Kategorier
barn & föräldraskap

Att äta tillsammans är så mycket mer än att tillföra kroppen näring

Vi tjatar vidare om föräldraskapet då. Som förälder, utan handbok för en sån levererades inte med nån av barna, så har jag fått förhålla mig framförallt till min egna barndom. Det tror jag att många kan känna igen sig i? Man vet hur ens egna föräldrar fuckade upp och kanske på vilket sätt det påverkade en. En del av oss är av den mer ältande sorten och har kanske till och med kunnat identifiera saker från barndomen som till synes verkat skitsamma men som påverkat på djupet på sätt som kanske inte är helt klart. Sen finns det sånt vi lever i förnekelse över också såklart. Jag har personligen tyckt det varit svårare att identifiera det bra mamma och pappa (eller nä pappa var faktiskt 100% värdelös så glöm honom) gjorde som också påverkade mig positivt men utifrån det som skaver har jag kunnat skapa nya tvärtom-metoder (hehe klassikern, göra tvärtemot) som jag tror påverkar mina barn bra.

En sak som jag kommer ihåg, som visserligen inte traumatiserade mig på nåt sätt men som ändå satte en ganska ensam ton hemma är att jag inte kommer ihåg att mamma någonsin satt ner och åt med mig till vardags. Inte frukost och inte middagar. (Lunch åts ju på skolan) Jag minns klart och tydligt att hon stod upp. Vid diskbänken. Med sin tallrik i handen, i farten, i telefonen, görandes nåt annat. Nu var ju hon ensamstående och hade att stå i, men jag minns ändå så tydligt detta och så tydligt kontrasten när jag var hemma hos nån medelklasskompis med en mamma och en pappa och kanske syskon som satte sig ner vid bordet tillsammans och åt middag. Varje dag! Och hur avundsjuk jag var på detta. Hur jag liksom längtade, trånade, efter detta.

Så hur gör vi hemma hos oss nu då? När jag jobbade på förskola så lärde jag mig, utöver mina egna erfarenheter av detta, vikten av måltiden som pedagogisk verksamhet. Att äta tillsammans är så mycket mer än att tillföra kroppen näring och mat är mer än just näring. Det handlar om gemenskap, vänskap, andlighet, lugn, kultur. Och mer.

Så varje dag ser vi faktiskt till att äta middag tillsammans. Det må låta helt absurt för flera av er att ens göra en sak av detta, men är man som sagt uppväxt ensam vid matbordet så är det just en stor sak. Vi dukar fram och tänder alltid ljus och så äter vi och pratar (och tjatar och bråkar men detta försöker vi jobba bort) . Jag använder en middagstjänst för att laga roligare godare mat också. Idag blir det nån slags ”smörstekt gnocchi med ugnsrostade grönsaker och pinjenötter”. (???)

På helgerna, lördagar och söndagar har vi sk ”mysfrukost” (barnens benämning). (Även fredagar men då är det bara Tamlin hemma med mamma och pappa) Då gör vi kanske pannkakor eller våfflor och kokar ägg och brygger te i kanna och dricker juice och äter en macka till med massa pålägg (sånt som aldrig fanns hemma i Tensta på 80-talet). Ibland blir det gröt istället för pannkakorna/våfflorna. Med blåbär och banan på. Och så tänt ljus såklart.

Barn behöver egentligen inte kvalitetstid, det är helt ointressant i det stora hela. Relationer byggs på kvantitet. Men jag vill ändå ge vardagen en liten guldkant och just personliga ritualer och traditioner inom familjen verkar stärkande för sammanhållningen.

Har ni några sådana här måsten?
Sånt som ni gör som familj regelbundet?

   

PS. Förresten, en sak som mamma gjorde bra när det kommer till mat var att hon tog med mig ut på restaurang samt hem till sina väninnor på tjejmiddagar. Det tror jag faktiskt var positivt på många olika sätt, inte minst för det sociala kring maten. Sen kanske det var mindre bra att det serverades alkohol under dessa tillfällen (obs ej till mig) men jaja.