• Vardagstrams

    Vad gör vi om vi dör?

    Det är helg igen och jag ställde precis in mina planer på egentid och grogg inne i stan tillsammans med två gamla vänner från förr. Eller ok en vän från förr och så bästisen Intezar. Vi tänkte hänga i vår lägenhet där och äta gott och snacka gamla minnen typ.
     
    Men så behövde en vän avlastning med sina tre ungar och nog för att jag är en sadist emellanåt men jag kunde inte riktigt lämna Oskar ensam med sex barn. Vi får ha myshelg med spel och pizza istället. Knepet vi tar till för att minska antal friktion när det är mycket hemma. Spel och pizza. Världens bästa mutor! 
     
    Och så får man känna på lite hur livet skulle se ut om nån dog och vi var tvungen att ta hand om tre barn till. Vi har pratat om just det med denna familj, att de ska ta våra barn om nåt händer och att vi tar deras. Förlåt för morbid samtalsämne men det är sånt som jag är livrädd för: att dö ifrån barnen och så att de ska splittas eller hamna i fosterhem. Ja vi har ju familj men Oskars föräldrar som är de enda andra som har exakt samma barnsyn som oss är ju för gamla och just denna familj vars barn vi har i helgen är ju de som känner barnen bäst. Det känns tryggt att veta att de har ett hem om nåt händer liksom. 
     
    Har ni tänkt på sånt eller undviker ni ämnet helt? Oskar var nojjig som fan tidigare men nu håller vi på att skriva testamente och allt sånt som behövs. 
     
     
  • Vardagstrams

    KonMari’a ditt flöde på sociala medier!

    Apropå influensers som fyller våra flöden och huvuden med ren jävla skit…. (Förresten, dagens avsnitt av Postpatriarkatet handlar faktiskt om just detta) Hur många av er följer människor som får er att må dåligt eller som ger er en skev (idyllisk, romantiserad eller allmänt falsk) bild av verkligheten? 
     
    Jag tänker lite osökt på Marie Kondo, ni vet hon ordning- och reda-fenomenet som lär oss att rensa ut allt som inte “sparks joy”, skänker glädje med andra ord, och då tänker jag alltså på om man kan applicera detta på sina sociala medieflöden också? Typ instagram och facebook. 
     
    Att man liksom går igenom konto för konto och analyserar huruvida denna person eller detta företag faktiskt skänker glädje eller kunskap eller andra konstruktiva aspekter. Does this person/this account spark joy? Om inte, nehej tack och hej då och så avföljer man. Jag gör detta själv med jämna mellanrum. Det, liksom att ha slutat titta på vanlig TV med reklam, har gjort otroligt mycket för mitt välmående och min självbild. 
     
    Sen kan man ju ta det ännu ett steg längre och gå igenom alla appar. Does this spark joy? Nehej, twitter fick mig bara arg så då raderar vi den appen… osv. 
     
    Det måste ju ändå ses som nåt slags modernt självskadebeteende att följa influensers som pratar dieter, träning, detox samt lägger upp bilder på sina smala retuscherade kroppar. Det är ju fan inte hälsosamt iallafall. 
     

     
    Do I spark joy?
  • diskussion & debatt

    Ta inga hälsoråd från människor med ätstörningar

    Häromdagen la Carolina Gynning upp en retuscherad bild på sin kropp och magrutor. Hennes syfte var att “peppa andra kvinnor” att sluta äta socker.
     
     
     
    Hon hade gjort det och var “jättenöjd med resultatet”. Som då illustrerades med denna bild på kroppen. Oklart vad resultatet var men bilder talar också ett tydligt språk och budskapet som förs ut är återigen den smala kroppens som den hälsosamma och lättillgängliga för alla som anstränger sig lite. 
     
    Jag lyfte detta på min instagram och fick många DM från kvinnor som inte alls kunde förstå vad jag var upprörd över. Nån skrev att “man får inte en frisk kropp av övervikt och ohälsosam mat” (Som om det var det jag förespråkade när jag kritiserade Gynnings inlägg) och nån annan att det är bra att hon förespråkar sunt leverne för att äta kakor och socker är inte bra alls och nån tredje ba “hon försöker bara hjälpa”… ja ni hajjar.
     
    Och det jag tänker då, speciellt efter samtal med dessa kvinnor, är att Gynning och många andra influensers lyckas övertyga sina följare om att det som förespråkas är sundhet och hälsa, inte att de faktiskt säljer en ide byggd på falska grunder (Den retuscherade kroppen och diverse floskler om socker eller andra livsmedel som gift eller “clean”). En lögn helt enkelt. En ätstörning eller ett ätstört beteende förklädd i hälsointresse. Som när Bianca Ingrosso förespråkar fasta med juicer och säger sig må så bra av det. 
     
    Och de unga följarna sväljer detta helt okritiskt. Inte för att de är dumma eller lättlurade utan för att det influenserna gör är att rida vidare på den paradigm kring hälsa och smalhet som resten av samhället kört ner i alla våra halsar. Och för att de, vi, vill ha enkla lösningar på vår kroppsångest och oro kring ätandet.
     
    Och så kommer nån som de beundrar, nån som ser ut att ha allt och må så bra och vara så lycklig (trots att vi till och med egentligen vet att det är en illusion), in på en vit häst och ba “gör så här så kommer allt förändras”.
     
    Och det är så farligt.
     
    Det är så ansvarslöst.
     
    Jag blir fan förbannad!
     
    Jag såg en dokumentär igår som handlade om bland annat influenser och deras makt i sociala medier och hur man använder dem i reklam och marknadsföring och de konsekvenser som detta då medför. (“Fyre”, se den och tappa hakan!) Och översättningen, den svenska texten alltså, tolkade influenser som “påverkare”. Ett ord vi inte använder men jag gissar att den som översatte kanske inte är så familjär med begreppet.
     
    Men “Påverkare”. Det är ju det influenser betyder. Och det var så jävla on point som ungdomarna säger. För det är det som är grejen: Influensers jobb, det många av dem alltså tjänar otroligt mycket pengar på, är alltså att PÅVERKA sin publik på olika sätt. Till exempel till att köpa de ideer eller produkter som visas upp i flödet. Och det tycker jag är viktigt att komma ihåg när man pratar om våra svenska influencers också. 
     
     
    För att komma tillbaka till sockret så – TRIGGERVARNING NU men ja, nej, socker är inte bra för kroppen. Oavsett form. Jag ger inte mina egna barn en massa vardagssocker. Jag sockrar inte yoghurten eller gröten och låter dem inte äta fem bananer på raken och har inte sylt på mackorna och serverar inte juice. (Men ibland får de godis och ibland får de sylt eller en söt smoothie och idag så packade jag matsäck till N och det var varm choklad:)
     
    Men vet ni, OCH LYSSNA NU, det går alldeles utmärkt att – om man vill och orkar – äta sunt och hälsosamt och vara frisk även om man inte äter 100% nyttigt och bra hela tiden. Även om man äter godis eller bullar eller dricker läsk eller juice. Och man får fan inte sjukdomar och cancer av måttliga mänder socker. Det är inte farligt att äta sött. Jag skulle snarare säga att fixeringen vid sockerfritt i sig är det riskabla då det ofta stammar från ett osunt och otryggt sätt att se på kroppen och maten vi äter.
     
    Så sluta lyssna på Gynning och andra kändisar som försöker övertyga dig om nåt. Och ta inga hälsoråd från människor med uttalade ätstörningar. 
     
  • diskussion & debatt

    Problemet med att andra ska serva och vissa ska bli servade

    Ändå fantastiskt hur högern vrider och vänder på allt för att kunna behålla det klassamhälle de mår så gött av. Till exempel när man kritiserar tjänstefolksmentalitet hos överklassen, nej men då heter det att man skammar de arma pigorna som försöker göra karriär på sitt sätt (hallå alla vill inte ha högavlönade jobb ju!)
    Nej förlåt jag raljerar, men kritiken mot ”hushållsnära” tjänster som dyker upp med jämna mellanrum är ju riktad till köparen (dvs herrskapet) inte den som sliter sönder sin kropp för skitlön men aldrig själv skulle ha råd att köpa detsamma. Det fattar förhoppningsvis de flesta.
     
    Och sen är det inte svartvitt heller. Jag är förmodligen mer liberal än mina vänsterkamrater, generellt så bryr jag mig inte om nån köper hjälp emellanåt. Jag har också köpt städhjälp för övrigt, även om de tillfällena kan räknas på en hand, så det vore hyckleri att peka surt och dömande på andra som gör detsamma. Så det handlar inte om det så. Och jag drar inte alla köpare över en kam. Och jag är inte emot hushållsnära tjänster per se. Det är inte det som är problemet.
     
    Men vad är tjänstefolksmentalitet? Vad menar du egentligen Lady Dahmer?????
     
    Det handlar om människosynen och attityden hos en viss typ av människor som liksom är för fina eller viktiga (eller rika) för att göra det vardagliga själv. Som ofta är så uppe i det egna arslet att de tappat greppet om vad som är rimligt. Människor som inte bara köper en barnvakt vid nåt tillfälle eller som behöver hjälp för att inte gå under i vardagen utan de som tamejfan har folk till allt: tvätt, mat, nannys, städ…. lite som en betjänt eller hembiträde som till och med kammar deras hår och väljer deras kläder. Det. Ni vet vad jag menar.
     
    Så som vi hade det förr i tiden. Tjänare. Ofta anställda under sämre villkor och med lägre löner. 
     
    Samma personer som vill ha tjänare som passar upp är ofta samma personer som inte sällan kräver leenden och glada miner av annan servicepersonal och som inte helt sällan hotar med att kontakta chefen för att nån var snorkig eller sur när de skulle boka hotellrum. För kunden har alltid rätt och jag har minsann betalat. Ni vet. Sådana som är så “entitled”. Sådana som egentligen, fast de aldrig skulle erkänna det, tycker att vissa människor är bättre.
     
    Och om det inte vore nog så är det också de som ofta å ena sidan menar att ja men då får vi ändra villkoren och lönerna för det är ju statusen på yrket som är problemet, inte att just jaaaaag köper…. fast sen å andra sidan är det ändå samma jävlar som argumenterar för lägre löner inom denna arbetsgrupp för att “invandrare” eller “outbildade” ska ha en väg in på arbetsmarknaden (vilket gör att det är helt fruktlöst att prata om bättre villkor då de inte vill att det ska vara just det!)
     
    Det går hand i hand. 
     
    Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara problemet bättre för de som inte förstår hur jag menar men jag vill inte gå tillbaka till ett samhälle och tid vi kämpat för att reformera. Jag tror dessutom att den typen av samhälle skapar fler klyftor (eller vi har ju sett att det är så historiskt) och mer skillnader mellan folk och folk. Jag tror det ökar ojämställdheten. 
     
    Sen kan ju folk inbilla sig att dessa (ofta) kvinnor som servar andra ÄÄÄÄÄÄLSKAR sitt jobb (för det har de faktiskt sagt till mig när jag frågade och hallå min mamma har faktiskt startat ett städbolag och hon är stolt över det). Jag har för övrigt också jobbat som städerska – förlåt lokalvårdare eller tekniker eller vad det heter nuförtiden och nej jag vantrivdes inte och nej jag for inte illa på jobbet och ja klart man kan trivas på jobbet ändå! Men det handlar ju inte om det. Ni fattar.
     
    Och det är inte en slump att det är en specifik samhällsgrupp som jobbar med detta. Ledtråd: det är inte övre medelklassen. (Och nej kom inte släpandes med en anekdot om nån människa från medelklassen som städar) 
     
     
  • Vardagstrams

    Äntligen blir vi av med barnen!

    Saker som jag ser fram emot:
     
    1. Jag och Oskar ska, efter tio år som småbarnspäron ÄNTLIGEN för första gången få en hel helg tillsammans utan barn!? Det känns som science fiction men om allt går som det ska och ingen får våldsam kräksjuka så åker vi till Yasuragi tillsammans om två veckor. Vi ska äta teppanyaki och ala carte och prata oavbrutna och sova ut!? Vi har till och med tagit varsitt hotellrum för jävlar vad vi ska sova ostört! (Vi har ju faktiskt skilda sovrum hemma)
     
    Vi har haft barnvakt över en natt ett par tillfällen men dessa tillfällen kan räknas på ena handen. Helt sjukt ändå? Miljoners tack till Anja och hennes man som vi lyckats övertala till detta? också science fiction, hur sjuk är man inte om man tackar ja till tre extra barn när man har tre egna? Jaja vi får nog betala tillbaka gissar jag hehehehehe. 
     
    2. Hela familjen Blomberg ska till Gotland i sommar. Vi gjorde denna resa tillsammans för tio år sen exakt. Då bodde vi på Breda Blick och i år blir det samma ställe. Älskar Gotland. Ser fram emot detta så mycket. Vi har pratat om det sen vi var där sist men det har liksom inte blivit av. Men nu så! 
     
     
    Kolla så liten N är! 
     
    Andra drömresor är
     
    1. Att ta nattåget upp till ishotellet i vinter. Åka hundsläde och åka på norrskenssafari och sova minst en natt i ett sånt där kallt obehagligt isrum. Det kommer vara en mardröm (jag hatar kyla och snö) men fatta äventyret för barnen? Dock också nåt vi pratat om i flera år men aldrig blivit av. 
     
    2. Det där äventyrsbadet i Västerås. Barnen skulle älska det. Men detta verkar ju realistiskt så det blir nog av. 
     
    Vad har ni för svenska godbitar? Jag drömmer även om nån slags islandshästsafari med övernattning osv. Med barnen alltså. Tipsa gärna om roliga resmål inom sverige!
  • Vardagstrams

    På förekommen anledning

    När jag skriver att jag eller andra försummar barnen så är det med glimten i ögat. (De tidigare inlägg) Tror ni fattar att jag inte tycker att man försummar sina barn för att man har dem på förskola eller typ går till jobbet. 🙄

    Men vill bara påpeka det tydligt så ingen lättkränkt sate känner sig värdelös som förälder pga min usla humor. 

    Alla föräldrar eller nej förlåt mammor gör så gott de kan. Ingen mamma gör nåt medvetet för att skada eller vara dum mot sina barn. Ni vet ju var jag står här, jag har skrivit och poddat tillräckligt om detta vid det här laget (hoppas jag!) 
    (null)

    Halloj i stugan! 
  • diskussion & debatt

    Jag ”försummar” nog barnen mindre än gemene man

    Jag får ofta höra från främlingar på nätet att jag har så mycket tid att lägga på sociala medier och att jag försummar mina arma barn för att sitta och glo i mobilen eller “tjafsa med folk på nätet” (oklart vad detta betyder, jag är ganska dålig på att
    skriva och svara på kommentarer).
     
    Och visserligen så tycker jag också att jag stirrar för mycket i mobilen och att jag borde vara med barnen mer, men när jag skriver så så vill jag att ni ska vara medvetna om att jag antagligen har högre krav på föräldraskapet än gemene man. Iallafall
    mitt egna (ok jag dömer folk i tystnad, jag gör det). I min idealvärld så ska ju föräldrar vara mer närvarande och mindre frånvarande, inte bara mentalt utan fysiskt.
     
    Jag tänker att de som kritiserar mig för att jag försummar ungarna inte tycker att det hade varit något problem om jag hade dem på förskola och fritids 50 timmar i veckan istället. Att det inte handlar om tiden jag är borta från barnen
    utan om att det känns gött att få nedvärdera mig. Kolla LD är så kass morsa som sitter med mobilen/vid datorn hela tiden. Så jag skrattar mest åt det. Jag vet ju att jag är med mina barn förmodligen tredubbelt så mycket som andra som heltidsjobbar.
     
    (Obs! Detta är inget förhärligande av mig eller dömande av andra. Jag tycker det vore fint om föräldrar slapp jobba så mycket men vet ju att de måste och att det också är för barnens bästa (liksom tak över huvudet och mat i magen är en big deal) Men ni hajjar.)
     
    Och att “sitta och tjafsa på nätet” är mitt jobb! Ja det är faktiskt det. Sen kan man väl diskutera tills solen går ner huruvida det är ett riktigt jobb eller ej, men jag tjänar mina pengar på det här som jag gör. Ja jag tjänar faktiskt
    pengar på det. Jag är sk egenföretagare och jag bloggar, jag poddar och jag säljer prints (alltså de tre grejer jag får betalt för) och en del i alla dessa tre aktiviteter är att vara aktiv på sociala medier för att bygga upp en sk kundkrets. Det
    kräver viss tid. Och tid som jag alltså tar från mina barn.
     
    Som alla andra normala arbetande morsor.
     
    Skillnaden är att jag har sån tur att jag lyxigt nog kan göra detta hemifrån och inte på heltid och att jag alltså får tillbringa iallafall 7 av dygnets vakna timmar tillsammans med de stora barnen (och tretton timmar med den mindre). Det är ganska bra
    om man jämför med snittet på typ två timmar.
     
    Sen har de dessutom en pappa som inte ens behöver ta på sig byxorna på morgonen längre, som kan kliva upp, ta en lugn morgon (nja J skriker ju olika befallningar under denna tid) och sen lalla ut till sitt kontor i stugan på tomten och jobba sina timmar
    med x antal pauser för att hänga med barnen när de kommer hem. De har alltså inte bara en förälder hemma utan två. Som jobbar alltså dvs försummar barnen viss tid av dagen. (Fast Oskars jobb räknas ju mer eftersom att 1. han är man
    2. hans jobb är viktigare tydligen eftersom att dataspel räddar världen 3. tjänar mer.) 
     
    OK NATASHJA SLUTA TJATA NU. Ok jag ska. 
     
    Bjuder på en idolbild:
     
    (null)
     
  • Vardagstrams

    Jag vill inte att snoppen bekräftar mig

    Apropå komplimanger.  Vi är ju så präglade av en kultur som säger oss att vårt värde i stor del ligger i det yttre. Det spelar ingen roll hur jävla smarta,häftiga, schyssta, kloka, talangfulla osv vi är om vi inte också får bekräftat att vi är snygga att se på. Det är bara att titta på våra kändisar; atleter, idrottare, politiker, vetenskapspersoner och andra högutbildade kvinnor som gång på gång reducerar sig själva till sexobjekt. Varför liksom?
     
    Ofta känner vi oss ouppskattade om vi inte får höra hur fina vi är av mannen vi älskar men jag undrar lite över om vi överhuvudtaget (generellt) reflekterar över andra slags komplimanger….?
     
    Vad säger han annars då? Vilken slags bekräftelse utöver det ytliga får vi? Min man säger till exemepel ofta att jag är sexig, snygg, het osv men jag har bett honom att sluta. Jag blir liksom inte glad över det eftersom att det inte känns som att han uppskattar MIG då utan att det mer handlar om vad hans snopp tycker liksom. Att hans snopp står får inte mig att känna mig älskad. 
     
    Hur tänker ni? Vad för slags komplimanger vill ni ha av er partner?
  • diskussion & debatt

    Barnhatare kan flytta till skogen och självdö tycker jag

    Asså nåt av det värsta jag vet är folk som (nästan stolt) koketterar med att de minsann hatar barn. Ibland tänker jag att de är osympatiska och hatiska människor generellt och att de liksom passar på att få utlopp för sina stinkande personligheter genom att öppet hata på en av de få grupper man faktiskt får hata på.
     
    Men så här va.
     
    Barn är en del av vårt samhälle. Jo, de är faktiskt det trots att de är jobbiga, stökiga och låter mycket. Ungefär som en del förståndshandikappade som tjoar högt. Ni vet, de kan också, ibland, vara rätt så stökiga och låta en del. Och jag vet att en del tycker ungefär lika om muslimer, tonåringar eller pensionärer.  För att inte tala om hur mycket tjocka människor stör ordningen med sitt otyglade fett som väller fram. (själv tycker jag inget är så provocerande som bröliga män, men de verkar ju få uppta allt luftrum utan problem) 
     
    Men ni fattar vad jag är ute efter. Och dont get me started on barnfria miljöer. Herregud, nu måste jag kavla upp ärmarna. 
     
    Lyssna!
     
    En del av grejen med att vara en del av ett samhälle är att man faktiskt får TA del av det, på samma villkor som  alla andra. Gillar man inte detta faktum så kan man med fördel flytta ut i skogen. Där slipper man folk som låter, luktar eller på annat vis har mage att ta upp plats i det offentliga rummet.  
     
    Ok, vi kan enas om att alkoholrika miljöer kan behöva en åldersgräns och jag kan definitivt köpa argumentet med ”tysta miljöer”, men tysta miljöer innebär TYSTA miljöer. Inte barnfria. Med tyst innebär även att man inte kan sitta och gapflabba, prata i mobiltelefonen, prata högt, lyssna på musik i läckande hörlurar, sitta och hosta eller på annat sätt LÅTA, för hörrni… vuxna är ganska bra på att låta vi också.
     
    Men att barn stör? DEAL WITH IT eller gå hem. Vill du fika i lugn miljö så funkar soffan hemma hos kompisen. Givetvis så kan man inte låta ungen härja runt som en jävla dåre men barn låter och det måste de få göra. 
     
    En annan grej med att vara en del av ett samhälle innebär också att man behöver tränas och fasas in i de miljöer som finns omkring oss. Barn måste lära sig bli rumsrena, sitta stilla, ta hänsyn och röra sig bland folk. Man kan inte hålla sig till lekland eller parker tills ungen är sju bast för att sen tro att första besöker på en restaurang ska gå smärtfritt. HAHAHAHAHAHA på det liksom. 
     
    Shit det finns så himla mycket jag kan säga om det här. Om hur barnfamiljer och barn ofta bemöts med den här ”ni är i vägen, ni stör”-attityden precis hela tiden och att föräldern till det skrikande barnet GARANTERAT tycker att situationen är tio gånger jobbigare än vad du gör och att dina sura blickar inte hjälper ett jävla dugg.
     
    Jag vill berätta om alla situationer där omgivningen drar en massa insiktslösa slutsatser men egentligen har noll koll på vad som verkligen händer. Typ barn med dolda funktionshinder som beter sig ”illa”, eller tvååringen som strax lugnar sig om man ignorerar hen (men blir tio resor argare om man säger till) eller hur svårt det är att bara resa sig och ta ut en bråkig unge när man har en eller två till att ta hand om och inte kan lämna dem vind för våg och treåringar som river i grejer snabba som blixten medan man försöker städa upp efter sig men tvingas lämna allt för att någon får ett utbrott och SVETTEN som lackar varje gång man försöker hitta på nåt kul med ungarna för att man vet att det finns folk som bli störda. osv i all oändlighet. 
     
    Fan, ha lite jävla förståelse. 
     
    Sen skiter jag i om ett kafé portar ungar för jag kan gå tio meter till nästa, men det handlar inte om det. Det handlar om den generella attityden mot föräldrar och barn samt den bristande förståelsen hos många (barnlösa).
     
  • feminism & genus

    Barn behöver begränsas för att få större frihet

    Apropå komplimanger och barn. Ofta i diskussioner kring genus och då speciellt kläder så argumenteras det ofta från motståndarsidan att barn bara behöver bra förebilder och lära sig att de alltid är bra och fina och att kläder inte spelar nån roll egentligen för har man bara styrka och självkänsla så kommer det gå bra ändå.
     
    Och det låter ju lite väl idealistiskt men framförallt så lägger man ganska stort ansvar på barnen själva: de ska skaffa sig självkänsla att stå emot. Och kan de inte det så… ja då får de skylla sig själv.. eller?
     
    Jag blir ganska förvånad över att man har så höga tankar om barn förmåga att vara kritisk mot sin omgivning. Nej, man kan inte förvänta sig att en två- tre- fyraåring ska ha självkänsla och tillräckligt mycket erfarenhet, kunskap och kritiskt tänkande för att INTE bli påverkade av sin omgivning och sättet de bemöts på. De kanske kan lära sig hantera direkta attacker eller tydlig kritik, men hur lär man människor och då framförallt barn att värja sig mot andra människors förväntningar, tankar, tro och attityder? Sånt syns ju inte.
     
    Och hur värjer man sig mot socialiseringen om man saknar kunskap om den? Hur ska barn förväntas förstå processen? Hur ska barn förväntas förstå att normer och ideal bara är just normer och ideal? Hur ska de kunna värja sig mot sin egen kultur och tid? Mot sin fostran? Mot den uppmuntran de får?
     
    Att lära sitt barn att svara tillbaka och ignorera nån som säger “rosa är för flickor” är ju pissenkelt. Men det är ju inte det socialisering handlar om. Den är mycket mer subtil och gömmer sig inte bara i orden vi talar utan i kroppsspråk och förväntningar.
     
    Och sen kommer vi till det här med val och möjligheter vs. begränsningar. Är det ok att ”förbjuda” vissa kläder? Är det inte precis samma sak att ta bort klänningarna ur dotterns garderob som de könsstereotypa föräldrarna gör när de förvägrar sina barn normbrytande?
     
    Nej det tycker jag inte. För det handlar givetvis inte om att barn ska få välja fritt NU. Det handlar ju om att bädda för framtida val, inte låta små barn ta ansvar redan från början. Även här handlar det ju om brist på kunskap, erfarenhet och kritiskt tänkande. Barn ska inte belastas med det ansvaret. Oavsett vad det handlar om, kläder, vilken mat vi ska laga ikväll, vilken skola de ska gå i, (OM de ska gå i skolan) vilken tid de ska gå och lägga sig osv.
     
    Barn kan och ska inte ansvara för sådant de inte förstår konsekvenserna av. Det är jag som förälder som sätter gränsen och tar beslut utifrån det som är i mina barns bästa intresse. Och jag väljer åt mina barn tills de är mogna för uppgiften. Barn ska inte bestämma själva och de ska inte få välja fritt mellan allt.
     
    Men jag har alltid tänkt, kring mina egna barn, att om jag genom att ge dem tillgång till en stor variation kläder/färger, leksaker och flera roller från början samt begränsa det negativa inflytandet så blir de mer fria SENARE att göra ett val. Till skillnad från det könsstereotypa och genusomedvetna så bidrar det till att personligheten får utvecklas fritt från förväntningar.