Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Ge barnen en mamma som inte hatar sig själv

Blev så jävla deprimerad när jag tänker på alla tusen småflickor runtom i landet som i detta nu skammas för vad och att de äter av sina egna mammor och pappor. Som får sina kroppar granskade och ifrågasatta av sina egna familjemedlemmar. Vars trygga punkt blir en källa till ångest och självhat. Om inte ens mamma och pappa tycker att man duger hur fan ska man ha en chans mot övriga samhället då?
 
 
Jag växte upp med en mamma som alltid sa att jag var vacker. Oavsett vad jag vägt. Tyvärr bantade hon hela tiden. Pratade smalmat. Nöp sig i magen. Kommenterade andras kroppar negativt och viktnedgång positivt. Min pappa var det inte bättre med. Han förslog att jag skulle ta bantningspiller när jag var tonåring och granskade alltid mig och min kropp noggrant med kritiska blickar. Fortfarande idag så granskar han. Och kommenterar. Säger att jag måste äta mindre och tema mer.
 
Själv är han så smal att han ser sjuk ut. Jag vill säga åt honom att han skulle behöva bli tjock för när man är så gammal som han så är det bättre att vara tjock än smal för då klarar man sjukdom bättre och lever längre. Men vad kan man säga egentligen?
 
Och jag lyssnar på alla som berättar här i kommentarsfältet och på min Instagram. Som delar med sig av liknande berättelser. Om mammor och pappor som fått dem att hata sig själv med oförsiktiga kommentarer om vikt ovh kropp. Om föräldrar som säger åt sina barn att de är för tjocka. Som bantar dem. Som alltid är kritiska. Som övervakar ätandet. Som totalt dödar sina barns själar.
 

”När jag till slut funnit en baddräkt som jag – mot alla odds – till och med kände mig fin i vågade jag ropa på min pappa som kom och kikade in över provhyttsdörren. Efter en lång blick suckade han djupt och sa bekymrat: ”Oj, nu måste vi verkligen se till att banta ner dig”. Jag tittade ner i golvet och svarade att jag vet. Sedan förbannade jag mig själv om och om igen för att jag hade trott att jag – att tjocka JAG – skulle kunna vara fin i en baddräkt. Vet du att det tog mig över 20 år innan jag kunde prova badkläder igen utan att få svår ångest?”

– ur inlägget ”Kära förälder till ett överviktigt barn” av Karin Kajjan Andersson

Ni vet att barn föds helt oförstörda? Med helt intakt självkänsla. Helt utan självkritik. Helt utan en tanke på att de inte duger.  Nej jag blir så deprimerad av att tänka på allt detta att jag måste bjuda på ett par flexibla hängtuttar istället.
 
 
 
Lova mig att ni från och med nu, om ni inte klarar av att älska era kroppar iallafall låtsas som att ni gör det – framförallt inför era barn. Ge dem en mamma som inte hatar sig själv. Fake it till you make it liksom. (För jag fattar ju att det för många, inklusive mig, är en omöjlig uppgift och det ska man fan inte känna skuld över) Till slut kanske ni själva tror på det också?! Nyp er aldrig i fläsket. Titta aldrig kritiskt i spegeln. Sucka aldrig åt er kropp. Släng ut vågen! Ut med den! Det fyller ingen funktion alls, nej inga bortförklaringar nu! Prata aldrig om mat som syndigt eller fult. Skoja inte ens om det inför barnen. Tjata inte om nyttigt och onyttigt. Servera det som är bra istället.
 
Men glöm för fan inte bort det som bara är gott också. Vi måste ge dem en stadig grund att stå på och det börjar hemma. Och hos oss själva. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ge barnen en mamma som inte hatar sig själv”

Tittar på min nio dagar gamla dotter som ligger här och tuttar och har det bra. Blir så orolig för hur samhället ska förstöra henne och få henne att hata sig själv… Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att inte bidra till det.

Jag blir också helt deprimerad av det här. Det är psykisk tortyr att utsätta barn för detta. Jag var smal som en sticka när jag växte upp så jag fick aldrig höra några kommentarer om att jag var tjock från min pappa. Men han kommenterade ständigt. Antingen sexuellt eller med avsmak och aggressivitet. Det här dödar ens själ, på riktigt. Jag blir så förbannad på de som försvarar föräldrar som misshandlar sina barn på det här viset. Allt i ”hälsans” namn. Som om den enda hälsa som existerar är att vara smal. Folk bortser ständigt från den mentala hälsan och det är farligt för oss alla.

Min pappa övertalade mig att banta när jag var 15 år fast jag själv inte tyckte jag var för tjock. Efter det har jag haft ätstörningar periodvis. Nu är jag 41 år och min pappa vikthetsar mig fortfarande. Jag har slängt min våg för länge sen och när jag var hemma hos honom så frågade han hur mycket jag vägde och när jag sa ”jag vet inte, jag har slutat väga mig” då pekade han på vågen och sa ”ställ dig där”
Han är inte smal själv.

Mina föräldrar, speciellt pappa, brukade alltid titta snett på mig när jag tog godis/annat gott i skafferiet och väldigt ofta komma med kommentarer som ”Du borde springa några varv runt huset”. Minns en bordtennismatch jag spelade, som de gick asbra i och jag tänkte att nu måste ju pappa bli stolt över mig! Sa typ ”Pappa! Jag är helt genomsvett, de måste betyda att jag kämpat!” Hans svar var ”Nej, det betyder att du är otränad”
Det gör fan ont än idag, trots att de gått ca 15 år.

Kan inte annat än hålla med. Från det att jag började gå upp i vikt för 6 år sedan så har jag blivit utsatt för menande blickar, kommentarer o.s.v. från min familj. Det förstörde mig totalt. Inte ens när jag var mobbad hade jag så låg självkänsla. För då älskade ju min familj mig trots allt. Det kändes som om de inte längre älskade mig nu när jag var tjock. Min pappa pratade hela tiden om hur skööööönt det var att träna, och hur braaaa man mådde efteråt. Sen slängde han en menande blick på min valkiga mage. Min mamma flyttade bort kakfatet från mig på kalas, väldigt demonstrativt. Min syster sa till mig en jul när julgodiset kom fram ”Ska inte alla andra få äta godis också? Ät inte upp allt själv!”. Jag hade ätit två bitar.
Nu är det bättre. De har faktiskt skärpt sig, efter många tårar och känsloutbrott från min sida. Har ju aldrig varit jättebra på att dölja känslor, så varje gång de sa nåt så började jag ju gråta inför dem. Det var nog enda sättet för dem att lära sig hur dåligt de faktiskt fick mig att må.

känner igen mig.
även i det att familjen bättrat sig.
MEN jag har råkar overhear hur dom guidar övrig släkt att inte kommentera ”hon är väldut känslig med det” och även ”skämtsamt att ”ibland som om man måste tippa på äggskal”.
istället för att säga vad det är: mobbning! att hellre ha sin dotter hatande sig själv nog att manipulera sin kropp nog att se snygg ut inför dom än att hon tycker om sig själv, har inre ro och är trygg och glad i sin person och kropp.

Jag var tjock när jag var liten. Vi hade det riktigt dåligt hemma och jag började tröstäta. Min pappa mobbade alltid mig för det men jag minns en specifik händelse,när jag var typ 12 år, jag var nere i köket och letade efter nått att äta (hade inte ätit på hela dagen pga jag just då börjat ramla djupt ner i ätstörningsträsket) min pappa tittade på mig och sa:”du behöver inte äta nå mer, du är redan så tjock:” Det har satt spår än idag (jag är 27). Och när jag började att gå ner för att jag inte åt så gav han mig komplimanger över hur fiiiin jag var. Då lärde jag mig att äta=tjock=dålig och inte äta är= smal = bra. Jag var fast i ätstörningar länge och än idag har jag fortfarande ätstörningstankar.

Asså du.
Du har fått mig att må så jävla mycket bättre i min kropp. Det är klart att jag har problem att lära mig att tycka om mig som jag är; men du har fått mig att släppa tankarna på bantning för att istället försöka ändra på min syn. Du är fucking golden.

När jag var liten så kommenterade pappa, mamma och mormor min vikt. Jag var ett problem och jag borde äta mindre godis och sötsaker som det hette (jag var den i syskonskaran som åt minst sånt och hemma åt vi bara sånt till kalas eller nåt smått på lördagar).. Jag kommer så tydligt ihåg det. Jag hatade mig själv och jag trodde att jag var tjock och att det var jättehemskt att ha den kroppsformen. Alla kommentarer var så väldigt ”välmenande”. Men det fick mig att känna mig som världens sämsta människa. Då jag gick i åk 4-6 sköt jag i höjden. Blev längst på klassen, tränade friidrott ännu mer än tidigare men minst 3 gånger i veckan + en massa andra jätterörliga fritidsaktiviteter. Var supersmal hela högstadiet och en bit in i gymnasiet och tränade mer eller mindre varje dag och ibland fler gånger per dag. (Men trodde hela tiden att jag var tjock och att de där godsakerna var ett stort problem). Hatade alla åtsittande kläder (ett visst bekymmer med det då man friidrottade..) och hatade att visa mig på stranden.
Nu som vuxen och tjock påriktig kämpar jag fortfarande med en helt gräslig självbild och gör mitt absolut yttersta för att mina syskonbarn inte ska drabbas. Många goda tips på hur det ska lyckas har man ju fått av bl.a. LD och SFK. (Tack <3)
Men det jag verkligen tycker är ett stort fett svek mot mig av de vuxna som fanns runt mig: Jag har sett bilder på mig själv. Jag var inte fet som liten, inte ens "knubbig". Aldrig någonsin. Jag var nästan sjukligt smal i högstadiet och TRODDE på fullaste allvar att jag var fet (och att det då tydligen var något jätte hemskt). Och so f*cking what om jag skulle ha varit fet? Jag mådde bra, åt bra mat och gjorde en massa roliga saker, hade bra kompisar och trivdes helt okej i skolan. Deras kommentarer som var så "välmenande" förstörde så otroligt mycket.
Så varför plågade man mig med dessa "välmenande" kommentarer? Vettefaan.. Men dom skadade mig oerhört mycket.

Tillsammans med mitt barns pappa är vi väldigt överens om att aldrig kommentera utseende och isf aldrig negativt framför vårt barn av just denna anledningen. Vi pratade om detta medan jag var gravid och när barnet var bebis om att ge vårt barn en positiv känsla om sig själv och att oavsett vad vi själva känner om oss själva så skulle vårt barn inte få uppfatta detta. Det är svårt när det kommer till vad andra säger i vårt barns närhet dock. Tex under mitt besök nyligen hos mina föräldrar kom min mor ständigt in på ämnet utseende på olika sätt och jag illustrerade hur jag höll för mitt barns öron för att visa för henne att jag inte vill prata om detta ämne inför honom. För hon har hela mitt liv kommenterat mitt utseende och andras. Jag var liten och inte alls överviktig, men föredrog tex att äta mackor ist för middag. Då skulle jag få stor ”brödmage” och det var negativt. Hon höll efter sig själv alltid. Inte bantade men höll efter. Och det var kommentarer och jämförelser om mitt utseende mot mina kompisar och även hur jag kunde prestera sämre än de, men jag mådde dåligt och hade adhd men det visste vi inte då. Och det var fokus på utseende istället som för mig kändes så meningslöst och ovidkommande men för henne viktigt på ngt vis. Och prestation. Att vara ”duktig”. Som jag inte klarade av att vara. Sedan när jag var tonåring och i depression började tröstäta blev det fokus på det. Som vuxen när jag hälsade på var den första kommentaren alltid om jag gått ner i vikt och fick som beröm för det. En tom känsla. Och gick jag upp i vikt så kände jag mig dum. Hur absurt är det?!
Men mitt barn är 3 år och jag kan inte skydda från detta för alltid. Snack om att socker är dåligt för tänderna har kommit pga början på hål iom att han inte tycker om att borsta tänderna alltid. Bara därför. Inget annat. Har sagt att ekologisk mat är nyttigare och bättre för oss och det är maten jag köper. Kanske jag slinter lite där på orden. Men att prata om utseende – ens egna eller någon annans, det gör vi aldrig. För det är inte intressant. En ser ut som en gör för att en gör det. Han accepterar alla som de är och ser inte skillnader för vi gör inte skillnad. Han ser med hjärtat som barn gör och jag vill att han ska få fortsätta göra det.

Jag tycker du gör helt rätt som markerar mot din mamma genom att hålla för din sons öron, jag har tyvärr inte stake nog till det, min mamma kommenterar också barnen.. Och alla andra kroppar också, för den delen. Jag mår också skit när jag kommer dit, kanske syns det på mig att jag mått lite dåligt en tid, och att min kropp därmed förändrats? Klarar jag ”granskningen”?
Däremot så tror jag inte riktigt på att inte lära barnen vad som är nyttigt och onyttigt här i livet. Vi behöver få i oss från kostcirkelns alla bitar, för att kroppen ska må bra. Och socker Är inte nyttigt. Självklart ska en få unna sig, och lördagsgodis är ju jättemysigt! Och en fika då och då. Personligen tycker jag att livet är för kort för att inte njutas av fullt ut, dock måste vi tänka på att få i oss även av det nyttiga. Annars får vi näringsbrist.
Dvs, en bulle till kaffet är ju helt underbart, så länge det inte bara är bulle och kaffe vi äter och dricker. Alternativt saft då 🙂
Att du lär ditt barn att ekologisk mat är bättre för miljön osv är väl en jättebra grej! Vi kan ju påverka barnen till att göra positiva val i framtiden också, inte bara negativa.
Vi har alltid lärt våra barn att allt och alla är okej, oavsett hur man ser ut eller hur man låter. Gissa om jag fick inre dilemman när vi blev kallade till möte på förskolan för att vår förstfödde kallade sin bästis för tjockis, så hen blev ledsen… Vårt barn menade ingenting illa, snarare tvärtom då vi hade en bebis hemma som var så tjock och go… Problemet låg då i att bästisen blivit lärd att hen var mindre värd som var tjock. Att förklara det för mitt barn, att hen inte fick kalla sin bästis för tjockis eftersom samhället bestämt att det är fult, det var rent hemskt…

Fick följande förklarat för mig när jag tyckte det var idioti att hetsa ett barn till tårar pga vikt –
Det är viktigt att barnen är smala och tidigt lär sig vara medvetna om vikt och kilon och nyttigt och onyttigt redan i ung ålder, annars kommer barnen klandra föräldrarna senare i livet och det är jätte, jättejättedåligt.
Som sagt, idioti.

När jag växte upp talade vi aldrig om ytligheter. I ett akademikermatriarkat av ingenjörer, matematiker och naturvetare av alla slag blev varje försök att dryfta utseende nedslaget med att det var ”under vår nivå” ”banalt” och ”för tråkiga kvinnor som inte har något innanför pannbenet” och att såna ämnen är ”rent” trams. Svart och marinblått ansågs vara ”de klaraste färgerna i hela paletten” och ytan skulle se vårdad ut men inte mer, att köpa snygga men ”obekväma” skor var det inget tal om. Idealmiljön enligt många som tror att lösningen är att tiga ihjäl det.
Vet inte hur det har gått för andra med samma uppfostran, men jag mådde skitdåligt. Har aldrig känt mig ful eller ifrågasatt huruvida jag dög – tvärtom! jag led av fruktansvärd utseendehybris och var alltid först hoppa in framför kameran i den minsta bikinin som fanns att tillgå oavsett storlek,klädde mig som jag ville ch kände mig som en drottning i allt jag valde även om exakt alla sa negativa saker runtomkring, osv. Däremot kände jag mig dumförklarad, förbisedd och dömd – av föräldrarnas förlöjligande av saker som faktiskt gjorde mig glad (har alltid varit väldigt visuell och mått bäst i snygga miljöer och mkt visuell stimulans öht, har aldrig själv sagt att det är prio 1 – alla andra var ju så duktiga på att påpeka det för mig!) och skolans välvilliga men missriktade försök med just idrotts- & hälsofokus på kroppen. Jag var ju frisk och helt ointresserad av sport! jag ville för fan sy pch prova kläder? Herregud, att man aldrig bara får vara fin!Det här ständiga tjatet med att man inte kan vara fin OCH snäll, OCH en bra vän OCH ambitiös OCH begåvad. Detta förbannade skammande! Samma handling som att ex. gå och träna exakt samma program 4 ggr i veckan döms olika utifrån skälet bakom? Helt ologiskt! Handlingen är exakt densamma och blir inte mindre gjord så varför värdera?
Saker man sopar under mattan blir helt enkelt mer attraktiva och finns ingen vuxen att vända sig till med frågor eller för sällskap under något så simpelt som en trivial shoppingrunda vänder man sig till extrema kretsar (har tassat runt på en och annan modellagentur, tafsat på alla subkulturer som experimenterar med utseendet och testat alla galna dieter inkl bomullstuss i juice under tungan enkom pga ”varför inte?”).
Var jag fann min räddning? Modemagasin. Samma modemagasin som anklagas för att vara roten till alla ätstörningar (pssst, det är de inte! föräldrars skilsmässa eller fel prestationskrav från en hobbyklubb eller mattelärare kan vara än mer effektiva triggers!) gav mig svar i enkel form och uppmuntrade till fortsatt lärande, jag blev sugen på att kolla upp förenklade påståenden om att man skulle nå resultat x av att göra y genom att läsa källorna till påståendet. Jag fick lust att testa olika aktiviteter och fann därmed andra dimensioner i träningen (ex. lärde mig att det finns fler skäl än beach 2017 att träna och att yoga fixar allt från smärta till koncentrationssvårigheter) och slutligen vidgades min syn på vad som är vackert, för inget är så inkluderande som mode och skönhet – det är de enda branscherna där bakgrund spelar noll roll och de som tar sig längst har ofta varit utfattiga och/eller ansetts ”fula” pga annorlunda drag som blivit deras signum. Jag har lärt mig att allt är vackert i olika sammanhang och att det finns så många fler ”rätt” än fel.
Jag tror på någon slags mellanting. Att prata om de här sakerna och svara på ungdomars frågor, att bejaka intresset kring de är grejerna men hålla sig till en vetenskaplig och pragmatisk nivå för att dels avpolettera rena dumheter som är skadliga och samtidigt trivialisera ytan. Liksom sända budskapet att den är helt ok att trixa med när man orkar och har lust men att det slutar där. Att rätt jeansstorlek faktiskt inte gör en trevligare att hänga med eller intressant att lyssna på, att det faktiskt är mer minnesvärt att äta middag i gott sällskap och äta samma sak som alla andra istället för att plåga sig genom kvällen för att hålla en diet. Det brukar inte krävas särskilt mycket för att prioriteringarna ska falla på p

Har inga specifika minnen av att mina föräldrar påverkade min kroppsuppfattning negativt när jag växte upp. Men sen jag började läsa den här bloggen har jag lagt märke till hur mycket båda mina föräldrar kommenterar och bedömer sina egna och andras kroppar, speciellt på sommaren när man ser mer av varandras kroppar. Jag var nog marinerad i det under hela uppväxten.
Ett specifikt minne jag har är dock av ett syskonpar som var nära mig och mina syskon i ålder. De var pinnsmala och vi var väl mer åt övre normalvikt. Inför oss sa det ena syskonet till det andra något i stil med att man skulle se ut som de gjorde; att vara så smal var bättre än att inte vara så smal. Jag hade ett brinnande hat emot dem sen dess för att de satte en kroppsform som bättre än en annan. Men jag visste nånstans att de hade funnit och satt ord på samhällets ideal redan då vid sju-åtta års ålder och de gottade sig åt att just deras kroppsform passade in i det snäva idealet.
Jag är så tacksam för det hästjobb du gör för att bryta de här skadliga beteendena hos föräldrar och andra!

Jag är också uppväxt med en förälder som påpekat hur jag såg ut, och lovade mig själv att aldrig göra så mot mitt barn. Men så fick jag ett barn som inte känner mättnad utan åt tills hen kräktes om inte vi föräldrar satte stopp. Och hen undrade varför hen inte fick äta så mycket som hen ville :-(.
Och nu, i tonåren, går detta barn upp två storlekar om året. Vi har det inte jättefett, och har inte riktigt råd att byta ut hela det barnets garderob två gånger om året. Vad 17 gör man?

Hur gammalt är barnet? Vad säger vården? Beror den stora aptiten på något slags syndrom? Går det kanske att uppmuntra till aktiviteter som bränner lite energi? Jag har inte barn och har inte den erfarenhet som andra som brukar kommentera här har. Förstår din oro och hoppas någon ger dig ett bra råd.

Blir helt matt av läsa ditt kommentarsfält. Arg och ledsen på samma gång. Jag har också haft problem med självkänsla och vikt som barn men jag kan med glädje säga att min ensamstående pappa aldrig var den som satt igång det. Kanske för att han själv var överviktig som barn. Dessutom verkar min pappa inte alls så utseendefixerad utan har under hela min uppväxt pratat om vikten av personlighet och att kvinnors utseende inte spelar roll. Det är hur de är som personer som spelar roll osv.
Blir genuint sårad av läsa hur andra föräldrar bemöter sina barn. Samtidigt får det mig att inse hur lyckligt lottad jag är/var som trots vikthets från samhälle/skola/media så var mitt hem/pappa alltid en trygghet. Han sa alltid att jag dög som jag var. Jag kände mig alltid älskad av honom.

Folk vet inte hur mycket detta fethat förstör för ungar idag. Jag har jobbat som lärare, en 6 årig flicka sa till mig ”Mamma säger att hon och jag är lite tjocka vi och behöver banta.” Blev så himla upprörd, stackars lilla tjej. Redan som 6 åring har hon blivit tillsagd att hon måste banta. Måste tillägga att mamman va väldigt smal och lilla tjejen lite rund, och pappan väldigt stor. Men hon nämnde aldrig pappan, att han skulle banta. Han verkade vara mera accepterad som stor. Har också varit med om att en lärare som jobbade extra sa till en elev som gav förslaget att han ville äta chips på fritids discot, att chips skulle man aldrig stoppa i sig, de är de mest vidriga som finns. De ville hon inte ens skriva upp på tavlan som förslag. Minns vilken tystnad de blev. Sån konstig tystnad. Alla 6 åringar sa ingenting. Usch känner mig dum att man inte hoppa in och sa nått. Visst är chips onyttigt i stora mängder, men varför lära små barn att chips är vidrigt?

Jag har ingen våg. Jag kommenterar aldrig folks kroppar. Jag bantar inte. Jag försöker på alla sätt och vis visa min dotter att jag är nöjd med min kropp. Men min nioåring kommer ändå hem från skolan varje dag och gråter över att hon är ”tjock”.
Vad fan gör man?

Ibland kan jag bli så förbannad på mina föräldrar hur de betedde sig när jag växte upp. Jag var ett knubbigt barn och fick ofta höra det också. Förmodligen visste inte mina föräldrar hur de skulle agera så varje gång de upplyste mig om hur tjock jag var så var det på ett aggressivt sätt. De skällde på mig. Jag var så fullt medveten om hur fel jag såg ut, jag hatade mig själv, skämdes för mig själv och grät ofta.
I mellanstadiet försvann mina extra kilon, det var inget jag gjorde självmant, det bara rann av mig. Mina föräldrar var nog gladast, jag var sååå fin. Men i mitt huvud var jag fortfarande felprogrammerad, jag tyckte inte själv att jag var tillräckligt fin eller bra och utvecklade ätstörningar i högstadiet. Det här var inget mina föräldrar uppmärksammade, jag var ju så smal och fin och nu tränade jag ju ofta också.
I slutet av gymnasiet blev jag deprimerad, min självbild var helt skev och jag hatade mig själv. Jag började lägga på mig vikt igen och efter några år var jag överviktig. Och mina föräldrar var ju återigen snabbt där igen och upplyste mig om detta. De hjälpte mig i mitt självhat och att jag inte dög. Nu fick jag aldrig höra att jag var fin längre. Jag kanske inte borde lägga mina pengar på (enligt dem) onödiga saker utan borde skaffa ett gymkort istället. Om inte ens föräldrar kan tycka en är fin och att en duger som en är, ja då kan en ju inte vara mycket värd? I över fem år var jag inte intim med någon, jag visste ju hur hemsk jag såg ut och att ingen någonsin skulle kunna älska eller tända på någon så tjock och ful som jag.
Jag har alltid ”vetat” att jag aldrig skulle kunna bli tillsammans med någon, smal som tjock har jag alltid känt att jag inte duger. Folk har gjort närmanden men jag har inte förstått att de varit intresserade av mig, för i mitt huvud visste jag ju att så aldrig skulle ske. Så många gånger jag grät över det här och haft sån ångest, jag kommer vara ensam hela livet.
Idag är jag 30 år och bor själv med världens bästa unge. Jag är normalviktig och alla de här onda tankarna börjar sakta försvinna. Det kan jag bara tacka mitt barn för. Vill jag att mitt barn ska växa upp med ett sånt hat mot sig själv? Känna att hen inte duger? Må dåligt i 20 år för att jag printar in massa dumma saker om utseendet i skallen? Nej! När jag tänkte så kände jag att näe, nu är det slut med det här. Jag är väldigt bra precis som jag är. Jag försöker lära mitt barn hur en är en bra medmänniska och uppmuntra de bra och snälla saker en gör. Det tycker jag är det viktigaste.

Alltså, flexibla hängtuttar är något av de bästa vapnen i denna kampen (fantastiska bilder förresten!), se detta blogginlägg:
https://rebeckaahlund.wordpress.com/2015/09/29/det-ar-roligare-att-vara-rolig-an-knullbar/
’Jag kämpar på, för jag tror att det är viktigt att fula sig ibland. Jag går in till mina barn och försöker väcka dem, drar ner pyjamasbyxorna och dallrar med rumpan. Slevar in två hekto Nutella i käften och ler inbjudande mot min man med transfettig nötchoklad över tänderna. Släpper en fis och säger: ”Men gud, jag trodde inte att den skulle höras så tydligt!” Ser en förhållandevis ung man kolla in mig lite halvhjärtat i en bar och sedan snyter jag mig i bordsduken.’
Har förstått först i långt vuxen ålder vilka vidriga kommentarer, ideal och förväntningar vissa (de flesta?) vuxit upp med – och insett hur revolutionerande och subversivt min mammas kroppsskojande och -tricksande egentligen var, tror på riktigt att det gjort mig så immun som det nu går att vara mot kroppsnojor, utseendepress och -kommentarer (och då höll jag ändå på med den mest ätstörda fin-flickadrabbade aktiviteten: balett). Rumpdallerskak, spela ‘Gubben Noak’ på porslinstand, armhålepruttstävling, svänga slängbrösten i takt, le sitt vackraste leende med persiljeblad mellan tänderna – och skela när man ska säga något allvarligt – FTW!
Vi hade ingen våg och fokus var på hur skojigt man kunde ha med sin kropp – genom att springa fort, spotta långt, prata rövarspråk, klättra, eller göra piruetter – högt och lågt!

Du anar inte hur lycklig jag blev av det du skrev, typ tokglad i varje cell. Precis den synen på min kropp skulle jag vilja ha. Så otroligt livsbejakande och frigörande. Vill lära mina barn hur kul kroppen är och hur man kan latja och trixa med den. Hur fantastiskt kroppen är när vi inte fastnar vid att bara behaga. Det förhållningssättet din mamma hade var ett uppror och ett stort jäkla finger till föreställningen av hur kvinnor ska och bör uppföra sig. Så coolt!! Så underbara du, vem du än är, du gjorde min dag!! Lady Dahmer vad du tycker du om detta? Kan inte du spinna vidare på just detta förhållningssätt till våra kroppar och normer?

Jag hade tur som hade en mamma som älskade mig precis som jag var. Men när jag gick i lågstadiet, så sa skolsyster åt mig att jag har fet och måsta sluta med godis och dricka, skulle inte ens dricka saft sa hon. Den dagen förändrade hela mitt liv. Fortfarande ca 15 år senare så går jag och tänker på det. Har alltid haft ångest och har fortfarande det. Tycker även att det inte var hennes sak, var inte så jäkla fet heller. Mullig liksom. Önskar att jag kommer ihåg vad den damen heter så jag kunde söka upp henne och skälla på na. Dock inte bara hon som gjorde så, en kompis mamma och mormor satt också och pratade om mig medans jag var i samma rum ”Gud vad rund Nina har blivit” orden har liksom etsat sig fast i minnet på en. Men iaf föräldrar, Istället för att påpeka att sitt barn är fet, kanske man ska ta och ändra vanor istället? Motionera mer, leka, börja med nån idrott. Laga lite nyttigare mat och börja med godis på lördagar bara. Istället för att förstöra någons självkänsla.

Skriver med ett annat alias än jag brukar, hoppas det är okej, för vill vara anonym.
MÅSTE OCKSÅ TRIGGER VARNA pga risk att trigga gång ÄS hos folk som tidigare vart fast/är fast.
Jag gick upp i vikt efter jag blev frisk från ätstörning jag haft 14-21år.
Fick kommentarer direkt om att jag måste banta ner mig några kilo för jag började bli fet. Från att ha varit ett kilo under normalvikt gick jag upp åtta kilo på ett halvår, och hade då fortfarande normalvikt
Gick upp åtta kilo till på ca ett år och blev nu terrad även av släkt. Och ”välmenande” (bull fucking shit) av vänner. (”vänner”).
Höll den vikten, (gissar det är min ”trivselvikt” pga åt mig mätt, godsaker en gång i veckan, ungefär två-tre flaskor vin i månaden).
Återfick min ätstörning pga terrandet.
Köpte amfetamin för att bli smal.
På tio dagar åt jag ingenting annat än en liter yoghurt.
Jag var inte hungrig pga knarkade FÖR ATT GÅ NER I VIKT (inte ens pga för ha partykul) och OJ du hajar inte berömmet (klart ni gör), man svettas ju jävligt av sådant knark dessutom. SÅ gick ner fem kilo på tio dagar.
Testade en vecka till några veckor senare
Gick ner mer.
FATTA BERÖMMET.
Åh vad nyttig jag måste ha varit. äntligen slutat äta som en häst va (egentligen: slutat vara frisk från ätstörning, äta mig precis mätt med husmanskost med chips och öl/vin en gång i veckan).
Oj vad snygg du är, från alla håll. ”Bra älskling” från fadern. Nöjda blickar från släkt.
och jag har aldrig känt sådant skadeglatt människoförakt som denna tidsperiod mot dessa människor.
vad var jag om inte extremt ohälsosam nu. Men dom bara fördomsfullt antog att jag nu blivit hälsosam, trots så sjukt mycket längre ner i äs träsket än tidigare.
Idag…
Gått upp allt igen och sedan flera år slutat med amfetaminet.
Hatar dom fortfarande när jag tänker på det. Och känner samtidigt sådan otrolig skadeglädje för att dom har fel. SÅ JÄVLA FEL.

När jag var 8 år så var jag och min bror med vår pappa till sommarstugan. Vi tittar på tv och jag har T-shirt på mig. Pappa granskar mig länge och jag kände världens jävla obehag(vi hade inte så bra relation) och sen vräker han ur sig: fy fan vilka tjocka överarmar du har!
Idag är jag 24 år.. Och kan fortfarande inte visa överarmarna! Skulle aldrig i mitt liv klä mig i något kortarmat, det är förenat med sån ångest att jag toksvettas, får hjärtklappning och nästan kräks för att bara gå runt i det hemma trots att ingen ser.
Just det han sa den dagen borrade sig rätt in i själen och kommer antagligen aldrig försvinna.

Det här är så jävla skitviktigt och jag tycker det är så bra att du skriver om det!!
Samtidigt river det upp gamla sår.
När jag var runt 14 började jag inse att jag inte passade in. ”Alla” tjejer runtomkring var långa, smala, hade ”perfekta” kroppar. Men inte jag. Vilket jag liksom aldrig hade reflekterat över. Men så började pappa kalla mig för Bullen. Han skrattade åt mig när jag åt. Jag gillade bullar. Coca cola. Godis. Mat. Sånt som man ska gilla. Och det satte sig. Jag var tjock. Och ful. Att jag inte hade fattat det innan liksom. Så började mina ätstörningar och mitt självhat.
Idag är jag 28, gravid med nummer 2 och kommer antagligen aldrig känna mig helt nöjd med mig själv. Men mina söner ska ALDRIG få ta del av det. Jag ska älska mig själv inför dom.
Min pappa skrattar fortfarande åt mig när jag äter. Säger alltid ”du borde inte äta så mycket godis”. Vilket jag inte heller gör. Han har ingen aning om mina matvanor, men tycker han har rätten att lägga sig i.
Känner mig som ”brevbärarens unge”. Mina systrar (och min mamma) är pinnsmala och långa. Jag är kort och mullig. Det ska inte behöva göra så jävla ont bara för att man råkar sticka ut. Det ska inte behöva vara så vansinnigt ångestladdat att träffa sin egen familj. Man ska inte behöva sitta och skämmas. Jag ska väl för fan kunna duga som jag är??!

Jag var fet som barn, och mina föräldrar sa enbart att jag var det bästa och vackraste barnet de sett. När jag frågade varför andra retade mig för att jag var tjock sa de åt mig att säga håll käften tillbaka.
Jag lekte och har alltid ägnat mig åt sport, och jag har alltid varit duktig fysiskt, förutom på att tex löpa. Springer långsamt. Det finns inga begränsningar för tjocka! Allt är bara ett påhitt om att tjocka inte kan lära sig nya saker och vara bra på sport. Och tycker att de är för jävla tragiskt med föräldrar som bromsar sina egna barns utveckling genom att berätta allt de inte duger till. Det är lätt att börja tro på alla som säger att du som är tjock kommer inte orka röra på dig. Det är lögn! Hur mycket kroppen orkar har med helt andra faktorer att göra!

Jag fick ständigt kommentarer runt min kropp som barn och tonåring för att jag var så ”lång och ranglig”. Jag minns att jag var livrädd för att jag inte skulle sluta växa för om jag fick så många kommentarer när jag var 11 år och 170 cm hur skulle det då inte bli om jag blev ännu längre?
Den kommentar som tog hårdast var från en ”kompis” som tyckte jag så äcklig ut eftersom en åder tydligen syntes i mitt ansikte och den förknippade min ”kompis” med att jag var så smal som jag var.
Det tog många år innan jag blev bekväm i min kropp. Det jag kan ”tacka” (ironi) alla dem som kommenterade min kropp för är en rygg och nacke som gett mig mkt problem. Att ”kuta” med ryggen under många år för att man är lång och smal är inte bra för rygg och nacke….

När jag föddes för 51 år sen, 1675 gram, det var inte mycket varken nu eller då, men då fanns inte lika bra resurser att ta hand om bebisar med låg födelsevikt som det finns nu, så mitt liv hängde på en tråd. Jag föddes på den dagen som var uträknat, så kom inte för tidigt, och min mamma var (då precis som hela sitt liv) en kvinna med lite lagom hull. Växte upp och var spinkig till en början, ”normal” när jag började skolan, och lite rund när jag skulle börja mellanstadiet. Ungefär då började min mammas egna dåliga självkänsla att spöka, jag skulle hålla in på bullarna, inte ta om av maten, och godis hade vi ändå inte råd med och det var väl lika väl. Pappa var alltid hela sitt liv, smal som en sticka, han kommenterade aldrig min vikt.
Kombinationen av att vara lite mobbad – jag var udda, fel, egen, mest hela mellanstadiet, och min mammas påpekanden, resulterade i att jag efter en ”läglig” magsjuka i klass 6 samtidigt som min mormor dog, gick ner ungefär 10 kg i vikt under sommarlovet innan 7:an.
Det blev inte så att jag helt plötsligt var jättepoppis och supersnygg, men då jag även ränt iväg på höjden (längden?) så syntes jag i alla fall, jag har aldrig tyckt om att vara i centrum men det var skönt att inte bara vara ett neutrum som satt längst bak i klassen, utan fick lite lagom uppmärksamhet från killarna (lagom till att jag själv började inse att jag var intresserad av tjejer….och killar…men det hör inte hit).
Klart underviktig, och under många tider anorektisk, hade jag ändå tre bra, riktigt bra, år på högstadiet. Med titt i backspegeln delvis för att jag hade fått en bättre självkänsla, men också mycket beroende på att jag slapp min mellanstadielärare som var en riktig idiot; hade det varit i dagens skola hade han blivit anmäld för övergrepp o annat flera ggr om.
Gymnasieår, och några år på high school i USA, ändrade undervikten till normalvikt. Trettio år senare och jag är en normalviktig-åt-det-smala-hållet som är nöjd med mig själv, tränar när jag känner för det, struntar i det när kroppen inte orkar eftersom jag har flera kroniska sjukdomar som äter min energi.
Jag skulle kunna skylla så mycket på min mamma, om hur dåligt jag mådde som 10-11-åring, men det berodde på så mycket mer än hennes inställning till mat och njutning, den där sabla läraren t ex. Sen vet jag att av min mormors nio barn, var min mamma och en äldre syster hackkycklingar, så samtidigt som jag jobbat med att bättra min egen självkänsla är jag så förstående inför hur min mamma måste ha känt sig inför sin egen mamma, som aldrig tyckte hon dög.
Jag önskar av hela mitt hjärta att vuxna slutar kommentera barns kroppar! De felaktiga omtankarna ”du borde inte ta en bulle till” eller ” du borde verkligen äta lite mer” skulle bara få vara tankar, men inte uttalade.
Har inga egna barn, så vet inte om jag hade projicerat något av det jag genomlidit – som knubbigt barn och anorektisk tonåring – till dem.

Hur ska man älska sig själv när man har människor i sin familj som ständigt kommenterar ens vikt? Som förutsätter att man kommer få tillbaka kroppen som man hade innan barnen kom?Att man ska få sin 35 åriga kropp som gått igenom tuffa graviditeter, tuff förlossning och kejsarsnitt att se ut som 18 år igen?
Något som min pappa bidrog med med sin kommentar att jag var tjock när jag var liten, var att jag aldrig kände mitt värde. Och känner man inte att man är värd något är risken stor att hamna i en relation där ens värde inte respekteras fullt ut. Lever med en man som kommenterar min vikt, vill att jag ska vara smal och vältränad och förstår inte varför kroppen förändras efter graviditet. Han menar att han säger allt av välvilja, för våran familjs skull och för vårt äktenskaps skull. För att jag ska orka vara en bra mamma. Eftersom ”brist på attraktion” leder till många skilsmässor. Är så trött på detta så jag försöker gå ned i vikt, men då utgångspunkten är att man känner sig oduglig och oälskad så går det inte särskilt bra. Man blir inte direkt peppad. Man blir bara sorgsen.
Allt bara upprepar sig. Jag är alltid fel. Min kropp är alltid fel.

Jag växte upp i en familj där 2 av 3 kvinnor hade (har) ätstörningar. Jag är den som inte drabbats. Men jag har sett på helvetet i hela mitt liv och jag ska göra allt i min makt för att våra barn ska slippa det. Vår familj ses som ”hälsosamma familjen” (superfood, glutenfritt, köttfritt, mjölkfritt) men det har aldrig haft något med vikt att göra utan för att jag har ms och ms finns i sambons närmaste familj också. Därför är vi noga med vad barnen får för mat. Jag blev frisk när jag ändrade kosten och slutade att ta läkarnas jävla giftmediciner.

Läser allas kommentarer och inser hur otroligt ovanlig min uppväxt var med en Mamma som aldrig nånsin pratade negativt om sin kropp eller om någon annans. Möjligen ett ”det är bra att äta så att du blir stor och stark”. Inget tal om bantning eller att hon såg tjock ut, aldrig någonsin. Om jag var ledsen över mina icke existerande bröst, eller över att min rumpa växte före allt annat på min kropp när jag var tonåring, sa hon bara att jag var fin som jag var. Nu som vuxen är jag oerhört tacksam över detta, jag har varit nöjd över hur jag ser ut. Inte på det sättet att jag tyckt att jag varit snyggast i världen eller så, utan mer nöjd över att min kropp fungerar som den ska. Jag har liksom aldrig funderat över den särskilt mycket, den är där och den ser ut som den gör. Hej kroppen, liksom. Jag förstår nu att det är tack vare Mamma och ska krama henne riktigt mycket nästa gång vi ses. Och kram till alla er som har och har haft så tanklösa och elaka föräldrar, förstår inte hur en kan kommentera sitt barn på det sättet.

Jag växte upp med min ortorexiskadade mamma och hennes anorektiska (dåvarande) pojkvän. När jag växte upp delade vi tre på en chipspåse på lördagarna, gjorde potatisgratäng på vatten (grädde är farligt! Ajabaja) och torr jävla mat, för sås var onyttig. Levde på råris och nån köttbit med en sladdrig sallad till. Åt man ute blev jag alltid skammad om jag åt en burgare, för då skulle jag bli fet och ”alla vet ju att killar inte vill ha feta tjejer” fick jag veta när jag var 11 år.
Jag var i princip underviktig fram till att jag flyttade hemifrån som nittonåring. Då kunde jag äntligen äta sås till maten, äta godis mitt i veckan utan kritiska blickar och kommentarer. Nu har jag gått upp typ 30 kg sen dess (9 år sedan) men mat har aldrig varit min grej. Jag hatar att laga och äta mat. Så tråkigt och jobbigt. Om det har med uppväxten att göra eller att jag är sån, vet jag inte.

Tror man är lite FB skadad när man blir tjurig för att där inte finns någon Gilla knapp till inlägget haha.
Tror aldrig jag kommenterat innan trots att jag följt dig (från och till, hittar alltid tillbaka) i många år!
Ville bara säga att jag tycker det är fantastiskt att du efter all denna tid fortfarande får mig att tänka till lite extra.
Det är en riktigt bra egenskap enligt mig….

Min mamma har aldrig pratat kroppar, bantning eller shaming framför oss barn. Jag hade tur! När föräldrarna skildes däremot aå träffade pappa ett as till kärring som inte gjorde nåt annat än prata fett och olika bantningskurer, motion och ”ut o spring om din kropp ska orka lördagsgodis”. Hatade och kommet alltid hata den kvinnan då jag anser hon ledde mig in i det ätstörda träsket. Än idag får jag små infall av hur skönt det är att känna benen under huden, måste bara gå ner några kilo osv osv. Sån tur är klarsr jag av att kontrollera mina tankar någorlunda idag..

Blir så ledsen när jag tänker på detta… Var själv mullig som liten och fick höra både det ena och det andra från mina ”välmenande” föräldrar. På något sätt har jag ändå klarat mig igenom det och har en någorlunda bra syn på min kropp idag som är strax över normalviktig. Jag har aldrig bantat men visst får jag dåligt samvete när jag märker att jag gått upp eller ätit mycket onyttigt. Min äldsta dotter är 4 år och för ett tag sedan var hon på kalas hos en dagiskompis. Istället för tårta dukades det upp ett fat med muffins och kakor efter maten. Födelsedagsbarnet fick bara ta en muffin för sin mamma trots att det fanns ett helt fat och de andra barnen glufsade förstås i sig det som de ville ha. Sa ingenting då, men blev så ledsen inuti. Den lilla tjejen är marginellt knubbigare än sina jämnåriga… Om nu hennes föräldrar inte ville att hon skulle äta mer än en muffin så hade det varit så enkelt att bara duka fram en till varje barn. Varför varför skamma sitt barn till att lägga tillbaka en muffin inför alla sina kompisar inklusive deras föräldrar?? Kommer aldrig förstå och kommer aldrig någonsin utsätta mina barn för det.

Första gången min mamma sa att jag var tjock ”och måste äta mindre nu” var när jag var FEM år gammal! Jag ser tillbaka på foton från den tiden och är chockad. Vadå tjock? Jag var ingen mager unge, men helt normal och söt som fan! Detta fortsatte sedan hela min barndom, konstanta pikar om ”Ska du ha så mycket mat på tallriken?”, ”Det är bäst att du alltid har svart på dig, för att se smal ut.” (kul för en 10-åring att ha konstant ha svart på sig eller?) osv… Och det värsta är att det var så tydligt att det enbart rörde sig om utseende. Jag skulle vara vacker = smal, eftersom jag var kvinna. Och givetvis bantade min mamma konstant, tills hon gav upp vid cirka 50 års ålder och blev tjock istället för ”det spelar ingen roll hur en gammal kvinna ser ut!”. Jag är 30 och fortfarande när vi ses så ska min vikt diskuteras. Idag har hon börjat försöka få det att verka vara omtanke om min hälsa, men jag vet att det är ren bullshit. Hon vill bara att jag ska vara ”vacker”. Är så ledsen för hennes skull att hon växte upp med att det enda värde en kvinna har är hennes utseende, smala midja, välsminkade ögon, fylliga bak och bröst… Min universitetsexamen har hon nog helt glömt att jag någonsin har kämpat mig till. Den bästa perioden i mitt liv enligt henne var väl när jag var DJUPT deprimerad (diagnosticerat av läkare) vid 19-års ålder och p.g.a. depressionen gick ner massor och var mycket smal. Oj vad nöjd hon var då! Shoppade massvis av kläder till mig… Alltså fy fan vad deprimerande. Jag lovar och svär till Gud eller vad/vem som helst: Får jag barn i framtiden kommer jag ALDRIG att snacka vikt och ”tjockhet” med dem. Aldrig. Det gör så JÄVLA ont! Jag har lagt så mycket tid och pengar på terapi för att komma över min mammas sjuka syn, önskar att ingen annan behövde ha det så… Tack för att du finns underbara Lady Dahmer!!

Var alltid pinnsmal tills jag fyllde typ 21-22 då jag helt plötsligt började gå upp i vikt. Det första mina föräldrar gjorde var att banka (mamma) med handflatan och nypa (pappa) på magen och säga ”Ojdå, vad pågår här egentligen?”. Man blir så jävla, jävla obeskrivligt ledsen. VARFÖR har folk och ens föräldrar behov av att kommentera? JAG VET att jag gått upp i vikt tro mig! Att gå från smal med stora bröst och den ”perfekta” kroppen till mullig/tjock som jag är nu är väldigt jobbigt. Att märka hur man blir annorlunda behandlad och hur jag verkar ha ett lägre människovärde nu gör mig så ont.

Jag var mager när jag var liten men min pappa har alltid gjort sig lustiga över överviktiga, t.ex skrattat hånfullt när han körde om någon som var ute och sprang och sa ”nu får du nog öka takten lite om det där ska få någon effekt” osv, samt att min mamma var tjock och hon fick ständigt höra det av min pappa, alltid ständiga pikar när hon skulle äta och ”skämtsamma” tjockis kommentarer. Sa även till mig och min bror ”visst är mamma en tjockis??” Osv.
Jag blev ständigt tjatad på att äta mer, fick höra ”är du sjuk när du inte äter?”, av min pappa. Jag älskade min pappa över allt annat som barn och var livrädd för att bli tjock, som verkade vara det värsta som kunde hända i hans ögon.
Insjuknade i anorexi som tolvåring och hade ätstörningar långt innan dess.
När jag var gravid med mitt första barn fick jag höra av pappa att jag borde hålla igen på ätandet lite så det inte blir så jobbigt att banta efter graviditeten, fick konstant höra fetto och tjockis i var och varannan mening, det var ju bara på ”skämt”, sa han när jag påtalade att jag blev ledsen och fick ångest.
En vecka efter att mitt barn var fött frågade han om jag alltid skulle vara sådär tjock nu och om jag inte borde ta och börja träna.
När min ettåriga dotter satt och åt och hon äter massor, så sa min pappa att hon äter som en gris och att vi får passa oss så det inte fortsätter så när hon blir äldre hon kan ju bli fet.
Jag hatar min kropp och tänker ständigt på att klä mig så inte min ”mammamage” syns, får ångest varje gång jag äter något onyttigt och svetten rinner nät jag ser mig själv i spegeln, för att jag får sådan grav ångest.
Men har lovat mig själv att aldrig visa mitt självhat inför mina barn och jag äger inte längre någon våg, ett steg i rätt riktning… Kommer aldrig någonsin att beklaga mig över min kropp inför mina barn eller ens granska den kritiskt.

Jag får ont i magen och själen när jag läser vad du skriver. Jag befinner mig själv i ”ätstörningsträsket” sedan tonåren och är i dag 50 år så jag vet hur det känns med alla sårande kommentarer. Jag kan bara ställa samma fråga som LD, har du funderat på att bryta med din pappa?

Min mamma har alltid kommenterat att jag och min syster ärvt mammas (och mormors) stora rumpa. Så länge jag kan minnas har hon tyckt att vi ska köpa kläder som går ner över rumpan, och hon säger det än idag. Jag får ångest när någon går bakom mig, det enda jag kan tänka på är hur stor min rumpa måste se ut, jag kan föreställa mig hur sjukt mycket den måste skumpa när jag springer… Min sambo säger att han gillar min rumpa, och jag har så svårt att tro på honom, hur skulle han kunna göra det, den är ju så stor att den behöver täckas över! Jag har verkligen lovat mig själv att aldrig påpeka mitt barns utseende på det viset som min mamma gör. Och min rumpa är inte ens speciellt stor, vilket nästan (men bara nästan) gör det hela ännu värre.
Bra skrivet, jag har precis börjat följa din blogg, och du är grym. Fortsätt så!

Jag har tjock rumpa och kan säga att det är inget fel i att ha det, så om du nu har det så kan jag i alla fall påpeka att det inte är något att skämmas för. Nicki minaj och khardashian lever inprincip på att ha stora rumpor.
Det finns en drös med låtar som handlar om just tjocka rumpor.

Min äldsta dotter, 9 år, berättade igår att hon fått höra av en klasskompis att hon är ”onaturligt smal”. Jag hade under dagen läst Karin Kajjan Anderssons inlägg och blev nog extra illa berörd. Vi pratade en ganska lång stund om att det inte är dåligt med olikheter, att jag valt att inte ha en våg hemma (mycket för att min kloka mamma aldrig har haft någon), att alla människor är bra som de är, att det viktigaste är att kroppen mår bra och fungerar. Lillasystern, 6 år, var också med i samtalet. En av mina käpphästar som förälder har varit att inte själv på något sätt bidra till att de blir missnöjda med sina kroppar, eller börjar jämföra sig med varandra (den yngre är stor för sin ålder). Jag är väldigt försiktig med att kommentera någons utseende överhuvudtaget, vare sig det gäller hårfärg, tatueringar, funktionsnedsättning, kroppshydda eller vad som helst. Om barnen frågar om någon de ser eller träffar så svarar jag förstås, men försöker att inte värdera. Och de vet att jag älskar dem gränslöst oavsett hur de ser ut och klär sig.

Vad ska man göra när man har ett barn som aldrig blir mätt, som äter mer mat än en fullvuxen man? Som aldrig har ett stopp och som inte förstår varför han inte får ta mer tårta,kakor,bullar. Som går upp i vikt månad efter månad så han har fetma. Nångång…nånstans på vägen känns det som att jag måste förklara att han inte kan äta som han gör pga hans vikt. Han ska inte bantas eller gå ner i vikt. Men stanna i vikt. Skulle aldrig kalla honom tjock, men känns som att han själv måste bli medveten om att han måste äta mindre. Hur ska jag göra?

Fick barn för ett år sedan. När jag blev gravid hade jag 5 kg ”övervikt”. Gick upp 20 kg, tappat 7 kg på ett år. I början tyckte jag att det var jobbigt och inga kläder satt snyggt för att dölja magen. Släkt och vänner tjatar om att jag Måste börja äta nyttigare och framförallt TRÄNA. Går en utredning nu för utmattningsdepression och det sista jag tänker på är mitt utseende. Jag vill bli bra igen och få tillbaka min energi så jag kan bli en bra mamma igen. Jag är nöjd nu med hur jag ser ut, speciellt efter jag fick min dotter. Skulle aldrig vilja att hon står och är kritisk mot sig själv en dag, så varför ska jag göra så mot mig själv. När jag banta sist blev jag underviktig, och ändå var jag inte nöjd, tyckte fortfarande att jag såg mullig ut. Så jag blev inte lyckligare för de bevisligen. Men varför kan inte folk acceptera att inte alla strävar efter att vara smala?

Jag blir så ledsen. Har också alltid sedan barnsben varit störst. Min farmor framförallt var väldigt noga med att jag skulle få höra det, ofta. ”Kläderna du fick passade inte va?” Osv. Skolsköterskan som påstod jag små åt hemma. Sa jag inte skulle dricka annat än vatten.
När jag blev tonåring var räddningen GRYNET! TA INGEN SKIT! Åh jag levde så jävla länge på det! Vad folk än sa så tog jag inte det. Men nu i vuxen ålder. Födde min son, som fastnade under förlossningen, fick syrebrist och va mycket dålig ( nu helt frisk) Traumatisk förlossning och allt var piss. Blev beviljad kejsarsnitt nästa barn. Men när min dotter skulle födas sa läkarna att pga min övervikt är det en risk att utföra ett kejsarsnitt på mig och att barnet ej kommer fastna. De skrämde mig rejält med snittet. Födde vaginalt och min dotter fastnade. De slet av plexusnerven i Axlen på henne så hon hade noll funktion i armen. Vid 3 månaders ålder transplanterade de nerver från båda hennes vadern, över och under arm upp till Axlen. Fick såga itu nyckelbenet för att komma åt och försöka pussla ihop. Nu tre år senare kan hon lägga saker under armen och bära lätta föremål. Hennes hand och fingrar går inte att få någon funktion i. Ännu en operation väntar för att försöka få maximal användning av armen. Anmälde såklart händelsen då jag blivit beviljad snitt men blivit nekad. Vad som hände med min son osv. Men nej, jag som överviktig, fick den patientsäkraste vården som gick för mig. = pga min övervikt är min dotter skadad. Vad vården menar.
Fick hypotyreos i april, varit röv dålig. Börjat jobba nu och arbetar halvtid. Skulle träffa en företagssköterska för att stämma av hur det känns att komma tillbaka till jobb osv. Precis när jag reser mig för att ska gå, frågar hon vad jag försöker göra åt min övervikt. Hon frågar hur jag äter, om jag tränar, sitter jag mycket still osv. Är så jävla trött på att finnas för får gång på gång höra hur mycket jag inte passar in och hur det även skadar andra? Och så ska man försöka vara en lycklig mamma och visa livet sina barn. Fuck samhället.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *