Jag kom i puberteten när jag var runt 8. Små tuttar växte fram. Jag tror jag var först i klassen. Jag och min bästis på den tiden, Sabina. Vi brukade bada tillsammans och önska att vi fick lika stora pattar som Samantha Fox (och det fick vi, fan större t.o.m. Be careful what you wish for) Att vara först är inte så latjo som det kan låta. Tjejerna retades, mamma envisades med BH (som jag ratade, och tack för det så fick jag hängpattar istället) och småpojkarna tog för sig. Rätt så friskt. Att bli nertryckt bakom skolan för att gänget vill känna är inte heller speciellt kul, och på den vägen var det. Det pågick tills jag var gott upp i tonården.
Klagade jag (och det gjorde jag ofta) till lärarna så fick jag höra att "de är ju kär i dig!" eller "jo men pojkar är så, de vet inte bättre" (Boys will be boys)
Dessa pojkar fick alltså budskapet att det ÄR ok att ta för sig. Vadå hon vill inte? JAG vill och då får JAG. JAG är man och då får JAG. Budskapet jag fick och massvis med andra tjejer med mig? Att vi inte har rätt till vår kropp. Varför klagar du? Det är HANS rätt! Din kropp är allmän egendom och du har ingen rätt att bestämma vem som tar och när.
Detta budskap kulminerade en natt då jag var på klassresa, tio år tror jag att jag var, och vi åkte med klassen ut till väddö (barnens ö) för att sova över på ett gammalt kollo (där jag spenderat tre somrar redan!) Jag minns att jag gick och la mig och att jag vaknade när det var mörkt och tyst av att nån rörde vid mig. Nån smekte mig över kroppen, det var skönt för så brukade mamma göra när jag skulle sova och jag fantiserade t.o.m om att i framtiden bygga en automatisk klappare. *s* Iallafall — det var INTE mamma. Ingen klasskompis heller.
Det var min klasskompis Marie’s pappa. Han smekte mig över rumpan och ryggen. Om och om igen. Jag började känna att det var lite konstigt och den där behagliga känslan försvann ju mer jag vaknade till. Jag minns inte om jag sa nåt, eller vad jag gjorde. Men jag minns att han grötigt stammade; Får jag k-k-känna på din fitta? Jag svarade inte utan instinktivt och modigt så satte jag mig käpprakt upp oich SKREK rakt ut, högt! Minns att han såg livrädd ut och försökte stoppa/lugna "nej nej sccchhhhhh!!!" – Sen är minnet rörigt igen, men mina lärare kom och jag togs till ett annat rum där jag skulle få sova tillsammans med dem.
Men… mannen då? Maries pappa? Vad gjorde han? Vad hände? En timme senare vaknar jag av ett skrik. Då har han rotat runt i rummet (pojkarna berättade efteråt hur han gått från säng till säng och tittat) och hittat den enda andra tjejen, Julia. Han hade visat sin kuk och frågat om hon ville känna. Hon fick även hon sova med mig och lärarna.
Och mannen? Skickades hem. Full var han ju, stackarn. Ingen anmälan gjordes. Ingen polis tillkallades. Ingen uppföljning gjordes. Livet gick bara vidare. Och jag hade lärt mig flickornas viktiga läxa; Min kropp är inte min att bestämma och styra över. Det tog mig 25 år att hitta modet att säga ifrån.