Kategorier
barn & föräldraskap

Orimliga vs rimliga krav på föräldraskapet

Inget engagerar människor så mycket som föräldraskap. Man vill ge råd, dela med sig av sina erfarenheter, utbyta tankar och ibland även ifrågasätta varandra. Jag är faktiskt ok med det sistnämnda om der sker utan skuldbelägganden och fördömanden. Även om gränsen är hårfin. 
Jag tycker det är bra att vi diskuterar barns behov och föräldraskap generellt. Vad som är bra för barn, vad barn behöver och vad som faktiskt är dåligt för dem. Jag tror inte att jag alltid vet bäst eller vet vad mina barn behöver. Att bli mamma kom inte med en manual och jag vet inte automatiskt mer om barns behov för att jag lyckats krysta ut en bebis. 
Så jag tänkte bemöta två funderingar från er. Berätta hur jag resonerar kring mitt egna föräldraskap. 

Jag har haft mest ansvar för alla mina bebisar och denna gång är inget undantag. Jag helammar samt samsover med bebisen som ni vet. Detta gör att jag har honom mest och att han vill vara hos mig. Det har inget att göra med vem som är viktigast. Det är en naturlig utveckling av de val vi gjort. 
(Visserligen är jag viktigast just nu när jag tänker efter, pga ger barnet MAT så han kan överleva) 
För mig, oss, är det viktigt att lyssna på bebisen och han visar ofta tydligt vad den vill och vem den vill vara hos. (Eller tydligt och tydligt, obland fattar jag ärligt noll men man lär ju känna varandra snabbt och lär sig vad bebisen föredrar) Blir han missnöjd hos nån annan så är det viktigt att jag, som primära anknytningsperson, (anknytningen sker ofta i hierarkier där en person är primär) lyssnar på det oavsett vem det är. Jag tror att om jag inte gjorde det så skulle hans anknytning till pappa påverkas negativt. 
Anknytningen är en process som behöver få ta den tid den tar. På bebis villkor. Ofta anknyter bebisen till andra genom den primära anknytningspersonens närhet. (Och bebisar kan anknyta till flera)

(Nu är denna bebis ganska nöjd hos pappa dock, när han ej är hungrig, till skillnad från vad Ninja var som bebis.) 
Nästa fundering:

Först blev jag förbannad. Men sen andades jag några gånger. Så för stt besvara: Nej jag tror inte heller bebisar vill ha pussar specifikt. Inte nån alls. Varken på pickande munnen eller på mjuka kinden eller små fötterna. Men att jämföra lyhörda mammors kärleksfulla pussar med tvångsgos (som jag självklart är emot) är jäkligt nyanslöst tycker jag. 
Att påstå att jag ”ignorerar min bebis behov” är även rätt så magstarkt när det dels handlade om ett par sekunder (jag ammar precis hela tiden och fritt dvs på hans signaler, så ja han fick patte i lilltruten DIREKT efter klippet) och dels ser ur så här så fort jag håller i honom. (Han pickar hela tiden oavsett om han nyss ammat eller ej och även när han inte vill ha bröstet alls. Hur vet jag att han ej vill ha bröstet? Jo han slutar picka när pappa tar honom. Vill han ha tutte så pickar han även hos pappa. Många bebisar pickar nämligen på reflex när de känner mammas eller mjölkens lukt.)
Jag är en stor förespråkare samt praktiserar nära föräldraskap. Det innebär att man utgår från bebisens behov och alltid svarar på dess signaler. Mina bebisar har aldrig fått ligga och skrika. Minsta pip så plockar jag upp. Jag ammar på skithuset om jag måste. Jag bär, jag samsover och jag ammar hela hela tiden. Jag förstår vad personen menar men sådana här kommentarer hjälper inga bebisar och gör ingen till en mer lyhörd förälder. De ger bara ångest och skuldkänslor och skapar helt orimliga krav på föräldraskapet. 
Och OBS jag tycker som sagt att det är bra med vissa krav, är ingen förespråkare för ”good enough” (även om de flesta faktiskt är just good enough på riktigt). Utan tycker vi ibland tar för lite hänsyn till barnens behov och att visst självuppoffrande är viktigt och nödvändigt. Men detta blir bara löjligt. 
​PS. Tror bebisar mår bra av pussar även om de ej efterfrågar dem. Dels psykologiskt men immunförsvaret får sig en boost! 

Kategorier
barn & föräldraskap

Hur samsover man bäst med tre barn?

Alltså vi samsover ju fortfarande. Jag tillsammans med barna, sju och fem är de ju nu ifall ni hade glömt bort det. (Oskar har flytt till egen säng, han tycker vi ”låter för mycket” vilket är aningen fräckt med tanke på att han snarkar högst av alla.)

Att samsova är ju eh ”mysigt”. Ibland. Egentligen drömmer jag om att sova helt själv i en egen säng i ett eget rum, tyst och mörkt och ibland sover jag i Oskars säng medan han sover med barnen och det är verkligen himmelriket, nästan lite läskigt skönt för jag sover som en stock. Vaknar i samma ställning jag somnade i, utan nåt minne av natten. Utvilad till skillnad från nätterna med de där två som sparkas och knuffas och armbågas nätterna igenom.

Men samsovning är är en sån här grej som jag tror är viktigt och bra för bondingen och anknytningen, kanske speciellt mellan barna som ändå kommer hata varandra snart – så jag känner att jag orkar stå ut ett tag till. De har egna sängar och ibland sover de där men oftast är det i familjesängen och så får det vara tills de inte vill längre.

Vilket tvingar mig till att fundera ut nån slags lösning när barna blir tre. När Ninja var två och Tamlin föddes var det ju så enkelt. Två barn, en på varje sida som fick tillräckligt mycket av mamma för att vara nöjda och mycket rum i sängen. Jag har tänkt att nej nu får det fan vara nog, nu får de börja sova i sina egna sängar men jag orkar verkligen inte hålla på att sovträna för att behöva kliva upp mitt i natten för att natta om dem när de vaknar och ropar. Men hur fan ska tre barn få plats i en 180? Ska jag vända på oss, ligga på sidan liksom för att få de där 20 centimetrarna extra? Kommer Ninja palla att sova med en skrikbebis på skolnätter? Kommer Tamlin låta bli att dra mig i ansiktet nätterna igenom? Och vem av dem ska sova bredvid mig? Ska de turas om, och kommer mammiga Tamlin acceptera de nätter då det är Ninjas tur att sova bredvid mamma eller kommer han vara så där obstinat och tjatig och försöka tränga sig mellan? (Detta har hänt)

Tanken på att samsova alla tre känns mysigt dock. Familjesängskonceptet är nåt som alltid tilltalat mig. När man sover nära, hud mot hud, andas mot varandra, lyssna på sovljud och känna varandras lukter… jag tror det stärker på nåt sätt. För oss närmre. Relationen får jobba medan vi sover. 

Är det nån av er som samsovit så här många med en ny bebis? Berätta gärna hur ni gjort eller tänkt!

samsova