Personlig & privat

Vem är jag? Vad är jag?

blattehora

Jag har inte blivit kallad blattehora på över tio år nu. Jag har glömt bort hur det var och hur det kändes. Det enda jag egentligen minns är ilska, utanförskap och en önskan att få vara nån annan. Ha ett annat namn, vara svensk ”på riktigt”. Framförallt en önskan att se ut på annat sätt; som de andra flickorna i klassen. Idag känner jag inte så. Jag har ingen önskan att vara nåt annat men samtidigt vill jag ju inte glömma att en stor del av min uppväxt, självbild och identitetsutveckling har byggts på andras ovilja att låta mig vara svensk.

Jag har alltid känt att jag sitter fast i gränslandet på nåt sätt med min olivhy, svarta ögon, mörkbruna hår, grekiska näsa osv. Men min olivhy är ljus och min mamma sk ”etnisk svensk” och mitt blekta rödfärgade hår har eliminerat alla “var är du ifrån, egentligen?”-frågor så jag hör inte hemma nånstans. Är jag svensk? Är jag grek? Var får jag vara med? Förstår ni hur jag menar? Jag kan inte och tänker inte claima en identitet när jag har så många vita privilegier. Det vore inte bara skrattretande med tanke på min position idag utan ett hån mot alla som blir rasifierade, men vem fan är jag egentligen? Vad är jag?

Hur är det med er? Vad har ni för ursprung? Har ni påverkats av det? Hur?

blattehora 2

Angela Larsson har skrivit en jättebra debattartikel: ”Nu bär jag stolt mitt svarta hår”. Hon tar upp lite av de här känslorna men också problematiken kring de västerländska vithetsnormer som påverkar inte bara skönhetsidealen utan många rasifierades självbild och verklighetsuppfattning.

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

62 Comments

  • Jibril

    Sommarjobbar inom hemtjänsten och får jämt frågan om varifrån jag kommer av gamlingarna. Det stör mig som fan, men jag vet inte riktigt varför.

  • ikanbokan

    Story of my life. Den eviga frågan, vart är du ifrån? Svarar *stad*, nej.men på riktigt? ..ja..jag står ju inte och ljuger…
    Kommer aldrig att skämmas över mitt ursprung, ser inte svensk ut och älskar landet mina föräldrar är ifrån. Men ifrågasätt inte vem jag är eller hur mycket jag är av det ena eller det andra. Spelar det någon roll? Kommer den som frågar få bättre uppfattning om mig?
    Åhh..latinamerika, hen måste dansa salsa! Åhh, Asien, hen måste gilla vårrullar!
    Wtf.. shut up.

  • s

    Tack vare en mormor med mycket starka gener så har jag ett utseende som inte uppfattas som svenskt. Vilket betyder en miljon omgångar av “Vad kommer du ifrån? Nej, jag menar egentligen?”-leken, folk som spontan börjar prata engelska med mig, främmande människor som tycker det är “lustigt” att mina barn har så svenska namn och folk som berömmer mig för min goda svenska och en gång en full kille som spottade mig ansiktet och kallade mig blatteluder. Under min uppväxt kallades jag ofta tattare både av andra barn och av många vuxna (uppvuxen på liten ort innan det fanns “riktiga” invandrare).
    Det har skapat ett konstigt utanförskap hos mig. Jag är ju “etniskt svensk” – talar bara svenska, har ingen annan kultur än den svenska – men samtidigt känner jag inte att jag riktigt hör till och “får vara med”. Som barn var jag väldigt avundsjuk på folk som verkligen kom någon annanstans ifrån, för de hade ju i alla fall en identitet i det, medan jag bara var utanför (fattar förstås nu att jag ändå var privilegierad på många sätt).

  • shiri

    Känner inte heller att jag får “vara med” någonstans, är uppvuxen mellan Sverige o israels röra som barn till en kristen blond mamma o judisk o mörk pappa i sammanhang där det läggs stor vikt på ursprung, nationalitet,o hur lätt det är att uttala ens namn. “är du svensk” “är du judinna” “åker ni kamel till skolan” “vart kommerdu ifrån” “du är för svensk” “jag måste ha ringt fel” “du pratar ju västgötska” … Så word jag vill hitta fler sammanhang o strävar mot ett samhälle där vi slopar allt det där slipper vara spännande o får komma o passa in precis som en är…

  • Kinapuffen

    Akademiskt uttryckt är jag etnisk-kulturell svensk och samtidigt icke-vit och rasmässigt asiat, dvsjag är adopterad från Korea.

    Som adopterad tillskrivs man ständigt identiteter av andra, då ens identitet är dubbel. Du är å ena sidan kulturellt svensk och delar samma referensramar som medelsvensson, men ditt yttre genererar ett ständigt ifrågasättande av din tillhörighet, vilket oavsett avsikt kan leda till en känsla av utanförskap. Tjejerna i Nyfiken Brun-podden gjorde två avsnitt om adoption och en av dem pratade om ett “mellanförskap”.

    Jag har med åren blivit mer och mer trött på att att aldrig få äga min identitet, att inte få definiera mig själv.
    Jag tror att folk har svårt att ta till sig det jag och mina gelikar säger om rasismen i Sverige. Det beror – tror jag – på att när de väl lärt känna en person, så ser de inte längre det som de såg vid första anblick (då alla frågorna om ens bakgrund kom upp, t ex). Därför får man oftast “men du är ju svensk” eller “jag ser inte dig som färgad” som reaktion när man pratar om den strukurella rasismen som finns. De flesta känner någon som inte är vit personligen och detta tror många vaccinerar dem mot rasism; de tror att de är “färgblinda”, men samtidigt kan det komma kommentarer som visar på att de de facto visst delar upp och generaliserar folk utifrån etniskt ursprung.

    Lite mer om sånt här för den som orkar:
    http://www.chip72.com/2014/08/how-do-you-see-me.html
    http://www.chip72.com/2014/08/one-of-them.html

  • Mad

    Usch. Blir riktigt ledsen över vad folk har att berätta om det här, att hela tiden bli exkluderade endast pga utseendet.
    Det känns som att en del människor inte fattar varför “vart kommer du ifrån?”-frågor kan vara sårande och respektlös för att de aldrig sätter sig in i andras situation och för att man ska vara så jävla nyfiken hela tiden. Personligen förstår jag inte varför människors ursprung är viktigt att veta? Och att man bara utgår ifrån att folk inte är “svenskar” bara för att de inte är blonda, blåögda och vita är faktiskt lite rasistiskt i mina ögon.

    Jag är själv andra generationens invandrare på min mammas sida. Ingen frågar mig vart jag kommer ifrån (trots utländskt efternamn) för jag är vit….
    Vänner från Ungern med utländska efternamn får inte heller den frågan för de är vita…

    Jag förstår om folk kanske är nyfikna på andra länder och kulturer men det finns bättre sätt att prata om det än att utgå ifrån att människor inte är eller “kan” vara ifrån Sverige.

    • linnea

      Det här är en ganska svår balansgång ibland. Hur nyfiken får man vara och hur ointresserad får man verka.

      Jag har för vana att fråga folk var de kommer ifrån, fast jag menar alltid inom Sverige. Blev lite fel en gång när jag frågade en kille vart han var i från egentligen (betoning låg inte på egentligen). Han svarade Serbien/Libanon/Israel eller något sådant. Det blev pinsamt för jag frågade pga hans dialekt. Alltså att den lät norrländsk och undrade vart i från Norrland han kom. Gör inte om det igen.

  • Hockeysmurf - Ja, det ÄR jag!

    Jag brukar fråga var folk kommer ifrån, men inte pga utseendet utan dialekten, är lite av en “dialektnörd” nämligen.

    Eftersom jag är en sån där “normfärgad” liten människa med rötter i Sverige har mitt liv inte påverkats alls av min hudfärg eller ursprung utan av helt andra orsaker. “Vanliga” grejer som påverkar människor oavsett var de kommer ifrån eller hur de ser ut.

    • Kinapuffen

      Jag är också lite av en dialektnörd. Om man är nyfiken på min dialekt föredrar jag att folk frågar “var växte du upp?” och gärna i kombo med något som får mig att förstå att det handlar om min dialekt, inte mitt utseende. Frågan “var kommer du ifrån?” kan dra ut onödigt mycket på tiden när den ställs till en sådan som mig 😉

  • Zombie - Devouring Brains Since 1984

    Det enad som på något sätt får mig att sticka ut är dialekten. Det “värsta” jag har fått utstå pga dialekten är folk som försöker göra sig lustiga på min bekostnad, för jag “låter så roligt”. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det är för folk som på riktigt blir frågade “Var kommer du ifrån? Alltså på RIKTIGT?”

    Jag inser att jag själv, som barn, förmodligen har lyckats kläcka ur mig detta flertalet gånger till de få barn vi hade i skolan som hade “avvikande” hudfärg, men det är inget jag alls sysslar med nu i äldre dagar. Vill folk berätta om sitt ursprung kommer de att göra det – vill de det inte så är det inte min ensak.

  • Anna-Lena i Frankrike

    Jag är svensk, svensk och lite svensk på det. Blond, blåögd och fräknig. Så jag behöver ju inte förklara att jag har vuxit upp utan att bli frågad var jag kommer ifrån.

    Nu bor jag utomlands sen ungefär 12 år tillbaka, varav nästan 10 i södra Frankrike. Här är man mörkhårig och brunögd för det mesta.
    Så nu får jag en massa frågor, påstående o.s.v om var jag kommer ifrån.

    “Du kommer från England/Ryssland/Tyskland/Holland eller hur?”
    “Åh är du svensk, jag har alltid velat vara med en svensk kvinna”
    “Du måste ha svårt för den här värmen va?”
    “Vilken fin dialekt, var kommer den ifrån”
    “Det måste vara skönt för dig att bo här, ni har så kalla vintrar i Sverige”
    “Smörj in dig ordentligt för du kommer att bränna dig i den här starka solen vi har i södra Frankrike” m.m.

    Jag inser självklart att det är långt ifrån rasism och ingenting gentemot hur det är att bo i Sverige utan att vara blond och blåögd, men det är “roligt” hur folk liksom tar för sig och antar att de kan ställa vilka frågor som helst eller tycker sig ha rätt att säga olika saker till mig. Eller så pratar de engelska med mig även om jag pratar väldigt mycket bättre franska än de pratar engelska…

    • Nia

      Det är en form av rasism på ett sätt, även fast den inte ter sig på samma sätt som rasism gentemot rasifierade. Det är bara MIN åsikt, så jag kan ha fel, men jag känner igen den formen av utanförskap så väl. Jag har en väninna här i Japan och hade två döttrar som växte upp här. De identifierade sig som japaner med franskt/amerikanskt ursprung även fast deras pass inte var japanskt, eftersom de växte upp här i Japan och modersmålet trots allt blev japanska, men båda flydde landet i 20-årsåldern när de inte stod ut med det längre – landet de älskade, ville bo i, men aldrig fick vara del av. Konstant ifrågasatta, konstant utpekade, “du är inte japan för du är inte en av oss”, gaijin”. I ett annars så relativt trevligt, artigt land kan ungar OCH vuxna vara brutala mot de de inte anser passar in.

    • Idz

      Är även jag utlandssvensk sen flera år boendes i södra europa, jag känner så mycket igen mig i detta. Alla tips man får, “förklaringar om samhället”, kommentarer om ens uttal och test på språkkunskap, att man inte kan frysa for attman ar fran sverige eller att man ska ha problem med solen osv. Det som stör mig mest är den lilla intervjun man får när man träffar någon ny som ba, varför är du här, varför kom du hit, var bor du, vad betalar du i hyra, tycker du om mat från det här landet, varför bor du inte i sverige osv. Eller när man får en överraskningskurs i historia, “ja du förstår det här landet har gått igenom det och det, först romerska riket på 1300 talet och sen japanska invasionen under medeltiden 1874.” Ja ok jaha vad intressant tack så mycket för all ny kunskap och förståelse.

  • MsMorticiaFrump

    Jag har precis som du en svensk mamma o en grekisk pappa och mött samma sak. Har alltid fått höra av svensson svennar att jag inte var svensk “på riktigt” och av rasifierade var jag aldrig grekisk nog och fick kommentarer som “varför leker du svenne”.
    Folk vill placera en i ett fack för annars vet dom inte hur dom ska förhålla sig till en, och känslan man fick av att inte höra hemma i någon av världarna är bara är ett resultat av det. Sanningen är ju att man hör hemma i båda.
    Grejen är att man kan vara rasifierad och ha vithetspriveliger samtidigt, bara för att man inte är lika rasifierad som någon annan betyder det inte att man inte är det.

  • lisa

    Kan man inte få fråga folk varifrån dom kommer utan att det ska uppfattas som nedsättande? Jag tycker det är sjukt intressant med ursprung och “mixar” och frågar glatt och ofta varifrån folk kommer. Kanske är en självklarhet för mig då jag bor utomlands, det är typ det första man frågar.

    • sak

      Ja, du kanske tycker det är “intressant med ursprung” men det kanske inte jag tycker och att du väljer att tala om för mig att du minsann ser att jag inte hör hemma här blir väldigt jobbigt när jag är född och uppvuxen här och inte har något alls med mitt “ursprung” att göra.

      Så nej, fråga inte folk var de kommer ifrån bara för att du är intresserad av det om du riskerar att poängtera att du ser att personen inte hör hemma här. Om mitt ursprung är viktigt för mig så kommer du garanterat att få höra om det om du pratar med mig en liten stund – nyfikenhet rättfärdigar inte att du klampar runt på i någon annans privata angelägenheter.

    • lili

      Ursäkta om jag uttrycker mig hårt men den där ursäkten “jag tycker att det är intressant” får mig att vilja skrika. Det är den ursäkten som hela mitt liv har fått mig att känna mig som en djur på ett zoo, som något man tittar på och pratar om bara för att man tycker att det är kul. Det är det som får mig att känna att jag egentligen inte hör hemma. DU kanske tycker att det är intressant men jag är inte intresserad av att tala om mitt och min familjs ursprung. Om jag lär känna någon som jag litar på och känner mig trygg med berättar jag gärna om min bakgrund och min familj men om någon frågar innan de ens lärt känna mig blir jag så jävla less.

  • Elin- kristen feminist

    Jag är norrbottning och är väldigt kluven till identiteten svensk. .Jag har aldrig känt mig svensk och jag har mött en hel del fördomar från “svenskar” och även folk som varit rent hatiska. Jag har dessutom ett utseende som inte är typiskt svensk vilket ihop med mitt norrbottniska arv ibland leder till att jag tas för same och jag får uppleva en del av den rasismen också, bla en optiker som höll en lång föreläsning om att “min sort” är det svårt att passa in glasögon till pga formen på våra näsor. Han sa aldrig ordet same men jag är rätt säker på det var vad han menade. Mig veterligen är jag inte same men omöjligt är det inte men då är det flera generationer bort i så fall. Jag vet dock att jag är vallonättling på mormors sida men det borde inte påverka mitt utseende så många generationer bort tycker jag.

    Sedan finns det folk som har fördomar mot norrbottningar i allmänhet också, att vi i princip lever i skogen och utan kontakt med omvärlden och jag har blivit rätt otrevligt behandlad av folk som utgår från att jag helt enkelt inte fattar helt normala saker. Dessutom får man massor av konstiga frågor från folk men just det kan jag leva med för då kanske folk åtminstone kan lära sig något.

    När jag ska definiera mig själv så säger jag nog ändå i första hand norrbottning även om jag sedan över 10 år bor i Västerbotten. Jag trivs och känner mig hemma här men kulturellt sett hör jag mer hemma i Norrbotten än idag.

  • aeriel

    Är vit, blond, gråögd med smålandsdialekt så rasismen* jag råkat ut för är från personer som känner mig lr ngn nära mig. Kompisar som av ngn anledning väljer ut just min familjs olika nationaliteter för att random snacka lite rassejargong. Den där sekunden av äckel som blinkar till i familjs ögon när de inser att mina skitiga gener sover i samma säng som deras son. Eller när män på krogen går från att ha ett helt ok, trevligt och respektfullt samtal till att se ut som att man lurat dem på både tid å pengar (för den där drinken som en gått med på att ta emot för att de på riktigt verkade vara normala människor). En sån som jag borde vara gratis å tacksam typ.

    Haft många (män) i min närhet som använder det som ett vapen mot mig för att trycka ner och ogiltigförklara. “Alltså alla SÅNNA vet en ju hur de är… men inte DU. Du är ju svensk så jävla töntigt att du tar åt dig. Tror du att du är speciell lr???” “Ah, men sådär tycker du ju bara för att du inte är svensk egentligen.”

    *Påstår självklart inte att jag känner mig lr kan förstå känslan av att vara utanför lr utsatt genom att bara synas (förutom som tjock och kvinna).

  • Adele

    Jag är född i Serbien till ungerska föräldrar. Vi bodde väl hyfsat skyddat i en by som till största delen bestod av ungrare. Det blev en ganska blandad kultur med serbiskt och ungerskt. Serberna var dock inte så förtjusta i oss och åkte man utanför byn så kom ofta glåporden också.

    Sedan bodde vi i Ungern ett par månader och där tyckte de att vi var serber (jävla serber) fast vårt modersmål var ungerska.

    Sen flyttade vi till Sverige och ofta orkar jag inte förklara när folk frågar var jag kommer ifrån. Folk tappar liksom intresset och blir förvirrade också. En midsommar så sa en släkting till min man “Ja ni har ett vackert språk ni serber. Men ungerska och finska är så hårda och fula språk.” Då hade jag ändå förklarat mitt ursprung ett antal gånger.

    Jag frågar sällan mig själv om vem jag är. Jag är jag och det är bra så. Men det är klart att det är svårt för folk att lägga en i ett fack samt att en enligt andra aldrig riktigt hör hemma någonstans. Fast i mig själv känner jag oftast tvärtom. Att jag hör hemma både i Ungern, Serbien och Sverige.

    Min mans pappa är kines från Malaysia och hans mamma är svensk. Så vårt barn är en riktigt härlig blandning. Jag hoppas kunna förmedla samma känsla till honom. Att alla dessa delar är hans. Att han har en massa olika kulturer som berikar honom och som är hans. Att det är en tillgång snarare än en svaghet.

  • JoLu

    Kan egentligen skriva en hel A4 om detta ämnet. Men kort sagt, är adopterad från Indien. Känner mig 100% svensk, men har lärt mig för längesedan att jag aldrig kommer ses som det av alla enbart pga min hudfärg. Har upplevt rasism och gör det fortfarande då och då och det påverkar min självkänsla och hur jag ser på mig själv tyvärr.

  • Yasmin

    När jag gick i förskoleklassen så fick jag höra av en tjej som viskade i mitt öra att jag luktade illa bara för att mina föräldrar kom från ett annat land och bara för att jag hade mörkt lockigt hår. Jag kommer ihåg att jag blev jätteledsen och jag grät i några dagar efter. Nu är jag 13 år och går i högstadiet och har inte fått höra sånt skit på länge. Tror att det beror på att folk mognar och tänker mer på vad säger iallafall i min klass har folk slutat ge mig en massa spydiga kommentarer pga vart mina föräldrar kommer ifrån osv

  • iso

    Nu har jag sedan ett par år tillbaka lärt mig att frågan “var kommer du ifrån” inte nödvändigtvis är ett trevligt sätt att skapa kontakt med en annan människa, så jag har helt slutat att fråga. Men jag har, innan jag lärde mig detta, flera gånger också stött på reaktionen att en del blivit väldigt glada över frågan och om att få berätta om sina hemländer och bakgrund. Några har jag indirekt känt att de förväntat sig frågan och att jag varit otrevlig som inte frågat.

    Som svensk kan jag inte sätta mig in i hur det är; men ni som möjligen vet; kan det finnas situationer där man borde fråga? Eller ska jag fortsätta låta bli helt och hållet? Gör man skillnad på situationer där personen man frågar bryter kraftigt t ex?

    • iso

      vill bara förtydliga att med brytning menar jag att personen är mer nyinflyttad och flyttat hit som vuxen och därmed accepterar, och kanske till och med uppskattar, frågan.

    • Emma

      Vore inte en bra grundregel att fråga om ni glider in på ämnet? Om ni spontant börjar prata kultur eller nationalitet bör det väl vara ok.
      Har en vän som vars ena förälder är filippinsk/kinesisk och den andra är svensk, och uppvuxen i Sverige. Hen har som regel att få ur sig sitt ursprung så snabbt som möjligt när denne träffar en ny människa, eftersom hen vet att frågan “var kommer du ifrån?” är oundviklig, och ärligt talat, stötande och påträngande för hen.

      Är också “svensk”, dvs blond och blåögd så kan inte påstå att jag själv har erfarenhet. Dock så kan jag bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara att ständigt bli utfrågad om ens “riktiga” hemland och etnicitet :/

      • iso

        Jo det är ju så det får bli, att man kommer inte på ämnet så att det i så fall blir naturligt. Om det nu överhuvudtaget är nödvändigt att fråga. Tycker synd om sådana som din vän som måste föregripa frågan och situationer. Det är just därför jag inte frågar längre.

  • Anders

    Jag ställer mig lite frågande till ditt val att sätta citationstecken kring benämningen etnisk svensk. Hur kommer det sig att det endast är när svenskar skall beskrivas som du väljer att göra så? Varför skriver du inte “grek” också?

    Det är inget rasistiskt eller märkligt att erkänna att det finns en svensk folkgrupp som har bebott det här landet i tusentals år. Precis som det inte är konstigt att det finns japaner, irakier eller kanadensare. Men i det offentliga rummet skall vi alltid förminska och ifrågasätta den svenska folkstammen och dess kultur.

    Man kan vara stolt etnisk svensk och antirasist, det är ingen motsägelse.

    • Veronica S.

      Frågor: Vad krävs för att vara (stolt) etnisk svensk? Hur många generationer tillbaka måste ha varit födda i Sverige? Eller är det en viss hudfärg eller hårfärg eller blodgrupp som krävs eller hur definierar man etnisk svensk? Hur vet man om man tillhör den svenska folkstammen? Och när man är stolt (etnisk) svensk – vad är det då man är stolt över?

      • Anders

        Det är alltid lika roande när människor tror dom ställer upp en svår fråga för att termen etnisk svensk inte är så självklart definierad. Det faktum att Lady Dhamer och sak har en omedveten uppfattning om vad som är etniskt svenskt trots att dom båda är tveksamma till att använda begreppet är ett ganska tydligt exempel på att det är ganska självklart även om det inte låter sig definieras i ett par meningar på en blogg.

        Är du lika ifrågasättande och nedlåtande när du ber en indian, kurd eller jude skall beskriva sin egen folkgrupp?

    • sak

      Citationstecknen kommer för att begreppet etnisk svensk är rätt fånigt. Etnicitet och nationalitet är två skilda saker och det blir konstigt att försöka skriva ihop dem. Hur skiljer sig annars en etnisk svensk från en etnisk norsk person? Eller en etnisk finne? Var går etnicitetsgränsen mellan dessa länder? Är folk med vallonsk bakgrund etniska svenskar? Etnisk hamnar vidare inom citationstecken för att en person som passerar som “etnisk” svensk – dvs någon som tex är blond och blåögd med en nätt liten näsa – kommer att antas tillhöra den svenska folkgruppen vare sig det stämmer eller inte.

      Att däremot vara svensk eller grek behövs det inte citationstecken för – jag har ett svenskt och ett libanesiskt medborgarskap och är alltså både svensk och libanes ur nationalitetssynvinkel. Kulturellt är jag däremot nästan uteslutande svensk. Jag är dock inte “etnisk libanes” utan skulle väl på sin höjd säga att jag har en annan etnicitet med rötter i mellanöstern (jag går ju inte att skilja från en syrier, iranier eller turk vad etniciteten beträffar).

      • Anders

        Jag håller med dig om att termen etnisk svensk på ett sätt blir snäv eftersom den typen av människor man då ofta pratar om är samma etniska folkgrupp som många människor i resten av Skandinavien.

        Du som kommer från Mellanöstern kan ju tillhöra exempelvis den arabiska, persiska eller assyriska folkgruppen (eller något helt annat för den delen).

        Kärnan i min originalpost är väl att jag inte ser det som rasistiskt eller problematisk att människor tillhör olika folkgrupper/etniciteter, det är helt naturligt, rasistiskt blir det när en folkgrupp ser sig överlägsen en annan enbart pågrund av etniska skillnader.

