Personlig & privat

Alternativet är ju inte heller nån höjdare men det suger att bli gammal

IMG_3748.JPG

Jag fyller fyrtio nästa år. FYRTIO. Det är omöjligt att ta in, det känns som en dröm, ett skämt, det är för abstrakt för mig. Jag var ju nyss 25?

Att åldras är en sådan skrämmande process i sig. Plötsligt inser jag att jag ej är odödlig och att livet faktiskt har ett slut. Att ungdomen har ett slut framförallt och att allt man tagit för givet tidigare inte är lika självklart längre.

Även fåfängan gör sig påmind. Jag vill inte bry mig om mitt utseende men det begynnande förfallet tvingar mig och ger mig ångest. Uuuuh. Fy fan.

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

44 Comments

  • Lottsky

    Åren mellan 40 och 50 var lätt mina bästa! Både i hur jag mådde och mitt utseende som helt klart var riktigt najs… Har aldrig ansetts som normativt snygg men efter 40 hände något, kanske det var karaktär och livets erfarenheter som lyste upp mig inifrån?

    40 är inte gammalt! Förfall behöver det inte heller innebära, vänta tills du nått andra sidan klimakteriet, då kan vi börja prata ras – så länge du är i fertil ålder och hormonbalans fortfarande håller hud, hår och slemhinnor i trim behöver inte förfallet bli särskilt stort.

    Och om nu förfallet kommer, so what? En kvinnas värde sitter ska väl inte sitta i rynkfri hy och ogrått hår?

    40 är fortfarande “gångbart.” Börja närma dig 55 och dessutom bli utan jobb så blir det en annan historia…

    Du som brukar ta upp det här med vikthets och utseendehets – ska du bidra till ålderhetsen i samhället? Världen är till också för andra än 30-åringar…

    • eff

      Men vadå, får man bara känna åldrandeångest vid 55 men inte 40? Låter ju ganska märkligt att först vid en viss ålder “förfaller” man på riktigt och har rätt att uttrycka någon slags panik över detta…

      • hanna

        Fast jag tycker ändå att det finns en poäng i det Lottsky skriver. För mig är det helt jämförbart med all annan utseendehets som kvinnor utsätts för – för det är ju vi kvinnor som drabbas hårdast, som vanligt. 40 är ingen ålder för en man, inte 50, inte ens 60. Män fortsätter att vara attraktiva och gångbara i samhällets ögon trots att åren går. Det är vi kvinnor som “förfaller” – för rynkor på en kvinna är förfall, rynkor – och fåror och grånande hår och lägg till vad du vill – på en man är bara sexigt. Det är vi kvinnor som ska fortsätta se så unga ut som möjligt. För är vi inte unga kan vi ju inte vara snygga. Och eftersom vi är kvinnor måste vi vara snygga. Annars har vi ju inget värde.

        Att påpeka hur ung någon ser ut – som många gjort i den här tråden, självklart i all välvilja – på vilket sätt skiljer det sig från att ge andra komplimanger, att upprätthålla annan utseendehets?
        Och att obsessa och hänga upp sig på ålderstecken, på vilket sätt skiljer det sig från att klaga över andra upplevda brister i utseendet?

        Självklart kan man ha åldersångest oavsett ålder och självklart har var och en rätt till sin upplevelse och sina känslor. (Som att man har rätt att uppleva sig som tjock fast man inte är fet – kanske en jämförbar diskussion på sitt sätt.) Jag tycker på ett personligt plan inte heller att det är kul att bli äldre. Som kvinna finns hela fertilitetsbiten med, den är väl en del av förklaringen även om man inte har eller vill skaffa barn.
        Men fasen vad gött med de kvinnor som säger: jaha, jag fyller 40, 50, 60 – och? Som inte obsessar över hur åldern förändrar deras utseende (i alla fall inte offentligt) utan kör på som vanligt. Med sin stil. Räcker finger åt hela den biten, säger eller i alla fall signalerar att det där står jag över. Det stärker i alla fall mig. Och skönhet och attraktivitet sitter ju inte i åren eller ungdom eller det perfekta utseendet – ens för oss kvinnor, även om det är vad vi lär oss.

        För vi LÄR oss att åldrande är fult på kvinnor, och inte på män. Och vad fan är det? Borde vi inte hålla ihop och kämpa mot det också? Försöka att inte upprätthålla och hjälpa till att förstärka bilden av att en kvinna bara är gångbar till sisådär 38? Överhuvudtaget ta en fight mot den åldershets som finns i samhället? Tack, gärna.

        • eff

          Jo absolut, håller med dig, men ser inte riktigt hur det är svar på min fråga? Reagerade mer på att Lottsky tycker att “40 är ingen ålder, kom tillbaka när du är 55 och inte har ett jobb”. Det var det jag inte riktigt förstod, varför man får känna ångest över åldrande när man är 55+ och arbetslös men inte när man är 40. Alla har ju rätt till sina egna känslor och uppfattningar, finns ju folk i kommentarsfältet som är 23 och har åldrandeångest – vi har ju ingen rätt att förminska dem bara för att 23 trots allt är en ganska låg ålder med tanke på hur länge folk lever idag.

        • hanna

          Nja, det var kanske inget direkt svar, mer en allmän reflektion. Men samtidigt förstår jag ju att det blir “värre” (enligt ovan, pga samhällets syn osv) ju äldre man blir. Om man är passé vid 40, hur passé är man då inte vid 55?
          Jag vill inte förminska någon som tycker att det är jobbigt att fylla 20, 25 eller 30, för det tycker jag inte man har rätt att göra. Allt är relativt och alla har sina upplevelser. Men fortfarande är man ju ung med alla de privilegier som följer därmed. Jag kommer att tänka på Molly Sandén och viktdiskussionen. Applicerar man samma princip på det här resonemanget så har den som är relativt ung/o-tjock kanske inte samma “rätt” att klaga/känna ångest som den som faktiskt är gammal/tjock på riktigt. Därför att den som är gammal/tjock får ett helt annat bemötande än den som är yngre/o-tjock. Åren är väl jämförbara med kilon på många vis. Det var så jag tänkte när jag läste Lottskys kommentar, hur hon själv tänkte utvecklar hon nog bäst själv.

          I båda fallen tycker jag att det är helt rimligt att känna ångest på ett personligt plan. Men jag tycker som sagt också det finns en poäng i att försöka låta bli att upprätthålla ålderfixeringen och bilden av att som kvinna är man slut efter 40 – eller i varje fall problematisera den. Jag tycker själv att det är skitjobbigt att läsa om alla som hetsar över ålder – gud vad gammal jag/hon är nu, nu faller utseendet, nu är det kört, nu går det bara utför – eftersom det bara förstärker bilden av att jaha, livet är över nu då? Och så blir jag så styrkt av coola kvinnor i alla åldrar som inte låter sig definieras av ålder.
          Men det är min personliga reflektion.

          (Och man kan byta 40 mot 35 eller 45 eller 50 eller 55, jag vet inte var gränsen går – bara att män är förskonade från de där stämplarna på ett helt annat sätt.)

  • eff

    Med detta menar jag absolut inte att komma med pek- eller moralpinnar och förminska någons tankar om ålder; en skräck, ångest eller dylikt inför åldrande är absolut befogat!! MEN jag hörde ett ganska fint och klokt ordspråk från en man vars fru nyligen gått bort i cancer (alldeles för ung såklart men i början på “gammal”, fan ta cancer): “Åldras med glädje, vissa får aldrig chansen.”

    Fick i alla fall mig att tänka att det på sätt och vis är en lyx att åldras! Sedan är faktiskt gamla människor snyggast och bäst, så ja. Fortsätt skicka massor av år och ålder till mig i alla fall, ska åldras like a boss.

  • Bollfrans

    Jag fyllde 40 för några veckor sen och funderar på att tatuera in Hjalmar Söderberg-citatet “Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” på nån av mina sakta neråthasande skinkor… Nä men bortsett från att jag numera blir svettig under röven pga tyngdlag+noll muskler+stigande ålder, får jävulska bakfyllor samt märker att hjärnan börjar stagnera så det blir svårare att lära sig nya grejer så föredrar jag visdomen och lugnet som kommer med åren framför ungdomens ängslighet, rastlöshet och själsliga hemlöshet alla gånger.

    (fast det där med döden är ju inte så jävla fett förstås. Och klart det var enklare att hitta badkläder en känner sig bekväm i i yngre dagar. Jävlar vilken chock jag fick i somras när jag skulle köpa bikiniunderdel för första gången på 10 år och möttes av jupitermånen Ganymedes i provrumsspegeln! O.0 )

    • Em

      Haha vill också ha Söderberg citat tatuerade. Men mer “liv, jag förstår dig inte” och “gråa dagar svarta nätter” och “låt den komma, låt den falla”… Sorry, ett fint sidospår. Vill även tatuera in alla historietter…

      • Bollfrans

        Åh, de är fina! 🙂 Min absoluta favorit (som jag f ö fastnade för när jag var ung & mjältsjuk) är annars “Det regnar alltjämt. Dagar som dessa är släkt med allt hemligt gift i min själ.”

  • Mad

    Jag känner inte ångest över åldrandet (ser fram emot pensionen, ärligt talat!) men jag undrar vart fan åren tog världen!? Visst, jag blir bara 27 i år, men jag var ju nyss 15!? Jag tycker jag är likadan då som nu. Den enda skillnaden är att jag inte har bott hemma på 8 år 😛

    Jag minns när man var barn och tyckte att tiden gick så sakta. 1 vecka var som en månad och sommarlovet som var 12 veckor långt kändes som ett halvår. Nu hinner man ju knappt med! Först måndag och sen helt plötsligt är det fredag. Vad fan har man gjort med tiden!??!!? Jag vet inte ens vad jag gjorde förra veckan!

  • The real Hmm

    Jag har ju några år+ på dig LD och jag ösnkar att du knde känna som jag, dvs att det är rätt soft att bli äldre. Fördleran överväger helt klat nackdelarna.

    Den värsta nedsidan är väl då att tidens känns om att den rinner iväg och man inte hinner med allt som man vill ha fått gjort innan man lägger fötterna i högläge för gott.

    Men jag har en het ny beräkning för dig att använda om det nu är just 40 som känns jobbigt och du vill skjuta fram noja ca 10 år till.

    Det anses ju som att 40 är medelålder. Jag håller inte med!

    De första 10 åren av ens liv så är man knappt medveten om världen runt omkring en. Du börjar först vid 15 års ålder finna ut vem du är som person och först då börjar ditt medvetna liv. Innan dess så har du knappt några minnen än mindre en känsla för vem du är. Du börjar fört vid 15 upptäcka omvärlden och får en relation till den. Mao, de första 15 åren av ens liv är en långsam startsträcka.

    Om vi antar att du ska leva tills du är 82 år så har du hälften (50%) av ditt liv kvar att leva. Om vi dessutom räknar bort de 15 åren som du knappt var medveten om dig själv så har du mer än 60 % kvar av ditt vuxna liv. Najs vá? 🙂

    Mao, du är inte ens halvvägs av ditt vuxna liv än. Tänk så mycket tid du har kvar att göra grejer på ❗ 😀

    • svamp

      samma här tyvärr. har fruktansvärd dödsångest. jag struntar i hur jag ser ut osv. vill dock gärna leva. det är ju såunderbart! det skrämmer skiten ur mig att jag en dag kommer att försvinna. men som ngn sa tidigare. jag ska vara glad om jag lyckas bli gammal. alla har inte sån tur :/

      • lili

        Jag har också dödsångest.. fast det är inte just tanken på att dö som skrämmer mig. Det är tanken på att jag kommer försvinna och hur kommer då mina nära och kära klara sig? Jag vill inte att någon ska må dåligt pga mig och om jag dör kommer min familj och mina vänner sörja, den tanken är så hemsk 🙁

        Eller så lever jag längst och överlever hela min familj och alla mina vänner och blir ensam kvar utan någon som sörjer mig… Nej fy jag orkar inte.

  • JoLu

    Jag har 2 år kvar men känner redan hur krisen bankar mig i huvudet. Inte nog med att jag förfaller, har inte nåt alla mål som jag hade önskat heller.

      • Sigrid

        Skrev igår på lägenhetskontrakt till en alldeles egen lägenhet(yay!!!!), bor i mitt föräldrahem nu. Och det känns verkligen som att det är i och med eget boende som livet drar igång på riktigt. Känns som att befinna sig i ett vakuum när man bor hemma som vuxen.

  • Empy

    Jag fyller 30 om 2 år..
    Åldersnojan slår till i mellanåt..
    Jag var nyss 15 och nu står 30 och nästan knackar på dörren!
    Jag står framför spegeln och gör fula grimaser och ser “kråkfötterna” kring ögonen.
    Jag säger till mig själv att jag nog måste börja spruta in grejor kring ögonen så att dom försvinner när jag gör grimaser..
    Jag tittar länge och noga och funderar hur fan detta hände?
    Ser jag gammal ut?
    ÄR JAG GAMMAL?
    Jag går och frågar min partner om jag ser gammal ut.
    Ber min partner titta på mig när jag gör mina grimaser så att kråkfötterna kring ögonen syns.
    Min partner skakar på huvudet och frågar hur många gånger per dag jag gör sånna grimaser..
    Kanske inte så ofta,bara när jag står framför spegeln svarar jag honom.
    Han skakar åter igen på huvudet och säger:Gör som du vill,känner du för att spruta in ska du göra det.
    Så går jag återigen till spelgen och gör dessa grimaser och tittar noga NOGA!

    Men nästan varje gång så tänker jag:
    Nä,tänk att jag faktiskt har förmånen att få bli äldre!
    Det finns värre jävla saker i denna värld och här står jag och göra fula jävla grimaser så att mina kråkfötter kommer fram.
    Vad fan spelar det för roll i det stora hela?
    Jag ska inte bry mig om dom!
    Jag måste sluta vara så jävla ytlig!
    Jag blir arg på mig själv och ber mig själv att hålla käften också går jag från spegeln!

  • lili

    Min åldersnoja slog till i somras. Det slog mig att jag inte är tonåring längre, och ja, jag fattar att det låter helt korkat med tanke på att jag då var just fyllda 24 år, har jobb, går på universitetet sedan tre år tillbaka, har körkort och bil sedan 6 år tillbaka, sambo (fästman sedan ett år tillbaka) och bostadsrätt sedan 3,5 år, innan dess bodde jag 2 år i egen hyresrätt, alla mina vänner gifter sig, förlovar sig, skaffar barn. Det var inte som att vuxenlivet överrumplade mig.

    Det var insikten om att jag inte kommer vara så här ung för alltid. Jag kommer bli äldre och vad kommer hända då? Kommer jag skaffa barn och gifta mig trots att den tanken gör mig panikslagen just nu, eller kommer jag fortsätta leva som jag gör nu och ha ångest över att jag inte skaffat barn och gift mig? Jag måste ju “slå mig ner” någon gång. Jag kan inte bara drömma och fantisera om allt jag vill göra som en tonåring kan göra. Om jag vill resa så måste jag passa på medan jag har råd. Vill jag ha drömhuset måste jag slå till och inte bara titta på hemnet och drömma och sen ångra att jag inte la bud.

    Det kändes sorgligt. Nu är det slut på drömmandet. Nu är det verkligheten som gäller. Och tänk om verkligheten inte alls är rolig? Tänk om jag utbildar mig till geolog för att upptäcka att jag inte alls trivs med det jobbet? Då har jag slösat på 5 år av mitt unga vuxenliv och en halv miljon på en utbildning som jag ångrar. Nu tror jag visserligen inte det kommer hända, men tänk ändå.. När jag blir äldre och har jobbat som geolog i 20 år och det inte alls känns nytt och spännande längre, kommer det fortfarande vara roligt då? Eller om min fantastiske fästman visar sig vara ett svin om 10 år? Ja, förmodligen kommer jag se tillbaka på 20-25-årsåldern och sakna hur underbart allt var då. Hoppas bara framtiden också har sina roliga stunder.

  • Malin

    Stör mig väldigt mycket på folks “sanningar” angående åldrar. Minns på gymnasiet när alla sa “njuuuuuuuut, det här är den bästa och roligaste tiden osv”, men jag HATADE den tiden?! Tänkte att om det här är det bästa i livet, så vettefan om det är är värt att fortsätta alltså. Inser nu att det stämmer ju såklart inte. Det pendlar ju. Olika för alla. Ofta inser man inte förrän efteråt hur bra/dåligt det var. När man har fått lite perspektiv liksom.

    • lili

      Jamen precis! Jag minns också hur alla tjatade att jag skulle hålla ut under högstadiet för så fort jag skulle börja gymnasiet skulle allt bli bra och jag skulle få den bästa tiden i mitt liv. Gymnasiet var den jävligaste tiden i mitt liv och när jag tog studenten kände jag liksom bara “jaha, så det här var alltså den bästa tiden i mitt liv? Hur ska då resten av mitt liv bli?”.

      Jag trodde jag hade det jävligt i högstadiet men nu när jag kan jämföra med gymnasiet så inser jag ju att högstadiet bestod mest av glädjeämnen medan gymnasiet bara är ett enda jävla mörker. Det känns ärligt talat som att allt som hände innan jag var 20-21 bara var en startbana innan mitt “riktiga” liv började. Den bästa tiden i mitt liv är just nu, skulle jag säga. Om jag får jämföra med gymnasietiden så är jag oändligt tacksam över hur bra jag har det just nu.

  • Bee

    Jag välkomnar att bli äldre för jag utvecklas som människa och det är skönt att tas på mer allvar med åldern (är 34 nu) men hag gillar inte heller det ytliga förfallet, rynkor och grått hår och små skavanker.

  • Mammida

    Åh jag som trodde du var yngre 😀 Max 35.

    Tycker dock det är synd att man ska känna ångest över det naturliga åldrandet. Nu är jag bara 25, men jag ser fram emot att åldras. Tycker om de där minirynkorna jag har på pannan och runt ögonen, jag tycker om min ärrade mage efter graviditeten och jag ser fram emot all erfarenhet och kunskap som kommer ju längre jag lever.
    Usch, vad dryg jag låter nu hehe. Önskar fler kunde känna som jag.

  • Em

    Du är fortfarande awesome iaf 🙂

    Fyller 21 i mars, och jag är skräckslagen. Jag har i juni haft mens i tio år. 120 av 400 bortslösade ägg. Min klocka tickar nåt sjukt.

  • Tess

    Äsch, 30 is the new 20 så då är väl 40 the new 30.

    Kallar vi mäns åldrande också för förfall? Hemskt begrepp. Tycker för övrigt att åldershets är värre än utseendehets. Alla krav, förväntningar och fördomar som enbart baseras på ålder. Utbildning, familj, intressen, klädstil, musik, engagemang… För att inte tala om all diskriminering som sker pga ålder.

    • Lady Dahmer

      när jag tänker på förfall så tänker jag ju på kroppens nedbrytning. hur vi än vrider och vänder på det så bryts ju cellerna ner, kroppen blir svagare och bräckligare och sjukare.

      • hanna

        Förvisso. Men det sker ju inte just specifikt vid 40. Eller 50. Osv.
        Och nu är det ju så det är, “the minute you’re born you start dying” eller hur texten i den där hårdrocksdängan nu går, så då får man väl acceptera det och försöka göra det bästa av det. Försöka hålla sig i form, hålla sig frisk och stark så gott det nu går. Och det klarar ju många rätt bra högt upp i åldrarna. Att det sen kan hända saker som man inte kan styra över är en annan sak.

        Jag förstår och respekterar din åldersångest, men jag försöker också ha lite distans till den. Och tänka att den på ett sätt är naturlig, på ett annat sätt något vi blir itutade av samhället. Vad är egentligen skillnaden på 39, 40, 41? Och så kan man fortsätta att laborera med siffrorna på egen hand. Varför är vi ens så fixerade vid de där siffrorna?

  • When Darkness Falls

    Jag tycker det är ljuvligt att vara äldre. Jag har slutat se på mig själv som ett renoveringsprojekt och det kom med åldern för mig. Det var en befrielse. Många verkar rädda för att det faktiskt inte blir bättre än så här. Det märks tydligt när man diskuterar fetma, klass och psykisk ohälsa: “Man måste försöka! Alla kan bli bättre! Alla kan lyckas om de bara vill!” Skräcken omfattar inte bara en själv utan den läggs över på alla andra utan att man har en aning om ifall folk är nöjda eller inte. Alla SKA förbättras, vare sig de vill eller inte och de SKA leva tills de är minst 80, till vilket pris som helst. Istället för att råda andra till acceptans (om man nu ska råda öht) uppmuntrar man till panik, dödsångest och stress.

    Jag tror att folk många gånger blir så provocerade för att de är livrädda. Rädda för åldrandet, rädda för att livet kanske inte blir ett enda stort kalas utan kommer innehålla sorg, förluster och smärta samt att livet går mot sitt slut för varenda en av oss. Det var först när jag omfamnade tanken att det här (kanske) är as good as it gets som jag blev lugn och började tycka om mig själv, efter alla år av självhat och önsketänkande; om jag bara… så kommer jag bli lycklig.

    Jag brukar tänka på de gånger jag kunde ha dött, men råkade överleva och då ser jag varje dag som en bonus, inte något jag har rätt till. Wow, kan jag tänka när jag vaknar. Jag vaknade i dag också. Vilken lyckans ost jag är.

    Tänk om jag hade vetat detta när jag var 20.

  • When Darkness Falls

    En sak till jag tänker på när jag ser kommentarsfältet. Den här amerikanska filosofin som slagit rot här att alla kan ha ett fantastiskt liv om de bara vill är fan inte bra. Jag tror det ger upphov till en väldigt nedbrytande stress och en himla massa ångest när samhället får oss att tro att det är farligt att inte ha roligt. Inte ha ett roligt jobb, inte ha ett fantastiskt äktenskap, inte kunna resa och självförverkliga sig osv.

    Och när vi lär oss att inte förvänta oss motgångar, slentrian, sorg och besvikelser kommer varje misslyckande och varje negativ känsla ses som en katastrof, trots att det är fullständigt naturligt, trots att det ingår i konceptet att vara människa.

    Jag undrar hur många som egentligen behöver gå i terapi och hur många som går till en psykolog för att de fått lära sig att livet ska vara en raksträcka mot förbättring?

  • Mie

    Jag sörjer inte så mycket att jag ser äldre ut. Däremot känns det tråkigt att mitt ungdomsliv är över, mest livet som student/ung vuxen. Jag har man och barn och ett bra liv, men kan ändå känna mig lite ledsen över det.

    • The real Hmm

      Mie: Fast det är ju inget som hindrar att du “besöker” din ungdom ibland. Gör saker som du gjorde då och på samma sätt.

      At bli äldre är inte att ta bort något från ens liv utan saker som läggs till. Dina valmöjligheter blir mycket bredare. 🙂

      • The real Hmm

        Tillägg: Om du studerat på uni så är alumni en bra grej att vara medlem i och ett härligt sätt att hålla kvar studieåren. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *