Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Hur övertygar jag mina barn att skönhetsnormer är skit om inte ens jag bryter mot dem?

   Jaha? Skyll inte på skolkompisar eller reklamen. Ta en titt under dina egna armar och på dina egna ben. Rakar du dig? Ok. Då kommer dina döttrar också göra det. Låter vi flickor växa upp bland släta kvinnor så kommer de gå i samma fotspår. Enkelt. Sen får du göra precis vad du vill […]

  

Jaha? Skyll inte på skolkompisar eller reklamen. Ta en titt under dina egna armar och på dina egna ben. Rakar du dig? Ok. Då kommer dina döttrar också göra det. Låter vi flickor växa upp bland släta kvinnor så kommer de gå i samma fotspår. Enkelt.

Sen får du göra precis vad du vill men jag är här för att tala om för dig att dina val påverkar andra. Men grejen är att så fort man börjar ifrågasätta rakning så tappar feminister (och kvinnor överlag) trosorna ”VAFALLS MENAR DU ATT VI INTE FÅR???” All analys, normkritik och insikt i hur vi påverkas av och påverkar varandra flyger rakt ut genom fönstret vid tanken på att det vi gör inte sker i ett vacuum av ”fritt val”.

”Min kropp mitt val!” Ja jag håller med helt! Men förfäras inte sen över att din tolvåring hatar sin kropp eller vill raka benen. Konsekvens. Enkelt.

Sen fattar väl jag också att det inte räcker med att JAG slutar raka mig. Min dotter får ju normer nerkörda i halsen från alla håll. Men det börjar där, hemma. Att växa upp med kvinnor som antingen bryter normer eller cementerar dem. Vem vill jag vara för mitt barn?
rakar du dig

Och jag orkar inte med denna arrogans hos folk som tror de gått opåverkade genom livet. Som tror att normer och ideal inte påverkat dem alls utan att de gör si eller så ”för sin egen skull”.

(PS. Vet absolut inget om personerna i artikeln utan pratar generellt.)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

18 svar på ”Hur övertygar jag mina barn att skönhetsnormer är skit om inte ens jag bryter mot dem?”

Bra skrivet. Och flickor som vuxit upp med mödrar som rakar sig och visar att de tycker hår på kvinnor är äckligt lär vara mer benägna att mobba andra flickor med kroppshår än sådana som vuxit upp en mer positiv syn på hår.

Sedan finns det vissa som inte har något val alls. Läste nyligen om en funktionshindrad australiensisk flicka som tvångsrakats av sin lärare. http://www.theage.com.au/victoria/mother-wants-answers-after-teenage-daughters-armpits-were-shaved-by-teacher-20140529-396jg.html
Ett sorgligt exempel på hur sexism och funkofobi samverkar.

Antagligen gjorde de detta för att ge ett intryck av hygien och få ungen att se ”välstädad ut”.

Vad som räknas som det varierar väl från kultur till kultur. Själv har jag också fått höra att jag borde raka mig pga mitt armhår, och då är jag kille, så tror inte det handlar om sexism.

Killar brukar i regel inte bli uppmanade att raka sina kroppar. Inte heller talar man om mäns behåring som ohygienisk (vilket är tvärtom dessutom, mer hygieniskt MED hår än utan). Oavsett dina personliga erfarenheter.

Svara

Jag tror att föräldrarna är väldigt viktiga för detta. Både jag och min man är ganska avslappnade med kläder, hår och liknande och jag tror att det sätter en bra grund. Jag utgår från att mitt barn kommer prova följa mode och de rådande idealen men jag litar faktiskt på att hon också kan se att andra val är möjliga och även om vi är hennes töntiga sunkiga föräldrar som inte rakar sig än här än där så tror jag att det har betydelse när man gått ur tonåren. Då tror jag att det kan bli ”äsch, mamma gick med håriga ben och håriga armhålor på stranden nästan varje gång vi var där, då kan jag också bada fast jag glömde hyveln” ”Morsan och farsan klippte håret själva hemma och handlade kläder på second hand, då kanske det inte gör något att jag inte har en ny jacka varje vinter” osv osv. Barnen kanske inte gör exakt som en själv men de kan åtminstone se fler val som möjliga.

Min mamma rakade varken säg under armar eller rakade benen, men helt ärligt har det inte spelat någon som helst roll. Som en 12-årig tjej spelar det ingen roll vad mamma gör, pressen att passa in i skolan är vad som är fel. Det spelar ingen roll att jag hade världens tryggaste miljö hemma med en underbar familj som stöttade mig i alla beslut och älskade mig. När jag kom till skolan varje dag blev jag påmind om hur jag var tvungen att se ut för att passa in och för att få vara med, 13 år var jag när jag gick in på toan och tvingade mig själv att spy. Jag åt inte lunch i skolan på tre år. Fyfan vad elaka unga tonåringar kan vara mot varandra. För mig spelade det ingen roll att min mamma var bäst i världen, hon äter vad hon vill, motionerar när hon känner för det och rakar sig aldrig.

Samma för mig, vad min mamma har gjort har inte spelat någon större roll. Min mamma har aldrig rakat sig eller sminkat sig. Det gjorde inte att jag fick en bättre syn på min egen kropp, det gjorde det snarare svårare. Jag var liksom tvungen att själv komma på hur man skulle göra för att passa in. Det var inte lätt att lära sig raka benen, sminka sig och klä sig rätt (eller ha råd till det för den delen) utan föräldrar som stöttar i det avseendet.

Som barn skämdes jag när min mamma envisades med att gå i linne med långa hår under armarna. Inte ens idag tycker jag att det är så roligt. Märkligt nog hade jag nog tyckt att det var coolare om det var någon slags feministiskt statement. Men i hennes fall har det aldrig varit fråga om ovilja att smälta in, utan snarare oförmåga.

Principiellt håller jag verkligen med LD, men det hårlösa idealet är så djupt inpräntat i mig att jag liksom inte kan komma bort från att jag ogillar hår. Dessutom har jag aldrig riktigt kunnat förlåta min mamma för att hon inte bara var en vanlig mamma som passade in och hjälpte mig att passa in.

Jag förstår att du haft det jobbigt. Det är aldrig roligt att vara utanför, men felet ligger inte i hos din mamma utan i de andra barnens föräldrar som inte uppfostrat sina barn till att vara accepterande mot det som avviker från normen. Om det är en verklig oförmåga att passa in kan hon inte hjälpa det mer än en förälder som får tics eller är transperson kan hjälpa hur de är – eller att andra ogillar dem och deras barn pga det.

Som person med NPF är detta ytterligare en anledning att jag inte vill skaffa barn. Inte nog med att det är jobbigt att ta hand om dem. Dessutom är det stor risk att barnet antingen blir som jag och blir utanför pga det eller att det blir ett vanligt barn som kommer att skämmas över sin förälder som vare sig kan eller vill anpassa sig till alla samhällsnormer. Och om det gör ont att dömmas av samhället gör det ännu ondare att dömmas av en familjemedlem.

Det stör mig när folk säger ”vi måste lära våra döttrar att sluta bry sig om vad andra tycker!”. Jag brydde mig inte ett skit om vad andra tyckte när jag var tolv. Inte förrän vuxna i min närhet började kommentera saker som ”jaha, ska inte du börja bry dig om smink och sånt snart? Det brukar väl tjejer i din ålder göra?”, ”borde inte du testa att färga håret? Bara ett tips, du skulle nog passa bättre i mörkare hår”, ”rakar du inte benen? Konstigt”. VUXNA människor kom med tips om hur jag som tolvåring kunde se bättre ut och ”passa in”. Vad spelar det för roll att jag tyckte att jag dög som jag var och inte brydde mig om andra tyckte annorlunda när dessa människor lät mig, på ett väldigt passiv-aggressivt sätt, få veta att jag inte alls dög eller passade in?

Grejen är också att jag är trans (ickebinär). Jag har aldrig identifierat mig som tjej. Jag tyckte faktiskt om att få kroppshår eftersom jag kände mig på något sätt mer vuxen. Jag såg inte poängen med att sminka mig eller använda push up-bh, för jag ville se ”androgyn” ut, så att säga. Men det dög inte. Jag skulle vara som ”alla andra flickor”, annars vore jag ju konstig. Så, vuxna övertalade mig att inte bry mig om vad andra tyckte samtidigt som de tryckte ner sina normer i halsen på mig i rädsla för att folk skulle tycka att jag var underlig.

Ja, om folk kunde åtminstone sluta med sånt järndött snack! ”Åh, snart kommer du bara bry dig om smink och killar, hihi”. Amen låt mig va, för fan.

Dessutom, tjejer uppmuntras att bry sig om smink, mode, killar etc men när vi faktiskt bryr oss om sådant är vi ytliga, fjortisar, bimbos, fjantiga, våpiga osv. Hur ska vi ha det egentligen…?

Jag minns att jag var så himla stolt och glad när jag började få hår under armarna (har storasyskon och ville ju vara stor) men min mamma tyckte att det var jätteviktigt att ta bort det. Hon hade ett tag som vana ett tag att dra tummen över min öveläpp där jag har mörka fjun och säga ”du måste ju göra nånting ÅT det där!”.
Sen hamnade jag på waldorfskola där många flickor gick orakade så det blev normaliserat för mig att vara hårig, tack och lov. Men fick som tonåring många, långa blickar för att jag hade orkade ben och armhålor offentligt.

Jag har ingen aning om ifall min mamma rakade sig eller inte när jag växte upp, minns inte. Men tror inte hon gjorde det, har inga minnen av rakhyvlar osv. Hon sminkade sig väldigt sällan och brydde sig generellt väldigt lite om sitt utseende (vad jag märkte i alla fall). Jag rakar ben, armhålor osv ibland och ibland inte. Beroende på om jag orkar, eller har lust. Ibland gör jag det för att det är en behaglig duschritual där hela kroppen gås igenom, men ibland kan det gå flera månader utan att jag rör en rakhyvel.
Är övertygad om att min skapligt avslappnade inställning till rakning beror på min mamma, och är tacksam för det. Nu för tiden kan jag låta bli som ett politiskt ställningstagande, men hade exakt samma inställning på högstadiet och gymnasiet när jag inte hade någon direkt feministisk kunskap.

Jag växte upp med en mamma som inte rakade sig (eller jo under armarna då). Men jag upplevde det som att man då bara skulle raka bikinilinjen. (Jag är född -82). Sen hade jag en kvinna som partner till jag blev 24 år och vi använde inte internet förutom när vi betalade räkningar. DÖM MIN FÖRVÅNING och chock när jag skaffade internet och började ligga lite och typ.. inget hår nånstans? Jag som kände mig helt fräsh och fin för jag rakade bikinilinjen.

Tiderna förändras till det sämre eller så var jag bara lyckligt naiv och ovetandes.

Jag var i alla fall oerhört stolt när jag fick hår på snippan, för jag kände mig vuxen! Som en kvinna! Tänkte aldrig ens tanken på att jag skulle ta bort det.

Jag började raka mig under armarna när jag var 13 år (ungefär i samband med att jag fick hår under armarna) och benen samtidigt, började raka mig mellan benen när jag var 15 år. Idag kan jag tycka att det var helt galet, men då var det helt ”normalt”.
Jag rakar mig fortfarande och kommer nog fortsätta då jag tycker att det är najs. Sen kanske jag inte hade tyckt det om det inte vore för att samhället påverkat mig (troligtvis inte) men för mig är det något som jag känner mig fräsch med.

Hade dock velat känna mig okej med att vara orakad, då jag gärna hade velat göra ett statement, men jag får göra det på andra sätt helt enkelt. Stå upp för mig själv och alla mina medsystrar.

Har detta år slutat raka mig (är snart 30). Var en jävla terapi för mig att först sluta raka mig under armarna, tvinga mig att låta det växa ut. För jag kände mig äcklig, smutsig. Ja allt man fått höra man är om man inte rakar sig. Sen började jag trivas med det, nu kan jag inte längre raka mig där 😀 Sen var det benen som var ännu svårare att överkomma. Men sån befrielse när jag väl slutat och efter en tid började trivas i det.

Inte nog med att vi får höra att vi är ohygieniska, äckliga och fula. Varför nu kvinnor skulle vara det när inte männen är det med sin behåring?! Fick nu höra att orakade kvinnor bör gömma sig under en burka om vi inte rakar oss. Man slutar aldrig förundras över vilka märkliga kommentarer som kommer utav att en kvinna bara är, som hon är. All sån skit som kommer ur mäns och en del kvinnors munnar peppar mig bara på att ge fan i att raka mig. Varför behaga såna äckliga typer ändå? Nu är jag gravid, och det känns ännu viktigare nu att bara vara, och tycka om min kropp som den är. och mitt barn ska få se att. Ja kvinnor har hår på kroppen. Inget konstigt med det, utan något helt naturligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *