Kategorier
Vardagstrams

Konstant oro

Jag har så jäkla mycket ångest hela tiden. Ångest och katastroftankar. Jag tänker mycket på allt jag måste hinna och göra. Som att få ihop företag. Ta körkortet. Det där jävla körkortet. Måla. Trycka. Printa. Greja. Vara en förälder. Och jag tänker lika mycket på allt jag har gjort. Och inte gjort. På saker som skitit sig. Eller saker som varit jobbiga. Eller pinsamma. Eller saker som kunde ha hänt den där gången för länge sen om jag gjort si eller så istället. 
Alltså hör ni? Jag kan gå och ha råångest över nåt som inte ens hänt. Men som kunde ha hänt. Ofta har det med barnen att göra. Tänk om de skadat sig då. Tänk om de dött? Tänk om? Och tänk om det eller det där händer i framtiden. Tänk om jag kör ihjäl mig? Tänk om jag kör ihjäl barnen? Tänk om nån tar barnen? Tänk om nån gör illa dem? Tänk om nåt händer när jag inte är med? 
Oro hela tiden. Stress hela tiden. Måsten hela tiden. Måste fixa det här och måste hinna det där. Press från omgivningen. Orkar inte ens åka hemifrån för ångesten är förlamande och påtaglig hela tiden. 
Det blir värre med åren också. Tidigare har jag haft nån slags kontroll men nu känns det övermäktigt. Och ingen har jag att prata med heller. Pratar jag med Oskar så får han ångest. 

Kategorier
Vardagstrams

Jag vill inte spendera hösten med att oroa mig

Jag vill ju bara vara hemma och njuta av min lilla tjocka bebis. Laga god mat från vår mattjänst till min man. Krama barnen och vara en snäll förälder. Måla mera tavlor. Göra prints av sagda tavlor. Blunda. Meditera. Pyssla med kristaller och andas höstluft. Umgås med Anja och göra snippor i silver tillsammans.
Jag vill inte spendera hösten med att oroa mig eller ha ångest och ont i magen. Det känns som att jag slösar så mycket tid på just det. Det liksom äter upp allt annat, allt utrymme, allt liv, hela vardagen. Och tiden går ju så snabbt. Vips är bebisen stor och så har jag ödslat massa tid på att oroa mig för annan skit som inte är lika viktigt.

Nåt som är positivt förresten är att denna lilla bebis inte hatar sin pappa som de andra gjorde i början. Jag kan lämna honom med Oskar och veta att han kan trösta honom och att bebisen inte blir ledsen när jag går och att det faktiskt går att sked/kopp-mata med ersättning när det kniper. (Min mjölk är det full fart på så jag oroar mig ej för produktionen och vi undviker flaska så det blir ingen tuttförvirring)
Jag har väl som mest varit hemifrån fyra timmar. Då kniper och värker det visserligen i brösten men lille plutten är nöjd och glad när jag kommer hem. Det känns skönt, även om jag helammar i övrigt och inte planerar att ändra på den biten så är det skönt att veta att jag KAN gå hemifrån en stund utan panik.

Kategorier
Vardagstrams

När det känns övermäktigt

Jag har haft ångestproblematik (panikångest mm) sen jag var drygt tio, elva? (Svårt att minnas exakt) Och har ju således lärt mig leva med samt hantera det. Ni som haft ångest länge vet hur jag menar, den liksom kommer och passerar utan den där paniken och övermäktiga känslan som man hade första åren. Som en gammal bekant som hälsar på som man ogillar och som får en att må skit men man står ut och så är det över snarare än man trodde. Inget som oroar mig längre och den kommer ju mer och mer sällan osv.

Tills nu när jag är så jävla gravid såklart.

Nu börjar det kännas sådär övermäktigt igen, som att man inte kan andas utan bara överväldigas. Inte bara pga ångesten utan allt omkring också. Svårt att förklara. Allt runtomkring gör att ångesten är svårare att tränga bort.

Jag har ju så himla ont. Det gnäller jag ju om hela tiden. Inte bara foglossningen, skit i den, den bekymrar mig inte mer än att det tar lång tid att ta sig framåt och ibland är svårt att gå överhuvudtaget. Men den där skärande molande akuta värken i nedre delen av magen, som gör att jag knappt kan resa mig eller andas eller ta mig framåt, den är nåt helt annat. Läskig, men jag vet ju att det är ”normalt”, och utmattande. Det gör så ont. Hela tiden. Jag är liksom på gränsen att börja gråta hela tiden men jag är ju en sån som inte gråter. Och det där trycket neråt som gör att jag har ont i röven. (??!) (känner mig typ superförstoppad med en tegelsten) och illamåendet och värken i händerna och fingrarna.

Och så på det: ÅNGEST. Varje kväll.

Jag får liksom ingen paus längre. Som när man ska föda barn och har värkstormar fast nu är det en storm av smärtor, illamående och ångest. Jag fattar ju logiskt att jag ej kommer dö och att det ej är farligt. Men det känns som nån slags utbrändhet, utmattning där man till slut går sönder som är på väg att rulla in. Bu och fy fan. Djupa andetag osv. Sitter uppe på nätterna för nätterna är jobbigast, när mörkret och tystnaden kommer och jag vill inte gå och lägga mig och så är man trött som fan på dagen och morgonen och usel mamma till övriga barn.

OBS tyck inte synd om mig, det gör jag så bra själv.

lady dahmer ångest