• Vardagstrams

    Påminn mig igen om varför man skaffar barn

    Har ni nånsin varit med om att barnen satt igång brandsläckaren inomhus? Fast det inte brinner alltså? Det gjorde mina barn igår. Inne i vår hall-walk-in-garderob där alla ytterkläder befinner sig. Och om jag inte kände mig helt självmordsbenägen när jag såg kaoset så blev jag det när alla larm och brandvarnare satte igång. (Vi har både hemlarm och brandvarnare alltså). Även inne i vår gäststuga slash Oskars hemkontor och jävlar vad snabbt han kan springa när han tror att det gäller. 
     
    Vi fick öppna alla fönster och dörrar i hela huset för att få ut skiten och larmcentralen ringde och krävde lösenord som jag aldrig kommer ihåg men det ordnade sig och sen stod barnen och var superskamsna. (de fick inte skäll men en påminnelse om varför jag inte vill att de leker i garderoben) 
     
    Tänker på när man får frågan från barnlösa, varför man skaffat barn om de är så jävla jobbiga och jag vet inte. Det är ju 90% skit och trauma men det är sjukt nog ÄNDÅ VÄRT DET? Det går fan inte att förklara.
     
    Fast idag när den lilla gubben puttrar omkring härhemma och pratar med sin lilla röst och inte är superjobbig (än) och man bara vill krama hans lilla kropp så minns jag knappt det som hände igår. 
     
     
  • diskussion & debatt

    Bruna människor som servar vita

    En grej jag noterade på yasuragi, apropå servicepersonal som jag nämnde i inlägget tidigare, var att den personal man såg dvs de som masserade och de som stod i receptionen och de som gick runt på golvet (värdar?) var vita. Vita svenskar.
     
    Majoriteten alltså.
     
    Klart det fanns en thailändsk kille i teppanyakin och en thailändsk massös och det var nån grek som var hovmästare på ala carten också. Alltså vi greker har ju ett sjätte sinne när det gäller andra greker, gissar att ni som kommer från andra länder känner igen denna grej? Man liksom HÖR på deras uttal var de kommer ifrån. Jag kan känna igen en annan grek på mils avstånd typ. 
     
    Men iallafall… man går runt mycket på yasuragi, det är en del av deras zen-grej – att man ska promenera tyst och lungt och långa sträckor i tysta korridorer. Och när man går runt runt runt i tre dagar så hinner man kika in lite bakom kulisserna. Dörrar som öppnades till tvättstugan och in till köket och det var bara bruna människor där. Städerskor som smög omkring inkognito i korridorerna som också var bruna. Diskpojkar, varav den enda svarta människan vi såg under hela vistelsen var just en sådan: Han som plockar disk från borden. 
     
    Och då försvinner lite av magin man kände från början. Och man känner sig jävligt ful och löjlig i den där japanska yakutan. Och man känner sig smutsig. Och vit. 
  • diskussion & debatt

    Var går gränsen för tjänstefolksmentaliteten?

    Ja, Yasuragi var fan en dröm och jag hade ingen lust att åka därifrån i söndags. Att kunna samtala om sånt som intresserar oss i TIMMAR utan att avbrytas, att få äta utan att behöva serva andra, att få sova helt ostört och ändå vakna tidigt och vara pigg? 
     
    Jag skulle väl inte rekommendera yasuragi dock om ni undrar, för det är sjukt dyrt och jag vet inte om det egentligen är värt det. Finns andra span och hotell som kostar en bråkdel och ändå ger det man behöver, men just jag och Oskar har ju aldrig – alltså ALDRIG – åkt på en resa tillsammans och aldrig sen barnen kom, haft en helg tillsammans. Alltså inte en enda gång på snart elva år. Och antal gånger vi haft barnvakt kan räknas på ena handen. Vi har liksom aldrig det mer än några timmar dagtid bland. (Tack Anja!)
     
    Vi åkte inte ens på nån bröllopsresa tillsammans. Faktiskt, det enda vi åkt på innan vi fick barn var rockbåten 2006. Finlandsfärja 24 timmar. Det var skitkul! Men också enda gången. Herregud va sjukt egentligen!
     
     
    Så då tänker jag iallafall att det är helt ok faktiskt att unna sig detta, denna helg, äntligen. 
     
    Men apropå serva förresten, så kände jag jättemycket aversion till att bli just det. Inte bara för att jag har den personligheten där jag avskyr att vara till besvär på nåt sätt, så pass att om vi hade nåt äktenskapligt problem så vore det just detta: jag vill aldrig be om hjälp, jag pratar aldrig om mina problem och jag vill aldrig att nån annan gör nåt för mig som jag kan göra själv typ. Det tycker Oskar är jävligt frustrerande och jag kan också tycka det, men det bottnar väl i nån slags dålig självkänsla där jag tror att jag inte är värdefull nog. INTE VET JAG. Skitsamma. Det innebär dock att jag inte belastar andra så mycket, vilket är bra I guess? 
     
    Men apropå serva då. Att bli servad. Att bli uppassad på.
     
    Jag vet inte riktigt var gränsen går längre, vad som är ok, vad som borde kännas ok. Att hotellpersonal städar efter mig (obs jag städar upp och bäddar innan jag går men vet ju att de ändå kommer byta lakan osv) eller att de serverar mat och att de gör detta leendes och att de alltid alltid är ickevita, det skaver som fan.
     
    Ska vi snacka tjänstefolksamhälle så känns detta också som en relevant vinkel.
     
    Eller alla behandlingar då, där nån annan stackare ska knåda ens kropp eller fötter.
     
    Är det ok?
     
    Jag frågar inte er nu, det är enbart mina egna funderingar kring vad som känns ok för mig, vad som moraliskt är ok.  Eller…. ok då, ja, vad tänker ni? Jag vill gärna höra från er som är kritiska mot städhjälp för jag har svårt att förstå skillnaden mellan det och det här. 
     
     
  • Vardagstrams

    Alla älskar en tjockis som bättrat sig

    Såg Amir Akrouti bröla nåt på sina sociala medier, nåt om att “tjockisar” borde ut och springa istället för att störa sig på honom typ. Vet inte var detta föranledde men det är ju inte första gången han gör så. Oftast efter att han själv gått ner i vikt, han gör ju det i perioder. Han är ju själv en “tjockis” som med regelbundenhet bantar för att sen öka igen. Om och om och om igen. År efter år efter år. 
     
    Klart han hatar tjocka. Det gör de flesta som är tjocka som lever i ett samhälle där tjocka hatas. Internaliserat tjockhat kallas det. Och det är det Amir lider av. 
     
    Fan, det finns inget värre än nysmala tjocka som ska upplysa alla andra tjocka om hur de bäst ska göra. Som liksom klättrar upp på den höga hästen för att ÄNTLIGEN positionera sig bland eliten (de smala) och kunna se ner på det de hatade mest hos sig själva. Äntligen känna sig bättre.
     
    Det här är inget ovanligt bland de med övervikt. Det tog mig flera år att sluta hata tjocka även efter att jag själv blivit tjock och jag kämpar fortfarande med min blick och mina föreställningar kring övervikt och överviktiga. Det är skitsvårt.  
     
    Egentligen vill man mest ge Amir en kram och berätta att han duger som tjock också. Att de som får honom att känna annorlunda egentligen är de han ska kasta skiten på. Att han inte behöver bli smal eller banta för att vara värdefull.
     
    Och allt snack om hälsa och kost är liksom bara tomma ord när man gör som han gör. Det handlar inte om hälsa alls. Hade han brytt sig om den så hade han inte utsatt sin kropp för jojobantning, han hade inte ätit bantningspiller som han gjorde tidigare, han hade inte tagit till extrema metoder eller späkt sig. Visst kan det finnas ett värde i, för vissa som är överviktiga, att tappa några kilon för hälsans skull men inte på vilket sätt som helst. 
     
    Såg en sån bra analys kring just internaliserat tjockhat och tjocka som går ner i vikt och vill dela den med er. (Jag har frågat om jag får lägga upp)
     
     
    Jag har faktiskt en spaning kring det här med fd tjocka personer som har gått ner i vikt och som sen ägnar sig åt att pyssla med fatshaming sen tidigare, och det är att jag genuint tror att många fd tjocka som gör det fortfarande har ett extremt behov av att hävda sig inför smala och visa att man minsann är den ”duktiga tjockisen” som tog sig i kragen.

    Det är så himla svårt att förklara för någon som aldrig har gått igenom en större viktresa själv, men om man väl lyckas med att gå ner i vikt när man under större delen av sitt liv har varit tjock så känns det nästan som att man bara ”lajvar” att vara smal på nåt vis? Som om man socialt helt plötsligt har blivit inbjuden i nån slags hemlig klubb som man tidigare inte fått ta del av och nu måste lära sig spelreglerna för, och jag tror att mänga gånger så härstammar den här typen av beteende från just det, för att man suktar efter den där bekräftelsen av smala och samhället i stort som man aldrig fick som överviktig.

     
    Ps. Säger alltså inte att Amir är tjock JUST NU, bara så ni fattar hur jag menar. 
  • Vardagstrams

    Tjocka har bättre koll på bantning än vad smala har

    När jag skriver att man måste svälta och utsätta sig för mycket obehag om man vill gå ner i vikt så kommer det alltid en eller två och ropar om hur lätt det var för dem och att de aldrig behövde gå hungriga och att ”alla kan om de vill för kunde jag så kan du” och jag ba nä asså lyssna på vad det är ni säger?!

    Så här va: Om du tycker det är lätt och kul att banta och om du aldrig behöver vara hungrig under denna process så förstår jag att du klarar av att gå ner i vikt. Det hade jag också klarat av om det var så enkelt. Det hade vem som helst liksom.

    Men nu funkade det inte så. Jag har bantat med flera olika metoder (alla som alltid rekommenderas) och nej, jag var hungrig precis hela tiden. 

    Att det är så svårt att gå ner i vikt är för att man är tvungen att gå emot sina instinkter, sitt fysiologiska behov samt ignorera kroppens signaler. Under en väldigt lång tid. Hungern blir liksom det minsta problemet för hela kroppen och hjärnan skriker och slår bakut. Varje gång du äter så triggas mekanismer som gör dig hungrigare, väcker ditt sug, lagrar insulin och motverkar viktnedgångsprocessen.

    Fan det här är grundläggande biologi, står det inte med i bantingsbiblarna?

    Och då har jag inte ens nämnt kroppens andra funktioner metabolism och de faktorer som ytterligare motverkar viktnedgång. En kropp som tror att den befinner sig i svält kommer sätta in försvaret. Och en kropp som har gått ner mycket i vikt kommer sträva efter den ursprungliga, dvs sänka ämnesomsättningen mer för att lagra på det som tidigare förlorats. Detta är också anledningen till att nästan alla som bantat också går upp igen. Man jobbar i motvind. 

    Överviktiga är inte dummare än nån annan. Vi är inte latare eller okunnigare eller bekvämare än smala, det är inte därför vi är tjocka och det är inte därför vi misslyckas med viktnedgång men gång på gång så visar folk i sådana här diskussioner sitt illa dolda förakt och sina fördomar för tjocka när de fortsätter tjata ner oss med diettips. ”har ni provat det här?”, ”om man gör si och så…”

    HERREGUD VI VET. Vi har bättre koll på det där än random smal person som aldrig behövt ta ställning till sin kropp eller vikt på samma sätt. Sluta behandla oss som dumma barn som inte vet vad som är bäst för oss. 

  • diskussion & debatt

    Ska du banta kan du flytta ut i skogen under tiden så vi andra slipper utsättas för skiten

    Såg att nån smal vältränad gör reklam för Viktväktarna, dvs bantning, tillsammans med sin tonårsdotter. Det känns ju inte så jävla bra eller vettigt men folk som gillar bantning brukar generellt sakna grundläggande IQ (min analys) och inte helt sällan
    föra över sin skeva kroppsbild och hets på barnen de lever ihop med. 
     
    Jag får nästan ont i magen när jag tänker på det. När jag tänker på alla barn som växer upp i hem där mamma eller pappa bantar, detoxar, “tar tag i sin vikt” eller nystartar var och varannan månad.
     
    Där det petas i maten och pratas kost och clean eating regelbundet. Där man har vågen på bästa plats i badrummet och minst en gång om dagen står och granskar sig själv i den där helkroppsspegeln som är så välanvänd. Barn växer ju upp så.
     
    Det är så jävla förjävligt men också så jävla normaliserat att jag sällan träffat nån som reflekterat över detta, allra minst de som själv ägnar sig åt det. (Jag dömer dem i tystnad) 
     
    Och ang Viktväktarna så skulle jag kunna skriva spaltmeter om det omoraliska i att prångla ut bantning på sina följare men ni vet ju vad jag tycker. Och jag fattar ju att man gör det. Man får nämligen ganska rejält betalt och kan man dessutom intala sig
    själv att det inte handlar om vikt utan om “välmående och äta rätt” så blir det ju ännu lättare. 
     
    Nej fy fan alltså. Banta ihjäl dig men kan du typ flytta ut i skogen under tiden? Och låt fan bli att dra in barnen. 
     
    Och varför bantar vältränade kändisen? Jo som hen själv skriver: för mig har det alltid varit tungt att sitta och läsa läxor och plugga med barnen. Jag har inte riktigt haft orken.” Stackars. Jobbigt.

    (null)

    Var tvungen att titta på bilder på mat nu. Här får ni lite annan inspo än VV. 
  • Vardagstrams

    Nej tjocka kommer inte ramla ihop och dö närsomhelst och nej du kommer ej få cancer för att du äter rött kött

    Jag vill att vi pratar lite om samband (korrelation) och orsakssamband (kausalitet). Det är nämligen relevant när man pratar om forskning och sånt. T.ex så finns det ett samband (korrelation) mellan rött kött och tarmcancer dvs att de som drabbas av tarmcancer i större utsträckning också äter kött. Detta kan man ju tolka som att rött kött orsakar cancer i tarmarna men riktigt så enkelt är det ju inte. 
     
    Samma grej med att det finns ett samband (korrelation) mellan massor av sk livsstilssjukdomar som diabetes eller hjärtproblem eller liknande och övervikt. Och det kan man då – som många av er felaktigt gör – som att övervikt orsakar eller innebär en risk för just dessa sjukdomar. På samma sätt som många tror att rött kött innebär en högre risk för cancer.
     
    I själva verket är det så att när man pratar om rött kött så räknas även processerat kött dvs charkvaror fulla av nitrit och andra tillsatser in och det förändrar ju premissen något. Allt rött kött är alltså inte samma. Och det är en jävla skillnad på bacon och biff. Hanteringen av köttet spelar in, köttindustrin och fodret och medicinerna vi ger djuren också. (ingen forskning har gjorts på enbart vilt och cancer)  Man har även funnit att tillagningen av rött kött kan ha en avgörande faktor (hårdstekning har kopplats till just tarmcancer).
     
     
    Så vad har det med tjockisar att göra?
     
    Jo det finns ett samband mellan att vara tjock och till exempel ha den sortens livsstil som orsakar diabetes. Många tjocka rör på sig för lite och äter för mycket socker och snabba kolhydrater exempelvis. Sånt som till exempel bidrar till att man får diabetes typ 2.
     
    Och detta, behöver jag tyvärr förklara, betyder alltså vare sig att alla tjocka äter sämre eller rör på sig mindre än smala. (eller att smala äter bra och rör på sig eller inte drabbas av livsstilssjukdomar) Men en större andel tjocka gör det och därför har man kopplat ihop det med de sjukdomar som livsstilen medför. Precis som man kopplat ihop det röda köttet med cancern trots att de inte alls har med saken att göra. 
     
     
    Sen kan det såklart vara så att övervikt eller rött kött har en negativ inverkan på kroppens immunförsvar på olika sätt (t.ex genom inflamationer som öppnar upp kroppen för annat som skadar) och därför gör personen mer mottaglig, det vet jag inte mycket om, men en sak vet jag säkert och det är att “ökad risk” inte innebär att det kommer att ske eller att det är vanligt eller troligt.
     
    Så varje gång ni känner att ni måste upplysa tjocka om att deras kroppar ökar risken för diabetes så kanske ni ska fundera lite på den biten, på att den risken är jävligt liten och att en tjock person som äter bra och rör på sig är ganska säker på den fronten.
     
    “En ökad risk” betyder liksom inte att det är oundvikligt eller att risken ens är stor. Oavsett om du är tjock eller äter chark och rött kött. 
     
     
    Ur “Kroppspanik”. (Bra bok om man vill förstå mer om detta!) 
     
    Sen kan man fråga sig vad tjocka ska göra med den informationen. Eller jo jag vet ju att smala tycker att tjocka ska börja banta med alla risker DET innebär (Har de ens funderat på de riskerna? T.ex försämrad ämnesomsättning, gallsten, ökad stressnivå i kroppen, benskörhet, ätstörningar) men det tycker inte jag är rimligt. (Fast det gör ju smala för de är ju inte intresserade av tjockas hälsa egentligen. Smal till varje pris är deras devis.) 
     

     

     
    Lite intressanta samband. 
  • Vardagstrams

    Hur orkar man med så många barn?

    Snälla snälla snälla snälla snälla gud vad jag håller alla tummar och tår för att vi, i alla sjukdomars apokalypsmånad Februari, ska hålla oss friska och krya och glada och funktionella tills helgen kommer och passerat. Jag vågar knappt skriva om det, knappt andas ens, av rädsla att jinxa. Tar i trä, grabbar tag i hela ekbordet jag sitter vid just nu. 
     
    Ja ni vet ju kanske? På fredag så dumpar vi barnen hos grannen för att få en hel helg tillsammans på yasuragi. Första helgen vi är barnfria sen vi fick barn. Alltså nästan elva år. ELVA ÅR. Jag känner mig som en jävla hjälte som klarat att stå pall i föräldraskapets jävla tyranni så pass länge utan att mörda nån. 
     
    Vi hade en sån jävla skitdag igår, bråk halva dagen som kulminerade i att mamma blev trött och ledsen och gick och la sig och två barn som var besvikna och ledsna över att kvällens planer blev inställda. Efteråt, när alla sov så ältade jag igenom allt och konstaterade att jag inte bara var usel utan att jag skulle fostra framtida seriemördare. 
     
    I helgen som var körde vi för övrigt gentjänst och tog grannens tre ungar. Så de plus våra plus grannungen blev hela sju ungar under taket som skulle utfodras och hållas vid liv i nästan tre dagar. Det går ju, och det går bra (!) men man får avsäga sig all form av egentid. Haha shit, tänk om man skulle ha så många egna barn? Hur gör man då? Där kan vi snacka hjältar. Speciellt de som aldrig heller fått åka iväg på tu man hand nån gång. 
     
    Men åh hoppas att allt går vägen. Jag längtar så mycket efter att få åka bort. 
     
     
  • Vardagstrams

    Om man är tjock och inte bantar så äter man dåligt

    Detta att så många granskar tjockas matvanor med en annan (mer dömande) blick än de till exempel förhåller sig till smalas kost gör mig fullkomligt matt. Det är ju egentligen ett ganska sjukligt beteende, inte bara obehagligt, utan sjukt. Det bottnar ju främst i en ganska usel människosyn men också i hat mot tjocka.
     
    Denna kombination skapar otroligt starka känslor av ilska och provokation och den som drabbas blir nästintill manisk att bevisa för alla hen kan att den tjocka i sammanhanget får skylla sig själv. Just det där sistnämnda: Skylla sig själv. Skylla sig själv för att hen får sämre lön och sämre sjukvård. Skylla sig själv för att hen får hat och kommentarer. 
     
    Och allt ska granskas, maten hen äter, eventuellt godis eller bullar hen äter och hur ofta, gärna med spekulationer om att hen egentligen vräker i sig mängder av detta när ingen ser. En kul grej, och jag tror flera av er har samma erfarenhet, är att jag har flera smala bekanta som äter skit. Helfabrikat. Strips varje dag. Lever på mackor typ. Äter chips till lunch flera gånger i veckan. Men ingen bryr sig. Ingen granskar deras kost. 
     
    Men när jag äter, vanlig bra näringsrik mat med mycket grönsaker och långsamma kolhydratskällor, så ska allt från portionerna mätas till detaljerna granskas. “MMmmmmmm tog hon inte lite väl mycket gräddsås nu va va va?” (Ja det finns gott om människor som fortfarande tror att grädde och fett är farligt trots att denna forskning motbevisats) “Kött är inte nyttigt!!!!!” (kött är inte onyttigt era dumma jävlar).
     
    Grejen är att om man är tjock och INTE bantar dvs äter små fettfria barnportioner, då äter man dåligt. För att i vårt ätstörda samhälle så tror man att nyttig mat är mat som ger en låg vikt. Vad maten innehåller är mindre viktigt.
     
    (null)

     
  • feminism & genus

    Vem kan ta en fet kvinna på allvar?

    Calle Schulman är ändå en ganska intressant människa på så sätt att han ofta skriver sig varm om vikten att inte mobbas och vara taskig och om allt det där som egentligen är VIKTIGT (typ relationer och lycka och att må bra osv) och så får han lite klappar på axeln för att han är så fin och bra människa.
     
    Sen letar han fram en bild på typ mig som han tycker är osmickrande och lägger sen upp den som en motpol till nån annans bild, typ Carolina Gynning där hon visar sin vältränade kropp. Kanske skriver han att “den här människan (tjocka lady dahmer) är emot träning” (vilket såklart inte är sant men det är kanske för svårt för Calle att förstå en text som handlar om retuschering och hets förklädd till pepp) och myser ordentligt för HA nu fick hon! Nu fick Lady Dahmer minsann, alla ser att hon är tjock och äcklig och att hon bara är avunsjuk på Carolina. Typ. Det krävs ingen examen för att förstå syftet med Calles bildval eller texter. 
     
     
     
     
    Det är ju inte första gången Calle uttrycker sig hånfullt om mitt utseende. Vet inte om ni minns när han la ut videoklipp där han hånade min kroppsbehåring och piercingar? Ja sån är han ju. Han hatar kvinnor, framförallt kvinnor som inte viker undan, som inte är mähän. Kvinnor som argumenterar emot eller kritiserar honom eller sånt han gillar. Oavsett vilken ton detta sker i. 
     
    Han är ju inte unik heller. Inte heller det han gör med min bild. Jag kan inte räkna antal gånger som människor använt sig av mitt utseende eller vikt för att ogiltigförklara mina åsikter eller texter. Det är talande, både för hur man behandlar kvinnor (för sällan gör man samma sak som män, typ kolla vad ful han är vem bryr sig vad han säger om xxx) men också för hur tjocka blir bemötta. Det spelar ingen roll vad det handlar om, men nästan varje gång jag skrivit nåt som uppmärksammats så slutar det med att min vikt, min kropp, min kost, min eventuella livsstil ska granskas och sågas. Det är egentligen helt sjukt hur människor beter sig, men är man tjock så provocerar det mer än nåt annat.