämdes. När vi var ute på stan behandlade han mig som om han knappt kände mig, och hade knappt ögonkontakt med mig när vi pratade. Jag tror faktiskt han skämdes över mig, och klart jag var sårad, men idag är jag bara glad över att det är över.

Aldrig i livet att jag skulle skämmas för hur jag ser ut inför min makes vänner eller arbetskamrater. Varför skulle jag det, dom vet absolut inget om vårt liv tillsammans och även om dom visste det så är det inte deras business och om dom har problem med mitt utseende så är det deras huvudvärk inte min.

Jag gjorde det när jag var yngre (och inte alls lika tjock som nu). Har vägt mer än alla pojkvänner förutom en som var mycket längre än jag och under en tid hade typ 50 kg övervikt. Jag kan ibland tycka att jag ser ”ful” och sunkig ut (typ mörka ringar under ögonen, tråkigt hår) men jag tror inte att jag en enda gång under sju år tillsammans med min man skulle ha tänkt på vad andra eventuellt tänker om att han är tillsammans med nån som är tjock. När jag var yngre däremot skämdes jag fruktansvärt mycket och tänkte på det hela tiden trots att jag egentligen var mer kurvig än tjock. Men rövhatten som jag var tillsammans med njöt förstås av att slänga ur sig kommentarer om hur tjock jag hade blivit när jag hade gått upp tio kilo. Gick med i Viktväktarna trots att jag inte hade råd och fick utstå skammen att inte ha gått ner ett gram vid vägningen. Däremot hade han inget emot att ligga med mig, det fortsatte vi med långt efter att det tagit slut och han ville tom träffa mig fem år senare när jag gått upp över 30 kg pga sjukdom och medicin. Men då fick han inte mer än en kopp kaffe. Såg honom för några månader sen och noterade skadeglatt hans gubbmage. Jag är fan så mycket snyggare än han och jag var det när vi var tillsammans också. Jag såg det bara inte då.

Stannar ofta hemma vid middagar/mingel med nya människor.
Jag brukar ducka bakom nån hylla, eller springa bort lite diskret om min man möter någon i låt säga ICA-affären eller på parkeringen. När jag vägde 40 kilo mindre gjorde jag det bara ibland. När jag vägde 50 kilo mindre stod jag gärna kvar och var trevlig. Och tänkte att de nog tycker att han gjort ett riktigt kap. Fifan vad sjuk den här världen är….

Med mitt ex minns jag att jag ofta kunde reflektera över vad folk tyckte om att jag gick med honom. Jag minns det inte som skam direkt, men ändå att jag undrade vad folk tänkte om oss som par. Han är liksom svinsnygg och alltid fixad. Jag var hel och ren på min höjd :’) aldrig sminkad eller så. Han stod och fixade frillan i en evighet varje gång vi skulle ut och jag redde oftast bara ut eventuella tovor. Men han höll mig i handen och en gång tog jag upp dom där tankarna om vad folk tänker om oss varpå han såg uppriktigt helt förvånad ut. Han hade aldrig ens tänkt tanken att någon skulle se oss som ett udda par eller liksom se ner på mig. Idag är jag singel och vet inte hur jag skulle känna i en relation. Jag skäms sällan över mig själv. Kanske nån gång när jag är för tjock för att klämma mig mellan två parkerade bilar som mitt sällskap just gått mellan. Då kan en våg av skam skölja över. Men generellt inte.

Var tjock när jag träffade min sambo, cirka 25-30 kg mer än vad jag väger nu. Skämdes alltid så inför hans släkt/vänner för att jag var tjock. Minns framför allt två situationer. Första var att jag, precis i början av vår relation, överhörde en konversation mellan min sambo och hans bästa vän. Det var på krogen och ganska mycket liv och jag antar att hans vän kallt räknade med att jag inte skulle höra när han sa något i stil med att ”men SÅ stor är hon inte”. Det gör så himla ont fortfarande att tänka sig att min sambo på riktigt frågade sin vän om hur han uppfattade min kroppsstorlek! Har aldrig konfronterat någon av dem om detta. En annan situation jag kan tänka tillbaka på med skam var när vi kom försenade till en släktmiddag en gång. Minns att jag kände mig obekväm, felklädd och bullig och att gå in till matsalen där alla redan satt ner kändes skitjobbigt. Självklart var det någon där jag ännu inte träffat i hans släkt, och när vi skulle hälsa tvärs över bordet så var det ett riktigt rejält handslag, personen i fråga liksom riktigt RUSKADE OM så min överarm bara dallrade över dukningen. Återigen, kan tänka på det än idag och bara gömma ansiktet i händerna 🙁 Och inte är det bättre nu när jag blivit smal eftersom allas kommentarer om hur fin jag BLIVIT är en ständig påminnelse om hur jag aldrig får tappa greppet och bli tjock igen. Och det är också en skam, som att jag vill be om ursäkt för hur jag brukade se ut.

Usch, det här gick rakt in i mig. Jag tycker att det är så tråkigt och hemskt att se just dom där kommentarerna ”vad fin du har blivit!” alla positiva reaktioner på viktnedgång.. Det är fortfarande väldigt vanligt, men skadligt eftersom det får en att ändå tänka att det skulle ha betydelse.
Jag jämför mig själv ständigt med andra som antingen har större bröst, är mer tränade osv osv och värderar mig ur min pojkväns ögon och andras. Försöker bli av med det men det är svårt!

Ledsamt att läsa.. Jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket vi skulle säga hur det där INTE är hur vi uppfattad dig, det är så svårt att ta in, men.. Tänk på Oskars fina och gulliga kommentar om dig på instagram. Han ser något annat än vad du och dina hjärnspöken (som många har) ser. 🙂

Jag skäms inte för min man. Han är underbar och jag känner mig väldigt trygg med honom. MEN! Jag kan verkligen relatera till skammen kring kroppen när det gäller utomstående, om de ska tissla och tassla om hur tjock jag har blivit, ex bekanta och mannens och mina kollegor och gamla klasskompisar. Jag har två barn under två år, fick väldigt tätt och gick upp ca 30 kg med varje. När jag var yngre var jag väldigt smal, vägde knappt 50 kg på mina 175 cm och har aldrig fått så många komplimanger för min kropp som då. Det är ju helt jävla sjukt egentligen. Levde på kaffe, cigg och vin typ. Var värsta heta innepinglan. Tittar man på gamla kort ser man knotiga axlar och utstickande nyckelben och folk gav mig komplimanger och tyckte att jag var snygg (?Med första barnet i magen blev jag kallad för fläsk-fia på jobbet. Gick upp massor och skämdes. Sen kom nästa barn året efter och jag gick upp 30 kg igen, utöver de kg jag inte gått ner. Efter barnen har jag haft svårt att gå ner i vikt och har oroat mig för att tex mannens kollegor ska tänka att ”frun har visst sunkat ner sig” eller att jag ska möta nån bekant på stan som ba shit! Vad stor hon har blivit. Och så skäms jag för att jag skäms för egentligen tycker jag om min kropp som den är, och blir arg för att jag bryr mig om vad andra tycker.

Känner igen det där och att gå till sambons jobb har jag också svårt för.
Jag har tänkt på en grej med detta, när man är upptagen av att tänka negativt om sin kropp och utseende, ja hela ens uppenbarelse och liksom känner sig mindre värd så går ju folk miste om ens personlighet med.
Alltså kommer i håg förra året när jag blev medbjuden på min sambos jobba julbord och kände mig så osäker på mig själv att jag knappt sa något, hade massor att säga i mitt huvud när jag hörde en konversation bredvid och liksom svarade mest på tilltal, var inte avslappnad och rolig som jag i mitt huvud är. När jag umgås med mina vänner och dessa tankar på mig själv är borta (nästan) har jag ju massa kul och intressant att komma med. Jag kan också komma på mig själv med att tycker att folk är för snygga och smala så att jag inte orkar med dom, att jag dömer för jag bestämmer att jag inte är värdig att vara i deras liga. När jag för ett tag sedan skulle träffa min sambos bästa väns nya flickvän var jag negativt inställd till henne trots att jag bara sett henne på kort! Detta skäms jag över, jag som kallar mig feminist och gillar systerskap men kommer på mig med att vara tillknäppt bland smala snygga tjejer och nästan letar fel hos dem för att jag är tjockare och sunkigare!
De å andra sidan får ju inte se vem jag är eftersom jag inte vågar göra några som helst utsvävningar när jag har fullt upp att tänka att min sambo är den som fick en ful tjej, undra vad dom tänker om det. Jag blir så upptagen av att nedvärdera mig själv, jämföra att jag inte kan vara mig själv, umgås och lära känna andra!

Uttrycket ”ser ut som nånting mellan en soptunna och Barbapappa” var ju helt sjukt awesome. Kunde tatuera in det nånstans på min kropp 😀
Ja men förutom det, fuck all osäkerhet folk känner kring sina kroppar. Fuck min osäkerhet med 25 kilos övervikt. En vacker dag är världen kanske annorlunda. Vi är ju hur bra som helst oavsett vad vi väger. Punkt.

Känner igen den där känslan med familjen. Jag är överviktig och mina svägerskor är modellsmala. Känner mig alltid så ful i deras sällskap och speciellt vid högtider osv. De är så ”kvinnliga”. Dansar med höfterna, sitter med benen i kors och kastar med sitt hår. Ibland kan jag tänka att jag är hundra gånger smartare än vad de är -och hellre det! Men ändå… jobbig känsla att alltid känna sig som den tjocka, fula, klumpiga i sällskapet. Och jag blir så arg på mig själv att jag känner så!

Jag tycker alltid att alla andra är snyggare än mig själv. Dock är jag smal, men jag sminkar mig sällan och tycker inte om att fixa hår och gå runt med piffiga kläder. Fiser mest runt i min sambos boxershorts. Men det är ju så min stil är, ändå känner jag mig och alltid missnöjd. Håller ofta feministiska tal men skäms över att jag inte lever som jag lär..

Så jäkla hög igenkänningsfaktor på allt ni skriver! Jag känpar ömsom med att jojobanta ömsom med att acceptera min kropp. Köper ständigt för små kläder för att jag ska ha dem ”sen”. Sen- när de hänger i garderoben och hånar mig å får mig att må ännu sämre. Dålig självkänsla sedan barnsben då min styvmor a la Askungen ständigt va på mig vid kalas å fika med ”nu räcker det” så fort jag tog kaka nr 2…. som mamma till två tjejer på 17 å 15 så är det en jäkla kamp inom mig att få dem starka å stolta över sig själva å samtidigt kämpa med mig själv… å det knäppa är att jag tycker att alla andra är så fina oavsett kroppsform, uppskattar folk som inte verkar skämmas över att vara ickenormsmala-blir duperpeppad av det och vågar sträcka på mig lite!

Oja, känner igen mig. Var jag när jag fått mina 2 barn (-92 & -94). Är också från Hudiksvall som @ladydahmers och uppvuxen på Högliden, var anorektiskt smal som ung. Blev gravid som 20-åring (flyttade till Stockholm efter studenten -90) och fick 2 barn tätt. Gick upp från 58 till 78 med första, ner till 68 och upp till 86 med andra och sedan ner till ca 72. Min barndomskompis var snabb att kommentera min vikt och att jag inte tappade gravidkilona, sambon har aldrig sagt ett ord om min vikt. När jag var gravid fick jag eksem över HELA kroppen och fick tillbringa många timmar på hud på Sös och bada, sola och smörjas. Kunde liksom inte gå pga eksem under fötterna, kunde inte sköta tvåan pga sprickor i hela händerna. Flyttade hem -98 och blev bättre och bättre. Nu efter många år så kan jag ärligt säga att jag känner mig snyggare nu än som anorektisk 18-åring. Sambon har aldrig kommenterat min vikt när jag vägt mer än när jag var gravid men däremot har (min numera) barndomsvän kommenterat min vikt, min mamma, ena moster och andra kommenterat om jag gått upp eller ner. Det värsta är tystnaden och blickarna när man gått upp och sedan lovorden när man gått ner några kilon. Numer orkar jag liksom inte reagera på viktkommentarer, är nöjd och ser mer till att äta den mat jag mår bra av. Är själv lite viktblind, ser liksom inte när folk gått upp/ner 10kg, 15kg, 20kg……osv. Roligast var nog när en ytlig vän gått ner 70kg och jag frågade om hon klippt sig eller vad för hon var så olika sig…….Nä, vikt är helt ointressant

Nej, jag skäms inte och funderar inte över vad andra tror/tycker/tänker om mig i förhållande till honom baserat på mitt utseende. Har i princip alltid varit tjock och bitvis under mitt liv så har jag trott att jag aldrig skulle kunna träffa någon eller vara med någon på grund av just det och det hade jag fel i. Det finns andra saker som får mig att känna skam, har svårt att äta ensam ute bland folk för då tror jag att andra tänker dumma saker och jag klarar inte av att visa mig i bikini, däremot baddräkt. Så nej, jag skäms inte för att gå bredvid min sambo men det är inte omöjligt att sådana tankar fanns i huvudet när vi träffades för drygt 16 år sedan. De fanns dock aldrig hos honom.

Jag skäms alltid över min vikt. Har gått upp typ 30 kg på 6 år kanske. Jag har alltid varit obekväm med min kropp och mina former. Men på den tiden var jag mest bara osäker på mig själv, både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Idag är jag jättetrygg i mig själv, men jag skäms över min vikt. Tänker också att folk undrar varför min man är med mig, jag som är dubbelt så bred som honom. Han klagar inte.
Men jag känner mig hiskeligt ful bredvid honom. Han skulle kunna få nån mycket snyggare!
Sjukt att vi ska behöva känna så.. Jag vill helst inte visa mig utomhus alls. Vill inte att folk ska se mig och döma mig.

Jag är rätt nöjd över att ha haffat en kille som egentligen är utanför min liga, så att säga. Jag har absolut haft ångest, men när vi möter typ hans gamla smala ex så brukar jag tänka att de tänker såhär: ”hon måste verkligen vara en speciell person och ha en ovanligt glittrande personlighet eftersom han valde henne framför mig som är så smal”. 🙂 Alla i hans familj är smala och jag tror nog att det viskades lite när jag vägde 90 kilo efter tredje barnets födsel. Men jag tänker ju att det är de som är svaga och ytliga och att jag (och min man som aldrig någonsin skulle kommentera min vikt samt aldrig bry sig) liksom helt enkelt bara är lite bättre. Än alla andra. Den tanken räddar mig ofta.
Jag har aldrig varit smal, en heller särskilt snygg och har sedan barnsben liksom lärt mig att hos mig är det inte utseendet som räknas, inte det som betyder nått och därför är det kring min person, intelligens och humor som jag sätter prestige. Jag tror inte att det är bra för människor att födas vackra. Tror det är lite av en förbannelse. Eftersom skönhet är så förgängligt samt ytligt.
Sen kan det vara jävligt jobbigt att ha prestige kring sin person också. Det bästa vore väl om man bara kunde få va som man fucking är och se ut som man gör och att ingen brydde sig.

Jag har heller aldrig varit ”Den Snygga”. Det har givit mig gott om tid att fokusera på annat. Tyvärr hjälper det mig inte att må bra. Istället kommer självhatet som ett brev på posten när jag inte lever upp till mina egna, orimliga, prestationskrav. Kunde varit värre. Kunde oroat mig för både utseendet och prestationerna.

Ja, ibland skäms jag. För att min sambo har en sjuk partner. En som inte orkar, som måste säga nej oftare än jag vill till vad det än gäller även något så enkelt som att bjuda hem folk på fika. Skäms för att det egentligen ska vara jag som ska ta initiativet till sådant, ha ett fint hem etc. Medvetet vet jag att jag inte ska känna skuld, ändå så gör jag det 🙁

Kanske kan jag inte relatera för att jag inte är tillräckligt ”tjock”, men jag är verkligen ingen skönhet normativt sett. Men jag har verkligen aldrig tänkt att min sambo skulle skämmas för mig och för hur jag ser ut. Han har ju VALT att vara tillsammans med mig. Jag tvingar ingen. Och jag har egentligen aldrig tänkt att han valt att vara tillsammans med mig för hur jag ser ut, utan primärt för den jag är. Sedan att jag är en röv ibland, well.. alla har väl sina sidor. Och jag har aldrig känt att jag är eller förväntas vara hans trofé, varken från honom eller omgivningen. Förutom att jag är sex år äldre och ett barn senare så är jag ganska lik hur jag såg ut när vi träffades, lite slappare och sladdrigare bara, med hängbröst och med ett kejsarsnittsärr på magen (alltid varit typ normalviktig, men rätt knubbig).

Jag var rätt så stor när jag träffade min gubbe pga träningsuppehåll och mediciner.
Nu är jag betydligt mer vältränad än på länge och har ändå lite samma tänk.
Vilket är så jävla sjukt egentligen.
(Inte för att jag någonsin tränat för att tillfredsställa någon annan än mig själv.
Jag älskar träning, det är skitkul och så är jag stark som en jävla oxe.)
Har själv gått där, bredvid min supersnygga, långa vältränade gubbe och tänkt att jag inte duger ett skit, att jag är gammal, rynkig, fet, ful och bara fel.

Jag älskar fanimig dig LD. Klok som en bok. Och modig. Om jag var lika modig som dig skulle jag genast sluta raka och ansa min stackars kropp, men det är jag inte. Jag är för feg. Men du har iallafall gett mig modet att sluta bry mig om bilribgarna och celluliterna. Och det tackar jag dig för!

Med min förra pojkvän tänkte jag inför alla första möten med hans familj och vänner att jag var för tjock, då var jag ändå vad som klassas som ”normalviktig”. När jag sedan gick upp i vikt så var jag konstant orolig för min tjockhet, vilket jag också pratade med honom om. Men allt slutade ändå med att han gjorde slut med mig pga att han inte längre var attraherad. Det är väldigt svårt för mig att numer inte mäta mitt värde i hur få kilo jag väger, men bygger upp med tjockkärlek från Dahmer och andra liknande. Tack för er <3

När jag började läsa dig i början, då för några år sedan, tyckte jag att du verkade så jävla..dum. Jag blev sjukt provocerad av allt du skrev men ändå var det något som höll mig kvar, som tvingade mig att tänka en gång till.
Idag sitter jag här, rakar inte mina ben längre och ja, det är så otroligt befriande att inse att jag inte bryr mig längre. Jag som varit anal med att raka benen i alla år, som kunde få minsta panik vid stubb på benen.
Jag erkänner även att jag numer ser nyttan och behovet av att använda ”hen”. Jag brukade hata det där ordet.
Du påverkar även mitt sätt att uppfostra mina barn. Mellandottern var och skulle köpa gymnastikskor med sin mormor för några veckor sedan och fick välja mellan ett par rosa glittriga skor och ett par svarta med eld på. Hon valde de svarta utan att blinka, för de var ju de snabba. Jag high-fajvade mig själv.
Det är så mycket du hjälpt mig med, öppnat mina ögon för, saker jag aldrig reflekterat över eller ens tänkt på.
Så många gånger jag går in här ,läser och bara känner ”ja, men så är det ju!”.
Har dock lång väg kvar att gå då det gäller mitt utseende. Men jobbar hårt på det, jag har ju även tre döttrar som snappar upp mycket.
Som någon sade, du är klok som en bok och all respekt till dig.

En kille jag känner sa på allvar att det skulle ingå i hans framtida bröllopslöfte att han och hans fru (som han ännu inte träffat) skulle hålla smala för varandra. Jag frågade om han visste hur mycket kroppen förändrats under en graviditet varpå han svarade ”jag kommer kolla upp hur det gick för hennes mamma, mormor och farmor. Det är ju bara att kolla på bilder.”
Jag försökte argumentera emot som en tjänst till hans framtida fru.

Min man uttrycker ibland en del ångest och osäkerhet inför sitt utseende och ”status” (?) i vissa lägen. Han är 14 år yngre, det mest underbara och vackra i världen men avskyr att komma in på mitt jobb – känner sig fel och slöfsig (i mina ögon snygg och avslappnad) bland kostymnissar. Han utstrålar värme, sexighet, snällhet till skillnad från många osäkra sprättiga wannabees….allt detta vet han men ändå händer det. Kraven på män finns i liknande sammanhang och jag blir så trött av alltihop!

Jag var tillsammans i många år med en man, I hans släkt och familj var jag alltid den fulaste, den med lägst utbildning, sämst jobb (enligt deras standard).
Däremot var jag framgångsrik inom två saker som ”inte gällde” för dom : inom min idrott och i min hobby (hästar).
Min partner älskade mig oerhört mycket, det vet jag. Men han var också väldigt påverkad av sin familjs ideal trots att han mådde dåligt av dem.
Jag mådde sämre och sämre. Fasade för att träffa hans barn och familj och bli nedtryckt. Jag kommer från enkla förhållanden på landet och var inte van vid statustänk.
Till sist gick det inte längre. Jag var en avmagrad skugga som gick omkring som en strykrädd hund. Bara för att jag fick veta att jag inte dög.
Det har satt sina spår. Jag lever idag med en underbar man som aldrig skulle behandla mig illa. Men jag tycker fortfarande ibland att jag är ful, värdelös och inte förtjänar att leva.

Det är intressant. I mitt förra förhållande var jag ”den snygga” – nästan häften så gammal, normativt snygg, smal, går på universitet osv. Partnern kände hela tiden att han inte var ”bra nog”, han förstod inte vad han kunde ge mig och kände sig obekväm utomhus för att han trodde andra tänkte detsamma eller typ att han var min pappa. Jag kände verkligen ALDRIG att jag inte var värd honom, han var ju helt fantastisk trots att jag ”kunde få vem som helst”. Jag ville ju ha bara honom! Skämdes aldrig och var otroligt attraherad. Han gjorde slut med mig till sist för att han var övertygad om att jag skulle hitta någon bättre. Känns så vansinnigt att kasta bort det vi hade pga samhällskonstruktioner. Samtidigt undrar jag om han som man inte tålde att vara i ”underläge” i relationen.

Ja, jag skäms också…
Men vill inte säga det till någon – känner att jag måste gå ner i vikt trots att bebisen bara är 4 månader.
Känner att min familj (inte min man och mina barn) tittar på mig när jag tar mer mat.
Så skönt att få en enda motvikt mot all vikthets och jag kämpar med att försöka tänka att jag fött tre barn, är en bra partner etc etc men det hjälper inte.
Känslan av att bara duga om jag ser ut någorlunda inom normen sitter bergfast kvar och tar mycket tid…
Va fan varför tänka att allt skulle vara mycket bättre om jag bara vägde lite mindre.. men så är det tyvärr..
Drömde till om med en dröm om att jag träffade dig LD och tänkte men hon är ju inte ens tjock – varför är jag tjockast i världen… Så sjukt trist men sant…

”kämpar med att försöka tänka att jag fött tre barn, är en bra partner etc etc men det hjälper inte.” JO det hjälper jag lovar! Du har bara inte märkt någon skillnad än. Fokusera bara på att älska din kropp och allt den gör för dig, det kommer släppa. Följer du somligafetakvinnor på IG? Där får man massa pepp och hon har tagit mig så långt på bara några månader som jag följt henne!

Jag vill bara säga tack så mycket för att du finns och tar upp dessa ämnen, du behövs verkligen!! Det är precis såhär jag känner också, skäms för att man är tjock och tror att ens partner skäms över en och vill ha någon som är snygg och smal (och då har jag inte ens fött några barn, hur kommer jag att känna efter en födsel :(. ).. helt sjukt vilka hjärnspöken man kan få av detta!
Återigen, du är så jävla bra! Massa kärlek till dig <3

Nei skjønnhet er noe helt annet enn en funksjon av kroppsvekt. Såklart finnes det stygge tjukke mennesker på samme måte som at det minnsanten finnes stygge tynne. Det er noe helt annet som avgjør om ett menneske er vakkert.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *