Personlig & privat

Att älska sig själv?

Cissi skrev ett luddigt inlägg om att älska och acceptera sig själv och det fick mig att fundera lite i samma banor.

Det här med att älska sig själv eller lära sig älska sig själv, vad innebär det egentligen? Jag vet faktiskt inte. Inte alls. Jag vet att jag inte vill känna självhat. Det vet jag. Barn gör inte det. Barn är så oförstörda och fina på så sätt. De ifrågasätter aldrig om de duger, de tänker inte på det ens. (Tills vi fuckar upp det alltså, vilket sker i lite olika åldrar)

Jag vill väl nå nån slags peace. Älska sig själv är så aktivt, det kräver ett ställningstagande på nåt sätt. Jag vill ju bara vara nöjd och trygg. Strunta i att älska mig själv, strunta i de tankarna helt men också känna just noll självhat.

Bara vara ok med mig själv typ. Svårt att förklara.

Vet inte ens om det går att nå dit men jag märker att ju mer jag ägnat mig åt den här resan, skalat av mig så mycket fåfänga jag kan och dealat med så jävla mycket hat som jag gjort så har jag börjat landa. Jag struntar absolut inte vad människor tycker om mig, jag tror inte ens att det är möjligt för nån att kunna det och jag vet inte ens om jag vill det. (Såklart vill jag strunta i hatares lögner och det kräver väl träning att kunna se igenom)

Jag vill vara omtyckt för det betyder att jag är en människa som får andra att må bra och sån vill jag vara. Jag vill inte vara en människa som får min omgivning att må skit eller som får folk att tänka nej fy fan när jag dyker upp. Det är liksom inget bra betyg. (återigen, räknar inte med hatare och mobbare och antifeminister och sånt skräp)

Nu tappade jag tråden men det jag ville säga var att nej jag struntar inte i vad folk tycker om mig men det är inte den springande punkten längre. Jag lever inte efter att vara andra till lags, den biten skiter jag i. Och jag accepterar att jag har sidor som är mindre bra och mindre omtyckta och att dessa inte säger så mycket om hela min person. Och detsamma gäller andra, jag dömer mindre. Mig själv och andra alltså.

Receptet för mig har väl varit att:

  1. sluta ägna tid åt mitt yttre (detta har tagit flera år tyvärr), sluta raka, sminka, klä upp mig osv.
  2. sluta ta del av sånt som påminner mig om mitt yttre: städa upp flödet, avfölja alla som påminner mig om att tänka på hur jag ser ut och vad jag har på mig och att gå ner i vikt osv. Sluta läsa tjejtidningar. Sluta se på tv-program som handlar om ytlighet och vikt och mobbing.
  3. sluta ta del av allt som “inspirerar” mig att vilja förändra mig.
  4. sluta umgås med människor som självhatar och ältar sina yttren, sina dåliga sidor, sin vikt. OBS inte viktiga relationer såklart.  (Nu hade jag väl cirka inga sådana människor runt om mig egentligen men ja)
  5. sluta umgås med människor som ältar andras yttren, dåliga sidor, vikt osv.
  6. förbjuda bantningssnack inför mig. Detta behöver jag knappt göra aktivt för de flesta vet var jag står så ingen vågar väl hehehe.
  7. Jobbar med att sluta snacka skit också, men är väl inte riktigt där helt än tyvärr

Mitt recept handlar mycket om yttre faktorer men det är ju för att jag drillats att mitt värde ligger där, för nån annan ser receptet annorlunda ut. Man får hitta sin trigger, det som får en att må skit, det som påminner en om sina egna brister och sin egen ångest och skala bort det.

Men nuförtiden jag kan även tänka negativa saker om mig själv utan att hata mig själv. Jag ska förklara. Typ konstatera att ja jag är inte så bra på det där MEN DET ÄR OK ÄNDÅ! lite så där lagomt käckt egentligen. Jag förstår äntligen att mitt värde inte hänger på att jag presterar eller är duktig eller bäst på allt. Jag kan vara skitkass på olika saker och ha dåliga sidor och vara ful eller dum eller inte världens smartaste eller kunnigaste men att jag ändå har ett människovärde och ändå är en rätt så bra och härlig person?

Fattar ni vad jag menar?

Aja, jag vill bara vädra lite tankar kring det här, jag vet inte riktigt var jag ville komma ärligt talat.

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat. Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit. Mig blir ni snart kär i!

21 Comments

  • When Darkness Falls

    Så bra skrivet. Relaterar verkligen. Att kunna se sina sämre sidor utan att hata sig själv är befriande. Att kunna tänka “Ja det där var dumt sagt/gjort av mig. Det är sånt som händer. Nästa gång kanske jag gör bättre och gör jag inte det så är det också okej.” Menar såklart inte att det är okej att såra andra och få dem att må dåligt, men okej att vara mänsklig, för vi gör såna saker vi människor.

    När det gäller mitt utseende så struntar jag nästan helt i vad folk tycker. Har ett par grejer som fortfarande är känsligt. Men det är sällan jag blir ledsen för att folk kommenterar mitt utseende negativt. Jag kan bli ledsen över att folk har sånt behov av att leta upp främmande människor för att säga elaka saker till dem däremot. Att allt de är ute efter är att skada och få andra att må dåligt.

    Tycker ditt recept var jättebra. Det är så jag gör också även om det mesta inte varit medvetet.

    • When Darkness Falls

      Och så det där med att älska sig själv. Ju mindre jag försöker desto mer harmonisk känner jag mig. Det ligger ju en sån prestation i det. Blir nån slags tävling.

  • Ellen

    Fattar precis vad du menar. Att acceptera sig själv mer än att aktivt älska sig själv försöker jag också sträva mot. Det är väl det här värderandet av att man ska känna sig så fantastisk och bra jämt som gör att det blir lite fel fokus tänker jag. Man kan ju inte vara fantastisk och superbra precis hela tiden mot sig själv och allt och alla, men en gör så gott en kan. Lägger man för mycket värde i att känna sig superbra så känner man sig ju också misslyckad när man inte når den känslan… Acceptera sig själv men även sträva mot att bli en bättre person och kunna rannsaka sig själv, fast inte , på ett “jag måste vara bäst och superlycklig jämt”-sätt. Typ så tänker jag 🙂

  • ozzy

    Bra skrivet inlägg. När jag var yngre var jag väldigt mån om att vara andra till lags men med åren märker man att det inte håller, man kan inte vara alla till lags, efter att jag fyllt 40 bestämde jag mig för att vara mig själv till lags och rensade bort friskt i min umgängeskrets, vägrade umgås med folk som jag inte mådde bra av och började ta plats och göra saker jag mådde bra av. Och gissa om mitt liv har blivit bättre, jag mår väldigt bra med det umgänget jag har nu, jag är mig själv och mitt utseende kunde inte intressera mig mindre, jag är inte min yta. Tänk om man hade haft denna självbejakelse när man var ung, så mycket lättare livet hade varit då.

  • plopp

    Mycket bra tankar. Jag tycker ditt nästan verkar sinnessjukt att gå runt och både älska och hata sig själv. Det känns som ett maniskt sätt att hantera ångest. Acceptera sig själv däremot låter mycket vettigt! Ta hänsyn till sig själv och ta hand om sig själv.

  • K

    Jag har aldrig fattat grejen med att “älska sig själv”. Jag tycker inte ens att det låter sunt. Jag har kommit från djupt självhat till att acceptera mig själv och till att inte hacka på mig själv. Nästan jämt funkar det. Men att älska mig själv fattar jag inte ens. Räcker det inte med att vara snäll mot sig själv, inte sänka sig när man gör fel och att få se ut som man gör??

  • Emelie

    Jag är 22 och har av någon anledning alltid varit trygg och stark i mig själv. Jag var väldigt mobbad och utsatt, men förändrades inte för det, stärktes snarare i mig själv. Det var inte förens jag började gå i terapi för depression och samtidigt pratade med min pojkvän som självhatet kom. Jag vet inte var det kom ifrån och jag vill att det ska försvinna, jag trivs inte med det. Började med detta när jag var 18 och kom ut helskinnad ur depressionen når jag var 20. Och varje gång jag känner mig väldigt nöjd med mig och hur jag är kommer min pojkvän och förstör det. Han går inte och säger elaka saker eller utövar psykisk misshandel, utan bara en del goda råd jag inte bett om. Jag säger tack och att det är mitt liv, inte hans. Go me!

    • Ph

      Är du fortfarande tillsammans? Även om det är så att han inte gör några uppenbara “fel” så låter det som om ni kanske inte passar ihop. Meningen med pojk/flickvänner är att båda ska känna sig bättre i varandras sällskap och det här låter lite dödsdömt.
      Visst, tjafs och dylikt är ok, ingen är perfekt. Men i det stora hela så är det bättre att satsa på de relationer där båda växer.

  • FL

    Jag har inget behov av att “älska mig själv” låter så käckt och hysteriskt däremot håller jag med dig exakt att jag inte vill hata mig själv, det är svårt vissa dagar men jag jobbar på det. Mycket viktigt!

  • Felicia

    Har läst ikapp en massa av dina inlägg nu (har ingen riktig rutin på det där med bloglovin’ heh) och vill bara ge en liten generell shout out till dig Natashja! Tycker du ofta tar upp så många olika intressanta ämnen, och det i kombination med att jag tycker att debatten ofta blir intressant i kommentarerna gör att man får lite perspektiv på saker och ting. Detsamma gäller såklart det här inlägget. Bra blogg helt enkelt. 🙂

  • Joppan

    Kloka tankar! Jag har turen att ha fått med mig en stark självkänsla och gott självförtroende. För mig har det oftast inte varit ngt problem med att se mina sämre sidor/brister/utvecklingsområden utan att för den skull deppa ihop. Lever ihop m en som aldrig fick den där grundtryggheten och har sakta förstått hur mkt svårare det är. Så lätt för mig att fräsa “kan du aldrig erkänna att du gjort fel” när det inte är så lätt för hen som alltid ligger så nära självföraktet. Älska sig själv, för mig låter det klyschigt, jag tänker att det mer handlar om att respektera sig själv, att se att man är lika värdefull som andra.

  • Bee

    Jag tror inte att man kan älska sig själv eller någon annat om man samtidigt inte har medkänsla för sig själv och andra. Mitt recept för att vara tillfreds är att försöka sluta döma mig själv och andra, skippa allt vad bantning och mattrender heter, mata mig själv med oändliga mängder av frukt och grönt så jag kan ha bränsle och styrka samt behålla hälsan/bli frisk. Jag är också alltid optimistisk, är född sån ? Jag hoppas att en dag, att jag kan älska mig själv fullt ut, nu är jag nöjd med mina framsteg ändå, jag är snäll mot mig själv och det är stort!

  • Pia

    Bra inlägg! Jag skulle aldrig kunna leva som “alla andra” (samhället, staten osv) vill, för då skulle jag ju inte leva för min egen skull utan för deras? Och vad är det för liv? Att vara en slav under makthavarna och göra som de och den gråa massan anser är bäst? Nej tack.
    Och när det kommer till utseendet, folk kommer alltid, ALLTID, ha synpunkter på en hur man än ser ut.

  • Pernilla

    Jag fattar vad du menar och känner så väl igen mig. Fattar iofs också vad Cissi menar, men fattar inte varför hennes inlägg skulle vara luddigt på något sätt. Hajade direkt vad hon menade liksom 😀

  • Mad

    Jag kanske egentligen bara upprepar vad du redan har skrivit, men jag tror många gånger att man behöver släppa pressen på att alltid vara bra och lyckad. Jag tror också starkt på att stanna upp och fundera på vad man gör, varför och hur det kommer sig att det har blivit så. Jag har kommit fram till mycket genom att liksom analysera mig själv lite grann. Typ “Varför reagerar jag så här när ….. händer?”, “Oj, varför gjorde jag så?” osv. Jag har lärt mig så jävla mycket om mig själv och då har jag lättare att acceptera mina fel och brister. Vilket också gör en mer trygg och säker på sig själv. Det tror jag är en rätt bra grej att göra.

    Jag har på det här sättet också lärt mig hur jag funkar, vilket gör att jag kan förutse när t.ex jobbiga saker kan komma och hur jag ska hantera det utan att bli helt förstörd. Väldigt skönt faktiskt! Jag tror att ju mer man jobbar på sitt inre, desto mindre roll spelar det yttre. Man är så jävla nöjd med sig själv (med sina fel och brister) att man skiter i om man ser ut som ett galet troll. Man är liksom redan säker på sig själv och skiter i resten.
    Jag hoppas nån fattar vad jag menar, haha. Ibland blir jag lite flummig när jag ska försöka förklara vad jag menar.

    Btw, skrev till dig LD på Instagram att man kommer till nån fejkad googlesida där man “vunnit” ett pris. Det händer tydligen bara på mobilen när man klickar sig in bland dina kommentarer. Jag skriver det här via datorn och då funkar allt som det ska.

  • Ph

    Älska sig själv låter som ännu ett sätt att dämpa en ångest. Det ligger ganska nära att hata sig själv fast mer som ett desperat försök att skjuta undan ångest.
    Man måste få lov att ha negativa känslor och tankar, liksom positiva. Om man istället accepterar och respekterar sig själv så kan man hantera negativa känslor på ett mer konstruktivt sätt, istället för att slå bort dem i något slags mantra att man älskar sig själv.

  • Astrid

    Jag har gjort samma fast av helt annan anledning. Jag har haft fullt upp med att tänka kring min personliga utveckling, alltså det inre, att jag glömt det yttre. Jag har under de senaste åren funderat på vad jag brinner för, vad som är viktigt för mig att göra och prata om och hur jag ska agera utifrån de övertygelserna att mitt yttre blivit helt sekundärt. Som en förlängning av det inre – ja. Men inte som att det yttre formar mitt inre, inte längre. Förr kunde just andras åsikter om mitt utseende eller hur jag “presenterade” mig själv såra så himla mycket, men nu tar jag inte till mig negativa kommentarer som inte i så fall slår mot det jag vill signalera utifrån vem jag är. Kanske blev jättekonstigt i text?

    I alla fall, på så sätt älskar jag faktiskt mig själv Jag är ofta min egen bästa vän och försöker få mig själv att lyssna på mina inre drivkrafter och följa min inre övertygelse. Men jag älskar inte mig själv i form av mitt utseende, även om jag tycker jag är skitsnygg (när andan faller på). Men det hänger väldigt mycket ihop med att jag gillar den jag är därinnanför oxå.

Lämna ett svar till Astrid Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *