Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Vem är jag om jag inte är knullbar?

”Vem attraheras av en använd kvinnokropp?” Skriver Apan Satt i Granen om på Kvinnohats instagram och jag tänker lite på att vara just åtråvärd (knullbar) som kvinna. Och hur det känns att inte räknas längre. Vem är jag om jag inte iakttas genom den manliga blicken? Att fostras till kvinna är att fostras till att […]

”Vem attraheras av en använd kvinnokropp?” Skriver Apan Satt i Granen om på Kvinnohats instagram och jag tänker lite på att vara just åtråvärd (knullbar) som kvinna. Och hur det känns att inte räknas längre. Vem är jag om jag inte iakttas genom den manliga blicken?

Att fostras till kvinna är att fostras till att behaga och bejaka. Vi lär oss att vårt värde ligger i vår knullbarhet så vem är vi när detta falnar? Jag konstaterar krasst att jag inte är med i matchen längre, det är inte mig männen åtrår, det är inte mig de flirtar med på krogen – de ser mig inte ens, jag är osynlig.

IMG_4111.JPG

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

43 svar på ”Vem är jag om jag inte är knullbar?”

Fast varför vill vi ha deras uppmärksamhet? De är ju äckliga as iallafall.
Det kanske är lätt för mig att säga nu dock som är i ett stadigt förhållande och får min dos uppmärksamhet i form av ”knullblickar” av gubbar på t-banan fortfarande, Kanske när jag är singel kommer jag göra vadsomhelst för dessa as uppmärksamhet igen..

Jag kan känna en enorm lättnad över att inte längre vara i en ålder då jag allmänt betraktas som knullbar. Att kunna röra mig fritt på stan utan mäns granskande blickar är för mig bara befriande. Det har gjort det lättare för mig att släppa de sista resterna av behovet att göra mig snygg och behaga. Jag kan andas ut och finnas bara för min egen skull 😉

Men varför vill man inte vara snygg för andra? Jag älskar att göra mig fin både för andra och mig själv. Nu är jag f-ledig men duschar, sminkar mig och har snygga kläder varje dag- även om jag inte ska träffa ngn annan än min bebis. Hatar att känna mig ful, men jag ser det inte som ett problem.

Men jag vill inte bli bedömd baserat på mitt utseende. Jag gör ett precis lika bra jobb och är en precis lika bra mamma och kompis oavsett om jag är ful eller snygg enligt samhällets normer.

Jag vill klä mig i kläder JAG tycker är fina för MIN skull. Inte för att vara liggbar!

Men jag gör mig snygg med de kläder jag gillar och den frisyren, sminket osv som jag gillar. Om du läste hela inlägget gör jag det även för min skull när jag är totalt ensam.

Varför skulle det vara fel att uppskattas för sitt utseende? Varför skulle jag vilja göra mig fulare än jag är? Som ett statement? Jag uppskattas antagligen för den jag är både genom mitt utseende OCH hur jag är och ser inget problem i det.

Som det redan skrivit. Man gör sig inte fulare genom att inte fixa ditten och datten. Jag har bra självkänsla och självförtroende så även fast jag kanske enligt en del normer och människor är ”ful” på en del sätt så är jag nöjd över mig själv. Att någon ”gör” sig ful handlar för mig om att en person är elak eller liknande. Då spelar det ingen roll hur fixad den personen är, den är ful i mina ögon ändå.

Jo om jag skulle totalt strunta i mitt utseende skulle jag se ut som en kasse skit. Varje morgon när jag ser mig i spegeln ser jag en trött och glåmig tvåbarnsmamma men hokus pokus fem minuter en kalaspingla. Om jag blir lyckligare, alla dar i veckan.

Jo, det är väl kul att göra sig fin, men att du säger att du ”ser ut som en kasse skit” om du inte fixar dig tyder väl på dålig självkänsla och att du vill ”göra dig fin” just för att inte se ”dålig” ut?

Dålig självkänsla för att jag inte är nån snygging så fort jag stiger upp efter en sömnlös natt? Nä snarare självinsikt

Nej, men dålig självkänska för att du inte kan se ut som du gör, utan måste fixa till dig för att som du sa, inte se ut ”som en påse skit”
Varför är det så viktigt att vara snygg?

Varför inte? Varför tittar jag på fin konst på museer, varför har jag fina möbler i mitt hem, varför vill jag att min man gör sig snygg för mig( och andra..) För att jag blir glad av vackra ting och vackra människor. Och där kom jag ut som ytlig, och ser inga problem med det. Jag älskar vackra människor, och jag ser dem inte som knullbara utan som vackra.

Sara, det jag pratar om är att jag får ett annat bemötande om jag ser snygg ut (once again, enligt samhällets normer) och det tycker inte jag är rimligt.

Jag känner också en press att sminka mig, klä mig på ett visst sätt för att det förväntas av mig.
På jobbet får jag ofta kommentarer för hur jag ser ut, vilket jag tycker är helt irrelevant. Man får gärna kommentera mitt arbete, men ge fan i hur jag ser ut! Jag är inte på jobbet som en prydnad! Det är en jävla skillnad att kolla på en tavla på ett museum och att vara med en människa!

Då tycker vi olika på den punkten. Att jag får kommentarer om mitt utseende ser jag inte som något helst problem, tvärtom. Eftersom jag både får uppskattning av hur jag ser ut OCH jag är.

Och varför är det så fult att tycka om skönhet och vackra människor och låta dem veta det? Skönhet för mig är inte bara en ung, smal vit kvinna. Jag kan häpnas över min 85åriga mormor om hur vacker hon är, eller en stilig karl med grått hår. Skönhet är något jag dras till och gärna omger mig med, oavsett om det är människor eller döda ting.

För mig är hela tanken att lägga tid och energi för att ”göra mig fin för mig själv” helt absurd. ”Mig själv” skiter verkligen fullständigt i hur jag ser ut.

Min ”mig själv” bryr sig verkligen om jag är fin. Och att jag får blickar från både män och kvinnor, det uppskattar jag. På samma sätt som folk uppskattar min humor, snällhet och kompetens inom mitt yrke.

Orka vilja vara snygg…snygg är ändå en helt värdelös egenskap som inte avgör vem du är. Jag känner mig varken snygg eller ful. Jag känner mig som jag, och mår så sjukt gött av det.

Det sista jag vill ha är äckliga mäns uppmärksamhet som fantiserar om ens kropp. män i min ålder vill ju ändå ha sex med barn mellan 10 till 15 år det har vi ju fått bevis på. *huuua*

Aja…om vi ska snacka objektifiering så finns det vackra och snygga människor, ja.
Men man behöver inte bete sig som ett äckligt svin bara för att konstatera att människor har fina drag. jag kan lätt uppskatta människors utseende utan att behöva dra det till sex. De är vackra. Punkt.

Att fixa till sig tar tid och energi. Det kan finnas andra saker som känns mera givande att ägna sig åt. Jag sminkar mig ytterst sällan och känner mig inte ful för den sakens skull. Vissa arbetar med smutsiga jobb och då är det inte så meningsfullt att ta på sig snygga kläder då de fort blir skitiga och slitna.

Jag tycker om att känna mig snygg, men min uppfattning om snygg är nog annorlunda än andras. Jag känner mig finast i kort hår, osminkad, svarta jeans och skjorta, sneakers, allt bekvämt och inget avslöjande. Jag känner mig utklädd och tillgjord i högklackat, tajta kläder och smink. Även om vissa kanske tycker att min vardagsstil är slarvig och ful så är det den jag trivs med och skulle inte klä mig annorlunda för att vara fin inför andra.

Ja LOL och ändå inte.. det är alltså så bebisen ska lära sig vad som ska till för att duga, redan från början.

är det här snacket om att vi duger som vi är bara snack? För att duga måste man se ut på ett visst sätt? Det är också konstigt att säga att jag sminkar mig osv för andra män, och samtidigt för sin egen skull. Om jag bara vill behaga mig själv tycker jag att jag är ok utan smink osv. Men kanske jag inte vet mitt eget bästa. Haha!!! Vad är snyggt? Sitter i betraktarens öga. I normens öga . I männens öga . Och mitt? Går det lita på att jag ens vet det. Att det är skönt att bli äldre och kunna slappna av, i utseendehetsen är inte konstigt att så är. Enda Sanna rättvisan är att vi alla blir gamla- ingen slipper undan! Om man byggt allt på sitt utseende måste det bli en jobbig process, tänker jag.

”var dig själv! du duger som du är!” (men bara om du är en smal, vit, ung tjej med fint smink/hår, assymmetriska drag, och ej med ärr, acne eller andra huddefekter… oj vad liten friheten tedde sig helt plötsligt :P)

Jag tror också att de som byggt upp mycket på sitt utseende har jobbigare att bli gamla. Baserat på egna upplevelser så ingen absolut sanning förstås, men de som var populära och ”snygga” i skolan samtidigt som jag gick har smått panik vid det här laget medan ”nördarna” har blommat ut.

Jag kan tycka att det är trist att vi lägger så mycket tid, pengar och energi på att behaga och vara snygga, men varför inte, om det inte skadar nån? Det kan ju vara fint och respektfullt att göra sig vacker för sig själv och andra.

Man kan vända på det och tycka att fler män borde ägna mer energi åt att få omvärldens uppskattning (och mindre energi åt att kriga).

Apropå det här med separatistiska forum och grupper: Det är jätteskönt att ibland få vara med folk som man vet inte kommer haspla ur sig rasistiskt eller homofobt skitsnack, men att dela upp oss och klappa varandras ryggar och stryka medhårs, och hävda rätten till att få ha det så, är väl vad patriarkatet går ut på?

http://www.agaredal.se

Jag har bara varit ute några gånger förra året
Att man inte får någon uppmärksamhet/kontakt är väl konstigt
Jag trodde förut att man gick ut för att ha kontakt mer andra människor?
Jag tror det beror på svenska folkets asocialitet, än att man inte duger
Men lite senare, när folk (läs män) blivit lite alkoholpåverkade då funkar det visst att ta kontakt (och vara påfrestande/odräglig) mot sin omgivning

sry men bevisar inte ”nunnan” att detta är en icke diskussion? Män är äckliga och bryr sig bara om vad de kan komma undan med inför andra män, euhm?

På ett sätt är det skönt att inte vara ”knullbar”, oavsett om det har med ålder, utseende, stil, vikt eller vad det nu är, att göra för då får man vara ifred. Jag är inte jätteful, men inte jättesnygg och har inte haft problem med att hitta pojkvänner (även om jag har svårt för att få känslor för någon) men jag har aldrig blivit raggad på!

För mig har det varit både ledsamt (”är jag inte snygg nog eller?”) och befriande. Inga sliskiga karlar som kladdar på en när man är ute, asskönt!

Jag har en viss stil och attityd utåt (mest för att hålla folk borta!) samt att jag ofta sitter i stora killgäng om jag är ute (flera år sen nu…), så det är ingen som vågar komma fram, haha. Jag får däremot ofta blickar, killar som stirrar på en och verkar vilja komma fram men det är ingen som vågar. Det är egentligen skönt, men ändå blir man ju osäker på ens utseende, vilket är helt sjukt! Vem fan bryr sig om vad andra (okända) tycker!?

Har också tänkt lite så, det är bättre att se hyfsat OK ut än att vara ”supersnygg”, för då vet man inte om folk gillar en mest för ens utseende
Det är vetenskapligt bevisat att folk är mer positivt inställda till snygga, så om man vill bli sedd för den person man är så är det väl bara positivt att inte vara någon supermodell

P.S.
Att ingen vågar gå fram till dig beror väl på att du sitter i en grupp med män (antar du vet det själv)

Jo, precis. Sen är ju skönhet å andra sidan relativt. Det jag tycker är snyggt kan ju andra tycka är fult osv. Så att säga att man ÄR ful/snygg/halvdan betyder ju inte att det är så.

Ja, jag vet att män ogärna tar kontakt med tjejer som har manligt sällskap.
Men jag har varit ute med tjejer också och jag slipper fortfarande det där. Många gubbar som har kommit fram (mest för att ragga på min tjejpolare) har inte tyckt om mig. Jag har fått höra att jag ser elak ut eller som en bråkstake. Men det har mest med min utstrålning att göra tror jag, jag gillar inte folk och jag vill inte ha fulla gubbar som sitter och dreglar på småflickor vid mitt bord. Så jag har taggarna utåt hela tiden.

En av de enstaka gånger jag var ut (förra året) var jag ute själv för att testa, nästan ingen pratade med en (gjorde förvisso inte jag heller) jag gick bara runt lite i lokalerna och då gick det förbi en snubbe som frågade varför jag såg så bitter ut, fick förklara att ”Nä jag ser faktiskt ut så här, jag är neutral”

Jag antar faktiskt att man generellt sett skulle få mer uppmärksamhet om man blonderar sig och går runt och flinar

En sak jag läste häromdagen: ”Det är naturligt för män att inte attraheras av kvinnor som ser slitna ut, det ligger i männens natur att vilja föröka sig med någon som har en kropp som kan föda hans barn och på stenåldern kunde kvinnor ofta inte föda fler barn än max tre stycken, då var hennes kropp utsliten och mannen fick hitta en yngre kvinna att föröka sig med.”

Alltså.. vad ska man säga? På stenåldern. STENÅLDERN. Det är inte stenåldern längre. Har män inte utvecklats ett skit sedan dess? Nähä? Okej, det förklarar ju en del.

Med tanke på att många män är lyckligt gifta och har aktiva sexliv med kvinnor som pga ålder, vilja, barnafödande (!), amning (!), övervikt osv osv inte är ”knullbara” längre – så skulle jag säga att män utvecklats i takt med att kvinnor inte längre dör i förtid pga avsaknad av prevenentinmedel….?

Ja, mycket har förändrats sedan stenåldern, tack och lov.

Ett annat dumt argument: ”Killar har kvar jägarinstinkten, de gillar svårfångade tjejer”. Så om killar har kvar jägarinstinkten de hade för flera tusen år sedan, varför vill de inte då gå ut i skogen och döda ett djur? Gäller jägarinstinkten bara när det handlar om att ragga tjejer? På stenåldern var väl knappast tjejerna mer svårfångade med tanke på att medellivslängden var ca 30 år och förmodligen var instinkten att föröka sig mycket starkare då..

Vet du,har också tänkt på det. Men mer i termer av att det är så jäkla skönt att slippa de där blickarna och låta mig definiera mig själv. Eftersom snubbar inte kollar in mig på samma sätt längre behöver jag heller inte göra mig till. Sjukt skönt. Mvh snart 33

Jag har aldrig känt mig som en åtråvärd person (hos män/killar). Snarare kände jag mig länge hatad (oklart om det var så, antaglig bara delvis ogillad). Har dessutom aldrig orkat sminka mig, men jag har väl ganska bra färger så jag tror inte att folk generellt märker det. Vad det gäller kläder har jag inte kommit långt från jeans och collagetröja sen mellanstadiet. Jag har liksom alltid velat vara åtrådd, men ändå inte orkat göra det som krävts… vet inte varför men jag är glad för det idag (sluppit tafsande, oönskade närmande etc etc och dessutom är det svårt att sakna något man aldrig haft). Så småningom har jag väl träffat män som uppskattar den jag är, men de senaste åren har jag börjat bry mig mindre och mindre tack vara alla som hänger här! Jag förnekar inte att jag söker fortfarande söker intellektuell bekräftelse (och till viss del sexuell) hos vissa män, men jag jobbar på på att få bort dom idéerna 😉

Känns På nåt sätt betryggande att läsa kommentarerna av er som känner er befriade när ni inte längre ”räknas” (för att uttrycka sig fel men jag är trött och sjuk så missförstå mig rätt, tack). Det får mig att känna mer ro inför att åldras.
Dock har jag svårt att komma ifrån känslan att jag slösar bort min ungdoms knullbarhet genom att vara tjock.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *