Kategorier
feminism & genus

Boys will be boys

Jag kom i puberteten när jag var runt 8. Små tuttar växte fram. Jag tror jag var först i klassen. Jag och min bästis på den tiden, Sabina. Vi brukade bada tillsammans och önska att vi fick lika stora pattar som Samantha Fox (och det fick vi, fan större t.o.m. Be careful what you wish for) Att vara först är inte så latjo som det kan låta. Tjejerna retades, mamma envisades med BH (som jag ratade, och tack för det så fick jag hängpattar istället) och småpojkarna tog för sig. Rätt så friskt. Att bli nertryckt bakom skolan för att gänget vill känna är inte heller speciellt kul, och på den vägen var det. Det pågick tills jag var gott upp i tonården.

Klagade jag (och det gjorde jag ofta) till lärarna så fick jag höra att "de är ju kär i dig!" eller "jo men pojkar är så, de vet inte bättre" (Boys will be boys) Dessa pojkar fick alltså budskapet att det ÄR ok att ta för sig. Vadå hon vill inte? JAG vill och då får JAG. JAG är man och då får JAG. Budskapet jag fick och massvis med andra tjejer med mig? Att vi inte har rätt till vår kropp. Varför klagar du? Det är HANS rätt! Din kropp är allmän egendom och du har ingen rätt att bestämma vem som tar och när.

Detta budskap kulminerade en natt då jag var på klassresa, tio år tror jag att jag var, och vi åkte med klassen ut till väddö (barnens ö) för att sova över på ett gammalt kollo (där jag spenderat tre somrar redan!) Jag minns att jag gick och la mig och att jag vaknade när det var mörkt och tyst av att nån rörde vid mig. Nån smekte mig över kroppen, det var skönt för så brukade mamma göra när jag skulle sova och jag fantiserade t.o.m om att i framtiden bygga en automatisk klappare. *s* Iallafall — det var INTE mamma. Ingen klasskompis heller.

Det var min klasskompis Marie’s pappa. Han smekte mig över rumpan och ryggen. Om och om igen. Jag började känna att det var lite konstigt och den där behagliga känslan försvann ju mer jag vaknade till. Jag minns inte om jag sa nåt, eller vad jag gjorde. Men jag minns att han grötigt stammade; Får jag k-k-känna på din fitta? Jag svarade inte utan instinktivt och modigt så satte jag mig käpprakt upp oich SKREK rakt ut, högt! Minns att han såg livrädd ut och försökte stoppa/lugna "nej nej sccchhhhhh!!!" – Sen är minnet rörigt igen, men mina lärare kom och jag togs till ett annat rum där jag skulle få sova tillsammans med dem.

Men… mannen då? Maries pappa? Vad gjorde han? Vad hände? En timme senare vaknar jag av ett skrik. Då har han rotat runt i rummet (pojkarna berättade efteråt hur han gått från säng till säng och tittat) och hittat den enda andra tjejen, Julia. Han hade visat sin kuk och frågat om hon ville känna. Hon fick även hon sova med mig och lärarna.

Och mannen? Skickades hem. Full var han ju, stackarn. Ingen anmälan gjordes. Ingen polis tillkallades. Ingen uppföljning gjordes. Livet gick bara vidare. Och jag hade lärt mig flickornas viktiga läxa; Min kropp är inte min att bestämma och styra över. Det tog mig 25 år att hitta modet att säga ifrån.

]]>

Kategorier
feminism & genus

Mansförtryck och Utseendefixering

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3890408.ab  Mansförtryck! första gången jag uppmärksammar detta — men jag anser att mansförtrycket, även om det inte ligger mig nära om hjärtat manshatare som jag är, *s*  är en del av den könsmaktsordning vi har idag. Män ska vara Manliga (med STORT M) Stora och Starka och inte passar det sig att fjolla runt i långklänning och ljuskrona. Fan vad förbannad jag blir. Låt pöjken vara Lucia! Lever vi i 2008 eller är vi kvar i nån gammalmodig begränsande tidsålder?? Traditioner my ass. Traditioner kan vi skrota om det innebär begränsing och utanförskap. Tycker i övrigt att vi kan skrota Lucia överhuvudtaget. Det är inget annat än en glorifierad skönhetstävling som utesluter alla utom de mest populära tjejerna (säger hon som varit Lucia själv. *s*)   och bidrar till ytterligare uteslutning, mobbing och utseendefixering. Den här skolan var iallafall inovativa. Det ska de ha kredit för. Rektorn? Hon ska ha en spark i arslet och en uppdatering av Läroplanen. "Skolan skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan och de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att formar deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den skall ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla förmåga och intressen oberoende av könstillhörighet."
( Lpo 94)

Jag röstar för en bojkott av samtliga elever!

]]>

Kategorier
feminism & genus

Könsroller och Mockasiner

Jag vägrar bestämt och principfast att klä min dotter som en flicka.

Könsroller och dess begränsningar är SKIT och jag vill inte begränsa henne eller trycka in henne i en förbestämd form.


Och här spelar kläder större roll än vad folk uppenbarligen fattar. Och färger. Studier visar på att barn bemöts olika beroende på hur de är klädda och vilka färger de bär. Pojkar i spindelmannenkläder eller mörka färger får ofta höra hur tuffa de ser ut, man pratar med lite grövre macho röst och skojar lite fysiskt sådär med killarna. Tjejer i kjol, klänning eller rosa får ofta höra va fiiiina de är osv.  Man pratar mjukare, tystare och framförallt MER med flickorna, kramas och myser och bekräftar att de är söta. Jobbar man på förskola som jag gör så ser man detta V A R J E dag.  Pojkar och flickor som kläs mindre stereotypt bemöts mindre tydligt och får oftare bekräftelse för den de är, inte för hur de ser ut eller könet de har (även om också de stämplas med förväntningar) "Va kul att se dig idag Lisa/Kalle!" – osv.


Jag vägrar hänga på detta. Dels för att jag inte vill att min lilla ska bli lika utseendefixerade som småtjejerna faktiskt blir. Man ser hur de kråmar sig varje morgon och riktigt lever upp när de får höra hur fiiiina de är "visst har jag en fiiiin klänning?!" – (Brukar inte svara på det utan mest säga: "Jo jag ser att du har en klänning på dig!" eller "jo jag märker att DU tycker om din klänning")


Sen vill jag att Nöffi ska uppmärksammas för den hon är, få VARA den hon är framförallt och inte pressas in i ett fack med förutbestämda egenskaper. "Du ÄR en flicka så därför är du mjuk/glad/söt/omhändertagande/känslig/osv" Som om mänskliga egenskaper har ett kön. *rullar ögonen* Och uppfyller hon inte dessa förväntningar så är hon "okvinnlig" eller "butch" eller liknande. Vilket jävla skitsnack. *hetsar upp mig själv*


Jag kör på Pajas-stuket. Massa glada färger och galna mönster. Jag vill att folk ska skratta och le när de ser henne. Bli glada helt enkelt. Inte säga "awwwww vaaa FIN du va då pluttinutti". *kräkas*


Hade en pastellfärgad body på henne en dag. En Molo. Fina grejer. Fick besök av min bästis (jo jag har en sån fast jag är 31) (jo jag vet, jag blir 32 om två veckor) och det första hon sa var; Nämän! Va söt du va idag! Nu ser du ut som en RIKTIG flicka!


Behöver jag tillägga att Nöffen aldrig haft den bodyn på sig igen?


Så vart vill jag komma? Förutom att deklarera min passion för genus menar jag. Jo — jag har nyss beställt en shitload kläder från Lindex och hittade världens finaste mockasiner! De är nog flickiga när jag tänker efter, eller det är iallafall menat att de ska vara det, men de var så fina och framförallt lite juliga så jag beställde ett par tillsammans med en röd sparkdräkt. Klart ungen ska vara lite Tomtebarn på självaste julafton!


Här är de:

Lindex Shop Online - Mockasiner 
källa: lindex

]]>

Kategorier
barn & föräldraskap

Masskonsumtion och bortskämda ungar

Jag älskar julen och jag älskar julklappar. Både att få och att köpa. Tyvärr är det oftast en orgie i konsumtion. Ungarna får minst 30 julklappar var och hinner inte glädja sig innan nästa paket kommer. Hinner de glädja sig alls?

Sen jag fick barn har jag funderat mycket på barnuppfostran rent generellt, men också på denna masskonsumtion. Denna materialism. Barn har rummen FULLA av leksaker, plast i mängder, skräpsaker som går sönder, det blinkar och låter – går nånting sönder så sörjer man inte för att man har 100 andra grejer att leka med och mamma köper ju ändå nytt. De är bortskämda skitungar som inte lärt sig att uppskatta och vara tacksamma.

Jobbar dessutom inom förskolan och har märkt en tendens hos dagens barn; De kan inte ha kul utan leksaker ;
4-åring under årliga städdagen; vad ska vi göraaaaa??? det finns inga leksaker framme!!!
Jag; Men lek med varandra! Kull eller kurragömma eller nåt? Bygg en koja!
4-åring; va?


Barn vet inte hur man leker längre. Deras kreativitet är beroende av leksakerna, ju mer färdiga de är desto bättre. Dagens barn vill underhållas, roas, de vill inte tänka själva, de kan inte ha tråkigt, FÅR inte ha tråkigt och vi föräldrar servar och servar och servar och tror att vi gör ungarna en tjänst. 

Shit – då jag var liten fick man en barbie om året om man hade tur och hade man tråkigt var det bara ”men gå ut och hitta på nåt för fan!” – och det gjorde man. Man klättrade träd, gungade, gick på skattjakt, samlade stenar. Man lekte röda-vita rosen, krig, tjuv och polis (jag och min bästis Sabina lekte dock våldtäkt, en lek som fick ett abrupt avslut en dag när vi var i vällingby centrum och Sabina deklarerade högt så att morsan hörde ”ska vi leka våldtäkt med barbisarna när vi kommer hem?!”  Priceless. Undrar egentligen vad morsan tänkte. Vi fick dock en föreläsning i vad som är ok att leka och inte. *s* ) (men kul var det!)

Jag har bestämt mig för att avbryta denna trend då det gäller min egna familj. Jag har gett alla strikta instruktioner om att jag inte vill att de köper en massa till min dotter. Jag vill att hon ska ha få leksaker. I bra kvalité. Inget plast, inget blinkande och blippande. Riktiga grejer. Får hon en ny, tas en gammal bort — osv. Hon ska TÄNKA. Hon ska få vara kreativ, få utvecklas – inte hindras av prylar som fördummar och förslöar. Hon ska läsa, rita, bygga, klättra, busa, LEKA.

Hon ska tillåtas vara fri så länge det går.

Kategorier
feminism & genus

o föresten raka armhålorna din äkliga feminist jävel o föresten ingen vill träffa dig så byt din sida din fula flata

(rubriken/citatet tagen ur ett mail jag fick)
Är armhålan privat och ska den döljas? På kvinnor? män? Varför i såfall?

Är en orakad armhåla ett slag i ansiktet på de kvinnor som rakar sig och upplever ni att jag som orakad kvinna med mitt val kritiserar er? Blir ni provocerade?

Anledningen att jag undrar är att jag fått lite kommentarer om att jag själv inte rakar mig. Istället för att förklara så citerar jag lite: …blir dock lite förvånad att en tjej som du i sin vildaste fantasi inte kunde inse att människor i jante-sverige skulle bli upprörda över en sådan frigjord handling, och dessutom att lägga upp den (en bild på min orakade armhåla) på förstasidan i sin presentation. Jag är förvånad. Jag anser här lite som med amningen; det är en del av kroppen som är privat.

Jag tror att det folk egentligen reagerar är inte ditt hår, det är ditt förvisso snillrika, men inte alltid helt diskreta sätt att säga att vi andra har fel. Med din bild med hår under armarna säger du, tydligt, att framförallt kvinnor som inte har det egentligen är offer, och jag tror inte att folk generellt med en bild gillar att dels bli ifrågasatta, dels kallas för offer.  

]]>