  • Anna

    Alltså jag tycker det här är så jäkla svårt! Jag är nyfiken på nya människor och frågar de flesta jag träffar (oavsett hudfärg/hårfärg) var de kommer ifrån, hur länge de bott i stan (om de kommer någon annanstans ifrån), hur det kom sig att de flyttade just hit osv. Jag tycker det är superintressant att lära mig mer om de jag träffar, och ofta leder ju de frågorna vidare till andra frågor (“Jaha, du pluggar! Vad läser du till?” “Så din partner bor här? Hur träffades ni?”) Det känns så tabu ibland att ställa vissa frågor till rasifierade att jag snarare känner att jag diskriminerar dem genom att INTE fråga samma frågor som jag skulle ha ställt om de hade varit blonda och blåögda. Det samma gäller komplimanger för utseenden. Jag känner att jag som “vit och svensk” inte riktigt FÅR tycka/säga att jag tycker tex afro är det snyggaste som finns eller att jag alltid önskat mig bruna ögon, för då bidrar jag till “exotifiering” och det vill jag ju absolut inte.
    Jag menar absolut inte detta som kritik eller gnäll mot dem som tar illa vid sig av frågor om ursprung osv, jag vill bara förklara hur otroligt svårt det faktiskt kan vara för den som frågar att ha en bra balans, och att det inte behöver vara illa ment. För mig personligen så handlar det alltid om ett intresse för den jag pratar med.

    • Anna

      Jag ska tillägga att jag bor i en väldigt liten stad. Träffar man någon här som är i runt samma ålder och man aldrig träffats förr så är det en 99% chans att de är inflyttade 😉 Dessutom har vi rätt mycket invandrare här, jag tror dom räknade till 14 olika nationaliteter representerade bara i mitt bostadsområde. Det är absolut inget som folk i allmänhet ser som negativt, men det gör att man får en nyfikenhet för varifrån nya människor kommer.

    • s

      Alltså…Spontant skulle jag vilja skrika “fråga inte en sån jävla massa!” Förlåt, men vet faktiskt ingenting jobbigare än att bli förhörd på det sättet av nya människor. Om man istället pratar lite förutsättningslöst om olika saker, så får man ofta veta mycket om en människa utan att ställa massa direkta frågor (som av olika skäl du inte känner till kan vara jobbiga, känsliga eller kränkande). Då får man också veta sånt som personen i fråga _vill_ berätta och inte sånt som hen känner sig tvungen att berätta bara för att du frågar.
      Och självklart får du tycka att vissa utseenden är snyggare än andra, men _varför_ måste du säga det?

      • Anna

        Det jag menar är att bara att det är jäkligt svårt. Nu sitter jag inte och “förhör” folk, utan det är snarare så att i ett flytande samtal så kommer det ofta naturligt att fråga varifrån någon kommer, oavsett om personen ifråga är från norrland, skåne eller iran, men av rädsla att kränka någon så blir det snarare att man undviker att ställa de frågorna till människor som inte ser etniskt svenska ut, vilket i sin tur gör att jag DÅ känner att jag på ett sätt diskriminerar. Och ska man undvika alla frågor och ämnen som skulle kunna för någon upplevas kränkande så blir det inte mycket kvar att prata om.
        Och nä, man måste inte gå omkring och säga vad man tycker är snyggast, men det var inte heller det jag menade. Jag vet att det är många här som anser att utseende inte ska kommenteras alls, men utanför bloggvärlden är det många som uppskattar att få komplimanger. Många rasifierade säger/skriver ofta att dom aldrig upplevt sig själv vara vackra för att de inte är ljusa, men om jag ger en komplimang till en rasifierad kvinna med i mitt tycke helt underbart hår så känner jag ändå att jag måste väga vartenda ord först. Så det är svårt, det var min hela poäng.

        • Kinapuffen

          Det är inte pga att jag inte fått komplimager som jag upplevt mig mindre vacker, utan pga av hur min ras porträtterats i media genom åren. Jag vet att mitt asiatiska hår är något många vita kvinnor drömmer om och att det inte är något fel på min ögonfärg (ögonformen brukar däremot inte vara lika eftertraktad).
          Det är också pga avsaknaden av asiatiska förebilder – hur många asiatiska modeller såg jag i tidningarna när jag växte upp? Vilken typ av ansikten såg jag i makeupannonser?

          Det är dessutom mycket irriterande när ens svar inte räcker till eller godtas. Jag får liksom inte själv avgöra vad jag ska svara eller hur mycket jag ska svara och om jag säger att jag inte har lust att prata om det, så är det frågeställaren som upplever sig ha blivit taskigt behandlad “Men jag var ju bara vänligt nyfiken, jag är ju så intresserad av nya människor”.
          Ofta inleds det hela med “är det OK om jag ställer en personlig fråga?”. Intressant. Har det någonsin varit OK att på detta svara “NEJ”?

          Jag är också nyfiken av mig, men man får tygla sig – man är inte längre ett litet barn som kommer undan med vad som helst.

          http://www.chip72.com/2014/08/in-beginning.html

        • Anna

          Jag inser att det måste vara oerhört jobbigt svårt och konstigt att inte vara representerad i media osv på samma sätt som vita kvinnor, men samtidigt så är det jättesvårt att förstå eftersom jag aldrig upplevt det själv.
          Jag inser också att såhär i skrift, och dessutom väldigt komprimerat, så föreställer sig folk att jag bara bufflar fram till främmande människor och kräver att få veta ursprung, historia osv, men så är det givetvis inte. Det är i samtal med människor där man lär känna varandra och ställer varandra frågor som dessa saker kommer upp och som jag känner att det blir ett hinder för mig. Av ren rädsla att såra så undviker jag att ställa vissa frågor till den mörka tjejen som jag utan problem skulle ha ställt till den ljusa tjejen,, utan att det skulle uppfattas som konstigt. Och det blir ju också fel på ett sätt tänker jag? Om jag frågar så kränker jag, men om jag inte bryr mig om någons ursprung så är jag nonchalant eftersom jag då ignorerar den personens bakgrund och ev. känslor jag kan råka såra då?
          Jag har heller aldrig någonsin känt att JAG har blivit illa behandlad om jag ställt en fråga någon inte haft lust att svara på, självklart inte!

        • Kinapuffen

          Om någon inte frågar mig om min härkomst ser inte jag det som att hen ignorerar mig på något sätt. När jag lär känna någon berättar jag saker om mig själv allteftersom som det faller sig naturligt och självklart frågar jag min nya bekantskap om saker som känns relevanta i stunden.

          Jag personligen (talar ju bara för mig själv) känner mig inte speciellt kränkt av den enskilde i stunden, utan det är mer en fråga om att alltid få frågar som gör att jag hela tiden blir påmind om att jag ser annorlunda ut; det är oväsentligt egentligen om detta annorlundaskap är behöftat med något positivt eller negativt.

          Jag tror inte heller att du är en buffel i “verkligheten” och själv är jag långt ifrån så vass som jag “låter” i skrift. 🙂

  • Ewi

    Kan känna igen mig en smula i vad du skriver. Jag är född i Sverige, sen kom mina (finlandsvenska) föräldrar på tanken att flytta “hem” igen, så jag är uppvuxen i Finland och träffade sedan min bosniska/svenska man och flyttade tillbaka till Sverige i vuxen ålder.

    Jag kan ingen finska, det var bara ett jobbigt språk till att läsa i skolan. Inget vi faktiskt använda i vardagen, där släkt, vänner, lärare och affärsbiträden talade svenska. Hemma tittade jag och mina kompisar bara på svensk tv, lyssnade på svensk radio osv. Jag visste allt om svensk skvallerpress, men inte vad Finlands statsminister hette när jag var tonåring. Den finlandssvenska minoriteten öster om Umeå (inte Helsingfors-finlandssvenskar som talar Mumintrollska…) är en liten ankdamm av endast svenska vari bl.a. världens svenskaste ort (mest svensktalande) länge fanns.

    Men… När jag pratat svenska “för högt” på stan i Finland, är det alltid någon som väser “Suomessa puhutaan Suomea!” (“i Finland talar vi finska”) eller kallar mig “vitun hurri”. Hurri är för övrigt ett fult tillmäle på svenskar. Med tiden lärde jag mig att hålla truten på stan, för att inte riskera stryk om man gick över torget från krogen på en lördagkväll. Jag såg tillräckligt “finsk” ut, så länge jag inte pratade så de kunde höra att jag inte var finsk.

    Senare när jag rörde mig i kompiskretsar i Sverige och påstod mig vara svensk, skrattade de högt åt mig. Jag var ju inte svensk. Jag var ju finne! Det har varit folks kommentar ända sedan jag flyttade till Sverige. Min rikssvenska är nästan perfekt, men talar man med mig en stund så hörs det en klang eller nyans av något annat och folk frågar varifrån jag egentligen kommer. Men, återigen… Jag ser tillräckligt svensk ut, så länge jag inte pratar så de hör att jag inte är svensk.

    Min man känner igen sig. Hans invandrarbakgrund döljs också rätt bra bakom en perfekt svenska, vit hy och mitt svenska efternamn. Sen reagerar folk på hans förnamn med frågan om varifrån han “egentligen” kommer, men både han och jag är tillräckligt “nästan-svenska” att vi oftast får passera som svenskar. Våra barn gör det alltid.

    • Sophie

      Måste säga att jag känner igen mig så väl!
      Är uppvuxen i Sverige, alltså född här men båda mina föräldrar är födda i Finland och pratar finska. Jag kunde ganska mycket finska innan jag började på dagis men därefter tappade jag allt i språk väg, jag förstår enbart språket till 50-60%.

      Nu jobbar jag på hemtjänsten och har en del finska brukare som blir uppriktigt upprörda när dom får veta att jag inte kan tala finska! Att jag “måste” lära mig m.m. även släkten har varit på mig och mina föräldrar som myggor att jag _MÅSTE_ lära mig finska men min lillasyster som varken förstår eller kan prata finska måste inte lära sig. Jag är liksom den misslyckade personen i släkten som inte kan mitt modersmål och jag kan känna mig exkluderad när vi är där och hälsar på fast jag försöker hänga med i samtalen genom att be mamma svara åt mig.

      Hade även en brukare nu förra veckan som var finsk, hörde att hennes döttrar nämnde hemtjänsten och var snabb med att säga till min brukare att jag är finsk men inte pratar, när döttrarna kom in i vardagsrummet tänkte dom förmodligen vräka ur sig något otrevligt eftersom min brukare snabbt avbröt dom och sa att jag förstod vad dom sa.

  • Jagjagjag

    När folk vill jävlas med mig, händer det ofta att de härmar det jag säger, fast med brytning. Jag har frågat, då jag själv blev osäker, om jag verkligen låter så ovh då sa de nej. (Är född och uppvuxen i Sverige) asså härmar de mig endast på det viset, för jag ser ut på ett visst sätt. Ball..
    Och just nu kobbar jag utomlands med turister, många svenskar kommer hit. Pratar på svenska, och då frågar en man, som ockå är svensk, på engelska: but you can’t be Swedish?
    Pls håll käften tänkte jag och gick därifrån

  • Isabelle

    Jag är halvbritt. Vilket i princip alla jag kommer i kontakt med dagligen vet men ändå slänger de ur sig om hur engelska kvinnor är så jävla fula, de är de fulaste kvinnorna. Bleka, dåliga tänder, wt… De säger det inte direkt till mig utan pratar om brittiska kvinnor som att de var annorlunda än de själva, och annorlunda än mig, trots att jag ärvt mitt utseende av min brittiska far.
    Jag brukar svara som jag svarar när de kommenterar hur trött jag ser ut, eller att jag alltid ser så sur ut, med ett enkelt “tack”.

  • Johanna

    Är helsvensk och har inget mer påbrå än lite same och valoner långt bak i släktleden. Dock ser jag ut som allt annat är svensk, nästan svart hår, bruna ögon, olivfärgad hy och mörk hårväxt på kroppen. Är ganska lik dig LD, i färger och hårväxt. Dock har jag inte kunnat acceptera det sistnämnda för min egen del ännu.

    Blev alltid frågad om jag var utländsk, om någon förälder var det, om jag var adopterad osv. Till och med min farmor sa att jag såg ut som “ett litet turkbarn”… öh… hur reagerar man på det som barn liksom?
    I gymnasiet kom det en kvinna till vår klass och pratade om något, hon var väldigt politiskt korrekt av sig och ville verka öppen, mångkulturell etc, så när hon pratat klart frågar hon min vän vart hon är ifrån, och får svaret Kurdistan och ler stort och säger något positivt om kurder och deras kamp. Sedan vänder hon sig till mig och frågar samma sak varav jag svarar “Sverige.”
    “Nej, men lilla vän, vart du är född?”,
    “Öh… Göteborg”
    “Hihih, javisst men dina föräldrar?”
    “Från Sverige”
    Varpå tanten lägger handen på min axel och berättar att det inte är något att skämmas för att man är utländsk, det är ju fint och exotiskt(!?. Min vän står en bit ifrån och håller på att bryta ihop av skratt.

    Som liten fick man alltid höra hur fint det var med flickor med blont hår och helst blåa ögon också. Man kände sig inte lika söt och bra som de blonda flickorna. I puberteten blev hårväxten ett helvete.. tjejerna med blont fjun fnittrade om att det var så jobbigt att raka sin en gång i veckan, jag fick raka mig varje dag och det syntes svarta prickar. Min mamma som är “normalt svensk” i sitt utseende hjälpte mig bleka håret på mina armar.
    Att få vara Lucia var uteslutet trots att jag hade midjelångt svall ala Italienskt helgon, Lucia ska vara blond med långt hår sa alla lärare i kör. Även om man blev framröstad av klassen så blev man bortpetad av lärarna.
    Hela livet har folk dömt, ställt fräcka överpersonliga frågor för att jag inte ser ut som de gör.

    När jag jobbat i områden med många flyktingar från mellanöstern har jag alltid fått höra att jag är vacker. Mörk, men enligt dem inte för mörk, utan mer det utseende de strävar efter med hudblekningskrämer osv. Helt plötsligt hade man ett idealiskt utseende… det hela var väldigt förvirrande.

    • s

      Känner igen det där att inte bli trodd! Hände flera gånger när jag var liten att vuxna trodde att jag skämdes för mitt ursprung när jag sa att jag var svensk, och så hamnade man i såna där sjuka situationer där de försökte få mig att fatta att det var okej att berätta var jag kom ifrån (“det är spännande med människor från andra länder”), och jag envist (och sanningsenligt) fortsatte hävda att jag var “bara svensk”. För att inte tala om alla som uppfattar en som lite efterbliven när de frågar “Var kommer du ifrån?” och man svarar med sin svenska födelseort…

      • iso

        Alltså, sådana situationer är ju skrämmande på fler sätt än att frågan i sig ställts. Att inte tro på den som svarar och acceptera svaret (förmodligen för att det var fråga om barn som svarade). och att peka ut folk framför andra i klassrum, eller vad det nu må vara, som att de inte förstår bättre eller sitter och ljuger om sitt ursprung.

  • PerOhla

    Jag är “etnisk” svensk. Jag är mörkblond, 170 lång, blåögd,normalbyggd och kommer från en svensson svensson familj där mat alltid funnits på bordet och kläderna alltid varit hela men samtidigt inget i överflöd. Jag sticker inte ut så länge du tittar på mig, det är mig samhället tillhör (om än inte lika mycket som det tillhör männen) och jag har 1000 privilegium.

    Detta är samtidigt min stora lycka och olycka. Jag har aspergerssyndrom och ADHD, var jag än går stöter jag på saker som är funktionshindrande för mig. Ibland önskar jag att jag bar något yttre tecken, något som signalerade “oj hon är en aspie” eller “oj hon är annorlunda” för att slippa en del saker. Samtidigt är det en lyx att kunna smälta in, att välja vilka som ska veta vad.
    Ibland när folk talar om diskriminering eller utanförskap vill jag delta jag vill berätta min historia, men jag är rädd. Jag är rädd att inte bli trodd/förstådd eller att folk efteråt ska se mig som min funktionsnedsättning och inte som person. Jag är rädd för att inte berätta, för jag vet att någon gång kommer något bli fel och jag kommer ses som speciell kanske ego och känslokall ändå. Jag har alltså en hatkärlek till mitt yttre som på intet sätt skiljer mig från normen när mitt inre gör det.

  • Vedrana

    ”Vart kommer du ifrån?” är den eviga frågan som jag har fått hela mitt liv, och min hjärna kopplar automatiskt till det ”rätta” svaret. Svaret är så inpräglat så jag reflekterar inte ens att det skulle kunna finnas fler svar på frågan. Minns en gång när jag precis hade börjat gymnasiet i en ny ort (pendlade), skolan hade riksintag. Det var dags att träffa den nya läraren, och vi skulle köra det klassiska berätta-om-dig-själv (namn, vart bor du osv.) rundan. Jag var en av de sista som introducerade mig själv, och innan detta hade jag lyssnat på alla klasskamrater som berättat sina svenskklingande namn och de svenska orterna de kommer/pendlar ifrån. Så är det min tur:

    Jag: Ja, jag heter Vedrana.
    Läraren: Ve-ran-a?
    Jag: VeDRAna.
    Läraren. Jasså, Vedrana. Var kommer du ifrån?
    Jag: Bosnien.

    *hela klasrummet utbrister i skratt, då det låter som att jag pendlar från Bosnien till skolan*

    Det är nog den enda gången jag svarat fel på frågan.

  • sak

    Mina föräldrar kommer från Libanon men jag är född och uppvuxen här. Jag har aldrig känt mig som något annat än svensk men ändå har jag hela livet fått lära mig att jag måste försvara min svenskhet.

    Främlingar tar sig ständigt rätten att fråga var jag kommer ifrån och sen jag började reagera på det så har folk försökt försvara dem med att de kanske menar varifrån i Sverige. Så började jag svara Skövde och får genast se hur förvirrade folk blir över svaret och hur de sedan försöker komma fram till svaret de egentligen är intresserade av utan att låta alltför rasistiska. Jag kan såklart inte komma ihåg alla korkade saker folk har sagt eller gjort med utgångspunkt i att de känner sig berättigande att definiera vem jag är, men det är lika enerverande varje gång.

  • i

    Trots att jag är vit europé blir även jag trakasserad pga att jag har östeuropeiskt ursprung (tjeckisk). Vet liksom inte hur många gånger folk bara antar att jag är prostituerad, lätt att få i säng, strippar, jobbar som eskort osv bara för att jag är den jag är.
    Det är ofta någon som ska göra sig rolig över mig, bygger upp historier om mitt liv osv bara på grund av mitt ursprung.
    Mina vänner från de slaviska länderna får tyvärr utstå precis samma saker fast värre och oftare än mig då jag iallafall är rätt så accepterad pga jag i princip bott i Sverige i hela mitt liv. Men mina vänner som kommit hit i vuxen ålder antas vara levande knulldockor och någonting man kan behandla hursomhelst. Så trött, speciellt när en man tog till våld när jag stod emot och vägrade låta honom röra mig eller strippa för honom. Sen sa han att han är polis pch hur han lätt skulle kunna låta en framtida anmälan försvinna om jag gick till polisen med det…

  • Berang

    Så många gånger jag ställt mig frågan VEM/VAD är jag egentligen? Svaret blir alltid “jag är ju bara jag”. Okej, jag definierar mig som svensk, född och uppvuxen här – mamma är svensk och pappa libanes. Jag HATAR frågan (speciellt på senare tid) “Var kommer du ifrån?”. Att det liksom är det fucking första (i 9 fall av 10) som är relevant när man träffar mig?!? Och sen har folk ofta fräckheten att stå och dividera över hur “svensk” jag _ändå_ ser ut och verkar vara. Dessutom blir en del uppriktigt förfärande över att jag inte kan arabiska. Nån frågade en gång om min pappa brukade slå mig!?!?!? Varför detta ständiga behov av att kategorisera människor. Hade kunnat skriva en hel uppsats om detta känner jag. Anyways, du är grym LD!

  • KHW

    Det låter lite knäppt kanske, men jag är halvfinne och har en förälder som är finlandssvensk. Jag identifierar mig inte som svensk trots att jag i hela mitt liv har bott i Sverige och är “svensk”. På papperet är jag svensk men inte i kropp och själ.

    Trots att Finland är nära Sverige och delar många år av historia med varandra så är det rätt mycket i mentalitet som skiljer svenskar från finnar och där någonstans har jag kommit i kläm. Sedan vet jag inte om det också beror på hur jag är som person snarare än ursprung. Det är rätt spännande det där.

  • Louise Hannu

    Jag har ett finskt efternamn då min morfars föräldrar var födda i Finland. Jag har så länge jag kan minnas hatat mitt efternamn då jag under alla mina år fått höra hur fult, konstigt och “så finskt” det är. Jag hade många mentala samtal med mig själv om att byta efternamn då jag inte ville ha ett finskt förnamn till efternamn. Men nu när jag har blivit lite äldre och förståndigare så inser jag hur idiotiskt det var att ens tänka “jag vill byta” för att andra retade mig. Jag startade hata på mig själv på grund av någon annan och en sån relation vill jag inte jag till mig själv. Sen är jag även delvis rom, man ser det på mitt utseende och sitter bara och väntar på att SD får makten pga alla idioter som röstar SD, och då lär dom skeppa iväg mig nån annanstans för att jag inte arisk utan “jag ser ut som dom där tiggarna på gatan”.

  • Amira

    Precis läst igenom alla kommentarer till det här inlägget och vill bara tillägga att jag tycker att det är så larvigt, det här med att man känner att en människas etnicitet är något man absolut MÅSTE fråga om det förstaandratredjeellerfjärde man gör, för gör man inte det “är jag nonchalant eftersom jag då ignorerar den personens bakgrund och ev. känslor jag kan råka såra då”. Som om min etnicitet skulle vara någon jävla elephant in the room, skärp er för fan! Nu menar jag inte att vara en Negative Nancy och dra ner stämningen – jag tror inte att det sättet att tänka på nödvändigtvis behöver komma från a bad place, men tänk till lite!

  • lili

    Jag är född i Minnesota, men min mamma är från Ryssland och pappa från Israel. Mina syskon har typiskt “arabiska” utseenden medan jag är mer lik min mamma, ljushyad, rödblond, ljusa ögon. Det är först när jag berättar att jag heter Liliana som folk reagerar och frågar var jag kommer från, och gärna kommenterar “jamen du har ju väldigt ryska ansiktsdrag” (?) eller “haha jaa det förklarar ju din näsa/dina ögonbryn/ditt hår/dina ögon/dina käkben/[något annat konstigt]” . Mina syskon heter Alexander och Sandra, och ingen frågar var de kommer från.

    Vi bytte efternamn eftersom vårat arabiska efternamn ställde till det för oss.

    Vi brukar aldrig tala om för någon att vi har israeliskt påbrå. I USA var det inget att hålla hemligt eftersom USA alltid håller Israel om ryggen. Min familj vet mycket väl om all skit som Israel sysslar med och är 100% emot det, men ändå är det som att vi alltid har representerat Israel. Om någon i USA retade oss för vårt arabiska påbrå (“jävla terrorister”, 9/11-skämt osv) så svarade vi bara “Vi är faktiskt från Israel”, då fick vi genast tusen ursäkter och de som retades berättade hur mycket de älskade Israel. Här i Sverige är jag däremot livrädd att någon ska få veta att min pappa är född i Israel.

    Jag har aldrig identifierat mig som något. Jag var inte amerikan i USA och jag är inte svensk i Sverige. Jag skulle inte vara ryss i Ryssland och även om jag nog skulle räknas som israel i Israel, skulle jag inte identifiera mig som det eftersom jag avskyr det Israel står för, MEN jag ska lära mig att inte skämmas över mitt israeliska påbrå. Jag har liksom accepterat att jag inte “tillhör” något, och det är okej för mig.

  • Maria

    Känner så med min klasstillhörighet. Växte upp utfattig i stans värsta område med psyksjuk morsa och misshandlande farsa. Sen kom sena tonåren och det blev plötsligt lite bättre. Vi hade mer pengar, jag har börjat funka med mina föräldrar och jag kunde precis som mina medelklassvänner få körkort och pengar och datorer osv på födelsedagar plus började engagera mig politiskt och kände att jag klättrade lite i kulturell klass. Dock känner jag mig verkligen inte hemma i för medelkkassiga miljöer, eller i arbetarklassen. Vem är jag liksom???

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *