Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Förbjudet med bantning hemma hos oss

I en diskussion på facebook så frågar en person hur man ska hantera bantande föräldrar. Huruvida hen menar sina egna föräldrar eller föräldrar generellt framgår inte men svaren bemöter båda scenarion.
 
Jag växte ju upp med en bantande mamma och precis som många andra så har det format mycket av min egen självbild, kroppsuppfattning och synen på andras kroppar.
 
Ibland tänker jag också att jag ska banta. Ordet banta är ju fult nu för tiden så folk använder ju generellt omskrivningar för att intala sig själv att de inte bantar. Hur ofta hör man inte det? ”Man ska inte banta, man ska ändra livsstil!” (alltså ursäkta men hahahaha) De bantar inte, de tänker alltså på vikten eller kosten istället.
 
Men jag tänker som sagt på det ibland. Självhat och förakt för den egna tjocka kroppen är svårt att göra sig av med, men sen tänker jag på barnen och bland det finaste man kan ge sina barn är ett hem och en uppväxt utan bantande föräldrar. Så då släpper jag de tankarna.
 
 
Bantning är nämligen strängt förbjudet i vårt hushåll. Skulle min man börja banta så får han sköta det på arbetstid helt enkelt om jag inte lyckas få honom på bättre tankar.
 
Hemma äter alla det som serveras, i den mån man inte spyr rakt ut pga äckligt dvs eller allergi. Om nån som hälsar på bantar eller förlåt ”tänker på vad de äter” så får de dölja det och hålla klaffen om det. Inget snack om smal eller ”vad tjock jag är” eller ”hålla igen” eller ”tänker på vad jag äter” tillåts heller. Då säger jag ifrån. Har fått göra det vid några tillfällen. ”Jag vill inte att ni pratar kropp och vikt så mina barn hör” brukar jag säga. Det respekterar alla.
 
Hur tänker ni kring det här?
Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Jag vill inte att min livskvalitet ska hänga på vad vågen visar

Cissi Wallin skriver om ångest kring ätandet, om snedsteg och synder, om synen på mat och ätande och ångesten som många, även smala kvinnor känner.


Jag fattar om man är kraftigt överviktig och vill gå ner i vikt. Jag fattar det. Jag fattar att man kanske vill bli smal då. (Även om de också borde låta bli att banta pga ja ni vet varför vid det här laget) Samhället ger oss ingen alternativ önskan eller tanke. 
Men när redan smala kvinnor försakar sig så här? När redan smala kvinnor bantar och späker? När redan smala kvinnor får dåligt samvete när de äter? Det är fan en sorg. EN SORG.
Det är ju visserligen en sorg oavsett om man är smal eller inte för livet, herregud livet är så jävla kort. Ägna tiden till nåt vettigt. Ofta ägnar kvinnor hela livet till att banta. Till matångest, räknande av kalorier och vägandet av livsmedel. De har konstant dåliga samveten för att de vågat äta nåt onyttigt och måste kompensera med powerwalks till förbannelse. Det är dieter och metoder. Detox och juice.
Och som de bantar. För att sen gå upp vikten igen för att de inte står ut i längden med att försaka sig. Bantar igen. Går upp igen. Bantar mer. Går upp igen. Om och om igen. Sen står de på den där jävla vågen varje måndagsmorgon för en ”invägning” med tillhörande ångest och självhat.
img_9728
Jag ska inte sticka under stol att de destruktiva tankarna kommer ibland hos mig också. Det gör de. Att jag måste ”skärpa mig”. Tänka på vad jag äter. Kanske ge det en chans att gå ner i vikt, kanske är jag en av de få som lyckas, kanske kanske kanske. Sen får jag påminna mig om vad som krävs av mig, hur många liter blod jag måste ge för det och vad priset är. Och då vill jag inte.
Man säger att tjocka saknar karaktär men vet ni hur mycket karaktär och självdisciplin som krävs av mig för att stå emot och mota bort de där tankarna som jag hjärntvättats med hela livet?
Massvis.

Jag vill inte att mitt välmående eller självkänsla eller livskvalitet ska hänga på vad vågen visar liksom. Det dödar själen och all livslust. Jag vägrar sitta och peta i maten eller tacka nej till efterrätter. Vad är livet till för om inte leva? Och jag hatar folk som ba ”man ska äta för att leva, inte leva för att äta”. Arma människor så mycket de går miste om!? Mat är kultur. Umgänge. Glädje. Njutning. Utan god mat är livet värdelöst. Att de inte tog livet av sig i massor under typ medeltiden då man åt skärp och rovor.
Jag kan lycko-längta efter god mat. Bli pirrig. Nästan som man är nyförälskad. För att det står en gryta i kylen eller ligger en glass i frysen.
Cissi skriver:

Försöker tänka balans. Njutning fast inte överdrivet överflöd. Bra mat, bra råvaror men inte jääätteportioner. Alltså, är ju en njutningsmänniska så kan lätt trycka 10 pannkakor med tillbehör. Så – balans. Måttlighet utan förbud. Röra på sig FRAMFÖRALLT för att sköta om kroppens styrka, hållning och immunförsvar.

Det här är lite intressant. Jag äter inte alls med måtta. Eller ja vardagsmaten såklart, jag hetsäter inte och maten ska ju räcka till övriga familjen liksom. Jag slutar generellt när jag blir mätt såvida det inte är typ skitgott för då äter jag tills jag får ont i magen. Men måtta? Inte när bullar serveras. Eller glass. Eller fruktsallad. Och jag äter de där tio pannkakorna. Går jag på restaurang så väljer jag inte en rätt. Jag tar två. Eller tre. Jag vill ha både sushi och dumplings. Buffalo wings och ribs. En milkshake till maten och efterrätt på det.

Jag äter tills det rinner ur öronen. jag fyller mun och kropp och sinne med det godaste goda och jag vill inte ens tänka på måttlighet eller balans eller LAGOM. Sådana tankar kan lätt bli destruktiva för mig. Jag vill bara njuta. Like theres no tomorrow.
Men det är intressant ändå, detta med att äta med måtta och söka balans. Det kommer alltid upp i den här typen av diskussioner.  Är det ytterligare ett underliggande krav man känner att man måste vika sig under? Varför är det viktigt att nämna? Måste man vara måttfull?
Kan det bero på den press som kommer utifrån, kvinnor som är måttlösa eller snarare omättliga är dåliga kvinnor och kan det vara ett sätt att värja sig från eventuellt dömande från omgivningen? Det är fult med överflöd. Frosseri är en dödssynd och ingen vill vara Marie Antoinette. Vi ska unna oss, äta onyttigt utan dåligt samvete men ve oss om vi tappar kontrollen. Och så länge vi försäkrar att vi också rör på oss så slipper vi skammas.

Kategorier
Tjock verklighet

När smala berättar hur det ligger till (thinsplaining)

skarmavbild-2016-09-08-kl-07-25-02 skarmavbild-2016-09-08-kl-07-25-10

VA GRÖNSAKER VAD ÄR DET FÖR NÅT DUUUUUUH?? Vatten?? Va ska man inte bälja tre liter läskeblask om dagen?

Just nu så pågår en livlig diskussion på min instagram. Ibland tillåter jag tjockhatarna att komma in och bröla sina sanningar om att det bara är att ”äta rätt och röra på sig” och lika ofta så slutar det med att jag vill begå våld. Det är så frustrerande. Dels att folk är så pass okunniga fortfarande och tror att man liksom rasar i vikt om man bara gör små ändringar i vardagen. ”man behöver inte banta!” hojtar nån klämkäck smal person och fortsätter med att öscha på om att det är LIVSSTILSFÖRÄNDRINGAR som krävs. Vilka dessa är är oklart men när man gräver lite så verkar dessa smala utgår från två saker:

  1. Tjocka är okunniga och dumma och vet inte att läsk och godis och skräpmat är onyttigt.
  2. Tjocka äter bara läsk och godis och skräpmat i jättestora mängder.

Sen finns mellanskiktet, där vi bara väljer att äta normalt, väljer bra mat för att det är gott och gör gott, väljer bort skit och skräp för att det varken är gott eller gör gott, kan ta en kaka, kan äta chips, kan äta pizza – men som gör det ibland, väljer att röra på oss, träna och motionera för att det är roligt och gör gott, för att vi träffar andra roliga och trevliga människor när vi gör det. Vi offrar inget, vi vinner däremot massor av energi och livslust, vi gör ingen grej av ätandet, vi bara väljer att äta ett bättre alternativ, vi bara är, trivs, mår bra, har det fantastiskt och låter kroppen reglera energi in och energi ut på ett högst naturligt och enkelt och bra sätt.

– från debatten på instagram

JAHAAAAA man behöver bara ”äta normalt”. Alltså vi tjocka behöver bara sluta frossa som jävla svultna grisar så sköter sig allt automatiskt! HURRA! Typ så. Hear ye hear ye, den smala has arrived för att berätta hur det ligger till! (Thinsplaining) ”Sluta häv i er fem limpor med choklad på till frukost så blir ni smala! ÄT NORMALT! Ta en promenad om dagen så blir du smal!” Ja möjligtvis om den promenaden pågår precis hela dagen och är i en hög hastighet. (Så jag inte hinner äta alls)

skarmavbild-2016-09-08-kl-07-46-53

Dagens lunch.

Jag vet inte, jag får kanske skylla på TV-program som ”Du är vad du äter” eller ”Biggest loser” för denna myt kring tjockas kost? Men var och en blir ju salig på sin tro. Jag tror personligen att smala människor är för dumma och lata för att lyssna och lära om när de har fett jävla fel.

Måste bara fråga en sista grej, rent generellt för att jag är nyfiken: överviktiga säger ofta 1: de vet redan allt om hur man går ner i vikt. 2. De kan mer än de flesta om kalorier och socker och allt annat kopplat till kosten. Varför säger då så många överviktiga att det inte GÅR att gå ned i vikt? Förutsatt att man verkligen vill – handen på hjärtat har man verkligen försökt? På RIKTIGT? Verkligen bestämt att nu jävlar vill jag ändra vanor, och då verkligen, återigen och med bägge händerna på hjärtat, gjort det och hållit i det i mer än ett år, (det tar minst tre månader att ändra en vana) inte bara några veckor efter nyårslöftet. Och det innefattar omläggning av kost och att träna sig svettig tre gånger i veckan? Har man det och det ändå inte funkar, men man verkligen vill, så skulle nog jag ta professionell hjälp, det finns människor som jobbar med att hjälpa andra till förändrad livsstil. Har man bara försökt halvhjärtat och inte på allvar och ger upp ganska lättvindigt och sedan slår fast att det inte går trots att man vet precis hur man gör och kan allt om kalorier och kost. Ja, då är det tyvärr inte så förvånande kanske att tjocka många gånger anses både lata och dumma. Vilket är tråkigt, så det är därför jag undrar. Jag får liksom inte ihop det.

– från debatten på instagram

Hen får inte ihop det. ”Hallå har ni provat att svälta och späka i ett ÅR va va va? Har ni det? Hur kan ni säga att det inte funkar att gå ner i vikt om ni inte lidit tillräckligt länge?”. Ja kanske för att människan inte är en robot som kan stänga av kroppsfunktioner. För att det är helt orimligt att förvänta sig att en människa ska klara av att gå hungrig så länge. Jag är inte lat för att jag inte står ut då. Jag är mänsklig.

OCH JO MAN GÅR HUNGRIG. För att en tjock person ska gå ner i vikt så måste hen äta mindre än vad kroppen kräver och behöver för att gå runt. Och det funkar så att när kroppen inte får den energi den vill ha och behöver så signalerar den hunger. Detta innebär att man är hungrig. Är jag tydlig nog?

Tipsar återigen om inlägget ”Hur många kalorier bränner hat?

De flesta tjockisar har tappat vikt förut. Flera gånger om. De har lyckats gå ner 5, 10, 20, 30 kilo. De vet att det går, om man hatar sig själv och är besatt som en anorektiker av vad man äter. Det går. Men kroppen är ju en jävla fitta och har du en gång bantat och tappat vikt och gått upp och gått ner så är du, för att uttrycka det enkelt, fucked for life. Det som fungerar för människor som inte kämpat större delen av livet med vikten, det fungerar inte för tjockisar. Kroppen kommer ihåg och vill inte släppa ifrån sig en enda fettcell. Det är inte en bortförklaring eller ursäkt, det är rena fakta. ”Ät mindre och motionera mer” är så himla enkelt råd. Synd bara att det inte fungerar. (Läs mer här)

Som sagt, det går. Det är inte fysiskt omöjligt, det är bara jävligt jävligt svårt. För säg att du har 30 kilo att gå ner. Många har mer än så, andra har mindre, men låt oss säga 30 kilo. Låt oss sedan säga att du går ner ett halvt kilo i veckan, vilket inte är varken mycket eller lite utan rätt realistiskt sett över ett längre perspektiv. Det är alltså 60 veckor. Lägg sedan till en platå som kan vara i flera månader, men vi kan vara snälla och säga… två. Vi är uppe i 68 veckor. Det är 17 månader, det vill säga nästan 1.5 år. Och då förutsätter vi att man under denna tid håller sig till sin diet, inte unnar sig en bit tårta på sin födelsedag, inte går på fest och dricker sprit, alltid tackar nej till kakan till kaffet på rasten, inte unnar sig en bakispizza och konstant hatar sig själv, föraktar sin kropp och räknar kalorier (vanligtvis runt 1300 om dagen) och väger maten. (Men motion då? Motion är bra, men all forskning visar rätt entydigt på att det är maten som är lösningen till viktnedgång, framförallt för kvinnor.)

Låter det sunt? Nej.

Aja men ”man kan ju om man vill ju!” hojtas det vidare då, när jag ifrågasätter. Man behöver bara motivation! Aaaah ja den där motivationen ja. Kan jag köpa den på flaska? Odla den i min lilla ogräsbevuxna örtträdgård som är bakom huset och som jag försummat. (För att hinna äta trettio bullar innan lunch)?


(Min örtträdgård)

(mer om motivation)

Om jag saknar motivation, var får jag den ifrån då? Alltså kan vi bara sluta tjata om motivation? Har man den så har man den och har man den inte så har man den inte och då blir det jävligt svårt att ägna sig åt de där tre fyra åren av självhat och bantning som skulle krävas för att nån med min övervikt ska gå ner allt.

Och då har jag inte ens nämnt kommande år av att hålla den vikten när den väl är nere, för det är också ett heltidsjobb och faktum är att de flesta går upp allt de gått ner igen inom loppet av tre år. Tänk på det när ni saligt refererar till er granne eller morsa eller er själva som gått ner massvis. NI GÅR UPP IGEN. Ledsen att behöva säga det och bajsa på era prestationer men statistiken talar emot er. Och tillhör ni de där undantagen som inte gör det så får ni helt enkelt vara tacksamma för att era kroppar funkar så. Era kroppar FUNKAR SÅ. Och hur våra kroppar är ett lotteri helt enkelt och inget vi kan påverka på egen hand.

(Jag skäller inte på er kära stammisar, bara på nån enstaka nyfräst bantare som råkat irra sig hit för att berätta för den korkade tjocka tjockisen hur man gör)

Så för sista (det är inte sista) gången: Om det gick att gå ner i vikt så skulle ingen vara tjock. Titta ut? Ser du tjocka människor? Där är ditt bevis för att det inte funkar för lyssna jävligt noga nu: Ingen, iallafall nästan ingen, vill vara tjock i ett samhälle som hatar tjocka. Hade vi kunnat ändra på våra kroppar så hade vi gjort det för länge sen. Det handlar inte om att vi är lata eller korkade som inte förstår eller orkar utan om att alla kroppar är olika. En del kan äta hur mycket som helst och aldrig gå upp ett gram, medan andra får kämpa för att inte gå upp av vanlig jävla hemlagad husman och detta trots att de går till gymmet flera dagar i veckan.